Dan ljubezni / Jugoslavien 1975

För en gångs skull hade Jugoslavien ganska höga förväntningar inför ESC. Den nationella finalen i Opatija hade vunnits av ett bidrag på slovenska - ett språk som skiljer sig en hel del från vad majoriteten talade - och hade ändå blivit en stor framgång i hela landet.

Om vinnarlåten var tillräckligt stark för att bryta ned språkbarriären på hemmaplan var den kanske tillräckligt övertygande också för att övertyga hela Europa? 

Ett litet problem var förstås att den vinnande gruppen Pepel in kri ("Aska och blod") var lite onödigt stor och hade hela tolv medlemmar - dubbelt fler än vad som var tillåtet vid ESC. Tack vare sponsorer fick hela gänget hänga med till Stockholm även om halva landslaget fick sitta vid sidan av scenen och tittar på.

Då reglerna tillät deltagarna att fritt välja sångspråk sjöng man "Dan ljubezni" ("En dag av kärlek") på engelska under den generalrepetition jurygrupperna lyssnade på men sjöng på slovenska i direktsändning. I tävlingen kallade man sig Ashes and Blood, kanske för att underlätta för de andra ländernas kommentatorer.

Än en en gång blev poängutdelningen snål och reaktionen hemma i Jugoslavien var bestört. Vad var poängen med att delta i en tävling där man aldrig hade en ärlig chans att hävda sig? När det blev flopp även året efter hoppade JRT av tävlingen och stannade hemma i flera år.

"Dan ljubezni" släpptes ändå på skiva i ett par länder och Pepel in kri skulle bli ett långlivat fenomen även om gruppens sammansättning aldrig var särskilt stabil och medlemmar kom och gick som det passade dem.

När ESC avgjordes i Zagreb 1990 kom italienske Toto Cutugno till start utan en egen kör. Han hyrde in delar av Pepel in kri - de flesta i hans kör hade varit med på scenen också i Stockholm femton år tidigare - och nu blev det seger.

Det var fjärde och - skulle det visa sig - sista gången Jugoslavien tävlade med ett bidrag på slovenska. TV Ljubljana fick allt svårare att hävda sig i de jugoslaviska finalerna, där taktikröstning skulle bli alltmer vanligt under 1980-talet. Det skulle ta ändå till 1993 och Sloveniens debut som självständigt land innan sång på slovenska hördes på nytt i Eurovision Song Contest.

Ashes and Blood / Dan ljubezni (Jugoslavien 1975)

Delad 13:e plats av 19 bidrag i Stockholm

Without You / Nederländerna 2004

Intresset för ESC hade gått genom taket i Nederländerna efter att man skakat liv i sin nationella final på allvar och fått sin bästa placering på över tjugo år 1998. Alla var nöjda och glada men den internationella framgången lyckades man inte upprepa.

Placeringarna sjönk år för år och 2001 föll man under relegeringslinjen och fick stå över ett år. I Riga 2003 trodde man att man hittat rätt men fick ännu ett blygsamt resultat.

För att hålla publiken på humör gjorde man som så många andra länder och anordnade semifinaler. Den genomgående standarden var inte direkt överväldigande men tittarna verkade nöjda och den slutliga vinnaren slog an väl på den nationella hitlistan.

Paul de Corte och Fabrizio Pennisi hade båda varit med i det kortlivade pojkbandet All Of Us och hade bildat duo enkom för den nationella finalens skull. Gruppnamnet Re-Union var passande då de återförenats för den goda sakens skull.

"Without You" lät som en blandning av gamla lågmälda skivfavoriter. Med viss hjälp av att få sjunga sist i semifinalen gled man vidare till final istället för flera större förhandstips som floppade.

Inför finalen släppte skivbolaget - som gav ut både Nederländernas och Belgiens bidrag - en ganska kaxig pressrelease om hur bra de båda låtarna skulle klara sig i tävlingen. Skrattar bäst som skrattar sist, kan man kanske säga. Europa höll hårt i poängen och båda låtarna hamnade bland de fem sista.

Re-Union släppte en singel till och gick sedan skilda vägar på nytt. Om Nederländerna tyckte att det gått ruttet i Istanbul var det inget mot vad som komma skulle och det skulle ta nio år innan landet tog sig till final på nytt.

Re-Union / Without You (Nederländerna 2004)

20:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

When The Music Dies / Azerbajdzjan 2012

Det var ett ganska bra startfält Europa hade bullat upp med inför 2012. Många intressanta låtar, en spännande mångfald av artister och en hel del underhållande och spektakulära scenframträdanden. Och trots det talade nästan ingen om musiken. I Baku handlade allting om politik.

Det oljerika men auktoritära Azerbajdzjan hade pumpat in osannolika mängder pengar i sitt värdskap och hade på rekordfart byggt en helt ny arena i skuggan av den jättelika flaggstång som fram till 2011 varit världens högsta.

Flera bostadshus utrymdes och demolerades för att ge plats åt den nya arenan och organisationer som redan tidigare kritiserat Azerbajdzjan för bristande mänskliga rättigheter fick ännu mer att rapportera om. EBU:s ledning borde verkligen haft anledning att skruva på sig.

Själv var jag i Baku som Svenska Yles reporter och fick prata politik flera gånger om dagen i min övervakade mobiltelefon. Samtliga ackrediterade journalister fick lokala SIM-kort av telekombolaget Azercell som frikostigt lämnade ut information till landets säkerhetspolis. Den som försökte ringa med andra abonnemang drabbades av störningar.

Den splitternya arenan visade sig vara ett riktigt fuskbygge som mer eller mindre föll i bitar inför våra ögon. I kommentatorernas korridor många trappor upp under taket slutade toaletterna att fungera alltmer under repetitionstiden. Enligt den tyska byggfirmans hemsida var arenan ännu under uppförande och inte godkänd för användande då finalen hölls.

Hemmalagets bidrag var i vanlig ordning skrivet av svenskar och framfördes av Sabina Babyeva utrustad med en högteknologisk klänning dränkt i uppseendeväckande projicerade mönster. 

Ingen stor förhandsfavorit men på finaldagen hade en kaxig taxichaufför sagt till en journalistkollega att Azerbajdzjan skulle vinna på nytt. Det hade presidenten lovat att ordna med sin stora plånbok, "precis som året innan".

Till all lycka räckte inte budget till mer än en fjärdeplats. Året efter skulle litauiska och svenska tidningar tillsammans kunna belägga att Azerbajdzjan varje år satsade stora pengar på att svänga små länders telefonomröstningar i ESC.

Dagarna i Baku var intressanta på många sätt men all politik var utmattande. Inför finalen skrev jag en krönika jag ännu är väldigt nöjd med om varför vi behöver vår europeiska schlagerfestival och varför den inte får kapas av politiska intressen. Varför min bild är upp och ned i artikeln förblir ett av livets stora mysterier.

Sabina Babyeva / When The Music Dies (Azerbajdzjan 2012)

4:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Non andare più lontano / Italien 1967

För första gången valde Rai att inte skicka en låt från Sanremo som bidrag till ESC. Istället valde man ut Claudio Villa (Italien 1962) som representant - möjligen för att han i januari vunnit den populära och evighetslånga festivalen Scala reale, men också för att han var ett känt och uppskattat namn.

Varför man nobbade Sanremo är lite oklart. I många år fanns en regel som förbjöd att ESC-bidragen framfördes offentligt eller gavs ut på skiva före ett visst på förhand bestämt datum. Infördes den regeln 1967 så satte den förstås käppar i hjulen för Sanremo-låtarna som släpptes så snabbt som möjligt efter festivalen medan de hängde kvar i publikens minne.

"Non andare più lontano" var en sång till en naiv älskade som tror alla om gott och att världen är en vänlig plats. Claudio Villa framförde den med pondus och känsla och fick stort utrymme för att visa upp sin tenorstämma.

Juryn i Wien gick sannerligen inte i spinn över de italienska tonerna och endast fyra ledamöter gav poäng till Claudio Villa som fick ännu en blygsamt placering. Idag är sången tämligen bortglömd och långt ifrån något av sångarens stora örhängen.

Claudio Villa - vars officiella namn var Claudio Pica - fortsatte att sjunga, skriva låtar och skådespela fram till sin alltför tidiga död. Den 7 februari 1987 avled sångaren till följd av en hjärtattack och nyheten om hans död avslöjades i direktsändning av det årets Sanremofestival som avgjordes samma kväll.

Claudio Villa / Non andare più lontano (Italien 1967)

11:e plats av 17 bidrag i Wien

Falling Stars / Moldavien 2016

Trots Sovjetunionens mycket ambitiösa rymdprogram verkar ingen person med rötterna i Moldavien någonsin ha skickats ut i omloppsbana. Den närmaste kopplingen mellan rymdresor och den lilla sovjetrepubliken var att Jurij Gagarin - den första människan i rymden - älskade moldaviska viner och gärna talade sig varm för dessa.

Moldaviens första kosmonaut skickades istället ut i schlagerrymden i sällskap av Lidia Isac som en del av landets bidrag till Eurovision Song Contest i Globen 2016.

23-åriga Lidia Isac var född i St Petersburg av moldaviska föräldrar och hade hunnit med både det ena och det andra. Hon hade sjungit i en mängd internationella finaler och hade haft flera låtar med i de inhemska finalerna tidigare. Redan hennes lärare hade noterat hennes uttrycksfulla röst och kallade henne "lilla Édith Piaf" efter att hon framfört några av den legendariska sångerskans låtar vid en skolkonsert.

"Falling Stars" var en högst slätstruken schlager inköpt från det svenska restlagret och trots stabil sång och den dansande kosmonauten blev framgången långt ifrån astronomisk. För tredje året i rad missade Moldavien finalen.

Lidia Isac hängde inte läpp utan drog istället till Frankrike där hon ställde upp i den sjätte säsongen av The Voice där hon blev utvald av stjärnan Florent Pagny och hängde med fram till duellerna. Senare samma år ställde hon upp på nytt i The Voice - nu i Rumänien - och hängde med något lite längre den här gången.

Lidia Isac / Falling Stars (Moldavien 2016)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Wolves of the Sea / Lettland 2008

För andra året i rad hade Lettland fått ett antal låtar inskickade till sin nationella final som från början skrivits för och ratats av den svenska melodifestivalen. LTV tackade och tog emot och hoppades kanske att sporra sina egna låtskrivare att anstränga sig lite mer.

"Här mellan himmel och jord" var egentligen skriven för humorgruppen Drängarna som haft en stor hit med "Vill du bli min fru" några år tidigare. För Lettlands räkning skrevs texten om och handlade nu istället om pirater och de svenska upphovsmännen tänkte sig ett kul nummer med självdistans och glimt i ögat.

Istället plockade LTV ihop Pirates of the Sea - ett gäng glada teaterpirater som tog sitt värv på stort allvar. Kärnan i truppen bestod av tv-mannen Jānis Vaišļa, dansaren Aleksandra Kurusova och så Robert Meloni som redan tjänat Lettland väl som tenor i jeans och hög hatt i Helsingfors året innan.

I SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" skrattade panelen rått och drog fram motorsågarna. Lena Philipsson artikulerade sin kritik bäst av alla och menade att det här var vuxna människor utan trovärdighet som klätt ut sig i maskeradkostymer för barn. 

Man enades om att det skulle vara oändligt pinsamt om Sverige skulle få stryk av en låt som ratats till Melodifestivalen - inte minst just den här låten - men att den risken var i det närmaste obefintlig.

"Spotta inte i soppan - du kan bli tvungen att äta den" var ett talesätt min farmor ibland använde sig av och vars innebörd illustrerades tydligt i Belgrad där den röstade allmänheten tyckte att Charlotte Perrelli kanske blev lite för kall i rutan och istället lät sig charmas av de lettiska piraterna som placerade sig ett par rejäla pinnhål ovanför Sverige. Man hoppas att letterna gladde sig medan de kunde. Det skulle ta sju år innan man tog sig till final nästa gång.

Piraterna hade bara samlats för den här enda låtens skull och skingrades för vinden efter Belgrad. Låten visade sig få ett längre liv och spelades året efter in på nytt av de skotska hårdrockarna Alestorm.

Pirates of the Sea / Wolves of the Sea (Lettland 2008)

12:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Show Me Your Love / Ukraina 2006

En rätt skakig debut. En överlägsen seger. En slät figur på hemmaplan. Vad tänkte Ukraina vara för ett land inom ESC? Helt klart hade man det som krävdes av en framgångsrik deltagare men hade man rätt fokus? Den frågan kändes rätt så relevant ännu efter den ukrainska finalen inför Aten 2006.

Vinnarlåten "I Am Your Queen" var inte direkt dålig, snarare ett stycke jämntjock elektropop som mest bara pågick under tre rätt händelselösa minuter utan dramatisk båge eller klimax. Sångerskan Tina Karol sjöng bra och brände iväg en hög ton i slutet men slutresultatet var mest ljummet.

Det verkar som att fler tyckte samma sak och snart nog erbjöd sig DJ Pasha - en av de två programledarna vid ESC i Kiev 2005 - att hotta upp låten inför den internationella finalen. Och det med besked.

När förhandsvideon kablades ut till deltagarländerna hade man renoverat hela låtbygget: man hade sparat själva melodin men skrivit ett nytt, luftigt arrangemang med gitarr och dragspel och kastat den gamla texten i papperskorgen. 

"Show Me Your Love" kändes betydligt mer attraktiv, nästan som en helt ny låt. I Aten visade man sig ha ytterligare en växel att lägga in: nu bjöd man på ett fartfyllt shownummer med hopprep, folkdans och tamburiner. Mer eller mindre uträknade Ukraina rusade uppför vadslagningslistorna och plötsligt viskades det om möjliga vinstchanser.

I slutändan hade man aldrig häng på den verkliga toppen men nu kändes det ändå som att Ukraina hade hittat sig självt. Glatt, snyggt, proffsigt och överraskande skulle visa sig vara landets linje som oftast.

Framgången satte också bra fart på Tina Karols karriär och 2019 listades hon som en av landets hundra mest inflytelserika personer. Två år tidigare tilldelades hon den finaste utmärkelse en artist kan få i Ukraina. 

Hon kommer från en judisk släkt - hennes egentliga namn är Tetjana Liberman - men säger sig inte identifiera sig med någon specifik religion. 2013 blev hon änka då hennes producent och make Eugeny Ogir avled i cancer, endast 32 år gammal.

Tina Karol / Show Me Your Love (Ukraina 2006)

7:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Anouschka / Västtyskland 1967

För andra året i rad valde Västtyskland sitt bidrag internt, utan någon tv-sänd uttagning. Fast om man vill kan man se det som att vinnaren Inge Brück kvalificerat sig genom en ovanligt hård utmaning: vid den internationella schlagerfestivalen i Rio de Janeiro 1966 hade hon vunnit första pris med "Frag den Wind".

Idag är Rio-festivalen underligt bortglömd men var under många år ett viktigt och uppmärksammat evenemang där artister utsattes för ett riktigt eldprov av en krävande publik som inte var rädd för att visa sitt missnöje. Att lyckas där sågs som ofta som något slags kvalitetsgaranti.

Nog för att Inge Brück bevisat sig redan tidigare. Hon upptäcktes som 21-åring av låtskrivaren Horst  Jankowski (Västtyskland 1968) och fick skivkontrakt och hade snart flera hitlåtar under bältet. När hon tävlade i Wien hade hon redan varit ett etablerat namn i tio år.

"Kleine Anouschka" ("Lilla Anouschka") var skriven av Hans Blum, väletablerad låtskrivare och orkesterledare som även dirigerade för Västtyskland i Wien. Hans första försök i ESC hade slutat med en sistaplats men 1966 hade Hans Blum skrivit stora hits för bland andra Graham Bonney och Wenche Myhre och fick förnyat förtroende. 

Före finalen kortades titeln ner en smula och låten heter bara "Anouschka" såväl i programmet som på skivutgåvorna. Av någon anledning hade man dragit ned låtens tempo jämfört med den rätt snärtiga skivversionen och i Wien låter det hela onödigt fyrkantigt, som musik att marschera till.

För Inge Brück var det nog nesligt att få en blygsam placering efter framgången i Rio men sångerskan hade redan börjat tappa intresset för schlagersång och ville hellre skådespela. 1970 spelade hon huvudrollen i "Miss Molly Mill", om den ständigt arbetssökande kvinnan som knäcker extra som privatdetektiv och alltid hamnar i kniviga situationer. Som mest följde tjugo miljoner tyskar serien.

I början av 1970-talet vände Inge Brück sin tidigare karriär ryggen och började framträda med enbart religiösa sånger. Idag lever hon ett tillbakadraget liv långt från rampljuset och är förhållandevis bortglömd av den stora publiken.

Hans Blum skulle allt som allt delta i ESC fyra gånger utan att någonsin nå den framgång han skulle förtjänat.

Inge Brück / Anouschka (Västtyskland 1967)

Delad 8:e plats av 17 bidrag i Wien