1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Nu fanns det tydligtvis ingenting som kunde stoppa Corry Brokken. 1956 hade hon varit en späd gröngöling, 1957 slog hon knock på hela Europa och vann. Nu vann hon den nationella finalen för tredje året i rad och fick agera titelförsvarare i Hilversum.
Anledningen till att den internationella finalen avgjordes i Hilversum - en rätt modest och relativt okänd stad - var helt enkelt att landets etermedier till största delen fanns belägna där. I ett land där regeringen inte sammanträder i huvudstaden föll det sig säkert naturligt att sprida ut även andra maktfaktorer över landet.
"Heel de wereld" ("Hela världen") var en lätt och glad liten chanson där Corry sjunger att hon vill berätta sin hemlighet för hela världen då den gör henne så glad. I verserna oroar hon sig ändå en smula för att världen ska vara för upptagen för att bry sig om lycka längre.
Juryn i den internationella finalen brydde sig kanske om lycka men imponerades inte desto mer av värdlandets bidrag som med en enda poäng delade sistaplatsen. Corry Brokken är därmed den enda artist som både vunnit och kommit sist i ESC och "Heel de wereld" var det enda bidrag som kommit sist på hemmaplan tills Portugal upprepade bravaden 2018. (Österrike fick visserligen noll poäng i Wien 2015 - precis som Tyskland - men då inga placeringar längre delas kom de officiellt näst sist.)
Kanske var det lite av ett fiasko att komma sist men Corry hade ändå sina bästa år framför sig. Två år efter finalen i Hilversum fick hon sitt stora genombrott i Tyskland med sin version av Édith Piafs "Milord". Nu snurrade karriären på i hög fart i flera år - 1966 ville tysk tv att Corry skulle representera dem i Luxemburg men då tackade hon nej. Kanske hade hon fått nog av att tävla i ESC.
Hon skulle ändå återkomma i tävlingen 1976 men då som programledare för finalen. Då hade hon fått nog av livet i offentligheten och pensionerat sig från artistkarriären för att utbilda sig till jurist istället. 1997 lämnade hon Nederländernas poäng vid ESC i Dublin och då var även juristbanan förbi.
2016 avled Corry Brokken stilla i sitt hem, 83 år gammal.
Corry Brokken / Heel de wereld (Nederländerna 1958)
Delad 9:e plats (sist) av 10 bidrag i Hilversum
Italiensk schlager hade tagit världen med storm - inte minst den amerikanska skivmarknaden fick inte nog av italienska stjärnor och låtar - och låtarna RAI skickat till Eurovisionens sångfestival 1958 och 1959 hade båda blivit gigantiska världshits efteråt.
Pinsamt nog för tävlingen hade ingendera låten varit ens i närheten av att vinna. Västeuropa såg fortfarande italienarna som en bra bit bort från mainstreamkulturen. Gissningsvis uppfattades de italienska låtarna som onödigt känslosamma och okontrollerade - ungefär samma fördomar som skulle drabba Turkiet några år senare.
För femte året i rad skickade man vinnarlåten från Sanremo att representera de italienska färgerna vid Eurovisionens Grand Prix. "Romantica" hade gjort stor succé och blev snabbt en storsäljare på hemmaplan.
I Sanremo hade varje låt framförts av två olika artister och trots att Tony Dallaras version sålt bäst var det Renato Rascel som skickades till London - möjligen för att det även var han som skrivit sången. Där gick det som det brukade och trots ett fint framträdande fick Italien nöja sig med ströpoänger.
Efter tävlingen gick det också som det brukade. "Romantica" stormade upp på listorna världen runt och spelades in i en mängd olika coverversioner. Idag är den en sann evergreen.
Tidningarna runt Europa hade ännu inte börjat att hårdbevaka varken ESC eller topplistorna men man undrar om inte någon någonstans började tycka att det var lite pinsamt att låtarna publiken gillade gick på pumpen år efter år.
Renato Rascel var ett väletablerat namn för den italienska publiken men var inte först och främst sångare utan underhållare, tv-kändis, skådespelare och dansare. Trots att framgången mattades något med åren förblev han aktiv nästan ända fram till sin död 1991. Hans allra största framgång som sångare och låtskrivare var "Arrivederci Roma" - en av alla tiders mest kända italienska sånger.
