I Won't Break / Ryssland 2018

Det var långt ifrån självklart att Ukraina skulle klara av att stå värd för ESC 2017 - att tävlingen arrangeras av ett land med ett pågående krig på sitt territorium hör inte till vanligheterna - men till slut bestämdes att Kiev för andra gången skulle välkomna Europas mest sedda tv-program.

Den största överraskningen - vid sidan av att Ukraina faktiskt fick ansvaret för sändningen - var att Ryssland anmälde sitt deltagande. Relationerna mellan Ryssland och Ukraina var minst sagt djupfrysta och Ukraina hade infört betydande begränsningar i hur ryska medborgare fick resa in i landet.

En glasklar ny lag konstaterade att människor som rest in i Krim via Ryssland icke var önskvärda och belagda med inreseförbud. Och som en slump - eller kanske inte - valde rysk tv ut just en sådan artist.

När Julia Olegovna Samojlova var liten upptäcktes det att hon led av spinal muskelatrofi och hon har varit rullstolsburen sedan barndomen. I flera intervjuer har hon hävdat att sjukdomen orsakades av en misslyckad poliovaccination, men det har avfärdats som helt omöjligt av läkarvetenskapen.

Julia hade sjungit i ett rockband och studerat psykologi innan hon ställde upp i ryska X-Factor 2013. Hon kom tvåa i tävlingen och blev ett bekant ansikte för den stora publiken. 2014 sjöng hon vid invigningen av de paralympiska vinterspelen i Sotji.

2015 hade hon turnerat i Krim. Dagen efter att rysk tv offentliggjort sitt bidrag meddelade den ukrainska säkerhetstjänsten att hon med största sannolikhet skulle vägras inresa i landet.

Nu började nästan en hel månad av en underlig dans i offentligheten. EBU försökte med alla medel att få Ukraina att ge sångerskan dispens, man hotade ukrainsk tv med böter och man erbjöd Ryssland att få uppträda via länk från Moskva. 13 april meddelade ryssarna att de inte hade för avsikt att sända ESC överhuvudtaget och deras bidrag "Flame Is Burning" ströks ur startlistan.

Någon på rysk tv hade lovat Julia att hon skulle få representera landet 2018 om hon inte fick sjunga i Kiev. Tydligen var det löftet bindande, men nu hade sångerskan redan spelat ut sin roll. I Lissabon fanns inga politiska spel att spela och Julia fyllde inte längre någon funktion. Rysk tv deltog men helt tydligt utan någon entusiasm.

"I Won't Break" var egentligen inte så pjåkig men aningens statisk i sin uppbyggnad och på tok för svår för Julia, som trots allt var en ganska begränsad sångerska. I Lissabon verkar delegationen ha gjort sitt yttersta för att dölja Julia och hennes rullstol bakom en massa dansande och rekvisita.

Sånginsatsen var bitvis förfärlig att höra och tittarna såg tydligt hur Julia missade att sjunga bitvis och lät körsångarna sköta det mesta. För första gången sedan semifinalerna infördes 2004 misslyckades Ryssland att ta sig vidare.

I en förvånansvärt uppriktig intervju efter tävlingen berättade en besviken Julia hur hon inte fått påverka sitt bidrag alls och hur hon bara givits ett minimum av repetitionstid inför ESC.

2019 släppte hon singeln "Leto" som verkar ha passerat utan större framgång. Sångerskan själv syns inte alls i videon.



Julia Samojlova / I Won't Break (Ryssland 2018)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Lissabon

1944 / Ukraina 2016

Kriget hade rullat in och Ukraina hade annat för sig än att tävla i schlager. Redan före finalen i Köpenhamn 2014 meddelade man att man inte tänkte skicka något bidrag till nästa års tävling. Resurserna behövdes på annat håll.

Ett års paus fick räcka trots att stridigheterna långt ifrån var över. För första gången anordnades Vidbir - det som skulle bli Ukrainas årligen återkommande nationella final med hög nivå, knivskarp konkurrens och en oftast synnerligen frispråkig panel som ger varje tävlande synnerligen ingående kritik direkt efter framträdandet.

Jamala hade varit förhandsfavorit i den synnerligen omstridda nationella finalen 2011 med den hysteriskt glada "Smile". Nu var hon tillbaka på ett helt annat spår.

När Ryssland invaderade och annekterade Krimhalvön påverkade det Jamala djupt. Sångerskan kommer själv från en familj av krimtatarer och den nya händelseutvecklingen väckte gamla minnen till liv av hur man blivit förföljd och förtryckt av den sovjetiska överheten.

"1944" bygger på historien om hur Jamalas gammelfarmor deporterades tillsammans med sina barn, varav ett dog under färden. Refrängen är inspirerad av en gammal tatarisk folksång.

Under repetitionerna framfördes kritik mot Ukrainas delegation, att deras sång var alldeles för politisk för ESC och att den egentligen var lätt förtäckt kritik mot dagens Ryssland.

I slutändan bar det sig inte bättre än att slutstriden kom att stå mellan just Ryssland och Ukraina. Situationen spetsades till av att den ryska delegationen riktat stark kritik mot Ukraina samtidigt som ukrainsk tv meddelat att de inte tänkte delta i en final ordnad i Ryssland.

För första gången redovisades telefonomröstningens poäng separat från jurygruppernas. Telefonrösterna presenterades i klump sist i sändningen och kunde svänga om resultatet rejält. Poängen lästes upp från det lägsta till den högsta, och när endast den högsta summan återstod visste man att den skulle gå till Ryssland. Men skulle den räcka för att gå om Ukraina som låg i topp?

Det gick ett sus genom publiken när den ryska poängen endast räckte till en bronsplats. Jamala tog hem Ukrainas andra seger och Kiev skulle åter få stå värd för tävlingen. De rysk-ukrainska relationerna skulle hinna försämras ytterligare innan dess.



Jamala / 1944 (Ukraina 2016)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Miazoume / Grekland 1985

Grekland hade en hel del problem med självförtroendet under det tidiga 1980-talet. 1982 drog man sig ur hela tävlingen då det egna utvalda bidraget ansågs vara alltför svagt för att ha en chans. 1983 tävlade man i München med blygsamt resultat och året därpå drog man sig på nytt ur tävlingen.

Ska man ändå vara med ska man tävla med värdighet och när ERT efter en del funderande anmälde sig till finalen i Göteborg bestämde man sig för att skicka en riktigt grekisk sång som kunde representera hela landets kultur inför Europa på ett acceptabelt sätt.

Låten man fastnade för var "Miazoume" ("Vi ser likadana ut"), skriven och framförd av den unge rocksångaren Takis Biniaris. Texten var skriven av den kvinnliga poeten Maro Bizani.

Takis Biniaris hade fått sitt stora genombrott då han spelat titelrollen i Jesus Christ Superstar i Aten. Han sågs som ett stort löfte och grekisk tv var mycket nöjd med att få skicka iväg honom till ESC.

Lite problem blev det på hemmaplan då uppgifter i grekiska tidningar gjorde gällande att låten framförts offentligt lite för tidigt men det brydde sig ERT väldigt lite om. Istället lät man filma en förhandsvideo som skulle visa upp Grekland utan de vanliga turistklichéerna.

I Göteborg fanns en tydlig koppling mellan Grekland och Cypern: båda låtarna var utgivna på samma skivbolag och använde sig av samma dirigent, Haris Andreadis. När tävlingen var över visade det sig att de båda länderna givit varandra åtta poäng och att de båda på det sättet räddat varandra från en sistaplats. Till råga på allt fick de dela sextondeplatsen med varandra.

Det var betydligt sämre än vad grekerna räknat med - och landets dittills sämsta placering - men för ovanlighetens skull verkar de flesta ha varit nöjda och ansett att man visat upp en smakfull bild av sig själva. Tidningarna pikade Takis Biniaris för att ha varit nervös på scenen men låten blev populär.

Den goda stämningen till trots skulle Grekland komma att missa ESC även 1986. Enligt rykten hade man redan valt ett bidrag - "Wagon lit" med Polina (som sjungit i kören bakom Elpida 1979) - men drog sig ur då man insåg att finalen skulle hållas mitt under den grekiska påsken.



Takis Biniaris / Miazoume (Grekland 1985)
Delad 16:e plats av 19 bidrag i Göteborg

L'enfer et moi / Frankrike 2013

Boris Bergman föddes i London 1944 dit hans föräldrar, som båda var ukrainska judar, flytt undan kriget. När Boris vid fjorton års ålder flyttade till Frankrike med sin familj var han redan uppslukad av litteratur och av skrivande.

1967 spelade den tyska sångerskan Eva in hans sång "Nocturne" och sedan var karriären i full gång. Han fick skriva för storheter som Mireille Mathieu, Nicoletta, Dalida, Juliette Gréco, Aphrodite's Child och många fler.

Med åren utökade Boris Bergman sin bana och har vid sidan av sina sångtexter även skrivit pjäser, skådespelat och regisserat. Han skrev texten till Monacos bidrag 1973 och 1975 och ses som ett av de tyngsta namnen inom den franska rockmusiken.

2013 erbjöd han Amandine Bourgeois att spela in "L'enfer et moi" ("Helvetet och jag"). Amandine hade vunnit franska Idol 2008 och fått en storsäljare med sitt debutalbum. Tiden gick och nya idoler plockades fram och Amandines karriär hade svalnat betänkligt. I samband med sin andra skiva hade hon samarbetat med Boris Bergman och de båda hade gillat varandra.

"L'enfer et moi" skickades in till France 3 som letade lämpliga bidrag att skicka till ESC. Troligen gick man igång på att den kändes rå och otypisk för tävlingen. Hade man lite tur kunde den bryta av rejält från alla andra bidrag.

För första gången bestämdes inte startordningen via lottdragning: de ansvariga producenterna bestämde själva vilken ordning länderna skulle framträda i och SVT valde att låta Frankrike öppna hela tävlingen. En energisk inledning förvisso men också förödande för bidragets chanser att skilja ut sig från mängden. Resultatet blev svagt och Amandines karriär fick inte den nytändning den skulle behövt.

Amandine fortsätter att sjunga och uppträda och spela in skivor. Boris Bergman förblir produktiv även om han med ålderns rätt trappat ned på verksamheten.



Amandine Bourgeois / L'enfer et moi (Frankrike 2013)
23:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Als het weer lente is / Belgien 1965

Lize Marke hade börjat sin karriär förhållandevis sent i livet. Hennes första skiva kom ut 1962, då sångerskan redan hunnit fylla 25 och enligt den tidens logik snarare borde fokusera på familj och andra mer typiskt kvinnliga sysslor. Hennes riktiga namn var Liliane Coucke men som de flesta andra artister på 60-talet uppträdde hon under pseudonym.

1963 ställde hon upp i Canzonissima - den flamländska uttagningen för ESC som var både lång och invecklad, där låtar via en mängd semifinaler på olika vägar kunde ta sig till final. Lize var framgångsrik och tog sig till final med såväl "Luister naar de wind" och "Saksisch porselein". Till slut blev hon tvåa och fyra och "Luister naar de wind" blev en hyfsad framgång.

Inför Neapel 1965 ställde den flamländska tv:n helt sonika in Canzonissima och nominerade Lize Marke på förhand som landets artist. Det var första gången sedan Mony Marc 1956 som en kvinna representerat Belgien i ESC. Lize fick sjunga sex låtar i en nationell final och jurygrupper runt om Flandern fick rösta fram en vinnare.

"Als het weer lente is" ("När det blir vår igen") vann en övertygande seger. Texten var skriven av journalisten Jaak Dreesen som med tiden mest skulle bli känd för sina barnböcker.

Den belgiska låten var en söt och tidstypisk liten låt som tappade en del av sin personlighet då den mötte den italienska orkestern och det blev inte en enda poäng i omröstningen. För att få poäng var man tvungen att placera sig bland de tre bästa i en jurys interna röstning och "Als het weer lente is" var sannolikt lite för snäll för att stå ut i konkurrensen.

Lize Marke led inte desto mer av nederlaget och senare samma år fick hon en egen tv-show på belgisk tv. 1968 spelade hon in en cover av Jugoslaviens bidrag "Jedan dan". I mitten av 1970-talet började Lize Marke trappa ned på karriären utan att någonsin helt lämna offentligheten.



Lize Marke / Als het weer lente is (Belgien 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel

Marlène / Monaco 1970

Någon på skivbolaget Barclay verkar verkligen ha trott på den blott 16-åriga Dominique Dussault som fick ställa upp i två stora, viktiga sångtävlingar på samma år. Sin späda ålder till trots hade den nya talangen en tyngd och ett moget uttryck i sin röst.

Kanske kom tyngden och mognaden från sångerskans eget liv? En lång period hade hon varit sjuklig och inlagd på sjukhus. Hon sjöng på sjukhuset för att pigga upp de andra patienterna och enligt legenden var det var så hon blev upptäckt.

Hennes första singel "Ave Maria" hade kommit ut året innan och hade dessutom gjorts i en förkortad version som skulle passa radion bättre. Debutsingeln var en ganska krävande komposition och de som hörde skivan på radio skulle nog knappast trott att artisten var en tonåring.

Inte heller "Marlène" var något konventionellt örhänge men imponerade på rätt personer på radion i Monte Carlo som valde ut den som sitt bidrag till ESC i Amsterdam. Texten handlar om en flicka som drömmer om att vara lika förtrollande och förförisk som den legendariska Marlene Dietrich trots att hon inte riktigt äger de egenskaper som krävs: "jag är en och femtio inklusive mina klackar, håret är lockigt som ett får".

Dominique verkar ha imponerat på den församlade pressen men låten var på tok för snårig och utmanande för juryn som bara gav den ströpoäng.

Senare samma år deltog hon vid underhållningsfestivalen i Knokke som del av det franska laget och gav ut några singlar till men när ingen av hennes låtar slog an gav skivbolaget upp satsningen.

Dominique har fortsatt att uppträda om än utanför det allra starkaste strålkastarljuset. 2015 gavs det ut en CD med de flesta av hennes inspelade låtar.



Dominique Dussault / Marlène (Monaco 1970)
Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

En gång i Stockholm / Sverige 1963

De flesta artister som blev populära i Sverige på 50- och 60-talet var tämligen hemvävda och provinsiella, men så fanns också ett litet gäng som höll måttet även på en internationell nivå. Monica Zetterlund var i högsta grad en av dem: en klart gnistrande diamant som helt självklart verkade behärska i princip allt hon tog sig för.

Den vackra och glamourösa Monica hade turnerat i USA och skaffat sig en mängd erfarenhet men hade också blivit besviken av vad hon sett. Hur de musiker hon beundrade och såg som förebilder hölls tillbaka av rasism och fördomar och hur vissa människor aldrig tilläts lyckas oavsett hur mycket talang de hade.

Väl hemma i Sverige igen formligen exploderade hennes karriär. Alla ville ha henne och plötsligt syntes och hördes hon överallt. Monica tackade och tog emot, jobbade hårt och tackade sällan nej till utmaningar.

Att sjunga i schlagerfestivalen var knappast hennes dröm men två år i rad ställde hon upp i den svenska finalen. 1962 fick hon en evergreen med "När min vän", skriven av Owe Thörnqvist, och gjorde den definitiva versionen av den diskade "Kärlek och pepparrot". 1963 blev det seger med den oändligt sofistikerade "En gång i Stockholm" av Bobbie Ericsson och Beppe Wolgers.

I London fick Monica sjunga som nummer tretton, något hon själv var nöjd då det var hennes mammas lyckotal. Mindre nöjd var Sveriges Radios medskickade producent som under en repetition personligen plockade bort de scendekorationer BBC planerat för det svenska bidraget.

Trots att den svenska delegationen hade gott hopp om en hygglig placering - och ett tag övervägde att låta Monica sjunga på engelska då Österrike gjorde just det - fungerade inte den svenska balladen alls i omröstningen. När alla röstat färdigt hade Sverige inte fått en enda poäng, ett öde man delade med Finland, Nederländerna och Norge.

Inte spelade det någon roll alls för Monicas karriär i Sverige. Möjligen fick det henne att fokusera mindre på att spela in musik för en bred publik men istället blev hon älskad som revyaktris, komedienn och skådespelare, även i krävande roller.

Dessvärre hade Monica även sina demoner: det låga självförtroende lyste ibland igenom, hon hade problem såväl med alkoholen som med den rygg hon skadat i barndomen. Trots att hon förblev en uppskattad och efterfrågad sångerska hade hon svårt att uppskatta framgången och sågade sina egna moderna hits i allmänheten.

De sista åren tog sjukdomen över och Monica Zetterlund isolerade sig från världen. Hon omkom i en lägenhetsbrand i maj 2005.



Monica Zetterlund / En gång i Stockholm (Sverige 1963)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i London

Al di là / Italien 1961

Italien fick avsluta uppspelningen av bidragen i Cannes 1961 och publiken brast ut i en spontan applåd mitt under sången. "Al di là" ("Bortom") hade vunnit Sanremofestivalen några veckor tidigare och hade redan vunnit den sydeuropeiska publikens gillande. Dessutom gav Betty Curtis ett strålande framträdande.

Betty Curtis - som egentligen hette Roberta Corti - hade sjungit professionellt redan i fyra år och hade fått sitt stora genombrott i Sanremo 1959 med "Nessuno" som visserligen inte vunnit med som blivit en stor framgång. 1961 ställde hon upp på nytt och nu blev det seger.

I likhet med de senaste årens Sanremovinnare skulle "Al di là" ge sig ut och erövra världen och bli en stor hit och evergreen. När låten gav sig ut runt jorden blev däremot Betty Curtis kvar hemma och föredrog att fokusera på sin italienska karriär.

Den stora hiten i USA fick Emilio Pericoli (Italien 1963) då han sjöng låten i filmen "Rome Adventure". Senare spelades den in av bland andra Al Martino och Ray Charles. Återigen blev Italiens bidrag den största kommersiella framgången av samtliga bidrag i tävlingen.

Juryn 1961 hade tinat upp en smula och var mer med på noterna än tidigare år, men att "Al di là" inte kom högre än femma är ännu en av alla dessa obegripligheter jurymedlemmarna serverat oss genom åren.

Betty Curtis hade ett mycket framgångsrikt decennium men dumpades i likhet med så många andra av 60-talets stjärnor av sitt skivbolag i början av 1970-talet, då man tyckte att de började kännas förlegade. Betty fortsatte ändå att sjunga och spelade in skivor med ojämna mellanrum.

På 90-talet fick Betty Curtis en smärre revival och fick uppträda i en mängd sammanhang med sina hits. Hon avled 2006 efter en längre tids sjukdom och är idag ihågkommen som en av 60-talets allra mest glamourösa sångerskor i Italien.



Betty Curtis / Al di là (Italien 1961)
Delad 5:e plats av 16 bidrag i Cannes

Touch My Fire / Storbritannien 2005

Det kan vara knepigt att göra karriär när det man är mest känd för är att bli bortvald. Hela Storbritannien satt klistrat framför rutan när avgörandets stund var inne i Popstars 2002, där man skulle sätta ihop ett nytt tjejband. Javine Hylton var den sista som valdes bort från gruppen som skulle bli Girls Aloud.

Till skillnad från de allra flesta band som skapades för de olika tv-sända talangjakter som var så populära på 00-talet så lyckades Girls Aloud på riktigt att erövra marknaden och släppte tjugo singlar i rad som alla tog sig in bland de tio främsta på Englandslistan. Och när det tåget gick stod Javine kvar på perrongen.

För att göra illa värre uttalade sig gruppmedlemmarna efteråt om vilken tur det var att Javine valts bort då hon inte skulle passat in i dynamiken. "Hon var inte direkt en lagspelare", hette det.

Javine fortsatte istället som soloartist och fick en hit 2004 med "Real Things", men när det efterföljande albumet sålde dåligt dumpades hon av skivbolaget.

För att hålla sig kvar i rampljuset ställde hon upp i "Making Your Mind Up", den brittiska uttagningen till ESC. Hennes främsta rival om segern var Katie Price - en omsusad och kontroversiell fotomodell och tidigare "glamour girl" som nu ville bli popstjärna. I startfältet fanns också Gina G (Storbritannien 1996) men hon kom på allra sista plats.

Javine drog det längsta strået trots att hennes lilla, vågade klänning inte hölls på plats och visade upp en hel del mer bröst i direktsändning än vad BBC var nöjda med. En liten skandal livar alltid upp och nu fanns det en och annan som trodde att Storbritannien skulle kunna ta sig tillbaka upp till topplaceringarna i ESC.

I Kiev mötte Europa upp med en oändlig rad av trummande och rytmiska bidrag och Javine, som gav ett lite stökigt intryck, överskuggades totalt av konkurrensen. I röstningen var hennes låt den som sista som höll nollan och den fick bara poäng från tre länder. Låten blev en mindre hit i Storbritannien men hjälpte inte Javines karriär desto mer.

När hon året efter åkte fast för att ha kört bil alkoholpåverkad tog karriären ännu en stöt. Sedan dess har Javine mest setts i olika program som "Come Dine With Me" och "Celebrity Masterchef" där hon tävlade mot Cheryl Baker från Bucks Fizz (Storbritannien 1981).

2013 sjöng hon på singeln "Never" med Wawa & M.A.R.K som visserligen inte blev en kommersiell hit men som fick en hel del positiv uppmärksamhet i branschmedierna.



Javine / Touch My Fire (Storbritannien 2005)
22:a plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Ciao amore / Jugoslavien 1984

Daniels otroliga framgångar under 1983 hade fått kritikerna att klia sig i huvudet på hemmaplan. Inte nog med att han tangerat Jugoslaviens personbästa och fått flest fullpoängare av alla tävlanden i München - han hade även fått en stor kommersiell hit över hela Europa.

Jugoslavien var bra på en hel del saker men att producera snärtiga poplåtar med stor internationell framgång hörde knappast till landets mest framträdande egenskaper.

Nu gick intresset för den nationella ligan i taket. Alla stora namn ville vara med och tävla och publiken ville gärna gå och följa tävlingen på plats. Jugovizija 1984 avgjordes i Skopjes största konserthall och biljetterna gick åt som smör i solsken.

Bland artisterna fanns faktiskt fjolårets stjärnskott Daniel på nytt men "Marija" var kanske lite för mycket samma låt en gång till för att slå an fullt ut.

Omröstningen slutade i en ordentlig skandal. När Titograd skulle rösta sist låg deras eget bidrag "Ljubavna priča br. 1" ("Kärlekshistoria nummer 1") i täten och med ens började flera röster viska i bakgrunden när talespersonen lämnade sina röster. Man gav inga poäng till sina starkaste konkurrenterna och gav alla sina toppoäng till låtar som dittills legat i botten.

Det luktade röstfusk lång väg men de båda artisterna Titograd hyrt in var kända och populära, så publiken verkar ha sett mellan fingrarna.

Izolda Barudžija hade redan tävlat för Jugoslavien två år i rad: dels som en del av Aska 1982, dels hade hon körat och dansat bakom Daniel tillsammans med sin syster Eleonora. (Hon tävlade också i den jugoslaviska finalen tillsammans med gruppen Makadam.)

Vlado Kalember hade tidigare sjungit i Srebrna Krila (en grupp som diverse ombildningar senare skulle representera Jugoslavien 1988) och var stor idol, känd för sin raspiga röst. Raspet var inte äkta, så man undrar hur lyckliga Vlados stämband var?

Efter segern i Skopje stuvade man om en hel del i låten, skrev om refrängen en aning och vräkte på med synthesizerljud i arrangemanget. Man bytte också titeln till den mer självklara "Ciao amore".

Man spelade också in en vågad förhandsvideo i den montenegrinska turistorten Sveti Stefan, där de båda artisterna plötsligt dök upp till synes helt nakna ur ett dataanimerat vattendrag. Izolda dolde nätt och jämt sina bröst med handen och vänner av ordning lät sig uppröras. Turkisk tv lär ha vägrat visa inslaget i sin förhandsvisning.

Allt ståhej till trots räckte inte "Ciao amore" till alls i Luxemburg (där duon uppträdde som Ida & Vlado). I en underlig röstning där det blev hemskt jämnt mellan placeringarna 9 till 18 hamnade jugoslaverna näst sist även om det var över tjugo poäng ned till Österrike som blev jumbo.

Izolda & Vlado spelade in ett album tillsammans men fortsatte snart karriärerna på skilda håll. Året efter hölls ESC på årsdagen av president Titos död och Jugoslavien avstod från att delta. Tävlingens popularitet höll ändå i sig och bara några år senare skulle Jugoslavien ta hem sin enda seger.



Ida & Vlado / Ciao amore (Jugoslavien 1984)
18:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Je ne sais quoi / Island 2010

2010 hände något stort och oförutsett: den isländska vulkanen Eyjafjallajökull - belägen under glaciären med samma namn - fick en serie utbrott som fyllde det europeiska luftrummet med aska av en sort som gjorde det farligt att flyga.

15 april 2010 stängdes i princip all flygtrafik ned i norra och västra Europa, vilket orsakade kaos i buss- och tågtrafiken. Själv satt jag strandad i Paris och fick upptäcka att det tar flera dagar att resa landvägen mellan Frankrike och Finland.

Flygen återupptogs i begränsad skala en dryg vecka senare men oron hängde kvar. Eyjafjallajökull mullrade vidare och hotade att spotta ur sig nya mängder aska. Nu började ESC-fansen bli nervösa: skulle tävlingen i Oslo alls kunna genomföras? Skulle EBU vara tvungna att ställa in för första gången någonsin?

Vulkanen höll sig lugn och tävlingen kunde genomföras som planerat.

Föga förvånande fick Island en hel del uppmärksamhet både i programmet (där det skojades en del om vulkanen) och utanför. Kanske hjälpte det den isländska poplåten på traven då den kom trea i sin semifinal och ropades ut sist av alla finalister?

Nog för att Hera Björk Þórhallsdóttir kunde skaka liv i sitt bidrag även extra hjälp. Hon var sångerska, vokalcoach och känd programledare från tv som turnerat med såväl Björk som Sigur Rós. Sedan 2004 bodde hon i Köpenhamn och hade 2009 kommit tvåa i den danska finalen med "Someday".

2008 och 2009 hade hon sjungit i kören bakom de isländska bidrag till ESC.

I finalen hade Island på något sätt tappat sitt momentum - den var kanske inte direkt spännande och nyskapande på samma sätt som ett par andra låtar i startfältet - och slutplaceringen blev låg. Det gjorde inte så mycket: fansen hade redan tagit Hera och hennes låt till sina hjärtan.

Eurovision Song Contest rullade vidare utan avbrott fram till 2020 då tävlingen fick avlysas till följd av coronaviruset Covid-19.



Hera Björk / Je ne sais quoi (Island 2010)
19:e plats av 25 bidrag i finalen