Narodnozabavni rock / Slovenien 2010

Hittepå-musik. Musik som ingen lyssnar på egentligen och som bara skrivits för att vara med i en melodifestival på tv. I många år har ESC dragits med stämpeln att vara ett forum för just sådant som aldrig skulle kunna existera eller fungera utanför tävlingen.

Periodvis har det dessvärre varit ganska sant. Särskilt under 1990-talet uppstod ett slags hybridballad i gränslandet mellan gammaldags schlager och folkmusik. De låtarna belönades ofta rikligt av jurygrupperna men berörde få människor utanför bubblan.

Under 2000-talet hade det allmänna tillståndet i ESC förbättrats på den punkten. Bidragen blev mer mångsidiga och flerfacetterade och allt färre låtar kändes skrivna blott och bart för att dra hem en och annan poäng i ESC. Men ibland dök det upp halsbrytande undantag.

Rok Žlindra var en ung dragspelare från Sodražica i södra Slovenien. Han hade startat en egen orkester - Ansambel Roka Žlindre - som spelade det man i de tyskspråkiga länderna skulle kallat Volksmusik, en trallvänlig och lätt schlagerifierad version av tyrolsk folkmusik. Det slovenska namnet för samma sak är narodnozabavna glasba - ungefär "nationell underhållningsmusik".

När man skulle ställa upp i den slovenska ESC-uttagningen ville man bjuda på något lite extra och slog sig ihop med Kalamari - ett slovenskt rockband inspirerade av Scorpions och ungefär lika hårda som marshmallows. Slutresultatet var ett sann varning inför vad som kom hända när man kombinerar inkompatibla arter.

Slovenerna själva jublade. Såväl rock som Volksmusik är populära genrer bland de breda folklagren och folkrocken fick nästan fem gånger så många telefonröster som tävlingens tvåa. Det övriga Europas entusiasm var avsevärt mindre och i den andra semifinalen i Oslo kom de glada slovenerna på näst sista plats.

Rok Žlindra och hans orkester hade ändå fått ett stort genombrott och har fortsatt spela tillsammans. För den som inte kan få nog har bandet till dags dato (2018) gett ut inte färre än fem skivor. Även Kalamari spelar vidare trots att Jože Jež - sångaren som följde med till Oslo - hoppade av gruppen 2014.

Ansambel Roka Žlindre & Kalamari / Narodnozabavni rock (Slovenien 2010)

16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Celui qui reste et celui qui s'en va / Monaco 1974

Romuald hade gjort det mesta: han hade tävlat vid den stora schlagerfestivalen i Rio, han hade tävlat i ESC 1964 och 1969, han hade spelat in ledmotivet till en fransk film och han hade släppt ett stort antal singlar. Och ändå kom aldrig det stora genombrottet i hemlandet.

Gissningsvis var det Romuald själv som var problemet. Hans stora röst och bombastiska sätt att sjunga - han liksom vräkte ur sig stora kaskader av kraftfulla toner utan att låta lika spännande som en Tom Jones eller en Engelbert Humperdinck - uppfattades säkerligen som ganska gammaldags redan i slutet av 1960-talet. Efter drygt tio år av lanseringsförsök kan man förstå om skivbolaget tappat intresset en smula.

Turligt nog ville tv-bolaget i Monaco ge honom en ny chans efter att han representerat dem med den äran tio år tidigare. Utrustad med en riktigt svulstig och bombastisk ballad om ett hjärta som inte bara brustit utan formligen sprängts i luften åkte han till Brighton och hoppades på det bästa.

Texten handlar om en dramatisk skilsmässa där han absolut förstår och inte alls är arg men där "vi" redan förvandlats till "du och jag". Vid varje avsked finns den som blir lämnad och den som ger sig av, den som bedrar och den som inget vet, den som snart går vidare och den som ska förbli ensam för evigt.

Det blev en klart godkänd delad fjärdeplats till slut men i skivbutikerna överskuggades låten totalt av Sverige, Italien och Nederländerna. Om inte Frankrike tvingats hoppa av finalen hade kanske poängskörden blivit ännu större men nu fick inte den för hans karriär så viktiga franska publiken ens se ESC i direktsändning.

För skivbolaget var saken därmed klar. "Celui qui reste et celui qui s'en va" blev Romualds sista singel på ett stort bolag.

Han kanske aldrig blev någon stor stjärna men helt bortglömd är Romuald inte. 2011 gavs det ut en dubbel-CD med de låtar han spelat in 1963-1974.