Renato Rascel / Romantica (Italien 1960)
Delad 8:e plats av 13 bidrag i London
Politik hör verkligen inte hemma i Eurovision Song Contest, åtminstone inte om EBU får säga sitt. Numer finns till och med regler som uttryckligen förbjuder bidrag med kommersiella, religiösa eller politiska budskap. Men var drar man gränsen? Vad är för mycket och vad är artistisk frihet?
När NRK för tjugonde gången anordnade Melodi Grand Prix för att vaska fram rätt bidrag för ESC så slopade man för första gången helt den öppna tävlingen och bjöd rätt och slätt in tio låtskrivare som fick varsin given plats i finalen. Förvånande nog fanns där en hel del representanter för mer "fin" musik - flera stycken som i högt tonläge sagt sig aldrig vilja delta i tävlingen.
Men det var nya vindar som blåste nu. Det rena och ideologiska och icke-kommersiella 1970-talet var helt tydligt döende och även låtskrivare med höga ideal behövde få en inkomst genom att synas i tv och sälja skivor. Men hur billigt som helst tänkte man inte sälja sig. Flera av bidragen visade sig vara av högst politisk art.
Här fanns flera starka bidrag som möjligen skulle ha kunnat göra väl ifrån sig i Haag - exempelvis Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982, 1983, 1988), Alex eller Inger-Lise Rypdal - men expertjuryn ville annorlunda och när röstningen var klar hade det blivit oavgjort mellan de två mest politiska låtarna i startfältet, dessutom framförda av artister som verkligen aldrig tänkt delta.
Det blev en extra utslagsomgång och nu drog Åge Aleksandersen (som några år senare skulle få en megahit i hela Norden med "Lys og varme") det kortaste strået med sin sång om Sovjetunionen och Afghanistan.
Istället vann det lokala över det internationella. Vinnarlåten "Sámiid ædnan" ("Sameland") var ett inlägg i Alta-konflikten där en planerad uppdämning av älven skulle komma att lägga renarnas betesmarker under vatten. Sverre Kjelsberg - en 33-årig låtskrivare, trubadur och skådespelare med ett förflutet i popgruppen The Pussycats - hade skrivit en sång om samernas protester mot överheten.
Trots att titeln är på samiska är resten av texten på norska och att hävda att det här var ett samiskt bidrag var nog att ta i en smula. Hur som helst innehöll den en god dos äkta jojk, framförd av den 21-årige Mattis Hætta - en lärare och skådespelare i vardande - som också deltagit själv i demonstrationerna.
Låten dundrande rakt in på norska VG-listans förstaplats - det var andra gången någonsin som ett norskt bidrag toppade den listan efter Jahn Teigen 1978 - och blev en stor hit i Norge. Även i Haag möttes jojken av stort intresse och än en gång trodde norrmännen att de möjligen skulle ha en chans att överraska.
Slutplaceringen var en stor besvikelse men faktum kvarstår: "Sámiid ædnan" må vara originell men den är samtidigt en spretig, ofokuserad och i grunden rätt svag låt. Faktum är att den egentligen är tre helt separata låtar som högst nödtorftigt hänger ihop med varandra och det enda folk minns är det jojkade slutet.
Jojkens genomslag ska ändå inte underskattas. Samerna hade alltid varit en högst osynliggjord grupp i Norge - nu låg en jojk etta på topplistan. Med ens föll strålkastaren på den samiska kulturen på ett sätt den aldrig gjort tidigare och samiska musiker i Norge talar än idag med vördnad i rösten om vad "Sámiid ædnan" och dess blotta existens betytt för dem.
Norrmännen var rätt vana att få stryk i ESC och de flesta borstade snabbt av sig besvikelsen. Nu var Sverre Kjelsberg ett ordentligt etablerat namn. De följande åren släppte han flera storsäljande skivor och valdes till programledare för den norska finalen 1981. Det hade kanske inte varit så dumt att vara med trots allt?
Sverre Kjelsberg förblev aktiv inom musiken fram till sin plötsliga och oväntade död 2016. Även Mattis Hætta - på nordsamiska känd som Simona Máhtte - gick bort i förtid 2022 efter en tids sjukdom. Hela sitt liv förblev han en nyckelfigur i samiska kulturkretsar och ställde även upp i den lokala sångtävlingen Sámi Grand Prix.
