Sveta ljubav / Kroatien 1996

Maja Blagdan hade gjort karriär som en ljuv och prydlig schlagersångerska - mycket proper och välordnad, med innerliga kärlekssånger på programmet. Hennes stora genombrott kom då hon kom på andra plats i den kroatiska ESC-uttagningen 1993 med "Jedini moj" ("Den ende för mig").

Kanske anade hennes låtskrivare Zrinko Tutić (Jugoslavien 1986 och 1990) att det låg något mer passionerat och bubblade under den präktiga ytan och tillsammans skapade de ett mer rockigt album med betydligt mer attityd och utspel än sångerskan visat tidigare. För att sälja in den nya Maja anmälde man titelspåret "Sveta ljubav" ("Heliga kärlek") till Dora - den kroatiska finalen som i det nyligen självständiga och nationalistiska Kroatien var mer populär än någonsin.

Maja gav ett inspirerat framträdande som det sprakade och slog gnistor om och vann en promenadseger. Gnistor slog det också om fyrverkerierna på scenen då Maja och Zrinko kom ut för att ta emot pristrofén och plötsligt fattade en del av scendekoren eld. Efter ett par dramatiska sekunder släcktes elden och publiken bjöds på en vinnarrepris insvept i ovanligt mycket rök.

På finaldagen bjöd Oslo på kallt väder och snöfall, något som möjligen påverkade artisternas stämband. Kanske blev Maja nervös inför de höga toner hon skulle ta - enligt uppgift under ESC 2014 den högsta tonen någonsin i tävlingens historia. Det kroatiska framträdandet blev lite oskarpt, framför allt jämfört med hur det låtit på hemmaplan.

Ett tag, ganska tidigt under röstningen, låg Kroatien i ledningen men föll snart tillbaka en bit. Ett kritiskt öga ser dessutom att de högsta poängen landet fick i vanlig ordning var sådana man bytt till sig från trogna vänner. I själva verket hade "Sveta ljubav" inte alls gått hem hos juryn på det sättet många trott på förhand.

Den nya, rockiga Maja Bladgan gick inte heller hem hos publiken som det var tänkt. Albumet var bara en måttlig framgång och snart gick sångerskan tillbaka till sin gamla stil på nytt.



Maja Blagdan / Sveta ljubav (Kroatien 1996)
4:e plats av 23 bidrag i Oslo

Jij en ik / Nederländerna 1982

Att krångla till sin nationella final är aldrig en bra idé. Ju mer invecklat system man använder, desto större är risken att något går fel och att resultatet inte blir det man skulle önskat sig. Nederländerna lyssnade inte alls på det örat utan plockade fram ett gammalt system de använt tidigare med viss framgång.

Man valde ut tre artister och tre låtar - sedan fick samtliga tre artister framföra samtliga tre låtar inför publiken innan en expertjury fick välja ut vilken av de tre låtarna som skulle vinna. Efter det fick artisterna på nytt framföra vinnarlåten varsin gång innan samma jury röstade fram vilken artist som skulle sjunga låten internationellt.

1975 hade exakt samma system gett Nederländerna segern, men då hade juryn också röstat fram folkets favorit. Nu lyckades man istället vraka studiopublikens storfavorit, "Fantasie eiland" med The Millionaires, och när vinnarlåten stod klar buades det i salongen. Varken The Millionaires eller Bonnie St Claire lyckades göra något särdeles intressant av "Jij en ik", så den relativt okände musikalartisten Bill van Dijk segrade med sin version.

En av juryledamöterna sa sig föredra "Fantasy Island" men tänkte att "Jij en ik" skulle varit mer internationellt gångbar. Det blev lång näsa när "Fantasy Island" blev en internationell hit, både med originalartisten och med engelska Tight Fit.

Bakom "Jij en ik" stod låtskrivaren Dick Bakker (som skrivit Nederländernas vinnare 1975) och han hade tänkt sig att låtens tidlösa kvaliteter skulle fungera i ESC. Mot hans vilja arrangerades bidraget om kraftigt och gavs en mer tidstypisk synth-inramning. Bill och hans fem livfulla körsångerskor gav ett väldigt animerat framträdande, men det hjälpte inte det minsta. Åtta poäng var allt juryn hade till övers för den sprallige Bill van Dijk.

van Dijk fortsatte sin bana inom musikalteatern och har spelat stora roller i Evita och Little Shop of Horrors. Dessutom spelade han huvudrollen i den stora nederländska musikalsatsningen "Cyrano de Bergerac" och fick följa med till New York när föreställningen sattes upp på Broadway.



Bill van Dijk / Jij en ik (Nederländerna 1982)
16:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Tell Me Why? / Rumänien 2002

Monica Anghel hade väntat i många år på att få representera Rumänien i Eurovision Song Contest. 1996 hade hon vunnit den nationella finalen tillsammans med gruppen Sincron men låten kom på allra sista plats i den interna semifinal som EBU anordnade det året. Två år tidigare hade hon sjungit i kören bakom vinnarlåten i den inhemska finalen men fick inte följa med till Dublin. Nu var hennes stora stund kommen.

Tillsammans med den klassiskt skolade folksångaren Marcel Pavel framförde hon nu en riktigt bombastisk kärleksduett av den gamla skolan, där man tog i från tårna för att vokalt understryka känslorna man förtärdes av.

De flesta bedömare var rätt säkra på sin sak då de sågade den rumänska låten. Just inget trodde att de båda skulle ha en chans, men själv uppträdde de som stora stjärnor i Tallinn och vägrade öva på kameravinklar och annat trivialt.

Åtskilliga hakor tappades under röstningen då Rumänien inte bara tog två tolvpoängare utan även slog sig in bland de tio bästa - landets dittills i särklass bästa placering.

Tittar man på poängflödet med lite mer kritisk blick ser man snabbt att rumänsk tv varit ute och bytt poäng med andra länder, främst Ryssland och Makedonien. Om tävlingen gått rätt till skulle nog den pompösa balladpastejen hamnar betydligt länge ner på listan.

Monica Anghel (som för övrigt inte verkar vara släkt med Luminița Anghel, som tävlade för Rumänien 2005) har fortsatt att spela in skivor och dubba en och annan Disneyfilm. Marcel Pavel har mer siktat in sig på klassisk musik och tilldelades 2013 pris som bästa liveartist för sin konsertturné "Very Classic".



Monica Anghel & Marcel Pavel / Tell Me Why? (Rumänien 2002)
9:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Lady Lady / Spanien 1984

Efter en del experimenterande som inte riktigt gett önskat resultat - 1982 var ingen succé placeringsmässigt och 1983 var det definitivt inte - bestämde sig spansk tv för att skicka en rak och enkel poplåt till Luxemburg. Inget svårt, inget krångligt, inget med spår av folkmusik.

Bravo var ett fyrmannaband som bildats två år tidigare av sångerskan Amaia Saizar, som slagit igenom under slutet av 1970-talet och haft stora framgångar med gruppen Trigo Limpio (Spanien 1980). Hon hade själv skrivit texten till "Lady Lady" - om en dam som tappat greppet om tillvaron, som lever i det förgångna och som förgäves väntar på att den man som en gång älskat henne ska komma tillbaka.

De spanska tyckarna trodde inte att Bravo skulle ha en chans men i Luxemburg seglade spanjorerna snabbt upp som en av stora favoriterna som många trodde skulle ha chans att vinna. Så snart man började repetera visade det sig dock att det fanns ett problem.

Skivversionen av låten var tjugo sekunder för lång jämfört med vad EBU:s regelverk godkände. Den förinspelade musikbakgrund som användes i Luxemburg var även den för lång och TVE hade hoppats att ingen skulle märka något.

På "And The Conductor Is" berättar dirigenten Eddy Guerin hur han fördes in i teknikernas rum där han själv fick sätta saxen i bandet och klippa bort tjugo sekunder. På plats i teatern fick den spanska delegationen sedan improvisera fram ett slut.

Det verkar inte ha stört någon och till slut kom Spanien på en lysande tredjeplats. Låten blev en stor hit i Spanien och en ännu större hit i Latinamerika. Framgången till trots blev historien om Bravo kort - efter två album gick medlemmarna åt skilda håll och gruppen upplöstes.