Romuald / Celui qui reste et celui qui s'en va (Monaco 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag

Thunder And Lightning / Bosnien-Hercegovina 2010

Det hade inte riktigt hunnit gå tjugo år sedan Jugoslavien rämnat och fallit i bitar men helt tydligt hade de som tidigare kallats jugoslaver börjat sakna varandra. Inte minst tydligt märktes det inom populärkulturen.

När internationella underhållningsformat som Idol lanserades skapade inte de tidigare jugoslavrepublikerna sina egna versioner, istället ordnades mer påkostade varianter som var öppna för deltagare från hela ex-Jugoslavien. Till en början gick det lite trevande och publiken röstade mest på sina ”egna” deltagare.

I Operacija Trijumf 2008 ändrades allt då den bosnienserbiske rocksångaren Vukašin Brajić charmade alla och fick tittare från alla deltagande republiker bakom sig. I finalen blev han tvåa och tillsammans med ett par medtävlare bildade han OT Bend som ställde upp i den serbiska uttagningen till ESC 2009.

Det måste ha varit lite av en dröm för bosnisk tv att få Vukašin på kroken och till deras stora glädje tackade han ja till att representera sitt hemland i Oslo. ”Munja i grom” (”Blixt och dunder”) presenterades för publiken i ett särskilt program. I efterhand bestämde man sig för att sjunga på engelska istället, men textidén förblev densamma.

Texten handlar på ytan om ett par som har svårt att finna varandra, som har svårt att förlåta det som hänt i det förflutna, som är blixt och dunder som håller varandra i handen. Mellan raderna handlar det naturligtvis om Bosnien-Hercegovina självt, vars båda delrepubliker fungerade allt sämre tillsammans, och behovet av att försöka enas och skapa ett fungerande land.

Sin vana trogen tog sig Bosnien-Hercegovina till final men halkade lite längre ned i resultatet än man vant sig vid. Vukašin Brajić har hållit sig kvar inom musiken men har inte riktigt levt upp till de förväntningar som ställdes på honom efter genombrottet och har de senaste åren släppt ny musik högst sporadiskt.



Vukašin Brajić / Thunder And Lightning (Bosnien-Hercegovina 2010)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Peace Will Come / Georgien 2008

Efter att ha gjort en på många sätt spektakulär och progressiv debut i Helsingfors var möjligen Georgiens andra bidrag en mindre besvikelse. "Peace Will Come" var visserligen en städad och prydlig - om än aningens förutsägbar - önskan om fred framförd av en sångerska med högt tonläge och en distinkt röst.

Diana Gurtskaya föddes i Abchazien i juli 1978 och var blind sedan födseln. Trots att Sovjetunionen knappast var den ideala platsen för ett barn med funktionsnedsättning upptäcktes Dianas musikaliska talanger tidigt och hon flyttade till Tbilisi som väldigt ung för att få en ordentlig musikutbildning.

Året innan hade hon ställt upp i den vitryska uttagningen samt tagit emot ett hederspris utdelat av Vladimir Putin. Då hon vann den georgiska finalen genomförde hon ett rätt spektakulärt klädtrick som förbättrades ytterligare inför Belgrad. Något förvånande tog sig Diana till final och fick där en ännu bättre placering än man fått året innan.

Vädjan om fred hjälpte föga. Den 8 augusti 2008 utbröt krig i Georgien då de ryskspråkiga utbrytarrepublikerna Abchazien (där Diana Gurtskaya föddes) och Sydossetien bröt sig loss med hjälp av ryska trupper. Sedan dess är de båda områdena de facto självständiga även om deras självständighet endast erkänns av ett fåtal länder, däribland Ryssland.

Georgien vägrade först att delta vid ESC 2009 i Moskva men anmälde sig efter en del påtryckningar från EBU. Georgierna valde helt fräckt ut den utstuderat provocerande (och för all del mycket underhållande) "We Don't Wanna Put In" med Stephane & 3G. När EBU underkände texten vägrade man ändra den varpå Georgien uteslöts ur tävlingen.

Diana Gurtskaya är idag gift med en högt profilerad advokat i Moskva och är av allt att döma populär i maktens korridorer. 2014 undertecknade hon en petition till stöd för Vladimir Putin och Rysslands handlande på Krim.



Diana Gurtskaya / Peace Will Come (Georgien 2008)
11:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Silent Storm / Norge 2014

Varje år sedan 2006 hade NRK - tydligt inspirerade av Sveriges melodifestival - ordnat semifinaler runt omkring i landet innan man låtit Norsk Melodi Grand Prix kulminera i en stor final i Oslo Spektrum. Nu hade ett nytt team tagit över rodret och förändringens vindar blåste.

Man behöll semifinalerna men höll samtliga tre i en teater i Oslo, dessutom tre kvällar i rad. Man ville skapa en mer avskalad och organisk stämning än tidigare år men varken tidningarna eller tittarna var med på noterna. Pressen skrek att Melodi Grand Prix ödelagts och tittarsiffrorna blev riktigt låga.

Kanske att den massiva kritiken skrämt bort publiken för inte heller finalen drog till sig några större tittarskaror. Startfältet var inte så dumt, men vad spelar det för roll när ingen ser på? Programmakarna fick verkligen någonting att fundera på inför 2015.

Annars var vinnarlåten skriven av precis den typens deltagare man gissar att NRK var ute efter. Josefin Winther var ett ungt och ambitiöst popsnöre med gott anseende och en hel del radiospelningar på meritlistan.

"Silent Storm" hade hon skrivit för sin kusin, glasmästaren Carl Espen Thorbjørnsen. I en fin intervju för QX berättade Josefin om hur hon känt till kusinens vackra röst och hans längtan efter att få sjunga inför människor och hur hon skapade en personlig och intim sång om hur hon uppfattade honom och hans person.

Det avskalade och uppriktiga fungerade i Köpenhamn där Norge landade på en fin åttondeplats. På hemmaplan var det motigare - för första gången sedan 2006 tog sig inte det norska bidraget in på den officiella norska topplistan trots att den streamades flitigt - och Carl Espens riktigt stora genombrott uteblev.



Carl Espen / Silent Storm (Norge 2014)
8:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Power To All Our Friends / Storbritannien 1973

Som 18-åring hade Harry Webb fått sitt magnifika genombrott med "Move It" och nu skulle han för evigt vara Cliff Richard för publiken. Hitsen radade upp sig och den unga stjärnan spelade också in flera filmer. Publiken älskade honom.

Det var bara inte alltid så lätt att vara idol. Efter The Beatles stora genombrott hamnade han lite grann i bakvattnet och började kännas aningens passé. 1964 fann han Gud, blev djupt religiös och var nära att ge upp hela sin karriär.

1968 hade han kommit tvåa vid ESC i London med "Congratulations". Under flera år var den brittiska uttagningen inkorporerad som en del av Cliff Richards egen tv-show och 1973 frågade BBC än en gång om han kunde tänka sig att representera dem.

Precis som 1968 tog Cliff kontroll över den nationella finalen på ett sätt som inga andra artister tillåtits göra och låten som tydligtvis var hans egen favorit vann med stor marginal.

"Power To All Our Friends" var en betydligt mer progressiv låt än "Congratulations" varit och i Luxemburg blev den historisk genom att vara det första bidraget någonsin som använt sig av förinspelad musik på band tillsammans med orkestern. Det lär ha tagit en hel del av repetitionstiden innan man fick det att fungera som det skulle.

Varför Cliff Richard hade tackat ja till att tävla på nytt förblir en gåta. Han hade varit oerhört nervös redan i London och i Luxemburg höll han på att gå under av rampfeber. Inför finalen lugnade han sig med en så stor dos valium att hans manager hade svårt att väcka honom i tid.

Än en gång fick han stryk med knapp marginal - nu kom han trea efter Luxemburg och Spanien - och även om låten blev en internationell hit blev den inte så stor som man skulle förväntat sig. Cliff Richard befann sig i en karriärsvacka som skulle hålla i sig till slutet av decenniet då han på nytt blev en hitmaskin med låtar som "Miss You Nights" och "We Don't Talk Anymore".



Cliff Richard / Power To All Our Friends (Storbritannien 1973)
3:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Love Symphony / Slovenien 2009

Andrej Babić hade redan tävlat fyra gånger för fyra olika länder och helt klart nöjde han sig inte med att vara en vanlig enkel liten låtsnickare. Han hade ambitioner. Två år tidigare hade han vävt in opera i det slovenska bidraget och nu skulle det bli ännu mera klassiskt på menyn.

Quartissimo var ett gäng välutbildade musiker som gärna flirtade med lite mer moderna tongångar. Klassisk musik uppiggad med poppiga arrangemang hade visat sig vara en populär och lukrativ genre.

Andrej Babić parade ihop stråkkvartetten en körsångerska han arbetat med tidigare. Martina Majerle hade rötterna i såväl Slovenien som Kroatien och hade körat bakom Babić bidrag 2003 och 2007. Nu fick hon sjunga de inte alltför många raderna i den till största delen instrumentala "Love Symphony".

Låten började bra men var just inget mer än ett tre minuter långt intro. En uppbyggnad inför någonting som aldrig kom. Tittarna var inte imponerade och för första gången missade Babić finalen.

Kanske berodde det också delvis på att man inte var ensamma om att bjussa på stråkar det här året. Såväl Estland som Norge blåste på med fioler med betydligt större framgång.

Enligt Wikipedia har Quartissimo fortsatt att spela tillsammans, men gruppens webbsida finns inte längre. Martina Majerle har fortsatt vara en efterfrågad körsångerska hemma i Kroatien och har sjungit kör på hela sju ESC-bidrag (2018).

Quartissimo / Love Symphony (Slovenien 2009)

16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

Ding Dong / Israel 2011

Att komma tillbaka och tävla en gång till i ESC hade ofta varit en ganska bra idé. Om juryn gillat dig en gång var det högst sannolikt att de skulle gilla dig på nytt. Till och med tidigare vinnare kom tillbaka och lyckades för det mesta rätt bra.

Sedan kom telefonomröstningen och ställde den gamla världens sanningar på huvudet. Tittarna hade betydligt kortare minne och gamla meriter betydde plötsligt väldigt lite. Återkommande vinnare halkade allt längre ned i resultatlistan: Carola hade blivit femma 2006, Charlotte Perrelli fick en artondeplats 2008 och Niamh Kavanagh kom trea från slutet 2010.

I Düsseldorf 2011 återfanns två tidigare vinnare i startfältet: dels värdlandets Lena som vunnit hela kalaset året innan, dels Israels Dana International som vunnit med "Diva" 1998 och även tävlat som låtskrivare 2008.

Dana hade själv skrivit "Ding Dong" och hade blivit en betydligt varmare och tryggare artist sedan segern i Birmingham. Däremot var själva låten ett frågetecken. Här fanns en riktigt snygg vers och en lång elegant brygga mellan refrängerna, men resten? Refrängen är slätstruken och titeln töntig. Kunde ingen bara ha bett Dana att jobba lite mer på låtskrivandet?

Om tidigare vinnares placeringar varit besvikelser de senaste åren stod Dana International direkt på näsan och gick inte ens vidare från sin semi. Kanske skrämde det andra vinnare som varit sugna på comeback, för det skulle ta ända fram till 2018 innan en tidigare vinnare vågade ställa upp på nytt.

Till all lycka satte misslyckandet i Düsseldorf inga större spår i Danas karriär hemma i Israel, där hon varit domare i flera talangjakter i tv och släppt ny musik vid sidan av att vara en högljudd hbtiq-aktivist.



Dana International / Ding Dong (Israel 2011)
15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

Refrain / Schweiz 1956

När Schweiz skulle stå värd för den europeiska radiounionens internationella sångtävling var det ingen stor överraskning att man valde att låta sig representeras av sin allra största sångstjärna.

Lys Assia - egentligen Rosa Mina Schärer - hade börjat sin bana som dansös men fick så småningom chansen att stå i fokus och sjunga. 1942 fick hon sitt första skivkontrakt och åtta år senare fick hon en stor hit i den tyskspråkiga världen med "Oh, mein Papa" från operetten Das Feuerwerk.

I den schweiziska finalen - 1956 föreskrev reglerna att samtliga länder skulle anordna offentliga och tv-sända uttagningar - sjöng Lys fem av elva bidrag och kom föga förvånande både etta och tvåa.

Detta första år ställde samtliga sju deltagarländer upp med två bidrag var och tillsammans med Luxemburgs Michèle Arnaud förblir Lys Assia den enda artist som tävlat med två låtar samma år.

Juryn bestod av två ledamöter per land som på plats i Lugano följde sändningen via en tv-apparat innan de röstade fram vinnaren. Luxemburg sparade pengar genom att hyra in två schweizare på plats. Då var det inte så underligt att ett av värdlandets båda bidrag utropades som segrare i slutändan.

Lys Assia blev så rörd efter segern att hon tappade texten i vinnarreprisen och fick be orkestern att börja om. "Refrain" blev ingen kommersiell hit men är en tidlös och elegant chanson, och en värdig första vinnare.

Lys Assia fortsatte att spela in skivor fram till mitten av 1960-talet och representerade Schweiz på nytt 1957 och 1958.



Lys Assia / Refrain (Schweiz 1956)
1:a plats av 14 bidrag i Lugano

Requiem / Frankrike 2017

Frankrike var nästan tillbaka i toppform - Amir hade blivit en riktig kioskvältare på hemmaplan som lyckats med det mesta. Utom att riktigt slå knock på tv-tittarna runt om i Europa. Kanske kunde samma team lyckas bättre på ett andra försök?

Låtskrivaren Nazim Khaled (som varit med och skrivit ”J’ai cherché” hade en sjungande flickvän som han skrivit låtar tillsammans med i flera år och som gärna ville visa upp sig för en större publik. France 2 gjorde tummen upp och gav grönt ljus.

Alexandra Maquet var född i Lyon i en familj där pappan var framgångsrik företagsdirektör och mamman en väletablerad konstnär. Hon var äldst av fyra döttrar och visade sig tidigt språkbegåvad men när familjen flyttade till Miami trivdes hon inte alls. Efter ett år flyttade hon som 17-åring ensam hem till Frankrike igen.

Under artistnamnet Alma uppträdde hon ett par gånger i tv och tack vare crowdsourcing kunde hon spela in och ge ut sin första singel 2014. När hon blev utvald av fransk tv hade hon just skrivit kontrakt med ett stort bolag och gett ut sitt första album.

Besvärligt nog visade sig den utvalda låten "Requiem" ha framförts vid en konsert redan i januari 2015. Såväl EBU som France 2 bestämde sig för att detta inte var något stort problem och Alma fick stå kvar som representant med en nedkortad version där ett par textrader i refrängen var på engelska. Regler är till för att ignoreras, tydligen.

Väl på plats i Kiev stod Alma alldeles ensam på den stora scenen med en kraftfull projektion av Paris bakom sig. Snyggt och påkostat, men möjligen gjorde den en och annan tittare en aning åksjuk.

Nog för att en och annan kanske irriterat sig på att fransmännen fått bryta mot reglerna ostraffat men när juryn röstat klart låg fransmännen på en löjeväckande låg nittondeplats med 45 poäng. Tittarna drog upp Alma ordentligt till slut men varför höll juryn ner en snygg förhandsfavorit på det sättet?

"Requiem" blev en hit på de franska topplistorna och det skrevs mycket om såväl tävlingen som Alma i fransk media. Nu bestämde France 2 att tiden var mogen att införa en nationell final som kunde bli populär och mäta sig med exempelvis Sveriges melodifestival.



Alma / Requiem (Frankrike 2017)
12:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Pioneer / Ungern 2016

Den ungerska finalen A Dal gnolade in på sin femte årgång och var fortfarande en succé på heammplan. Intresset för såväl ESC som de artister man skickade iväg dit förblev massivt hos den ungerska publiken och landets artister ville gärna ha en av de fyrtio platser som erbjöds i startlistan.

Fehérvari Gábor Alfréd var en av de lyckligt utvalda. Han var en karismatisk 25-åring från Ungerns sjätte stad Győr, mitt emellan Wien och Budapest, nära gränsen till Slovakien. Han hade just blivit ett känt namn då han några månader tidigare kommit fyra i talangjakten Rising Star och börjat samarbeta med Kállay-Saunders (Ungern 2014).

Under artistnamnet Freddie vann han hela den nationella finalen och fick en stor hit på hemmaplan med ”Pioneer”, en sång om hur sunt det är att misstro auktoriteter och upphöjda gudar. Ett rätt aktuellt tema i det alltmer auktoritära Ungern.

I Stockholm kom Freddie fyra i sin semifinal men några dagar senare i finalen räckte paketet inte längre än till en rätt blygsam placering.

Freddie var ändå fast etablerad på hemmaplan och har haft ett par ordentliga hits till. Dessutom har han uppmärksammats som programledare för A Dal 2018 och som Ungerns kommentator vid ESC i Lissabon.



Freddie / Pioneer (Ungern 2018)
19:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Invincible / Sverige 2006

Carola hade ett par rätt stökiga år bakom sig. Hon hörde absolut till Sveriges mest kända artister och hennes ”Jul i Betlehem”-projekt hade gått rakt in i folksjälen och blivit en stor framgång, men i övrigt gick karriären inte direkt som på räls.

Flera försök att blåsa nytt liv i skivartisten Carola hade slutat med ljumna halvmesyrer - inte minst då hon ville slå an en rockigare ton med hjälp av Jocke Berg från Kent bara för att tappa modet halvvägs genom inspelningen och göra en betydligt mer slätstruken popproduktion istället.

Dessutom hade den häggkvistska tungan börjat slinta allt oftare i offentligheten och sångerskan gjorde flera uppmärksammade uttalanden - bland annat om sin inställning till homosexualitet - som skulle följa henne i många år.

Flera gånger uppträdde hon irrationellt och okontrollerat, som då hon under ”Allsång på Skansen” 2005 slet en stor blomma med jord och allt ur dekoren och slängde på en tjej i publiken. Här någonstans uppstod ”Cirkus Carola”, där allt uppstyr runt sångerskan tog allt fokus från hennes artisteri.

Kanske var det ett försök att ta tillbaka kontrollen över hur svenskarna uppfattade sin stjärna när Carola nu ställde upp i Melodifestivalen en fjärde gång (efter 1983, 1990 och 1991). I så fall var det bara en halv framgång. Carola stormade in i tävlingen med sin gamla stormvindfläkt uppskruvad på stormstyrka, omgiven av mer mediacirkus än någonsin tidigare.

Trots rejäla röstproblem i finalen vann Carola en sann utklassningsseger i Globen med den svenska versionen ”Evighet” som hon själv skrivit den svenska texten till. Nu slog de svenska tidningarna på trumman rejält - å ena sidan laddade de för en femte svensk seger, å andra sidan ville man exponera varje liten antydan till vansinne eller extravagans hos den egna artisten.

Inför finalen målade man upp en tvekamp mellan Carola och värdlandets Anna Vissi som enda tänkbara scenario och många svenska hakor tappades då Sverige gick igenom röstningen utan att få en enda tolva. Sällan hade en femteplats känts lika blek som den här.

Väl hemma i Sverige hade Carola en framgångsrik sommar men nu hade man en gång för alla etablerat att hon var en kändis man fick säga vad som helst om och som man fick skämta hur grovt som helst om. Det verkade inte längre finnas någon gräns.

Två år senare var Carola tillbaka i Melodifestivalen, nu i duett med Andreas Johnson. Nu blev hela pådraget lite för mycket, tåget spårade ur och ”One Love” tog sig inte ens till final. Det planerade 25-årsjubileumet för Carolas genombrott kom av sig rejält.

Carola Häggkvist har ändå visat sig vara en riktig naturkraft som behållit en trogen publik och som behållit en lyskraft som fascinerar även hennes belackare.



Carola / Invincible (Sverige 2006)
5:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

The Fire In Your Eyes / Israel 2008

Utan att ha någon större erfarenhet av att sjunga inför publik hamnade 20-årige Boaz Mauda med i Kokhav Nolad 2007 - den israeliska versionen av Pop Idol. Såväl juryn som tittarna gillade vad de såg och i slutet av augusti stod unge Boaz - vars röst beskrevs som en blandning av David D'Or (Israel 2004) och Dana International (Israel 1998) - som segrare.

Några månader senare beslutade IBA internt att skicka den unge sångaren till ESC i Belgrad för deras räkning. I en privat nationell final fick Boaz sjunga fem låtar som sedan röstades på av tittarna och en mindre skara experter.

Trots att "Parparim" ("Fjärilar") - en duett mellan Boaz och Oshrat Phapir - var den stora favoriten att vinna stod istället "Ke'ilu kan" ("Som här") som segrare. Kanske man föredrog en låt där Boaz sjöng solo, kanske hjälpte det att vinnarlåten var skriven av en viss Dana International.

Inför Belgrad bytte man ut låtens titel till "The Fire In Your Eyes" och kören byttes ut mot ett gäng spralliga och dansglada killar. Det israeliska paketet gjorde ett viss intryck och seglade enkelt in i finalen där man hamnade bland de tio främsta.

Boaz släppte flera framgångsrika låtar under de kommande åren - bland annat ett samarbete med två av sina medtävlare från Belgrad: Sirusho från Armenien och Jelena från Serbien - men verkar med åren ha intresserat sig alltmer för religion och religiösa studier och låtit sångkarriären kommit alltmer i skymundan.



Boaz Mauda / The Fire In Your Eyes (Israel 2008)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Fleur de liberté / Belgien 1974

Trots att man kommit näst sist i Edinburgh 1972 behöll RTB samma uttagningsmodus när det åter var dags för ett franskspråkigt bidrag från Belgien och utsåg en artist på förhand som fick framföra samtliga bidrag i den nationella finalen. Varför ändra ett koncept som inte fungerar, liksom?

Helt ärligt hade man gjort sin läxa lite bättre den här gången. Jacques Hustin var en erfaren artist som startat sin bana redan som 15-åring. Några år senare vann han sångtävlingen i belgiska Spa, gav ut sin första LP och flyttade till Paris för att pröva lyckan på den notoriskt svåra kabaretscenen.

I den nationella finalen sjöng Jacques Hustin sex bidrag och sedan fick tittarna rösta fram vinnaren genom att skicka in vykort. Vinnarlåten "Fleur de liberté" ("Frihetens blomma") - skriven av Jacques Hustin själv - hade ett tydligt socialt budskap och var skriven i en dramatisk, berättande stil med långa traditioner i Belgien.

I Brighton gav Jacques och hans kör gav ett själfullt framträdande och imponerade på domarna i tre länder: den grekiska juryn gav hälften av sina tio poäng till Belgien som rusade upp på en andraplats. Sedan tog utdelningen slut och belgarna föll tillbaka i resultatet.

RTB var nöjda ändå och året efter fick Jacques Hustin en egen tv-show som tack för besväret. 1978 ställde han upp på nytt i den belgiska finalen med "L'an 2000, c'est demain" ("År 2000 är imorgon") men blev slagen av Jean Vallée som sedan tog Belgiens dittills bästa placering i Paris.

Jacques Hustin fortsatte att sjunga och uppträda och engagerade sig dessutom för artisters och upphovsmäns rättigheter. 1988 hade han tröttnat på turnélivet och lade sången på hyllan. Istället ägnade han sig åt att måla och att driva ett eget konstgalleri. 2009 avled Jacques Hustin, 69 år gammal.



Jacques Hustin / Fleur de liberté (Belgien 1974)
Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton

Viel zu weit / Tyskland 1993

Att låta Mitteldeutscher Rundfunk - med huvudkontor i Leipzig och med rötterna i den östtyska statstelevisionen - ta hand om ESC-deltagandet hade kanske sett ut som en god idé på pappret i det nyligen återförenade Tyskland men slutresultatet framstod oftast som rätt taffligt.

Det var inte nödvändigtvis så att MDR helt saknade kunnande och fingertoppskänsla på det sätt som den mediokra nationella finalen man ordnade 1992 hade antytt. När man nu satsade på att välja internt lyckades man faktiskt få en riktigt stor akt ombord på tåget.

Det enda riktigt underliga är att MDR inte en enda gång under sina år som ESC-general satsade på en artist från det tidigare DDR.

Münchener Freiheit hade bildats i München 1980 - gruppnamnet är taget efter ett torg i hemstaden - och lät sig inspireras av Die Neue Deutsche Welle, den tyska varianten av punk och new wave. 1986 kom det stora genombrottet med singeln "Ohne dich (schlaf ich heut' Nacht nicht ein)" och de närmaste åren låg man högt på de tyska listorna och gruppens album sålde guld.

Man gjorde också ett försök att slå sig in på en internationella marknaden och lyckades under namnet Freiheit få en mindre hit med "Keeping The Dream Alive" 1989.

"Viel zu weit" ("Allt för långt bort") var skriven av bandets sångare Stefan Zauner och lät ganska lik gruppens tidigare hits. Vad man inte visste än var att Münchener Freiheit hade sin storhetstid bakom sig. "Liebe auf den ersten Blick" från året innan skulle visa sig vara gruppens sista stora hit.

I Millstreet gav man ett kompetent om möjligen lite svalt framträdande. Man fick åtta poäng från Italien som röstade först men sedan sinade flödet och för tredje året i rad fick Tyskland en svag placering.

Även om de kommersiella glansdagarna var förbi är Münchener Freiheit än idag ett populärt och uppskattat liveband. 2011 hoppade Stefan Zauner av och ersattes av Tim Wilhelm.



Münchener Freiheit / Viel zu weit (Tyskland 1993)
18:e plats av 25 bidrag i Millstreet