1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Trots att den tyska musikmarknaden var enorm och hade enorma finansiella muskler hade de tyska bidragen inte gjort någon lycka i Eurovisionens stora schlagertävling. Tvärtom, faktiskt. Två år i rad (1964 och 1965) hade man hamnat på allra sista plats utan några poäng alls. Pinsamt.
Den tv-sända uttagningen skrotades och man beslutade att välja såväl artist som bidrag internt utan att publiken fick se på. Inte nödvändigtvis det bästa sättet att lansera en hitsingel på - tyskarna älskade tv-sända sångtävlingar - men nu gällde det att rädda ansiktet internationellt.
Man diskuterade mellan ett antal starka kandidater och bestämde sig för att anlita Corry Brokken - en tidigare vinnare som redan representerat Nederländerna tre gånger (1956, 1957, 1958) och som med åren blivit ett mycket känt namn även i Tyskland. Sångerskan, som inte bara vunnit utan även kommit sist, tog sig en funderare men tackade sedan nej. Hon hade tävlat klart, tyckte hon.
Istället fick Margot Eskens chansen. Hon var egentligen utbildad tandsköterska men hade vunnit ett skivkontrakt i mitten av 1950-talet och hade haft ordentlig framgång sedan dess. 1963 hade hon varit nära att få tävla i London men slutligen gick uppdraget till Heidi Brühl istället.
I Luxemburg var Margot först ut på scenen och sjöng snyggt och inlevelsefullt. Sången om klockans visare som obönhörligen bara går framåt och aldrig tillbaka var också ett stiligt hantverk, men möjligen lite för sval för att ha en chans i detta riktigt starka startfält.
Margot Eskens karriär hade redan börjat gå en aning på tomgång och "Die Zeiger der Uhr" skulle bli hennes sista hit på många år. 1977 gjorde hon en tillfällig och rätt oväntad återkomst till hitlistorna med "Denk nicht an morgen". Enligt tyska Wikipedia har Margot Eskens sålt omkring 40 miljoner skivor under sin långa karriär.
Margot Eskens / Die Zeiger der Uhr (Västtyskland 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg
Den interna grekiska finalen slutade i triumf för den unga Anna Vissi från Cypern som sjöng låtarna som kom på första och andra plats. Hon måste ju ha framstått som det självklara valet att skicka till Paris, men Grekland vore inte riktigt Grekland om det inte skulle ha blivit krångel på vägen.
Vinnarlåten "Na xeris s'agapo" ("Du vet att jag älskar dig") var skriven av Robert Williams (Grekland 1977), vilket fick Doros Georgiadis (Cypern 1981) - vars "Mister Nobel" kommit på andra plats - att lämna in en protest. Det här var en grekisk tävling och inga utlänningar borde få vara med, menade han. Då lämnade Williams i sin tur in en liknande protest med Georgiadis, som var från Cypern och inte heller grekisk medborgare.
Obegripligt nog diskade ERT båda låtarna till slut och bjöd in till en ny final dit låtskrivarna fick skicka in låtar som antingen var nya eller som deltagit i den första omgången. Nu vann en ny låt - "Charlie Chaplin" var samtliga elva jurymedlemmars favorit - och den sjungande skådespelerskan Soultana "Tania" Tsanaklidou fick biljetten till Paris.
För att få publiken med på noterna styrde man ut Tania i frack och plommonstop - året innan hade Eva Rydberg gjort samma sak i den svenska uttagningen. Att Charlie Chaplin var ett populärt ämne bekräftades ytterligare av att Peter, Sue & Marc sjungit om honom också i 1978 års tyska final.
Tania gav ett inspirerat framförande på scenen i Palais des congrès, men det fick inte kompositören Sakis Tsilikis se. När han hörde introt spelas blev spänningen för stor och han svimmade i kulisserna. När han kvicknat till på nytt var stunden förbi och ett annat land hade tagit plats i strålkastarljuset. Grekerna har alltid haft sinne för det dramatiska.
I sammanhanget kan väl noteras att Tania Tsanaklidou dessutom är född i staden Drama.
Anna Vissi behövde inte vänta så länge på sin stora chans. Hon skulle med tiden bli den grekiska musikvärldens största kvinnliga stjärna och tävlade i ESC 1980, 1982 och 2006.
Tania Tsanaklidou / Charlie Chaplin (Grekland 1978)
8:e plats av 20 bidrag i Paris
Efter att ha nominerat Toše Proeski som enda artist att delta i den makedoniska finalen 2004 slog man nu på stort och lät sexton musikexperter tillsammans utse hela två artister som skulle få dela upp bidragen mellan sig. Aleksandra Pileva och Martin Vučić fick välja en låt var och tilldelades sedan ytterligare tre från en öppen tävling dit vem som helst fick skicka in förslag.
I själva finalen visade det sig att Aleksandra - som varit med i Istanbul som bakgrundssångare året innan - var tittarnas solklara favorit. Däremot röstade de två jurygrupperna - en bestående av experter, en av publik i arenan - överväldigande för Martin.
”Ti si son” (”Du är en dröm”) lät helt okej i original och presstexterna beskrev Martin som en karismatisk sångare och trummis, som en explosiv scenpersonlighet. Han kallades till och med ”Makedoniens Tarkan”. Helt obegripligt när man väl fick se honom uppträda. Vingligt, oinspirerat och talanglöst. Inget blev bättre av att den nya engelska versionen lät riktigt tam och grå.
Det talades en hel del om Martins pappas väldigt goda kontakter i musikbranschen och generösa plånbok som förklaring till framgången, åtminstone tills Makedonien helt obegripligt tog sig vidare till finalen.
När alla röstsiffror offentliggjordes efter finalen visade det sig att nästan alla poäng kommit från Makedoniens grannländer. Antalet röster i den än så länge väldigt nya semifinalen var sannolikt väldigt lågt och resultatet sannolikt lätt att svänga. Kanske pappas kontakter hade räckt hela vägen till final?
Martin åkte hem från Kiev och fick framskjutna placeringar i ett par sångtävlingar till (undrar just hur det månne gick till?) men verkar sedan ha blivit allt mindre aktiv som sångare och har bara gett ut ett fåtal låtar till. Enligt Wikipedia är han idag bosatt och verksam i Belgrad.
Martin Vučić / Make My Day (Makedonien 2005)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev
De första åren fanns det inte så många regler och de som fanns ignorerades friskt av deltagarna. I början sa reglerna till exempel att ländernas bidrag skulle tas fram genom nationella finaler som skulle hjälpa till att popularisera själva tävlingen såväl som televisionen som medium.
Luxemburg hade sannolikt ett sjå att hitta passande bidrag utan att plocka ihop en hel nationell liga och struntade glatt i finalkravet. Man frågade en lämplig artist och beställde sedan en låt.
Danièle Dupré var ingen stor stjärna men hon uppträdde regelbundet, spelade in skivor och verkar ha haft ett gott rykte. Luxemburgs tv engagerade henne att sjunga deras låt och enligt sångerskan var det som vilket jobb som helst.
Tävlingslåten hörde hon för första gången på vägen till Frankfurt där hon repeterade in den. I en intervju många år senare berättade hon hur dålig hon tyckte att den var, att den var henne helt likgiltig och att den inte väckte en enda känsla hos henne.
Den eleganta och glamourösa Daniele lyckades ändå ladda sitt framträdande med en del glöd och juryn gav henne en fjärdeplats till slut.
I likhet med Paule Desjardins (Frankrike 1957) kände Danièle att tidsandan höll på att rinna ifrån henne och hon lämnade underhållningen bara några år senare för att ge plats åt en ny generation. Paule och Danièle var dessutom goda vänner - vissa källor menar att de träffades för första gången i Frankfurt - och höll kontakten livet ut.
Efter musiken ägnade sig Danièle åt en karriär som inredare med stor framgång. Bland annat har hon inrett en del av flygplatsen i São Paolo. Hon avled 2015 i en ålder av 88 år.
Ganska ofta anges tävlingslåten som ”Amours mortes” (”Slocknad kärlek”) men vid finalen i Frankfurt hette den ”Tant de peine” och inget annat. Danièle Dupré gjorde aldrig någon skivinspelning av låten.
Danièle Dupré / Tant de peine (Luxemburg 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt
Det är inte ofta som Norge stått i frontlinjen för utvecklingen inom ESC men 1998 hade man tydligt visat vilken regelförändring man önskade sig. Genom att släppa sångspråket fritt i Melodi Grand Prix satte man EBU i en trist sits då de fick beordra den engelskspråkiga vinnaren att översätta sin låt till norska.
Nu hade man gått in och skrivit om i reglerna och från och med finalen i Jerusalem släpptes sångspråken fria så att deltagarländerna - förhoppningsvis i slutändan de utvalda artisterna - själva kunde besluta vilket språk man tyckte passade bäst. Artistisk frihet av ett slag som många efterfrågat.
En annan regeländring var att orkestern nu skrotades för all överskådlig framtid. Det inspirerade flera låtskrivare att använda ett mer tidstypiskt sound än tidigare.
Alla dessa ansträngningar till trots var den norska finalen 1999 en riktigt svag och vinglig årgång utan några större ljusglimtar. Sist ut i startfältet kom en energisk kille som skulle fylla 18 kort tid senare. Han var charmig och ungdomlig och vann till stor del på det.
Stig André van Eijk - som adopterats till Norge från Colombia vid nio månaders ålder - togs emot som en ny stor popstjärna och det talades om stora möjligheter till en norsk topplacering i Jerusalem. De flesta utanför Norge hörde nog ändå rätt snabbt att låten inte alls skulle räcka till för det.
Bara några dagar efter den norska finalen drabbades unge van Eijk av stor sorg då hans mamma avled i cancer. Att hantera det samtidigt som man laddar upp för en schlagerfestival kan inte vara det enklaste.
I Jerusalem framstod den nya stjärnan dessutom som lite väl valpig och oerfaren. Det osäkra intrycket blev inte bättre då de israeliska ljudteknikerna drog på full ös i van Eijks öronsnäckor, något som kunde gett honom bestående hörselskador i värsta fall. Placeringen blev långt ifrån den succé en del norska tidningar drömt om.
van Eijk gjorde ändå succé på de norska listorna, både med sitt debutalbum som uppföljaren. Efter det har han letat sig in på andra musikaliska vägar dit publiken inte riktigt följt med. 2003 skrev han vinnarlåten i sydafrikanska Idol som blev en stor hit efter tävlingen.
van Eijk / Living My Life Without Out (Norge 1999)
14:e plats av 23 bidrag i Jerusalem
Nu fanns det tydligtvis ingenting som kunde stoppa Corry Brokken. 1956 hade hon varit en späd gröngöling, 1957 slog hon knock på hela Europa och vann. Nu vann hon den nationella finalen för tredje året i rad och fick agera titelförsvarare i Hilversum.
Anledningen till att den internationella finalen avgjordes i Hilversum - en rätt modest och relativt okänd stad - var helt enkelt att landets etermedier till största delen fanns belägna där. I ett land där regeringen inte sammanträder i huvudstaden föll det sig säkert naturligt att sprida ut även andra maktfaktorer över landet.
"Heel de wereld" ("Hela världen") var en lätt och glad liten chanson där Corry sjunger att hon vill berätta sin hemlighet för hela världen då den gör henne så glad. I verserna oroar hon sig ändå en smula för att världen ska vara för upptagen för att bry sig om lycka längre.
Juryn i den internationella finalen brydde sig kanske om lycka men imponerades inte desto mer av värdlandets bidrag som med en enda poäng delade sistaplatsen. Corry Brokken är därmed den enda artist som både vunnit och kommit sist i ESC och "Heel de wereld" var det enda bidrag som kommit sist på hemmaplan tills Portugal upprepade bravaden 2018. (Österrike fick visserligen noll poäng i Wien 2015 - precis som Tyskland - men då inga placeringar längre delas kom de officiellt näst sist.)
Kanske var det lite av ett fiasko att komma sist men Corry hade ändå sina bästa år framför sig. Två år efter finalen i Hilversum fick hon sitt stora genombrott i Tyskland med sin version av Édith Piafs "Milord". Nu snurrade karriären på i hög fart i flera år - 1966 ville tysk tv att Corry skulle representera dem i Luxemburg men då tackade hon nej. Kanske hade hon fått nog av att tävla i ESC.
Hon skulle ändå återkomma i tävlingen 1976 men då som programledare för finalen. Då hade hon fått nog av livet i offentligheten och pensionerat sig från artistkarriären för att utbilda sig till jurist istället. 1997 lämnade hon Nederländernas poäng vid ESC i Dublin och då var även juristbanan förbi.
2016 avled Corry Brokken stilla i sitt hem, 83 år gammal.
Corry Brokken / Heel de wereld (Nederländerna 1958)
Delad 9:e plats (sist) av 10 bidrag i Hilversum
Italiensk schlager hade tagit världen med storm - inte minst den amerikanska skivmarknaden fick inte nog av italienska stjärnor och låtar - och låtarna RAI skickat till Eurovisionens sångfestival 1958 och 1959 hade båda blivit gigantiska världshits efteråt.
Pinsamt nog för tävlingen hade ingendera låten varit ens i närheten av att vinna. Västeuropa såg fortfarande italienarna som en bra bit bort från mainstreamkulturen. Gissningsvis uppfattades de italienska låtarna som onödigt känslosamma och okontrollerade - ungefär samma fördomar som skulle drabba Turkiet några år senare.
För femte året i rad skickade man vinnarlåten från Sanremo att representera de italienska färgerna vid Eurovisionens Grand Prix. "Romantica" hade gjort stor succé och blev snabbt en storsäljare på hemmaplan.
I Sanremo hade varje låt framförts av två olika artister och trots att Tony Dallaras version sålt bäst var det Renato Rascel som skickades till London - möjligen för att det även var han som skrivit sången. Där gick det som det brukade och trots ett fint framträdande fick Italien nöja sig med ströpoänger.
Efter tävlingen gick det också som det brukade. "Romantica" stormade upp på listorna världen runt och spelades in i en mängd olika coverversioner. Idag är den en sann evergreen.
Tidningarna runt Europa hade ännu inte börjat att hårdbevaka varken ESC eller topplistorna men man undrar om inte någon någonstans började tycka att det var lite pinsamt att låtarna publiken gillade gick på pumpen år efter år.
Renato Rascel var ett väletablerat namn för den italienska publiken men var inte först och främst sångare utan underhållare, tv-kändis, skådespelare och dansare. Trots att framgången mattades något med åren förblev han aktiv nästan ända fram till sin död 1991. Hans allra största framgång som sångare och låtskrivare var "Arrivederci Roma" - en av alla tiders mest kända italienska sånger.
Renato Rascel / Romantica (Italien 1960)
Delad 8:e plats av 13 bidrag i London
Politik hör verkligen inte hemma i Eurovision Song Contest, åtminstone inte om EBU får säga sitt. Numer finns till och med regler som uttryckligen förbjuder bidrag med kommersiella, religiösa eller politiska budskap. Men var drar man gränsen? Vad är för mycket och vad är artistisk frihet?
När NRK för tjugonde gången anordnade Melodi Grand Prix för att vaska fram rätt bidrag för ESC så slopade man för första gången helt den öppna tävlingen och bjöd rätt och slätt in tio låtskrivare som fick varsin given plats i finalen. Förvånande nog fanns där en hel del representanter för mer "fin" musik - flera stycken som i högt tonläge sagt sig aldrig vilja delta i tävlingen.
Men det var nya vindar som blåste nu. Det rena och ideologiska och icke-kommersiella 1970-talet var helt tydligt döende och även låtskrivare med höga ideal behövde få en inkomst genom att synas i tv och sälja skivor. Men hur billigt som helst tänkte man inte sälja sig. Flera av bidragen visade sig vara av högst politisk art.
Här fanns flera starka bidrag som möjligen skulle ha kunnat göra väl ifrån sig i Haag - exempelvis Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982, 1983, 1988), Alex eller Inger-Lise Rypdal - men expertjuryn ville annorlunda och när röstningen var klar hade det blivit oavgjort mellan de två mest politiska låtarna i startfältet, dessutom framförda av artister som verkligen aldrig tänkt delta.
Det blev en extra utslagsomgång och nu drog Åge Aleksandersen (som några år senare skulle få en megahit i hela Norden med "Lys og varme") det kortaste strået med sin sång om Sovjetunionen och Afghanistan.
Istället vann det lokala över det internationella. Vinnarlåten "Sámiid ædnan" ("Sameland") var ett inlägg i Alta-konflikten där en planerad uppdämning av älven skulle komma att lägga renarnas betesmarker under vatten. Sverre Kjelsberg - en 33-årig låtskrivare, trubadur och skådespelare med ett förflutet i popgruppen The Pussycats - hade skrivit en sång om samernas protester mot överheten.
Trots att titeln är på samiska är resten av texten på norska och att hävda att det här var ett samiskt bidrag var nog att ta i en smula. Hur som helst innehöll den en god dos äkta jojk, framförd av den 21-årige Mattis Hætta - en lärare och skådespelare i vardande - som också deltagit själv i demonstrationerna.
Låten dundrande rakt in på norska VG-listans förstaplats - det var andra gången någonsin som ett norskt bidrag toppade den listan efter Jahn Teigen 1978 - och blev en stor hit i Norge. Även i Haag möttes jojken av stort intresse och än en gång trodde norrmännen att de möjligen skulle ha en chans att överraska.
Slutplaceringen var en stor besvikelse men faktum kvarstår: "Sámiid ædnan" må vara originell men den är samtidigt en spretig, ofokuserad och i grunden rätt svag låt. Faktum är att den egentligen är tre helt separata låtar som högst nödtorftigt hänger ihop med varandra och det enda folk minns är det jojkade slutet.
Jojkens genomslag ska ändå inte underskattas. Samerna hade alltid varit en högst osynliggjord grupp i Norge - nu låg en jojk etta på topplistan. Med ens föll strålkastaren på den samiska kulturen på ett sätt den aldrig gjort tidigare och samiska musiker i Norge talar än idag med vördnad i rösten om vad "Sámiid ædnan" och dess blotta existens betytt för dem.
Norrmännen var rätt vana att få stryk i ESC och de flesta borstade snabbt av sig besvikelsen. Nu var Sverre Kjelsberg ett ordentligt etablerat namn. De följande åren släppte han flera storsäljande skivor och valdes till programledare för den norska finalen 1981. Det hade kanske inte varit så dumt att vara med trots allt?
Sverre Kjelsberg förblev aktiv inom musiken fram till sin plötsliga och oväntade död 2016. Även Mattis Hætta - på nordsamiska känd som Simona Máhtte - gick bort i förtid 2022 efter en tids sjukdom. Hela sitt liv förblev han en nyckelfigur i samiska kulturkretsar och ställde även upp i den lokala sångtävlingen Sámi Grand Prix.
Värt att notera är att Åse Kleveland (Norge 1966) inte bara presenterade den norska finalen utan även följde med till Haag för att introducera Norge live på scenen inför hela Europa. Båda uppgifterna sköttes med glans och sex år senare - när NRK fick stå värd för den internationella finalen - blev det just hon som fick äran att hälsa världen välkommen till Bergen.
Uppdaterad 1 oktober 2023
Sverre Kjelsberg och Mattis Hætta / Sámiid ædnan (Norge 1980)
16:e plats av 19 bidrag i Haag
Det hade gått både upp och ned för Schweiz i Eurovision Song Contest men en sak som stod klar var att de knappast var överraskningarnas land. Bodde det galenskap och egensinne mellan alperna var det inget som syntes desto mer i deras musikaliska bidrag. De satsade mycket hellre på det stabila och förutsägbara. Det behöver inte vara en dålig sak.
Det fick ändå en och annan att studsa till då de hörde det schweiziska bidraget i Amsterdam. Förhandsvisningarna uppfanns först året därpå så få personer var förberedda på vad som var på gång.
”Retour” (”Återkomst”) stod ut ordentligt såväl musikaliskt som textmässigt med sin historia om den saktmodiga, förstående och förlåtande flickvän som textens jag behandlar rätt så vårdslöst. Han beskriver henne som en älskvärd nunna medan han själv sätter spelar kort med hennes hjärta som insats.
Han tänker resa ifrån henne - exempelvis till Italien eller England där det finns många härliga tjejer - och när han kommer tillbaka tänker han berätta i detalj vad han roat sig med. Planen är att göra flickvännen avundsjuk och att få henne att visa lite känslor och sätta lite fart på deras relation. Att han själv får en hel del ramalama på köpet är nog bara en liten bonus.
Rent musikaliskt är låten svår att beskriva. Det är inte riktigt en chanson och det är verkligen inte pop. Underligt men fungerande - försök få den där refrängen ur huvudet den som kan.
Något annat år skulle gissningsvis detta spralliga relationsdrama ha fått ett svalt mottagande av juryn men 1970 liknar få andra år. Det fanns bara tolv bidrag i startfältet och de tre låtarna i toppen la beslag på mer än hälften av alla tillgängliga poäng. Resten slumpades ut över resten av bidragen och åtta poäng räckte för att ge Schweiz en delad fjärdeplats.
Henri Dès (egentligen Henri Destraz) hade sjungit i flera år, främst i Paris, och hade haft en viss framgång i hemlandet. Sju år efter finalen i Amsterdam bytte han spår och började skriva och ge ut musik för barn. Genom åren har det blivit närmare fyrtio skivor och Henri Dès är ett stort och respekterat namn inom den franskspråkiga barnkulturen.
Han har gett ut sina barnskivor på det egna bolaget Mary-Josée, uppkallat efter Mary-Josée Chastellain som han var gift med från 1964 fram till hennes död 2017.
Henri Dès / Retour (Schweiz 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam
Ingen hade någonsin trott att Europas riktiga tungviktare inom pop och underhållning skulle kunna floppa lika hårt som i Riga 2003. Där stod man med noll poäng och allra sista plats och britterna - som i så många år hävdat i sten att se inte alls längre brydde sig om den här tävlingen - var skakade i grunden.
Vad kunde man göra för att visa att man faktiskt tog sitt tävlande på allvar och att man förtjänade de poäng man varit så vana vid att få förr om åren? Först och främst skrotade man sin gamla nationella final och satsade på något nytt och häftigt.
Egentligen var inte förändringen så förfärligt stor. Här fanns fler artister som verkade ha stöd i någon form av skivbolag eller management och så hade man döpt programmet till ”Making Your Mind Up” efter Bucks Fizz vinnarlåt från 1981.
Vann gjorde James Richard Mullett - en 28-åring från Wales med många år i branschen bakom sig. Han hade redan spelat rock och varit medlem av ett lokalt pojkband då han 2003 ställde upp i Fame Academy och tog sig artistnamnet James Fox.
”Hold On To Our Love” var en snäppet mer sofistikerad låt än de flesta Storbritannien skickat och lät som en potentiell hit. Dessvärre hade bidraget utrustats med en riktigt töntig koreografi där fyra körsångare mest framstod som en parodi på ESC-bidrag. Hur hade man tänkt? Drev britterna med oss igen? Alla försök att framstå som seriösa föll pladask och det blev ännu en riktigt blek placering.
James Fox hade ändå inte slösat bort sin tid. Någon verkar ha fått ögonen på honom och senare samma år fick han en stor roll i en kritikerrosad produktion av Jesus Christ Superstar. Han har spelat flera stora musikalroller, inte minst har han synts som Paul McCartney i Beatles-uppsättningen Let It Be. Han har även arbetat som fältartist i flera omgångar.
James Fox / Hold On To Our Love (Storbritannien 2004)
16:e plats av 24 (final) i Istanbul
När ryska trupper gick in i Georgien i början av augusti 2008 startade ett krig som visserligen blev kort men som för överskådlig framtid slog sönder relationerna mellan de båda länderna. Året därpå försökte Georgien skicka ett stycke provokativ anti-Putin-disco till ESC i Moskva. När EBU underkände texten hoppade georgierna av tävlingen.
Nu hade det gått ett år och röken hade skingrats. Nu var Georgien tillbaka på eurovisionståget och nu var man mest av allt intresserade av att tvätta bort stämpeln som bråkmakare. Man hade provocerat med flit 2009 - det erkände man nog - men nu vill man vara snygga och prydliga och skötsamma igen.
Man valde ut Sopho Nizjaradze - en begåvad 24-åring från Tbilisi som förutom sången även ägnade sig åt låtskrivande och skådespeleri - att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen. En riktigt begåvad artist men möjligen hade valet också politiska grunder. Nizjaradze hade gett upp en lovande karriär i Ryssland i protest mot kriget 2008.
Vinnarlåten "Shine" var inköpt från värdlandet Norge, skriven av Hanne Sørvaag som även skrivit det norska bidraget (och Tysklands måttligt framgångsrika låt i Belgrad 2008).
På scenen bjöd man på ett synnerligen överkoreograferat nummer men Sopho - som kallade sig Sofia i tävlingen - sjöng bra och för första gången slog sig Georgien in bland de tio främsta.
Sopho Nizjaradze / Shine (Georgien 2010)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo
När är en nationell final en succé eller inte? Om man skapar hits på hemmaplan men misslyckas i ESC - är man snett ute då? Är det viktigare att få fina placeringar än att ens låtar säljer sig på marknaden efteråt?
Tyska NDR hade tre år i rad anordnat ganska små uttagningar med få låtar men med populära namn bland deltagarna. Alla tre åren - 2006, 2007, 2008 - hade de utvalda låtarna blivit stora hits på de tyska listorna medan resultaten i ESC varit ganska bedrövliga. Man bestämde sig för att skrota finalen och välja internt istället.
Istället för att välja ut en artist gav man chansen till en framgångsrik producent istället. Alex Christensen hade grundat gruppen U-96 vars ”Das Boot” var den första technolåten med kommersiell framgång i Europa. Han hade även producerat ”Around The World” för ATC. 2007 hade han fått en stor hit i eget namn med den inte så värst subtila ”Du hast den schönsten Arsch der Welt”.
Nu bildade han par med Oscar Loya, en amerikansk musikalskådis, och tillsammans kallade de sig Alex Swings! Oscar Sings! Hemma i Tyskland tyckte en och annan att det var trist att låta sig representeras av en utlänning medan det i värdlandet Ryssland noterades att sångaren var öppet homosexuell.
Kanske för att flytta fokus en aning hyrde man in en specialeffekt i form av den världsberömda burleskdansösen Dita van Teese, tidigare gift med rockaren Marilyn Manson. Dita poserade elegant med sin lilla korsett och sin lilla piska men det räckte inte för att dra uppmärksamhet till den rätt ospektakulära låten. Tyskland låg länge sist innan poängen rann till något på slutet.
Att välja internt hade inte heller varit någon framgång - och även om låten blev en hit var framgången mer blygsam än tidigare år. Året därpå hittade man på ett nytt koncept för den nationella finalen och då skrällde det till rejält.
Alex Swings! Oscar Sings! / Miss Kiss Kiss Bang (Tyskland 2009)
20:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva
Eurovisionsfamiljen växte så det knakade. Tidningarna och skivindustrin hade vaknat och televisionen var fortfarande ny och spännande. Program som sändes över gränserna erbjöd ett svindlande fönster i ett Europa där det ännu var dyrt och svårt att resa. Naturligtvis ville fler länder med på tåget.
I Cannes 1961 debuterade hela tre länder: Finland, Jugoslavien och Spanien som dessutom fick äran att inleda hela finalen. Att man släppte in diktaturer in tävlingen var en het potatis och något som skulle förbli ett känsligt ämne i många år. Det skulle ta fram till 1991 innan samtliga deltagarländer i startfältet var demokratier med fria val (ens på pappret).
Francos Spanien gav sig in i tävlandet med flit och energi. Man fick sällan vara med i internationella sammanhang och nu gällde det att visa sig från sin bästa sida. Med en enda poängs marginal vann "Estando contigo" ("När jag är med dig"), framförd av Conchita Bautista.
Conchita var en 24-åring från Sevilla som först gjort sig ett namn som skådespelerska på vita duken innan hon girat över i en sångkarriär. Hon hade temperament och personlighet och gjorde ett rivigt intryck på scenen i Cannes. En niondeplats var inte så illa på ett första försök och det skulle ta flera år innan Spanien skulle placera sig bättre än så.
Tävlingslåten blev populär hemma i Spanien men tråkigt nog för Conchita kom någon annan och stal showen. Det 13-åriga underbarnet Marisol sjöng "Estando contigo" i en film och fick den riktigt stora framgången. Idag förknippas låten minst lika ofta med Marisol som med ESC.
Conchita hade en lång och innehållsrik karriär men blev aldrig någon av Spaniens allra största artister. Hur som helst gavs hon en ny chans att bevisa sig internationellt då hon 1965 fick representera sitt land ännu en gång.
Conchita Bautista / Estando contigo (Spanien 1961)
9:e plats av 16 bidrag i Cannes
Det hade surrat rykten att den armeniska finalen 2010 hade varit uppgjord på förhand och att duon Emmy & Mihran redan valts ut och att den inhemska ligan bara var en skenmanöver. Kanske skulle det ha gått till så om inte den stora offentliga viskleken startat. Till mångas stora förvåning vann Eva Rivas istället.
Möjligen som plåster på såren (möjligen som ett resultat av goda kontakter på armenisk tv) valdes Emmy istället ut internt som armenisk representant året därpå. Hon fick sjunga fyra låtar i en nationell final och så valdes en vinnare av tittarna och en jury med halva makten var. Samma koncept hade ju funkat bra med Sirusho 2008.
Emmy hette egentligen Emma Bedzjanjan och hade varit en stjärna sedan hon var ett litet barn. Som nioåring hade hon fått sin första hit med den patriotiska "Hajastan" ("Armenien") 1993. Nu hade hon klarat övergången till att vara en vuxen artist med glans och kallades ofta för "popprinsessan" eller "Armeniens popikon".
Stora ord att leva upp till, skulle det visa sig. Vinnarlåten "Boom Boom" imponerade inte på någon och Emmy uppträdde mer som en lokal karaokefavorit än ett popfenomen. Varningssignalerna verkar ha ringt även på hemmaplan och man kallade in en erfaren koreograf och ett gäng professionella dansare - samtliga från Grekland - för att sätta fart på bidraget.
I Düsseldorf såg det hela betydligt bättre ut - även om inte riktigt alla toner var helt njutbara nu heller - men vad hjälper det när låten är för svag? När finalisterna från den första semifinalen lästes upp var sensationen ett faktum - Armenien missade finalen för första gången om än med minimal marginal. Många hade trott att det aldrig skulle kunna ske då exilarmenierna runt omkring Europa var för många och för flitiga på att rösta. Armenien hade aldrig tidigare placerat sig sämre än tia.
Naturligtvis är det bra för tävlingen att ingen sitter helt säkert och att alla länder kan misslyckas då och då, men säkerligen var det bittert för Emmy och Armenien att åka ur. Inte blev något bättre av att grannen Azerbajdzjan - som man legat i krig med sedan 1991 - gick åstad och vann hela tävlingen. Året därpå i Baku lyste Armenien med sin frånvaro i startfältet.
I Finland - där samtliga bidrag som framförs på andra språk än finska textas - återgavs refrängens första textrad "Boom boom, chaka chaka" som "Pum pum, läpä läpä", något som orsakade en hel del muntra kommentarer från tittare.
Emmy / Boom Boom (Armenien 2011)
12:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf
Schweiz hade i sanning satt färg på den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn programmet ännu inte hade - genom att föreslå formatet, stå värd för själva tävlingen och sedan också vinna hela rasket i Lugano.
Att Schweiz skulle arrangera även året därpå var däremot aldrig aktuellt. Tävlingen var från början tänkt som en engångshändelse, som en extraordinär programpunkt och inget mer. Televisionen var så ny och få människor tänkte i långa linjer. Anledningen att en andra omgång över huvud taget ordnades var - enligt legenden - att västtysk tv så gärna ville stå värd och visa sitt kunnande.
I den schweiziska finalen vann i princip samma låt som året innan. "L'enfant que j'étais" lät inte bara som en variant på historiens första ESC-vinnare, den hade samma upphovsmän och framfördes även den av Lys Assia. Faktum var att Lys sjungit fem av elva bidrag i den nationella finalen så rent statistiskt borde hon ju ha vunnit.
Men redan i Frankfurt am Main kunde man se konturerna av en sanning som ofta skulle gälla genom programmets historia: blixten slår sällan ned på samma ställe två år i rad och det lönar sig inte att kopiera fjolårets vinnande koncept. Fjolårets vinnande team fick bara fem poäng och kom trea från slutet.
I likhet med Italien och vinnaren från Nederländerna struntade man glatt i den nya regel som rekommenderade att inga tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut - "L'enfant que j'étais" klockar in på strax över fyra minuter.
Det relativa misslyckandet spelade ingen som helst roll för Lys Assias karriär. Tävlingen var inte på något sätt etablerad varken hos publiken eller hos tidningarna. Tävlingen var inte på riktigt en tävling än utan mer en musikstund i tv. Ett tydligt steg mot ökade tävlingsinstinkter var att man från och med 1957 såg tävlingen som årligen återkommande och förväntade sig att det vinnande landet också skulle ta hand om arrangemanget följande år.
Lys Assia / L'enfant que j'étais (Schweiz 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main
Anabela Braz Pires var visserligen ung - bara 16 år - men redan en rutinerad och erfaren artist. Hon hade börjat sjunga i olika sångtävlingar redan som åttaåring och fyra år senare hade hon representerat Portugal vid en melodifestival för barn, arrangerad av UNICEF, där hon träffade storheter som Danny Kaye och Audrey Hepburn. Hon hade också tävlat i internationella festivaler i Polen och Turkiet. Hon visste vad hon gjorde.
Så vann hon också en överlägsen seger vid den portugisiska finalen med "A cidade (até ser dia)" ("Staden (tills det blir dag)"), en lycklig liten ballad om alla drömmar som lever och frodas i staden ända fram till gryningen. En av låtskrivarna var den legendariska Paulo de Carvalho (Portugal 1974 och 1977), vilket säkert också var en viss draghjälp.
På den stora scenen i lilla Millstreet strålade Anabela och charmade juryn. Portugal belönades med två tolvpoängare och för andra gången på tre årgångar hamnade man bland de tio främsta. Dessutom blev "A cidade (até ser dia)" en av årets mest spelade låtar på portugisisk radio. Anabelas genombrott var stort och definitivt.
Med åren har Anabela alltmer specialiserat sig på musikalroller och har blivit en av monsterregissören Filipe La Férias favoriter. Tillsammans har de bland andra framgångsrika uppsättningar gjort Sound of Music (där Anabela delade roller som Maria med Lúcia Moniz) och Jesus Christ Superstar. Mellan succéerna spelar Anabela ännu in skivor, oftast med mer anspråksfullt material än vid genombrottet.
Anabela / A cidade (até ser dia) (Portugal 1993)
10:e plats av 25 bidrag i Millstreet
De flesta av oss lärde oss redan som barn att de flesta lekar har regler som man måste försöka förstå. Om man bryter mot reglerna får man inte vara med. Kanske är det annorlunda i Litauen men hur som helst verkade inte de ansvariga på LRT ha läst regelboken särskilt noga.
En av EBU:s regler - som har hängt med nästan ända sedan tävlingen startades - är att tävlingslåtarna ska vara nya. Inför finalen i Tallinn formulerades det som att inget av de tävlande bidragen fick ha framförts offentligt före 1 januari 2002.
Det visade sig snart att vinnande B’Avarija - som närmast kan beskrivas som Backstreet Boys inte särskilt dansanta litauiska storebrorsor - bröt regeln rätt ordentligt. Vinnarlåten ”We All” hade givits ut i en litauisk version redan under hösten 2001.
LRT menade att då texten nu var på engelska var det i princip en ny låt. EBU lät sig inte bevekas utan tryckte på diskvalificeringsknappen. När litauisk media nu började nysta i saken visade det sig att ganska många av de nationella kandidaterna bröt mot samma regel. Hade LRT alls nämnt regeln då de öppnade upp för bidrag? Hade de själva förstått att regeln fanns?
Till all lycka kunde man skicka tävlingens tvåa - 30-åringen Aivaras Stepukonis från Kaunas. Hur illa skulle det inte ha sett ut om man fått skicka fyran eller femman till slut?
Aivaras hade studerat filosofi och teologi - både hemma i Litauen och i USA - och hade även sjungit i ett band i flera år. ”Happy You” var en lycklig och lättsam liten sång, dränkt i synthiga ljud, framförd sist i startfältet i Tallinn.
Låten var en glad bagatell men Aivaras själv visade sig alldeles för tafatt och bortkommen för att sälja in sig. Litauen placerade sig än en gång i den absoluta botten och fick stå över finalen 2003.
Aivaras har ändå sjungit vidare och har gett ut flera skivor men verkar själv ha insett sina begränsningar och lämnade scenen bakom sig för att bara fungera som studiomusiker. Han har också fortsatt sin akademiska bana och driver även en musikstudio i hemstaden Kaunas.
Aivaras / Happy You (Litauen 2002)
23:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Innan Idol slog igenom på riktigt var Popstars det stora konceptet då man skulle göra realityprogram med musik. Formatet som skapats i Nya Zeeland gick ut på att vaska fram hoppfulla unga talanger som sedan fick bilda en fungerande popgrupp tillsammans.
Det sena 1990-talet hade fullkomligt svämmats över av just den typen av grupper - Spice Girls, Backstreet Boys, Steps - och varje ny konstellation hoppades naturligtvis på stor internationell framgång. När varje land hade sin egen serie var det ändå få av de fabricerade grupperna som tog sig över gränserna och de flesta Popstars-vinnare hade relativt kort brinntid.
I Tyskland hade man ändå lyckats lite bättre än de flesta när man plockat ihop sina grupper och de fem sångerskor som plockades ihop till bandet No Angels i den första omgången fick ett enormt genomslag. Med tre listettor och tre framgångsrika album blev de landets mest framgångsrika girl band genom tiderna.
Efter tre år tillsammans tog man en paus - man var trötta på det höga tempot och även på varandra - för att satsa på de egna karriärerna. Det fungerade lagom bra och 2007 återförenades fyra av medlemmarna på nytt. 2008 vann de den tyska finalen med "Disappear" - ett stycke radiovänlig pop som blev bandets största hit på flera år.
Det som förvånade de flesta bedömare i Belgrad var hur en så rutinerad grupp som sjungit ihop i så många år kunde ha så lite personkemi och ge ett så torrt och kallt intryck. Bulgarien gav en tolva - en av gruppmedlemmarna är från Bulgarien - men slutplaceringen var ett fiasko. Endast EBU:s åtskiljningsregler räddade No Angels från en sistaplats då inga placeringar längre delas i tävlingen.
No Angels släppte ett sista album 2009 men nu hade tiden sprungit ifrån medlemmarna och skivan floppade. När Nadja Benaissa tvingades hoppa av efter att ha arresterats och åtalats var gruppens öde beseglat och bandet upplöstes.
No Angels / Disappear (Tyskland 2008)
23:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad
Hur viktigt är det att rätt låt vinner en melodifestival? Om man vill engagera publiken på riktigt får det nog anses vara riktigt viktigt och därför hade Yle sett till att tre olika sorters jurygrupper tillsammans skulle utse vinnaren.
Av 111 insända bidrag valde man ut de tio bästa. De spelades upp i radio och så fick hugade lyssnare rösta fram sina sex favoriter genom att skicka in vykort till Rundradion i Helsingfors. Radion var fortfarande Finlands dominerande etermedium och semifinalen nådde sannolikt en större publik än den tv-sända slutfinalen.
Språkintresserade kan notera att en sång med text på svenska - det mindre av Finlands två officiella språk - för första gången passerade nålsögat. ”Ge mig en grabb” var skriven Lasse Mårtensson (Finland 1964) och framförd av den makalösa Carola Standertskjöld. Den gick inte till final men spelades senare in på skiva av Lasses dåvarande hustru Siw Malmkvist.
I finalen hade man två olika sorters bedömning. Runt om i Finland satt regionala jurygrupper men i studion i Helsingfors fanns också en nordisk expertjury som skulle ge ett mer internationellt perspektiv.
Reglerna krävde att båda jurygrupperna måste enas om en vinnare, annars skulle Yles nöjesavdelning själva bestämma. Naturligtvis blev det dött lopp - de finska domarna ville skicka Marjatta Leppänen med ”Iltaisin” (även den skriven av Lasse Mårtensson) medan de nordiska gästerna röstade på Viktor Klimenko och ”Aurinko laskee länteen”. Programmet avslutades alltså utan att någon vinnare utropats.
Några dagar senare meddelades det att Yle gått på den nordiska linjen och att Viktor Klimenko skulle få åka till Neapel. Publikens missnöje var enormt och massivt, inte minst då det visade sig att den överlägsna vinnaren i semifinalen varit Katri-Helena (Finland 1979 och 1993) med letkajenkkan ”Minne tuuli kuljettaa” som också blev en riktig monsterhit.
Letkajenkka hade just tagit världen med storm och är fortfarande den största dansfluga som skapats i Finland. ”Letkis” var en felande länk mellan dans och sällskapslek - en nordisk conga om man så vill - och var inte minst populär i Tyskland där publiken trodde att titeln var ”Let’s Kiss”, vilket fick de dansande att pussas med varandra. Skulle Finland ha vunnit om man skickat en letkis istället?
”Aurinko laskee länteen” (”Solen går ned i väster”) var allt annat än en glad dans. Den mollstämda melodin hade fått en text av författaren Reino Helismaa som var döende i cancer och som skrev ned sina tankar om hur allting tog slut så snabbt och hur solen går ned för sista gången. Helismaa avled i januari 1965 och fick aldrig se den polemik som uppstod kring hans låt.
I Neapel visade det sig att den nordiska juryn kanske inte visste bättre än finländarna ändå. Trots att Viktor Klimenko sjöng bra och gav tyngd åt sin allvarsamma låt gick han poänglös genom röstningen och för andra gången hamnade Finland på allra sista plats.
Viktor Klimenko - född i Sovjetunionen 1942 - skulle snart lämna schlagern och istället göra sig ett namn som tolkare av ryska sånger. I slutet av 1970-talet kom han till tro och bytte än en gång spår och satsade på en religiös repertoar istället.
Viktor Klimenko / Aurinko laskee länteen (Finland 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel
Det hade fungerat riktigt bra att låta Marga Bult sjunga alla låtarna i den nationella finalen 1987. I Bryssel hade hon blivit populär bland journalisterna och erövrat Nederländernas bästa placering på sju år. Nu bestämde sig NOS för att försöka sig på samma koncept en gång till och nu tackade en riktigt stor stjärna ja till utmaningen.
Gerard Jan Joling hade börjat sin karriär som modell och dansare men fick efter ett par år i branschen en chans att sjunga själv. Karriären fick en rivstart med singlarna "Love Is In Your Eyes" och "Ticket To The Tropics" - den sistnämnda toppade den nederländska singellistan i september 1985.
I den nationella finalen sjöng Gerard sex låtar som sedan bedömdes av en jury med 55 medlemmar. Det blev en ganska klar seger för "Shangri-la", passande nog skriven av Peter de Wijn som redan skrivit flera av Jolings tidigare hits.
I Dublin sjöng de andra delegaterna för Gerard Joling som fyllde 28 dagen före finalen. Med sig på scenen hade han tre sångerskor som ESC-kännare kan känna igen: Sonia Pelgrims hade deltagit i den belgiska finalen 1987, Lisa Boray hade dansat bakom Bill van Dijk 1982 och Justine Pelmelay som skulle ta guld i den nederländska finalen 1989.
När det väl gällde fegade Gerard Joling ur lite grann och lät bli att ta den höga tonen på slutet av sången. Enligt dirigenten Harry van Hoof berodde det på att sångaren flugit fram och tillbaka mellan repetitionerna i Dublin och ett par välbetalda uppträdanden i hemlandet. När det var dags för sändning var han trött i rösten och ville inte ta några risker.
Från juryn blev det både höga och låga poäng och den slutliga placeringen var godkänd men något lägre än vad Team Joling skulle ha hoppats på.
Inte för att placeringen gjorde någon skada. "Shangri-la" blev en framgång och året efter fick Gerard Joling hela karriärens största hit med "No More Boleros". Med åren skulle han komma att bli en uppskattad programledare i tv och 2005 skapade han supergruppen De Toppers (Nederländerna 2009).
Gerard Joling / Shangri-la (Nederländerna 1988)
9:e plats av 21 bidrag i Dublin
Cypern hade haft en stigande kurva under många år, vilket man toppade i Turkiet 2004 - typiskt nog det land man haft och fortfarande har stora politiska problem med - då Lisa Andreas tangerade landets bästa placering någonsin. Efter det tappade Medelhavets tredje största ö sin mojo rejält.
År efter år trillade man ut redan i semifinal (med 2010 som enda undantag) och till slut tänkte RIK att det behövdes nya tag och nya idéer. Man valde ut en artist som fick sjunga tre låtar i en nationell final i hopp om att lite mer fokus skulle bära frukt och leda till en bra placering.
Ivi Adamou var inte alls någon dum idé. Hon hade gjort sensation då hon som 16-åring ställt upp i den andra säsongen av grekiska X-Factor. När hon åkte ur tävlingen blev det stora rubriker i tidningarna och hennes första singel släpptes bara ett par dagar senare. Debutalbumet sålde guld och hon fick ett hejdundrande genombrott.
I den nationella finalen framförde hon tre låtar och efter att såväl tittarna som en expertjury sagt sitt stod "La La Love" som slutsegrare. Den var skriven av bland andra svensk-grekiske Alex Papaconstantinou som redan skrivit för Grekland 2007 och Azerbajdzjan 2009.
Det fanns rätt stora förväntningar på en framskjuten placering och låten fick en rolig och snygg video baserad på Snövit. I Baku bjöd man på en glad och lättfotad uppvisning och tog sig lätt till finalen. Möjligen la svenska Loreen vantarna på alla poppoäng där - den slutliga placeringen blev en riktig besvikelse.
Inte heller motsvarade placeringen de framgångar låten fick efter finalen. "La La Love" dansade upp på topplistorna i många länder och blev tävlingens näst största hit 2012. Dessvärre rann den internationella framgången genom fingrarna på Ivi Adamou som snart fokuserade på sin grekiska karriär på nytt.
Det var inget dåligt val heller. Förutom att vara popstjärna har Ivi spelat med i flera musikaler och födde 2018 sitt första barn.
Alex Papaconstantinou skulle tävla för Cypern på nytt 2018 med bättre resultat, då Eleni Foureira tog landets bästa placering någonsin med "Fuego".
Ivi Adamou / La La Love (Cypern 2012)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Baku
När österrikiska ORF nu fick stå värd för ESC för första gången på fyrtioåtta år var inte alla helt nöjda med slutresultatet. Programmens manus kritiserades med rätta, i direktsändning var kameraarbetet ibland tveksamt och ingen i den kvinnliga programledartrion gavs utrymme för att visa någon större personlighet.
Det enskilda tilltag som kritiserades mest var sannolikt inte ens ORF:s egen idé men i tv-sändningarna manipulerades det ljud som tittarna fick höra. Bland annat lät det i flera låtar som om publiken skulle explodera i hysteriskt jubel, men det var en ljudeffekt som lades på i ljudmixningen. Att förstärka applåder är inte ovanligt i tv-sammanhang men det här var ett oönskat tillskott i ljudfloran, särskilt som man lätt hörde att det var exakt samma jubel som hördes i låt efter låt.
Det skulle ha varit enbart irriterande och inget mer om man bara adderat ljud men man plockade också bort sådant som tittarna inte borde höra. Året innan i Köpenhamn hade Rysslands bidrag blivit fullständigt utbuat och nu hade man bestämt sig för att sålla bort eventuella buanden.
Från ett rent journalistisk synvinkel är det naturligtvis ett totalt haveri att medvetet förvränga ett skeende men det gjorde också programmet bitvis obegripligt. I röstningen seglade nämligen Ryssland upp i en klar ledning varpå publiken började bua ordentligt.
Den ryska artisten brast ut i gråt i direktsändning och fjolårsvinnaren Conchita - som fungerade som fjärde programledare i green room - läxade upp publiken för deras oförskämda beteende. Som tittare hörde man inget buande - eller åtminstone väldigt lite - varpå allt framstod som väldigt underligt.
Conchita hade naturligtvis alldeles rätt. Den 28-åriga Polina Gagarina var inte bara en enastående popartist - mellan repetitionerna hade hon spelat ett högt spel och inte bara talat sig varm för allas lika värde utan även uttryckt beundran för Conchita Wurst och hennes artisteri. Inte helt ofarligt för en artist som vill hålla sig väl med den hårt styrda ryska televisionen.
En välförtjänt andraplats blev det till slut men diskussionens vågor gick höga. Är det etiskt och journalistiskt försvarbart för en arrangör som EBU att manipulera ett direktsänt skeende i så hög utsträckning? Svaret på frågan måste ha varit nej, då ljudåtergivningen från och med 2016 verkar ha varit mer sanningsenlig igen.
Om Polina Gagarina tog risker i Wien är det något hon slutat med sedan dess. I mars 2022 deltog hon i en stor konsert i Moskva till stöd för den ryska regimen och för att hylla den pågående invasionen av Ukraina.
Uppdaterad 18 april 2022
Polina Gagarina / A Million Voices (Ryssland 2015)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Wien
Direkt efter segern kunde Conchita Wurst inte riktigt tro att det hänt på riktigt. ”Jag är ju bara en drag queen från Österrike” sa hon i en intervju direkt efter sändning. Österrikiska drag queens vinner inte internationella sångtävlingar. Särskilt inte icke-binära drag queens med skägg.
Faktum är att de inte ens vinner nationella finaler hemma i Österrike. 2012 hade Conchita tagit sig hela vägen till superfinal i ”Österreich rockt den Song Contest” för att där få stryk av Trackshittaz och ett vansinnigt heteronormativt bidrag. Kanske var det bättre så - karaktären Conchita Wurst var inte riktigt färdig och behövde mer tid på sig för att göra intryck.
Publiken var bättre bekant med Thomas ”Tom” Neuwirth, mannen bakom Conchita. Han hade studerat mode och klädskapande innan han satsade på musik. 2007 kom han tvåa i talangjakten Starmania, slagen av Nadine Beiler (Österrike 2011), och var en kort tid med i pojkbandet Jetzt anders! innan han satsade på drag.
Att han gillade klänningar hade Tom vetat sedan han var riktigt liten. Han hade ett par gånger haft kjol på sig till skolan men insett att det inte var så kul i en liten by på landsbygden. ”De flesta som är hbtiq har liknande erfarenheter. I ett litet samhälle är det inte positivt att vara annorlunda.”
2014 bestämde sig ORF för att satsa fullt ut på Conchita och valde internt ut henne och låten ”Rise Like A Phoenix” slog ned som en smärre bomb när den offentliggjordes sist av alla bidrag inför Köpenhamn. Där gick Österrike hela vägen för första gången sedan 1966 och Conchita utropades till vinnare. När segern stod klar utbrast ORF:s kommentator Andi Knoll: ”In your face, haters!”
Att påstå att hela Österrike stod bakom sin vinnare vore inte hela sanningen men segern tillförde åtminstone nya nyanser till landets komplicerade förhållande till allt som är annorlunda.
Conchita blev ett internationellt fenomen snarare än en popstjärna efter sin seger och bjöds in att tala inför såväl EU-parlamentet som Förenta Nationerna. 2014 var Conchita Wurst den sjunde mest sökta termen på Google i hela världen. Alla var inte förtjusta - inte minst attackerades Conchita hårt av olika kyrkliga företrädare (vilket åtminstone gav världen ett mycket underhllande meme) och av politiska aktörer som motarbetade hbtiq-rättigheter.
Med åren har Thomas Neuwirth antytt att karaktären Conchita möjligen börjat nå vägs ände och att hon så småningom kommer att försvinna ur rampljuset.
2018 berättade Thomas Neuwirth att han är HIV-positiv efter att en tidigare pojkvän hotat att gå ut och ”avslöja” stjärnan i offentligheten.
Conchita Wurst / Rise Like A Phoenix (Österrike 2014)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn
Att det vitryska språket - belaruskaja mova - över huvud taget ännu existerar som ett levande språk är tämligen uppseendeväckande. Språket har talats i någon form i närmare tusen år men började tappa i betydelse redan på 1500-talet då det ansågs ruralt och mer eller mindre totalt övergavs av stadsinvånare.
Under 1800-talet förtrycktes språket av den ryska överhögheten och under sovjettiden förryskades språket genom flera stavningsreformer. Andra världskriget kostade dessutom mängder av liv i Vitryssland vars befolkning halverades. Språket krympte ytterligare.
När republiken Belarus utropade självständighet 1991 var vitryskan landets enda officiella språk men efter en folkomröstning några år senare återinfördes ryska som statligt språk och vitryskan marginaliserades rejält.
Idag är språket en spillra vars internationella status är ”sårbar”. 23% av befolkningen uppger att vitryska är deras modersmål men de flesta talar en variant som är kraftigt uppblandad med ryska. Ren vitryska förekommer i princip inte alls utanför akademiska eller nationalistiska kretsar.
Myndigheterna använder sitt lilla språk som dekoration och för att visa upp en mångfald som egentligen inte finns, men vad som ges ut på vitryska utanför den statliga apparaten står under stark övervakning.
Med allt detta i ryggsäcken är det rätt förvånande att Naviband - eller bara NAVI - vann den vitryska finalen med sin sång på landets egna lilla språk. Duon hade bildats i Minsk 2013 av Artyem Lukyanenka och Ksenia Žuk och de framförde allt sitt naterial på vitryska.
”Historien om mitt liv” var en oerhört klämmig och energisk folkinspirerad svängom, levererad på ett närmast påträngande glatt sätt av en duo som tagit med sig en hel båt ut på scenen. Naviband seglade in i finalen - vilket är gott nog med tanke på hur Vitryssland brukar placera sig - och visade med en del innerligt kyssande att de minsann inte bara var ett par musikaliskt.
I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.
Naviband / Historyja majho žyccia (Vitryssland 2017)
17:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev
Vad ska man hitta på i karriären när man redan är så stor och älskad som man bara kan bli? Jari Sillanpää hade slagit igenom stort vid Tangomarknaden - i många år en av Finlands viktigaste sångtävlingar - och hade i nästan tio års tid varit landets bäst säljande manliga artist.
Född i Sverige av finska föräldrar och med ett strålande humör och utsökt sinne för showbiz blev Jari snabbt en enorm stjärna som syntes och hördes överallt. Som en modern manlig variant av Laila Kinnunen (Finland 1961) glittrade han som ingen annan.
Kanske började karriären kännas lite trång - hans publik förväntade sig främst schlager av honom - och det var dags för något slags utmaning. ESC var i sanning en utmaning då Finlands senaste framskjutna placering låg femton år tillbaka i tiden och publiken började tappa såväl tron som intresset.
Tillsammans med Mika Toivonen - en av landets mest framstående popsnickare - skrev Jari ”Takes 2 To Tango” - en eldig svängom där djävlarna och änglarna dansar med varandra och dessutom en snygg blinkning till den egna karriären som tangokung.
I den nationella finalen hängde det på håret för Jari. Regionala jurygrupper röstade fram sex stycken superfinalister och där blev Jaris tango den sista låten som slank vidare. I superfinalen fick tittarna hela makten och då blev segern istället stor och övertygande.
I Istanbul ville lotten att Jari Sillanpää skulle bli den första artisten någonsin att öppna en semifinal men där fick Finlands delegation kämpa mot en katastrofal ljudmixning som lät direkt förfärligt i de flesta länders tv-apparater. Dessutom kan man ana oväntat mycket nerver hos stjärnan som inte alls sjöng lika bra som vanligt. Det som borde ha varit eldigt och sprakande blev ganska tamt och Finland missade finalen.
Karriären gick verkligen inte under men precis som med Laura två år tidigare så dämpades publikens entusiasm under en tid. Det blev inte lättare för Yle att få med stora namn i den nationella finalen.
Jari fortsatte att ha en stor och trogen publik men kändes under flera år lite vilsen, som om han sjöng på rutin, och inga av de experiment han tillät sig föll fansen riktigt på läppen.
2014 lossnade det rejält när den lite mognare popskivan "Rakkaudella merkitty mies" slog till rejält och resulterade i flera singlar och en Emma - en finsk Grammy - för bästa schlageralbum. Året därpå firade "Siltsu" sin 50-årsdag genom att ge en enorm konsert på Olympastadion i Helsingfors.
Sedan slog livet till med full kraft. Sångaren åkte fast för droginnehav och för att ha kört bil påverkad av narkotika. Sedan fylldes tidningarna av allt värre uppgifter (se finska Wikipedia för mer detaljerad information) som troligtvis för all framtid flyttat fokus bort från Jari Sillanpääs artisteri.
Uppdaterad 29 augusti 2023
Jari Sillanpää / Takes 2 To Tango (Finland 2004)
14:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul
I den västerländska kulturen värderas varken ålder eller erfarenhet särskilt högt. Idealen är istället ungdom och skönhet och när man inte längre är ung kastas man bort till fördel för något nytt och fräscht.
Inom underhållningsindustrin hade detta tagits till nya nivåer och endast ett fåtal artister fick någon ordentlig chans att etablera sig och bli långvarig. Särskilt sångerskor hade visat sig ha korta bäst-före-datum men även män sopades i hög utsträckning bort ur rampljuset så snart de börjat bli lite rynkiga och grå.
Kroatiens låt hade förvandlat detta tråkiga faktum till en vemodig sång. Kraljevi ulice (Gatans kungar) hade bildats 1989 i Zagreb och var sannerligen inga tonåringar längre, även om de låtit sig inspireras musikaliskt av hippa Gotan Project.
För att ytterligare understryka sin poäng hade man tagit förstärkning av 75-årige Ladislav Demeterffy - för tillfället under artistnamnet 75 Cents - som ilsket hytte med käppen och skällde ut dagens ungdom efter noter: Idag säger ni till mig Att jag inte längre är på banan Att jag är teknologiskt avfall Som en apa på en gren
I förhandstipsen fanns det en och annan som trodde att den eleganta kroatiska tangon skulle kunna fungera ganska bra i Belgrad men i slutändan verkar den mest ha förvirrat publiken. 75 Cents blev lite väl uppspelt på scenen och kändes kanske mest som ett försök till humor, textens svartsinne till trots. Gatans kungar tog sig till final men fick en blygsam placering där. Hade man lyckats behålla studioversionens elegans hade det kanske gått bättre.
Ladislav Demeterffy tros vara den dittills äldsta person som tävlat i Eurovision Song Contest men fick fyra år senare stryk av en rysk babusjka. Det fick han däremot själv aldrig veta - han avled i november 2010 på ett sjukhus i Zagreb.
Kraljevi ulice feat 75 Cents / Romanca (Kroatien 2008)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad
Då Ukraina höll sin nationella final i december 2013 hade den politiska snålblåsten redan nått något slags stormstyrka men snart nog skulle situationen eskalera till våldsamheter. Politiska protester som börjat i november skulle i februari utmynna i en regelrätt revolution där landets ledning tvingades avgå.
Maria Jaremtjuk (född 1993) hade slagit igenom två år tidigare och visat framfötterna i olika sångtävlingar runt om i den ryska kultursfären. ”Tick Tock” - som hon skrivit själv - möttes av begränsad entusiasm, inte minst på grund av den tveksamma texten. Maria själv kritiserades för att tydligt ge sitt stöd till landets uttalat pro-ryska regering.
Samma regering visades på dörren under revolutionen och frågan är hur nära det skulle ha varit att man också skulle gjort sig av med sin sångerska som nu representerade ”fel” läger. Så hade man gjort tidigare i Ukraina och så var man säkert beredd att göra igen. Kanske ville man visa sig politisk obunden och kandidaten fick stå kvar.
Maria hade under tiden jobbat hårt på att snygga till sitt bidrag med hjälp av svenska Sandra Bjurman som tidigare hjälpt Azerbajdzjan till seger. När Maria gästade den maltesiska finalen visade hon upp en ny version men när förhandsvideon senare visades upp hade man ändrat ännu mer och ”Tick Tock” var nästan som en helt ny låt.
Samtidigt försämrades situationen i Ukraina snabbt. Ryska trupper annekterade Krimhalvön och regelrätt inbördeskrig utbröt i landets östra delar. Landets tv-bolag meddelade redan före finalen att man inte skulle ställa upp året därpå till följd av den politiska utvecklingen.
Placera sig högt ville man däremot gärna göra. I Köpenhamn bjöd man på ett riktigt lyckat visuellt nummer där dansaren Igor Kuleshyn sprang för glatta livet i ett hamsterhjul bakom sångerskan. Numret var så krävande att man tagit med en extra dansare som fick agera inhoppare under varannan repetition.
Ukraina gjorde än en gång ett stort intryck, slog Ryssland i rösträkningen och höll sig sedan borta ur tävlingen ett år för att sedan göra en comeback det skulle slå gnistor om.
Maria fortsatte att spela in musik och även skådespela en del, men trots att hon är en skicklig artist blev hon aldrig något riktigt stort namn. I början av 2018 meddelade sångerskans management att Maria Jaremtjuk skulle dra sig tillbaka från offentligheten och att hon inte längre såg någon mening i att sjunga samma gamla låtar och använda samma gamla namn. Sedan dess har hon inte spelat in ny musik, uppträtt eller uppdaterat sina sociala medier.
Ett av hennes sista uppdrag i offentligheten var att kommentera den första semifinalen av ESC 2018 i Lissabon tillsammans med veteranen Timur Miroshnychenko.
2023 gjorde hon en kort men spektakulär comeback då hon var en av de ukrainska artister som stod för olika pausinslag då BBC och Liverpool stod värd för Eurovision Song Contest i Ukrainas ställe.
Uppdaterad 18 maj 2024
Maria Jaremtjuk / Tick Tock (Ukraina 2014)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn
Stora stjärnor har ofta haft ett ambivalent förhållande till Eurovision Song Contest. Om man redan är så stor som man kan bli i hemlandet utan ambitionen att skaffa sig en internationell karriär, hur mycket kan man egentligen vinna på att delta? Och hur mycket riskerar man om man skulle råka misslyckas när det väl gäller?
Aurela Gaçe var en riktig superstjärna hemma i Albanien och hade uppträtt inför publik redan som barn. Hon hade vunnit de två största musiktävlingarna i landet - Festivali i Këngës och Kenga Magjike - och hade en lång lista hits i bagaget. Dessutom hade hon bott fem år i New York och skaffat sig en solid skara fans bland stadens exilalbaner.
Egentligen var hon inte intresserad av att tävla på nytt men när hon hört "Kënga ime" ("Min sång") ändrade hon sig. Med fem fullpoängare av sex möjliga vann hon Festivali i Këngës en tredje gång, vilket gör henne till den artist som varit näst mest framgångsrik i tävlingen genom åren.
Med hjälp av ett amerikanskt team översattes sången till engelska och blev "Feel The Passion" och nu sparades ingen möda. Aurela talade vitt och brett om de legendariska musikstudior man använt och vilken designer som skapade kläderna för videon.
Ändå kändes det som att den nya versionen saknade någonting. Här fanns mycket volym och mycket röst men inte så mycket mer. Trots mycket eld och effekter i Düsseldorf åkte stjärnan ut redan i semifinalen. Aurela sa ärligt till tidningarna att hon inte riktigt visste vad som gått fel och att hon själv tyckte att hon gjort sitt allra bästa.
Kanske ärlighet varar längst ändå. Aurela togs emot som en hjälte på hemmaplan och hennes karriär verkar inte ha tagit någon skada. Hon har vunnit Kenga Magjike på nytt och fött två barn mellan hitsinglarna. Allt oftare uppträder hon enbart under sina initialer AG.
