Un banc, un arbre, une rue / Monaco 1971

Monaco verkar oftast ha valt sina ESC-bidrag i samråd med skivbolag eller människor med känningar i branschen. Vad skulle kunna vara en bra grej att visa upp i Europas viktigaste tv-program? 1971 valde man ut den 22-åriga Josiane Grizeau från Paris, på inrådan av hennes manager.

Egentligen hade hon tänkt sig att bli lärare men sjöng även gärna offentligt. Hon släppte ett par låtar under namnet Céline innan hennes nya manager George Aber ändrade hennes pseudonym till Séverine.

Många såg Séverines talang och imponerades av hennes röst, och allt som saknades nu var det stora genombrottet. George Aber hade redan skickat in "Viens" till den interna franska uttagningen när Monaco nappade på kroken. Enligt Séverine skrevs "Un banc, un arbre, une rue" ("En bänk, ett träd, en väg") speciellt för henne och speciellt för att kunna vinna hela tävlingen.

I Dublin hade Séverine lottats att sjunga som nummer tre och var skyhög favorit att vinna. Alla trodde på henne utom hon själv. Hon berättade i en intervju många år senare att hon såg tävlandet som vilket jobb som helst.

Efter att hon sjungit gick hon ned i artistlogen och bytte om till sina privata kläder. Plötsligt kom hennes manager rusande och beordrade henne att byta tillbaka: röstningen skulle börja och bildproducenten letade efter henne. Juryn - bestående av två experter från varje land på plats i Dublin - röstade snabbt och effektivt och Monacos enda seger var ett faktum.

Nu exploderade intresset för Séverine. För en gångs skull verkar de flesta ha varit överens om att helt rätt sång vann. Låten blev en stor hit i många länder och alla ville ha den unga sångerskan. Inte minst i Västtyskland var intresset för henne enormt.

Dessvärre dröjde det inte så länge innan Séverine och George Aber blev osams och bröt samarbetet. Grälet mellan dem gick hela vägen till domstol. Processen drog ut i flera år och satte effektivt stopp för Séverines karriär hemma i Frankrike.

Till all lycka hade hon sin parallella karriär i Tyskland att falla tillbaka på. Hits som "Ja der Eiffelturm" och "Olala l'amour" gjorde henne populär och man såg henne ofta på tysk tv. Den tyska karriären skulle hålla i sig fram till mitten av 1980-talet.

Två gånger övertalades hon att ställa upp i de tyska ESC-uttagningarna: 1975 med "Dreh' dich im Kreisel der Zeit" och 1982 med "Ich glaub' an meine Träume" utan att vinna. Séverine var lika glad för det: hon fick sjunga bra låtar på tv och behövde aldrig riskera sitt goda rykte som ESC-vinnare.

Hennes vinnarlåt förblir en riktig evergreen inom ESC och blev inte minst mycket populär i Norden där den spelades in av flera stora stjärnor: av Siw Malmkvist på svenska, av Carola på finska, av Birthe Kjær på danska och av Kirsti Sparboe på norska.

Som en fotnot kan nämnas att Monaco från början lottades att sjunga som nummer två i Dublin - den fruktade positionen som ingen någonsin vunnit ifrån. Med tanke på att Séverine vann med en rätt komfortabel marginal öppnar sig här ett spännande parallellt universum där Monaco hade bärgat segern oavsett och där myten om det katastrofala startnumret kanske aldrig skulle ha slagit rot.

Kort tid efter att startordningen lottats tilläts Österrike att ansluta sig till startfältet och tilldelades startnummer ett, alla andra länders startpositioner sköts framåt ett steg och Monaco fick uppträda som tredje land i finalen. En anteckning i ett gammalt EBU-protokoll bekräftar att startlistan ursprungligen hade sjutton länder och inleddes med Malta.

Uppdaterad 13 juni 2024



Séverine / Un banc, un arbre, une rue (Monaco 1971)
1:a plats av 18 bidrag i Dublin