Värt att notera är att Åse Kleveland (Norge 1966) inte bara presenterade den norska finalen utan även följde med till Haag för att introducera Norge live på scenen inför hela Europa. Båda uppgifterna sköttes med glans och sex år senare - när NRK fick stå värd för den internationella finalen - blev det just hon som fick äran att hälsa världen välkommen till Bergen.
Uppdaterad 1 oktober 2023
Sverre Kjelsberg och Mattis Hætta / Sámiid ædnan (Norge 1980)
16:e plats av 19 bidrag i Haag
Det hade gått både upp och ned för Schweiz i Eurovision Song Contest men en sak som stod klar var att de knappast var överraskningarnas land. Bodde det galenskap och egensinne mellan alperna var det inget som syntes desto mer i deras musikaliska bidrag. De satsade mycket hellre på det stabila och förutsägbara. Det behöver inte vara en dålig sak.
Det fick ändå en och annan att studsa till då de hörde det schweiziska bidraget i Amsterdam. Förhandsvisningarna uppfanns först året därpå så få personer var förberedda på vad som var på gång.
”Retour” (”Återkomst”) stod ut ordentligt såväl musikaliskt som textmässigt med sin historia om den saktmodiga, förstående och förlåtande flickvän som textens jag behandlar rätt så vårdslöst. Han beskriver henne som en älskvärd nunna medan han själv sätter spelar kort med hennes hjärta som insats.
Han tänker resa ifrån henne - exempelvis till Italien eller England där det finns många härliga tjejer - och när han kommer tillbaka tänker han berätta i detalj vad han roat sig med. Planen är att göra flickvännen avundsjuk och att få henne att visa lite känslor och sätta lite fart på deras relation. Att han själv får en hel del ramalama på köpet är nog bara en liten bonus.
Rent musikaliskt är låten svår att beskriva. Det är inte riktigt en chanson och det är verkligen inte pop. Underligt men fungerande - försök få den där refrängen ur huvudet den som kan.
Något annat år skulle gissningsvis detta spralliga relationsdrama ha fått ett svalt mottagande av juryn men 1970 liknar få andra år. Det fanns bara tolv bidrag i startfältet och de tre låtarna i toppen la beslag på mer än hälften av alla tillgängliga poäng. Resten slumpades ut över resten av bidragen och åtta poäng räckte för att ge Schweiz en delad fjärdeplats.
Henri Dès (egentligen Henri Destraz) hade sjungit i flera år, främst i Paris, och hade haft en viss framgång i hemlandet. Sju år efter finalen i Amsterdam bytte han spår och började skriva och ge ut musik för barn. Genom åren har det blivit närmare fyrtio skivor och Henri Dès är ett stort och respekterat namn inom den franskspråkiga barnkulturen.
Han har gett ut sina barnskivor på det egna bolaget Mary-Josée, uppkallat efter Mary-Josée Chastellain som han var gift med från 1964 fram till hennes död 2017.
Henri Dès / Retour (Schweiz 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam
Ingen hade någonsin trott att Europas riktiga tungviktare inom pop och underhållning skulle kunna floppa lika hårt som i Riga 2003. Där stod man med noll poäng och allra sista plats och britterna - som i så många år hävdat i sten att se inte alls längre brydde sig om den här tävlingen - var skakade i grunden.
Vad kunde man göra för att visa att man faktiskt tog sitt tävlande på allvar och att man förtjänade de poäng man varit så vana vid att få förr om åren? Först och främst skrotade man sin gamla nationella final och satsade på något nytt och häftigt.
Egentligen var inte förändringen så förfärligt stor. Här fanns fler artister som verkade ha stöd i någon form av skivbolag eller management och så hade man döpt programmet till ”Making Your Mind Up” efter Bucks Fizz vinnarlåt från 1981.
Vann gjorde James Richard Mullett - en 28-åring från Wales med många år i branschen bakom sig. Han hade redan spelat rock och varit medlem av ett lokalt pojkband då han 2003 ställde upp i Fame Academy och tog sig artistnamnet James Fox.
”Hold On To Our Love” var en snäppet mer sofistikerad låt än de flesta Storbritannien skickat och lät som en potentiell hit. Dessvärre hade bidraget utrustats med en riktigt töntig koreografi där fyra körsångare mest framstod som en parodi på ESC-bidrag. Hur hade man tänkt? Drev britterna med oss igen? Alla försök att framstå som seriösa föll pladask och det blev ännu en riktigt blek placering.
James Fox hade ändå inte slösat bort sin tid. Någon verkar ha fått ögonen på honom och senare samma år fick han en stor roll i en kritikerrosad produktion av Jesus Christ Superstar. Han har spelat flera stora musikalroller, inte minst har han synts som Paul McCartney i Beatles-uppsättningen Let It Be. Han har även arbetat som fältartist i flera omgångar.
James Fox / Hold On To Our Love (Storbritannien 2004)
16:e plats av 24 (final) i Istanbul
När ryska trupper gick in i Georgien i början av augusti 2008 startade ett krig som visserligen blev kort men som för överskådlig framtid slog sönder relationerna mellan de båda länderna. Året därpå försökte Georgien skicka ett stycke provokativ anti-Putin-disco till ESC i Moskva. När EBU underkände texten hoppade georgierna av tävlingen.
Nu hade det gått ett år och röken hade skingrats. Nu var Georgien tillbaka på eurovisionståget och nu var man mest av allt intresserade av att tvätta bort stämpeln som bråkmakare. Man hade provocerat med flit 2009 - det erkände man nog - men nu vill man vara snygga och prydliga och skötsamma igen.
Man valde ut Sopho Nizjaradze - en begåvad 24-åring från Tbilisi som förutom sången även ägnade sig åt låtskrivande och skådespeleri - att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen. En riktigt begåvad artist men möjligen hade valet också politiska grunder. Nizjaradze hade gett upp en lovande karriär i Ryssland i protest mot kriget 2008.
Vinnarlåten "Shine" var inköpt från värdlandet Norge, skriven av Hanne Sørvaag som även skrivit det norska bidraget (och Tysklands måttligt framgångsrika låt i Belgrad 2008).
På scenen bjöd man på ett synnerligen överkoreograferat nummer men Sopho - som kallade sig Sofia i tävlingen - sjöng bra och för första gången slog sig Georgien in bland de tio främsta.
Sopho Nizjaradze / Shine (Georgien 2010)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo
När är en nationell final en succé eller inte? Om man skapar hits på hemmaplan men misslyckas i ESC - är man snett ute då? Är det viktigare att få fina placeringar än att ens låtar säljer sig på marknaden efteråt?
Tyska NDR hade tre år i rad anordnat ganska små uttagningar med få låtar men med populära namn bland deltagarna. Alla tre åren - 2006, 2007, 2008 - hade de utvalda låtarna blivit stora hits på de tyska listorna medan resultaten i ESC varit ganska bedrövliga. Man bestämde sig för att skrota finalen och välja internt istället.
Istället för att välja ut en artist gav man chansen till en framgångsrik producent istället. Alex Christensen hade grundat gruppen U-96 vars ”Das Boot” var den första technolåten med kommersiell framgång i Europa. Han hade även producerat ”Around The World” för ATC. 2007 hade han fått en stor hit i eget namn med den inte så värst subtila ”Du hast den schönsten Arsch der Welt”.
Nu bildade han par med Oscar Loya, en amerikansk musikalskådis, och tillsammans kallade de sig Alex Swings! Oscar Sings! Hemma i Tyskland tyckte en och annan att det var trist att låta sig representeras av en utlänning medan det i värdlandet Ryssland noterades att sångaren var öppet homosexuell.
Kanske för att flytta fokus en aning hyrde man in en specialeffekt i form av den världsberömda burleskdansösen Dita van Teese, tidigare gift med rockaren Marilyn Manson. Dita poserade elegant med sin lilla korsett och sin lilla piska men det räckte inte för att dra uppmärksamhet till den rätt ospektakulära låten. Tyskland låg länge sist innan poängen rann till något på slutet.
Att välja internt hade inte heller varit någon framgång - och även om låten blev en hit var framgången mer blygsam än tidigare år. Året därpå hittade man på ett nytt koncept för den nationella finalen och då skrällde det till rejält.
Alex Swings! Oscar Sings! / Miss Kiss Kiss Bang (Tyskland 2009)
20:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva
Eurovisionsfamiljen växte så det knakade. Tidningarna och skivindustrin hade vaknat och televisionen var fortfarande ny och spännande. Program som sändes över gränserna erbjöd ett svindlande fönster i ett Europa där det ännu var dyrt och svårt att resa. Naturligtvis ville fler länder med på tåget.
I Cannes 1961 debuterade hela tre länder: Finland, Jugoslavien och Spanien som dessutom fick äran att inleda hela finalen. Att man släppte in diktaturer in tävlingen var en het potatis och något som skulle förbli ett känsligt ämne i många år. Det skulle ta fram till 1991 innan samtliga deltagarländer i startfältet var demokratier med fria val (ens på pappret).
Francos Spanien gav sig in i tävlandet med flit och energi. Man fick sällan vara med i internationella sammanhang och nu gällde det att visa sig från sin bästa sida. Med en enda poängs marginal vann "Estando contigo" ("När jag är med dig"), framförd av Conchita Bautista.
Conchita var en 24-åring från Sevilla som först gjort sig ett namn som skådespelerska på vita duken innan hon girat över i en sångkarriär. Hon hade temperament och personlighet och gjorde ett rivigt intryck på scenen i Cannes. En niondeplats var inte så illa på ett första försök och det skulle ta flera år innan Spanien skulle placera sig bättre än så.
Tävlingslåten blev populär hemma i Spanien men tråkigt nog för Conchita kom någon annan och stal showen. Det 13-åriga underbarnet Marisol sjöng "Estando contigo" i en film och fick den riktigt stora framgången. Idag förknippas låten minst lika ofta med Marisol som med ESC.
Conchita hade en lång och innehållsrik karriär men blev aldrig någon av Spaniens allra största artister. Hur som helst gavs hon en ny chans att bevisa sig internationellt då hon 1965 fick representera sitt land ännu en gång.
Conchita Bautista / Estando contigo (Spanien 1961)
9:e plats av 16 bidrag i Cannes
Det hade surrat rykten att den armeniska finalen 2010 hade varit uppgjord på förhand och att duon Emmy & Mihran redan valts ut och att den inhemska ligan bara var en skenmanöver. Kanske skulle det ha gått till så om inte den stora offentliga viskleken startat. Till mångas stora förvåning vann Eva Rivas istället.
Möjligen som plåster på såren (möjligen som ett resultat av goda kontakter på armenisk tv) valdes Emmy istället ut internt som armenisk representant året därpå. Hon fick sjunga fyra låtar i en nationell final och så valdes en vinnare av tittarna och en jury med halva makten var. Samma koncept hade ju funkat bra med Sirusho 2008.
Emmy hette egentligen Emma Bedzjanjan och hade varit en stjärna sedan hon var ett litet barn. Som nioåring hade hon fått sin första hit med den patriotiska "Hajastan" ("Armenien") 1993. Nu hade hon klarat övergången till att vara en vuxen artist med glans och kallades ofta för "popprinsessan" eller "Armeniens popikon".
Stora ord att leva upp till, skulle det visa sig. Vinnarlåten "Boom Boom" imponerade inte på någon och Emmy uppträdde mer som en lokal karaokefavorit än ett popfenomen. Varningssignalerna verkar ha ringt även på hemmaplan och man kallade in en erfaren koreograf och ett gäng professionella dansare - samtliga från Grekland - för att sätta fart på bidraget.
I Düsseldorf såg det hela betydligt bättre ut - även om inte riktigt alla toner var helt njutbara nu heller - men vad hjälper det när låten är för svag? När finalisterna från den första semifinalen lästes upp var sensationen ett faktum - Armenien missade finalen för första gången om än med minimal marginal. Många hade trott att det aldrig skulle kunna ske då exilarmenierna runt omkring Europa var för många och för flitiga på att rösta. Armenien hade aldrig tidigare placerat sig sämre än tia.
Naturligtvis är det bra för tävlingen att ingen sitter helt säkert och att alla länder kan misslyckas då och då, men säkerligen var det bittert för Emmy och Armenien att åka ur. Inte blev något bättre av att grannen Azerbajdzjan - som man legat i krig med sedan 1991 - gick åstad och vann hela tävlingen. Året därpå i Baku lyste Armenien med sin frånvaro i startfältet.
I Finland - där samtliga bidrag som framförs på andra språk än finska textas - återgavs refrängens första textrad "Boom boom, chaka chaka" som "Pum pum, läpä läpä", något som orsakade en hel del muntra kommentarer från tittare.
Emmy / Boom Boom (Armenien 2011)
12:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf
Schweiz hade i sanning satt färg på den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn programmet ännu inte hade - genom att föreslå formatet, stå värd för själva tävlingen och sedan också vinna hela rasket i Lugano.
Att Schweiz skulle arrangera även året därpå var däremot aldrig aktuellt. Tävlingen var från början tänkt som en engångshändelse, som en extraordinär programpunkt och inget mer. Televisionen var så ny och få människor tänkte i långa linjer. Anledningen att en andra omgång över huvud taget ordnades var - enligt legenden - att västtysk tv så gärna ville stå värd och visa sitt kunnande.
I den schweiziska finalen vann i princip samma låt som året innan. "L'enfant que j'étais" lät inte bara som en variant på historiens första ESC-vinnare, den hade samma upphovsmän och framfördes även den av Lys Assia. Faktum var att Lys sjungit fem av elva bidrag i den nationella finalen så rent statistiskt borde hon ju ha vunnit.
Men redan i Frankfurt am Main kunde man se konturerna av en sanning som ofta skulle gälla genom programmets historia: blixten slår sällan ned på samma ställe två år i rad och det lönar sig inte att kopiera fjolårets vinnande koncept. Fjolårets vinnande team fick bara fem poäng och kom trea från slutet.
I likhet med Italien och vinnaren från Nederländerna struntade man glatt i den nya regel som rekommenderade att inga tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut - "L'enfant que j'étais" klockar in på strax över fyra minuter.
Det relativa misslyckandet spelade ingen som helst roll för Lys Assias karriär. Tävlingen var inte på något sätt etablerad varken hos publiken eller hos tidningarna. Tävlingen var inte på riktigt en tävling än utan mer en musikstund i tv. Ett tydligt steg mot ökade tävlingsinstinkter var att man från och med 1957 såg tävlingen som årligen återkommande och förväntade sig att det vinnande landet också skulle ta hand om arrangemanget följande år.
Lys Assia / L'enfant que j'étais (Schweiz 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main
Anabela Braz Pires var visserligen ung - bara 16 år - men redan en rutinerad och erfaren artist. Hon hade börjat sjunga i olika sångtävlingar redan som åttaåring och fyra år senare hade hon representerat Portugal vid en melodifestival för barn, arrangerad av UNICEF, där hon träffade storheter som Danny Kaye och Audrey Hepburn. Hon hade också tävlat i internationella festivaler i Polen och Turkiet. Hon visste vad hon gjorde.
Så vann hon också en överlägsen seger vid den portugisiska finalen med "A cidade (até ser dia)" ("Staden (tills det blir dag)"), en lycklig liten ballad om alla drömmar som lever och frodas i staden ända fram till gryningen. En av låtskrivarna var den legendariska Paulo de Carvalho (Portugal 1974 och 1977), vilket säkert också var en viss draghjälp.
På den stora scenen i lilla Millstreet strålade Anabela och charmade juryn. Portugal belönades med två tolvpoängare och för andra gången på tre årgångar hamnade man bland de tio främsta. Dessutom blev "A cidade (até ser dia)" en av årets mest spelade låtar på portugisisk radio. Anabelas genombrott var stort och definitivt.
Med åren har Anabela alltmer specialiserat sig på musikalroller och har blivit en av monsterregissören Filipe La Férias favoriter. Tillsammans har de bland andra framgångsrika uppsättningar gjort Sound of Music (där Anabela delade roller som Maria med Lúcia Moniz) och Jesus Christ Superstar. Mellan succéerna spelar Anabela ännu in skivor, oftast med mer anspråksfullt material än vid genombrottet.
Anabela / A cidade (até ser dia) (Portugal 1993)
10:e plats av 25 bidrag i Millstreet