Bravo / Lady Lady (Spanien 1984)
3:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Solayoh / Vitryssland 2013

Det är inte så lätt att vara popstjärna. Särskilt inte om det inte räcker med att tilltala den stora publiken utan även en och annan nyckfull diktator. Det vet vitryska Alyona Lanskaya bättre än de flesta.

Hon sågs som en lovande talang efter att ha vunnit den prestigefyllda sångtävlingen Slavianski Bazaar i Vitebsk 2011 och ställde raskt upp i den nationella uttagningen till ESC som hon också vann med "All My Life". Vägen till Baku borde ha legat öppen men snart nog började det gå rykten att röstningen var uppgjord och självaste president Lukasjenko själv startade en utredning av ärendet.

Kanske hade Lanskayas management fuskat, men frågan är om inte republikens president borde ha viktigare saker att ägna sig åt. Vill man bekämpa korruption i Vitryssland finns de betydligt mer akuta områden att börja på än just schlagerfestivalen. Den vitryska schlagerdetektivbyrån slog fast att det faktiskt varit fusk med i bilden och Alyona diskades.

Skam den som ger sig och året därpå var sångerskan tillbaka som en slavisk Kylie och vann på nytt med "Rhythm Of Love". Nu slapp hon anklagas för falskspel men inte heller nu fick hon ha sin seger i fred. Snart meddelades det att vinnarlåten skulle bytas ut.

Istället skickades Alyona till Malmö med den betydligt kitschigare "Solayoh", skriven av belgaren Marc Paelinck (Belgien 2002 och 2004, Malta 2009). Alyona verkade inte särskilt bekväm med sin nya låt, men när den presidentkontrollerade televisionen bestämt sig för att byta ut ens låt har man kanske inte så mycket att sätta emot.

Åtminstone tog sig den nya låten till final, något Vitryssland bara gjort två gånger tidigare. Alyona släppte en andra skiva efter ESC men verkar sedan ha sökt sig alltmer bort från hemlandet och ut på den ryska marknaden istället, med begränsad framgång.

2020 var hon tydligtvis tillbaka i hemlandet. I samband med det årets fullständigt ofria presidentval och de protester som följde kom Lanskaya ut som en smått rabiat fangirl som totalt ställde sig bakom Lukasjenko. Kanske är det vad man gör när alla andra vägar till framgång gått om intet. Året därpå slängdes sångerskan ut från Instagram på politiska grunder.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Uppdaterad 24 juni 2023



Alyona Lanskaya / Solayoh (Vitryssland 2013)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Comé-comédie / Frankrike 1972

Yvette Baheux - född i Paris en månad innan de allierade befriade den franska huvudstaden från ockupationsmakten - hade börjat sjunga ganska sent i sin karriär. Som tonåring hade hon jobbat på en cirkus som trapetskonstnär och senare inledde hon en framgångsrik bana som dansös på flera berömda etablissemang.

Först som 27-åring spelade hon in sin första skiva - "Monsieur l'étranger" skriven av Frédéric Botton blev en framgång och gjorde Yvette känd under sitt artistnamn Betty Mars. Hennes dramatiska sätt att sjunga förde tankarna till Édith Piaf, och kändes kanske lite gammaldags redan då.

Botton skrev också "Come-comédie", som valdes ut att representera Frankrike vid ESC i Edinburgh året efter. Sången var en verkligt ärkeklassisk fransk vals som även den blev populär i sitt hemland, även om den internationell juryn inte direkt kramade sönder den.

Det Betty Mars ändå lyckades med i Edinburgh var att ingjuta en hel del själ och drama i sin rätt triviala lilla låt. Inte minst slutet låter mest som ett olyckligt skri som ger sångens fjäderlätta stämning en egendomlig, mörk subtext.

1974 lånade Betty ut sin sångröst till en film om Piaf och några år senare fick hon åter låta som Piaf i "Elle va chanter" av Alain Barrière (Frankrike 1963). Betty blev inte av med Piaf samtidigt som allt färre var intresserade av att höra henne sjunga i egenskap av sig själv. Anbuden sinade och sångerskan befann sig snart i ekonomiska svårigheter.

In i det sista förberedde hon sin comeback - hon planerade en skiva med sånger om den franska revolutionen - men den sista januari 1989 tystnade musiken när Yvette Baheux hoppade från sin lägenhet i La Défense. Efter tre veckor i koma avled hon, 44 år gammal.



Betty Mars / Comé-comédie (Frankrike 1972)
11:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Razom nas bahato / Ukraina 2005

Politik och musik är inte nödvändigtvis en dålig kombination. Begåvade textförfattare kan mycket väl föra fram sina tankar och idéer även i enkla poplåtar. Ändå sedan Eurovision Song Contest startade 1956 har det funnit politik med på ett hörn på olika sätt, vad man sedan än tycker om saken.

Däremot är det inte så bra när politiken tar överhanden och man glömmer bort att det hela bara är en enkel liten tävling för enkla små låtar och istället enbart går efter politiska parametrar när man bedömer kandidaterna och väljer vinnare. Sällan har en nationell final gått över styr på samma sätt som den ukrainska 2005.

Glädjen och stoltheten över att få bjuda in hela världen till Kiev gick inte att ta miste på och NTU arrangerade en mastodont till uttagning. Inte färre än femton semifinaler anordnades för att plocka fram lika många deltagare till den nationella finalen.

Storfavorit till segern var stjärnan Ani Lorak (Ukraina 2008) men så kom revolutionen emellan. Efter att landets presidentval visat sig riggat utbröt stora oroligheter som i sin tur utmynnade i den orangea revolutionen. Länge var det oklart om Kiev över huvud taget skulle klara av att stå värd för ESC, men EBU bestämde sig för att ha is i magen.

Efter revolutionen gick kvastarna på de flesta nivåer av det ukrainska samhället - inte minst på tv-bolaget - och helt plötsligt kastades fyra nya låtar in i den nationella finalen. En av dessa nya kandidater var Greenjolly som blivit populära under revolutionen då de tydligt tagit ställning för Viktor Jusjtjenko, som sedan blev president.

I "Razom nas bahato" ("Tillsammans är vi många") vrålade man ut Jusjtjenkos namn och segern kom som ett brev på posten. Ani Lorak förpassades till andra plats, vilket kanske inte spelade så stor roll då hennes "Another Little Shot" ändå inte skulle fått tävla då den offentliggjorts för tidigt.

EBU krävde ändå att den väldigt politiska originaltexten skulle skrivas om och tonas ned, men revolutionsromantiken fanns kvar i såväl text som video som framträdande. Resten av Europa lät sig inte charmas och placeringen blev låg.

Snart nog visade sig den nya ledningen vara i princip lika korrupt som den gamla och åtskilliga av den orangea revolutionens anhängare blev besvikna och desillusionerade. Då var Greenjolly - som bara fick en enda hit - redan bortglömda.



Greenjolly / Razom nas bahato (Ukraina 2005)
19:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

Új név egy régi ház falán / Ungern 1995

Ungerns debut hade i sanning varit imponerande - nu gällde det att visa att man faktiskt var en stor musiknation som kunde göra sig gällande i europeisk konkurrens. Det borde inte ha varit så svårt egentligen med tanke på att ESC 1995 skulle visa sig vara en av de svagaste upplagor tävlingen skådat.

Istället för att använda sig av sin gamla sångfestival som gett fin utdelning året innan valde man ut såväl låt som artist internt på tv-huset i Budapest. Kanske lät man sig hänföras av den suggestiva texten då man valde ut sin vinnare?

Medvetet diffus berättar texten om en gammal vän som håller på att försvinna. På det gamla numret svarar ingen, på det gamla husets vägg hänger ett nytt namn. Textens jag lurpassar på sin vän i mörkret på en teater i hopp om att få se det välbekanta ansiktet. Om de inte träffas nu kanske ingen mer chans ges.

