Guardando il sole / Schweiz 1968

För fjärde året i rad vanns den schweiziska finalen av en utländsk artist: efter två fransyskor och en grekinna stod nu italienske Gianni Mascolo som segrare med diplom och blomsterkrans i handen. 

Frågan är hur kul tittarna i Schweiz tyckte att de inhemska förmågorna sprangs förbi år efter år. Faktum är att endast två schweiziska artister representerat sitt land sedan starten 1956.

Gianni Mascolo var en rutinerad 27-åring från Milano. Han hade börjat sjunga i gosskör redan som 10-åring och när målbrottet satte stopp för det sjungandet studerade han piano vid Giuseppe Verdi-konservatoriet. Efter att ha sjungit i ett par talangjakter fick han kontrakt med ett stort skivbolag och släppte sin första skiva 1964.

Sedan hände förvånansvärt lite. Gianni Mascolo hade bevisligen en varm och stark röst men konkurrensen i den italienska schlagerfabriken var mördande och det var svårt att bryta igenom bruset.

Han deltog i Sanremo 1965 och fick dela låt med ingen mindre än Dusty Springfield. "Di fronte all'amore" var en snygg men svårsjungen låt (Dustys inspelning är självfallet sublim) som blev en framgång efter finalen, men inte för Gianni Mascolo. Den franska stjärnan Richard Anthony spelade in en egen version och fick den stora hiten.

Att representera Schweiz var förmodligen tänkt som ännu ett försök att lansera sångaren för en större publik. Kanske kunde de italienska tittarna få ögonen på honom på det sättet?

"Guardando il sole" var en mjuk och luftig liten sång om att sitta med sin älskade och bara titta in i solen (förhoppningsvis med tillräckligt bra solglasögon på näsan). Den var skriven av trumpetaren Cataldo d'Addario, född i Egypten av italienska föräldrar men sedan många år bosatt i Lugano.

Gianni Mascolo äntrade scenen iförd en fantastisk orange smoking - ett djärvt val detta år då tävlingen för första gången sändes i färg. Han sjöng utmärkt medan låten i sig verkade sakna det där lilla extra och under röstningen lade domarna sina poäng på andra bidrag istället. Länge såg Schweiz ut att hålla nollan för andra året i rad tills Jugoslavien - som sist röstande land - bjöd på två poäng.

Nu verkar skivbolaget ha kastat in handduken och gett upp. Gianni Mascolo gav bara ut en enda singel till och försvann sedan in i anonymiteten. Så småningom hamnade han i på nytt i London - där han tävlat i ESC - och drev i många år en restaurang tillsammans med sin fru där han även regelbunden underhöll gästerna med sin sång. Han avled i december 2016.

Schweizisk tv tog sin en funderare och bestämde sig för att lägga sin nationella final på is. Istället valde man internt ut Paola del Medico - som tävlat mot Gianni Mascolo med "Für alle Zeiten" - som landets representant året därpå.

Gianni Mascolo / Guardando il sole (Schweiz 1968)

Delad 13:e plats av 17 bidrag i London

Never Alone / Nederländerna 2011

Nederländerna hade inte varit i final sedan 2004 och efter sex floppar i rad började det nu brännas lite under fötterna. Det skulle vara dags att lyckas på nytt och åtminstone ta sig vidare från semifinalen innan publiken helt tappade intresset. 

Det tävlande tv-bolaget TROS bestämde sig för att göra samma sak som man gjort 2009: man väljer ut en artist på förhand som får sjunga alla låtarna i en nationell final. På så sätt ser man till att det är en etablerad artist som får göra jobbet samtidigt som tittarna får vara med och bestämma bidrag.

Artisten man fastnade för var trion 3JS vars namn indikerade att samtliga tre medlemmar hade namn som började på bokstaven J: Jan, Jaap och Jaap.

Bandet hade släppt sin första, egenproducerade fullängdare 2007. "Watermensen" hade inte rusat uppför några topplistor men skapade ett par mindre hits som alla fick hög rotation på landets radiostationer. Deras stil - mjuk rock med texter på nederländska - var som skapta för radio och snart nog kände ganska många människor till 3JS. Bandets följande skivor sålde bra och med tiden belönades även debuten med guldskiva.

I den nationella finalen framförde 3JS fem nya låtar som bedömdes av en jury och tittarna med halva makten var. Segern gick med bred marginal till "Je vecht nooit alleen" ("Du kämpar aldrig ensam") och finalen sågs av en stor tv-publik. Vinnarlåten toppade den inhemska hitlistan och två av de andra kandidaterna - "De stroom" och "Toen ik jou vergat" - blev även de hitsinglar. Allt såg lovande ut.

Sedan är det svårt att sätta fingret på vad som gick fel. Nederländerna hörde på inget sätt till de heta kandidaterna att vinna men hade ändå haft sina supportrar. Att de missade finalen var en liten överraskning men senare visade det sig att 3JS kommit på allra sista plats i sin semifinal. Blev radiorocken lite för snäll för att utmärka sig i konkurrensen? Tappade låten sin personlighet när den översattes till engelska?

Besvikelsen var stor hemma bland kanaler och väderkvarnar. Hade man alls någonting att hämta i den här tävlingen eller skulle man dra sig ur?

Åtminstone gick 3JS relativt oskadda ur historien och har behållit sin popularitet genom åren. 2013 slutade Jaap de Witte i bandet och ersattes av sin son Jan de Witte - istället för en Jan och två Jaap var men nu en Jaap och två Jan.

3JS / Never Alone (Nederländerna 2011)

19:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

Never Ever Let You Go / Danmark 2001

Efter bröderna Olsens seger bubblade hela Danmark och nu var DR spända och stolta över att få stå värd och visa sitt kunnande för världen efter trettiosju långa år. Stolthet och entusiasm är i sig inte dåliga saker men båda måste hållas i stram sele om slutresultatet ska bli bra. Det skulle alla snart bli varse.

Att festen skulle bli stor verkar ha varit en av de viktigaste sakerna för arrangörerna. Man bestämde att det skulle byggas ett tak på den nationella fotbollsarenan Parken och att ESC skulle avgöras inför rekordpublik: hela 38.000 åskådare skulle rymmas in.

Bakom kulisserna gick förberedelserna verkligen inte som på räls. Man utlyste en tävling där reklamfirmor fick föreslå inte bara logo och visuell identitet utan även hur scenen skulle se ut. I ett sent skede fick man inse att det vinnande förslaget inte var användbart och tv-utbildade scenografer kallades in istället.

Även på andra områden var organisationen rörig och den dokumentär DR själva gjorde om förberedelserna var en riktigt obarmhärtig skildring av hur proffsiga medarbetare ständigt körs över och hur de från början ambitiösa planerna slutligen landade i en inte särskilt lyckad sändning.

Den danska finalen - en solid årgång med flera bra låtar - visade däremot få tecken på att DR inte skulle ha koll. Här bjöds fest och folklighet och bra show och tittarna var mycket nöjda.

Vinnaren var något av ett scoop. Duon Rollo & King (Søren Poppe och Stefan Nielsen) var en riktig fluga som fått stort genomslag med sin första hit "Ved du hvad hun sagde?" med Signe Svendsen som gästvokalist. Det uppföljande albumet hade fått ett ganska svalt mottagande och för att hålla sig kvar i rampljuset ställde man i den danska finalen där man vann stort.

"Der står et billede af dig på mit bord" var inte så väldigt mycket mer än en ny version av den första låten - till och med munspelshooken fick följa med - men det visste inte den internationella publiken. I sin engelska version kändes värdlandets bidrag ganska fräscht.

Under repetitionsveckan gick den danska stoltheten av allt att döma lite överstyr och såväl journalister som delegater morrade över dålig organisation kontra värdarnas uppblåsta självbild.

Själva finalen var långt ifrån en tv-fest. Att startfältet hörde till de svagaste i modern tid var inte DR:s fel men bidragen kändes ofta alldeles för små för den gigantiska scenen och dess underligt grå design. Programledarna hade begåvats med ett förfärligt manus på rim som sågades av de flesta. 

Åskådarna varken såg eller hörde särskilt bra och såg därför mest uttråkade ut då kameran svepte över dem. Ända fram tills hemmalaget fick avsluta uppspelningen: då brakade jublet loss och läckte via sångmikrofonerna ut till de miljoner tittare som kanske också vaknade till lite grann. Skulle Danmark vinna på nytt tack vare starkt publikstöd?

Länge såg det ut att gå så. Danmark tronade i täten under en stor del av röstningen tills helt otippade Estland kom och drog förbi. Att publiken på plats hade önskat ett annat utfall var väldigt tydligt men Rollo & King fick åtminstone ännu en framgång på sitt CV.

Duon blev inte långlivad - året efter gick Rollo och King skilda vägar. Båda medlemmarna försökte sig på solokarriär med begränsad framgång och arbetar idag som lärare. Signe Svendsen är ännu aktiv som artist och ger ut skivor på eget bolag.

Att finalen från Parken inte varit någon riktig succé var de flesta överens om - även DR själva verkar ha ansett att det inte gick riktigt som man tänkt sig. Ändå tilldelades DR det prestigefyllda uppdraget att ordna födelsedagsfest 2005 då Eurovision Song Contest fyllde femtio år.

Rollo & King / Never Ever Let You Go (Danmark 2001)

2:a plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Beauty Never Lies / Serbien 2015

Serbien vann på sitt allra första försök som helt eget land 2007 och ganska många trodde då att en ny gigant var född. Att serberna skulle plocka fram starka bidrag år efter år och alltid höra till favoriterna. Så hade det inte riktigt blivit.

En och annan bra placering hade blandats med floppar. Efter att Moje 3 sladdat ut redan i semifinalen i Malmö meddelade RTS att man tänkte ta en paus i sitt tävlande. Man hänvisade till svag ekonomi men sannolikt kände man sig också lite vilsna och visste inte riktigt vad man skulle skicka. 

Inför comebacken i Wien bjöd man in två starka låtskrivare att göra jobbet. Vladimir Graić hade skrivit vinnande "Molitva" 2007 medan Leontina Vukomanović stod bakom texten till andraplacerade "Lane moje" 2004. Tillsammans skrev de tre låtar för tre olika artister - två etablerade och en nykomling.

Nykomlingen Danica Krstić ställdes mot de något mer kända Aleksa Jelić (från början mer känd som balettdansör än som sångare) och Bojana Stamenov. Den sistnämnda tog hem spelet med "Ceo svet je moj" ("Hela världen är min") - en ballad som slog över i schlagerdiscoparty lagom till sista refrängen.

En engelsk version - med text av Charlie Mason som skrivit vinnaren "Rise Like A Phoenix" året innan - spelades in och när man bestämde sig för att använda den i Wien försvann plötsligt Leontina Vukomanović ur bilden. Det var första gången Serbien sjöng på ett annat språk än serbiska i ESC.

Bojana Stamenov var en klassiskt skolad sångerska som även studerat gitarr och luta. Hon hade sjungit en mängd olika genrer på olika festivaler och blev känd för en större publik då hon deltog i serbiska Talang. Hon var egentligen ingen renodlad skivartist men inför Wien blev hon något av en fan-favorit.

Bojana tog Serbien till final men väl där lade de nio bäst placerade låtarna beslag på i princip alla höga poäng och lämnade de andra bidragen långt efter sig. Bojana hade turen på sin sida och lyckades skrapa ihop tillräckligt med ströpoäng för att lägga beslag på tiondeplatsen. Comebacken var lyckad och Bojana hade gjort hemmapubliken belåten.

Bojana Stamenov har förblivit en känd artist i Serbien men har inga fler hitlåtar på repertoaren, istället är hon typen som syns i tv och som ger konserter. Inte minst har hon jobbat mycket för barn i olika sammanhang.

Bojana Stamenov / Beauty Never Lies (Serbien 2015)

10:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Va dire à l'amour / Monaco 1965

I likhet med vinnande Luxemburg hade Monaco skickat en fransk tonåring till Neapel och vid sidan av France Gall var kanske Marjorie Noël den deltagare som allra mest utstrålade ungdom och naivitet - äkta vara eller ej - i startfältet. 

Marjorie Noël var en ny talang på stjärnhimlen och skivbolaget Barclay ville tydligt lansera henne via Eurovisionens schlagerfestival. Man hade skickat in "Bonjour mon amour" till den franska uttagningen men när monegaskisk tv nappade på kroken var det med en annan låt.

Sångerskan - som egentligen hette Françoise Nivot - var en 19-åring från Paris som ofta hjälpt till i föräldrarnas café och också sjungit för besökarna då tillfälle givits. Uppmuntrade av detta skickade föräldrarna Françoise till en talangscout för att göra henne känd.

Talangscouten gillade det han hörde och lyckades skriva kontrakt med storbolaget Barclay som insisterade på att byta ut hennes namn. Det gjorde man för det mesta - måhända inspirerade av att det var standard i Hollywood - och i just det här fallet var det säkert bra att inte hamna i skuggan av Françoise Hardy. Marjorie Noël var född.

I Neapel visade sig tävlingslåten "Va dire à l'amour" - en sång där en trulig ung flicka berättar att hon minsann är stor nog och inte orkar vänta längre och att kärleken gjorde bäst i att skynda på en smula och hitta henne så snart den bara kan - vara lite väl snäll och sakna all den energi och finess som gjorde Luxemburg till en vinnare. Men en plats mitt i resultatet sågs som helt acceptabelt och karriären rullade på.

Om Marjorie för det mesta förblev en sångerska i mängden i sitt hemland slog hon något överraskande till och fick ett par stora hits i Japan, bland annat "Dans le même wagon" och "Je te dis mon âge" som båda fick långa liv. Även i Tyskland fanns ett intresse för henne efter att hon synts i ESC.

Ändå gick allting fel väldigt fort. 1966 var Marjorie ute på vägarna som en av flera artister i ett stort turnépaket då sällskapet råkade ut för en allvarlig trafikolycka. Trots allvarliga smärtor ville Marjorie visa sig lojal mot sina arbetsgivare och ville till varje pris genomföra turnén till slut. 

En läkare gav henne starka smärtstillande mediciner i stora doser. Det verkar ha gjort jobbet men det fick också sångerskan att dramatiskt gå upp i vikt, något som skivbolaget genast använde som svepskäl för att avsluta hennes kontrakt i förtid. De visade med hela handen att unga sångerskor var utbytbara. Att Marjorie varit lojal mot dem brydde de sig inte om.

Arma Marjorie Noël tappade helt självförtroendet och tron på sig själv som artist. När hon mötte kärleken och gifte sig två år senare lämnade hon den offentlighet som redan lämnat henne bakom sig. Marjorie blev åter Françoise och glömdes bort i sitt hemland. Hon avled 30 april 2000, endast 54 år gammal.

I Japan har man åtminstone inte glömt Marjorie Noël. 2020 släpptes en dubbel-CD med sångerskans bästa låtar där man kan höra både "Va dire à l'amour" och "Bonjour mon amour". Någon liknande samling verkar aldrig ha givits ut i Frankrike.

Mycket av informationen i det här inlägget har jag hittat här.

Marjorie Noël / Va dire à l'amour (Monaco 1965)

Delad 9:e plats av 18 bidrag i Neapel

Sevgiliye son / Turkiet 2001

Som om ingenting skulle ha hänt fortsatte TRT att anordna samma gamla nationella final som just ingen ville vara med i och just ingen visade något större intresse för. Paradoxalt nog hade det ändå gått bättre på senare år - de tidigare så vanliga bottenplaceringarna hade lyst med sin frånvaro.

I startfältet 2001 fanns faktiskt en stjärna i vardande. Turkcypriotiska Işın Karaca hade i flera år varit bakgrundssångerska åt den omåttligt populära Sezen Aksu och skulle kort tid senare slå igenom ordentligt med sitt första album i eget namn. "Kaderimsin" kunde ha piggat upp den rätt sömniga tillställningen i Köpenhamn men juryn gick på ett helt annat spår.

