Olou tou kosmou i elpida / Grekland 1992

Grekernas av naturen rätt korta tålamod var nu prövat till bristningsgränsen. Man ställde upp och satsade och trodde och hoppades men man fick inget av den framgång man förväntat sig. Särskilt 1987 och 1991 var rejäla slag i ansiktet på det grekiska självförtroendet och nu skrotade man den nationella finalen.

ERT tillsatte istället en speciell jury som fick i uppdrag att välja ut bästa tänkbara bidrag inför Malmö. Man vet att Lia Vissi (Cypern 1985) kom på andra plats, precis som hon gjort 1991, medan vinnaren blev Christos Lagos som skrivit ”Olou tou kosmou i elpida” (”Ett hopp för världen”).

Christos Lagos var en mångsidig musiker och året innan hade han spelat keyboards bakom Sophia Vossou i Rom. Hans låt var en dramatisk och orientalisk poplåt, i ett snyggt och uppdaterat arrangemang, som lika görna kunde varit hämtad från någon typ av agentfilm. Vid mikrofonen stod Kleopatra Pantazi som var Christos Lagos partner såväl på scenen som utanför.

Makedonien - Greklands nya grannland i norr - hade antagit en ny flagga prydd av en Verginasol, en av grekernas viktigaste nationella symboler och en länk mellan det moderna Grekland och det antika Makedonien. Den grekiska delegationen markerade sitt missnöje dels genom att låta Kleopatra bära ett stort smycke inspirerat av Verginasolen i förhandsvideon, dels genom att dela ut liknande smycken till alla andra delegater på plats i Malmö.

Trots att juryn 1992 tog ett kraftigt steg tillbaka mot mer traditionella låtar hamnade Grekland på en femteplats, vilket tillsammans med 1977 var landets dittills bästa placering. Dessvärre blev låten ingen kommersiell succé på hemmaplan och det utsökta album Kleopatra och Christos Lagos släppte efter finalen gick även det rätt spårlöst förbi.

Paret arbetade på ett nytt album då Christos Lagos år 2003 omkom i en bilolycka. Kleopatra tog förlusten hårt och avslutade sin karriär med omedelbar verkan. Enligt grekiska Wikipedia har hon valt ett liv som nunna, men det har jag inte sett bekräftat någon annanstans.



Kleopatra / Olou tou kosmou i elpida (Grekland 1992)
5:e plats av 23 bidrag i Malmö

Niin kaunis on taivas / Finland 1996

Letar man efter riktigt misslyckade nationella finaler hoppar Euroviisut 1996 fram som en riktigt stark kandidat. Efter ett år i utvisningsbåset vågade man inte riktigt lita på att publiken fanns kvar, så man parade ihop eurovisionsuttagningen med EMMA - årets finska grammisgala.

I Esbos kulturcentrum i Hagalund satt nu en rätt uttråkad publik genom tio eurovisionskandidater i väntan på den gala de egentligen kommit för. För andra gången skulle de finländska tittarna få välja vinnare genom att telefonrösta så först spelade man upp bidragen, sedan drog man igång EMMA-galan. Bland de som ringde in och röstade skulle man dessutom lotta ut fina priser.

Uppspelningen gick inte speciellt smidigt. När Jasmine började sjunga som sjätte kandidat var hennes mikrofon inte påslagen, så hon fick sjunga om. Mer allvarligt var att ett annat bidrag - "Rakkauden kirja" ("Kärlekens bok") med Eija Kantola - drabbades av ett tekniskt haveri.

Såväl bilden som ljudet försvann ur rutan under låtens sista refräng och Eija Kantola fick inte sjunga om. "Man kan bara spekulera i hur många röster jag förlorade" suckade sångerskan efteråt, men kanske var det lika bra att hon inte vann då låten snabbt - och med all rätt - anklagades för att vara ett plagiat av George Michaels "Careless Whisper".

Kvällens verkliga skandal kom i dagen då samtliga grammisar var utdelade och vinnaren av Euroviisut skulle utropas. Bleka i synen fick programmets ansvariga erkänna att telefonröstningen hade kollapsat och att inget resultat kunde ges. Känslorna svallade i artistrummet och det var gissningsvis inget roligt att vara projektledare den kvällen.

Resultatet fick istället ges i en specialsändning tre dagar senare. Då fick man dessutom krypa till korset och erkänna att några priser inte kunde lottas ut då man glömt att söka tillstånd för att ordna lotteri.

Än mer graverande var ändå de elaka rykten som fortsatte att förfölja programmet. Hur hade man egentligen återskapat resultatet? Hur var det ens möjligt? De elakaste rösterna antydde att hela resultatet hittats på av producenterna.

Kritiken lade sig ändå en smula då "Niin kaunis on taivas" ("Himlen är så vacker") tog sig vidare i den underliga och interna semifinalen inför Oslo. När alla siffror offentliggjordes visade det sig att Finland och Ungern delat på den sista tillgängliga platsen och det blev slipsbrytning innan Finland räknades in och Ungern åkte ut.

Jasmine Valentin var en rätt oerfaren tjugoåring som var självlärd musiker och ett av tio syskon i en romsk familj. I Oslo var hon nervös och osäker och lät sig stylas till oigenkännlighet i en osmickrande klänning och en minst lika osmickrande permanent. Jasmine sa själv efteråt att om hon sett sig själv i en spegel först hade hon vägrat gå ut på scenen. I direktsändning inför hela Europa sjöng hon dessutom fel och hamnade på allra sista plats och så rasade Finland ut ur ESC igen.

Jasmine gav ut två album men blev aldrig något stort namn och har genom åren jobbat mer utanför Finland. Det skulle ta flera år innan Yle fick ordning på sin nationella final igen men riktigt lika illa som 1996 har det till all lycka inte gått på nytt.

Låtskrivaren Timo Niemi var redan vid finalen i Oslo svårt sjuk och avled i augusti 1996.



Jasmine / Niin kaunis on taivas (Finland 1996)
23:e plats av 23 bidrag i Oslo

Shine / Österrike 2013

För alla de som hoppades att Österrike skulle hållas kvar i Eurovision Song Contest efter att ha hoppat av åtskilliga gånger under de senaste tio åren fanns det all anledning till oro. Landets comeback i Düsseldorf hade gått ganska bra men året efter i Baku hade man kommit på allra sista plats i sin semifinal.

ORF hade en tradition av att surna till när det inte gick bra och något som kunde tolkas som en fingervisning i det här fallet var att man lät den nationella finalen inför Malmö krympa ihop till bara fem bidrag istället för de tio man haft 2011 och 2012.

Vann gjorde en ung veteran. Trots att hon bara var 18 år hade Natália Kelly hunnit med en hel del. Denna unga brasiliansk-amerikanska hade kommit till Österrike som sexåring och hade börjat studera musik i samma veva. Hon hade spelat med i en barnmusikal, vunnit såväl en poptävling som en tävling i klassisk sång. Dessutom hade hon varit en av medlemmarna i barnpopgruppen Gimme 5.

2011 vann hon en tv-sänd talangjakt som förvirrande nog hette "The Voice" utan att vara det internationella format som började erövra världen vid samma tid.

"Shine" var en trevlig men rätt lättglömd låt som visserligen blev en mindre hit hemma i Österrike men som inte var i närheten av att kvalificera sig för lördagens final. Natália släppte ett album i samma veva men verkar inte ha gjort något större väsen av sig som artist sedan dess.

Glädjande nog drog inte ORF öronen åt sig den här gången heller men skrotade den nationella finalen för att istället välja 2014 års representant internt. Inte alls en dum idé, skulle det visa sig.



Natália Kelly / Shine (Österrike 2013)
14:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

Net als toen / Nederländerna 1957

Så mycket hinner hända på ett enda år. I Lugano hade Corry Brokken känt sig grön och bortkommen och helt i skuggan av den magnifika Lys Assia som lyst och strålat som den stjärna hon var.

Corry hade fått ögonen på sig efter sitt internationella gästspel och nu öppnades en mängd dörrar för den unga sångerskan som snabbt blev efterfrågad och skaffade sig betydligt mer erfarenhet än hon tidigare haft.

Hon ställde upp på nytt i den nationella finalen, där fyra artister sjöng två låtar var innan tittarna fick rösta genom att skicka in vykort. Intresset var mycket större än året innan - då man använt samma modus - och vinnarlåten fick fler röster än alla fjolårets bidrag tillsammans. Corry blev etta och tvåa, Marcel Thielemans trea och fyra, John de Mol femma och sexa och Hea Sury kom näst sist och sist.

Nu var det Corrys tur att imponera på sina medtävlare - Storbritanniens Patricia Bredin berättade i en intervju många år senare vilket intryck Corry gjort - och nu gav hon dessutom Lys Assia storstryk i omröstningen. Nederländerna tog ledningen i första omgången och stannade kvar i ledningn hela vägen.

”Net als toen” (”Precis som då”) är dessutom den enda låt som fått poäng från samtliga andra deltagarländer under de år man använt det poängsystem där varje lands jury har tio medlemmar som var och en får ge en enda poäng till sin favorit.

Idag skulle vinnarlåten nog fått sina fiskar varma i tidningarna efter finalen då man bröt mot en av de få regler som fanns uppställda. EBU hade bestämt att inget tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut, och det är den längden "Net als toen" har på skiva.

I Frankfurt hade man av någon anledning kastat in ett långt fiolsolo av Sem Nijveen och man bröt tidsregeln med råge, dock inte lika mycket som Italien vars låt är alla tiders längsta bidrag.

Trots segern blev låten ingen kommersiell hit, varken hemma i Nederländerna eller utomlands. Corry fick ändå spela in den på såväl franska som tyska - vid den här tiden kändes det ännu inte så viktigt att sjunga på engelska - och nu började det tyska skivbolaget satsa på henne rejält. Några år senare skulle det börja ge utdelning på riktigt.



Corry Brokken / Net als toen (Nederländerna 1957)
1:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

I Hear Your Heart / Lettland 2006

Under medeltiden förbjöds periodvis alla former av musikinstrument från kyrkorummet - utom den eviga orgeln, naturligtvis - och nästan all sång fick framföras utan ackompanjemang. Att sjunga utan komp har ända sedan dess kallats a capella efter italienskans "alla capella" - "som i kyrkan".

På svenska ser man ibland stavningen "acapella", vilket ordagrant skulle betyda att sjunga för en liten get. En och annan av genrens belackare tycker kanske att jämförelsen med getter inte är så dum.

Hur som helst tog det förvånansvärt länge innan genren letade sig in i ESC. Voice Male hade blivit populära i den belgiska finalen 1999 och fick spela in en låt med självaste Sertab Erener (Turkiet 2003). Ba'Six kom tvåa i den danska uttagningen 2001 med "I Australien". Men de första som sjungit a capella i ESC var lettiska Cosmos.

Bandet - som egentligen hette Vocal Group Cosmos - bildades i Riga 2002. Två år senare vann man den stora sångtävlingen i Jurmala och uppmärksammades i hela det forna Sovjet. Påpassligt nog spelades gruppens andra skiva in även i en rysk version, färdig för export.

"I Hear Your Heart" var en käck men bra låt som möjligen tog lite onödigt lång tid på sig att hitta fram till sin refräng för att riktigt fungera i en telefonomröstning. Efter ett fint resultat i Kiev 2005 var Lettland färdigt i final, så det spelade inte så stor roll.

Sjunga kunde killarna i Cosmos helt klart men dessvärre vågade de inte riktigt lita varken på sin egen förmåga eller på sitt bidrag och tog till en helt onödig visuell gimmick där en sångbok förvandlades till en rätt töntig dansande robot.

I sista sekund kom man på att man dessutom ville ha en sista effekt: ett heliumfyllt hjärta som skulle sväva iväg upp i rymden. Man hade inte bett om lov att få använda sig av något sådant, men den lettiska delegationen smugglade helt fräckt in en gastub i arenan på finaldagen. Det säger en hel del om den bristfälliga säkerheten i Aten att man lyckades med detta.

Cosmos sjöng vidare med viss framgång men två av medlemmarna började sakna instrument alltmer och bildade parallellt en ny grupp, vitsigt nog kallad Instrumenti. 2010 upplöstes Cosmos medan Instrumenti lever vidare.



Cosmos / I Hear Your Heart (Lettland 2006)
16:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Nagu merelaine / Estland 1994

När den underliga och ogenomtänkta semifinalen för nya deltagare avgjordes i slovenska Ljubljana 3 april hade det inte ens gått två år sedan Estland återupprättade sin förlorade självständighet. Allting var nytt och spännande och utmanande och målet var satt på att bli en del av den europeiska gemenskapen.

Ett delmål var att kasta sig in i Eurovision Song Contest och för det första försöket hade man på förhand utsett den 17-åriga Janika Sillamaa - dotter till författaren och låtskrivaren Kaari Sillamaa (Estland 1996 och 1997) - som fick sjunga åtta kandidater i en väldigt spartansk tv-studio. Entusiasmen var stor och flera av tävlingslåtarna har fått långa liv hemma i Estland, inte minst "Lootus" ("Hopp") som kom på tredjeplats.

Vinnarlåten "Muretut meeld ja südametuld" ("Med sorglöst sinne och hjärtat i brand") var en uppmaning till det unga Estland att vara modigt och tappert inför alla nya utmaningar. Det kunde gott behövas i ett fattigt land där det plötsligt rådde brist på det mesta. Juryn i Ljubljana hade fullt upp med att försöka taktikrösta sina egna länder vidare till Millstreet och det estniska bidraget kom på en femteplats av sju kandidater och kvalade inte vidare.

Året efter var man garanterade plats i den internationella finalen och nu satsade man hårdare och arrangerade en stor nationell final med tio kandidater i Linnahall - Tallinns största auditorium, byggt för de olympiska spelen 1980. Om man året innan satsat på en ung talang vann nu istället en riktigt rutinerad veteran.

Silvi Vrait hade slagit igenom i talangjakten Kaks takti ette 1972 och hade sedan sjungit i olika band, spelat in flera skivor i olika genrer och rört sig i intellektuella och potentiellt samhällsomstörtande miljöer.

"Nagu merelaine" ("Som en havsvåg") var skriven av Ivar Must och hade fått ord av poeten Leelo Tungal, som också skrivit texten till vinnarlåten 1993. På scenen fick Silvi hjälp av vokalgruppen Karavan som också gett ut flera skivor i eget namn.

I Dublin gav Silvi järnet och sjöng så dekoren fladdrade redan från första repetitionen, men ändå blev det flopp. Två poäng från det uppenbart taktikröstande Grekland var allt man fick nöja sig med och nu tappade den estniska pressen hela sitt självförtroende. Ville någon från Europa alls lyssna på vad ett litet land med underligt språk hade att komma med? Till följd av nya regler ramlade Estland ut i utvisningsbåset och fick stå över nästa års final.

Silvi Vrait hade redan sökt sig andra vägar som lärare i språk och musik, men vid sidan av fortsatte hon att vara en älskad och eftertraktad sångerska. Inte minst gjorde hon lycka på musikalscenen i så skilda roller som abbedissan i Sound of Music, fräulein Schneider i Cabaret och Mama Morton i Chicago. 2002 gavs det ut en box med tre CD-skivor fyllda av hennes bästa inspelningar. 2013 drabbades Silvi Vrait av en hjärntumör och den 28 juni avled hon på ett sjukhus i Tallinn.

Anrika Linnahall - det självklara valet som tävlingslokal i händelse att Estland skulle ha vunnit ESC under 1990-talet - sågs mest av esterna som en symbol för den sovjetiska ockupationen och var aldrig en populär lokal. Idag (2018) används den inte alls och står och förfaller mitt i Tallinns hamn.



Silvi Vrait / Nagu merelaine (Estland 1994)
24:e plats av 25 bidrag i Dublin

My Heart Goes Boom / Norge 2000

NRK fortsatte samma linje som man haft de senaste fem åren: den nationella finalen hölls i en liten studio för att hålla budgeten nere, men samtidigt försökte man göra hela tillställningen så festlig som ramarna tillät. Det fungerade bättre vissa år än andra.

Nu hade man åtminstone lyckats locka med ett stort och tungt namn i norsk showbiz och Jan Werner Danielsen (Norge 1994) äntrade tillställningen som skyhög förhandsfavorit.

Om det beror på för högt ställda förväntningar eller gammal vanlig trist jantelag kan man säkert diskutera om till tids ände, men faktum är att för stora favoriter har en tendens att misslyckas i nordiska finaler. Så även Jan Werner, som blev tvåa när tittarna fick rösta.

Istället gick Norge loss på Charmed - en sprittande och sprallig trio bestående av Oddrun, Lise Monica och Hanne Christine - med en poplåt som låg ovanligt rätt i tiden. Den här typen av uppdaterat 1960-talssound hade härjat högt på världens hitlistor i flera år och ”My Heart Goes Boom” hade dessutom temperament och en skojig text.

Norge nämndes som en av många favoriter inför finalen i Globen men i den mördande konkurrensen av glada och samtida låtar räckte inte den norska trallen riktigt till. Eller var det Charmed själva som inte riktigt levererade? En elfteplats var något av en besvikelse.

Trion släppte ett album som till de flestas stora besvikelse nästan enbart bestod av olika coverversioner av andras låtar. Skivan sålde klart godkänt men Charmed lyckades aldrig följa upp sin hit och gick snart skilda vägar.

NRK hade möjligen noterat att såväl Sverige som Danmark lyckats väl med att uppgradera sina nationella finaler och nu lämnades studion därhän. Året därpå var Norsk Melodi Grand Prix tillbaka i Oslo Spektrum.



Charmed / My Heart Goes Boom (Norge 2000)
11:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Bistra voda / Bosnien-Hercegovina 2009

Att överge den nationella finalen hade varit ett lyckodrag och nu blomstrade Bosnien-Hercegovina i ESC. Nu kunde man låta landets tre folkgrupper turas om att synas och när de utvalda artisterna fick större frihet att välja sina egna låtar blev resultatet spännande och utmanande bidrag.

Regina hade börjat som ett garageband i Sarajevo 1989 men byggde snabbt upp en popularitet i hela det forna Jugoslavien. När kriget kom flydde bandet till Belgrad och fortsatte karriären där tills man lade ned bandet år 2000.

Sex år senare saknade man varandra - och konstaterade att försöken till solokarriärer kanske inte riktigt burit frukt - och så skakade man liv i sitt band på nytt.

"Bistra voda" ("Klart vatten") presenterades i form av en vansinnigt snygg video som med sina fladdrande röda fanor lånat estetiken från den ryska revolutionen, även om bandet själva hävdade att sången enbart handlade om kärlek.

Även i Moskva bjöd man på ett snygg framträdande och sångaren Davor Ebner sjöng för allt stämbanden var värda. Det var rätt klart att det inte skulle bli en seger - vinnaren var rätt uppenbar på förhand just det året - men de flesta hade nog förväntat sig en betydligt högre placering än den niondeplats det blev till slut.

Regina hade ändå fått det lyft de behövde efter sin comeback och släppte flera framgångsrika album och bandets gemensamma självbiografi "Ljubav nije za nas" ("Kärlek är inget för oss", döpt efter en av deras mest kända låtar) innan deras basist och musikaliske motor Denis Čabrić avled till följd av en hjärtattack i augusti 2016, endast 49 år gammal.



Regina / Bistra voda (Bosnien-Hercegovina 2009)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Yodel It! / Rumänien 2017

Rumänska TVR hade inte betalat av sin allt snabbare växande skuld på alltför länge och bara några veckor före finalen i Stockholm 2016 satte EBU ned foten. Rumänien stängdes av från allt framtida samarbete och programutbyte tillsvidare. Bidraget som vunnit den rumänska finalen kastades ut ur tävlingen.

Möjligen skulle TVR förlora sitt fullvärdiga medlemsskap, något som skulle varit en katastrof inte bara för bolaget utan även för hela landets nyhetsrapportering. TVR är det enda tv-bolag som når ut över hela Rumänien och utan tillgång till EBU:s nyhetsflöden skulle kvaliteten på sändningarna rasat i botten.

Krisen blev kort och landets regering hostade snart upp de pengar som krävdes för att beveka EBU. Sannolikt hade ESC väldigt lite med saken att göra - mer graverande var det faktum att det var såväl olympiska spel som fotbolls-EM på kommande och att EBU satt på rättigheterna till båda.

Vinnare av den nationella finalen blev en smått osannolik kombination av rap och joddling, egentligen skriven för den schweiziska finalen och gruppen Timebelle - bestående av rumäner bosatta i Bern. Av olika kontraktsmässiga orsaker valde Timebelle en annan låt och vann med den i Schweiz.

"Yodel It!" var för pigg för att kastas bort och skickades istället in till TVR. Ilinca Băcilă - en förtjusande 18-åring som sjungit och joddlat i varje talangjakt som anordnats på tv - parades ihop med den sju år äldre rocksångaren Alex Florea och resultatet var på många sätt häpnadsväckande.

Inför Kiev hade man jobbat hårt på att få de båda artisternas personkemi att klicka och man lyckades nästan med det. Semifinalen gick bra men i finalen verkade Ilinca närmast skrämd av en ordentligt uppspelt, övertänd och fullständigt ocharmerande Alex som efter framträdandet försökte ge sångerskan en riktigt obehaglig kyss mitt på munnen.

Ofredandet till trots kunde ingen motstå lite glatt joddlande och rumänerna landade tryggt bland de tio främsta under omröstningen. Däremot har inte Ilinca visat något större intresse för att fortsätta samarbetet med Alex efteråt. Det kan knappast någon klandra henne för.



Ilinca feat Alex Florea / Yodel It! (Rumänien 2017)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Cry Baby / Storbritannien 2003

Efter tre svaga placeringar i rad - 1999, 2000, 2001 - hade Jessica Garlicks tredjeplats i Tallinn antytt att ordningen var återställd. När Storbritannien skickade rätt låt var de lika starka som de alltid varit. Det verkar BBC ha tolkat som att man kunde fortsätta att sköta sitt deltagande med vänsterhanden.

Man ordnade ännu en tv-sänd nationell final på en undanskymd plats i tablån. Vem som helst fick skicka in bidrag men man fick betala en anmälningsavgift för varje inskickad låt - om upphovsmännen var sjutton år eller yngre var avgiften reducerad. Nicki French (Storbritannien 2000) ville ta revansch och skickade in bidrag men blev inte utvald.

En som blev utvald var Esther Hart som skulle sjungit balladen "Now And Forever", men hon hoppade av efter att ha fått en plats i den nederländska uttagningen istället.

Vinnare blev "Cry Baby" med Gemma Abbey och Chris Cromby från Liverpool. Från början hade de kallat sig Tricity - namnet på en firma som tillverkade hushållselektronik - men när de ombads byta namn kom Chris på att de skulle hetta "Gem and I", vilket de slutligen skrev som Jemini.

Att påstå att Storbritannien var en förhandsfavorit vore verkligen att ta i men få förutspådde det totala fiasko som väntade i Riga. I finalen klappade Jemini ihop fullständigt - Chris var våldsamt övertänd och Gemma sjöng hjärtskärande falskt - och det som bara några år tidigare skulle ha framstått som helt otänkbart inträffade. Europas ledande popnation kom på allra sista plats med noll poäng.

Nu tappade de flesta brittiska bedömare koncepterna fullständigt. Terry Wogan hävdade på fullt allvar att nollan var politiskt betingad, som ett svar på Storbritanniens roll vid invasionen av Irak 2003 och flera stora tidningar hängde på i samma spår.

Jemini erkände att de sjungit rejält falskt men skyllde på tekniken och att BBC inte tagit med egna örsnäckor för medhörningen. Efter nollan orkade singeln upp till en femtondeplats på Englandslistan men skivbolaget rev kontraktet med duon omedelbart.

Året efter förklarade Gemma och Chris duon officiellt upplöst men de har återförenats då och då, inte minst i tveksamma sammanhang där de låtit sig förlöjligas och skrattas åt. Bland annat blev de utröstade först i en ESC-special av frågesporten "The Weakest Link" efter att ha svarat holländska på frågan "På vilket språk repeteras rösterna i ESC förutom engelska".

2016 hamnade Gemma Abbey i nyheterna efter att ha dömts för bedrägeri och bidragsfusk.

Det skulle dröja många år innan någon skulle få noll poäng på nytt i en ESC-final: först i Wien 2015 - där tjugosju kandidater slogs om poängen - fick såväl Tyskland som värdlandet Österrike varsin nolla i protokollet.



Jemini / Cry Baby (Storbritannien 2003)
26:e plats av 26 bidrag i Riga

Non ho l'età / Italien 1964

"Volare" hade blivit startskottet för den italienska schlagerns segertåg över världen. Först hade man erövrat Amerika, sedan Europa. Nästan hela Europa. Hela Europa utom Eurovision Song Contest, där italienarna för det mesta togs emot kyligt. Snart nog skulle även denna sista barriär rivas ned.

När Sanremo började fungera även som en internationell språngbräda ville alla vara med och konkurrensen blev stenhård. Det var med andra ord en smärre sensation när 16-åriga Gigliola Cinquetti från Verona stod som vinnare 1964 efter att ha besegrat en hel hop av mer etablerade namn.

"Non ho l'età" ("Jag är inte gammal nog") var en förtjusande sång med en text som blivit en aning problematisk med åren. Den unga flickan säger sig vara för ung för att älskas av den äldre mannen eftersom hon vet för lite och aldrig skulle ha något att säga honom. Om han bara vill vänta så ska hon en vacker dag ge honom all sin kärlek.

I Sanremo framfördes varje sång två gånger av olika artister men trots att Patricia Carli var äldre och betydligt mer erfaren fick Gigliola åka till Köpenhamn där hon fullkomligen pulvriserade konkurrensen och fick 49 poäng mot Storbritanniens 17.

Låten blev en stor internationell hit och singeln lär ha sålt i ungefär fyra miljoner exemplar i Europa. På engelska blev den "This Is My Prayer", på tyska fick den underligt nog titeln "Luna nel blu". Gigliola följde upp med fler stora framgångar och testade också sina vingar som skådespelerska i alltmer krävande och dramatiska roller.

Tio år efter sin seger ställde hon upp i ESC en andra gång och kunde mycket väl ha blivit den första artisten som vunnit två gånger innan en viss blond kvartett från Sverige kom i vägen.



Gigliola Cinquetti / Non ho l'età (Italien 1964)
1:a plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Cipela / Serbien 2009

Öst har tagit över. Ex-Jugoslavien är en maffia som röstar varandra till seger varje år. Inga västländer kommer någonsin att vinna igen. Efter att Serbien och Ryssland vunnit - och inga rena västländer tagit sig igenom semifinalen 2007 - slog sådana hysteriska tankar rot hos många fans och journalister.

Redan på tredje försöket skulle Serbien visa sig vara allt annat än oslagbara. Vinnare av Beovizija 2009 blev Marko Kon - en eftertraktad producent, arrangör och låtskrivare som nu beslutat sig att även prova på sång. Med sig på scenen hade han dragspelaren Milan Nikolić och ett minst sagt imponerande hårsvall.

"Cipela" handlade om sångarens gamla sko som redan sett halva världen. Flickan han älskade ville nämligen inte veta av honom förrän han blivit rik och jakten på pluring sliter på skorna.

I Moskva bjöd man på ett livligt framträdande och belönades med tre tolvpoängare - från Slovenien, Kroatien och Frankrike - men i övrigt mest ströpoäng och en tiondeplats. Två år tidigare hade det räckt för en finalplats men enligt de nya reglerna fick tittarna välja nio finalister medan de nyligen återinrättade jurygrupperna fick välja den tionde. De valde Kroatien istället och Serbien åkte ut.

Marko Kon har inte sjungit så förfärligt mycket efter sin semifinalflopp men har verkligen inte gått arbetslös. Vid sidan av musiken har han också ägnat sig åt att dubba Disneyfilmer till serbiska.



Marko Kon & Milaan / Cipela (Serbien 2009)
10:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

Addicted To You / Finland 2002

De nya regler som gällt i olika versioner sedan 1993 - där de minst framgångsrika länderna fick stå med dumstrut och hoppa över tävlandet ett år - hade slagit hårt mot Finland som varit frånvarande ur tävlingen i princip vartannat år. Vad man än hittade på räckte poängen aldrig till för att hållas kvar i finalen.

Nu började effekterna synas tydligt. Trots att de finländska resultaten sällan varit något att jubla över hade publikens intresse alltid varit skyhögt, och tittarsiffrorna hade matchat intresset. Nu började började alla siffror att dala. Ingen orkade helt enkelt hålla reda på om Finland var med i år eller inte och så valde man en annan kanal.

För att väcka publiken satsade Yle på en stor nationell final i Tammerfors och bland de tolv kandidaterna - utplockade av en internationell jury där bland andra yours truly ingick - återfanns en och annan lokal stjärna. Den kanske allra största av dem tog dessutom en promenadseger i röstningen.

Laura Voutilainen från Jyväskylä hade slagit igenom som 18-åring med singeln "Kerran" ("En gång"). Hennes debutalbum - till stora delar bestående av låtar Hari Mata Hari (Bosnien-Hercegovina 2006) tidigare spelat in - blev 1994 års bäst säljande skiva i Finland.

Nu ville Laura uppfinna sig själv på nytt och styra bort från schlagerfållan - iskelmä, som man säger på finska - och bli en riktig popstjärna med hjälp av Make Kolehmainen från gruppen Aikakone (under namnet Aika kom de tvåa efter Laura i den finska finalen). Tillsammans hade de gett ut albumet "Puolet sun auringosta" ("Halva din sol") 2001, men trots ett par radiohits hade försäljningen inte motsvarat förväntningarna.

Planen var att "Addicted To You" inte bara skulle sätta fart på albumförsäljningen men även förbättra den finska statistiken vid ESC rejält. Under repetitionerna i Tallinn seglade Finland upp som en stor favorit, ständigt tippad bland de fem bästa i delegaternas egen tippning.

Den finska delegationen jobbade hårt på att få den rätt spontana Laura att hitta kamerorna och följa samma rörelsemönster från en genomgång till nästa. Ingenting hjälpte och i en av tidernas mest korrupta omröstningar blev det ännu en placering nära slutet.

Lauras popkarriär tog sig aldrig riktigt. Först då hon återvände till sina schlagerrötter 2007 fick hon ny luft under vingarna och fick sin första guldskiva på tio år. Samma år ställde hon upp på nytt i den finska finalen och kom fyra med "Take A Chance" medan den magnifika "Kosketa mua" ("Rör mig") - som fick ge namn åt hennes framgångsrika album - slogs ut i semifinalen.



Laura / Addicted To You (Finland 2002)
20:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Sameach / Israel 2000

Det är klart att det händer att människor i en ESC-delegation blir osams under repetitionstiden. Idéer och temperament och visioner krockar och irritation uppstår. Det viktiga för de flesta är att jobba sig förbi meningsskiljaktigheterna och framför allt hålla en snygg fasad av ordning och samförstånd utåt. Det var den israeliska delegationen i Stockholm 2000 inte så förfärligt bra på.

Att utmana formen för hur ett bidrag kunde låta och se ut hade ju fungerat 1998 och nu ville man åstadkomma något liknande då man valt ut kvartetten Ping Pong - ett excentriskt och konstnärligt kollektiv från Tel Aviv med smak för klubbkultur, droger och provokation.

Videon till "Sameach" ("Glad") var redan den provocerande för vissa. Gjord som en primitiv hemvideo visar den gruppen som studsar runt med flaggor, cigarrer och gurkor - en textrad antyder att man kan använda sig av just gurka om pojkvännen bor långt borta - och såväl pojkarna som flickorna pussas i korta sekvenser.

Under repetitionerna i Globen visade det sig att Ping Pong hade för avsikt att vifta med flaggor även i finalen - inte bara med israeliska utan även med syriska då textens avlägsna pojkvän befann sig just i Damaskus. En syrisk flagga hade visserligen virvlat förbi även i videon men det här var på en helt annan nivå.

Nu såg det israeliska tv-bolaget IBA rött och hotade att hoppa av tävlingen. EBU visade sig från sin kyligare sida och förklarade att de minsann inte tänkte diskvalificera någon, något IBA antytt kunde hända. Till slut meddelades att Ping Pong fick stå kvar i startlistan men att de nu inte längre representerade Israel utan enbart sig själva.

"Sameach" öppnade hela finalen - det var första gången Israel sjöng först i ESC - och Ping Pong gav ett kanske inte så tonsäkert men ändå avväpnande energiskt framträdande, komplett med syriska flaggor och världshistoriens kortaste och mest kyska samkönade kyss. Tittarna lät sig inte imponeras - startfältet i Stockholm 2000 hör till de starkaste någonsin - och till slut fick man bara sju poäng.

Hemma i Israel igen spelade gruppen in en skiva som just ingen köpte och snart gick man skilda vägar. IBA hade hotat att kräva tillbaka alla pengar som deltagandet i Stockholm kostade men avstod i slutändan från det, förmodligen eftersom de ju själva och ingen annan valt ut Ping Pong.

Nu fick det ändå vara slut med experimenten och nästa år var Kdam Erovizion tillbaka i rutan med en osedvanligt traditionell och ofarlig vinnare.



Ping Pong / Sameach (Israel 2000)
22:a plats av 24 bidrag i Stockholm

Dan najlepših sanj / Slovenien 1996

När Irena Jalšovec gifte sig med sin Aleksander Kogoj fick hon en bröllopspresent som hette duga. Aleksander hade skrivit en glad sång om deras lyckligaste dag - "Dan najlepših sanj" ("Den vackraste drömmens dag").

De båda var så nöjda med sången att de skickade in den till den slovenska ESC-uttagningen där den vann över tolv andra kandidater. Man spelade in sången på nytt i ett lite luftigare arrangemang och en smula adlibbande av sångerskan i början av den sista refrängen.

Irena kallade sig Regina när hon uppträdde på scenen. Hon hade sjungit i en duo med samma namn och hon tog namnet med sig från det samarbetet. Redan 1990 hade hon skickat in en låt till den jugoslaviska finalen utan att bli utvald. 1993 kom hon fyra i Sloveniens allra första nationella final.

I Oslo var Regina synnerligen gravid - nästan lika slående runt om magen som Kirsten Siggaard 1988 - men nu var allt det lätt och lekfulla som bortblåst. Den slovenska schlagern blev tungfotad och osmidig och miste det mesta av sin charm när det väl gällde.

Rykten i Oslo gjorde gällande att det uppstått meningsskiljaktigheter i truppen och att den slovenska delegationsledaren inte varit där för att ta tag i dem förrän osämjan spridit sig rejält. Det kan förklara varför de flesta på scenen ser ut och låter som om de skulle ha huvudvärk och längta bort.

En svag placering till trots förblev både Regina och sången kända hemma i Slovenien. Även om man inte riktigt levererade på scenen gick bidraget till historien på ett annat sätt. För första gången hade man skapat en CD-ROM där journalisterna fick alla biografier och låtens video.

Idag (2018) har Regina deltagit åtta gånger i den nationella finalen, vilket är rekord. Hennes bästa låt (om man frågar mig) är "Glas gora" som kom trea 1998 och som sannolikt kunde ha gjort rätt bra ifrån sig i Birmingham.

Vid sidan av musiken ägnar sig makarna Kogoj åt film - Aleksander regisserar spelfilm och reklam medan Irena producerar och regisserar dubbning av film.



Regina / Dan najlepših sanj (Slovenien 1996)
21:a plats av 23 bidrag i Oslo