Ett litet drama på tre minuter som tyvärr går helt förlorat för den som inte förstår ungerska. Den långa, mörka versen hänger dessutom ihop ganska dåligt med den förvånansvärt glada refräng som ändå följer.

Csaba Szigeti var mest känd som musiker i olika band och var kanske inget direkt unikum till scenpersonlighet. När irländsk tv filmade hans vykort för programmet tog de honom till kusten en sällsynt kall och blåsig dag, varpå sångaren drabbades av en svår förkylning och knappt klarade av de högre tonerna i sin sång.

Valet att uppträda iförd mörka glasögon fick flera kommentatorer - bland annat Claes-Johan Larsson och Lisa Syrén på Sveriges Radio - att undra om sångaren möjligen var synskadad, vilket han inte är.

Tre poäng och näst sista plats blev facit. Csaba fortsatte sin bana som musiker och kompositör och har bland annat skrivit musiken till flera ungerska tv-program. Värt att notera är att låten levt sitt eget liv hemma i Ungern och är en välkänd och omtyckt sång än idag, även om få förknippar den med ESC.

Redigerad 30 mars 2020



Csaba Szigeti / Új név egy régi ház falán (Ungern 1995)
22:a plats av 23 bidrag i Dublin

Ale jestem / Polen 1997

Efter sin sensationella debut 1994 då Edyta Górniak landat på andra plats i Dublin hade polsk tv haft svårt att leva upp till framgången. Inte för att man skulle ha haft dåliga låtar - såväl 1995 som 1996 är exceptionella bidrag - men juryn var inte riktigt med på noterna. Polackerna var liksom lite för krävande, helt tydligt.

Utan att tumma på kvaliteten testade man istället en finurlig liten poplåt med influenser av såväl folkmusik som rock, smittande framförd av en utsökt sångerska som dittills mest ägnat sig åt jazz men som nu stod beredd att kasta sig in i en popkarriär.

"Ale jestem" ("Men jag finns") handlar om människans litenhet i universum: jag är bara ett sandkorn, bara en regndroppe, bara ett ensam grässtrå - men jag finns! En jublande fanfar till låt, snyggt paketerad i ett läckert arrangemang och en stilig och medryckande musikvideo.

Expressens recensent Lars Lindström hyllade Polen inför finalen och erkände att det var just videon som först fått honom att vakna. När han väl lockats av det lustfyllda bildspråket insåg han även vilken pärla låten var.

När de mer sifferälskande eurovisionsfansen analyserade resultatet från finalen i Dublin - den första där fem länder på prov lät tittarna telefonrösta - visade det sig att de traditionella jurygrupperna än en gång hållit ner poängen för Polen, som skulle fått en betydligt högre placering om tittarna fått välja själva. Ytterligare en spik i kistan för juryn som plockades bort helt året därpå.

Anna Maria Jopek sålde guld med sin debutplatta där bidraget ingick. Hon har fler stora framgångar i bagaget och har också varit framgångsrik som låtskrivare och producent.



Anna Maria Jopek / Ale jestem (Polen 1997)
11:e plats av 25 bidrag i Dublin

Varjoon - suojaan / Finland 1967

Ibland tänds stjärnor när man minst anar det. I den finska finalen tävlade fyra artister med två låtar var. Tre av de tävlande var stora stjärnor - Laila Kinnunen (Finland 1961), Marion Rung (Finland 1962 och 1973) samt Danny, landets häftigaste manliga popartist - och den fjärde var den i princip helt okände Matti "Fredi" Siitonen.

Den rätt så storvuxne Fredi hade fått sitt smeknamn då han i början av 1960-talet gav sig in i de lokala folkmusikkretsarna i Tavastehus, där han bott i ungdomen. De andra musikanterna tyckte att han såg ut som Fred Flinta från den omåttligt populära tecknade tv-serien Familjen Flinta och med ens var ynglingen Fredi för gott. Från början kallade han sig Folk-Fredi för att sätta fokus på vilken typ av musik han helst sjöng.

Den finska finalen avgjordes i två omgångar där de tre mest populära låtarna gick vidare till en superfinal. Fredi fick med båda sin låtar dit och det publika genombrottet var ett faktum.

"Varjoon - suojaan" ("Mot skuggan - mot tryggheten") var en kraftfull poplåt med en existentiell text som borde passat dåtidens ungdom som hand i handsken. Den var skriven av en annan ung stjärna - Lasse Mårtensson (Finland 1964) - som också skrivit låten som kom tvåa i den nationella finalen.

Tråkigt nog känns det som att det arrangemang som användes hindrar låten från att blomma ut till den rocklåt den egentligen är och det blev bara ströpoäng för Fredi i Wien. Finland hade redan vant sig vid snål utdelning och tog den nya stjärnan till sitt hjärta.

Året efter fick Fredi en av sina största framgångar med "Kolmatta linja takaisin" - en finsk version av Petula Clarks "Beautiful In The Rain" - och skulle snart bli en av 1970-talets mest älskade artister i sitt hemland.



Fredi / Varjoon - suojaan (Finland 1967)
Delad 12:e plats av 17 bidrag i Wien

Leha'amin / Israel 2004

Unge David Nehaisi ville bara sjunga. Hans familj tyckte att han skulle bli läkare eller advokat, men gossen trivdes bättre med musiken och lärde sig dessutom att sjunga i ett högt register även efter att hans röst djupnat. Snart spände rösten över mer än fyra oktaver.

I efterhand har han berättat att han till en början tvekade att sjunga offentligt i sitt höga register. Han uppfattade Israel som ett land fullt av machokultur där män skulle vara riktiga män och de fanns inga andra countertenorer att låta sig inspireras av. Med åren skulle självförtroendet växa till sig ganska rejält och under artistnamnet David D'Or ("Gyllne David") blev han med tiden en av landets mest populära artister.

1993 var ett viktigt år för David: han deltog i Kdam Erovizion och kom på fjärde plats med "Parpar" och fick sin första betydande hit med "Ani af". När Israel och Vatikanen etablerade diplomatiska relationer 1995 bjöds David D'Or in för att sjunga inför påven.

Efter att flera gånger utsetts till landets främsta manliga artist valde IBA internt ut David D'Or att representera landet vid ESC i Istanbul 2004. Låten utsågs av en professionell jury och tv-tittarna bland fyra kandidater som spelades upp i pausen av en basketmatch.

I Istanbul var sångaren märkbart okoncentrerad - hans far hade förts till sjukhus och mellan repetitionerna flög artisten hem för att närvara vid sjukhuset - och sjöng oinspirerat och lite slarvigt i semifinalen. Det - i kombination med den usla ljudmixningen som drabbade de flesta artisterna 2004 - skulle komma att kosta och Israel missade finalen med en ganska smal marginal.

Inte för att misslyckandet påverkade karriären. David D'Or har kvar sin hängivna publik och uppträder regelbundet hemma i Israel och runtom i världen, och åtminstone åtta av hans album har sålt platina.



David D'Or / Leha'amin (Israel 2004)
11:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

Amar / Portugal 2005

Portugal hade aldrig varit ett riktigt framgångsrikt land i ESC, men under 1990-talet hade det åtminstone ljusnat. Man fick fler bra än dåliga placeringar och 1996 noterade man sin bästa placering någonsin. Man verkade ha fått något slags ordning på sitt deltagande. Kunde man ha trott.

Plötsligt föll botten ur farkosten: man halkade ut i skämsdiket två gånger på kort tid och sedan bestämde man sig för att experimentera. 2003 fick Rita Guerra sjunga alla låtarna i den nationella finalen, men det slutade i fiasko. 2004 använde man det spanska framgångsreceptet Operación Triunfo, men vinnaren misslyckades i semifinalen. Nu testade man att välja helt internt.

Luciana Abreu var ett utåtriktat underbarn som vunnit sin första tv-talangjakt redan som 14-åring. Hon hade varit med och synts i de flesta sammanhang. I portugisiska Idol hade hon tävlat mot den något mer dämpade Rui Drumond. Ingen av dem hade vunnit, men nu hade någon kommit på idén att skapa en duo av de båda.

Tillsammans kallade de sig det föga inspirerade 2B men låten de fått att framföra var oväntat poppig och hyfsat samtida, dessutom med en hel del engelska insprängd i texten för att Europa skulle kunna förstå en bit här och en bit där.

Låten kanske fungerade men den nya duon gjorde det inte. På plats i Kiev visade det sig att hela framträdandet var anpassat helt efter Luciana medan Rui - den bättre sångaren av de båda - fick kämpa på i en konstig tonart som inte alls passade honom. Hela numret var något rent ruskigt överkoreograferat och forcerat och de båda unga artisterna verkade inte alls speciellt förtjusta i varandra. Knappt hade Portugal trillat ut i semin förrän 2B upplöstes för gott.

Luciana visade sig vara tämligen mångsidig och har skådespelat en hel del vid sidan av sången. Dessutom har hon vunnit den lokala varianten av Let's Dance 2007. Rui hade länge en mer anonym karriär men har sjungit i många populära tv-program och har haft flera uppskattade liveshower. 2014 vann han The Voice.

Båda har prövat lyckan på nytt i portugisiska finaler: Luciana kom trea 2009 medan Rui blev utslagen i semifinalen 2016.



2B / Amar (Portugal 2005)
17:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

Marija Magdalena / Kroatien 1999

Elfteplatsen i Bergen 1986 var en besvikelse men annars hade Dorotea "Doris" Dragović bara haft nytta av att delta i ESC. Hon blev de jugoslaviska tidningarnas älskling och den tidigare bandvokalissan blev nu en riktigt stor stjärna.

Populariteten överlevde även det jugoslaviska kriget och sönderfallet även om Doris raskt koncentrerade karriären till Kroatien. Bland annat började hon samarbeta med den framgångsrike låtskrivaren Tonči Huljić från gruppen Magazin (Kroatien 1995) och spelade in den patriotiska "Sedam mora sedam gora" som blev en stor hit.

Under hela 1990-talet var Doris en av landets största namn och spelade ganska högt då hon på nytt ställde upp i den kroatiska melodifestivalen Dora. Gissningsvis kände hon sig rätt säker på sin sak: Tonči Huljić hade skrivit en bombastisk och högeffektiv discosmocka och "Marija Magdalena" vann en promenadseger.

I samma veva hade Cher åter klättrat upp på topplistornas förstaplatser med låtar som "Believe" och "Strong Enough" och flera europeiska bedömare jämförde förtjust Doris med den amerikanska superstjärnan och Kroatien seglade upp som en av huvudfavoriterna inför Jerusalem.

Ett litet moln fanns ändå på himlen. Inte så litet, skulle det visa sig. Precis som Charlotte Nilsson gjort i den svenska finalen hade team Dragović utnyttjat en lucka i EBU:s regelverk. Inga förinspelade röster får användas under något framträdande, men såväl Sverige som Kroatien använde orkester i sina nationella finaler och om förinspelad körsång spelades upp via en synthesizer var den rent tekniskt ett instrument istället för sång.

I Jerusalem fanns ingen orkester på plats utan all musik låg på band. Kroatien chansade och la sin väldiga röstförvrängda manskör på bandet. Det såg lite fånigt ut när en ensam körsångerska syntes på scen och de mullrande mansrösterna vällde fram och flera länder lämnade in protest.

Efter tävlingen beslutade EBU att straffa Kroatien för tilltaget. Utan att ändra det officiella resultatet drog man av poäng för Kroatien då man beräknade de medeltal som bestämde vem som fick delta och vem som fick stå över. Det påverkade aldrig Kroatiens medverkan och när kvalificeringen ändrades två år senare kom inget annat straff i dess ställe.



Doris / Marija Magdalena (Kroatien 1999)
4:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Du bist Musik / Österrike 1980

När Eurovision Song Contest skulle fira 25-årsjubileum ville inte den österrikiska tv:n ORF vara så seriösa och allvarliga som de ibland varit förr om åren. De satsade istället på en fjäderlätt och poppig liten låt som alla lätt skulle kunna ta till sig.

Upphovsmannen Klaus-Peter Sattler var en mångsidig kille som komponerat musik för film och tv samt skrivet en hel uppsjö av reklamjinglar. Han var egentligen tysk men hade tidigt flyttat till Wien för att studera musik på universitetsnivå och hade passande nog tagit österrikiskt medborgarskap 1979, efter att ha bott sexton år i landet.

"Du bist Musik" var kanske inte så djup, men den var hjärtlig och glad och vräkte musikaliska referenser över sina lyssnare: du är Bach, du är Strauss, Offenbach... du är en chanson, intermezzo, passion. Och så vidare.

För att framföra det glada stycket plockade man ihop en grupp som fick namnet Blue Danube. I SVT:s förhandsvisning antyder Ulf Elfving att gruppen tagit sitt namn efter en ny radiostation, vilket inte vore så underligt. Året innan hade ORF startat den engelskspråkiga Blue Danube Radio, och det verkar helt naturligt att de skulle ha velat marknadsföra kanalen utanför de egna gränserna.

I Haag verkar flera länder ha haft problem med ljudet under repetitionerna. Blue Danubes sista repetition - den som jurygrupperna fick lyssna på - gick så illa att låtskrivare Sattler försökte övertyga ORF om att hoppa av tävlingen. Det gjorde de inte men det dåliga ljudet på repetitionen kanske delvis kan förklara det svala mottagande låten fick av de flesta röstande länderna.

Gruppen spelade in två låtar till men upplöstes sedan tämligen omgående. Marty Brem skulle återvända till ESC redan året efter medan Wolfgang "Marc" Berry skrev de österrikiska bidragen 1990 och 1997. Idag är han en sånglärare och vokalcoach. Wolfgang Weiss lämnade musiken alltmer och blev istället en framgångsrik författare.

Blue Danube Radio lades ned år 2000 men ORF har fortfarande dagliga radiosändningar på engelska och franska.



Blue Danube / Du bist Musik (Österrike 1980)
8:e plats av 19 bidrag i Haag

Mathema solfege / Grekland 1977

Greklands två första försök i Eurovision Song Contest hade inte varit rakt igenom lyckade. Det första bidraget hade varit en illa förklädd turistreklam som skulle locka människor att besöka landet trots att de inte gillade militärjuntan. Det andra hade varit väldigt politiskt och handlat om hur den turkiska napalmen bränt sönder Cypern. Nu var det dags för omstart. Dags för att ta tävlandet på allvar.

Man ville visa upp en glad och lekfull sida av landet och plockade fram en lättsam och lättfångad sång om barn som lär sig musik genom solfege-övningar. Orkestern spelar och i orkestern sjunger artisterna fram tonerna i melodin, precis som barnen von Trapp gjorde i Sound of Music.

Greklands egna von Trapp-trupp utgjordes av fyra artister som redan var väletablerade och populära på egen hand: Pascalis Arvantidis, Marianna Toli, Robert Williams och Bessy Argyraki. Tillsammans hade de kemi och temperament och förvandlade sin låt till en het vinnarkandidat.

Med hjälp av ett filmteam i Österrike skapade man en fartfylld och färggrann video med mer än en smula inspiration hämtad från animationerna i Monty Pythons Flygande Cirkus.

Uppklädda i lila och vitt - även om kamerorna fick kläderna att se mer blåa ut i rutan - gav grekerna ett inspirerat och gnistrande framförande och ganska många trodde att det kanske låg en skräll och väntade runt hörnet. I slutändan räckte inte poängen alls till för att sånglektionen skulle blanda sig i slutstriden, men "Mathema solfege" skulle förbli Greklands bästa placering fram till 2001.

Pascalis, Marianna, Robert och Bessy spelade in en gemensam skiva innan de fortsatte sina solokarriärer. Den som lyckades bäst av dem var Bessy som förblev en av Greklands mest populära sångerskor tills hon drog sig tillbaka från rampljuset i mitten av 1990-talet.



Pascalis, Marianna, Robert & Bessy / Mathema solfege (Grekland 1977)
5:e plats av 18 bidrag i London

Träume sind für alle da / Tyskland 1992

Den tyska finalen 1992 är lite av ett mysterium. I den allmänna glädjen över återföreningen hade den nationella uttagningen ramlat i knät på nybildade tv-distriktet Mitteldeutscher Rundfunk (MDR) som i princip var det gamla östtyska rundradiobolaget i nya kläder. De var nya och entusiastiska, men deras kunnande om schlagerfestivaler var kanske något begränsat.

Exempelvis verkar inte något offentligt upprop ha gått ut till landets låtskrivare. Startfältet i Stadthalle Magdeburg bestod av sex bidrag varav fem hade något slags koppling till Ralph Siegels skivbolag Jupiter. Hur hade urvalet gått till egentligen?

Det sjätte bidrag framfördes av Blaue Engel, en grupp som haft viss framgång i DDR och som hade startfältets mest intressanta bidrag, "Licht am Horizont".

Programledare för sändningen var Carmen Nebel - en av Östtysklands mest älskade tv-personligheter och en av få vars karriär överlevde den tyska återföreningen. Än idag är hon en stor stjärna och har en egen show på ZDF.

I den underliga röstningen hade inte det östtyska bandet någon chans. I vart och ett av de elva ARD-distrikten satt en jury med tio medlemmar. De röstade internt inom juryn och gav en enda poäng till sin gemensamma favorit. Blaue Engel var favorit i de distrikt som tidigare varit Östtyskland medan de västtyska distrikten röstade på de tidigare vinnarna Wind (Västtyskland 1985 och 1987).

Efter sin utflykt till Bryssel fem år tidigare hade Wind fört en tynande tillvaro och blivit en liten schlagerorkester som alla andra. Nu såg de sin chans att exponera sig för en stor publik på nytt, men låten Ralph Siegel skrivit åt dem - vars titel gissningsvis anspelade på deras genombrottslåt - var svag och obetydlig. I Malmö var man långt ifrån sin gamla form och landade på en undanskymd placering långt ned på listan.

Wind dumpades nu ganska snabbt av skivbolaget men är än idag en existerande grupp, även om man gått igenom fler medlemsbyten än någon klarar av att hålla reda på. 1998 och 1999 ställde man upp på nytt i de tyska finalerna, med blygsam framgång.



Wind / Träume sind für alle da (Tyskland 1992)
16:e plats av 23 bidrag i Malmö

Adieu / Norge 1982

Norge hade gjorts till åtlöje inför hela Europa - trots att det nya poängsystemet som införts 1975 ansetts vara idiotsäkert och en garant för att ingen skulle gå helt lottlös genom röstningen hade norrmännen som enda land stått där med dumstrut och noll poäng. Till råga på allt två gånger: 1978 och 1981.

Redan första gången man stått på näsan hade NRK fått en påringning från den brittiske språkprofessorn René Hérail som trodde sig sitta inne på en lösning hur Norge skulle kunna lyckas. Entusiasmen för förslaget var inte överväldigande men efter den andra nollan ansåg man sig kanske inte ha så mycket att förlora. Professorn fick försöka.

Tanken var att mister Hérail skulle hjälpt Norges båda nollpoängare att skriva varsitt mästerverk till den nationella finalen. Finn Kalvik hade - milt uttryckt - ingen lust och vägrade ställa upp, men Jahn Teigen var raskt med på noterna.

Planen var att använda så mjuka ljud och fonem som möjligt, för att få texten att klinga melodiskt och inte kännas hård och kantig i europeiska öron. Resultatet blev "Adieu" - en känslig ballad med fransk titel.

Jahn framförde låten i duett med sin före detta flickvän Anita Skorgan (Norge 1977 och 1979) och texten handlade om deras uppbrott och vilja att förbli vänner. När den norska finalen avgjordes hade dock känslorna runnit till och de båda var ett par på nytt.

Som planerat vann "Adieu" den norska finalen i stor stil - svåraste motståndet kom från Inger-Lise Rypdal och hennes sång om den nygifta Lady Di - och såväl tittare som journalister var nöjda. "En välkalkylerad schlager" skrev Aftenposten och menade det som en komplimang.

I Harrogate blev allt det välputsade och genomtänkta lite väl prydligt och kanske lite tråkigt. Norge och Jahn Teigen fick visserligen betydligt mycket fler poäng än på förra försöket, men lite besvikna var man efter allt hårt jobb för att lyckas.

Rollen som jumbo och driftkucku togs istället över av Finland, vars rocklåt om neutronbomber inte fick en enda poäng.



Jahn Teigen & Anita Skorgan / Adieu (Norge 1982)
12:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Jennifer Jennings / Belgien 1969

Flanderns nationella final Canzonissima var både lång och ofantligt invecklad, men den var ändå älskad av publiken. En elva veckor lång happening inom den lokala popmusiken - klart tittarna går igång på det.

Ändå beslutade sig BRT raskt för att slänga ut hela den omständliga festivalen och ge Louis Neefs en ny chans. Han hade gjort bra ifrån sig i Wien 1967 och tillhörde landets mest uppskattade artister. Hans stadiga och mullrande barytonröst förde kanske tankarna till Tom Jones - en av tidens största stjärnor - och publiken ställde sig gillande till att låta sig representeras av honom.

I en betydligt blygsammare nationell final sjöng Louis Neefs sex bidrag och skickades till Madrid med sången om den förtjusande men undflyende "Jennifer Jennings". Att sjunga om närmast mytologiska kvinnofigurer låg i tiden - jämför med Donovans "Jennifer Juniper" - och på det stora hela hör den här låten till de snyggaste Belgien någonsin röstat fram.

Med undantag för ett möjligen spontant men inte så hemskt lyckat koreografiskt snedsteg i första refrängen gjorde Louis Neefs ännu ett solitt framträdande och fick åka hem med ännu en sjundeplats i bagaget. Det var alla nöjda med och karriären snurrade vidare med otaliga stora hits, även om "Jennifer Jennings" aldrig blev en lika stor evergreen som hans tidigare bidrag.

På juldagen 1980 omkom Louis Neefs - endast 43 år gammal - tillsammans med sin hustru Liliane i en bilolycka. Parets son Günther, som överlevde kraschen, växte själv upp och blev en populär artist.

2007 avtäcktes en staty föreställande Louis Neefs i hans hemstad Gierle på den dag sångaren skulle ha fyllt 70 år.



Louis Neefs / Jennifer Jennings (Belgien 1969)
Delad 7:e plats av 16 bidrag i Madrid

Solo / Ryssland 2000

Ryssland hade visserligen imponerat vid debuten 1994 men efter det hade man inte fått någon ordning alls på sitt tävlande. I semifinalen 1996 hade man inte ens kvalificerat sig, och trots att de var stora stjärnor på hemmaplan hade varken Alla Pugatjova (1997) eller Filipp Kirkorow (1995) dragit hem några större poängsummor.

Till råga på allt hade man fått stå över finalen i Jerusalem 1999, då ingen av de två kanaler som turades om att representera Ryssland hade sänt Birmingham-finalen 1998 - då landet satt i utvisningsbåset. Det var ett brott mot EBU:s regler och ryssarna fick vackert stanna hemma, även om det lär ha gnisslats en del tänder efter det.

Kanske en lite längre paus enbart gjorde gott. Det var ett nytt och poppigt Ryssland som visade upp sig, med en ung och rivig popstjärna vid rodret.

Alsou Safina var bara 16 år gammal och hade startat sin karriär på riktigt året innan, då hon blivit upptäckt efter att ha sjungit på ett bröllop. Snart hade hon spelat in sin första skiva och blev snabbt populär.

Familjen hade åtminstone pengar nog att smörja kugghjulen när Alsou lanserades - men hennes pappa var en känd oligark som uppskattades vara en av Rysslands hundra rikaste män. Hela familjen kom egentligen från Tatarstan men bodde sedan ett par år i London.

"Solo" var närmast chockerande samtida och passade utmärkt in i det starka startfältet och den rejält ansiktslyfta finalen från Stockholm. Lite oväntat fick hon stryk av två danska bröder med gitarrer på magen men andraplatsen var en liten sensation.

Singeln blev snabbt alla tiders mest sålda i Ryssland, ett rekord som skulle slås några månader senare av Alsou själv: duetten "You Are My Number One" med Enrique Iglesias sålde ännu bättre. Trots goda förutsättningar tog hennes internationella karriär aldrig fart på riktigt, även om Alsou förblir ett känt namn i sitt gamla hemland.

När Moskva stod värd för Eurovision Song Contest 2009 var Alsou charmig och avslappnad programledare tillsammans med Ivan Urgant.



Alsou / Solo (Ryssland 2000)
2:a plats av 24 bidrag i Stockholm

Keep Me Warm / Finland 1974

Det var bara en liten överraskning att blott 20-åriga Carita Holmström vann den finska finalen - den sista som sändes i svartvitt - framför näsan på ett helt batteri av stora och aktade sångstjärnor. Året innan hade hon släppt sin första LP, med låtar hon skrivit och arrangerat själv, och blivit kritikernas älskling.

Genombrottet hade legat runt hörnet i flera år redan. Som 15-åring hade hon fått sitt första skivkontrakt, men bolaget Scandia visste inte vad de skulle göra med det begåvade flickebarnet och lät henne sjunga samma översatta schlagerlåtar som de flesta andra artister också hade på repertoaren.

"Älä mene pois" ("Gå inte bort") hade Carita inte skrivit själv men den passade bra in i hennes repertoar. Den var ingen typisk schlager utan ett mer sofistikerat stycke som framför allt levde högt på sitt eleganta arrangemang.

I Brighton såg många Finland som en outsider men när det väl gällde blev det snålt på poängkontot. Den engelska texten av Frank Robson satt kanske inte riktigt lika bra som det finska originalet och orkestern fick inte till arrangemanget lika bra som på skivversionen.

Carita släppte ännu en kritikerrosad året efter men blev aldrig någon storsäljare bland de breda folklagren. Hon är en mångsidig och begåvad musiker som släppt åtskilliga album, ofta med en viss prägel av jazz, och som skrivit två musikaler och en kammaropera.


Carita / Keep Me Warm (Finland 1974)
13:e plats av 17 bidrag i Brighton

Ik wil alles met je delen / Nederländerna 1990

Gammal är äldst och vinnarna i Nederländernas final var två riktigt etablerade systrar med mer än femton år av karriär bakom sig. Aaltje och Doetje de Vries hade spelat med i olika band under 1970-talet innan de 1979 bildade duon Maywood.

Under sina artistnamn Alice May och Caren Wood fick de snabbt stora framgångar båda hemma och internationellt med sina lättsamma låtar i något svårdefenierat gränsland mellan schlager och country och lättviktig radiorock. Efter den första hiten "You Treated Me Wrong" slog de snart igenom även i Skandinavien och snart hade de framgång också i Tyskland, Sovjetunionen och på den spanska marknaden.

"Late At Night", "Mother How Are You Today" och "Rio" hörde till duons största låtar. Alice skrev musiken och Caren stod för huvudstämman och deras glada framtoning gjorde dem till stora publikfavoriter under den första halvan av 1980-talet. Sedan gick det sämre på hitlistorna och gruppen hamnade mer i skymundan.

Redan 1988 ryktades det att systrarna valts ut att tävla för Luxemburg i ESC (grannlandet skulle i slutändan välja att satsa på Lara Fabian istället). Två år senare tog sig Alice och Caren hela vägen till den internationella finalen.

"Ik wil alles met je delen" ("Jag vill dela allt med dig") var Maywoods första notering på listorna sedan "Standing In The Twilight" fem år tidigare och i Zagreb hörde man till storfavoriterna. Tyvärr gick det mesta fel när det väl gällde.

Framträdandet blev betydligt plattare än det varit i den nationella finalen och till råga på allt hördes inte låtens trumpetsolo under det som borde varit låtens klimax. Det som hände var att orkesterns trumpetare skulle ställa sig upp under solot och råkade samtidigt riva av sig sin mikrofon.

Troligen tyckte jurygrupperna att balladen var lite mossig och det blev bara en femtondeplats. Karriären stannade av igen och duon splittrades 1995. Då verkar systrarna ha varit rejält trötta på varandra och förde uppslitande gräl om vem som hade rätten till namnet Maywood. Det hela slutade i rätten och sedan talade inte Alice och Caren med varandra på många år.

2013 återförenades ändå systrarna för ett par konserter. Kanske hade isen tinat upp emellan dem, men comebacken var tillfällig och de båda jobbar vidare på skilda håll.



Maywood / Ik wil alles met je delen (Nederländerna 1990)
15:e plats av 22 bidrag i Zagreb

Without Your Love / Armenien 2006

Nagorno-Karabach är en liten utbrytarrepublik, nästan dubbelt så stor som Luxemburg, belägen i de azerbajdzjanska bergen, nära gränsen till Armenien. De utropade sin egen självständighet 1992 men har inte erkänts av ett enda land i hela världen. Däremot ligger Armenien och Azerbajdzjan i krig över vems området är sedan 1991.

Faktum är att de båda slagits om regionen ända sedan de båda blev självständiga från Ryssland 1918. Snart erövrades de nya länderna av Sovjetunionen som lyckades lägga locket på stridigheterna en tid.

Nagorno-Karabach befolkas till största delen av armenier men ligger klart och tydligt på Azerbajdzjans internationellt erkända territorium och ingen internationell medling har lett till någon som helst lösning av konflikten.

När Armenien debuterade i ESC 2006 passade de på att dra in konflikten i tävlingen på direkten och valde ut en artist från just Nagorno-Karabach. Andrey Hovnanian var en rutinerad 27-åring som sjungit och turnerat i många år. Han var ingen riktigt stor stjärna men hade fått en låt skriven av den berömde orkesterledaren Armen Martirosyan.

I Aten hade André problem med sina krångliga koreografi och genomförde numret på lite olika sätt varje gång. Europa nickade bifall och debuten avancerade vidare till finalen, där den fick en hedersam åttondeplats.

Azerbajdzjan - som skulle debutera två år senare - protesterade vilt mot att Nagorno-Karabach nämndes som sångarens födelseplats på EBU:s officiella webbsida och till slut ströks uppgiften bort helt.



André / Without Your Love (Armenien 2006)
8:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Mere lapsed / Estland 1998

Inte ens i Estland slapp man undan den våg av maskinell eurotechno som svept fram över världen ända sedan 2 Unlimited toppat listorna med "No Limit" 1993. Det dansades till hemlagad rap och dunkande refränger och de estniska listorna fylldes av band med namn som Hovery Covery, Caater och Best B4.

Bäst och störst av de lokala technogrupperna var Code One där Sirli "Sarah" Hiius och blott 15-årige Koit Toome blandade tidstypiskt diskodunk med rena poprefränger, som i den snygga och snabbfästande "Vikerkaar".

Gruppens allra största hit "On küll hilja" var tänkt för den estniska finalen 1996 men skickades aldrig in. Dels lär den inte ha blivit klar i tid för tävlingens deadline, dels var inte intresset riktigt på topp för att delta. Året efter medverkade man med den rätt svaga "Tantsupalavik" innan duon fridfullt gick åt skilda håll för att göra annat.

Koit ställde raskt upp på nytt med pianoballaden "Mere lapsed", skriven av de unga och nygifta Tomi och Maria Rahula. I hård konkurrens - det var strid på kniven mellan Koit och Evelin Samuels ballad in i det sista - vann det unga teamet och fick åka till Birmingham, något kompositörerna kallade sin bröllopsresa.

I Birmingham visade sig den estniska låten - som de svenska tidningarna kallade för julsång - vara i snällaste laget och hamnade precis i mitten av resultatlistan. Koit har själv sagt i efterhand att han var så nervös att han inte alls kunde njuta av att vara med.

Efter ett par popskivor blev Koit en allt mångsidigare artist med flera stora musikalroller på meritlistan, både i Estland och Finland. 2003 kom han snubblande nära att representera Estland på nytt då han kom tvåa med "Know What I Feel". Då fick han fin vokal hjälp av Evelin Samuel (Estland 1999) och av sin dåvarande flickvän Maarja-Liis Ilus (Estland 1996 och 1997).

2017 skulle Koit Toome återvända till ESC som estnisk kandidat men trots högt uppskruvade förväntningar gick det inte vägen alls.

Redigerad 30 mars 2020



Koit Toome / Mere lapsed (Estland 1998)
Delad 12:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Na inat / Bulgarien 2011

Det var en rutinerad ung popstjärna som vann den bulgariska finalen, i konkurrens med arton andra bidrag. Poli Genova hade gjort sin scendebut redan som åttaåring då hon gick med i den omåttligt populära barngruppen Bon-Bon med egen show på bulgarisk tv.

Vid sidan av att sjunga i tv med de allra största namnet inom bulgarisk popmusik studerade Poli musik och tog examen med klarinett som huvudinstrument. När hon växte ifrån Bon-Bon satsade hon på att bli stjärna på egen hand men det visade sig inte vara fullt så lätt som det kunde verka.

Att vinna var åtminstone ett steg på vägen. "Na inat" blev en hit och låg som bäst åtta på den inhemska topplistan. Kanske hade den klättrat ännu högre om allt gått vägen i Düsseldorf. Nu anslöt Poli istället till en annan bulgarisk tradition: att misslyckas med knapp marginal i semifinalen.

Några år senare skulle BNT tappa humöret och hoppa av ESC medan man envist höll sig kvar i Junior Eurovision med större framgång. När Bulgarien 2015 stod värd för barnens melodifestival valdes Poli ut som programledare, i vad som nästan kändes som en audition för att få tävla själv på nytt i den vuxna varianten.

Kort efteråt avslöjades att Bulgarien skulle göra comeback vid ESC 2016 och få ögonbryn höjdes när man därpå meddelade att den internt utvalda kandidaten inte var någon annan än Poli Genova.



Poli Genova / Na inat (Bulgarien 2011)
12:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf

Kinek mondjam el vétkeimet? / Ungern 1994

Ungern hade inte lyckats ta sig genom nålsögat i den östsemi som ordnats för att ge tre nya EBU-medlemmar plats vid ESC i Millstreet 1993. Den rutinerade och begåvad Andrea Szulák hade kommit på sjätte och näst sista plats med balladen "Árva reggel" som valts ut internt på tv-bolaget i Budapest.

Året efter var man garanterade plats i den stora finalen och då slog man på den riktigt stora trumman och återupplivade den ungerska televisionens klassiska dans- och sångfestival - Táncdalfesztivál - som varit omåttligt populär under sina glansdagar under det sena 1960-talet.

Femton bidrag ställde upp i tävlingen och segern gick till en späd debutant med en ytterst lågmäld liten visa. Låtskrivaren Szilveszter Jenei hade hört unga Friderika Bayer sjunga i tv och bad att få specialskriva en sång till henne. Resultatet blev en försiktig liten vädjan om förståelse och någon att bekänna sina synder inför.

Det var inte bara ungrarna som blev förtjusta. På plats i Dublin nämndes Ungern som en outsider och i röstningen chocköppnade Friderika och tog de tre första tolvpoängarna och rusade upp i ledning. Utdelningen sansade sig något men den väna sången slutade på en sensationell fjärdeplats till slut.

Friderikas soloalbum blev en kioskvältare på hemmaplan och två år i rad fick hon pris som landets främsta kvinnliga artist. Än idag ses hon som en av sin generations viktigaste sångerskor.

1996 sökte sig Friderika och hennes make till den ungerska pingströrelsen och sedan dess rör sig sångerskan mellan religiös och profan musik och har spelat in två rena gospelskivor.



Friderika Bayer / Kinek mondjam el vétkeimet? (Ungern 1994)
4:e plats av 25 bidrag i Dublin

This Time / Litauen 2015

Det kändes som om den litauiska uttagningen pågått i en hel evighet redan men till slut var man framme vid finalrundan. Under en mängd semifinaler hade de hoppfulla artistkandidaterna decimerats och nu fanns bara tre kvar. Den vinnande sången var redan utsedd och nu skulle de tre kvarvarande göra upp om vem som skulle sjunga den.

Då bestämde sig plötsligt två av de tävlande för att bilda duo och tävla tillsammans. Det borde ha varit emot alla tänkbara regler men LRT såg mellan fingrarna. När Vaudas Baumila och Monika Linkytė plussade ihop sina fans hade den tredje artisten inte en chans med sin version.

I Wien kryddade man sin kärlekssång ytterligare med fart och färg och samkönade kyssar. Mitt under andra versen kysste de båda manliga körsångarna varandra medan de kvinnliga körsångerskorna gjorde detsamma.

Möjligen var det en markering mot Ryssland och deras anti-gay-lagar. De båda ländernas relationer hade försämrats avsevärt efter den ryska invasionen av Krim och förbättrades inte av att Ryssland nyligen ordnat en stor militärövning bara några kilometer från den litauiska gränsen. I röstningen gav Litauen en präktig nolla till Rysslands bidrag.

Om det liberala pussandet hade politisk bakgrund var det en söt men tom gest. I likhet med Ryssland har Litauen en lag som förbjuder "uppmuntran av icke-traditionella relationer" och även om det är förbjudet att diskriminera utifrån sexuell läggning saknar litauiska hbtiq-personer i princip alla rättigheter.

Enligt siffror från 2013 stödjer så få som fem procent av litauerna rätten till samkönade äktenskap.



Vaudas Baumila & Monika Linkytė / This Time (Litauen 2015)
18:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Det börjar verka kärlek, banne mig / Sverige 1968

Det fanns gränser även för hur länge kultursnobbarna på Sveriges Radio kunde stå emot. Efter vinnande monsterhits som "Poupée de cire, poupée de son" (Luxemburg 1965) och "Puppet on a String" (Storbritannien 1967) brast fördämningarna och Melodifestivalen öppnade sina armar för popmusiken.

Peter Himmelstrand - som haft svårt att få med "Alla har glömt" 1967 - slog nu till rejält och fick med inte färre än tre bidrag och placerade sig i slutändan etta och delad trea. Förändringens vindar hade verkligen blåst in.

Den här gången hade SR nominerat tio artister som låtskrivarna sedan fick specialskriva för. Himmelstrand hade skrivit den lustiga "Gå och göm dig, Åke Tråk" till Mona Wessmann och den omåttligt eleganta "Du vet var jag finns" för Towa Carson - men det var hans tredje låt som gjorde sensation.

22-årige Claes-Göran Hederström var en färskvara i branschen och en av de minst kända deltagarna, men "Det börjar verka kärlek, banne mig" slog ned mitt i folkhemmet med en skräll och blev en dundersuccé. Skivan med bidraget lär ha sålt guld på bara några dagar och med ens visste alla vem Claes-Göran var. Tävlingens största genombrott sedan Siw Malmkvist 1959 var ett faktum.

Även i London gick den charmige ynglingen hem och en femteplats var de flesta nöjda med. Utom möjligen de revolterande studenterna som tyckte att Claes-Göran var en förrädare som sjöng schlager istället för att kämpa på barrikaderna.

Ett par hits till blev det men efter bara några år märkte unge herr Hederström att intresset runt hans person svalnat. 1973 kom han bara på åttonde plats i Melodifestivalen och året efter pausade han karriären och ägnade sig åt annat. Helt bortglömd blev han ändå inte och kom då och då tillbaka till de stora sammanhangen för att skaka liv i sin gamla hit. I november 2022 avled Claes-Göran Hederström i en ålder av 77 år.

Peter Himmelstrand skulle de närmsta åren höra till de mest framgångsrika och efterfrågade låtskrivarna i den svenska finalen men skulle faktiskt bara komma att vinna en enda gång till - exakt tio år senare då han skrev för Björn Skifs.

Uppdaterad 15 september 2023



Claes-Göran Hederström / Det börjar verkar kärlek, banne mig (Sverige 1968)
5:e plats av 17 bidrag i London

1 Life / Belgien 2004

Skulle blixten slå ner två gånger på samma ställe? Belgien - som varit ett så svagt land och fått mestadels väldigt anonyma resultat sedan segern med Sandra Kim 1986 - hade plötsligt skrällt sig till en andraplats i Riga 2003 med sitt pseudo-keltiska gäng. utrustat med allehanda flöjter och säckpipor, och nu stod belgarna åter som en av de största förhandsfavoriterna.

Xandee (egentligen Sandy Boets, född 1978 i Tienen) hade tagit sina första steg i offentligheten redan som 15-åring, då hon deltog i flamländska Soundmix - det program svenskarna kallade "Sikta mot stjärnorna". Två år senare startade hon duon Touch of Joy tillsammans med Sergio (Belgien 2002) som så småningom blev hennes manager.

Låten var inspirerad av 1990-talets högenergiska technohits och skulle ha låtit dammig i de flesta andra sammanhang. Fans och bookmakers hade hög tilltro till Xandees chanser och låten stormade in på de flamländska hitlistorna.

I Istanbul jublade publiken entusiastiskt men Belgien hade samma problem med ljudet som många andra. Det låter inte riktigt färdigmixat och Xandee lät trött på rösten. Dessutom känns det som att hon undviker kameran under sina tre minuter på scenen. Inte en blick, inte ett leende. Tittarna kan inte ha känt sig direkt inbjudna till dansfesten.

Man ignorerar inte tittarna ostraffat. I omröstningen fick Xandee nöja sig med sju futtiga poäng, varav fem från grannen Nederländerna. Singeln blev ändå årets mest sålda i Flandern och även Xandees album sålde ganska bra efteråt, men sedan stannade karriären av.

2011 startade hon coverbandet Xansation tillsammans med flera tidigare deltagare från X-Factor och turnerar landet runt med dem.



Xandee / 1 Life (Belgien 2004)
22:a plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

Il faut du temps / Frankrike 2002

Framgång föder framgång. Frankrikes bidrag i Köpenhamn 2001 hade blivit en enorm framgång och gjort kanadensiska Natasha St-Pier till en stor stjärna. Det var rimligen ganska lätt att hitta ett skivbolag som gärna ville pröva att ge en ny talang samma resa.

Sandrine François hade blivit upptäckt av ett tv-program som berättade om hur olika stjärnor startat sin bana och som gärna skulle vilja kontrastera med en ny lovande artist. Efter programmet fick hon snart skivkontrakt och en av landets ledande producenter - Erick Benzi - ville göra en skiva med henne och ESC verkade vara ett bra sätt att lansera den.

Tävlingslåten handlade om fred, men på ett mer elegant och mindre uppenbart sätt än de flesta andra bidragen på samma tema. Låtskrivarna var rutinerade och namnkunniga: Rick Allison hade skrivit stora hits tillsammans med sin forna flickvän Lara Fabian (Luxemburg 1988) och Patrick Bruel hade varit en av Frankrikes största stjärnor sedan slutet av 1980-talet.

Man spelade in en snygg video i Casablanca, men var tvungna att korta ner låten med nästan en hel minut för att klara EBU:s treminutersregel.

Under finalveckan i Tallinn repeterade Sandrine på ett ovanligt sätt. Istället för att träna sången hade hon en man med sig på scenen som hjälpte henne med kameravinklar och överhuvudtaget olika sätt att förhålla sig till kameran på. Först på genrepen syntes resultatet och det visade sig väl värt mödan.

Sandrine gick genom rutan och fick en femteplats för besväret. Om röstningen varit mer renhårig och mindre nedlusad med röstbyten åt höger och vänster hade Frankrike lätt hamnat ytterligare ett par pinnhål högre upp.

"Il faut du temps" blev en mindre hit i Frankrike men Sandrines stora genombrott uteblev. Debutskivan "Et si le monde" är fortfarande hennes enda. Hon sjunger ännu men oftare bakom andra artister. Inte minst körade hon på flera av låtarna på Céline Dions (Schweiz 1988) skiva "D'elles" från 2007.



Sandrine François / Il faut du temps (Frankrike 2002)
5:e plats av 24 bidrag i Tallinn

I agapi akoma zi / Cypern 1983

Den lilla önationen hade lyckats förvånansvärt bra på sina två första försök i tävlingen och det fanns kanske en viss förväntan att man skulle skicka något riktigt slagkraftigt och spännande till finalen i München.

Så pjåkig var nu inte den utvalda låten men det mest intressanta visade sig i efterhand snarare vara de två purunga körsångerskorna vid scenkanten. De var bara femton år gamla men gjorde ändå väl ifrån sig och med tiden skulle de båda få tävla på egen hand i ESC: Elena Patroklou tävlade för Cypern 1991 och Evridiki Theokleous representerade sin ö 1992, 1994 och 2007.

Längst fram på scenen satt den rutinerade Stavros Sideras - en rutinerad sångare, skådespelare och regissör - tillsammans med sin 19-åriga duettpartner Constantina Constantinou som för första gången rest utanför hemlandet. De hade fått varsin stor gitarr i knät och sjöng rart om hur kärleken överlever det mesta. Trevligt, oförargligt och lättglömt.

De flesta länderna snålade med poängen men uppseendeväckande nog fick cyprioterna inte heller en enda poäng från juryn i Aten. Det har inte hänt varken före eller efter att Grekland eller Cypern skulle gett varandra en nolla och det hela ledde till en viss uppståndelse i grekiskspråkiga medier.

Constantina blev med tiden en ganska framgångsrik sångerska i Grekland och skulle återkomma till tävlingen som upphovsman 1997, men då överlät hon sången till sina syskon Hara och Andreas.


Stavros & Constantina / I agapi akoma zi (Cypern 1983)
16:e plats av 20 bidrag i München

Under stjernerne på himlen / Danmark 1993

Efter två vinster (1979 och 1981) och riktigt stora hitlåtar flyttade Tommy Seebach mer eller mindre in i den danska finalen och fyllde den år efter år med samma typ av sprittande glad och plastigt pastellig dansbandspop. 1982, 1984, 1985 och 1987 gick det vägen - låtarna placerade sig bra och blev populära efteråt - men DR tröttnade så småningom och började refusera de Seebachska bidragen.

Under den första halvan av 1980-talet hade pengarna strömmat in och ut i samma takt och nu blev det med ens lite svårare att få det att gå runt. Lätt snärjd i sin egen snäva musikaliska genre och med en press på sig att försörja sin familj hade Tommy Seebach någonstans längs vägen börjat dricka lite för mycket och lite för ofta.

Intresset för att delta i den danska finalen 1993 var inte särskilt stort och till slut kom den vaggvisa Tommy skrivit till sin dotter med efter att ha nobbats flera år i rad av juryn. Det blev seger för tredje gången och det hela såg ut som en riktig räddningsplanka.

Efter SVT:s traditionella förhandsvisningar fick Expressens läsare ringa in och rösta på sina favoriter - där kom Danmark på allra sista plats. En vecka senare i Millstreet gick det inte fullt så illa, men mer än illa nog. Nio poäng var allt danskarna fick och till råga på allt rasade man därmed ur tävlingen och fick inte vara med året efter.

På något underligt sätt blev det här Tommy Seebachs fel trots att hans enda brott varit en lite väl gammaldags stil. Nu rasade karriären ihop totalt och alkoholkonsumtionen tilltog i styrka.

Trots att Danmark med tiden förlät honom för fiaskot i Millstreet och han alltmer fick status som kultartist så var skadan redan skedd: 2003 avled Tommy Seebach - endast 53 år gammal - åtminstone delvis som en följd av alkoholskador.

2011 gav sonen Rasmus Seebach ut en egen version av "Under stjernerne på himlen" där allt det käcka i originalet skalats bort. Kvar finns en vacker och melankolisk sång som skulle ha förtjänat att bli mött med mer värme då det begav sig. Nu i efterhand är det lätt att höra den där melankolin mellan raderna också i Tommy Seebachs allra mest olidligt glada låtar.

På samlingen "Komplet og rariteter" kan man avlyssna i princip alla Tommys inspelningar, inklusive samtliga hans olika festivalbidrag.



Tommy Seebach / Under stjernerne på himlen (Danmark 1993)
Delad 22:a plats av 25 bidrag i Millstreet