Vann gjorde istället en mycket stillsam liten ballad som för all del var stilfull men inte direkt spännande. Aftonbladets Per Bjurman skrev att kompositören försökt skriva sju låtar på en gång, vilket var "synd på en så lovande inledning".

Styrkan låg snarast i framförandet: Sedat Yüce var en 24-årig trumpetare som också hade en fin röst och bra närvaro på scenen. Han hade deltagit två gånger tidigare som soloartist i den nationella ligan.

I Köpenhamn fick han slåss med producenten för att få uppträda i sin vita kostym. Vitt är en notoriskt svår färg i tv som kan framkalla underliga effekter i kamerorna, och de kläder som ser vita ut i sändning har oftast en annan färg när man ser dem i verkligheten.

Bortsett från en tiopoängare från gamla ärkefienden Grekland fick turkarna mest ströpoänger av olika valörer, men då de allra flesta poäng koncentrerades till länderna i toppen räckte Sedats 41 poäng till en elfteplats.

Sedat Yüce blev inget stort namn men har blivit kvar i musikbranschen där han sjunger, blåser trumpet och arbetar som sånglärare. 2005 ställde han upp på nytt i den turkiska finalen utan att vinna.

Sedat Yüce / Sevgiliye son (Turkiet 2001)

11:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Horoscopes / Irland 1981

Blygsamhet är för amatörer. Om man vill erövra världen får man satsa hårt och sikta högt och inte hymla med sina ambitioner. När trion Sheeba lanserades på allvar berättade deras management att bandet inte var särdeles intresserat av Irland - man vill slå internationellt istället.

Den ursprungliga planen hade varit att representera Irland vid ESC i Paris 1978 och bli stjärnor den vägen, men man hade slutat på en neslig sjätteplats i den nationella finalen. Kanske fick man lov att fokusera lite på hemlandet till en början.

De tre medlemmarna var Frances Campbell, Marion Fossett och Irene McCoubrey. Marion hade börjat sin bana som cirkusartist medan Irene sjungit i många år och tävlat för Irland i ESC 1973 under sitt artistnamn Maxi. 

Värt att notera är att Maxi först nobbades av gruppens producenter. Hon hade redan hunnit fylla 27 vilket de tyckte var alldeles för gammalt för det de kallade "Irlands första sexiga tjejband".

Att Sheeba var ett ambitiöst projekt märktes inte minst på att bandet verkade ha en oändlig mängd olika pressbilder där medlemmarna poserade i olika kläder och med olika frisyrer. De flesta grupper som turnerade runt Irland hade på sin höjd en eller två proffsbilder att tillgå. Tillsammans med en grupp bakgrundsmusiker spelade trion flitigt runt ön och sågs som en av landets populäraste akter.

1981 kom chansen de väntat på och de vann den nationella ligan med poppiga "Horoscopes". Utstyrda i spektakulärt glittriga kreationer sågs Sheeba som en mycket möjlig vinnare av ESC-finalen i Dublin där de fick agera hemmalag.

Förhandsvideon visade intressanta kontraster: i några bilder vandrar Sheeba runt i något slags glammiga superhjältedräkter för att i nästa scen posera i sina finaste hemmastickade tröjor. Hade de inspirerats av Fridas framtoning i Abbas video till "Super Trouper" året innan?

Förväntningarna var skyhöga men trots att Sheeba länge hängde med i toppstriden blev de "bara" femma till slut. Besvikelsen var stor - inte minst för att vinnande Storbritannien inte givit dem en enda poäng.

"Horoscopes" blev ändå en stor kommersiell hit på Irland - Sheebas enda framgångsrika singel under hela karriären trots att de hela tiden sågs som en av landets ledande grupper. Det är en bra påminnelse om att hitlistor inte berättar hela sanningen om vem som är populär eller inte.

Sheeba jobbade vidare och skulle ställa upp två gånger till i National Song Contest: 1982 kom man sist med "Go Raibh Maith Agat" och 1984 blev man fyra med "My Love And You" som Maxi varit med och skrivit (och som i praktiken var ett solonummer för Maxi med Frances och Marion som körsångerskor).

Åtminstone två gånger gjordes försök att lansera Sheeba internationellt utan större framgång. I oktober 1982 kunde hela karriären ha fått ett abrupt slut då deras turnébuss kraschade på väg hem från en spelning. Två personer ombord på fordonet omkom och alla tre sångerskorna skadades allvarligt och tvingades ta en sju månader lång paus för att återhämta sig.

Olika uppgifter gör gällande att Sheeba hade spelat in en hel LP i Nederländerna för internationell lansering men att skivbolaget rev kontraktet då gruppens tillfrisknande tog för lång tid. Ett smakprov av skivan som aldrig blev får man av singlarna "The Next Night" och "Coming To You".

1984 genomförde man en stor turné på Irland innan man gick åt skilda håll. Maxi hade blivit erbjuden jobb på RTÉ och kände sig redo för nya utmaningar. Hon skulle med tiden bli en uppskattad radiopratare och skulle hållas kvar på radiovågorna fram till sin pensionering 2015. Det är lite skönt att notera att medlemmen som ansågs för gammal för gruppen blev dess i särklass mest kända medlem.

Frances Campbell fortsatte att sjunga i betydligt mindre sammanhang och Marion Fossett gick tillbaka till familjens cirkus. 1985 och 1996 ställde hon upp som soloartist i den irländska finalen.

Läs mer om Sheeba här. 

Sheeba / Horoscopes (Irland 1981)

5:e plats av 20 bidrag i Dublin

Love / Litauen 2009

Litauen hade egentligen ingen avsikt att ställa upp i ESC 2009 i Moskva. Man hade haft inte helt okomplicerade relationer till Ryssland ända sedan självständigheten återupprättats 1991 och landets krig mot Georgien 2008 hade rivit med smutsiga fingrar i gamla sår.

Ryktesvis fick EBU lägga stor energi på att hålla så många länder som möjligt kvar i tävlingen. Redan här hade man bestämt sig för att ESC skulle vara ett på alla plan opolitiskt sammanhang och därför var det viktigt att värdlandet Ryssland inte på något sätt förolämpades av andra länders frånvaro.

På något sätt lät sig litauerna övertalas och i likhet med sina baltiska grannar Estland och Lettland bestämde man sig slutligen att skicka ett bidrag när den stora grannen stod värd medan Georgien i slutändan var det enda land som stannade hemma.

Litauen ordnade som vanligt en nationell final som passande nog vanns av den ryskspråkige Dmitrij Sjavrov, en 23-åring från Vilnius som slagit igenom offentligt redan som sjungande tolvåring då han fick en stor hit med sin sång "Mamai" - skriven av landets första ESC-representant Ovidijus Vyšniauskas. Bara tre år senare flyttade unge Dmitrij till Storbritannien för att plugga musik.

Dmitrij uppträdde under sitt nya artistnamn Sasha Son, där den andra delen är det ryska ordet för "dröm". Vinnarlåten "Pasiklydęs žmogus" ("En vilsen man"), som artisten själv varit med och skrivit, översattes till engelska inför Moskvafinalen i hopp om att ett bekant språk skulle öka chanserna till poäng.

Kanske funkade tricket - i vilket fall tog sig Litauen till final, något som verkligen inte hände varje år. Sasha fick tack vare lottning äran att inleda hela finalen där han sjöng bra och avslutade med en refräng på ryska innan han höll upp en liten eldsflamma i handen, som något slags litauisk frihetsgudinna. Poängen blev inte så imponerande i slutändan men det viktigaste var helt klart att kvala vidare från semifinalen.

Sasha har ställt upp flera gånger på nytt i den nationella finalen - bland annat gjorde han ett valpigt men charmigt shownummer tillsammans med Donny Montell (Litauen 2012 och 2016) två år efter Moskva - utan att vinna.

Han har fortsatt att vara en aktiv artist och har med åren ändrat artistnamnet till Sasha Song, kanske för att inte understryka sin ryska koppling. Till skillnad från Estland och Lettland har Litauen endast en liten ryskspråkig minoritet, ungefär fem procent av befolkningen.

Att anstränga sig lite extra för att hålla Ryssland på gott humör var en linje EBU skulle fortsätta på (alltför länge) ända tills landets medlemskap slutligen suspenderades 2022.

Sasha Son / Love (Litauen 2009)

23:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Chameleon / Malta 2019

Under många år hade Malta varit förvånansvärt framgångsrika i ESC. Visserligen hade man ägnat sig åt att byta poäng till höger och vänster men det räcker inte som förklaring - de maltesiska låtarna och artisterna slog sig oftast in bland de tio främsta och ett par gånger hade man varit snubblande nära att vinna.

Nu låg framgångarna långt tillbaka i tiden. Efter Chiaras andraplats i Kiev 2005 hade hela korthuset rasat ihop och Malta hade bara tagit sig in bland de tio främsta vid ett enda tillfälle sedan dess. Slutsatsen man verkar ha dragit är att den nationella finalen inte längre levererade som den skulle.

Istället bestämdes det att PBS skulle ta formatet X-Factor till Malta och att vinnaren skulle få representera sitt ö-land i Tel Aviv. Efter sjutton sändningar utropades Michela Pace - en 18-åring från Gozo - till segrare och eurovisionskandidat.

När man skulle hitta en låt för Michela att sjunga gick man förbi alla lokala låtskrivare och frågade istället bulgariske Borislav Milanov om hjälp. Efter ett par framskjutna placeringar - Bulgarien 2016, Bulgarien 2017 och Österrike 2018 - sågs Milonov som ett kap och en tänkbar vinnare.

Det Malta skulle få lära sig var att man får så mycket hitlåt som man är villig att betala för och även om den utvalda "Chameleon" lät uppdaterad och samtida så var den också kalkylerad på existerande pophits och långt ifrån oförglömlig. Michela hade ändå vind i seglen - hon hade många fans efter att ha tävlat i X-Factor och skrev kontrakt med den italienska avdelningen av Sony music.

Låten fick även snabbt fyra miljoner visningar på YouTube och toppade den lokala maltesiska hitparaden. En mängd tippare - som uppenbarligen hört något jag missat - öste beröm över Malta.

I Tel Aviv bjöd malteserna på ett nummer med mycket dans och animationer, men där Michela själv kändes lite loj mitt i hela tillställningen. Det blev en finalplats men den slutliga fjortondeplatsen motsvarade inte alls de högt ställda förväntningarna.

Michela sjunger fortfarande och har ännu sitt italienska skivkontrakt, men hennes skiva har skjutits upp åtskilliga gånger såväl under pandemin som efter.

Året därpå segrade Destiny Chukunyere i X-Factor och skulle ha representerat Malta vid ESC i Rotterdam med "All Of My Love" om inte tävlingen ställts in.

Michela / Chameleon (Malta 2019)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Heroes / Sverige 2015

Efter att ha kommit femma i Idol 2005 snubblade Måns Zelmerlöw fram genom tillvaron i offentligheten. Han vann Let's Dance och han spelade musikal i Malmö men ingenting pekade på att han skulle vara någon stor stjärna i vardande. Melodifestivalen ändrade allting.

"Cara Mia" hörde egentligen inte ens till de utvalda bidragen 2007 men halkade in på ett bananskal som reserv när en annan låt diskades. Nu slog Måns knock på tittarna, erövrade en tredjeplats i finalen och gavs av programledaren Kristian Luuk smeknamnet "Mums-Mums" som skulle hänga kvar ganska länge.

Nu vände allting: Måns fick bättre anbud, spelade in framgånsrika skivor, skrev låtar till sig själv och andra och visade sig även vara en vass programledare i tv.

Han ställde upp en gång till i Melodifestivalen - "Hope & Glory" blev fyra 2009 - och ryktades ha varit en av de artister som varit påtänkta för "Hero", låten som Charlotte Perrelli till slut tävlade med i ESC 2008.

När Måns väl ställde upp en tredje gång efter sex års frånvaro var han väl etablerad som en av Sveriges största stjärnor. Hans medverkan kunde bara betyda en sak: nu hade han siktet inställt på seger. "Heroes" var skriven av bland andra Joy och Linnea Deb (som klivit fram som nya och lovande talanger i tävlingen efter att nästan ha spöat Sanna Nielsen med "Busy Doin' Nothin'" 2014) och lät verkligen som en hit.

Dessvärre lät den ganska mycket som en hit som redan fanns. "Lovers On The Sun" hade varit en stor hit för David Guetta (producerad av svenska Aviici) året innan och det mumlades en hel del om att Team Måns lånat lite väl mycket.

Tack vare stark star quality och en snygg scenshow - signerad Fredrik "Benke" Rydman - vann "Heroes" en brakseger med den största vinstmarginalen man dittills sett i Melodifestivalen. Efter en utdragen duell mot Ryssland blev det seger även i Wien och en glädjestrålande Måns fick lyfta segertrofén.

"Heroes" blev en hit - etta på topplistan i fem länder utöver Sverige - men inte i närheten av lika framgångsrik som "Euphoria" tre år tidigare. Underligt nog saknade den vanligtvis så driftige Måns Zelmerlöw riktigt starkt material att följa upp sin vinst med. Följande singel "Should've Gone Home" gick rätt spårlöst förbi, i likhet med albumet "Perfectly Damaged".

Inte för att det gick någon nöd på Måns: även om han inte blev en internationell popstjärna har han förblivit ett av Sveriges största namn. 2016 ledde han Eurovision Song Contest i Stockholm tillsammans med Petra Mede och bidrog i en av mellanakterna till den oförglömliga "Love Love Peace Peace". Dessutom framförde han en fin version av sin vinnarlåt där den animerade streckgubben ersatts av ett barn.

"Heroes" har - segern till trots - inte blivit någon riktigt stor klassiker men kan ses som en brytpunkt då de svenska låtskrivarna i Melodifestivalen alltmer verkat försöka skriva versioner av låtar som redan finns hellre än att försöka skapa något helt eget. Eller åtminstone försöka skriva det man tror publiken vill ha snarare än att överraska dem med något nytt.

Måns Zelmerlöw / Heroes (Sverige 2015)

1:a plats av 27 bidrag (final) i Wien

Unsubstantial Blues / Ungern 2007

Ungerska MTV hade lite svårt att bestämma sig: skulle man vara med eller inte? Man hade gjort en ganska lyckad comeback i Kiev 2005, uteblivit från Aten 2006 av ekonomiska orsaker men hoppade på tåget på nytt inför Helsingfors 2007.

Istället för att ordna en nationell final bestämde man att vinnaren av "Årets nykomling" vid den nationella Grammygalan Fonogram skulle få biljetten till ESC. Vinnaren utsågs helt genom telefonröstning och det hela var ett ganska fiffigt sätt att låta tittarna delta i urvalsproceduren.

Tittarnas val föll på Magdolna "Magdi" Rúzsa, som fått ett magnifikt genombrott då hon vunnit den tredje omgången av ungerska Idol ("Megasztár"). På kort tid släppte hon två album - ett med låtar hon sjungit i programmet, ett med eget material - som blev det årets två bäst säljande skivor i Ungern.

Trots att tittarna var nöjda trummade den nationella pressen upp en skandal där man ansåg att Magdi inte var tillräckligt ungersk för att representera landet i ESC. 21-åringen var född av ungerska föräldrar i provinsen Vojvodina (då en del av Jugoslavien, numer del av Serbien) och tidningarna frågade sig högljutt varför "en serb" skulle tävla för dem. Den starka ungerska nationalismen - som bara några år senare skulle ta ett allt starkare grepp om landet - bubblade redan under ytan och var tacksamt clickbait.

Magdi verkar själv ha fått välja tävlingslåt och valet föll på "Aprócska Blues" ("En obetydlig blues") -  skriven av sångerskan i samarbete med Imre Mózsik och lyft från hennes storsäljande album.

Praktiskt nog hade låten redan en rasande snygg och fyndig video där Magdi syntes utan att sjunga. Därmed var det lätt att lägga på den nya engelska versionen och vips hade man den perfekta förhandsvideon klar.

Det enda kruxet var att Magdi sjungit en del av låten i tv redan under sin tid i Megasztár - något som egentligen bröt mot EBU:s regler - men bidraget fick kvarstå i tävlingen.

När Ungern testat blues förut (1998) hade det inte gått något vidare men nu hade man många fans i förhandsspekulationerna. På scen gav Magdi ett kraftfullt framträdande och spelade upp ett avskalat litet drama med hjälp av väska och en vägskylt som rekvisita. Att hennes stora idol var Janis Joplin kunde nog tittarna ana sig till. 

I den rekordlånga semifinalen knep man en andraplats. I finalen tog sig Ungern för andra gången in bland de tio främsta och tilldelades Marcel Bezençon-priset för bästa komposition. Nu verkar tidningarna ha haft betydligt mindre att klaga på.

Magdolna Rúzsa har fortsatt en mycket framgångsrik karriär i Ungern men använder numer sällan sitt gamla smeknamn i offentligheten. Idag har hon åtta studioalbum under bältet och har belönats med totalt fjorton platinaskivor och börjar därmed ha ganska fullt på väggarna i sitt hem. 2022 blev hon mamma till trillingarna Lujza, Keve och Zalán.

Magdi Rúzsa / Unsubstantial Blues (Ungern 2007)

9:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

The Moon / Rumänien 2000

Rumänien fick vara med i finalen för tredje gången - arrangörernas ständiga ändringar av systemen för hur länder kvalade in eller kastades ut hade hållit rumänerna ute i kylan mer än något annat land - och en stor nationell final ordnades i Bukarest där tittarna fick välja vinnare med hjälp av sina telefoner. 

Tretton låtar spelades upp i direktsändning medan ett par utvalda låtar tydligen lämnades utanför tävlingen (exempelvis "M-am indragostit" med duon Valahia, som ändå hade ett annat bidrag med i startlistan). Från början sades det att tittarna hade en timme på sig att avlägga sina röster men av okända anledningar hölls röstningen öppen i hela tre timmar.

Naturligtvis blev det bråk. Valahia hade legat etta med sin låt "Why" efter den första timmen - då telefonslussen borde ha stängt efter reglerna - och hotade högljutt med juridiska åtgärder efter finalen, men TVR lyssnade inte alls med det örat. Mihai Trăistariu - ena halvan av Valahia - skulle representera Rumänien sex år senare i Aten.

Vinnare blev "Luna", framförd av Taxi - ett band som bildats ett år tidigare av sångaren och gitarristen Dan Teodorescu och som snabbt fått stor uppmärksamhet för sina ofta politiskt färgade texter. Man tog tillfällig hjälp av Georgiana Pană på panflöjt och spelade in en engelsk version inför ESC.

Det är värt att notera att vinnarlåten endast fick 474 röster trots att telefonröstningen varit öppen under tre timmar. Trots det använde sig Rumänien av telefonröstning också i ESC där tittarna bara hade fem minuter på sig att rösta. 

Gissningsvis kom det inte in så förskräckligt många röster, vilket i sin tur gör resultatet lätt att påverka. Som av en händelse gick rumänernas tre högsta poäng till de enda tre länder som i sin tur röstade på dem: Ryssland, Makedonien och Kroatien. Tänk, så det kan slumpa sig. De poängen räckte inte långt och än en gång fick Rumänien stå över ett år.

Taxi var djupt missnöjda efter tävlingen och när de kom hem från Stockholm släppte de en rätt fjantig protestlåt mot hela EBU (vars text i komprimerad form ungefär går "buhu vad alla är dumma mot stackars oss"). 

Taxi har varit ett bestående fenomen som ännu spelar ihop och ger ut skivor när andan faller på. Medlemmarna har kommit och gått genom åren medan Dan Teodorescu förblir gruppens centrala gestalt.

Taxi / The Moon (Rumänien 2000)

17:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Superstar / Turkiet 2006

Den nationella finalen 2005 hade inte gett TRT något annat än huvudvärk så hela projektet arkiverades omedelbart och relegerades till förrådet för mindre briljanta idéer. Istället gick man logiskt nog tillbaka till att välja bidrag internt.

Man kan tänka sig att det sågs som ganska viktigt att välja rätt då man skulle skicka en representant till just Grekland av alla ställen. Relationerna mellan Turkiet och Grekland hade genom åren pendlat från "ansträngda" till "direkt fientliga" (läs mer om saken här) och när Turkiet först debuterade i ESC hoppade Grekland av i protest.

Just för tillfället var länderna ovanligt vänskapligt sinnade mot varandra - åtminstone inom ESC, politiskt var det fortfarande ganska skakig terräng - men det var inte läge att göra bort sig just i Aten.

Redan i januari meddelade TRT att de valt ut Sibel Tüzün för uppdraget. Hon var en 34-årig sångerska och låtskrivare som fått ett stort genombrott med sin debutskiva 1992. Sedan dess hade hon varvat ny musik med stora turnéer samtidigt som hon tidvis bodde och verkade utomlands.

Som en liten bonus hade Sibel också deltagit i den turkiska finalen 1990, då hon ännu studerade vid konservatoriet i Istanbul.

Sibel fick föreslå tre potentiella bidrag för en jury som slutligen utsåg en vinnare. Sibel ingick också i juryn och hade sannolikt ganska mycket att säga till om där. Juryn fastnade för "Superstar" - en rätt fräck blandning av disco och orientaliska toner signerad artisten själv - som presenterades för tittarna i början av mars.

Turkiet hörde inte till förhandsfavoriterna - det fanns ganska många uppseendeväckande bidrag i startlistan som kämpade om tittarnas gunst - och det sågs som åtminstone en liten överraskning när Sibel kvalade vidare.

Sibel och hennes fyra dansare gav järnet på scenen och skakade på allt Moder Natur skänkt dem och landade till slut på en elfteplats. Det var ganska bra med tanke på hur det brukade gå för turkiska bidrag före Sertab Erener men samtidigt snöpligt: de tio bäst placerade länderna fick en garanterad plats i nästa års final medan Turkiet än en gång tvingades kvala.

Sibel Tüzün har fortsatt sin karriär och släppt ett antal album och singlar. 2020 flyttade sångerskan till London - mer eller mindre permanent, tydligen - och fortsätter sin bana där. Vid sidan av musiken fungerar hon också som yogainstruktör och - enligt hennes eget instagramkonto - "trauma informed voice professional". 

Sibel Tüzün / Superstar (Turkiet 2006)

11:e plats av 24 bidrag (final) i Aten 

Silêncio e tanta gente / Portugal 1984

Sist ut av alla vid finalen i Luxemburg var en låt som bröt av rejält från de flesta av sina mottävlare. Portugal hade en mjukt svepande ballad där en svävande melodi mötte en djup text. Anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång. Trots att den inte alls lät som en samtida hit väckte den en viss entusiasm på plats.

"Silêncio e tanta gente" ("Tystnad och alla människor") handlade om det komplexa i att vara människa: ibland är det mitt i tystnaden som jag hittar de ord jag vill säga, ibland är det mitt bland alla människor som jag förstår vem jag egentligen är. 

Bakom texten och musiken stod den 38-åriga Maria Adelaide Fernandes Guinot Moreno från Lissabon, en av startfältets mest rutinerade deltagare. Hon hade startat sin musikkarriär redan i slutet av 1960-talet då hon sjöng i ett populärt radioprogram och gavs chansen att spela in skivor.

Att vara kvinna i musikbranschen har aldrig varit särskilt lätt och under 1970-talet tog Maria Guinot även ett vanligt civilt jobb. Då hon återfann rampljuset 1981 - genom att komma trea i den nationella finalen - var hon anställd på flygbolaget TAP sedan många år.

Som om portugiserna anat att deras bidrag hade potential hade "Silêncio e tanta gente" redan spelats in i flera språkversioner: den tyska var skriven av Bernd Meinunger medan Maria själv skrivit den franska.

