Guardando il sole / Schweiz 1968

För fjärde året i rad vanns den schweiziska finalen av en utländsk artist: efter två fransyskor och en grekinna stod nu italienske Gianni Mascolo som segrare med diplom och blomsterkrans i handen. 

Frågan är hur kul tittarna i Schweiz tyckte att de inhemska förmågorna sprangs förbi år efter år. Faktum är att endast två schweiziska artister representerat sitt land sedan starten 1956.

Gianni Mascolo var en rutinerad 27-åring från Milano. Han hade börjat sjunga i gosskör redan som 10-åring och när målbrottet satte stopp för det sjungandet studerade han piano vid Giuseppe Verdi-konservatoriet. Efter att ha sjungit i ett par talangjakter fick han kontrakt med ett stort skivbolag och släppte sin första skiva 1964.

Sedan hände förvånansvärt lite. Gianni Mascolo hade bevisligen en varm och stark röst men konkurrensen i den italienska schlagerfabriken var mördande och det var svårt att bryta igenom bruset.

Han deltog i Sanremo 1965 och fick dela låt med ingen mindre än Dusty Springfield. "Di fronte all'amore" var en snygg men svårsjungen låt (Dustys inspelning är självfallet sublim) som blev en framgång efter finalen, men inte för Gianni Mascolo. Den franska stjärnan Richard Anthony spelade in en egen version och fick den stora hiten.

Att representera Schweiz var förmodligen tänkt som ännu ett försök att lansera sångaren för en större publik. Kanske kunde de italienska tittarna få ögonen på honom på det sättet?

"Guardando il sole" var en mjuk och luftig liten sång om att sitta med sin älskade och bara titta in i solen (förhoppningsvis med tillräckligt bra solglasögon på näsan). Den var skriven av trumpetaren Cataldo d'Addario, född i Egypten av italienska föräldrar men sedan många år bosatt i Lugano.

Gianni Mascolo äntrade scenen iförd en fantastisk orange smoking - ett djärvt val detta år då tävlingen för första gången sändes i färg. Han sjöng utmärkt medan låten i sig verkade sakna det där lilla extra och under röstningen lade domarna sina poäng på andra bidrag istället. Länge såg Schweiz ut att hålla nollan för andra året i rad tills Jugoslavien - som sist röstande land - bjöd på två poäng.

Nu verkar skivbolaget ha kastat in handduken och gett upp. Gianni Mascolo gav bara ut en enda singel till och försvann sedan in i anonymiteten. Så småningom hamnade han i på nytt i London - där han tävlat i ESC - och drev i många år en restaurang tillsammans med sin fru där han även regelbunden underhöll gästerna med sin sång. Han avled i december 2016.

Schweizisk tv tog sin en funderare och bestämde sig för att lägga sin nationella final på is. Istället valde man internt ut Paola del Medico - som tävlat mot Gianni Mascolo med "Für alle Zeiten" - som landets representant året därpå.

Gianni Mascolo / Guardando il sole (Schweiz 1968)

Delad 13:e plats av 17 bidrag i London

Never Alone / Nederländerna 2011

Nederländerna hade inte varit i final sedan 2004 och efter sex floppar i rad började det nu brännas lite under fötterna. Det skulle vara dags att lyckas på nytt och åtminstone ta sig vidare från semifinalen innan publiken helt tappade intresset. 

Det tävlande tv-bolaget TROS bestämde sig för att göra samma sak som man gjort 2009: man väljer ut en artist på förhand som får sjunga alla låtarna i en nationell final. På så sätt ser man till att det är en etablerad artist som får göra jobbet samtidigt som tittarna får vara med och bestämma bidrag.

Artisten man fastnade för var trion 3JS vars namn indikerade att samtliga tre medlemmar hade namn som började på bokstaven J: Jan, Jaap och Jaap.

Bandet hade släppt sin första, egenproducerade fullängdare 2007. "Watermensen" hade inte rusat uppför några topplistor men skapade ett par mindre hits som alla fick hög rotation på landets radiostationer. Deras stil - mjuk rock med texter på nederländska - var som skapta för radio och snart nog kände ganska många människor till 3JS. Bandets följande skivor sålde bra och med tiden belönades även debuten med guldskiva.

I den nationella finalen framförde 3JS fem nya låtar som bedömdes av en jury och tittarna med halva makten var. Segern gick med bred marginal till "Je vecht nooit alleen" ("Du kämpar aldrig ensam") och finalen sågs av en stor tv-publik. Vinnarlåten toppade den inhemska hitlistan och två av de andra kandidaterna - "De stroom" och "Toen ik jou vergat" - blev även de hitsinglar. Allt såg lovande ut.

Sedan är det svårt att sätta fingret på vad som gick fel. Nederländerna hörde på inget sätt till de heta kandidaterna att vinna men hade ändå haft sina supportrar. Att de missade finalen var en liten överraskning men senare visade det sig att 3JS kommit på allra sista plats i sin semifinal. Blev radiorocken lite för snäll för att utmärka sig i konkurrensen? Tappade låten sin personlighet när den översattes till engelska?

Besvikelsen var stor hemma bland kanaler och väderkvarnar. Hade man alls någonting att hämta i den här tävlingen eller skulle man dra sig ur?

Åtminstone gick 3JS relativt oskadda ur historien och har behållit sin popularitet genom åren. 2013 slutade Jaap de Witte i bandet och ersattes av sin son Jan de Witte - istället för en Jan och två Jaap var men nu en Jaap och två Jan.

3JS / Never Alone (Nederländerna 2011)

19:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

Never Ever Let You Go / Danmark 2001

Efter bröderna Olsens seger bubblade hela Danmark och nu var DR spända och stolta över att få stå värd och visa sitt kunnande för världen efter trettiosju långa år. Stolthet och entusiasm är i sig inte dåliga saker men båda måste hållas i stram sele om slutresultatet ska bli bra. Det skulle alla snart bli varse.

Att festen skulle bli stor verkar ha varit en av de viktigaste sakerna för arrangörerna. Man bestämde att det skulle byggas ett tak på den nationella fotbollsarenan Parken och att ESC skulle avgöras inför rekordpublik: hela 38.000 åskådare skulle rymmas in.

Bakom kulisserna gick förberedelserna verkligen inte som på räls. Man utlyste en tävling där reklamfirmor fick föreslå inte bara logo och visuell identitet utan även hur scenen skulle se ut. I ett sent skede fick man inse att det vinnande förslaget inte var användbart och tv-utbildade scenografer kallades in istället.

Även på andra områden var organisationen rörig och den dokumentär DR själva gjorde om förberedelserna var en riktigt obarmhärtig skildring av hur proffsiga medarbetare ständigt körs över och hur de från början ambitiösa planerna slutligen landade i en inte särskilt lyckad sändning.

Den danska finalen - en solid årgång med flera bra låtar - visade däremot få tecken på att DR inte skulle ha koll. Här bjöds fest och folklighet och bra show och tittarna var mycket nöjda.

Vinnaren var något av ett scoop. Duon Rollo & King (Søren Poppe och Stefan Nielsen) var en riktig fluga som fått stort genomslag med sin första hit "Ved du hvad hun sagde?" med Signe Svendsen som gästvokalist. Det uppföljande albumet hade fått ett ganska svalt mottagande och för att hålla sig kvar i rampljuset ställde man i den danska finalen där man vann stort.

"Der står et billede af dig på mit bord" var inte så väldigt mycket mer än en ny version av den första låten - till och med munspelshooken fick följa med - men det visste inte den internationella publiken. I sin engelska version kändes värdlandets bidrag ganska fräscht.

Under repetitionsveckan gick den danska stoltheten av allt att döma lite överstyr och såväl journalister som delegater morrade över dålig organisation kontra värdarnas uppblåsta självbild.

Själva finalen var långt ifrån en tv-fest. Att startfältet hörde till de svagaste i modern tid var inte DR:s fel men bidragen kändes ofta alldeles för små för den gigantiska scenen och dess underligt grå design. Programledarna hade begåvats med ett förfärligt manus på rim som sågades av de flesta. 

Åskådarna varken såg eller hörde särskilt bra och såg därför mest uttråkade ut då kameran svepte över dem. Ända fram tills hemmalaget fick avsluta uppspelningen: då brakade jublet loss och läckte via sångmikrofonerna ut till de miljoner tittare som kanske också vaknade till lite grann. Skulle Danmark vinna på nytt tack vare starkt publikstöd?

Länge såg det ut att gå så. Danmark tronade i täten under en stor del av röstningen tills helt otippade Estland kom och drog förbi. Att publiken på plats hade önskat ett annat utfall var väldigt tydligt men Rollo & King fick åtminstone ännu en framgång på sitt CV.

Duon blev inte långlivad - året efter gick Rollo och King skilda vägar. Båda medlemmarna försökte sig på solokarriär med begränsad framgång och arbetar idag som lärare. Signe Svendsen är ännu aktiv som artist och ger ut skivor på eget bolag.

Att finalen från Parken inte varit någon riktig succé var de flesta överens om - även DR själva verkar ha ansett att det inte gick riktigt som man tänkt sig. Ändå tilldelades DR det prestigefyllda uppdraget att ordna födelsedagsfest 2005 då Eurovision Song Contest fyllde femtio år.

Rollo & King / Never Ever Let You Go (Danmark 2001)

2:a plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Beauty Never Lies / Serbien 2015

Serbien vann på sitt allra första försök som helt eget land 2007 och ganska många trodde då att en ny gigant var född. Att serberna skulle plocka fram starka bidrag år efter år och alltid höra till favoriterna. Så hade det inte riktigt blivit.

En och annan bra placering hade blandats med floppar. Efter att Moje 3 sladdat ut redan i semifinalen i Malmö meddelade RTS att man tänkte ta en paus i sitt tävlande. Man hänvisade till svag ekonomi men sannolikt kände man sig också lite vilsna och visste inte riktigt vad man skulle skicka. 

Inför comebacken i Wien bjöd man in två starka låtskrivare att göra jobbet. Vladimir Graić hade skrivit vinnande "Molitva" 2007 medan Leontina Vukomanović stod bakom texten till andraplacerade "Lane moje" 2004. Tillsammans skrev de tre låtar för tre olika artister - två etablerade och en nykomling.

Nykomlingen Danica Krstić ställdes mot de något mer kända Aleksa Jelić (från början mer känd som balettdansör än som sångare) och Bojana Stamenov. Den sistnämnda tog hem spelet med "Ceo svet je moj" ("Hela världen är min") - en ballad som slog över i schlagerdiscoparty lagom till sista refrängen.

En engelsk version - med text av Charlie Mason som skrivit vinnaren "Rise Like A Phoenix" året innan - spelades in och när man bestämde sig för att använda den i Wien försvann plötsligt Leontina Vukomanović ur bilden. Det var första gången Serbien sjöng på ett annat språk än serbiska i ESC.

Bojana Stamenov var en klassiskt skolad sångerska som även studerat gitarr och luta. Hon hade sjungit en mängd olika genrer på olika festivaler och blev känd för en större publik då hon deltog i serbiska Talang. Hon var egentligen ingen renodlad skivartist men inför Wien blev hon något av en fan-favorit.

Bojana tog Serbien till final men väl där lade de nio bäst placerade låtarna beslag på i princip alla höga poäng och lämnade de andra bidragen långt efter sig. Bojana hade turen på sin sida och lyckades skrapa ihop tillräckligt med ströpoäng för att lägga beslag på tiondeplatsen. Comebacken var lyckad och Bojana hade gjort hemmapubliken belåten.

Bojana Stamenov har förblivit en känd artist i Serbien men har inga fler hitlåtar på repertoaren, istället är hon typen som syns i tv och som ger konserter. Inte minst har hon jobbat mycket för barn i olika sammanhang.

Bojana Stamenov / Beauty Never Lies (Serbien 2015)

10:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Va dire à l'amour / Monaco 1965

I likhet med vinnande Luxemburg hade Monaco skickat en fransk tonåring till Neapel och vid sidan av France Gall var kanske Marjorie Noël den deltagare som allra mest utstrålade ungdom och naivitet - äkta vara eller ej - i startfältet. 

Marjorie Noël var en ny talang på stjärnhimlen och skivbolaget Barclay ville tydligt lansera henne via Eurovisionens schlagerfestival. Man hade skickat in "Bonjour mon amour" till den franska uttagningen men när monegaskisk tv nappade på kroken var det med en annan låt.

Sångerskan - som egentligen hette Françoise Nivot - var en 19-åring från Paris som ofta hjälpt till i föräldrarnas café och också sjungit för besökarna då tillfälle givits. Uppmuntrade av detta skickade föräldrarna Françoise till en talangscout för att göra henne känd.

Talangscouten gillade det han hörde och lyckades skriva kontrakt med storbolaget Barclay som insisterade på att byta ut hennes namn. Det gjorde man för det mesta - måhända inspirerade av att det var standard i Hollywood - och i just det här fallet var det säkert bra att inte hamna i skuggan av Françoise Hardy. Marjorie Noël var född.

I Neapel visade sig tävlingslåten "Va dire à l'amour" - en sång där en trulig ung flicka berättar att hon minsann är stor nog och inte orkar vänta längre och att kärleken gjorde bäst i att skynda på en smula och hitta henne så snart den bara kan - vara lite väl snäll och sakna all den energi och finess som gjorde Luxemburg till en vinnare. Men en plats mitt i resultatet sågs som helt acceptabelt och karriären rullade på.

Om Marjorie för det mesta förblev en sångerska i mängden i sitt hemland slog hon något överraskande till och fick ett par stora hits i Japan, bland annat "Dans le même wagon" och "Je te dis mon âge" som båda fick långa liv. Även i Tyskland fanns ett intresse för henne efter att hon synts i ESC.

Ändå gick allting fel väldigt fort. 1966 var Marjorie ute på vägarna som en av flera artister i ett stort turnépaket då sällskapet råkade ut för en allvarlig trafikolycka. Trots allvarliga smärtor ville Marjorie visa sig lojal mot sina arbetsgivare och ville till varje pris genomföra turnén till slut. 

En läkare gav henne starka smärtstillande mediciner i stora doser. Det verkar ha gjort jobbet men det fick också sångerskan att dramatiskt gå upp i vikt, något som skivbolaget genast använde som svepskäl för att avsluta hennes kontrakt i förtid. De visade med hela handen att unga sångerskor var utbytbara. Att Marjorie varit lojal mot dem brydde de sig inte om.

Arma Marjorie Noël tappade helt självförtroendet och tron på sig själv som artist. När hon mötte kärleken och gifte sig två år senare lämnade hon den offentlighet som redan lämnat henne bakom sig. Marjorie blev åter Françoise och glömdes bort i sitt hemland. Hon avled 30 april 2000, endast 54 år gammal.

I Japan har man åtminstone inte glömt Marjorie Noël. 2020 släpptes en dubbel-CD med sångerskans bästa låtar där man kan höra både "Va dire à l'amour" och "Bonjour mon amour". Någon liknande samling verkar aldrig ha givits ut i Frankrike.

Mycket av informationen i det här inlägget har jag hittat här.

Marjorie Noël / Va dire à l'amour (Monaco 1965)

Delad 9:e plats av 18 bidrag i Neapel

Sevgiliye son / Turkiet 2001

Som om ingenting skulle ha hänt fortsatte TRT att anordna samma gamla nationella final som just ingen ville vara med i och just ingen visade något större intresse för. Paradoxalt nog hade det ändå gått bättre på senare år - de tidigare så vanliga bottenplaceringarna hade lyst med sin frånvaro.

I startfältet 2001 fanns faktiskt en stjärna i vardande. Turkcypriotiska Işın Karaca hade i flera år varit bakgrundssångerska åt den omåttligt populära Sezen Aksu och skulle kort tid senare slå igenom ordentligt med sitt första album i eget namn. "Kaderimsin" kunde ha piggat upp den rätt sömniga tillställningen i Köpenhamn men juryn gick på ett helt annat spår.

Vann gjorde istället en mycket stillsam liten ballad som för all del var stilfull men inte direkt spännande. Aftonbladets Per Bjurman skrev att kompositören försökt skriva sju låtar på en gång, vilket var "synd på en så lovande inledning".

Styrkan låg snarast i framförandet: Sedat Yüce var en 24-årig trumpetare som också hade en fin röst och bra närvaro på scenen. Han hade deltagit två gånger tidigare som soloartist i den nationella ligan.

I Köpenhamn fick han slåss med producenten för att få uppträda i sin vita kostym. Vitt är en notoriskt svår färg i tv som kan framkalla underliga effekter i kamerorna, och de kläder som ser vita ut i sändning har oftast en annan färg när man ser dem i verkligheten.

Bortsett från en tiopoängare från gamla ärkefienden Grekland fick turkarna mest ströpoänger av olika valörer, men då de allra flesta poäng koncentrerades till länderna i toppen räckte Sedats 41 poäng till en elfteplats.

Sedat Yüce blev inget stort namn men har blivit kvar i musikbranschen där han sjunger, blåser trumpet och arbetar som sånglärare. 2005 ställde han upp på nytt i den turkiska finalen utan att vinna.

Sedat Yüce / Sevgiliye son (Turkiet 2001)

11:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Horoscopes / Irland 1981

Blygsamhet är för amatörer. Om man vill erövra världen får man satsa hårt och sikta högt och inte hymla med sina ambitioner. När trion Sheeba lanserades på allvar berättade deras management att bandet inte var särdeles intresserat av Irland - man vill slå internationellt istället.

Den ursprungliga planen hade varit att representera Irland vid ESC i Paris 1978 och bli stjärnor den vägen, men man hade slutat på en neslig sjätteplats i den nationella finalen. Kanske fick man lov att fokusera lite på hemlandet till en början.

De tre medlemmarna var Frances Campbell, Marion Fossett och Irene McCoubrey. Marion hade börjat sin bana som cirkusartist medan Irene sjungit i många år och tävlat för Irland i ESC 1973 under sitt artistnamn Maxi. 

Värt att notera är att Maxi först nobbades av gruppens producenter. Hon hade redan hunnit fylla 27 vilket de tyckte var alldeles för gammalt för det de kallade "Irlands första sexiga tjejband".

Att Sheeba var ett ambitiöst projekt märktes inte minst på att bandet verkade ha en oändlig mängd olika pressbilder där medlemmarna poserade i olika kläder och med olika frisyrer. De flesta grupper som turnerade runt Irland hade på sin höjd en eller två proffsbilder att tillgå. Tillsammans med en grupp bakgrundsmusiker spelade trion flitigt runt ön och sågs som en av landets populäraste akter.

1981 kom chansen de väntat på och de vann den nationella ligan med poppiga "Horoscopes". Utstyrda i spektakulärt glittriga kreationer sågs Sheeba som en mycket möjlig vinnare av ESC-finalen i Dublin där de fick agera hemmalag.

Förhandsvideon visade intressanta kontraster: i några bilder vandrar Sheeba runt i något slags glammiga superhjältedräkter för att i nästa scen posera i sina finaste hemmastickade tröjor. Hade de inspirerats av Fridas framtoning i Abbas video till "Super Trouper" året innan?

Förväntningarna var skyhöga men trots att Sheeba länge hängde med i toppstriden blev de "bara" femma till slut. Besvikelsen var stor - inte minst för att vinnande Storbritannien inte givit dem en enda poäng.

"Horoscopes" blev ändå en stor kommersiell hit på Irland - Sheebas enda framgångsrika singel under hela karriären trots att de hela tiden sågs som en av landets ledande grupper. Det är en bra påminnelse om att hitlistor inte berättar hela sanningen om vem som är populär eller inte.

Sheeba jobbade vidare och skulle ställa upp två gånger till i National Song Contest: 1982 kom man sist med "Go Raibh Maith Agat" och 1984 blev man fyra med "My Love And You" som Maxi varit med och skrivit (och som i praktiken var ett solonummer för Maxi med Frances och Marion som körsångerskor).

Åtminstone två gånger gjordes försök att lansera Sheeba internationellt utan större framgång. I oktober 1982 kunde hela karriären ha fått ett abrupt slut då deras turnébuss kraschade på väg hem från en spelning. Två personer ombord på fordonet omkom och alla tre sångerskorna skadades allvarligt och tvingades ta en sju månader lång paus för att återhämta sig.

Olika uppgifter gör gällande att Sheeba hade spelat in en hel LP i Nederländerna för internationell lansering men att skivbolaget rev kontraktet då gruppens tillfrisknande tog för lång tid. Ett smakprov av skivan som aldrig blev får man av singlarna "The Next Night" och "Coming To You".

1984 genomförde man en stor turné på Irland innan man gick åt skilda håll. Maxi hade blivit erbjuden jobb på RTÉ och kände sig redo för nya utmaningar. Hon skulle med tiden bli en uppskattad radiopratare och skulle hållas kvar på radiovågorna fram till sin pensionering 2015. Det är lite skönt att notera att medlemmen som ansågs för gammal för gruppen blev dess i särklass mest kända medlem.

Frances Campbell fortsatte att sjunga i betydligt mindre sammanhang och Marion Fossett gick tillbaka till familjens cirkus. 1985 och 1996 ställde hon upp som soloartist i den irländska finalen.

Läs mer om Sheeba här. 

Sheeba / Horoscopes (Irland 1981)

5:e plats av 20 bidrag i Dublin

Love / Litauen 2009

Litauen hade egentligen ingen avsikt att ställa upp i ESC 2009 i Moskva. Man hade haft inte helt okomplicerade relationer till Ryssland ända sedan självständigheten återupprättats 1991 och landets krig mot Georgien 2008 hade rivit med smutsiga fingrar i gamla sår.

Ryktesvis fick EBU lägga stor energi på att hålla så många länder som möjligt kvar i tävlingen. Redan här hade man bestämt sig för att ESC skulle vara ett på alla plan opolitiskt sammanhang och därför var det viktigt att värdlandet Ryssland inte på något sätt förolämpades av andra länders frånvaro.

På något sätt lät sig litauerna övertalas och i likhet med sina baltiska grannar Estland och Lettland bestämde man sig slutligen att skicka ett bidrag när den stora grannen stod värd medan Georgien i slutändan var det enda land som stannade hemma.

Litauen ordnade som vanligt en nationell final som passande nog vanns av den ryskspråkige Dmitrij Sjavrov, en 23-åring från Vilnius som slagit igenom offentligt redan som sjungande tolvåring då han fick en stor hit med sin sång "Mamai" - skriven av landets första ESC-representant Ovidijus Vyšniauskas. Bara tre år senare flyttade unge Dmitrij till Storbritannien för att plugga musik.

Dmitrij uppträdde under sitt nya artistnamn Sasha Son, där den andra delen är det ryska ordet för "dröm". Vinnarlåten "Pasiklydęs žmogus" ("En vilsen man"), som artisten själv varit med och skrivit, översattes till engelska inför Moskvafinalen i hopp om att ett bekant språk skulle öka chanserna till poäng.

Kanske funkade tricket - i vilket fall tog sig Litauen till final, något som verkligen inte hände varje år. Sasha fick tack vare lottning äran att inleda hela finalen där han sjöng bra och avslutade med en refräng på ryska innan han höll upp en liten eldsflamma i handen, som något slags litauisk frihetsgudinna. Poängen blev inte så imponerande i slutändan men det viktigaste var helt klart att kvala vidare från semifinalen.

Sasha har ställt upp flera gånger på nytt i den nationella finalen - bland annat gjorde han ett valpigt men charmigt shownummer tillsammans med Donny Montell (Litauen 2012 och 2016) två år efter Moskva - utan att vinna.

Han har fortsatt att vara en aktiv artist och har med åren ändrat artistnamnet till Sasha Song, kanske för att inte understryka sin ryska koppling. Till skillnad från Estland och Lettland har Litauen endast en liten ryskspråkig minoritet, ungefär fem procent av befolkningen.

Att anstränga sig lite extra för att hålla Ryssland på gott humör var en linje EBU skulle fortsätta på (alltför länge) ända tills landets medlemskap slutligen suspenderades 2022.

Sasha Son / Love (Litauen 2009)

23:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Chameleon / Malta 2019

Under många år hade Malta varit förvånansvärt framgångsrika i ESC. Visserligen hade man ägnat sig åt att byta poäng till höger och vänster men det räcker inte som förklaring - de maltesiska låtarna och artisterna slog sig oftast in bland de tio främsta och ett par gånger hade man varit snubblande nära att vinna.

Nu låg framgångarna långt tillbaka i tiden. Efter Chiaras andraplats i Kiev 2005 hade hela korthuset rasat ihop och Malta hade bara tagit sig in bland de tio främsta vid ett enda tillfälle sedan dess. Slutsatsen man verkar ha dragit är att den nationella finalen inte längre levererade som den skulle.

Istället bestämdes det att PBS skulle ta formatet X-Factor till Malta och att vinnaren skulle få representera sitt ö-land i Tel Aviv. Efter sjutton sändningar utropades Michela Pace - en 18-åring från Gozo - till segrare och eurovisionskandidat.

När man skulle hitta en låt för Michela att sjunga gick man förbi alla lokala låtskrivare och frågade istället bulgariske Borislav Milanov om hjälp. Efter ett par framskjutna placeringar - Bulgarien 2016, Bulgarien 2017 och Österrike 2018 - sågs Milonov som ett kap och en tänkbar vinnare.

Det Malta skulle få lära sig var att man får så mycket hitlåt som man är villig att betala för och även om den utvalda "Chameleon" lät uppdaterad och samtida så var den också kalkylerad på existerande pophits och långt ifrån oförglömlig. Michela hade ändå vind i seglen - hon hade många fans efter att ha tävlat i X-Factor och skrev kontrakt med den italienska avdelningen av Sony music.

Låten fick även snabbt fyra miljoner visningar på YouTube och toppade den lokala maltesiska hitparaden. En mängd tippare - som uppenbarligen hört något jag missat - öste beröm över Malta.

I Tel Aviv bjöd malteserna på ett nummer med mycket dans och animationer, men där Michela själv kändes lite loj mitt i hela tillställningen. Det blev en finalplats men den slutliga fjortondeplatsen motsvarade inte alls de högt ställda förväntningarna.

Michela sjunger fortfarande och har ännu sitt italienska skivkontrakt, men hennes skiva har skjutits upp åtskilliga gånger såväl under pandemin som efter.

Året därpå segrade Destiny Chukunyere i X-Factor och skulle ha representerat Malta vid ESC i Rotterdam med "All Of My Love" om inte tävlingen ställts in.

Michela / Chameleon (Malta 2019)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv