Keep Me In Mind / Malta 1995

Spiteri är ett av de vanligaste efternamnen på Malta. Namnet kommer av italienskans "Ospitalieri" (som anspelar på Johanniterordern) och gavs ofta till övergivna, utomäktenskapliga barn. För andra gången på fyra år representerades Malta nu av en artist som hette Spiteri i efternamn.

Mike Spiteri var född 1955 i Żabbar och drabbades av rockmusiken redan i tidig ålder. Han sjöng på nattklubbar och olika hotell runt omkring landet och var vokalist i flera olika band. 1984 vann han Malta International Song Contest med gruppen Mirage och den underbart blipp-bloppiga "Kompjuter", skriven av Ray Agius och Alfred C Sant.

Elva år senare blev det seger i den nationella ESC-uttagningen för samma team av låtskrivare och artist. "Keep Me In Mind" hade en helt schysst melodi gömd någonstans under ett halvdant arrangemang - och en sedvanligt medioker insats av den maltesiska orkestern - men vann nog mest på ett engagerat framförande.

Bäst i den nationella finalen var de fyra piffiga körsångarna och deras inspirerade koreografi, men de fick inte följa med till Dublin där man istället hyrde in ett gäng irländska körsångare.

I Dublin ställde Kåge Gimtell - som producerat ESC i Malmö 1992 och nu var en del av den svenska delegationen - till med en del förvirring på den maltesiska presskonferensen då han bad Mike Spiteri att "hälsa hem till Mary". Han var helt säker på att de båda artisterna var gifta med varandra.

Under röstningen visade sig Malta ha spelat samma fula spel som året innan och fick merparten av sina poäng från fyra länder man hade goda relationer till. Tar man bort poängen från Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Spanien och Turkiet blir det inte så värst mycket kvar på det maltesiska poängkontot. Det skulle ändå ta flera år innan EBU satte ned foten mot kompisröstandet.

Mike Spiteri sjunger ännu och har vunnit fler tävlingar hemma på ön och internationellt. Idag fungerar han som mentor för yngre artister och lär dessutom vara en skicklig tecknare vid sidan om.

Mike Spiteri / Keep Me In Mind (Malta 1995)

Delad 10:e plats av 23 bidrag i Dublin

Rise Up / Grekland 2014

Grekland borde ha firat fyrtioårsjubiléet av sitt första deltagande i ESC men ingenting var som det skulle och feststämningen ville inte infinna sig. I juni 2013 hade regeringen bryskt och utan förvarning lagt ned det nationella rundradiobolaget ERT med mindre än 24 timmars varsel och missnöjet var utbrett.

Det hade inte ens funnits någon plan för vad man skulle ersätta ERT med. I väntan på den nya organisationen hade man ett tillfälligt bolag - DT - som skötte radio och tv. EBU kritiserade tilltaget i kraftiga ordalag och vägrade ge medlemsskap innan det nya bolaget ens börjat sända. Grekland fick delta i ESC på nåder.

Tillfälliga DT ville ha en nationell final och bad den privata musikkanalen MAD TV om hjälp. De plockade ihop "Eurosong - A MAD Show" där fyra bidrag tävlade om biljetten till Köpenhamn. Skivbolaget Panik Records var en viktig samarbetspartner och samtliga deltagande artister hade kontrakt med dem.

Vinnare blev Freaky Fortune, en ung duo bestående av sångaren Nicolas Raptakis och producenten Theofilos Pouzboris - en uppdaterad version av Bang! om man så ville. De hade släppt ett par singlar med viss framgång på en del lokala radiostationer och ansågs mogna för de stora sammanhangen.

Med sig på scenen hade de den ännu yngre RiskyKidd (Shane Schuller), en 19-årig rappare med rötterna i Jamaica och Tyskland, uppvuxen i London och Berlin innan familjen flyttade till Grekland.

"Rise Up" kändes som en bubblig sommarplåga och blev snabbt en hit i Grekland. En och annan trodde nog att grekerna hade ännu en bra placering på gång - sedan semifinalen infördes 2004 hade man bara hamnat utanför topp tio vid ett enda tillfälle - men i Köpenhamn hopade sig molnen på himlen.

Inte nog med att RiskyKidd visade sig ha rejält med nerver under den tuffa ytan så hade någon bestämt att det var en bra idé att ta in en trampolin på scenen som de båda vokalisterna skulle studsa runt på under den sista refrängen. Det lät förfärligt och gav ett amatörmässigt intryck. 

En finalplats blev det men på lördagen tangerade gossarna den lägsta placering Grekland någonsin fått i en final. "Rise Up" förblev Freaky Fortunes enda hit - duon upplöstes senare samma år - medan RiskyKidd lyckats göra sig ett namn i lokala rapkretsar.

Greklands nya statliga broadcaster NERIT började sända 4 maj 2014 men skulle få svårt att övertyga den grekiska publiken om sin förträfflighet.

Freaky Fortune feat RiskyKidd / Rise Up (Grekland 2014)

20:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Mysterious Woman / Irland 1997

Irland hade genomgått en otrolig förändring under de senaste åren. Landet - som alltid hört till Västeuropas allra fattigaste - hade fått luft under vingarna och ekonomin blomstrade. Man talade om det irländska undret och "den keltiska tigern".

Nu hade man dessutom vunnit ESC för fjärde gången på fem år - ett alldeles oerhört rekord. Trots att RTÉ alltid haft skral budget var det verkligen inte läge att tacka nej och avböja värdskapet. Irländare klarade det mesta, det ville man visa.

Den nationella finalen anordnades i Waterford - republikens äldsta stad - och i det lilla auditorium man valt rymdes ingen orkester. Nästan all musik låg på band - endast en stråksektion spelade på riktigt i direktsändningen.

Vinnare blev den rätt okände Marc Roberts - en 28-åring från Crossmolina som egentligen hette Seán Hegarty då han inte stod på scenen.

"Mysterious Woman" - skriven av John Farry med ett långt förflutet i olika band - var en typiskt inställsam irländsk schlagerballad med en ovanligt dum kärlekstext om en man som för ett ögonblick får se en vacker kvinna som han inte vet något om och som han aldrig talar med men som han vet att han för alltid ska älska hela sitt liv. Som ett första kapitel i den sämre sortens Harlekinroman, ungefär.

Själv föredrog jag tvåan "Suddenly" med Darren Holden, en rak och tydlig poplåt med betydligt mindre sirap i framtoningen.

I den snygga och högteknologiska final RTÉ bjöd på i Dublin framstod hemmalagets bidrag möjligen som lite väl gammaldags. Eller som något välbekant och lättidentifierat. Mer vågade och ambitiösa bidrag fick nöja sig med blygsamma placeringar medan Europas jurygrupper öste poäng över Marc Roberts. Efter att ha vunnit tävlingen sönder och samman var nog irländarna - och de flesta andra - nöjda med en andraplats.

Värt att notera är kanske att man nu lagt också stråkarna på band och inte alls använde den orkester som fanns på plats. Noel Kelehan - en av orkesterns varmaste förespråkare - lär inte ha varit helt nöjd och missade här sin sista chans att dirigera ett irländskt bidrag på hemmaplan.

"Mysterious Woman" blev en hit hemma på Irland och såväl Marc Roberts som Darren Holden har haft långa och framgångsrika karriärer, men under de kommande åren skulle RTÉ helt tappa greppet om den melodifestival de dominerat och slagit vinstrekord i. Efter 1997 har Irland inte placerat sig bland de fem bästa en enda gång.

Marc Roberts ställde upp i den irländska finalen på nytt 2008 där han än en gång blev tvåa - nu efter en skränig kalkon gjord av plast.

Marc Roberts / Mysterious Woman (Irland 1997)

2:a plats av 25 bidrag i Dublin

You / Sverige 2013

"Euphoria" hade varit en makalös seger: en magnifik vinnare med en alldeles oerhörd genomslagskraft även utanför tävlingen. För första gången på över ett decennium skulle Sveriges Television få stå värd för en tävling som växt rejält sedan det begav sig senast.

Christer Björkman och hans medarbetare hade längtat så länge och ville det här så mycket. Men det skulle visa sig övermäktigt att jonglera såväl Europas största underhållningsprogram som den mastodontapparat som den svenska melodifestivalen förvandlats till. En hel ansvar för den svenska uttagningen fick lämnas över på andra.

De svenska låtskrivarna hade kanske inte i första hand låtit sig inspireras av "Euphoria" utan snarare förlamas. Den genomgående standarden var om inte dålig så åtminstone lite avslagen, vilket kanske bäst illustreras av att vinnaren för första gången blev ett bidrag från Andra Chansen.

Robin Stjernberg - som startat sin bana i pojkbandet What's Up tillsammans med Eric Saade för att sedan komma tvåa i Idol - hade bara kommit trea i sin semifinal men förvaltade sin andra chans väl och tvålade slutligen till förhandsfavoriten - och tittarnas överlägsna etta - Yohio. 

"You" var en självbiografisk sång tillägnad artistens pappa. skriven av Robin själv tillsammans med bland andra de relativa nykomlingarna Linnea och Joy Deb som skulle komma att göra ett stort avtryck i tävlingen de kommande åren.

Inför ESC i Malmö låg ansvaret för det svenska numret på den nya delegationschefen Rennie Mirro. Den första repetitionen blev kaotisk, varpå Christer Björkman blev rasande och krävde bättring ögonblickligen. 

Även om numret fick bättre styrfart i tid för finalen var det ganska tydligt att värdlandet var långt ifrån att ha häng på hemmaseger. En fjortondeplats kändes riktigt blek året efter "Euphoria".

Robin Stjernberg blev aldrig något särskilt stort namn som soloartist men har fortsatt spela in musik såväl som att skriva och producera musik för andra. 2017 vann han Melodifestivalen en gång till som låtskrivare åt Robin Bengtsson.

Robin Stjernberg / You (Sverige 2013)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Beautiful Song / Lettland 2012

Det må vara Lettland förlåtet om Eurovision Song Contest inte låg överst på listan av saker man prioriterade. Finanskrisen hade slagit hårt och sopat bort en hel del av det välstånd man uppnått sedan självständigheten återupprättades 1991.

Faktum är att LTV varit en hårsmån från att hoppa av hela tävlingen några år tidigare innan Ventspils stad gick in och garanterade grundfinansiering. Ett litet land som i hög grad lever på turism har inte råd att hållas borta från Europas största tv-program, menade man.

Så man ordnade nationella finaler och skickade iväg bidrag till den internationella finalen trots att det inte fanns någon budget för själva scennumret. Vinnaren var ganska långt utlämnad till sitt eget kunnande. Ingen större överraskning att intresset för att ställa upp var ljummet.

Ljummen var också vinnarlåten 2012. "Beautiful Song" var en liten sång i maklig halvtakt om att vilja vinna ESC - precis som Johnny Logan gjort det år sångerskan Anmary föddes - och hur man sedan ska lägga världen för sina fötter och få sin sång spelad i alla radiokanaler som finns.

Anmary (Linda Amantova) var ingen novis: hon hade sjungit i närmare tio år och hade tre år tidigare tävlat i den nationella finalen som en del av Policistas - en rätt fjompig trio i polisuniformer. "Beautiful Song" var väl också rätt fjompig för all del, men när man bärgat segern gjorde man sitt bästa för att ge ett gott intryck.

Man putsade upp låten rejält och med hjälp av en påse sponsorpengar från Turkish Airlines spelade man in en charmig video som framställde såväl Anmary som låten i god dager.

I Baku var allt det spralliga och glada borta. Anmary och hennes fyra körsångerskor struttade runt på den gigantiska scenen och liknade mest ett cocktailparty för Rigas societet - eller ett mer uppklätt Tupperware-party - där alla närvarande blivit på humör för lite spontandans efter några drinkar för mycket. Den charm Anmary ändå besatt räckte inte alls över scenkanten och högst förväntat tog resan slut redan i semifinalen.

Anmary fortsatte att sjunga efter Baku. Dels undervisar hon i sång, dels sjunger hon i gruppen Promenāde.

Anmary / Beautiful Song (Lettland 2012)

16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Über die Brücke geh'n / Västtyskland 1986

Bland alla de låtskrivare och bandledare som befolkade den västtyska lättsammare musikscenen var det få som kunde matcha den framgång som Hans Blum hade. Tre gånger vann han Deutsche Schlagerfestspiele på kommersiella ZDF och 1969 vann han den stora melodifestivalen i Rio de Janeiro med den klatschiga "Zucker im Kaffee" framförd av Erik Silvester.

Ibland sjöng han också på egen hand med viss framgång - ibland under eget namn, ibland under pseudonymen Henry Valentino - och skrev otaliga hits som blivit oförglömliga och eviga i Tyskland.

Den enda scen han aldrig riktigt lyckats på var Eurovisionens Grand Prix där han skrivit Västtysklands bidrag 1965, 1967 och 1969. Sjutton år efter finalen i Madrid skulle den tyska publiken ge honom förnyat förtroende.

Systrarna Linda och Ingrid Probst från Saarland hade båda satsat på sång under varsitt artistnamn under 1970-talet. Linda Bergen lyckades aldrig riktigt etablera sig medan lillasyster Ingrid Peters fick ett par rejäla hits. 1979 ställde hon upp i den tyska ESC-uttagningen med "Du bist nicht frei".

Fyra år senare skrev hon kontrakt med Ralph Siegels skivbolag Jupiter records. Hon kom tvåa i den nationella finalen samma år med "Viva la mamma" i duett med July Paul - ett synnerligen oblygt lån av "Sarà perché ti amo" som Ricchi e Poveri haft stor framgång med - och fick en framgång med den tyska versionen av Rose Laurens hit "Africa". (Knappast hade skivomslaget med Ingrid Peters i blackface tagits emot särskilt varmt idag.)

Hans Blum har i intervjuer berättat hur lycklig Ingrid Peters var då "Über die Brücke geh'n" vann den nationella finalen 1986. Erfarna schlagersångerskor behövde alltid ny fart i karriären för att inte ratas och åkas förbi i konkurrensen och här hade hon en riktig pärla till låt i sina händer.

Musiken kändes här och nu och även texten andades en verklighet man sällan märkte av i tyska schlager: här antyddes att det var dags att bygga broar och försöka se det som finns bakom de murar som står mellan oss. Det skulle inte ens ta fyra år innan Berlinmuren föll en gång för alla.

Här fanns energi och kraft och en luftig refräng. Måns Ivarsson i Expressen utsåg "Über die Brücke geh'n" till årets bästa bidrag men misstänkte att den skulle få svårt att hävda sig mot belgiska Sandra Kim.

Men hur svårt tyskarna skulle få det i omröstningen kunde nog ingen förutspå. Man fick en tolva från London men hela nio länder gav Ingrid Peters nollpoängare. Hela 80-talets bästa tyska bidrag hamnade på en häpnadsväckande blek åttondeplats.

Singeln blev också en rätt modest framgång på hemmaplan och nu rev Ingrid Peters sitt skivkontrakt. Istället satsade hon på en karriär som programledare i både radio och tv, med stor framgång. Det skulle ta tio år innan hon släppte en skiva på nytt.

Idag ses "Über die Brücke geh'n" med all rätt som en klassiker och Ingrid Peters är ett etablerat namn som regelbundet åker på turné och som framträtt i över tusen tv-program. 2007 tilldelades hon "Saarlands förtjänstorden" för sin insats som ambassadör för Saarland. 

Ingrid Peters / Über die Brücke geh'n (Västtyskland 1986)

8:e plats av 20 bidrag i Bergen

Hou toch van mij / Belgien 1959

Belgien skulle med tiden visa sig vara allt annat än en gigant i de här sammanhangen men under de första åren var man stabila och trevliga - möjligen lite anonyma - och landade någonstans i mitten. Ganska mycket som Belgiens position i det verkliga livet.

Till finalen i Cannes 1959 skickade man en relativt färsk flamländsk stjärna. Bob Benny hade sjungit professionellt i flera år men fick sin första stora framgång 1957, då han redan hunnit fylla trettio. Artistnamnet hade han tagit efter att ha samarbetat med en orkesterledare vid namn Robert - "Bob" för de närmsta vännerna - som helst spelat Benny Goodman. I passet stod det något mindre popstjärnelika Emilius Wagemans. 

Att vinna den nationella schlagerfestivalen och få sjunga i Eurovisionens sångfestival förstärkte stjärnglansen ytterligare några grader. I Cannes sjöng Bob Benny med bravur och "Hou toch van mij" - en sång om innerlig kärlek - landade på sjätte plats.

Det skulle ta ända fram till 2010 innan något flamländskt bidrag placerade sig lika högt på nytt och tillsammans med "Me And My Guitar" förblir "Hou toch van mij" Flanderns bästa resultat i ESC.

Två år senare skulle finalen åter gå av stapeln i Cannes och då var sångaren från Sint-Niklaas - som förutom Bob Benny är känt för att ha Belgiens största marknadstorg - tillbaka i startlistan på nytt, nu med mer modest framgång.

Bob Benny / Hou toch van mij (Belgien 1959)

Delad 6:e plats av 11 bidrag i Cannes 

Alcohol Is Free / Grekland 2013

Sett några år i backspegeln kan det vara svårt att på allvar greppa hur förlamande den finanskris som drabbade världen i slutet av 2008 verkligen var. Den bet sig fast och sipprade in överallt och överskuggade nästan alla andra frågor i flera år.

För Grekland var det rutschkana rakt ned i helvetet. 2004 hade man stått värd för de olympiska spelen och fått beundrande blickar av en hel värld: nu var man allas slagpåse och allmänt åtlöje. Inte nog med att den nationella ekonomin rasade samman så var Grekland det hopplösa landet där ingen brytt sig om regler och där alla fuskat sig fram. Det var ett hårt slag för den grekiska självbilden.

Vinnaren av den grekiska finalen 2013 satte ord på det många kände. Texten beskriver Grekland som en liten hjälplös båt (roligt nog för ESC-fansen så är det inte vilken sorts båt som helst, utan en trehantiri) som driver runt på ett hav av sprit. Kaptenen är plakat, sjöjungfrurna sjunger (enligt grekisk folklore är sjöjungfrur inga klatschiga Disneyprinsessor utan ondskefulla väsen som drar sjömän ned i djupet) och ingen kan styra upp skeppet.

Om vi trycker på paus en liten stund här vill jag uttrycka min förvåning - än en gång - över hur lite EBU bryr sig om sin egen regelbok. Det finns en passus som säger att inga bidrag får innehålla politiska bidrag men den här låten är helt uppenbart politisk, engagerad och arg.

De argaste budskapen går hem bäst om de kläs i glada toner och Koza Mostra - under ledning av Ilias Kozas och förstärkta med den 57-årige Agathonas Iakovidis, med fyrtio års karriär i bagaget - hade blandat punk och ska med rebetiko, en modern och urban grekisk folkmusik.

Framför allt svängde det som sjutton om hela paketet och de grekiska karlarna - iförda fustanella, en sorts kilt som förekommer över hela Balkan - dansar runt som om det gällde livet. Glöden gick igenom rutan och Grekland fick en framskjuten placering. Den sista på många år, kan tilläggas.

Låten blev en enorm succé och toppade de grekiska listorna men det vilsna skepp som var Grekland skulle snart irra sig ut på riktigt djupt vatten.

Mindre än en månad efter finalen i Malmö - den 13 juni 2013 - meddelade den grekiska regeringen att rundradiobolaget ERT skulle upplösas med omedelbar verkan. Folkstormen lät inte vänta på sig och EBU skickade ett kraftigt formulerat brev till landets ledning.

Ingenting hjälpte och vid midnatt gick de grekiska tv-rutorna ned i svart i väntan på det nya tv-bolag man hade för avsikt att starta och Grekland - ett land i djup kris - stod utan nationell public service.

Koza Mostra lyckades aldrig riktigt följa upp sin hit och bandets andra album gick rätt obemärkt förbi 2017. Agathonas Iakovidis fortsatte en mycket framgångsrik karriär fram till sin död 2020.

Koza Mostra feat Agathonas Iakovidis / Alcohol Is Free

6:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

I'm Not Afraid To Move On / Norge 2003

Ett år i utvisningsbåset verkar ha fått NRK att bubbla av revanschlust. Jämfört med 2001 - då nästan hela startfältet bestod av luft och halvdana låtar - visade sig Norsk Melodi Grand Prix 2003 höra till en helt annan division. Här fanns betydligt bättre låtar, gott humör, lite humor och vad som var tänkt att vara en popstjärna i vardande.

Kikki, Lotta & Bettan hade kommit trea i Melodifestivalen året innan och bjöd på en glad uppvisning, allt i syfte att marknadsföra den show man efter en framgångsrik turné runt Sverige nu skulle sälja in till Norge. Birgitte Einarsen var en annan glad kandidat vars "Good Evening Europe" var en kärleksfull hyllning till ESC och dess klischéer, som ett slags norsk prototyp till "Love Love Peace Peace".

Stjärnan som skulle matchas fram var Alfie - Alf Gunnar Nilsen - med ett förflutet i norska Popstars där bandet Cape skapats. Där fick man bara sjunga det som lades framför en på bordet, berättade han i en intervju där han gladdes åt att nu få skriva sina egna låtar. "One" hyllades i pressen före finalen.

Men när rösterna räknats hade en annan ung man slagit knock på publiken: 24-årige Jostein Hasselgård från Fredrikstad drog förbi hela konkurrensen på ett sätt få hade förutspått. Själv var han bara med för att se och lära hur ett stort evenemang går till.

Efter den norska finalen drog tidningarna ned förväntningarna rejält och menade att "I'm Not Afraid To Move On" var långt ifrån stark nog att göra väl ifrån sig. Just ingen pratade om Norge utom Lena Philipsson (Sverige 2004) som i Inför Eurovision Song Contest på SVT utsåg Norge till personlig favorit. I den finlandssvenska motsvarigheten plockade även skådespelerskan Stina Liman ut Jostein Hasselgård som en mycket tänkbar vinnare.

Någonstans på vägen blev Norge ändå en snackis och under veckan i Riga började allt fler viska om goda chanser. Åtminstone fram till den repetition då någon ljudtekniker startade fel version av den norska ljudbakgrunden (hur det gick till förklarades aldrig riktigt) och arma Jostein sjöng riktigt illa och trevande i sin jakt på rätt tonart. Snart nog var ordningen återställd och tonerna landade där de skulle.

I finalen gick det utmärkt och Norge fick sin bästa placering sedan 1996. Trots det blev låten bara en halvdan framgång på de norska hitlistorna och Jostein själv var föga intresserad av att bli popstjärna. Han studerade harmonier och jazz och har fortsatt göra musik, om än i mindre sammanhang, inte minst med vokalgruppen Pust.

Jostein Hasselgård / I'm Not Afraid To Move On (Norge 2003)

4:e plats av 26 bidrag i Riga

Through My Window / Estland 2006

Estland hade tappat bettet och hade floppat tre år i rad. Varför gick det plötsligt så illa? Vad gjorde man för fel och kunde man på något sätt rätta till det hela? Senast man fått en bra placering - på hemmabanan i Tallinn 2002 - hade man använt sig av en svensk artist? Var det hemligheten?

Två av landets ledande låtskrivarteam hade åtminstone dragit den slutsatsen och hyrt in sångerskor som utmärkt sig i den svenska tv-serien Fame Factory. Priit Pajusaar (1996, 1999, 2004) hyrde in Carola Szücs medan Pearu Paulus (2000, 2002) bad vinnaren Sandra Oxenryd att sjunga hans låt.

Estlands varma blick mot Sverige var inte någon ny idé. De drygt 150 år då Estland lydde under den svenska kronan kallas i den estniska historieskrivningen för "den gyllene svenska tiden". 

Att tänka svenskt var ändå inte den enda möjligheten. Efter att ha kommit på fjärde plats i Stockholm 2000 hade Ines avvecklat samarbetet med Pearu Paulus, uppfunnit sig själv på nytt och blivit landets hetaste popstjärna. Nu ställde hon upp på nytt med den egenhändigt skrivna "Iseendale" ("För din egen skull") - med en distinkt doft av Coldplay i arrangemanget - och blev genast skyhög favorit att vinna.

Att låta esterna själva välja vinnare med sina telefoner hade inte funkat så bra som man hoppats de två senaste åren och istället hade man återinfört en jury bestående av internationella experter. De såg också ut att välja Ines ända fram till Kobi Oshrat från Israel gav "Iseendale" två poäng och Sandra Oxenryd en tolva. 

Åtskilliga hakor tappades när den blonda svenskan vann och reaktionerna i pressrummet var långt ifrån särskilt hjärtliga. Året efter var telefonröstningen tillbaka igen.

”Through My Window” var byggd på i princip ett enda riff, oblygt plockat rakt ifrån Abbas ”Does Your Mother Know”. Annars var den en logisk fortsättning på Estlands bidrag från 2000 och 2002, men tiden hade gått vidare och formulan började kännas rätt ospännande.

Sandra Oxenryd gjorde ingenting fel och jobbade hårt men till skillnad från Sahlene lyckades hon aldrig övertyga den estniska publiken om att hon var en av dem. Trots ett solitt och energiskt framträdande i Aten blev det ännu en estnisk flopp i semifinalen och nu började hemmapubliken misströsta på allvar.

Sandra Oxenryd lyckades aldrig etablera sig som soloartist, varken i Estland eller i Sverige. Inte heller i Polen - 2008 ställde hon upp även i den polska finalen. Hon har ändå hållits kvar i branschen där hon spelat musikal och körat bakom andra artister.

Estland hade inte tappat tron på Sverige helt och valde 2019 att för tredje gången skicka en svensk artist som representant till ESC.

Sandra Oxenryd / Through My Window (Estland 2006)

18:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

Wat een geluk / Nederländerna 1960

Av de fyra första upplagorna av ESC hade Nederländerna vunnit två. Det hade gjort tävlingen omåttligt populär mellan väderkvarnarna men den nederländska tv:n var inte särdeles sugen på att arrangera en ny upplaga av den internationella finalen. BBC - som gärna ville visa sitt kunnande för världen - fick gärna ta över.

Delta ville man för allt i världen göra och i den nationella finalen deltog åtta bidrag som vart och ett framfördes av två olika artister. När juryn valt den vinnande låten röstade de en gång till om vilken av de två artisterna som skulle skickas till London. Rudi Carrell slog ut Annie Palmen och fick sitt riktigt stora genombrott.

Rudolf Wijbrand Kesselaar hade sjungit inför publik redan som ung: hans far och farfar var båda verksamma inom showbiz och bägge använde artistnamnet Carrell som nu fick gå i arv till junior. Okänd var Rudi Carrell inte - han hade haft en egen tv-show redan året innan - men "Wat een geluk" ("Vilken tur") blev en riktig landsplåga och plötsligt var Rudi överallt.

I London kom han näst sist men som en historisk prototyp av Jahn Teigen i Paris 1978 skrattade Rudi Carrell glatt åt misslyckandet och etablerade sig som en ständigt leende entertainer. 

Rättvisa skipades några år senare då även Annie Palmen fick sin chans att misslyckas i ESC. Det skulle ta ända fram till 1969 innan Nederländerna fick en framskjuten placering på nytt.

Med åren lyckades Rudi Carrell även etablera sig i Västtyskland där han blev ett tungt namn inom tv-världen och vars olika program hjälpt till att lansera en mängd nya ansikten. 1974 flyttade Carrell till Syke utanför Bremen där han bodde kvar fram till sin död 2006.

I hans födelsestad Alkmaar finns sedan 2007 en byst av Rudi Carrell, en av alla tiders största namn inom nederländsk underhållning.

Rudi Carrell / Wat een geluk (Nederländerna 1960)

12:e plats av 13 bidrag i London

Be My Valentine / Ukraina 2009

Det hade gått alldeles utmärkt för Ukraina som på riktigt etablerat sig som en tungviktare i ESC. Man hade vunnit 2004 och kommit tvåa två år i rad, något bara Frankrike, Israel, Storbritannien och Tyskland gjort tidigare.

Inte nog med att man hade traditioner att leva upp till - finalen 2009 skulle avgöras i grannlandet Ryssland som man hade alltmer komplicerade relationer till. Det skulle helt klart vara önskvärt att göra väl ifrån sig i Moskva. 

Via en nationell final gav de ukrainska tittarna sitt förtroende till Svitlana Serhiivna Loboda, en erfaren 26-åring från huvudstaden Kiev. Hon hade studerat musik sedan ung ålder och var utbildad i såväl komponerande som dirigerande, och spelade både piano och trummor. I offentligheten har hon oftast skrivit sitt namn Svetlana.

Hon hade varit medlem av den storsäljande gruppen VIA Gra - utanför den forna Sovjetunionen lanserade som Nu Virgos - men startade snart en framgångsrik solokarriär med flera stora hits och spektakulära musikvideor på meritlistan.

Hon hade själv skrivit "Be My Valentine" (som inför Moskva fick undertiteln "Anti-Crisis Girl"), som fick en snygg video där man mestadels klippt ihop bitar från de tidigare videor Svetlana spelat in.

Scenshowen var påkostad och hejdundrande: Svetlana och hennes tre dansande gladiatorer befann sig i en stor metallkonstruktion som sångerskan omväxlande kallade "helveteshjul" och "ett slags lyckohjul". Gladiatorerna slängde och kastade med stjärna som bestämt sig för att göra ett intryck.

Att den egna sånginsatsen inte stod i fokus märktes tydligt på en repetition då Svetlana Loboda tappade sin mikrofons sändardosa utan att det hördes någon större skillnad. En del pressmedlemmar drog genast slutsatsen att den ukrainska divan egentligen inte kunde sjunga, men det bekom henne inte desto mer. Där hade hon inget mer att bevisa för sina fans.

I rösträkningen klickade det inte riktigt som det gjort för Ukraina de senaste åren och en tolfteplats kändes plötsligt lite blek i jämförelse. Sångerskan skakade av sig all eventuell besvikelse och har fortsatt gå från klarhet till klarhet i en mycket framgångsrik karriär, numer oftast enbart under sitt efternamn Loboda (som uttalas "Labada").

Helveteshjulet tog hon med sig hem till Kiev efter finalen. Hon menade att det skulle vara synd om det inte användes till något. Enligt en intervju står det numer i hennes pappas garage där husdjuren leker på det.

I likhet med Ani Lorak (Ukraina 2008) satsade hon hårt på sin karriär i Ryssland men vid invasionen i februari 2022 tvekade inte Svetlana Loboda att välja sida. Hon rev alla sina ryska kontrakt och använde alla sina kanaler för att sända ut information om Ukrainas lidande, även till sin ryska fanbase. Sedan dess har hon använt sin karriär för att skapa uppmärksamhet kring och samla in pengar för Ukraina, något hon prisbelönades för i december 2022.

Uppdaterad 18 maj 2024 

Svetlana Loboda / Be My Valentine (Ukraina 2009)

12:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Euphoria / Sverige 2012

Trots att den nya Melodifestivalen med semifinaler och landsomfattande turné var en succé med höga tittarsiffror hade den inte gett Sverige de goda resultat publiken väntade sig. Efter Martin Stenmarcks misslyckande i Kiev 2005 vände trenden permanent nedåt och 2010 i Oslo åkte Anna Bergendahl ut redan i semifinalen.

Så kunde man inte ha det. Nu gällde det att ta tillbaka kommandot och visa vart skåpet ska stå. Få de svenska fingrarna tillbaka på pulsen. Eric Saades tredjeplats i Düsseldorf var ett bevis på att man var på rätt väg men det man suktade efter var en seger.

Låten som skulle bärga segern var "Amazing" med Danny Saucedo. Den verkade ha allt som krävdes. Danny hade testat två av de andra låtarna som senare valdes ut men tyckte inte att de kändes rätt.

Den ena av Dannys ratade låtar gavs till musikalartisten David Lindgren medan den andra, "Euphoria" gavs till Loreen som till en början var måttligt intresserad.

Lorine Zineb Noka Talhaoui från Västerås hade en hel del saker på meritlistan. Hon hade tävlat i Idol, jobbat som tv-producent och fått en hit i melodifestivalen 2011 trots att "My Heart Is Refusing Me" åkte ut i Andra Chansen. 

I sin självbiografi berättar Christer Björkman hur Loreen tog den ganska raka och enkla låt som "Euphoria" var från början och gjorde den till något helt eget och svårtillgängligt, och hur producenten Peter Boström sedan i samarbete med artisten fick försöka förvandla den tillbaka till en hitlåt igen.

När Christer Björkman såg Loreen uppträda tillsammans med dansaren Ausben Jordan i den första semifinalen i Växjö insåg han att det här var vinnaren. Lika säker är han på att Danny skulle ha vunnit i Baku om inte Loreen kommit i vägen.

Den frispråkiga Loreen gjorde EBU nervösa då hon besökte människorättsorganisationer i Baku och uttalade sig om värdlandets politiska klimat, men det alla visste från första stund var att Sverige skulle vinna. Inte ens då Loreen råkade sätta en konstgjord snöflinga i halsen under den repetition då jurygrupperna röstade var det något tvivel om hur det skulle gå.

Sverige slog inte Alexander Rybaks poängrekord från 2009 men fick hela arton tolvpoängare och pulvriserade motståndet. "Euphoria" blev en makalös framgång och ett av de kommersiellt mest framgångsrika ESC-bidragen någonsin. Jag skulle gärna skriva "det mest framgångsrika" men hur kunde man räkna ut det? Hur vet man när någon har slagit "Volare"?

Loreens ovilja att vara en popstjärna i mängden gjorde hennes dessvärre till ett one-hit-wonder efter tävlingen. Idag är "Euphoria" till hälften en makalös megahit av ett format man skulle önska att ESC kunde producera oftare, till hälften ett stort och jobbigt monument man måste förhålla sig till - ett mål som är nästan omöjligt att nå men som kommande vinnare på något sätt förväntas sträva efter. Precis som den världskarriär Abba fick efter att ha vunnit med "Waterloo". 

Loreen / Euphoria (Sverige 2012)

1:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

C'est le dernier qui a parlé qui a raison / Frankrike 1991

Efter den stora framgången med att skicka zouk till Zagreb var det inget svårt val för Marie-France Brière på Antenne 2 att fortsätta utforska Frankrikes minoriteter och ge dem en plats i eurovisionens strålkastarljus. Målet var att modernisera den här gamla tävlingen och - naturligtvis - att ta Frankrikes första seger sedan 1977.

Amina Annabi var glödhet och ett riktigt scoop för fransk tv. 29-åringen från Cartago i Tunisien hade skapat sig ett namn i Paris musikkretsar i många år, främst inom rap och hiphop men också inom den nya smältdegel som ofta något förminskande kallades world music. 

Aminas debutalbum "Yalil" släpptes i över tjugo länder och fick stor uppmärksamhet, inte minst då det stormade in på Billboards lista för världsmusik där det som bäst nådde en femteplats. 1991 tilldelades hon det prestigefyllda Piaf-priset och deltog i en manifestation ordnad av Peter Gabriel i samband med Gulfkriget.

"C'est le dernier qui a parlé qui a raison" ("Den som talat sist har rätt") var skriven av Amina i samarbete med Wasis Diop, en musiker med rötterna i Senegal och som också medverkade på scenen i Rom.

Att ställa upp med en artist från arabvärlden var inte okontroversiellt i Gulfkrigets skugga. När Israel gav sin tolva till Frankrike var det ett förlösande ögonblick och de båda ländernas artister kramades inför pressens smattrande kameror.

Mindre varm blev stämningen då värdlandet Italien som sista röstande land gett sin tolva till Amina som plötsligt delade förstaplatsen med svenska Carola. Efter en stund av den totala förvirring som enbart italienska artister som leker programledare kan framkalla åberopade EBU:s röstkontrollant Frank Naef en relativt ny regel där man skiljer två vinnare åt genom att räkna antalet fullpoängare.

Sverige och Frankrike hade fått fyra fullpoängare var medan Sverige hade fler tiopoängare och segern gick Amina förbi. Den franska delegationen hävdade att de aldrig hört talas om någon sådan regel och i stundens hetta anklagade Amina svenskarna något osnyggt för att ha fuskat till sig segern.

Singeln - på skiva kortades titeln ner till "Le dernier qui a parlé" - sålde rätt bra och blev en större hit än den svenska vinnarlåten. Amina gav ut ett hyllat album till men tog sedan en längre paus i karriären.

1999 var Amina tillbaka i hetluften med ett nytt album. Samma år var hon en hårsmån ifrån att göra comeback i ESC som representant för Bosnien-Hercegovina tillsammans med Dino Merlin men då sade hennes franska skivbolag nej. 

Vid sidan av musiken har Amina även skådespelat och gjort en betydande antal filmroller genom åren.

Aminas hemland Tunisien skulle ha deltagit i ESC 1977 - när startordningen lottades fick de startnummer fyra mellan Nederländerna och Österrike - men drog sig ur av okänd anledning innan de valt bidrag. Läs mer om saken här. 

Amina / C'est le dernier qui a parlé qui a raison (Frankrike 1991)

2:a plats av 22 bidrag i Rom

Ljubav je svuda / Serbien 2013

Det hade verkligen inte gått dåligt för Serbien i ESC. Man hade vunnit på första försöket, varit i final alla år utom ett och parkerat i topp tio hälften av gångerna man deltagit. Men man hade också hattat hit och dit och valt sina bidrag på nya sätt nästan varje gång och förvirrat den egna publiken lite grann.

Det bästa alternativet vore nog att återinföra en stor nationell final där tittarna fick sista ordet vem som skulle representera landet i Malmö. Beosong 2013 ordnades två kvällar i rad: först spelades femton hoppfulla kandidater upp varav fem röstades vidare till den andra kvällens superfinal. 

Man kan notera att en del kända namn rök ut redan i semifinalen och den slutliga vinnaren var riktig färskvara: en trio sammansatt speciellt för sammanhanget av tre solosångerskor som inte riktigt hittat sin plats i musikvärlden.

Moje 3 bestod av Mirna Radulović, Nevena Božović och Sara Jovanović som alla tre tävlat i serbiska The Voice och kommit etta, tvåa och trea i tävlingen. Nevena Božović hade dessutom kommit trea i Junior Eurovision 2007.

"Ljubav je svuda" ("Kärleken finns överallt") hade dessutom väletablerade låtskrivare bakom sig: Saša Milošević Mare hade skrivit Serbiens vinnarlåt 2007. Det här kunde väl inte bli annat än succé?

Det kunde det dessvärre. I Malmö fick trion aldrig ordning på sin låt som bara lät mer och mer gapig. Tittarna lät sig inte imponeras och i likhet med alla andra länder som tidigare varit delar av Jugoslavien åkte Serbien ut i semifinalen.

Snopet och pinsamt tyckte man på RTS i Belgrad och bestämde sig raskt för att ta en liten paus och stå över ESC 2014 i Köpenhamn. Moje 3 satte också raskt punkt för samarbetet och gick vidare till solokarriärer istället. Nevena Božović skulle representera Serbien på nytt 2019.

Moje 3 / Ljubav je svuda (Serbien 2013)

11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

Io così non ci sto / Schweiz 1983

Hur många riktiga rockstjärnor finns det i Schweiz? Ni är ursäktade om ni inte kommer på någon längre lista. Schweizarna har exporterat så mycket annat - ost, klockor, choklad - att energin inte riktigt räckte till att bli något starkt fäste för elgitarrer eller tungt gung.

Ett band som ändå lyckades göra ett avtryck var Trampolin som spelat tillsammans under olika namn sedan 1972. Från början sjöng man på schweizertyska men skivbolaget CBS trodde på dem och ville testa en internationell lansering.

Man spelade in två album på engelska där flera av låtarna var skrivna av gitarristen Remo Kessler, ofta i samarbete med bandets producent Tommy Gonzenbach. 1981 gick "Gonna Make It Alright" upp i topp på den schweiziska hitlistan. Trots att det var Trampolins största hit blev det bara en singel till och medlemmarna gick skilda vägar.

Remo Kessler och Tommy Gozenbach fortsatte att skriva låtar ihop 1983 vann man den schweiziska melodifestivalen med "Io così non ci sto" ("Så här vill jag inte ha det") med text av Nella Martinetti.

Mariella Farré (egentligen Gabriella Filomeno) hade italienskt påbrå men var uppvuxen i Schaffhausen, Schweiz nordligaste stad. Hon hade sjungit i en mängd talangjakter, släppt en singel eller två och kommit sist i den nationella finalen 1981. Nu gick det betydligt bättre.

När den svenska pressen fick förhandstitta på bidrag inför München ansågs Schweiz låt vara en av de som kunde hota Carola, något som känns underligt i efterhand. "Io così non ci sto" är ingen dålig låt men de olika delarna hänger inte riktigt ihop. Bitvis känns den också lite väl krävande för Mariellas röst och SVT:s kommentator Ulf Elfving kallade den "en känslosam standardschlager".

Juryns reaktion var ljummen och för första gången sedan 1974 hamnade Schweiz utanför de tio främsta. Jag undrar hur det skulle gått om Mariella fått tävla med sin singel "Magica Notte" från samma år istället?

Misslyckandet i München påverkade inte de inblandades karriärer desto mer. Remo Kessler blev värvad som gitarrist i Gianna Nanninis band och förblir en eftertraktad musiker än idag. Nella Martinetti skulle återkomma till ESC och vinna hela tävlingen 1988.

Mariella representerade Schweiz på nytt 1985 och satsade sedan på Italodisco i låtarna "Dancing In The Moonlight" och "Love Me Or Leave Me". När popkarriären planade ut satsade hon på dans och grundade egen dansskola som hon driver än idag. 2011 skickade hon in "One Of A Kind" till den schweiziska finalen utan att bli utvald.

Mariella Farré / Io così non ci sto (Schweiz 1983)

15:e plats av 20 bidrag i München