I slutändan blev poängen onödigt blygsam. Kanske blev det för mycket för juryn med två originella ballader i rad på slutet? Italien framträdde precis före Portugal och möttes också av en förvånansvärt kallsinnig samling domare.

En som lät sig förtjusas framför sin tv-apparat var den finska sångerskan Anneli Saaristo (Finland 1989) som tog mod till sig och bad rocklegenden Juice Leskinen (som skrivit Finland 1982) att översätta den åt henne. Resultatet blev "Jos joskus", en sång Anneli Saaristo burit med sig hela karriären och ännu sjunger på konserter.

I likhet med Anneli var Maria Guinot aldrig den storsäljande stjärnan som toppade singellistorna men förblev en uppskattad och respekterad musikant genom hela sin karriär. Efter några år av sviktande hälsa slutade hon 2010 helt att spela piano och avslutade sin tid i rampljuset. Sångerskan avled i november 2018 till följd av en kortare tids sjukdom.

Maria Guinot / Silêncio e tanta gente (Portugal 1984)

11:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Spirit In The Sky / Norge 2019

2016 genomförde EBU en stor förändring i hur poängen avges i ESC - den största förändringen sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975. Man delade upp så varje land fick ge två uppsättningar poäng: en som juryn fördelade, en som tittarna styrde över utan yttre inblandning.

Medan jurypoängen lästes upp på gammalt välkänt sätt lades alla telefonröster ihop och redovisades i klump i slutet av omröstningen. Det kändes som att tittarna fick mycket mer makt och att telefonrösterna kunde svänga om hela resultatet under de skälvande sista minuterna. Det var på det hela taget en mycket lyckad förändring.

Under de tre första åren läste man upp telefonomröstningen i stigande ordning - från den lägsta poängsumman till den högsta - men 2019 började man istället läsa upp länderna i den ordning de placerat sig i juryns omröstning. Det nya spänningsmomentet var att se om juryn vinnare skulle lyckats hålla fast i guldmedaljen även när tittarnas resultat lades till.

En annan sidoeffekt var att det för den genomsnittliga tittaren blev närmast helt omöjligt att se vilken låt som faktiskt vunnit tittarnas omröstning. Var det här ett sätt att blanda bort korten och undvika tittarstorm de år juryn sänkt tittarnas älsklingar?

I Tel Aviv 2019 fick Norge flest tittarröster av alla men då juryn varit snål räckte totalsumman bara till en sjätteplats. Om det faktiskt är okej att juryn sänker tittarnas etta var en fråga som diskuterades ganska livligt efter finalen.

Norges kandidater Keiino var en trio som bildats just för att framföra "Spirit In The Sky" i den norska finalen. Sångarna Tom Hugo och Alexandra Rotan bildade lag med den samiske jojkaren och rapparen Fred Buljo och underströk noga textens budskap om frihet och jämlikhet. Gruppnamnet anspelade på Fred Buljos hemort Kautokeino såväl som hans kvänska bakgrund. 

Att bli snuvade på en finare placering visade sig inte vara det sämsta som kunde hända trion. Deras redan starka band till eurovisionsfansen blev än mer hjärtliga och Keiino tillbringade hela sommaren på turné över hela Europa.

Debutskivan blev en ganska diskret framgång på de norska topplistorna men även om de kommande singlarna misslyckades kommersiellt har Keiino skapat sig en stark ställning inom ESC-bubblan. 2021 och 2024 ställde de upp på nytt i Norsk Melodi Grand Prix och hamnade båda gångerna på andra plats.

2020 ordnade NRK final i vanlig ordning men Ulrikke fick aldrig sjunga "Attention" i Rotterdam då finalen ställdes in.

Keiino / Spirit In The Sky (Norge 2019)

6:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Monsters / Finland 2018

Trots tre misslyckanden i rad tänkte inte Yle ändra någonting alls. Man höll fast vid UMK (Uuden Musiikin Kilpailu - Tävlingen för ny musik) dit vem som helst fick skicka in bidrag. Därför slog nyheten ned som en mindre bomb då man höll presskonferens i början av november 2017 och meddelade att de inskickade bidragen inte höll acceptabel kvalitet.

De cirka 300 inskickade bidragen gick rakt ned i papperskorgen. Istället hade man valt ut Saara Aalto som Finlands representant i Lissabon. I en miniversion av UMK skulle hon framföra tre låtar och så fick publiken välja vinnare.

Ingen var gladare än Saara Aalto själv. Hon hade kommit tvåa i den nationella ligan två gånger tidigare ("Blessed With Love" 2011 och "No Fear" 2016) och fått hela Finland att sitta som på nålar då hon 2016 tagit sig hela vägen till final i brittiska X-Factor.

Nu visste verkligen alla vem hon var. Det enda som saknades var ett sjösättande av en riktig popkarriär med riktiga hits. Här kom den bästa chansen serverad på silverbricka. 

Det mullrades bland de låtskrivare som ratats synnerligen offentligt och ingen kan beskylla Yle för att ha skött saken speciellt snyggt. Hade man fått en mindre smaskig fisk på kroken än Saara Aalto hade man nog fått svårt att förklara sig i slutändan.

De tre tävlingslåtarna var alla skrivna av utländska team i samarbete med Saara Aalto själv. Det var en underlig utvckling för UMK - en tävling designad att visa fram finländska talanger.

Länge såg finalen ut att bli en hård kamp mellan två av låtarna men när tittarna fick säga sitt vann "Monsters" klart över "Domino". Vinnaren var skriven i samarbete med Joy och Linnea Deb som vunnit hela ESC 2015. Nu skrev de i samarbete med Ki Fitzgerald, vars pappa Scott kommit tvåa vid ESC 1988 i Dublin för Storbritanniens räkning.

I slutstriden tvålade de dessutom till en annan svensk eurovisionsvinnare: Thomas G:son som vunnit med "Euphoria" 2012 stod bakom "Domino".

När vinnarlåten utropades spelade Saara Aalto stor teater och låtsades inte kunna tro sina ögon att just hon vunnit tävlingen (trots att inga andra artister varit med). Att sångerskan hade en förmåga att ta i lite för mycket ibland skulle demonstreras tydligt på plats i Lissabon.

Utan att tillhöra de stora favoriterna fanns det ändå en liten buzz runt "Monsters" då repetitionerna drog igång. Snart stod det klart att Team Finland tagit i från tårna och klämt in en förfärlig mängd visuella tricks på sina tre minuter, bland annat hade Saara Aalto tagit med sig det snurrande hjul hon använt till "Domino" i den nationella finalen. Lite lätt överlastat, lite väl mycket av allt.

I semifinalen lyckades man hålla ihop det hela ganska bra (att en körsångerska stod på näsan fullt synligt i bild var bara en olycklig malör) och Finland tog sig till final. Där var gesterna på nytt yvigare och utspelen större och för de som såg bidraget för första gången framstod det gissningsvis som en smula stressigt och stirrigt.

Den låga placeringen i finalen kom som en stor besvikelse i de tusen sjöarnas land där man än en gång skruvat upp förväntningarna ganska högt. Saara Aaltos popkarriär kom av sig och hennes album rutschade ganska snabbt ut från den nationella topplistan. Ett ganska hårt öde, kan tyckas.

Yle verkar ha varit glada (och säkert lite lättade) bara över att ha tagit sig till final och bestämde sig för att behålla systemet med en på förhand utvald artist ett år till.

Saara Aalto har förblivit ett känt namn och en mångsysslare inom finsk showbiz. Hon har spelat musikal, agerat sångcoach och dykt upp i en mängd olika tv-program. 2022 startade hon ett eget program där hon lurar människor med dold kamera - Saara Aalto pränkkää Suomea ("Saara Aalto lurar Finland").

Saara Aalto / Monsters (Finland 2018)

25:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Unbroken / Island 2015

Efter andraplatsen i Moskva 2009 hade Island skaffat sig en underlig vana i ESC: de flesta år tog man sig till final för att sedan inte alls hävda sig något vidare där. Att ha turen på sin sida i semifinalerna är för det mesta inget man lyckas med hur många gånger som helst.

Inför 2015 var det mesta sig likt: allmänheten fick skicka in bidrag till Söngvakeppnin och tolv semifinalister plockades ut. Från början slog reglerna fast att hälften av de utvalda bidragen skulle ha kvinnliga upphovsmän, men den regeln drogs tillbaka efter en kritikerstorm där ett antal (manliga) låtskrivare motsatt sig förändringen.

I semifinalerna fick alla lov att sjunga på isländska men i finalen kunde man byta till det språk man ämnade använda vid ESC om man fick åka till Wien. De två låtar med mest stöd hos jury och tittare gick vidare till en slutlig superfinal.

Det här är förstås en högst subjektiv åsikt men jag tycker själv att båda superfinalisterna var bättre i sina isländska versioner, "Lítil skref" och "Í síðasta skipti". Det är inte alltid självklart bättre att sjunga på engelska men till slut fick "Once Again" se sig slagen av "Unbroken". Trist för tvåan Friðrik Dór som fått fler telefonröster i den första omgången innan det svängde i superfinalen.

Segraren María Ólafsdóttir - eller kort och gott María Ólafs - var en 22-åring från Blönduós, en stad med knappt 900 invånare på öns norra kust. Vinnarlåten var hennes allra första skiva och för att få rätt stöd i det stora sammanhanget tog hon med sig fem rutinerade körsångare, bland andra Hera Björk och sin duellpartner Friðrik Dór.

Trots det landade Island fel i semifinalen för första gången sedan 2007. Kanske blev den snälla låten lite för snäll i slutändan?

María Ólafs släppte ett par låtar till - bland annat en duett med svenska September - men verkar ha lagt sången på is ganska snart. För Island stod några magra år för dörren och det skulle ta ändå till 2019 innan man tog sig till final på nytt.

María Ólafs / Unbroken (Island 2015)

15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

A holnap már nem lesz szomorú / Ungern 1998

I slutet av 1990-talet var det inte alltid så lätt att få information om andra länders uttagningar inför ESC och när det dök upp några nyheter alls fick man bara anta att de stämde. Faktakontroll var inte så enkelt. Så under några veckor trodde de flesta att Erika Zoltán skulle tävla för Ungern i Birmingham.

Någon av de få nätsidor som rapporterade om ESC hade fått ett tips om att MTV internt valt ut "Csak neked!" som bidrag och alla andra hakade på. Det blev en ganska stor överraskning när förhandsvideorna sändes ut och Ungerns representant istället hette Charlie.

Hade vi vetat mer om ungersk popmusik hade vi förstås känt till att "Csak neked!" släpptes som singel redan 1989 och därför var aningens för gammal för att få vara med. Troligen hade någon velat göra sig lite rolig eller lite viktig och bara hittat på hela saken.

Allra troligast hade MTV valt ut Erika Zoltán som artist och aldrig hunnit slå fast någon tävlingslåt, varpå någon fyllde på med lite påhittad information.

Charlie - född 1947 och av föräldrarna given namnet Károly Horvath - var balettdansare från början men hade börjat sjunga i olika rockband i slutet av 1960-talet. Efter att ha varit med i flera av Ungerns största band startade han 1994 en mycket framgångsrik solokarriär.

Tävlingslåten - som Charlie varit med och skrivit - var en bluesig stänkare av en sort som sällan hörts i ESC tidigare. Texten var en vemodig vädjan till den älskade att inte ge upp och tro på att allt blir bra igen imorgon, 

"Du ska bli frisk igen" sjunger Charlie innan han drämmer till med att man inte ska lyssna på vad doktorn säger, då det bara är dumheter. Mellan raderna anar man att doktorn nog mycket väl vet hur landet ligger och att sanden håller på att rinna ur timglaset.

När bidragen spelades upp för pressen var de svenska tidningarna förvånansvärt överens om att Ungerns låt kändes fräsch och oväntad och att den kunde bli en outsider i Birmingham. Väl på plats under repetitionerna var alla murvlar minst lika överens om att orkestern tog bort det mesta av den svärta som gjort låten spännande i musikvideon.

Med stöd av två körsångerskor samt Tamás Szabó på munspel gav Charlie ett själfullt framträdande men i slutändan blev den ungerska bluesen lite för svår för att bli tittarnas favorit. 

Det är värt att notera att förutsättningarna för att få poäng hade ändrats dramatiskt sedan året innan: med en jury räckte det att få höga medeltal för att noteras på tavlan, men när tittarna röstar måste man vara många människors absoluta favorit för att ha en chans. 

Ungern fick bara fyra poäng och hamnade i utvisningsbåset inför 1999 års final. Där skulle ungersk tv frivilligt stanna kvar i flera år och gjorde inte comeback förrän i Kiev 2005.

För Charlie spelade den låga placeringen ingen roll. Sången blev populär hos hemmapubliken och karriären har fortsatt lika framgångsrikt som tidigare, även om han med ålderns rätt skurit ned på skivproduktion och turnerande på senare år.

Uppdaterad 16 juni 2024

Charlie / A holnap már nem lesz szomorú (Ungern 1998)

23:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Beautiful Mess / Bulgarien 2017

Att ta en liten paus och tänka igenom sitt deltagande verkade ha lönat sig och nu var Bulgarien någonting på spåren. Vid comebacken i Stockholm hade man inte bara tagit sig till final utan även friserat sitt eget personbästa. Man hade bara varit i final två gånger men båda gångerna hade man kommit bland de fem främsta - det är rätt imponerande.

Nyckeln till Bulgariens nya framgång var låtskrivaren Borislav Milanov och hans bolag Symphonix International. I Kiev 2017 stod de bakom hela tre länders bidrag: Serbien, Makedonien och - naturligtvis - Bulgarien.

Av de tre var det Bulgarien som hade i princip allas ögon på sig. Den utvalda artisten Kristian Kostov var en begåvad och karismatisk 17-åring, född i Moskva med rötterna i Bulgarien och Kazakhstan. Efter att ha utmärkt sig i ryska The Voice Kids prövade han lyckan i pappans hemland och blev tvåa i The Voice of Bulgaria 2016.

Han släppte ett par framgångsrika singlar - "Ne si za men" är en personlig favorit - och sågs som ett stort löfte. Han var en av de största förhandsfavoriterna inför ESC i Kiev och skulle nog ha vunnit en promenadseger om inte fenomenet Salvador Sobral kommit i vägen. Men en silvermedalj var inget att fnysa åt. 

Borislav Milanov satsade vidare på ESC och måste verkligen ha känt att en seger var inom räckhåll. Som extra bonus hade han dessutom funnit kärleken i Kiev och gifte sig senare med Georgiens representant Tamara. 

För Kristian Kostov ville karriären dessvärre inte ta sig. "Beautiful Mess" låg etta i Bulgarien men de efterföljande singlarna gick spårlöst förbi. Samarbetet med Symphonix avslutades och Kostov flyttade tillbaka sin karriär till Ryssland där det spelats in många låtar - ofta med påkostade videor - som inte verkar ha slagit utanför den närmsta fankretsen.

2022 lämnade Kristian Kostov Ryssland och verkar samtidigt ha blivit lite mer frispråkig på sina sociala medier där han ibland antyder en lite mer queer sida än tidigare. I en intervju på bulgarisk tv hävdade han att han skulle ha blivit tvångsrektryterad om han stannat i Ryssland. 

I maj 2023 släppte han "Mine" på eget bolag.

Kristian Kostov / Beautiful Mess (Bulgarien 2017)

2:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Čežnja / Jugoslavien 1965

Vid den jugoslaviska finalen i Zagreb fick den kroatiska stjärnan Vice Vukov än en gång biljetten till ESC. 1963 hade han valts internt, nu valdes han fram av jurygrupper i Ljubljana, Zagreb, Belgrad, Skopje och Sarajevo.

Trots att Vice Vukov var kroat representerade vinnarlåten TV Sarajevo, som nu vann för andra året i rad. Tv-bolaget JRT hade på förhand nominerat en lista över artister som man kunde skriva låtar till. "Čežnja" ("Längtan") hade bosniska upphovsmän, var utvald av tv:n i Sarajevo och artistens härkomst spelade ingen roll.

Än en gång blev det en blygsam placering i ESC, än en gång kritiserades sångaren för sin insats, än en gång spelade det ingen som helst roll för Vice Vukov som fortsatte sin mycket framgångsrika karriär.

I slutet av 1960-talet uppstod en politisk rörelse - som med tiden skulle döpas till "den kroatiska våren" - för att ge Kroatien ökade rättigheter inom Jugoslavien. Detta irriterade kretsen kring landets ledare Josip Broz Tito och 1972 lät man fängsla ett stort antal människor identifierade som kroatiska nationalister. En av dem var Vice Vukov.

Sångaren hade turen att befinna sig utomlands på turné när den hemliga polisen slog till men fick tillbringa de följande fyra åren i landsflykt. När han kunde återvända till Jugoslavien var hans karriär över. Han var svartlistad överallt, hans skivor var bortplockade ur skivbutikerna och fick inte spelas på radio.

Först 1989 tilläts Vice Vukov ge ut en skiva på nytt och senare samma år gav han en serie utsålda konserter i Lisinskihallen (där ESC 1990 avgjordes några månader senare). Under 1990-talet engagerade han sig politiskt och valdes 2003 in i det kroatiska parlamentet.

Vice Vukovs offentliga liv fick ett hastigt slut då han 2005 föll i en trappa i parlamentsbyggnaden och skadade sig illa. Efter nästan tre år i kritiskt tillstånd avled Vice Vukov på ett sjukhus i Zagreb i september 2008, i en ålder av 72 år.

Det skulle ta ända fram till 1999 innan ett bidrag från Bosnien-Hercegovina skulle få en bättre placering i ESC än Vice Vukov fick i Neapel.

Vice Vukov / Čežnja (Jugoslavien 1965)

12:e plats av 18 bidrag i Neapel

My Dream / Malta 2010

Det finns ett antal saker man kan vara helt säker på i den här världen. Vatten är vått, solen går upp om morgnarna och Malta kommer att ordna en lång och komplicerad procedur för att välja ut sitt bidrag till Eurovision Song Contest. 2010 var inget undantag men situationen skulle bli ännu krångligare än vanligt.

Vem som helst fick skicka in bidrag under förutsättning att man hade maltesiskt medborgarskap. Låtskrivare från andra länder var inte längre välkomna. Låtskrivare kunde skicka in ett obegränsat antal låtar medan ingen enskild artist fick sjunga mer än ett insänt bidrag.

Via sex semifinaler valde man ut inte färre än tjugo finalister. De tidigare deltagarna Miriam Christine och Mike Spiteri syntes i startfältet men blev båda utslagna i semifinalerna.

Till slut vann 18-åriga Thea Garrett en komfortabel seger med "My Dream", en om inte nyskapande så ändå habil och stilren musikalballad. När hon glädjestrålande sjöng sin vinnarrepris anade hon knappast vad som väntade.

Snart dök Grace Borg upp i bilden. Hon var en välkänd pr-kvinna som fram till 2005 varit chef för den maltesiska melodifestivalen. Borg hade avgått under stormiga omständigheter och hade sedan dess varit snabb att kritisera den nuvarande festivalledningen i offentligheten.

Nu hävdade Grace Borg att hon haft ett avtal med tv-bolaget PBS såväl som med Thea Garrett personligen om att sköta all marknadsföring för sångerskan. Nu drog hon samtliga parter inför rätta för kontraktsbrott. Precis före framträdandet i Oslo lämnade Grace Borg in ännu en stämning av Thea Garrett.

Med allt detta hängande över sig uppträdde Thea Garrett i den första semifinalen i sällskap av sina tre körsångerskor och dansaren Jackie Pace Delicata utklädd till fiskmås.

Den maltesiska delegationen förklarade detta något besynnerliga artistiska beslut med att fiskmåsen är den enda fågel som oavsett vad som händer fortsätter rakt fram mot sina mål. Oklart om resten av världens fåglar skulle hålla med om detta, men låt gå.

I Slovakien gick måsen och balladen hem med besked och Malta fick landets tolva, men övriga poäng räckte inte riktigt till. Malta missade finalen och den unga sångerskan fick åka hem till sina rättsprocesser.

Fallet avslutades först 2013 då en domstol slog fast att inget kontrakt någonsin funnits mellan Grace Borg och Thea Garrett, att sångerskan helt i onödan dragits in i processen och att Grace Borg uppenbarligen velat destabilisera artisten inför ESC. Dessutom konstaterades att Thea Garrett förlorat flera sponsorer på köpet.

Två år senare dömdes Grace Borg dessutom till böter för att ha förtalat sin efterträdare Robert Abela efter finalen 2006. Först hade hon kallat honom "rubbish" ("skräp, värdelös") och påstått att han skulle varit redlöst berusad i artistutrymmena efter sändning, något rätten ansåg att inte hade några bevis för.

Thea Garrett gav ut ett par singlar efter Oslo men verkar sedan ha lagt karriären på hyllan. Efter den rättsliga röran är det kanske inte ett beslut man kan klandra henne för.

2022 dök hon upp under den nostalgikväll som ordnades i samband med det årets maltesiska final och sjöng sitt bidrag på nytt.

Thea Garrett / My Dream (Malta 2010)

12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Blackbird / Finland 2017

Efter en svag start hade kurvorna vänt och Finlands nya final - Tävlingen för ny musik eller Uuden musiikin kilpailu (UMK) - hade börjat se ganska lovande ut. Än så länge hade de riktigt stora genombrotten uteblivit men man hade fått en del internationell uppmärksamhet och åtminstone en riktigt bra placering 2014.

Sedan gick ett par viktiga saker snett. 2015 förvandlades UMK till ett slags politiskt statement som resten av Europa sedan visade sig ganska ointresserat av. 2016 hade tittarnas favorit Saara Aalto fått stryk i omröstningen medan vinnaren floppade i semifinalen.

Nu var intresset för tävlingen återigen katastrofalt lågt från såväl media som de artister man så desperat behövde i startfältet. De tio bidragen som valdes ut var verkligen ingen hitparad och Yle gjorde sitt bästa för att kompensera: samtliga låtar försågs med varsin påkostad video och finalen avgjordes inför stor publik i LänsiAuto Areena i Esbo.

För att se till att arenan inte var tom engagerades de norska tonårsidolerna Marcus och Martinus som pausprogram och helt uppenbarligen hade fler personer dykt upp för att få en skymt av poptvillingarna än för själva tävlingens skull.

I slutändan gick det som förväntat och startfältets enda riktigt starka låt blev en tydlig segrare både hos juryn och folket. Duon Norma John - bestående av Leena Tirronen och Lasse Piirainen - övertygade med sin originella och suggestiva "Blackbird".

Duons namn anspelade på spekulationerna om ett eventuellt förhållande mellan Marilyn Monroe (vars egentliga namn var Norma Jean Baker) och president John F Kennedy men - tillade bandet när det tillfrågades om saken - lika mycket var namnet ett internt skämt inom gruppen.

Till de flestas stora förvåning seglade Finland snabbt upp som en förhandsfavorit inför ESC i Kiev där den dramatiska balladen spåddes vissa chanser. Dessvärre gick det fel när det väl gällde: i semifinalen gjorde ett fel i ljudmixen att det långa pianosolot hördes alltför lite i tittarnas tv-apparater och till slut missade Finland finalen för tredje året i rad.

"Blackbird" blev en mindre schlager i Finland men förblir Norma Johns enda hitlistenotering. Duon har aldrig officiellt upplösts men jobbar mest på skilda håll inom musikbranschen, inte minst som låtskrivare åt andra artister.

Läget för UMK hade knappast förbättrats och inför 2018 skulle arrangörerna ta till drastiska åtgärder för att få ordning på torpet.

Norma John / Blackbird (Finland 2017)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev