Grande amore / Italien 2015

På bara några år hade det nya teamet på Rai lyckats med det som ingen tidigare klarat av. Med ens hade man fått såväl media som tv-publiken att börja intressera sig för den där utländska schlagerfestivalen - detta internationella fattigmans-Sanremo - som man aldrig tidigare till fullo engagerat sig i. Kanske också italienarna innerst inne längtat efter att se sig själva i ett mer europeiskt sammanhang?

Efter ett misslyckat försök att välja internt 2014 vände man åter blickarna mot den inhemska Sanremo-festivalen. Utan att uttryckligen förvandla Sanremo till en nationell uttagning beslutade man att stärka banden mellan tävlingarna och att vinnaren skulle erbjudas möjligheten att få representera Italien i Wien.

Till all lycka var Sanremo-vinnaren ett relativt nytt stjärnskott på marknaden som gärna tackade ja till lite extra exponering och som gärna tog sig an ESC.

Tenorerna Piero Barone och Ignazio Boschetto hade träffat barytonen Gianluca Ginoble i tv-programmet Ti lascio una canzone redan som väldigt unga tonåringar. En producent såg en möjlighet att skapa en ung motsvarighet till de något mer legendariska Tre Tenorer som tidigare tagit världen med storm och efter en del funderande hittade man gruppnamnet Il Volo.

Gruppen hade slagit in väl både hemma och utomlands. Deras skivor sålde bra och de hade nominerats till en Latino-Grammy, men trots det var det ändå bara ytterligare en grupp som blandade pop och opera. Det hade hörts förr, om man säger så.

Hur som helst var låten de ställde upp med i Sanremo inget mindre än ett litet mästerverk - särskilt de låga, viskade, suggestiva verserna är fantastiskt fina. Inför finalen var man tvungen att kapa bort 45 sekunder ur originalversionen, men Il Volo var ändå den kanske allra största favoriten. Ändå blev det "bara" en tredjeplats till slut.

Missnöjet bland låtens fans formligen exploderade då EBU offentliggjorde resultaten och visade hur juryn röstat och hur telefonrösterna fallit. Italien vann telefonomröstningen i stor stil medan juryn placerat operapopen först på sjätte plats. För första gången sedan juryn återinförts 2009 hade någon annan än tittarnas favorit vunnit och nu ville en och annan göra sig av med juryn på nytt.

Den italienska delegationen tog nederlaget med stil och elegans och visade sig ha vunnit ändå på sätt och vis. Tävlingens popularitet ansågs nu så hög att finalen året efter visades på Rai 1 - landets största tv-kanal - för första gången sedan finalen hölls i Rom 1991.



Il Volo / Grande Amore (Italien 2015)
3:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Aven romale / Tjeckien 2009

Tjeckien hade inte haft det lätt på sina två första försök i ESC. Trots att man anordnat nationella finaler där ganska många stjärnor ställt upp hade man kommit sist respektive näst sist i semifinalerna och allt som allt skrapat ihop tio poäng på två år.

Man skrotade den öppna finalen och valde istället ut Gipsy.cz att representera landet. Med Radoslav "Gipsy" Banga i täten gjorde man ett slags hip hop blandat med pop, rock och jazz, med texter om hur det var att vara rom i Tjeckien. Gruppen hade flera framgångsrika singlar i bagaget och hade varit med i de nationella finalerna både 2007 och 2008.

För att inte lämna tittarna helt utanför tog bandet fram två kandidatlåtar. Man spelade in videor till båda bidragen och lät sedan tjeckerna rösta fram en vinnare per SMS och för säkerhets skull fick de hela två veckors tid på sig.

Inte för att "Do You Wanna" var något mästerverk, men hur det musikaliska sammanbrottet "Aven romale" kunde vinna trotsar all logik och allt förstånd. Forcerat och omelodiskt, och till råga på allt fullt av tokrolig galenskap och sångaren Gipsy iförd superhjältedress.

Det kunde i princip bara sluta på ett sätt och Tjeckien fick en synnerligen välförtjänt nolla i sin semifinal. Nu hade tjeckisk tv fått nog och pausade sitt deltagande för att inte komma tillbaka förrän 2015.

Gipsy.cz behöll sin publik och fortsatte att ge ut musik tillsammans även om medlemmarna bakom Gipsy själv kom och gick. Så sent som 2013 släppte de albumet "Upgrade".



Gipsy.cz / Aven romale (Tjeckien 2009)
18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

Boom Boom / Danmark 1978

Danmark hade hoppat av Eurovision Song Contest efter finalen i Luxemburg 1966 trots att man varit det i särklass mest framgångsrika nordiska landet i tävlingen - bland annat hade man kasserat in en viktoria i London 1963.

Den danska frånvaron hade inget att göra med landets placeringar. Danmarks Radio hade fått en ny underhållningschef - Niels-Jørgen Kaiser - som kraftigt ogillade den lite enklare populärmusik som allmänt kallades dansktoppsmusik och som bestämde att den inte skulle ges något större utrymme i tv. Följaktligen hoppade man också av den internationella schlagerfestivalen och skulle hållas borta så länge som Kaiser satt på sin post.

Jørgen de Mylius var en ung journalist som till skillnad från Kaiser älskade Melodi Grand Prix. Efter många års arbete utomlands anställdes han på DR i april 1977 och såg genast till att få med Danmark på tåget igen. Året efter arrangerade man en stor final i Tivolis konsertsal och över femhundra bidrag skickades in.

Finalen blev en stor framgång för pojkbandet Mabel med den blott 17-årige Michael Trempenau i spetsen. Varje gång de nämndes vid namn skrek den unga publiken rakt ut och gruppen fick högsta poäng från nio av elva jurygrupper. Tvåa kom "San Francisco" framförd av brödern Niels och Jørgen Olsen, som skulle ta en rejäl revansch i tävlingen tjugotvå år senare.

Mabel blev stora tonårsidoler - vilket bland annat märktes i den förhandsvideo gruppen spelade in - men i Paris visade sig låten på tok för mjäkig och tunn för att ha någon riktig chans.

När gruppen gick skilda vägar några år senare flyttade sångaren till USA och bytte namn till Mike Tramp. Han startade gruppen White Lion som fick en stor hit med "When The Children Cry" 1987.

Jørgen de Mylius skulle komma att vara programledare för elva danska finaler innan han gick vidare till andra uppgifter och är idag för alltid nära förknippad med Melodi Grand Prix i Danmark.

Mabel / Boom Boom (Danmark 1978)

16:e plats av 20 bidrag i Paris

Je vais me marier, Marie / Schweiz 1973

Han var en vacker ung pojke och som 17-åring erbjöds Patrick Juvet sina första modelljobb. Han blev populär och efterfrågad och uppdragen förde honom bort från Schweiz och in i de franska modekretsarna. 

På en fest i St Tropez sprang han på den legendariske skivmogulen Eddie Barclay, som ville veta om ynglingen kunde sjunga också. Svaret måste ha varit ja och snart kom en första skiva ut i handeln. 1972 fick Patrick Juvet sin första hit med "La musica".

Han blev snabbt en stor flickidol och när han ställde upp i den schweiziska uttagningen till ESC blev han närmast överfallen av sina mest hänförda fans ur publiken. I intervjuer efteråt har Juvet uttryckt en stor ambivalens till att ställa upp i tävlingen. Han kände sig osäker och nervös och upplevde att han bara ställde upp för att hans fans förväntade sig att han skulle det.

I Luxemburg sjöng han lite vingligt och kom inte högre än en tolfte plats, men skivan sålde ändå hyfsat efteråt och tog sig till plats 23 på den franska topplistan.

Några år senare skulle Patrick Juvet surfa mycket framgångsrikt på den internationella discovågen med sin vågade och lätt androgyna image. Han skrev låtar tillsammans med synthpionjären Jean-Michel Jarre och fick global framgång med låtar som "Où sont les femmes", "I Love America" och "Lady Night".

När discoeran vissnade gjorde Patrick Juvets karriär detsamma och sångaren fastnade i en destruktiv cirkel av missbruk och depressioner. Efter ett par tysta år återkom Patrick Juvet till rampljuset i början av 1990-talet och lyckades återetablera sig som artist och låtskrivare. 

I sin självbiografi 2005 skrev han utförligt om sin bisexualitet och i en intervju några år senare förvånade han sig över hur tabu ämnet fortfarande var fyrtio år efter att han själv kommit ut. "Det verkar inte som att folks attityder utvecklats alls på fyrtio år."

Patrick Juvet skulle förbli ett känt namn och en aktiv artist in i det sista. I april 2021 avled sångaren i sitt hem i Barcelona till följd av en hjärtattack, 70 år gammal.

Uppdaterad 29 juni 2023



Patrick Juvet / Je vais me marier, Marie (Schweiz 1973)
12:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Vivre / Frankrike 1983

Ända sedan den franska televisionen organiserats om i grunden 1975 hade ansvaret för Eurovision Song Contest legat hos den första och största kanalen - TF1 - som tagit hem spelet 1977 och stått värd för hela tävlingen från Paris året efter.

Trots att det gått bra för de franska bidragen meddelade TF1 sent på hösten 1981 att man inte längre tänkte delta i ESC. Kanalens underhållningschef avfärdade hela tävlingen som trams, befriat från talang och originalitet. Högst troligt hade Frankrikes nya, socialistiska regering antytt ett missnöje med tävlingen och TF1 hade alltid varit snabba att lyssna på vad makten hade att säga. Än idag dras kanalen med ett rykte om att inte vara helt opartisk politiskt.

Antenne 2 tog över tävlandet men hann inte hitta en kandidat till Harrogate. Inför 1983 ordnade man en nationell final med fjorton bidrag, och precis som TF1 gjort på sin tid ringde man upp ett statistiskt urval av tittarna som fick välja vinnaren.

Bland kandidaterna fanns flera gamla bekanta: Isabelle Aubret (Frankrike 1962 och 1968), Joël Prévost (Frankrike 1978), Guy Bonnet (Frankrike 1970), Jean-Paul Cara (som bland annat skrivit Frankrike 1977) samt Christine Fontane som skrev Frankrikes bidrag 1974, som drogs tillbaka ur tävlingen med kort varsel.

Där fanns också ett riktigt stort namn: La Compagnie Créole var ett färgstarkt gäng, medlemmarna kom från Antillerna och Guyana, som slagit igenom med dunder och brak med singeln "C'est bon pour le moral" året innan. Deras bidrag "Vive le Douanier Rousseau!" gick helt i samma stil och kunde möjligen ha ställt till med en sensation i München med sin lättillgängliga exotism.

Obegripligt nog föredrog de franska tittarna Guy Bonnets högst traditionella och rätt medelmåttiga ballad "Vivre" istället. Kanske var det just här som det franska deltagandet körde i diket på riktigt? De franska bidragen skulle placera sig allt sämre de närmaste åren och inga större namn skulle vilja vara med i Antenne 2:s nationella finaler.

I München lyckades Guy Bonnet ändå bättre än förväntat - och ärligt talat bra mycket bättre än han förtjänat. Till skillnad från La Compagnie Créole lämnade vinnarlåten inga större avtryck på topplistorna och Guy Bonnet fortsatte att vara lokalkändis i Avignon.

Där har han gett ut skivor på det regionala språket och skrivit såväl barnsånger som ett modernt oratorium. Dessutom har han skrivit en hel del filmmusik, inte minst till erotiska filmer.



Guy Bonnet / Vivre (Frankrike 1983)
8:e plats av 20 bidrag i München

Making Your Mind Up / Storbritannien 1981

Från 1964 till 1975 hade BBC på förhand valt ut en artist som fått sjunga alla låtarna i den nationella finalen. Med tiden hade det blivit allt svårare att hitta etablerade namn som var intresserade av att ställa upp och från och med 1976 hade man öppnat upp A Song For Europe och låtit en mångfald av artister vara med. Det hade funkat till en början.

Det skulle visa sig minst lika svårt att få intressanta artister att ställa upp i de nationella finalerna som det varit att få dem att ta på sig hela jobbet, så att säga. Snabbt befolkades uttagningarna av hoppfulla men okända förmågor och - framför allt - grupper sammansatta enbart för att sjunga en enda låt.

Sådana grupper hade vunnit såväl 1978 och 1980 och även om ingen verkar ha formulerat det så på den tiden måste det ha varit här som resten av Europa så småningom fick en känsla av att Storbritannien inte längre tog ESC på allvar. Kanske tog de inte heller Europa på allvar?

Bucks Fizz var exakt den typen av hastigt sammansatt grupp. "Making Your Mind Up" var från början inskickad av låtskrivarna Andy Hill och John Danter för att Hills flickvän Nichola Martin skulle framföra den som del av en ny grupp. När man istället hittade fyra sångare med bra kemi tog Nichola Martin ett steg tillbaka och ägnade sig istället åt gruppens image och koreografi.

Mike Nolan hade funnits med i bilden redan då den första demoversionen spelades in. Nu fick han sällskap av Bobby G, Jay Aston och Cheryl Baker. Den senare hade redan varit med i Co-Co och var inte särskilt sugen på att vara med igen. Enligt egen uppgift gillade hon inte låten men lät sig övertalas av Andy Hill som hävdade att "Making Your Mind Up" inte hade en chans att vinna.

Bucks Fizz vann inte bara - de slog också en av de få etablerade och "riktiga" akter som letat sig in i tävlingen. Liquid Gold hade haft stora framgångar, främst med "Dance Yourself Dizzy", och skulle ha varit ett spännande inslag även om "Don't Panic" kanske inte skulle varit en vinnare i Dublin.

Där tog istället Bucks Fizz ännu en seger med hjälp av sin energiska koreografi och sitt klädtrick där pojkarna rev av flickornas kjolar efter mellanspelet. I ett jämnt startfält lyckades Storbritannien vinna tack vare ett högt medeltal - faktum är att bara två länders jurygrupper haft Bucks Fizz som etta.

Många bedömare var kritiska till segern och menade att en hel armada av billiga tricks fick en svag låt att framstå som aptitlig, och att en sådan vinnare knappast gjorde något för att förstärka tävlingens image eller ställning. "Making Your Mind Up" blev ändå en stor hit och blev något av en dansbandsfavorit i Sverige där den spelades in av Ingmar Nordströms, Curt Haagers och Thorleifs.

Underligt nog gjorde Bucks Fizz sedan det ingen förväntat sig - och vad ingen annan av de för tillfället sammansatta grupperna lyckades med - när de lyckades följa upp framgången, få fler hits och bli en av 1980-talets mest framgångsrika popgrupper, åtminstone på hemmaplan, med singlar som "Piece of the Action", "Land of Make Believe" och "My Camera Never Lies".

En förödande bussolycka, som nästan kostade Mike Nolan livet, och Jay Astons avhopp - till viss del triggat av att hon haft en affär med Andy Hill - satte stopp för gruppens egentliga storhetsperiod även om de lyckades ta sig tillbaka till topplistorna 1986 med "New Beginning".

Precis som med Baccara finns det idag två uppsättningar Bucks Fizz - en med Bobby Gee och en med de tre andra originalmedlemmarna - som turnerar Storbritannien runt.

I september 2017 gav Cheryl Baker, Mike Nolan och Jay Aston ut en ny skiva under namnet The Fizz, nu med Bobby McVay (Storbritannien 1983) som fjärde medlem. "The F-Z of Pop" tog sig upp till plats 25 på den brittiska albumlistan, men McVay lämnade gruppen bara några månader senare.

Uppdaterad 20 april 2018



Bucks Fizz / Making Your Mind Up (Storbritannien 1981)
1:a av 20 bidrag i Dublin

Lied für einen Freund / Västtyskland 1988

Det hade varit ett styrkebesked för Ralph Siegel: 1987 hade han kommit både etta och tvåa i den västtyska finalen och i Bryssel hade Wind tagit hans låt hela vägen till silverplats. Än hade han inte tappat greppet. Än hade han mer att ge.

Tvåa i den nationella ligan 1987, slagna med en riktigt tunn marginal, blev en ovanlig duo bestående av en mamma och hennes unga dotter. Ralph Siegel och Bernd Meinunger hade skrivit den inte särskilt märkvärdiga "Frieden für die Teddybären" för duon och tänkte möjligen att de båda skulle ha en chans med en bättre låt.

På det andra försöket funkade det bättre. "Lied für einen Freund" var en betydligt bättre låt och framför allt den unga Meike Gärtners utstrålning gick hem hos tittarna. Hon hade ännu inte fyllt fjorton och var den yngsta artisten som deltagit sedan Sandra Kim vann två år tidigare.

I Dublin visade det sig att bara ungdom i sig självt inte räckte för att övertyga juryn. I finalen fallerade tekniken: i konsertsalen var ljudet så högt uppskruvat att högtalarna nästan sprack och mamma Chris mikrofon var inte påslagen. Olyckligt, men det räcker knappast som förklaring till den knappa poängskörden. För andra gången på tre år hade Ralph Siegel misslyckats i den internationella finalen.

Själv tycker jag att det tråkigaste med det här bidraget är att den magnifika Cindy Berger (Västtyskland 1974) bara blev tvåa i den västtyska finalen med den likaledes magnifika "Und leben will ich auch" och att vi aldrig får veta hur den skulle placerat sig i Dublin.

Meike Gärtner växte upp och skaffade sig en rejäl musikutbildning. Hon har haft flera roller i större musikaluppsättningar och fick 2005 en stor hit i Österrike med "Ich kann dich heilen" som del av gruppen Aschenputtel.

Uppdaterad 8 september 2020



Maxi & Chris Garden / Lied für einen Freund (Västtyskland 1988)
14:e plats av 21 bidrag i Dublin

Hallelujah / Israel 1979

Att införa en nationell final hade varit ett genidrag som genast gett utdelning: Israel vann hela tävlingen i Paris och nu skulle det lilla och fattiga IBA stå värd och få hela världens blickar på sig. Nu gällde det att satsa hårt för att imponera på den europeiska publiken.

En utmaning var att IBA ännu inte sände i färg. Tekniken och kunnandet fanns, men landets regering ansåg att färg-tv var ett oönskat fenomen som riskerade att öka klyftorna mellan olika folkgrupper i Israel. Införandet av färgprogram motarbetades och även inköpta färgprogram "avfärgades" med hjälp av speciell och dyr teknik. Att sända ESC i svartvitt var bara inte att tänka på och IBA fick tillstånd att göra en färgsändning.

Återigen anordnades en nationell final som underligt nog vanns av en låt som skickats in redan året innan, men som ratats av juryn. Egentligen skulle den sjungits av Hakol over Habibi, men gruppens sångerska tyckte så illa om låten att hon hotade att hoppa av om de tackade ja.

Istället plockade man ihop en helt ny grupp runt sångerskan Gali Atari. Hon hade långsamt gjort sig ett namn inom den israeliska musikbranschen och hade bland annat tävlat två gånger vid popfestivalen i Tokyo. Tillsammans med Reuven Gvirtz, Yehuda Tamir och Shmulik Bilu bildade hon Milk and Honey.

Hemmalaget hörde till storfavoriterna inför finalen och entusiasmen visste inga gränser då den svåraste konkurrenten Spanien som sist röstande land gett tio poäng - och segern - till "Hallelujah".

IBA började genast planera en storslagen och extraordinär utomhusfinal vid Medelhavets strand 1980 men tvingades kasta in handduken då de inte fick någon extra budget. 

Den här gången blev det ovanligt svårt för EBU att hitta någon som kunde ta på sig värdskapet istället. I det längsta verkar man ha försökt övertala Monaco att stå värd utan framgång. När Nederländerna till slut accepterade uppdraget visade det sig att det enda datum de kunde arrangera också var en nationell högtidsdag i Israel, som därför fick dra sig ur.  Israel är därmed det enda land som uteblivit ur tävlingen året efter att man vunnit.

"Hallelujah" blev en gigantisk hit - en av ESC-historiens största - och har spelats in i minst 400 versioner på närmare trettio språk. Milk and Honey gav ut en engelskspråkig skiva efter segern men Gali Atari lämnade bandet bara ett drygt år efter efteråt. Under 1980-talet blev hon en av Israels bäst säljande och mest älskade sångerskor.

Milk and Honey fortsatte som grupp och ersatte Gali med Lea Lupatin från Chocolate Menta Mastik. De ställde upp i de israeliska finalerna 1981 och 1989 utan att vara i närheten av en seger. 1988 följde två av gruppens fyra medlemmar med till Dublin för att köra bakom Yardena Arazi.

Uppdaterad 25 juni 2023



Milk And Honey / Hallelujah (Israel 1979)
1:a plats av 19 bidrag i Jerusalem

Voda / Bulgarien 2007

Det hade ärligt talat inte gått något vidare på de två första försöken men bulgarisk tv tappade inte sugen utan organiserade ännu en stor nationell uttagning med två semifinaler och nationell final i Sofia. Den slutade med en fullständig utklassningsseger där den vinnande duon fick nästan sju gånger så många telefonröster som tvåan.

Elitsa Todorova var en högt utbildad musiker med diverse trummor som specialinstrument. Hon hade också sjungit i kör och deltagit i en mängd musikaliska experiment och fått flera tunga priser för sina insatser för bulgarisk folkmusik. Sedan några år tillbaka hade hon samarbetat med en annan uppmärksammad trummare - Stoyan Yankoulov - och som trummande duo hade de tagit Bulgarien med storm.

"Voda" var också en spännande hybrid mellan riktig lokal folkmusik - inte bara som den lättsamma dekoration den ofta blir i ESC - och verkligt samtida dansmusik.

I Helsingfors var Elitsa och Stoyan populära och uppskattade bland fansen. De gjorde sig väldigt tillgängliga och ställde upp på många foton och skrev en mängd autografer. Kanske tyckte de sig behöva det, för det var inte många som trodde att de skulle klara sig vidare från semifinalen.

Inte nog med att semifinalen var galet lång med 28 bidrag och att Bulgarien sjöng allra först och riskerade att bli bortglömda innan uppspelningen var slut, dessutom gick repetitionerna illa och Elitsa sjöng riktigt falskt och surt. Också i semifinalen lät det rätt illa och skakigt och duon verkade ha nerverna utanpå kroppen. Trots det lyckades man kvala in, och i finalen fick man ett mycket bättre startnummer nära slutet.

Nu verkar nervositeten ha runnit av. Framträdandet på lördagkvällen var av en helt annan kaliber: övertygande, självsäkert och häftigt. Poängen rann in från alla Europas hörn och innan kvällen var slut hade Bulgarien slagit sig in bland de fem bästa, något som förhoppningsvis var en tröst under de nio år det skulle ta innan man tog sig till final på nytt.



Elitsa & Stoyan / Voda (Bulgarien 2007)
5:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Touch My Life With Summer / Norge 1975

När 1975 års norska final sändes från tv-huset i Oslos Marienlyst var det den första utgåvan i färg. Stortinget hade i princip gett klartecken för provsändningar redan tre år tidigare men det hade tagit NRK en stund att förbereda sig för omställningen.

För att uppmärksamma att 1975 var Förenta Nationernas internationella kvinnoår hade man svängt lite på könsrollerna i själva programmet. Värd för tävlingen var en kvinna medan den som ansvarade för att föra upp poängen på den högst manuella resultattavlan samt dela ut blommor till vinnaren var en man. Detta lustiga nytänk gick inte de norska tidningarna förbi.

I själva startfältet var det inte fullt lika mycket nytänk. De fem utvalda bidragen - som fortfarande framfördes två gånger av olika artister - var närmast provocerande gammaldags och fyrkantiga. Låtskrivaren Terje Rypdal, som själv suttit med i urvalsjuryn, tog bladet från munnen och sågade hela tillställningen och menade att norska upphovsmän verkar gå i lås så snart det ska skrivas ESC-bidrag och att de flesta insända bidragen kunde ha tävlat redan på 1950-talet.

Det omdömet stämde i högsta grad in på vinnarlåten "Det skulle ha vært sommer nå", som lät som ett ganska vackert men föga oförglömligt stycke filmmusik. Ellen Nikolaysen - som tävlat i Luxemburg två år tidigare som del av Bendik Singers - hade vunnit pris som bästa artist vid popfestivalen i Tokyo året innan och gjorde vad hon kunde för att få låten att kännas åtminstone en smula intressant.

Kanske kände den norska delegationen på sig att deras bidrag behövde lite kryddning, så i den engelska texten hade den ljuva älskaren inte bara tagit sommaren med sig och försvunnit - han hade dessutom gjort textens jag gravid. Att antyda sex var högst ovanligt i schlagertexter vid den här tiden - kärleken var mestadels ren och kysk i den här tävlingen.

Inte räckte det för att entusiasmera juryn, med undantag för italienarna som gjorde tumme upp. Norge kom näst sist i finalen och för en gångs skull kändes det rätt välförtjänt.

Ellen Nikolaysen sjöng vidare och släppte även ett par singlar i Tyskland innan hon la karriären på is under några år för att bilda familj. Hon gjorde stor comeback på teaterscenen i början av 1990-talet och är numer ännu flitigare som skådespelare än som artist.



Ellen Nikolaysen / Touch My Life (With Summer) (Norge 1975)
18:e plats av 19 bidrag i Stockholm

Insieme: 1992 / Italien 1990

För ett otränat öga framstår det förmodligen som att italienska Rai hade ett fantastiskt år i Eurovision Song Contest 1990, med tanke på att de vann hela tillställningen i Zagreb. Det är förmodligen ganska långt ifrån sanningen. Flera saker pekar på att italienarna brydde sig ännu mindre än de normalt brukade.

Inte för att Italien någonsin engagerat sig särskilt djupt i den internationella schlagerfestivalen. De hade alltid föredragit det egna originalet i Sanremo och de senaste åren verkade det italienska intresset ha svalnat ytterligare. 1990 tycks vara något slags generell fryspunkt.

Toto Cutugno var förvisso ett stort namn. Han hade startat sin bana i gruppen Albatros men blev snabbt efterfrågad som låtsnickare och skrev flera stora internationella hits som "L'été indien", "Et si tu n'existais pas" och "Laissez-moi danser".

Han hade ställt upp som soloartist i Sanremo sju gånger - han vann 1980 med "Solo noi" men hade sedan blivit något av tvälingens eviga tvåa. Hans största hit var "L'italiano" från 1983 - en låt som sålde bra på olika marknader runt om i Europa.

Valet verkar dock ha gjorts sent. De utsända från brittiska OGAE - som inte hunnit se den andra delen av förhandsvisningarna - trodde fortfarande när den italienska repetitionen började i Zagreb att landet skulle representeras av Mietta.

Förhandsvideon känns också ofärdig och skvallrar om att det nog varit bråttom. Ljudspåret är en riktigt rå demo och bitvis låter det som om den klippts med yxa och tejpats ihop i all hast. Det var lätt att missa att låten - en totalt oblyg hyllning till den framtida europeiska unionen och hur den ska få alla européer att känna sig enade och tillsammans - faktiskt var riktigt bra.

Vid ankomsten i Zagreb hade Cutugno ingen egen kör med sig utan hyrde in ett gäng på plats. De visade sig vara inget mindre än en uppdaterad version av Pepel in kri - den slovenska grupp som representerat Jugoslavien i Stockholm 1975.

Under repetitionsveckan betedde sig Toto Cutugno precis som det anstår en sydländsk superstjärna och fler än en deltagare på plats har i efterhand erkänt att de hade svårt att vara riktigt glada för hans seger. Någon snäppet ödmjukare hade gärna fått ta hem spelet.

Den sista - och mest komprometterande - biten i pusslet om Rais totala icke-engagemang är att tävlingen inte ens sändes i italiensk tv. Om man får tro legenden tog Rai direktsändningen först när det stod klart att Toto Cutugno skulle vinna.

Den italienska juryns egendomliga beteende är egentligen bara en extra dekoration på tårtan. Under genrepet hade den italienska talespersonen ingen aning om vad han skulle göra, och när han ropades upp i direktsändning sa han först att han talade för den spanska (!) juryn innan han levererade kvällens mest udda uppsättning poäng där samtliga av de svåraste konkurrenterna fick nollor. Fanns där ens en jury eller hittades siffrorna bara på i hastigheten?

Hur som helst blev låten en hit även på hemmaplan - och en lite mindre hit runtom på kontinenten - och Toto fick äran att vara programledare för nästa års final i Rom, vilket han gjorde ungefär lika elegant som en flock skenande elefanter tar sig igenom en glasbutik. Det är kanske svårt att tro, men Toto hade senare en lång bana som uppskattad tv-värd.

Vid sidan av tv-jobben fortsatte Toto att sjunga och som så många andra av hans jämnåriga kollegor reste han runt på en mängd nostalgiturnéer och sjöng sina gamla hits. 

I augusti 2023 avled Toto Cutugno - som fyllt 80 år en dryg månad tidigare - efter en längre tids sjukdom. Han hyllades av sina artistkollegor såväl som av Italiens premiärminister Giorgia Meloni.

Uppdaterades 22 augusti 2023



Toto Cutugno / Insieme: 1992 (Italien 1990)
1:a av 22 bidrag i Zagreb

Hurricane / Österrike 1983

Den nya österrikiska finalen som sjösatts 1982 hade varit en succé på alla vis, bortsett från den ljumma placering man fått i Harrogate. Nu satsade man på nytt och hade inte bara fått fram ett lite mer ambitiöst startfält än året innan - här fanns också en tidigare deltagare som snabbt utkristalliserade sig som storfavorit.

Waterloo & Robinson hade gått skilda vägar 1981 och nu ville duons mer framgångsrika halva representera sitt land en gång till. Hans bidrag "Freiheit" var en stegrande låt med stark refräng som dessutom hade fördelen att få sjungas sist i finalen. De flesta förhandstips pekade mot att han inte bara skulle vinna utan helt pulvrisera motståndet.

När ett statistiskt urval av de österrikiska tittarna fått säga sitt visade de sig vara precis så oförutsägbara som bara en tv-publik kan vara och med flortunn marginal vann istället Westend - en konstellation av fyra gossar och en dansant tjej med en sång om hur kärleken drar fram som en stormvind genom livet.

Gossarna var inte sådär vansinnigt tonsäkra: en av dem var mest med för att dansa med tjejen och den enda med riktigt bärande stämma var Gerhard "Gary" Lux som inte satt sin fot på ESC-scenen för sista gången.

Österrikes bidrag var det sista som blev klart för München och kanske fick ORF lite tidsnöd. Den förhandsvideo Westend spelade in visades inte i alla länders införprogram - SVT visade klippet från den österrikiska uttagningen istället - och kanske skickades den ut lite för sent.

I München fick Westend stormande applåder - den österrikiska gränsen är inte långt borta - men fick liksom Mess året innan nöja sig med ett svalt bemötande av juryn och en placering i mitten av resultatet. Kort tid efter finalen splittrades gruppen och dansade iväg åt olika håll.

Waterloos "Freiheit" har fått ett längre liv och blev kontroversiell då sångaren 2005 ställde upp i valkampanjen för det högerpopulistiska FPÖ - som gärna vänder sig mot grupper inom extremhögern - och lät sitt gamla bidrag bli deras nya kampanjsång.



Westend / Hurricane (Österrike 1983)
Delad 9:e plats av 20 bidrag i München

Tom Tom Tom / Finland 1973

Det hade gått elva år sedan den 16-åriga Marion Rung tagit Finland med storm och vunnit den nationella melodifestivalen. Den unga flickan hade vuxit upp och var alltmer klar för större utmaningar. Den nya, vuxna Marion hade inte minst manifesterats i projektet "Shalom" - en skiva där hon sjungit traditionella judiska sånger på hebreiska och jiddisch, delvis avsedd för en internationell publik.

Nästa steg i Marions metamorfos kom då hon än en gång vann den finska finalen som nu hölls i det nya och imponerande Finlandiahuset. Av tolv bidrag tyckte juryn att "Tom Tom Tom" - skriven av Rauno Lehtinen som skrivit låten Markku Aro och Koivistolaiset tävlat med två år tidigare - var klart bäst. Inte minst var den kvällens mest energiskt framförda.

Än en gång fick Marion åka till Luxemburg och än en gång lottades hon att inleda hela tävlingen. Tack vare de nya reglerna fick hon sjunga på engelska och för första gången någonsin sågs Finland som en riktigt möjlig segerkandidat. Den riktiga topplaceringen uteblev - igen - men sjätteplatsen var Finlands dittills bästa och skulle så förbli fram till Lordi trettiotre år senare.

Uppvisningen i Luxemburg upphöjde Marion till superstjärna i Finland och dessutom vaknade ett intresse för henne utomlands. 1974 vann hon öststaternas melodifestival i Sopot med "I Believe In Music" och hon skrev kontrakt med EMI Electrola i Västtyskland, vilket resulterade i flera bra singlar. Marion stod på tröskeln till ett internationellt genombrott.

Det fanns avancerade planer på att lansera henne på allvar och ett engelskspråkigt album spelades in i London. I något skede verkar Marion själv ha fått kalla fötter och beslutade sig för att satsa på Finland där populariteten var stor men hanterbar och överskådlig.

1980 vann hon schlagerfestivalen i Sopot en andra gång - nu kallad Intervision Song Contest - med den magnifika "Hyvästi yö" innan hon lämnade det internationella rampljuset. Än idag hör Marion till Finlands allra mest älskade artister med mer än femtio år på scenen bakom sig.



Marion / Tom Tom Tom (Finland 1973)
6:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Absent Friend / Sverige 1965

Från den allra första början var Eurovision Song Contest en ganska enkel tävling med rätt så få regler. Först när länderna inte längre gjorde som de skulle fick man hitta på bestämmelser som kunde hålla programmet rättvist och bra. Så hade man med tiden infört tidsbegränsning för bidragen och man hade hunnit både förbjuda och återinföra bruket av bakgrundssångare.

Däremot trodde man i det längsta att alla länder skulle ha förstånd att sjunga på sina egna språk, men även där bedrog man sig. Västtyskland hade sjungit en liten refräng på franska i Cannes 1961 och två år senare hade Österrike låtit sin internationella artist Carmela Corren sjunga halva sin låt på engelska.

Österrikes tilltag hade väckt en hel del irritation och till de argaste hörde Sveriges Radios delegation. Kanske då inte så klädsamt när just Sverige blev första land att sjunga hela sitt bidrag på ett annat språk än det egna.

Sveriges Radio hade tvingats stå över finalen i Köpenhamn 1964 till följd av en långvarig strejk som förbjöd de svenska artisterna att uppträda i radio och tv. Nu hade man provat en ny formula där så stort fokus som möjligt skulle läggas på de tävlande melodierna som samtliga sjöngs av samma artist.

Operasångaren Ingvar Wixell hade slagit igenom som Papageno i Trollflöjten och var anställd på Kungliga Teatern i Stockholm. Hans seriösa framtoning bidrog säkert till att det mest seriösa av de sex bidragen avgick med segern: "Annorstädes vals" var komponerad av Dag Wirén och hade fått vackra ord av poeten Alf Henriksson.

Det berömda folket i de berömda stugorna välte inte direkt av förtjusning över det finkulturella och vinnaren är den som sålt minst av alla svenska bidrag som släppts på skiva. En del av fiaskot kan skyllas på problem med såväl skivpressning som distribution men "Annorstädes vals" slog aldrig några djupa rötter i folksjälen.

I Neapel hade även Danmark satsat på ett seriöst stycke framfört av en operaröst. Kanske tyckte den svenska delegationen att man behövde något extra för att stå ut i konkurrensen? Alf Henriksson hade skrivit en engelsk text, varför inte använda den? Det var ju inte uttryckligen förbjudet. Det skulle det snart bli - året efter tillkom en regel att samtliga deltagare skulle sjunga på språk som var officiella i det land de representerade.

Inte hjälpte engelskan alls. Sverige fick tre poäng från Finland och tre från Danmark, vars jurygrupper rimligen hade kunnat uppskatta även originaltexten efter förtjänst, och sedan tog poängskörden slut. Åtminstone hade orkestern på plats - som så öppet visat sin avsky för Luxemburgs poppiga vinnarlåt - tydligt uppskattat Sveriges och Danmarks seriösa bidrag genom att applådera efter repetitionerna.

Ingvar Wixell visade sig ha den finaste delen av sin karriär framför sig. 1967 sjöng han i San Francisco och engagerades av Deutsche Oper i Berlin där han skulle bli kvar i trettio år. 2011 avled Ingvar Wixell, 80 år gammal.



Ingvar Wixell / Absent Friend (Sverige 1965)
10:e plats av 18 bidrag i Neapel

Bailar pegados / Spanien 1991

TVE hade varit på hugget ett par år och skickat intressanta låtar och artister till ESC. Nu hade de valt ut Josep Sergi Capdevila Querol, en ung katalansk artist med raspig röst som haft viss framgång under sitt artistnamn Sergio Dalma.

Han hade fått sjunga i ett av TVE:s program på katalanska och hade på så sätt blivit upptäckt och fått skivkontrakt. Redan hans första skiva hade fått stor uppmärksamhet och titelspåret "Esa chica es mía" blev en hit såväl i Spanien som på den latinamerikanska marknaden. Albumet sålde platina i flera länder och en lovande karriär hade tagit sin början.

"Bailar pegados" var en stor och sensuell ballad om hur man ska dansa så nära att kropparna smälter samman - att dansa med avstånd emellan sig är som att dansa ensam - och den valdes ut som spanskt bidrag till finalen i Rom. Skivversionen var betydligt längre, men man klippte bort en vers och en refräng för att klara treminutersregeln.

I Rom hörde Spanien för tredje året i rad till de låtar det viskades mest om på förhand och i röstningen låg Sergio Dalma i täten väldigt länge innan poängutdelningen avstannade. Så nära att vinna hade inte Spanien varit på många år och låten blev en enorm framgång på hemmaplan.

Sedan dess har hans ställning som superstjärna i den spanskspråkiga musikvärlden varit ohotad. Flera av hans album har toppat listorna - hans skiva "Via Dalma" från 2010 sålde sexdubbel platina.

Riktigt lika framgångsrik verkar han inte ha varit i sitt privatliv. När hans son vann en spansk tv-serie där kändisar lärde sig dyka hävdade denne att han inte pratat med sin far på flera månader, något Sergio Dalma i sin tur vägrade kommentera.



Sergio Dalma / Bailar pegados (Spanien 1991)
4:e plats av 22 bidrag i Rom

Als het om de liefde gaat / Nederländerna 1972

Resultatet av den nederländska uttagningen 1972 resulterade i en mindre statskupp på tv-bolaget NOS, där man bestämde sig för att avsätta den rutinerade och framgångsrike dirigentveteranen Dolf van der Linden och ersätta honom med den betydligt yngre Harry van Hoof.

Man hade valt ut den framgångsrika duon Sandra & Andres - Sandra Reemer och Dries Holten - som sjungit tillsammans sedan slutet av 1960-talet och som båda hade sina rötter i Indonesien, som varit en av Nederländernas kolonier fram till andra världskrigets slut. De hade haft flera hits och nu var deras management oroliga för samarbetet med den rätt gammaldags orkesterledaren van der Linden.

Enligt den förträffliga sidan And The Conductor Is var det Sandra & Andres manager som ställde som krav att orkestern skulle ledas av Harry van Hoof, som var musikalisk ledare för alla duons skivinspelningar. Han var bara 29 år men redan högst efterfrågad och uppskattad, och efter att Dolf van der Linden petats skulle han komma att dirigera hela femton bidrag genom åren.

Låten "Als het om de liefde gaat" ("När det handlar om kärlek") var ett lyckopiller - närmast aggressivt glad och snabbfästande - och såg länge ut att kunna utmana Vicky Leandros om segern i Edinburgh. Också på hemmaplan blev den duons största hit och låg som bäst trea på den inhemska topplistan. I Sverige hamnade den svenska versionen "Hur går det till" med Karin och Anders Glenmark på Svensktoppen.

Två år senare avslutade Sandra & Andres sitt samarbete - Sandra satsade på en solokarriär och Andres bildade en ny duo med sångerskan Rosy. I Nederländernas nationella final 1976 skulle de tidigare parhästarna komma att tävla mot varandra, och Sandra drog längsta strået.



Sandra & Andres / Als het om de liefde gaat (Nederländerna 1972)
4:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Laß die Sonne in dein Herz / Västtyskland 1987

Wind hade lyckats bra på första försöket - deras bidrag hade blivit en hit och de såg länge ut att kunna riva åt sig segern i Göteborg. Nu var de tillbaka för att se om de kunde toppa sin framgång och placera sig ännu högre. Man hade ändrat om lite i gruppens sammansättning sedan sist. Sångaren Rainer Höglmeier hade flyttat till USA och ersatts av Andreas Lebbing, och nu hade Wind bara fem medlemmar.

Gruppens nya låt - ett tillbakalutat stycke pseudo-reggae - var skriven av Peter Elversen och Bernd Bastino. När Wind hade vunnit för andra gången och upphovsmännen kallades upp på scenen visade sig vara inga mindre än Ralph Siegel och Bernd Meinunger.

För att utnyttja EBU:s regler till fullo hyrde man in den gitarrspelande körsångaren Rob Pilatus för att få en sångröst till och kanske för att få lägga ytterligare ett instrument på band.

Paketet fungerade och Wind rodde hem en ny andraplats, även om de aldrig på riktigt var i närheten att kunna hota vinnaren Johnny Logan. Även den här singeln blev en hit här och där och något av en signaturmelodi för bandet som nu skulle börja få svårt att följa upp sina succéer.

Åtminstone var låten ett kraftbevis för Ralph Siegel som nu fick sin första framskjutna placering i ESC sedan segern fem år tidigare. Än kanske den gamle demonkompositören hade något att ge?

Rob Pilatus skulle bli en stor stjärna året efter som ena halvan av Milli Vanilli - en omåttligt populär grupp som snart skulle kraschlanda i offentligheten efter att deras producent Frank Farian erkänt att ingen av medlemmarna sjungit på skivorna. Rob Pilatus och bandkollegan Fab Morvan blev till allmänt åtlöje och skrattades ut av en hel värld.

Efter ett par misslyckade försök att starta om karriären fick Rob Pilatus problem med droger och alkohol och satt en kort tid i fängelse. 1998 hittades han död, endast 32 år gammal, efter vad som antogs vara en överdos alkohol och receptbelagda tabletter.

Winds karriär saktade in alltmer och i ett försök att ta sig tillbaka in på listorna skulle bandet ställa upp i ESC en tredje gång. Skam den som ger sig.



Wind / Laß die Sonne in dein Herz (Västtyskland 1987)
2:a plats av 22 bidrag i Bryssel

Goodbye / Bosnien-Hercegovina 1997

I flera år hade EBU experimenterat med olika metoder för hur länderna skulle kunna kvala in och turas om att delta i ESC. Alltför många länder ville vara med men maxgränsen för antal deltagare var satt till tjugofem. Inget av det system man provat för utslagning hade visat sig speciellt lyckat. Inför finalen i Dublin 1997 sjösatte man det system som ändå skulle visa sig bli mest långlivat.

Istället för att låta de sämst placerade varje år stå över nästa tävling räknade man istället ut varje lands medelpoäng under de senaste fem åren. På så sätt skulle inte ett enskilt magplask kunna kasta ut någon och sannolikheten för att något av de länder som betalade mest skulle drulla ut minskade rejält.

Däremot gjorde det nya systemet det riktigt svårt för de länder som skrapat ihop modesta poängsummor. Allra risigast till låg Bosnien-Hercegovina som uppskattades behöva i runda slängar 158 poäng för att slippa hamna i utvisningsbåset.

För att ha en chans att lyckas bad man Alma Čardžić att ställa upp en andra gång. Hon var erfaren och omtyckt och hade gjort ett gott intryck då hon representerade landet tillsammans med Dejan Lazarević 1994. Hon ville gärna åka till Dublin en gång till och tackade ja, men ingen på tv-bolaget hade berättat för henne om de nya reglerna. Enligt flera intervjuer skulle hon ha nobbat erbjudandet om hon vetat.

I den nationella finalen sjöng Alma tio låtar varav flera hade internationellt gångbara titlar som "Baybe-bee", "SOS", "Interpol" och så vinnaren "Goodbye" - titeln till trots en glad och lättsam schlager, komplett med fingerknäpp, steel guitar och leksakssaxofon. Enligt det bosniska pressmaterialet var "Goodbye" landets sätt att lämna kriget bakom sig.

Den församlade pressen var inte nådig i sina omdömen och utsåg snabbt Bosnien till solklar jumbo. SVT:s kommentator Jan Jingryd menade att om "Goodbye" skrapade ihop de poäng som behövdes vore det "en större sensation än om man fann intelligent liv på månen".

I slutändan gick det bättre än vad de flesta skulle ha trott - Alma fick dela artondeplatsen med Tysklands mer förhandstippade Bianca Shomburg - men poängskörden var inte i närheten av tillräcklig. Bosnien-Hercegovina fick stå över finalen 1998. När landet kom tillbaka 1999 hade man en ny konstitution, en ny flagga och ett helt nytt team vid spakarna.



Alma Čardžić / Goodbye (Bosnien-Hercegovina 1997)
Delad 18:e plats av 25 bidrag i Dublin

The One That I Love / Malta 1998

Sedan comebacken i Rom 1991 hade Malta lyckats över förväntan och lyckats placera sig bland de tio bästa varje år, men efter den nationella finalen 1998 tvivlade en och annan på att den fina statistiken skulle hålla i sig.

Vinnare bland 20 kandidater blev den 21-åriga Chiara Siracusa som tidigare deltagit som körsångerska åt andra artister och som inte direkt såg ut att älska att stå i centrum. Hon hade en fin röst men sjöng platt och oengagerat. Hon såg dessutom hemskt obekväm ut på scenen och vågade knappt ens tittade upp på publiken efter att ha sjungit klart.

Hur skulle en så tillknäppt artist kunna klara sig i den internationella konkurrensen? Att låten var en slätstruken och trist liten ballad med patetisk text gjorde knappast något bättre.

Maltesisk tv verkade vara av samma åsikt och i årets förhandsvideo verkade de snarast försöka gömma sin sångerska bakom en massa andra element. I slutändan kändes det nästan som om man sett mer av det obligatoriska flygplanet från sponsrande Air Malta än av den utvalda artisten.

Förvåningen var stor i Birmingham då Chiara helt plötsligt började leverera. Med ny styling och ett helt nytt självförtroende såväl i blick som i röst visade hon sig med ens vara den stora, klassiska balladdrottning startfältet saknat (även om det knappast var någon brist på långsamma låtar).

Röstningen var snubblande nära att sluta i triumf. Inför den sista jurygruppen låg Malta och Israel på delad förstaplats och sensationen låg just runt hörnet innan Makedonien gav Chiara en nolla och knuffade ner henne till en tredjeplats.

Chiara sa själv att hon gråtit i flera timmar efter finalen av ren besvikelse men hon skulle tids nog komma tillbaka till tävlingen och lyckas ännu bättre.



Chiara / The One That I Love (Malta 1998)
3:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Play / Estonia 2016

Efter framgången med "Goodbye to Yesterday" fick Estland nytt självförtroende, även om placeringen i Wien inte blivit riktigt så hög som man hoppats. Inför Eesti laul 2016 slog man på stora trumman och beslutade att förlägga den nationella finalen till Saku Suurhall där man arrangerat ESC 2002. Nu var det åter dags att visa världen vad lilla Estland klarade av.

I vanlig ordning hölls de två semifinalerna i en studio i tv-huset i Tallinn. Alla framträdanden var inspelade i förväg men alla artister fanns ändå på plats för att ta emot resultaten i direktsändning.

Finalen i Saku Suurhall var snygg och den allmänna standarden helt okej, men kanske saknades de riktigt vassa kandidaterna det här året. Vinnare i stor stil hos såväl juryn som tittarna blev Jüri Pootsmann som året innan vunnit estniska Idol - Eesti otsib superstaari. Han hade skyndat långsamt efter sin Idol-vinst och hade bara en EP-utgåva i bagaget.

Vinnarlåten var en dramatisk Bond-inspirerad låt skriven av fjolårsvinnaren Stig Rästa och i Saku Suurhall hade unge Pootsmann gjort väl ifrån sig med ett övertygande och nervigt framträdande. 

I Stockholm visade sig dessvärre sångarens bristande erfarenhet. Någon hade beslutat att Jüri skulle stajlas om i en osmickrande kostym och att framträdandet inte var tillräckligt spännande i sig utan att artisten skulle göra ett fullständigt onödigt och distraherande korttrick istället för att koncentrera sig på sången.

En mer rutinerad artist skulle sannolikt ha satt ned foten och krävt att få göra sin egen grej ifred, men i semifinalen kändes den tidigare så säkre Jüri Pootsmann tunn och bortkommen. Estland missade inte bara finalen utan kom allra sist i semifinalen - landets sämsta placering någonsin.

Fiaskot till trots fortsatte Jüri Pootsmann att turnera Estland runt med sitt band och släppte senare under året sitt debutalbum.



Jüri Pootsmann / Play (Estland 2016)
18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Hold Me / Azerbajdzjan 2013

Varför skulle man ändra ett vinnande koncept? Sedan Azerbajdzjan 2009 börjat köpa in låtar från utländska låtskrivare - allt som oftast svenska team - hade man aldrig placerat sig sämre än femma. 

Det passade säkert den oljerika republiken som gärna ville vinna på nytt och få en ny chans att visa upp Baku som ett Svarta havets svar på Dubai inför en hel värld av tv-tittare.

Lite hade man ändrat ändå och anordnade något så vågat som en gammaldags final där ett antal artister sjöng riktiga bidrag. Den vinnande artisten och den vinnande låten skickades iväg till ESC i Malmö.

Fərid Məmmədov var en 22-åring som sjungit som barn och som av allt att döma tyckte om att hålla sin kropp i form. Kanske inte så underligt med tanke på att båda föräldrarna var toppidrottare. Trots att Azerbajdzjan knappast är något föredöme då det gäller hbtiq-rättigheter spelade de gärna på sin sångares fördelaktiga utseende och koreograferade ett nummer som en och annan bedömare uppfattade som aningen homoerotiskt.

Poängen smattrade in och Azerbajdzjan landade på en ny topplacering. Där kunde historien varit slut men det ryktades allmänt att de azerbajdzjanska framgångarna snarare hade med landets stinna plånbok att göra än med musikaliska kvaliteter.

En tidning i Litauen hade lyckats bevisa att utsända agenter försökte få litauiska studenter att rösta på Azerbajdzjan under finalen. Dessutom hade man lyckats dokumentera deras rätt sofistikerade tillvägagångssätt hur man styr röstningen utan att det märks i EBU:s kontrollmekanismer.

Genant nog försökte EBU i det längsta tiga ihjäl uppgifterna, men efter att flera länders tidningar hakat på granskningen var man tvungen att fatta ett beslut. Man såg genom fingrarna med de anklagelser som låg på bordet men införde en ny regel som gör att ett land som försöker påverka röstningen kan stängas av från tävlingen i tre år. 

Kanske är det bara ett rent sammanträffande, men de närmsta åren efter regelns införande rasade Azerbajdzjan betänkligt i resultatlistorna och har inte varit i närheten av någon topplacering sedan dess.

Fərid Məmmədov var ändå en bra sångare med charm och närvaro, men verkar bara ha gett ut några få låtar till efter Malmö. Man skulle gärna se honom på nytt i tävlingen med en stark låt och utan genanta misstankar om fusk snurrandes i bakgrunden.

Fərid Məmmədov / Hold Me (Azerbajdzjan 2013)

2:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Mangup / Jugoslavien 1988

För tredje året i rad tog Zagreb hem segern och för andra året i rad stod Rajko Dujmić bakom den vinnande låten. Den musikaliska motorn i omåttligt populära Novi fosili hade uppenbarligen tid och potential att skriva också för andra.

Srebrna krila hade bildats som en ren rockgrupp 1978 och ses idag som Kroatiens första boyband. I centrum stod Vlado Kalember och hans tillkämpat hesa röst och gruppen fick snabbt luft under vingarna med den stora hiten "Ana". De kom nära att vinna de jugoslaviska finalerna två gånger: 1981 med "Kulminacija" och 1982 med "Romeo i Julija".

1984 vann Vlado den jugoslaviska finalen utan sitt band men i duett med Izolda Barudžija och började så småningom söka sig bort från gruppen. Snart började bandets nya keyboardist Mustafa Ismailovski ta över mer och mer av sången.

Den upplaga av gruppen som ställde upp i den jugoslaviska finalen 1988 hade väldigt lite gemensamt med det band som slagit igenom tio år tidigare. I princip alla originalmedlemmar hade flytt fältet och bakom mikrofonen stod sångerskan Lidija Asanović. "Mangup" var dessutom betydligt poppigare än gruppens tidigare låtar och försågs med en snärtig och fartfylld musikvideo.

I Dublin uppträdde man som Silver Wings - en direkt översättning av gruppnamnet vilket säkert de flesta kommentatorer tackade för. Det gick nästan lika bra som det gjort för Rajko Dujmić året innan och hade man fått fem poäng till hade det blivit en bronsplats. Låten blev en stor hit på hemmaplan men Lidija stannade inte heller länge i gruppen som förändrades på nytt.

Nu blev Srebrna krila en ren vokalgrupp där sångerskorna kom och gick vid sidan av Mustafa Ismailovski. Man ställde upp i Dora 1995 och 1996 och dök upp i olika skepnader fram till Mustafas död 2000.

2012 återuppstod Srebrna krila i sin originalsättning med Vlado på sång. De turnerade runt Kroatien och Slovenien och släppte ett nytt album med nyskriven musik.



Silver Wings / Mangup (Jugoslavien 1988)
6:e plats av 21 bidrag i Dublin

Love City Groove / Storbritannien 1995

För all del - BBC hade dragit sitt strå till stacken för att förbättra det alltmer skamfilade rykte Eurovision Song Contest drogs med i början av 1990-talet. Först skickade man Michael Ball som var en stor stjärna inom musikalvärlden, följd av Sonia som varit en hyfsat stor tonårsidol några år tidigare. Frances Ruffelle var kanske inget stort namn men hennes låt var samtida och relevant.

Nu tog man ett steg till. När det ändå visade sig vara svårt att övertyga en etablerad stjärna att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen öppnade man åter upp tävlingen så fler akter fick vara med. Den framgångsrike men kontroversielle Jonathan King hade ännu mer att säga till om än han haft året innan och den nya finalen drog för ovanlighetens skull till sig ett par intressanta namn.

Bland de tävlande fanns gamla bekanta som Samantha Fox och LondonBeat - båda väldigt framgångsrika men med glansdagarna bakom sig. Ännu mer intressanta var Deuce - ett retropoppigt band i Abba-sättning som specialiserat sig på kitschig musik och en ännu kitschigare estetik. Ett slags prototyp till Steps, om man så vill.

De hade tagit sig till en elfteplats på englandslistan med sin debutsingel och ställde upp i den brittiska finalen med "I Need You" - en snyggt producerad dansvänlig hit som dessutom lät som en potentiell ESC-vinnare. Problemet för Deuce var att finalen tydligt sökte efter något mer nyskapande.

Låten Jonathan King talade sig varm för på längden och tvären var istället startfältets rap, något som varit sparsamt förekommande i tävlingen tidigare. Spanien hade rappat ett par rader 1993, annars var det outforskat land.

Love City Groove var ett tufft gäng - originalsångerskan Q-Tee hoppade av gruppen då hon inte tyckte ESC var tillräckligt häftigt - men deras låt var förvånansvärt välkammad och tillrättalagd. Det störde inte tv-tittarna och den nya tidens musik tog hem en brakseger i den nationella finalen.

I Dublin lyckades orkestern plocka den sista gnuttan häftighet ur paketet samtidigt som en och annan medlem visade sig vara mindre tonsäker i refrängen och den tuffa nysatsningen slutade med en ny tiondeplats. Deuce kunde möjligen ha varit ett smartare val men jag vågar inte tänka på vilken röra orkestern skulle ställt till med när de satt tänderna i den låten.

På hemmaplan fick både Love City Groove och Deuce stora hits med sina respektive bidrag men hade sedan stora problem att följa upp framgången. Deuce släppte ett par framgångsrika singlar till men 1997 hade båda grupperna splittrats.

Jonathan King gav sig inte utan var säker på att kunna sniffa rätt på en vinnare för Storbritannien. Året efter skulle han komma närmre och framför allt skulle den utvalda låten storma rakt upp på försäljningslistans förstaplats.



Love City Groove / Love City Groove (Storbritannien 1995)
Delad 10:e plats av 23 bidrag i Dublin

A-Ba-Ni-Bi / Israel 1978

Att skicka Ilanit en gång till såg ut som en bra idé på pappret men ingen var riktigt nöjd efteråt. Ilanit gillade inte låten, placeringen blev medioker och hemma i Israel knorrades det över att samma artist skickades en gång till istället för att ge någon ny chansen.

Det bestämdes att man skulle anordna en tv-sänd uttagning istället för att välja internt och valet föll på att använda den väletablerade israeliska sångfestivalen för ändamålet. Tolv bidrag valdes ut i vanlig ordning och bedömdes av jurygrupper runt om landet och vinnaren skulle få representera den judiska staten i Paris i hopp om en bra placering.

Israels delegationschef Rivka Michaeli antydde senare att man på IBA inte varit så imponerade över nivån på de inskickade bidragen och att man bett den rutinerade Nurit Hirsch - som stod bakom Israels debutbidrag fem år tidigare - att specialskriva en låt. Kvaliteten kan inte ha varit så dålig ändå, då förhandsjuryn kostade på sig att refusera en viss "Hallelujah" som skulle visa sig gångbar ett år senare.

Nurits låt vann i slutändan, framförd av den unge Izhar Cohen från Tel Aviv. Han kom från en musikalisk familj och hade redan som liten uppträtt med sin far och sina syskon. Under 1970-talet hade han vunnit flera sångtävlingar och var flitigt spelad på israelisk radio. I finalen hade han fått stöd av den dansanta sånggruppen Alpha Beta som plockats ihop specifikt för tillfället.

I Paris sågs israelerna som en outsider - Belgien var storfavoriten - men under röstningen började toppoängen smattra in. Israel fick fem tolvor i rad, vilket fortfarande är rekord. Ganska snart hade Israel skaffat sig en ointaglig ledning.

Grannlandet Jordanien direktsände ESC för första gången men så snart det stod klart att Israel skulle vinna avbröt man programmet. Dagen efter lät man meddela sina tittare att tvåan Belgien hade vunnit. Inte heller IBA hade visat omröstningen, så israelerna fick veta att de vunnit först då det berättades på radions sena nyhetssändning.

Izhar Cohen släppte ett album på engelska efter finalen. Även om "A-Ba-Ni-Bi" (refrängen betydde "Jag älskar dig" på hebreiskt rövarspråk) bara blev en moderat hit i Europa såg den till att hålla Izhar mycket populär på hemmaplan under de närmaste åren.



Izhar Cohen & Alpha Beta / A-Ba-Ni-Bi (Israel 1978)
1:a plats av 20 bidrag i Paris

Menina / Portugal 1971

Det geografiskt och politiskt isolerade Portugal hade aldrig lyckats något vidare värst i Eurovision Song Contest och verkar i likhet med de nordiska länderna ha surnat till rejält efter att fyra länder delat på segern i Madrid 1969. Man hoppade av för att markera missnöje mot reglerna men frågan är om man inte dessutom ville visa att man var besviken över de egna resultaten.

Trots att man inte deltog i Amsterdam 1970 anordnade man den inhemska sångfestivalen i vanlig ordning, men först två månader efter ESC så att ingen skulle få för sig att man hade för avsikt att vara med där. Vinnare där blev Sérgio Borges med "Onde vais rio que eu canto".

EBU lyssnade noga till vad de missnöjda medlemsländerna hade och säga och lanserade ett helt nytt jurysystem inför Dublinfinalen 1971. Istället för att ha nationella juryn runt om i Europa fick varje land skicka två ledamöter - en som var yngre än 25, en som var äldre - som bedömde samtliga bidrag utom det egna enligt skalan 1-5. Nu fick alla länder garanterat poäng och man var inte tvungen att vara någons favorit för att få utdelning på poängkontot.

För Portugal var det här goda nyheter. Juryn gillade vad den hörde och för första gången slog sig det portugisiska bidraget in bland de tio främsta. Kanske gav det nya systemet bättre möjligheter för mer speciella låtar och Portugal skulle hamna i topp tio samtliga tre år systemet användes.

Kanske berodde det också på låten? Sången om den betagande unga flickan, som med sin vackra nya klänning och sin fasta lilla byst var som vatten för törstiga ögon, var en attraktiv och lättfångad komposition som framfördes med intensitet och själ.

Sångerskan Tonicha var en rutinerad 25-åring som sjungit i många år (bland annat hade hon kommit tvåa i den nationella finalen 1968) men hennes nya samarbete med det legendariska låtskrivarparet Nuno Nazareth Fernandes och José Carlos Ary dos Santos - som skrivit "Menina" - gjorde henne till en riktigt stor stjärna. Efter Dublin har hon spelat in ett tiotal skivor och är fortfarande en högst aktiv artist.



Tonicha / Menina (Portugal 1971)
9:e plats av 18 bidrag i Dublin

Vi maler byen rød / Danmark 1989

Hot Eyes hade deltagit sex år i rad i den danska finalen och lyckats sno åt sig en bronspeng i Dublin året innan, men när Kirsten Siggaard började arbeta på en soloskiva med mer mogen vuxenpop måste det ha stått ganska klart för de flesta att duons dagar var räknade.

Søren Bundgaard tyckte att han ännu hade mer att ge i Dansk Melodi Grand Prix och satte sig att komponera för en av de riktiga hörnstenarna inom dansk schlager. Birthe Kjær hade fått skivkontrakt som 19-åring och fick ett monumentalt genombrott redan med sin första låt - en dansk version av den tyska schlagern "Arrivederci Frans". Efter det hade succéerna samlats på hög och sångerskan hade också haft stor framgång som revyskådespelerska.

Hon hade ställt upp i den danska finalen tre gånger tidigare - 1980, 1986 och 1987 - och alltid blivit tvåa. Med Søren Bundgaards retrosvängiga sång om att sätta färg på staden och tillvaron gick hon hela vägen i en av de starkaste danska finalerna någonsin. De lokala jurygrupperna hade varit djupt oense om vilken låt som skulle vinna - varje jury gav poäng till fem låtar och Birthe fick noll av fyra jurygrupper - men det energiska framförandet gick hem ändå.

Inför Lausanne gjorde man om scenshowen rejält. De tre manliga dansarna fick respass och ersattes av de sjungande systrarna Lei och Lupe Moe - som körat bakom åtskilliga danska bidrag. Dessutom flankerades Birthe på scenen av såväl låtskrivare Bundgaard som textförfattaren Keld Heick.

Som gimmick - och för att utöka röststyrkan - lockade Birthe även till sig dirigentveteranen Henrik Krogsgaard som överlät orkestern till huvuddirigenten Benoît Kaufmann strax före den andra refrängen. Det hela var glatt och lättsmält och gav danskarna ännu en tredjeplats, även om jag personligen tycker uppvisningen i Lausanne blev lite väl sval och välkammad.

Efter sina två tredjeplatser verkar Søren Bundgaard ha varit ganska nöjd och blev en sällsynt gäst i framtida danska finaler. Än idag är han aktiv som låtskrivare och skivproducent men är sedan ett par år bosatt i Italien.

Birthe Kjær har med åren allt tydligare befäst sin position som en av Danmarks allra mest älskade artister. Hon har en stor och hängiven fanskara och har dessutom visat sig vara en begåvning som programledare i tv. Hon har deltagit en gång till i den danska finalen - 1991 - och har sedan varit programledare hela tre gånger.

Hela Danmark drog efter andan då Birthe Kjær 2005 var tvungen att hoppa av Vild med dans - den danska versionen av Strictly Come Dancing - efter att ha drabbats av en blodpropp i hjärtat. Efter en tids konvalescens var sångerskan snart återställd igen.

Birthe Kjær / Vi maler byen rød (Danmark 1989)

3:e plats av 22 bidrag i Lausanne 

Probka / Lettland 2009

Mest av allt var Intars Busulis en riktig svärmorsdröm, en snygg och sprallig spelevink som sjöng och showade och spelade trombon. Det skulle man kanske inte gissat när man hörde Lettlands bidrag till Moskva - en av de skrälligaste och mest aggressiva låtar man hört i tävlingen.

Intars hade ställt upp i Eirodziesma tre gånger tidigare: två mindre framgångsrika gånger med pojkbandet Caffe och så hade han blivit tvåa 2007 med den ryskspråkiga och rätt speciella "Gonki". Nu vann han med den punkiga "Sastrēgums" vars text gjorde uppror mot hela den västerländska livsstilen.

Textens jag sitter fångad i en bilkö där alla är arga och irriterade då en ung flicka plötsligt kommer dansande fram över biltaken. Hon har genomskådat hela tillvaron och skuttar lätt och fritt fram då alla andra sitter fast. Textens jag vill också vara fri från allt som pressar honom och får honom att må dåligt.

Inför finalen beslutade man att översätta texten till ryska, möjligen av politiska skäl. Lettland hade i det längsta funderat på att inte delta i Moskva i protest mot Rysslands krig i Georgien året innan. Kanske vill man att värdarna skulle förstå textens känsla av att känna sig pressad och ofri och under tryck av någon större makt.

Dessvärre var ingen på humör för punk på ryska och Lettland, som tidigare varit överraskande framgångsrikt, kom sist i sin semifinalen och inledde ett långvarig kräftgång. Det skulle ta ända till 2015 innan man på nytt tog sig till final.

Det spelade ingen roll för Intars Busulis som bildade eget produktionsbolag och som fortfarande är en mycket efterfrågad artist hemma. Efter att 2014 ha ställt upp i Golos - Rysslands svar på The Voice - har han även en stor karriär parallellt i Lettlands stora, östra grannland.



Intars Busulis / Probka (Lettland 2009)
19:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva