Tourada / Portugal 1973

Det poängsystem som användes i ESC åren 1971 till 1973 har inte gått till historien som någon riktig höjdare men det gav Portugal bättre resultat än man fått tidigare. I Luxemburg hamnade man för tredje året i rad bland de tio bästa, nu med en lokalt färgad sång som på ytan handlade om tjurfäktning.

Fernando Tordo hade skrivit musiken och bad sin granne - den starkt politiske poeten Ary dos Santos (Portugal 1969 och 1971) - att skriva en text. De hade skickat in sången till den nationella melodifestivalen som ett slags protest och båda upphovsmännen hade varit stenhårt övertygade om att den aldrig skulle väljas ut eller ens tillåtas att framföras officiellt.

Portugal var ännu en diktatur men en trött sådan. Det hade viskats om politiska förändringar sedan landets nya ledare Marcelo Caetano tillträtt 1968 men allt som hänt var att staten försökte stärka sitt grepp över folket. Censuren var lika stark som tidigare men kallades nu istället "förhandsgranskning", på maktens eget newspeak. 

Hur "Tourada" kunde slinka förbi censuren förblir ett enormt mysterium. Ary dos Santos hade en mycket egen stil då han skrev, något förhandsgranskarna enkelt borde ha identifierat. Men hela texten är en riktigt uppkäftig bredsida mot hela det portugisiska samhället: dels mot de som styr men också mot alla som drar nytta av tingens tillstånd.

Censuren nämns i princip vid namn i texten där den kallas för "den intelligente" som berättar när det är dags att sluta sjunga. Många hakor tappades då Fernando Tordo sjöng texten högt i den nationella finalen men när sång väl släppts igenom av granskningen kunde man inte längre stoppa den - det vore ju att erkänna att censuren kunde ha fel.

I Luxemburg gick förmodligen texten över huvudet på de flesta jurymedlemmarna men de belönade den istället för dess musikaliska kvaliteter. Den fina placeringen till trots vågade inte den portugisiska radion spela skivan som aldrig blev någon kommersiell framgång på hemmaplan.

Bara ett drygt år senare skulle hela den portugisiska maktapparaten rasa ihop och diktaturen störtades i en statskupp. I det nya Portugal skulle "Tourada" bli en älskad klassiker och evergreen och förblir en sådan än idag.

Fyra år senare skulle Fernando Tordo återvända till ESC som en del av gruppen Os Amigos och sjunga om revolutionen. Även då skulle Ary dos Santos hålla i pennan och han är därmed den låtskrivare som vunnit den portugisiska finalen flest gånger, en ära han delar med Rosa Lobato da Faria (1992, 1994, 1995, 1997).

Tordo och dos Santos skrev över hundra sånger tillsammans innan textförfattaren avled i januari 1984 - endast 46 år gammal - efter ett hårt liv. Idag har han status som något av en nationalskald även om man gärna målar upp en aningens selektiv bild av honom. Hans sida på portugisiska Wikipedia nämner till exempel inte hans homosexualitet med ett enda ord. 

Fernando Tordo har förblivit en aktiv och uppskattad artist som med åren blivit alltmer kritisk mot det moderna Portugal och hur det styrs. Många av hans sånger har blivit eviga och tolkas ännu av nya generationer av portugisiska musiker.

Fernando Tordo / Tourada (Portugal 1973)

9:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

This Is Our Night / Grekland 2009

Sakis Rouvas hade redan varit en etablerad stjärna i flera år då han mer eller mindre halkade in i Eurovision Song Contest på något slags bananskal 2004. Det var ändå en lycklig händelse: Sakis verkar ha trivts i sammanhanget och uppskattades stort av eurovisionsfansen. 

Kanske hade han inte världens största eller bästa röst men i likhet med många andra långlivade popstjärnor var han skicklig på att göra så mycket som möjligt att det han har och kompensera för resten med personlighet och showmanship. När Aten fick stå värd för hela tävlingen 2006 fick Sakis briljera som den klart bättre av två programledare.

Man kan väl säga att det lite grann låg i luften att Sakis Rouvas förr eller senare skulle ge sig in i ESC på nytt för att se om det gick att överträffa tredjeplatsen från Istanbul och 2009 valde ERT internt ut honom som landets representant i Moskva.

Låten togs ut i en nationell final med tre låtar som samtliga skrivits av hitsnickaren Dimitris Kontopoulos. Sakis verkar själv ha haft minimal påverkan på bidragen som lades fram och sade sig lite fullständigt på Kontopoulos som skrivit flera hits åt honom tidigare och som nu jobbade på hans kommande album.

Trots att Kontopoulos är en erkänt skicklig låtskrivare var alla tre bidragen förvånansvärt tama, som om man först och främst ville lägga sig så nära någon slags ESC-vänlig mittfåra som möjligt. Vinnaren "This Is Our Night" var måhända den starkaste av kandidaterna men landade i en förvånansvärt platt och slätstruken refräng.

I brist på refräng satsade den grekiska delegationen på skådespel: med sig på scenen i Moskva fick Sakis Rouvas inte bara ett trupp dansare utan även ett podium som reste sig upp i direktsändning och blottade en grekisk flagga. Att det blev ännu en placering i topp tio berodde nog mer på Sakis person och goda rykte än på låten, men det toppresultat många hoppats på låg aldrig inom räckhåll.

Grekiska tidningar tyckte att en sjundeplats var ett fiasko och en besviken Sakis Rouvas bad sin publik om ursäkt efter finalen. Den ursäkten verkar de flesta ha köpt och sångarens sommarturné blev en stor framgång. Eventuella planer på att göra Sakis till stjärna även utanför det grekiska språkområdet verkar däremot ha övergivits helt.

Herrar Rouvas och Kontopoulos fortsatte att jobba tillsammans, inte minst med skivan "Parafora" som utkom 2010. Första singeln därifrån - "Spase to hrono" - blev en stor hit och är åtminstone i mitt tycke mycket mer intressant än "This Is Our Night". Synd att Sakis Rouvas inte fick ta med sig något mer spännande låtbygge till ESC på något av sina två försök.

Sakis Rouvas / This Is Our Night (Grekland 2009)

7:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Let Me Fly / Malta 1997

Den första maltesiska nationella final jag någonsin såg i sin helhet var 1997. Att säga att den var bra vore att fara med osanning men den var mycket underhållande och oändligt fascinerande på många sätt. 

Flera av låtarna var snällt sagt halvdana, orkestern spelade verkligen inte varje ton så som den var tänkt att spelas och alla deltagare sjöng inte klockrent. 

Exempelvis kommer trion Alwyn, Nadine & Elisa och deras säregna uppfattning om (och förhållningssätt till) harmonier för alltid att leva i mitt minne.

Det kanske allra lustigaste under hela finalen - med tanke på att Air Malta var huvudsponsor medan telefonbolaget Maltacom sköt till näst mest pengar - var att låten som vann hette "Let Me Fly" medan "The Call" kom på andra plats. Hade "The Call" vunnit om Maltacom betalat mest?

"Let Me Fly" red på den etnovåg som svept fram genom ESC de senaste åren och var skriven av Ray Agius som redan tävlat för Malta två år tidigare. 

Vid mikrofonen stod den erfarna Deborah "Debbie" Scerri. Hon var född i Toronto men hade tillbringat den största delen av sitt liv i Rabat, mitt på Malta. Hon hade representerat sitt lilla land i flera sångtävlingar och var en av tre körsångerskor bakom William Mangion i Millstreet 1993.

"Let Me Fly" fick en snygg förhandsvideo och fick en hel del uppskattning inför finalen. Startfältet i Dublin var rätt balladtungt och många förhandstips ville göra gällande att den medryckande maltesiska refrängen skulle kunna bära ganska långt.

Refrängen var förvisso bra och snärtig, men resten av låten kändes mest som en riktigt lång transportsträcka. Inget blev bättre av att Debbie Scerri enligt uppgift drog på sig en rejäl förkylning under repetitionsveckan och ska ha uppträtt i direktsändning med rejäl feber i kroppen.

Malta fick en tolva från Turkiet och en tia från Norge men kasserade in inte färre än tolv nollor under röstningen. Poängen räckte ändå till en placering bland de tio främsta. Malta blev också den första "vinnaren" av Barbara Dex Award för fulaste scenklädsel, vilket kanske säger allt man behöver veta om den utmärkelsen.

Debbie Scerri har förblivit en uppskattad sångerska hemma på Malta men är också ett välkänt ansikte som programledare i tv. 2019 utsågs hennes dotter Nicole Vella till Fröken Malta och fick representera sitt ö-land vid Miss World-tävlingen i London samma år.

Debbie Scerri / Let Me Fly (Malta 1997)

9:e plats av 25 bidrag i Dublin

Nur in der Wiener Luft / Österrike 1962

ESC är en tävling som först och främst ska visa de olika ländernas musikaliska särart. 

Det är en idé som kastats fram många gånger genom åren och som inte minst slog rot rejäl i Sverige där tidningar och kommentatorer ofta kritiserade tävlingen så fort något bidrag inte klingade av folkton.

Åtminstone så snart som Jugoslavien, Grekland eller Turkiet inte lät tillräckligt exotiska i bedömarens öron. Få tyckare anmärkte på ifall "Waterloo" hade tillräckligt med hambo i sig för att kvala in som exempel på svensk särart.

Om ESC startades av någon specifik anledning var det snarast för att den nya västeuropeiska radiounionen EBU skulle ha något att sända över sitt nya nätverk för programutbyte. Alla ädlare anledningar som brukar nämnas är ganska långt efterhandskonstruktioner. Reglerna har aldrig sagt särskilt mycket om vilken typ av musik de deltagande tv-bolagen borde ställa upp med.

Men om vi för en stund leker med tanken på att länderna först och främst skulle visa upp sin allra mest egna musik: vad skulle vara mer logiskt för Österrike att tävla med än en operettmelodi, inspirerad av Wienervalsen - det mest österrikiska man kan tänka sig bredvid strudel och Sachertårta?

"Nur in der Wiener Luft" ("Endast i Wienerluften") var skriven av den etablerade Bruno Uher som skrivit framgångsrika låtar såväl före som efter det andra världskriget. Sedan 1950-talet ledde han ett eget danskapell och skrev låtar till inhemska filmer.

Eleonore Schwarz var en erfaren 26-åring som mest uppträdde på Wiener Volksoper och som också haft ett par mindre filmroller. I Luxemburg sjöng hon rent och rätt och klanderfritt medan upphovsmannen dirigerade orkestern.

Om EBU faktiskt velat att länderna skulle ställa upp med den här typen av bidrag kan man tänka att även jurymedlemmarna skulle uppmuntrats att rösta på dem. Istället blev Österrikes lilla kuplett ett av fyra bidrag som lämnade tävlingen utan att ha fått en enda poäng. Inte heller på hemmaplan blev skivan med bidraget någon framgång. "Nur in der Wiener Luft" glömdes snabbt bort.

Schwarz och Uher fortsatte sina karriärer som om ingenting hänt. Hon fortsatte att sjunga på olika scener under 1960- och 70-talen och verkar senare ha dragit sig tillbaka en smula från offentligheten. Han fortsatte att komponera och leda orkestrar fram till sin död i oktober 1976.

Eleonore Schwarz / Nur in der Wiener Luft (Österrike 1962)

Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

The Last Of Our Kind / Schweiz 2016

För sjätte året i rad bjöd schweizisk tv in till stor galaföreställning där landets kandidat för ESC skulle koras. Den nationella finalen hade verkligen inte lett till enbart storartade resultat för alplandet och kanske ville man dämpa förväntningarna en smula. 

Åtminstone hade programmet med åren fått sin titel kortad en aning: från Die grosse Entscheidungsshow ("Den stora finalshowen") till enbart Die Entscheidungsshow. Allting behöver ju inte vara stort bara man når önskat resultat.

Alla sex kandidater fick sjunga sina tävlingsbidrag samt varsin coverversion av en känd låt innan vinnaren skulle koras. Halva makten tillföll tittarna och andra halvan en jury där bland annat fjolårets vinnare Mélanie René satt med.

Vinnare blev Christina Maria Rieder - en 30-åring från Vancouver som i flera år bott i Schweiz och uppträtt under artistnamnet Rykka. Att tävla med kanadensiska artister var något Schweiz testat tidigare och det hade slagit väl ut såväl 1988 som 1993.

"The Last Of Our Kind" - som artisten själv varit med och skrivit - var ett oklanderligt men anonymt stycke hissmusik av en sort som skvalade förbi de flesta av tittarna. Även scennumret var ett frågetecken med sin underligt vaggande koreografi och en av de mer besynnerliga specialeffekter man skådat: i början av låten började Rykka att ryka. Inget av detta hjälpte och för andra året i rad kom Schweiz sist i sin semifinal.

Rykka har fortsatt sin karriär och tillbringar halva sin tid i Zürich, halva sin tid i Vancouver. Rykka är icke-binär och använder they/them som pronomen, vilket motsvarar hen på svenska.

Två sistaplatser i rad kanske skulle fått andra tv-bolag att börja fundera på om ens nationella final höll måttet eller om man gjorde något galet, men i Schweiz skulle processen få rulla på relativt oförändrad i två år till.

Rykka / The Last Of Our Kind (Schweiz 2016)

18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Run With The Lions / Litauen 2019

Någonting hade hänt med Litauen. Man hade gått från att vara sanna blåbär och äkta gröngölingar till att liksom vara något på spåren. De senaste tio åren hade man börjat ta sig till final oftare än man drullade ur. Även om de riktiga topplaceringarna uteblivit hittade man allt oftare ett tilltal som nådde fram till övriga länders tittare.

Det enda som hängde kvar sedan blåbärsperioden var en viss oförmåga att själva se vad den där saken som andra gillade faktiskt var. Lika gärna som man kunde skicka en ärtigt käck schlager kunde man satsa på "Rain of Revolution", till synes omedvetna om att det ena skulle funka bättre än det andra.

Vinnare av den nationella ligan 2019 blev en av de många typiskt ljumma, kompetenta men inte särskilt spännande, låtarna man får en känsla har skrivits som en stilövning på något av de många låtskrivarläger som ordnas för att skaka fram låtar, inte minst för nationella finalen.

Engelsmannen Ashley Hicklin var en professionell låtskrivare som skrivit för etablerade dansakter som Tiësto och Oliver Heldens. Han hade tidigare tävlat för Belgien två gånger: med stor framgång 2010 och med lite mindre framgång 2014. "Run With The Lions" lät i princip som vilken låt som helst i vilken nationell final som helst men hade åtminstone en gammal bekant bakom mikrofonen.

Jurijus Veklenko var en 28-årig dataingenjör från Klaipeda som på fritiden bytte kläder och blev artist. Han hade stått för en av två samkönade kyssar på scenen under Litauens bidrag i Wien 2015, han hade gett vokalt stöd åt dragdrottningen Lolita Zero i den nationella finalen 2017 och så hade han släppt en och annan singel i eget namn.

En trevlig artist mötte en kompetent men ospännande låt och man kan inte med bästa vilja säga att det slog gnistor om det här paketet. Trots det var Jurijus riktigt nära att kvalificera sig: två poäng till så hade han slitit den sista finalplatsen ur händerna på Danmark.

"Run With The Lions" blev inte någon riktig monsterhit på hemmaplan men Jurijus Veklenko - med rötterna i Ukraina - fick spela in ett debutalbum som orkade ända upp på elfte plats på den litauiska topplistan.

LRT tyckte nog ändå att det var lagom kul att slås ut i semifinalen med en låt av utländska låtskrivare. 2020 gjordes den nationella finalen om och fick ett nytt namn: Pabandom iš naujo! (ungefär "Vi försöker igen!"). Den sex veckor långa finalen resulterade i en vinnare - "On Fire" med The Roop - som snabbt seglade upp som en av storfavoriterna inför ESC i Rotterdam. 

Hur det gick där skulle vi aldrig få veta då tävlingen ställdes in till följd av coronapandemin.

Jurijus Veklenko / Run With The Lions (Litauen 2019)

11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Would You? / Belgien 2012

Flamländska VRT hade tangerat sin bästa placering någonsin i Oslo 2010 då Tom Dice rott hem en sjätteplats med sin lågmälda gitarrballad. Man kan ana att de ansvariga var ute efter något liknande den här gången: en ung och fräsch artist med ett mer sparsmakat uttryck.

Laura van der Bruel hade gjort en rätt lovande debut som tonårigt stjärnskott under artistnamnet Iris. För att alla skulle förstå att uttala det rätt skrev skivbolaget ibland ut det som Airis. Första singeln "Wonderful" tog sig in på topplistorna och det räckte för att VRT skulle värva henne och ge henne en biljett till Baku.

För att inte hålla publiken helt utanför processen gav man Iris en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag. Till slut plockade man ut två hela låtar som tittarna skulle få välja mellan.

Unga Iris - som nyligen fyllt 17 år - gjorde sitt bästa men visade sig lite för oerfaren för att kunna skaka liv i någondera av de rätt anonyma låtar VRT satt henne att sjunga. Tittarna hittade ingen självklar stor favorit och till slut vann "Would You?" med smal marginal mot "Safety Net" - 53% mot 47%.

Betydde det jämna resultatet att båda låtarna var lika bra eller betydde det att båda låtarna lät lite för lika? Jag lutar åt det senare och ingendera kandidaten var en lika rak och tydlig poplåt som Iris debut varit.

På den stora scenen i Baku kändes Iris lite ensam och osäker och framstod inte riktigt som en helt färdig artist ännu. Inte fick hon heller någon större hjälp av tävlingslåten som mest bara pågick i tre minuter utan att egentligen ta vägen någonstans. Högst förväntat missade Belgien finalen.

Att ställa upp hade ändå inte varit helt fel. Låten orkade sig upp på de lokala topplistorna och Iris debutalbum gick samma väg. Iris själv gjorde en liten ESC-comeback två år senare då hon satt med i den belgiska juryn.

En av Iris låtskrivare - Nina Sampermans - skulle komma tillbaka till ESC nio år senare och göra betydligt bättre ifrån sig. "Tout l'univers" framförd av Gjon's Tears kom trea i Rotterdam 2021. 

Efter att ha bytt skivbolag 2013 började sångerskan skriva sitt artistnamn som Airis mer permanent. Hon släppte ett par singlar till utan större framgång och verkar inte ha gjort någon ny musik sedan 2016. 

Iris / Would You? (Belgien 2012)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Az én apám / Ungern 2019

Den ungerska uttagningen A Dal hade haft en olycklig utvecklingskurva. De första åren verkade det som att man var något på spåren, att man förr eller senare skulle spotta ur sig en internationell vinnare om man fick hålla på och om man bara hade tillräckligt mycket tur.

Tävlingen fortsatte vara populär på hemmaplan men låtarna som valdes ut fick allt svårare att imponera på Europa. Ungern föll allt oftare långt bak i resultatet. Det stora undantaget hade varit Joci Pápais etnoinfluerade poplåt i Kiev 2017 och kanske var det den framgången som sporrade Pápai att ställa upp på nytt två år senare.

Efter tre kvartsfinaler och två semifinaler avgjordes finalen så som brukligt: expertjuryn röstade fram fyra superfinalister bland de åtta kvarvarande låtarna. Av de fyra superfinalisterna fick tittarna det slutliga ansvaret att välja vinnare. Än en gång valde folket Joci Pápai och man kan gissa att landets ledning än en gång gnisslade tänder. Situationen för Ungerns romer hade inte direkt förbättrats på två år.

Tyvärr slog inte blixten ned två gånger på samma ställe. Det som gått hem med besked i Kiev missade målet i Tel Aviv. Poängen räckte inte till och för första gången sedan 2009 åkte Ungern ut i semifinalen.

Oavsett blev "Az én apám" ("Min far") en stor hit i hemlandet, även om radion - som hölls i allt stramare tyglar - i hög utsträckning och högst väntat lät bli att spela den. Låten låg tvåa på den ungerska försäljningslistan men orkade aldrig högre än plats tjugofyra på radiospelningslistan.

Ungersk tv verkar ändå ha välkomnat misslyckandet och använt det som svepskäl för att lämna ESC. Precis som i Turkiets fall ligger det nära till hands att tänka att det nationella tv-bolaget - hårt styrt av landets auktoritära ledning - ogillade populära program där man själva inte kunde styra innehållet men Duna média gav aldrig något officiellt skäl till sitt avhopp.

Det är ändå inte svårt att lägga pussel här. András Petruska - som varit både programledare och deltagare i A Dal - kommenterade avhoppet på Facebook: "När man talat med de ansvariga för programmet har det i flera år stått klart att de värden ESC och ungersk tv står för inte är kompatibla." 

Lőrinc Bubnó - landets tidigare head of delegation - gjorde i podcasten Humans of Eurovision ett halvhjärtat försök att skylla på ekonomiska skäl men menade också att Ungern behöver "mer tid att vänja sig vid västerländska värderingar". Samtidigt dundrade den högerextrema tidningen Magyar Demokrata att ESC var "en motbjudande homosexuell demonstration" för "skrikande transvestiter och kvinnor med skägg".

Trots att man inte längre deltar i ESC ordnas fortfarande A Dal varje år på ungersk tv men tonvikten har ändrats från pop till mer "familjevänlig" musik.

I en intervju 2023 sade Kati Wolf (Ungern 2011) att Ungern omedelbart måste återvända till ESC. Hon menade att kvalitén på såväl A Dal som den inhemska popscenen i stort sjunkit dramatiskt och att ungersk radio spelar allt mindre popmusik i sina kanaler. Hon hävdade att de lokala förmågorna behöver ett internationellt sammanhang där de kan mäta sig mot andra artister och låta det som görs i Ungern visas upp för världen.

Ett modigt uttalande med tanke på var Ungern befinner sig politiskt för närvarande (2023). Med mindre än att det inhemska politiska landskapet förändras radikalt ter det sig mycket osannolikt att landet skulle göra comeback i ESC.

Joci Pápai / Az én apám (Ungern 2019)

12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Nova deca / Serbien 2018

Efter den tragiska olyckan - då gruppen San förlorade sin sångare Predrag Jovičić till följd av en elchock mitt under en pågående konsert - bestämde sig bandets ledare Aleksandar "Sanja" Ilić för att aldrig någonsin ställa sig på en scen igen. Att jobba i studion, producera musik och skriva låtar åt andra var det enda han ville göra i fortsättningen.

Han skrev för en mängd andra artister med stor framgång och vann bland annat den jugoslaviska melodifestivalen 1982 med "Halo halo", framförd av trion Aska. När hans gamla hemland Jugoslavien stod i lågor skrev han 1992 musik till pjäsen Plava ptica som protesterade mot kriget.

Sanja Ilić startade senare projektet Balkanika - en löst sammansatt grupp var syfte var att väcka liv i den traditionella serbiska musiken, vars rötter sträckte sig tillbaka till medeltiden och det Bysantinska riket. En första skiva släpptes år 2000 och när den togs emot med entusiasm fortsatte projektet.

Sanja Ilić verkar själv ha ryckts med i entusiasmen och snart nog stod han där på den plats han aldrig skulle återvända till: mitt på scenen omgiven av alla musiker.

Som en serbisk motsvarighet till Benny Anderssons Orkester rullade Balkanika på i många år och ställde något oväntat upp i den serbiska ESC-uttagningen 2018. "Nova deca" ("De nya barnen") gavs högst poäng av både jury och tittare och fick äran att representera sitt land i Lissabon.

Trots att man tävlade som Sanja Ilić & Balkanika fanns inte bandets grundare med på scenen. Sången sköttes istället av den iögonfallande Mladen Lukić omgiven av tre sångerskor - Danica Krstajić, Iva Banićević och Nevena Stamenković - samt två musiker. 

Serbien tog sig till final men gjorde en relativt slät figur där. Det hindrade inte låten från att bli en stor framgång på hemmaplan och Balkanika spelade in den i flera olika versioner. Två år senare gav bandet ut sin fjärde fullängdare.

Det skulle bli Sanja Ilić sista skiva. I mars 2021 - enbart några veckor före sin 70-årsdag - avled han av komplikationer till följd av Covid-19. Under hela sina karriär skrev han mer än tusen låtar och är idag begravd på en plats reserverad för särskilt framstående medborgare.

Sanja Ilić & Balkanika / Nova deca (Serbien 2018)

19:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Le temps perdu / Frankrike 1956

Ingendera av de två sångerskor fransk tv skickade till den allra första upplagan av Eurovision Song Contest var någon etablerad stjärna i ordets verkliga bemärkelse men de var båda erfarna efter flera år på scenen. Om Dany Dauberson drillats inom cabaret och revy hade Mathé Altéry synts i flera teateruppsättningar och operetter. 

Mathé Altéry (född 1927) var dotter till tenoren Mario Altéry och var själv lyrisk sopran. Hon sjöng redan tidigt inför publik men gjorde sin professionella debut som en del av ensemblen då Annie Get Your Gun uruppfördes på franska i Paris 1950. Några år senare vann hon en sångtävling och fick spela in en första skiva.

Att tävla i Lugano var knappast bortslösad tid trots att "Le temps perdu" inte vann tävlingen. Chefen för hennes skivbolag Pathé-Marconi hade redan ett gott öga till henne och engagerade henne nu för ett större projekt. "Série de 13" blev en långlivad samling LP-skivor där Mathé Altéry sjöng in tretton kända melodier i en viss genre. Plattorna blev prisbelönta försäljningssuccéer och nu blev sångerskans namn etablerat på allvar.

Under 1960-talet anlitades hon också för att dubba flera framgångsrika filmer till franska: hon gav röst åt såväl Audrey Hepburn i My Fair Lady som Julie Andrews i Sound of Music då de visades på franska biografer. 

När popmusiken sköljde in över Frankrike under 1960-talet ansågs Mathé Altéry i likhet med många andra av sin generations artister något föråldrad, men hon fortsatte att turnera och ge konserter för en entusiastisk publik. 1988 gjorde hon succé i en sista operett innan hon pensionerade sig från scenen. Hon fortsatte ändå att sjunga i drygt tio år till och syntes då och då på fransk tv där hon var en uppskattad gäst.

I skrivande stund (oktober 2023) är Mathé Altéry enligt Wikipedia den äldsta nu levande ESC-deltagaren.

Mathé Altéry / Le temps perdu (Frankrike 1956)

Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Quero ser tua / Portugal 2014

Portugisiska RTP hade beslutat sig för att stå över ESC i Malmö 2013. Det var hårda tider rent ekonomiskt och man hade inte onödigt mycket pengar att lägga på stora projekt. Ärligt talat hade inte ESC någon guldålder i Portugal, så att spara in slantar just där var inte ens ett särskilt kontroversiellt beslut.

Ett års paus fick ändå räcka och 2014 gjorde Festival da Canção comeback i rutan som om ingenting hänt. Det mesta såg ut och lät ganska likt hur det brukade se ut och låta i de här sammanhangen. Även vinnaren lät i högsta grad bekant, nästan som om den tävlat förut.

"Quero ser tua" ("Jag vill vara din") var skriven av Américo Monteiro som själv var en framgångsrik artist under namnet Emanuel. Hans låt "Pimba pimba" från 1995 fick ett enormt genomslag och fick ge namn till hela den genre han representerade - en lättsam, inhemsk schlager med element av folklore - som sedermera ofta kommit att kallas just "pimba". 

Värt att notera är att "pimba" inte på något sätt är en neutral term som skulle vara accepterad av alla. Jag har hamnat i förvånansvärt många diskussioner med personer som tycker ordet är nedlåtande och att det används för att framställa hela genren som dum och billig.

Emanuel hade redan vunnit Festival da Canção 2007 med "Dança comigo" som varit snubblande nära att ta sig till final i Helsingfors. Hans nya vinnare hade helt klart växt på samma träd om man säger så och påminde kraftigt om den tidigare.

Sångerskan Susana Guerra var en tidigare barnstjärna i den framgångsrika gruppen Onda Choc och var dessutom känd från en populär ungdomsserie i tv. Som vuxen hade det varit svårare att etablera sig. Hon hade sjungit i musikaler och jobbat som studiosångerska åt många etablerade artister men förblev rätt anonym för den stora publiken.

Att tävla i ESC - nu under namnet Suzy - var naturligtvis en stor möjlighet som hon ville ta tillvara på bästa sätt. Inför Köpenhamn blev hon populär inte bara bland eurovisionsfansen - hon blev även god vän med sina konkurrenter Ruth Lorenzo och Conchita Wurst. 

I Köpenhamn var juryn snål  och Emanuels låt snubblade än en gång på målsnöret. Hade "Quero ser tua" fått två poäng till hade den kvalat in istället för Valentina Monetta. Efter tävlingen sa Conchita Wurst flera gånger hur mycket hon saknat Suzy i finalen.

Suzy fick spela in en fullängdare för den inhemska marknaden men inte heller nu tog karriären fart. Efter några tysta år återkom hon till rampljuset 2021 med en ny skiva, nu under namnet Suzy Guerra.

RTP skulle fortsätta att kämpa med både ekonomin och med att få ordning på sitt tävlande. När de bestämde sig för att stanna hemma en gång till - då finalen gick i Stockholm 2016 - uppstod ett bisarrt rykte bland ESC-fansen att portugisisk tv ogillade SVT och därför hoppade av varje gång Sverige stod värd.

Suzy / Quero ser tua (Portugal 2014)

11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

The Real Me / Irland 1989

Endast 22 år gammal hade Kevin Connolly från Sligo lämnat Irland och flyttat till Västtyskland för att försöka sig på en musikkarriär. Efter ett år hamnade han i Västberlin där han lärde sig flytande tyska och studerade musikteori.

Vid sidan av studierna tog han olika kurser i studioproduktion och lärde sig att arbeta i studio. Han startade bandet The Missing Passengers och fick skivkontrakt på storbolaget Ariola där han 1985 gav ut en LP och några singlar under sitt smeknamn Kiev Connolly.

"Did She Tell You" verkar ha fått en del promotion och Kiev gjorde ett par tv-framträdanden med den. Kanske var den lite väl kalkerad på andra hits - bitvis påminner versen rätt mycket om "Susanna" med The Art Company - för att slå an på listorna och det blev bara en platta på Ariola.

Några år senare var Kiev tillbaka hemma på Irland och ställde upp i den nationella uttagningen till ESC med den egenhändigt skrivna "The Real Me". Återigen hade han sällskap av The Missing Passengers men det verkar som om Kiev bara återanvänt sitt gamla gruppnamn då han sökte nya kompmusiker. 

Mest framträdande i det nya gänget var Mary Mulcahy som gav vokalt stöd och som fick en puss på munnen från Kiev då de sjungit klart i Lausanne.

Låten var ovanligt poppig för att vara ett irländskt bidrag men SVT:s kommentator Jacob Dahlin var inte imponerad: "Kanske brände den irländska televisionen sin ekonomi [då de stod värd] förra året och tog det säkra före det osäkra? Kanske är det av barmhärtighet mot den miljard som nu sitter bänkad framför tv:n? För här kommer låten då en hel värld går ut och sätter på kaffe."

De flesta jurygrupperna gick på Jacob Dahlins linje och den slutliga placeringen var med viss marginal den sämsta Irland någonsin fått i ESC. Nu upplöstes The Missing Passengers för gott.

Kiev Connolly gav ut en singel till i eget namn men har sedan dess drivit inspelningsstudio på Irland. Han är också ena halvan av duon The UpSideDown Band som specialiserat sig på att underhålla vid bröllop.

Kiev Connolly & The Missing Passengers / The Real Me

18:e plats av 22 bidrag i Lausanne

I've Been Waiting For This Night / Litauen 2016

Att tävla i Baku 2012 hade tydligt gjort Donny Montell ganska gott. Låten hade visserligen inte blivit någon hit ens på hemmaplan men internationell erfarenhet är aldrig dåligt och nu lyckades han snart lägga in en ny växel i sin karriär.

När han ställde upp i den nationella finalen 2016 hade han flera framgångsrika singlar i ryggen som alla skulle finnas med på hans kommande studioalbum, och rent kommersiellt hade han medvind. Även på det personliga planet hade det hänt en hel del: han hade gift sig och fått barn och - med egna ord - blivit vuxen.

Tråkigt nog hade han också hakat på tidsperiodens allra tristaste trend: att ställa upp med en svensk låt istället för något lokalt. Nog för att Jonas Thander skrivit flera låtar till Donnys nya skiva men "I've Been Waiting For This Night" lät som något som kunde ha ratats av Melodifestivalen vilket år som helst.

I Stockholm verkar den ändå ha fyllt ett tomrum - och svenska scennummerkonstnären Sacha Jean-Baptiste hade hittat ett bra sätt att kanalisera Donny Montells energi - och tog sig med lätthet vidare till final. Där blev det generösa poäng från både jury och tittare och för andra gången i historien slog sig Litauen in bland de tio bästa i resultatlistan. 

Nu blev Donny Montell äntligen en stjärna på hemmaplan och "I've Been Waiting For This Night" blev hans första etta på de lokala listorna. De närmsta åren slog i princip alla hans singlar väl an och han syntes i princip överallt. Han var bland annat en av domarna under de tre första säsongerna av Lietuvos Balsas, litauiska The Voice. I offentligheten verkar han använda sitt riktiga namn Donatas Montvydas nästan lika flitigt som sitt artistnamn.

Det är lätt att ändå tänka att Donny Montell i likhet med en del andra artister (som Sakis Rouvas eller Ines, exempelvis) aldrig riktigt fått visa upp sin fulla potential då de deltagit i ESC. 2021 släppte Donny Montell det lysande albumet "1987" - en riktigt smaskigt retrodoftande övning i elektropop - som får åtminstone mig att hoppas att han skulle våga sig på ett deltagande till i framtiden.

Donny Montell / I've Been Waiting For This Night (Litauen 2016)

9:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Sufi (Hey-ya-hey) / Turkiet 1988

Mazhar Alanson, Fuat Güner och Özkan Uğur hade verkligen inte varit i närheten av att vinna finalen i Göteborg 1985 - en delad fjortondeplats hade varit en stor besvikelse efter de förväntningar som byggts upp under repetitionerna - men man kan som bekant vinna på fler sätt än att samla flest poäng.

SVT hade på eget bevåg kortat ned trions namn Mazhar-Fuat-Özkan till det snärtiga MFÖ i programmets grafik och det nya namnet fastnade. Dessutom inledde man ett samarbete med Peter Schön, den nederländske producent som arrangerat om "Didai didai dai" för eurovisionsbruk. 

Trions två följande album spelades in i Peter Schöns studio: det första av dem bestod till hälften av låtar med engelsk text i hopp om en internationell karriär som aldrig tog fart. Inte för att de behövde den heller. På hemmaplan var de tre herrarna nu superstjärnor med en stor och entusiastisk publik.

Att tävla på nytt i ESC verkar ha varit en tanke de lekte med tidigt. 1987 gjorde de ett nytt försök i den nationella ligan med "No Problem" och året efter blev det seger på nytt med "Sufi" som i vanlig ordning fick nya kläder av ett internationellt team inför ESC.

Samarbetet med Peter Schön var avslutat så en annan holländare fick uppdraget på sitt bord. Albert Boekholt hade producerat en mängd låtar för inhemska artister såväl som för internationella stjärnor som Tina Turner och Iron Maiden. Boekholt gav den nya versionen ett helt annat flow och fläskade på med orientaliska detaljer. 

I Dublin var Turkiets bidrag ett av få som lät samtida och uppdaterat, med ekon av den musik som faktiskt låg på listorna runt om i Europa. Än en gång vågade ett par bedömare hoppas på en skräll i omröstningen men de svenska kvällstidningarna noterade lakoniskt att den här typen av bidrag sällan brukar gå hem hos juryn.

De svenska journalisterna hade alldeles rätt. En femtondeplats var allt den orientaliska poplåten mäktade med med två åttapoängare (en från Västtyskland, en från Israel) som högsta noteringar. "Sufi (Hey-ya-hey)" togs aldrig med på något av MFÖ:s album men fanns med på deras storsäljande samlingsalbum som släpptes året därpå.

1989 deltog trion en sista gång i den turkiska finalen med "Adı Naim" - en sång tillägnade den turkiske tyngdlyftaren Naim Süleymanoğlu - men kanske ville de visa upp sig för tv-publiken snarare än att vinna. Låten gavs aldrig ut efter tävlingen.

I början av 1990-talet dalade bandets popularitet en smula och MFÖ tog en paus från varandra för att fokusera på de egna karriärerna. Mazhar Alanson och Fuat Güner satsade solo medan Özkan Uğur blev en uppskattad skådespelare. 

De tre medlemmarna hade starka viljor och starka temperament och inte sällan uppstod konflikter inom bandet. Trots det fortsatte man att jobba ihop och släppte även efter pausen flera album tillsammans. Så sent som 2019 gav MFÖ ut ny musik.

Trion decimerades oåterkalleligen till en duo i juli 2023, då Özkan Uğur avled (69 år gammal) efter en längre tids sjukdom. Mazhar Alanson och Fuat Güner fortsätter att föra gruppens arv vidare på tu man hand.

MFÖ / Sufi (Hey-ya-hey) (Turkiet 1988)

15:e plats av 21 bidrag i Dublin

Origo / Ungern 2017

Den alltmer auktoritära ungerska regeringen hade jobbat hårt för att ta kontrollen över landets radio- och tv-bolag och nu hade man så gott som lyckats helt. Ett nytt moderbolag - Duna média - hade tagit över samtliga landets public service-kanaler.

Regeringen menade att nyordningen skulle skapa tydligare strukturer medan kritikerna hävdade att det här bara var ett sätt att stärka den politiska kontrollen över vad som fick sägas i media. Det visade sig ganska snabbt att kritikerna hade rätt.

Det dröjde inte innan tv-nyheterna togs på bar gärning med att vinkla eller direkt förvanska händelser. Flera rapporter visar att oppositionen inte syns, att sändningarna har en tydlig politisk agenda samt att frågor gällande flyktingar endast får diskuteras på vissa sätt och frågor om minoriteter helst inte alls.

Men hur mycket kontroll man än har slinker det ibland igenom saker ledningen inte skulle önska sig. Vinnaren av 2017 års ungerska melodifestival A Dal, till exempel.

József "Joci" Pápai var en 35-åring som redan harvat på i musikbranschen i över tio år. Han hade först uppmärksammats i en talangjakt och hade efter det jobbat på i den tysta ett par år i väntan på det stora genombrottet. 2010 fick han sin första hit och hade sedan dess varit framgångsrik både som rappare, sångare och låtskrivare.

Vinnarlåten "Origo" handlade klart och tydligt om Jocis egna erfarenheter av att vara rom i Ungern: texten talar om rasism, diskriminering och att sätta sin tillit till Gud. Också musikaliskt fanns här tydliga romska influenser. Undrar om de ansvariga på Duna média var nöjda med valet?

Till råga på allt gick bidraget hem med besked även internationellt och i Kiev tog Joci Ungerns genom tiderna tredje bästa placering. Också på hemmaplan blev sången en stor hit och spelades flitigt. Ingen i Ungern missade sången om diskriminering av romer den sommaren.

Joci Pápai följde snart upp sin framgång med en ännu större hit. Två år senare skulle han försöka sig på ESC ännu en gång.

Joci Pápai / Origo (Ungern 2017)

8:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Halo halo / Jugoslavien 1982

Den jugoslaviske författaren Ivo Andrić - född 1892 i det som idag är Bosnien-Hercegovina - är mest känd för sina historiska romaner och tilldelades nobelpriset i litteratur 1961. 

Ibland skrev han också berättelser för barn, som fabeln "Aska och vargen" där ett litet lamm vid namn Aska undslipper att bli uppätet av en hungrig varg då hon dansar så vackert. Det dansande fåret fick ge namn till den trio damer som med knapp marginal vann den jugoslaviska finalen 1982 framför näsan på femton andra kandidater.

"De här damerna verkar kanske mer intresserade av att äta än att dansa" sa Ulf Elfving med ett snett leende innan han spelade upp förhandsvideon i svensk tv.

Den glada låten var skriven av Aleksandar "Sanja" Ilić, en 31-årig musiker som skrivit sin första låt redan som 12-åring. 1971 startade han rockbandet San som gav ut ett antal singlar och spelade på flera festivaler innan katastrofen slog till. Mitt under en konsert fick bandets sångare Predrag Jovičić en elchock och avled. Sanja Ilić upplöste sitt band och bestämde sig för att aldrig uppträda igen. Att skriva musik för andra och arbeta i studion gick bra ändå och flera jugoslaviska artister sjöng in hans alster.

"Halo halo" var en riktig schlager av den gamla skolan, komplett med en riktigt fin tonartshöjning före den sista refrängen. De flesta jurymedlemmar tyckte kanske att det hela framstod som lite gammaldags men den svenska juryn i Stockholm jublade och smällde i med en tolva - mer än hälften av låtens slutpoäng. 

"Man får ju skämmas" morrade skivbolagsdirektören Bert Karlsson efteråt medan hans kollega och konkurrent Stikkan Anderson istället köpte rättigheterna och gav ut singeln på den svenska marknaden.

Aska höll inte ihop särskilt länge. Så snart man kom hem från Harrogate hoppade Snežana Stamenković av och då gruppens andra LP släpptes 1984 var även Izolda Barudžija utbytt. Hon hade vunnit den nationella finalen på nytt och var fullt upptagen på annat håll.

Snežana Mišković fortsatte i Aska tills gruppen formellt upplöstes 1987. Hon satsade på en karriär som rocksångerska under namnet Viktorija - från början namnet på hennes grupp - och gjorde inte minst ett stort intryck då hon kom femma i den nationella finalen 1990 med "Rat i mir" ("Krig och fred").

Sanja Ilić skulle övervinna sin motvilja att stå på scenen och bildade arton år efter Harrogate ensemblen Balkanika. Tillsammans med dem skulle han representera Serbien i ESC 2018.

Asko / Halo halo (Jugoslavien 1982)

14:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Love Power / Belgien 2007

Ett av de mest underliga fenomen man lätt upplever när man bevakar Eurovision Song Contest på plats är att man blir lite lätt repetitionssjuk och tappar sitt omdöme lite grann. När man sett och hört låtarna på nära håll ett par gånger (eller ett par gånger för mycket) genom ett imponerande ljudsystem är det lätt att börja hitta goda sidor i vilken låt som helst.

En av de gånger jag riktigt gick på pumpen var med Belgiens bidrag i Helsingfors 2007: en glittrig och funkig discokaramell, framförd av ett partyband i extravaganta kläder och utstuderat gott humör. Låten var glad och lättfångad men också lite ofärdig och mer än en smula tjatig. Ingen trodde på den. Utom jag, tydligen.

Jag skulle inte behöva låtsas om detta. Artikeln på Svenska Yles ESC-sajt där jag tippade de tio finalisterna från semifinalen är förmodligen arkiverad någonstans på botten av en låda längst ned i internets lägsta regioner. Men efter ett par ganska solida repetitioner trodde jag att Belgiens glada humör och poppiga energi skulle gå genom rutan i slutet av en absurt lång sändning och ta tittarna på ren utmattning. 

The Krazy Mess Groovers - eller the KMG's som de presenterades i programmet - hade visserligen spelat ihop under många år men var långt ifrån någon etablerad akt på den vallonska nöjesscenen. När det väl gällde var deras framträdande i direktsändningen betydligt mer skakigt än vad gruppen levererat tidigare under veckan. Eller åtminstone är det så jag minns det.

I vilket fall som helst bombade Belgien fullständigt i omröstningen, skrapade ihop en handfull små poäng och landade långt bak i listan. Kvar stod mästertipparen Tobias med dumstrut på huvudet. Åtminstone gick "Love Power" till historien som franskspråkiga RTBF:s första bidrag med text på engelska.

"Love Power" är hur som helst djupt representative för hur RTBF förhöll sig till ESC under de närmaste tio åren efter att de - rätt överraskande - nästan vann hela finalen i Riga 2003: att delta utan att delta, att närvara i startlistan utan att på något sätt riskera att vinna eller att behöva arrangera något. 

Vinden vände inte på riktigt förrän en viss Roberto Bellarosa visade RTBF:s chefer att det ändå var ganska trevligt att komma hem med en vettig placering i bagaget.

Krazy Mess Groovers led inte av sitt nederlag - intresset för tävlingen var lågt i Vallonien så det var ingen hög piedestal att falla ifrån - och har fortsatt att spela tillsammans efter floppen i Helsingfors. Bandet lär fortfarande vara aktivt även om flera av medlemmarna som medverkade i ESC lämnat skutan genom åren.

The KMG's / Love Power (Belgien 2007)

26:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Reflection / Österrike 1999

Vid en första lyssning var Expressens Måns Ivarsson förvånansvärt säker på sin sak: Österrike vinner ESC i Jerusalem. Ivarsson hade bevakat tävlingen i över tio år redan utan att vara någon riktigt vän av den musik som brukade höras där. Men nu var han säker på att den österrikiska poplåten skulle ta hem spelet.

"Reflection" (som från början presenterats som "Reflection In Your Eyes" innan titeln kortades ned) var skriven av Dave Moskin - en amerikansk sångare och skådespelare med säte i Wien - och framfördes av den blott 18-åriga Bobbie Singer.

Tävlingslåten var ett stycke luftig, gitarrdriven tjejpop av en sort som låg i tiden och som härjat på listorna i form av Mejas "All About The Money" eller Lene Marlins "Unforgiveable Sinner".

Bobbie Singer - föga förvånande ett artistnamn, hon hette egentligen Tina Schosser - hade släppt sin första singel redan som 15-åring och drömde nu om det stora genombrottet. "Jag förväntar mig ingenting men hoppas på seger" sa hon till journalisterna.

Väl på plats i Jerusalem hade även Måns Ivarsson sansat sig och konstaterade att den här typen av låt sällan har något att hämta i sådana här tävlingar. I likhet med nästan alla trodde han nu istället att Island skulle vinna. 

I omröstningen - för andra året i rad fick tittarna välja vinnare genom att ringa sin favorits telefonnummer - plockade Österrike solida poäng men var ingens favorit. De högsta poäng man noterade var två åttapoängare - en från Estland och en från Island - och slutligen landade man återigen på en tiondeplats; precis som man gjort 1990, 1992 och 1996.

Bobbie Singer släppte ett par singlar till kommande åren men "Reflection" blev hennes enda notering på de lokala topplistorna. 2005 avslutade hon sin karriär som scenartist men lämnade inte branschen. Sedan dess har hon arbetat som producent, låtskrivare, studiomusiker och - inte minst - som röst. Hon har hörts i många reklamfilmer och är stationsröst på radiokanalen Ö3.

Dave Moskin skulle få förnyat förtroende och skrev Österrikes låt till ESC i Stockholm året därpå.

Bobbie Singer / Reflection (Österrike 1999)

10:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

A chacun sa chanson / Monaco 1968

Under de två årtionden Monaco regelbundet deltog i ESC var de - oavsett vilket syfte Radio Monte Carlo hade avsett - i realiteten ännu ett franskt bidrag. En flagga till som den franska musikindustrin kunde låta sig representeras under.

Furstendömets bidrag i London 1968 var så franskt att det nästan gränsade till parodi. Här fläskade man på med svepande fioler, känsligt dragspel och så mycket vibrato på sångrösterna att det kunde ha satt hela Eiffeltornet i självsvängning. 

Det enda som saknades var en basker på huvudet och en baguette under armen för att bilden skulle vara helt komplett.

"A chacun sa chanson" ("En sång för var och en") framfördes av Line & Willy (Line van Menen och Claude Boillod), ett äkta par som slagit igenom för den stora publiken två år tidigare och som varit fullt sysselsatta på scenen och i skivstudion sedan dess.

Någon liten ledig stund då och då hade paret helt tydligt lyckats hitta, då Sveriges Radios kommentator Christina Hansegård kunde avslöja att de båda hade en fyra månader gammal bebis väntades därhemma. De framförde sin låt effektivt och proffsigt och belönades för besväret med en helt okej placering strax ovanför mitten.

De fortsatte att spela in framgångsrika singlar under några år till och gjorde sedan ett par skivor riktade till en barnpublik. Publiken drog vidare och hittade nya favoriter och så småningom gick även Line & Willy skilda vägar, såväl privat som professionellt. Line satsade på en solokarriär och fortsatte att ge konserter upp i hög ålder.

Willy avled i december 2018, Line i april 2023. Det verkar inte som om någon samling med deras gamla låtar någonsin skulle ha getts ut, vilket är underligt i ett land som Frankrike där skivindustrin älskar att paketera gamla framgångar igen och igen på nya sätt.

Line & Willy / A chacun sa chanson (Monaco 1968)

Delad 7:e plats av 17 bidrag i London

La venda / Spanien 2019

Att använda talangsåpan Operación Triunfo som uttagning till ESC för första gången på fjorton år hade inte alls fungerat som man hoppats i Lissabon 2018. Nog för att man fick mycket uppmärksamhet hemma i tidningarna, men "Tu canción" hade landat på näsan långt ned i resultatet.

Skam den som ger sig: konceptet fick en ny chans och man bestämde att även landets bidrag till Tel Aviv skulle tas fram i samarbete med OT. 

Än en gång bestämde man sig helt obegripligt för att inte automatiskt ge vinnaren biljetten till ESC. Istället ordnade man en nationell final där de tävlande i OT fick tävla med låtar som skickats in via en öppen final. Tre av de sexton kandidaterna bestämde sig dessutom för att inte ställa upp i ESC-tävlingen.

Nu underströk man hur viktigt det var att tittarna röstade på sin favoritlåt och inte nödvändigtvis på sin favorit i OT. Kanske tog tittarna arrangörerna på orden och vinnare blev 23-årige Miki Núñez från Barcelona, som sedan "bara" blev sexa i OT.

Vinnarlåten "La venda" ("Ögonbindeln") var skriven av Adrià Salas, känd från gruppen La Pegatina som i mer än femton år spelat en blandning av ska och rumba, och som nyligen nominerats för en Latin Grammy. Texten handlade om att se livet klart och tydligt: när ögonbindeln väl fallit av dig kan du vara den du vill vara. I slutändan fick "La venda" hela 34% av tittarrösterna och vann en klar seger.

I den nationella finalen gav Miki ett livligt framträdande men studsade runt så mycket att sången blev lidande. Till Tel Aviv verkar RTVE ha önskat sig något mer strukturerat och kallade in grekiske Fokas Evangelinos som tidigare iscensatt bidrag för Ryssland, Ukraina, Belarus, Azerbajdzjan samt - inte minst - Greklands enda vinnare 2005.

Evangelinos placerade Miki och hans körsångare (en av dem var Mikel Hennet som tävlat i ESC 2007 som en del av D'Nash) i något slags dockhus där de ett tag fick sällskap av något slags robot. Inget av det som hände på scenen verkade på något sätt ha något som helst med själva låten att göra och under den sista refrängen fick Miki lik eländigt springa sig lika andfådd som i den nationella ligan. Än en gång fick Spanien åka hem med en blek placering i bagaget.

Miki blev ändå populär hemma i Spanien. Hans två första album sålde i stora mängder och sedan dess har han skrivit en självbiografi och profilerat sig som programledare i tv. 2022 släppte han "Electricitat" - en sång på katalanska i duett med Alfred Garcia (Spanien 2018).

För Operación Triunfo som ESC-uttagning var klockan nu slagen. Inför Rotterdam 2020 valde RTVE internt ut Blas Cantó med låten "Universo", men tävlingen ställdes in till följd av coronapandemin.

Miki / La venda (Spanien 2019)

22:a plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Non, à jamais sans toi / Schweiz 1965

Schweiz final hade blivit ett riktigt tillhåll för utländska artister och även 1965 fick de inhemska förmågorna se sig slagna. Efter att ha låtit tyska, franska och israeliska artister göra jobbet gick turen nu till grekiska Ioanna Fassou Kalpaxi, som blivit känd under namnet Yovanna.

I likhet med sin landsmaninna Nana Mouskouri hade hon pluggat klassisk sång vid Atens konservatorium men hamnat i strid med lärarna då hon ägnat sig åt mer världsliga toner vid sidan om. Efter att ha blivit nekad stipendier för fortsatta studier blev det populärmusik för hela slanten.

Hon vann första pris vid den andra upplagan av Sopotfestivalen 1962, vilket blev den verkliga starten på hennes internationella karriär. Yovanna blev populär i Sovjetunionen och allra särskilt i Georgien - en kärlek som bestått genom åren.

Att hon tävlade för just Schweiz var ganska passande: hon jobbade regelbundet för radion i Genève och representerade dem ofta i olika sammanhang. Så varför inte även i ESC?

Tävlandet i Neapel var helt tydligt ett jobb i mängden för Yovanna. "Non, à jamais sans toi" ("Nej, för alltid utan dig") var en stilfullt stegrande chanson som var välskriven om än inte uppseendeväckande och fick endast poäng från två av Schweiz grannländer: Österrike och Frankrike. Den franska juryn gav sin fullpoängare till Yovanna samtidigt som de på ett minst sagt suspekt vis inte gav någonting alls till vinnande France Gall från Luxemburg.

Den franska juryn var mer entusiastisk än Yovanna själv. Tävlingslåten gavs aldrig ut på skiva och sångerskan tillbringade närmare trettio år övertygad om att ingen inspelning någonsin gjorts. Först då hennes karriär skulle sammanfattas i en box 1995 hittade man en studioversion av "Non, à jamais sans toi" som då såg dagens ljus för första gången.

Då hade Yovanna redan mer eller mindre avslutat sin sångkarriär och ägnade sig istället åt skrivande. Hon har gett ut fem diktsamlinger och tolv romaner, och hennes verk har också haft framgång i dramatiserad form.

Hon har inte helt kategoriskt lagt stämbanden på hyllan och uppträder ibland, om än sparsamt, som sångerska. Inte minst då hon 2011 upplyftes som hedersmedborgare i Tbilisi eller då hon sex år senare fick ett hedersomnämnande av den georgiska staten för sin långa insats för att stärka banden mellan Georgien och Grekland.

Yovanna / Non, à jamais sans toi (Schweiz 1965)

8:e plats av 18 bidrag i Neapel

Só sei ser feliz assim / Portugal 2001

För många svaga placeringar hade till slut skjutit den portugisiska statistiken i sank och RTP fick stå över finalen i Globen 2000. Trots det valde man att ordna den nationella tävlingen i alla fall trots att vinnaren - "Sonhos mágicos" med fadosångerskan Liana - inte skulle få åka någonstans.

Det klart att det är roligare att få tävla på riktigt och året därpå tog man i från tårna för att underhålla den egna publiken. Man ordnade inte färre än fem semifinaler: femtio kandidater skulle decimeras till tio bidrag som alla skulle få tävla i den stora finalen. Äntligen skulle det bli gala igen.

Galafinal blev det men den direktsändes aldrig i tv. Tre dagar före finalen omkom femtionio personer då en trafikbro rasade i Entre-os-Rios, till följd av hårt väder. Landssorg utlystes omedelbart i flera dagar. Att tävla i musik var inte att tänka på.

RTP bestämde sig för att genomföra sändningen som planerat men istället för att sända direkt bandade man hela programmet och sände det "live on tape" några dagar senare. Gissningsvis var intresset för tävlingen ganska lågt just där och då. Åtminstone läckte inte resultatet ut på förhand.

Om publikens intresse var lågt från början ökade det knappast då de såg vilken låt de regionala jurygrupperna valt fram: en struttig liten trudelutt framförd av två farbröder med en hemmagjord koreografi à la knattedisco.

Tony Jackson var född i Angola och hade egentligen kommit till Portugal för att studera medicin men hann ändå sjunga mellan varven. Marco Quelhas var en etablerad musiker, känd från olika band men också som soloartist. 1993 hade han skrivit Portugals låt till Millstreet. Tillsammans kallade de sig MTM, som skulle läsas ut som Marco, Tony och Musik.

I Köpenhamn fick tittarna rösta på låtarna för fjärde gången och i länder där intresset var lågt syntes det tydligt hur olika grupper lätt kunde svänga resultatet. För andra gången på fyra år fick Portugal en tolva från Frankrike, där det bor många portugiser som tydligen är villiga att rösta på vad som helst. Sex artiga poäng från grannen Spanien kompletterade hela poängskörden.

De båda herrarna må ha varit på gott humör på scenen och sjungit helt godkänt men detta bottennappens glada år hörde MTM till de allra blekaste i uppställningen. Jag vill sticka ut hakan och säga att det här - möjligen i slipsbrytning med 2006 - är det svagaste Portugal någonsin skickat till ESC.

Inte ens MTM verkar ha trott på vad de höll på med och gruppen upplöstes omedelbart efter ESC. Låten togs istället med på Marco Quelhas följande soloskiva.

Tack vare kompispoängen i Köpenhamn fick Portugal ändå en plats i startfältet 2002 men de många dåliga resultaten hade fått de ansvariga på RTP att tappa sugen. Efter en del funderande drog man sig ur Tallinnfinalen och lämnade istället plats för Lettland som egentligen borde ha stått över.

De kommande åren skulle Portugal experimentera lite med hur de egna bidragen valdes ut, men det skulle ta många år innan man fick någon framskjuten placering på nytt.

MTM / Só sei ser feliz assim (Portugal 2001)

17:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

La voix est libre / Belgien 1995

Visserligen hade man fått vänta ett år längre än man var vana vid - Barbara Dex hade kommit allra sist i Millstreet och satt Belgien i utvisningsbåset - men när franskspråkiga RTBF ordnade nationell final i sin stora studio i Bryssel var det mesta sig helt likt.

Tio artister stod redo att slåss om biljetterna till Irland - om man tävlade i en nationell final på 1990-talet var sannolikheten hög att vinnaren fick åka just till Irland - och röstningen blev tät och spännande då ingen låt drog ifrån på riktigt. Segraren fick till slut bara sex poäng fler än tvåan.

Frédéric Etherlinck var en 26-åring från Bryssel med ett imponerande släktträd. Han var släkt i rakt nedstigande led till författaren Maurice Maeterlinck, som 1911 tilldelades Belgiens hittills enda nobelpris i litteratur. Sångarens artistnamn var en blinkning till den berömde släktingen. 

Vinnarlåten "La voix est libre" ("Rösten är fri") var skriven av Pierre Theunis, mer känd som komiker än låtskrivare. En och annan bedömare tyckte sig höra lite väl mycket av den franska stjärnan Patrick Bruels "Alors regarde" i hans komposition (man hör måhända det man vill höra) och den belgiska finalens expertjury hade den slutliga vinnaren först på sin fjärdeplats.

I Dublin - där Alec Mansion dirigerade orkestern precis som han gjort för Luxemburg 1987 - sjöng Frédéric Etherlinck bra men hans låt var i blekaste laget för att imponera på juryn och Belgien fick än en gång nöja sig med en placering nära botten. Sannolikt hade den nationella tvåan Belinda varit ett bättre val.

Apropå bättre val hade Frédéric Etherlinck inför den nationella finalen valt mellan två olika låtar han erbjudits av olika låtskrivare. Låten han valde bort hette skulle i sin tur stå som vinnare nästa gång RTBF valde bidrag till ESC: "Dis oui" fick dessutom en framskjuten placering i Birmingham.

Frédérick Etherlinck fortsatte att sjunga och släppte ett par skivor till. Under en turné i Québec bestämde han sig för att stanna kvar och påbörjade där en framgångsrik karriär som skådespelare. Han skulle bli kvar i Kanada i tjugo år innan han flyttade tillbaka till Belgien igen.

2020 hamnade han i en mindre släktfejd efter att han tillkännagivit att man funnit en ny, aldrig tidigare publicerad, text av Maurice Maeterlinck. Andra av författarens släktingar gick då ut i pressen och påpekade att "den där personen" inte var släkt med nobelpristagaren "på riktigt", då deras släktskap byggde på en adoption.

Samma år fick han ett betydligt mer positivt medialt genomslag då han - nu under namnet Fred Etherlinck - fungerade som programledare för RTL:s framgångsrika realityserie "Les Traîtres". I en intervju i samband med serien berättade han att människor fortfarande minns honom från Eurovision Song Contest: "Särskilt på flygplatser kommer folk fram och frågar om det inte var jag som var med där - trots att det gått tjugofem år glömmer de aldrig!"

Frédéric Etherlinck / La voix est libre (Belgien 1995)

20:e plats av 23 bidrag i Dublin

Allez Ola Olé / Frankrike 2010

För den som trodde att Patricia Kaas oväntade men inspirerade närvaro i Moskva skulle betyda att fransk tv nu skulle fortsätta övertala etablerade stjärnor att pröva lyckan i ESC måste det franska bidraget 2010 ha varit en besvikelse. Den utvalde Jessy Matador var ingen stor stjärna, men också det här året hade man en plan i bakfickan.

En knapp månad efter finalen i Eurovision Song Contest startade ett annat internationellt mastodontevenemang: FIFA:s världsmästerskap i fotboll för herrar skulle avgöra i Sydafrika. För första gången skulle turneringen avgöras i Afrika, något arrangörerna gärna framhöll så ofta de kunde.

Hela fotbollsfestens officiella sång var "Waka Waka (This Time For Africa)" med Shakira från Colombia. Kanske fanns inga afrikanska artister tillgängliga för uppgiften? 

Sin vana trogen utsåg även Frankrike en egen låt som skulle elda på de egna fansen och någon vaken person på France télévisions insåg att man kunde öka låtens exponering genom att låta den vara Frankrikes bidrag vid ESC i Oslo. Sagt och gjort - "Allez Ola Olé" valdes ut och skickades iväg.

Till skillnad från Shakira hade Jessy Matador en tydlig koppling till Afrika. Nog för att han var född i Paris 27 år tidigare, men hans familj kom från Demokratiska republiken Kongo (ofta kallat Kongo-Kinshasa för att skilja det från grannlandet Kongo-Brazzaville).

I många år var Kongo-Kinshasa känt som Belgiska Kongo. Belgiens kung Leopold II lät sina styrkor inta området 1870, vilket blev starten på ett nittio år långt skräckvälde där belgarna plundrade landet på naturtillgångar och använde lokalbefolkningen till slavarbete. Det beräknas att befolkningen halverades under de första fyra decennierna av belgiskt styre.

Jessy Matador (egentligen Jessy Kimbangi) var en kul och energisk snygging som börjat karriären som dansare. Efter att ha skakat allt hans mamma gett honom under ett par år fick han kontrakt med Wagram, en stor fransk label, och när han valdes ut för ESC och fotbollsfesten hade han redan tre framgångsrika singlar och ett album under bältet.

I Oslo överlät Jessy Matador det mesta av refrängen till sin bakgrundssångare men bjöd på rejält med energi och party på scenen. Att det bara blev en plats i mitten av resultatet berodde på juryn som placerade Frankrike fyra från slutet i sin omröstningen.

Det svala europeiska mottagandet rörde inte fransoserna i ryggen. På hemmaplan blev "Allez Ola Olé" (snart försedd men en ny, färgsprakande video) en dunderhit som stormade till topps på den inhemska singellistan. Det var första gången sedan Frankrike fick en officiell topplista 1984 som ett av landets ESC-bidrag gått hela vägen upp till första plats.

Frankrike dansade hela sommaren men Jessy Matador skulle få svårt att följa upp framgången och har inte haft en lika stor hit igen. Han har ändå fortsatt en närvaro i offentligheten på hemmaplan. Vid sidan av musiken och dansen har han även spelat teater och synts i en och annan reality-serie på tv. 2020 hade han en liten roll i "Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga.

Historiens första fotbolls-VM på afrikansk mark slutade med europeisk dominans. I finalen slog Spanien Nederländerna medan Tyskland vann bronsfinalen mot Uruguy. Trots Jessy Matadors massiva insats åkte Frankrike ut redan i gruppspelet.

Jessy Matador / Allez Ola Olé (Frankrike 2010)

12:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo