Stay / Moldavien 2019

För den som följt Moldaviens nationella finaler genom åren skulle 2019 visa sig vara en ganska överraskande upplaga. Mest överraskande av allt var att tävlingen verkar ha gått schysst till och att ingen uppenbarligen betalat sig fram till segern.

Moldavien är ett litet och fattigt land där korruptionen syns överallt och den lokala melodifestivalen är inget undantag. Varje år ställde ett gäng lokala musikanter upp bara för att i slutändan stå där som får, frånåkta av någon deltagare med någon typ av managementbolag i ryggen som köpt telefonröster för glatta livet.

Nog för att tittarnas favorit fick drygt fyra gånger så många telefonröster som tvåan, men siffrorna ser ändå inte suspekta ut. Faktum är att ingen av låtarna fick över tusen röster från folket och om man ville köpa en plats i Tel Aviv hade man förmodligen klämt i med betydligt större siffror för att vara på den säkra sidan.

Dessutom körde juryns resultat över folkets vilja. Vinnarlåten "Stay" var skriven av tysk-grekiske George Kalpakidis - en hängiven låtskrivare och tidigare journalist som skrivit en mängd bidrag till ett stort antal olika länders nationella finalen och nu äntligen vann på trettiosjätte försöket.

Sångerskan Anna Odobescu - ännu en talang från utbrytarrepubliken Transnistrien - sjöng som hon skulle men var kanske inget riktigt fyrverkeri som scenartist. I Tel Aviv fick hon sällskap så scenen av en gimmick som redan setts en gång tidigare i ESC.

Den ukrainska sandkonstnären Kseniya Simonova hade redan skapat suggestiva bilder bakom Mika Newton i Düsseldorf 2011, nu gjorde hon nästan exakt samma sak en gång till bakom Anna Odobescu. Lite osnyggt att återanvända någon annans nummer, även om Simenova än en gång lyckades skänka extra drama till ett bidrag.

Extra drama var precis vad "Stay" behövde - ärligt talat inte den starkaste av låtar - men den här gången föll inte bitarna riktigt på plats och Moldavien missade finalen. Anna Odobescu hade ändå helt tydligt gjort något slags intryck på någon och dök året efter upp i Netflix-filmen "Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga" i rollen som sig själv.

Anna Odobescu / Stay (Moldavien 2019)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Walk On Water / Malta 2016

Efter att det gått lite upp och ned i resultaten införde Maltas tv TVM en ny spännande nyhet i sitt regelverk i hopp om att det skulle få kurvan att peka uppåt. Den nationella finalen behölls så som den varit men den som vann gavs möjlighet att skriva om eller helt byta ut sin vinnarlåt under förutsättning att låtskrivarna även gav samtycke.

Det förvirrande här var att Malta Eurovision Song Contest fortsatt var en tävling för låtskrivare där låtar valdes ut och tävlade mot varandra. Så vad röstade man egentligen på? Skulle man rösta på den bästa låten och hoppas att den fick stå kvar? Eller skulle man rösta på den bästa artisten oavsett låt och hoppas att de skulle rusta sig med något anslående inför den europeiska finalen?

Valet var säkert ganska lätt för de flesta då en av ögruppens största popstjärnor bestämde sig för att ställa upp på nytt. Ira Losco hade varit en hårsmån från att vinna finalen i Tallinn 2002 och hade förblivit en mycket älskad artist på hemmaplan. De flesta skulle gärna skicka Ira Losco sjungandes precis vad som helst till ESC.

Föga förvånande var Ira Losco favorit hos såväl jury som tittare och vann med sin egen komposition "Chameleon". Knappt hade eftertexterna rullat förrän hon sa sig öppen för att byta låt om det kunde öka Maltas vinstchanser. TVM tillsatte en internationell jury som fick lyssna sig igenom tio potentiella bidrag, ett av dem en ny version av "Chameleon". 

Man kan säga att Malta slog på stort och hade såväl en nationell final som ett internt val. Ingen ska säga att öriket inte tar den här tävlingen på allvar.

Efter att juryn överlagt kastades vinnarlåten ut genom fönstret och ersattes med en svensk låt istället. "Walk On Water" var skriven av bland andra Molly Pettersson-Hammar som var rätt i ropet där och då och som deltagit i Melodifestivalen 2015 och 2016. 

Vid första försöket råkade hon illa ut då tittarna inte riktigt greppat den splitternya röstningsappen än och hennes förhandstippade bidrag åkte ut på öronen. Efter det fick man lätt känslan att SVT gärna hjälpte Molly lite på traven. Nu fick Molly inte bara tävla för Malta, producenterna för ESC i Stockholm (läs: Christer Björkman) gav hennes låt ett riktigt guldläge som sista låt i sin semifinal. 

"Walk On Water" må ha varit en bättre låt men den kändes aldrig riktigt som Iras egen, utan mer som Ira Losco som sjunger en låt designad för Molly Pettersson-Hammars röst. Molly hörs dessutom väldigt tydligt i kören på studioinspelningen.

I finalen - där Malta än en gång fick ett riktigt fint startnummer - öste jurygrupperna poäng över Malta medan tittarna inte alls var särskilt generösa. Till slut blev det en tolfteplats för Ira Loscos comeback.

"Chameleon" verkar ha försvunnit mer eller mindre spårlöst efteråt och den nya förbättrade versionen verkar aldrig ha givits ut officiellt. Regeln att Maltas vinnare får byta ut sin vinnare har fått stå kvar men den har inte använts på nytt förrän 2022.

Ira Losco / Walk On Water (Malta 2016)

12:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Hold On Be Strong / Norge 2008

Att skicka ut Norsk Melodi Grand Prix på turné och göra den till en stor folkfest à la Melodifestivalen hade inte varit någon dålig idé i sig självt men varken 2006 eller 2007 hade gett önskat resultat i ESC. Var det värt att ha en stor och dyr nationell final om man sedan ändå floppade? Nu var det dags att skruva upp ambitionsnivån en aning.

Trots att låtskrivare från hela världen fortfarande var välkomna att skicka in bidrag lyste svenskarna med sin frånvaro från de arton låtar som slutligen valdes ut till semifinalerna. Åren som räddningsplanka för dem som ratats i Melodifestivalen var helt tydligt förbi, åtminstone för stunden.

Istället var det slående att NRK ansträngt sig för att få med ett brett spektrum av intressanta musiker och nivån var betydligt högre än de två tidigare åren. Själv håller jag gärna fram min personliga favorit "Ándagassii" med Ann-Mari Andersen - den första låten helt på samiska i MGP och det första samiska inslaget sedan 1980.

Vann gjorde istället ett samarbete två kvinnor emellan. Mira Craig var en av Norges hetaste r&b-artister med två storsäljande album i ryggen. "Hold On Be Strong" var en låt hon skrivit många år tidigare och som blivit liggande i en byrålåda tills den dammats av och skickats in till MGP. Vid mikrofonen stod Maria Haukaas Storeng som först uppmärksammats i Idol 2004 och som därefter haft en viss framgång med sitt debutalbum.

Tillsammans blev stjärnan och Idol-talangen oemotståndligt godis för den norska pressen och i finalen vann "Hold On Be Strong" med god marginal. 

I Belgrad tävlade Maria Haukaas Storeng i den första semifinalen och när Norge ropades ut - som den sista av tio finalister - utstötte NRK:s utmärkta tv-kommentator Hanne Hoftun ett glädjeskrik som hela landet talade om efteråt. I finalen blev det en mycket hedersam femteplats till slut och tv-cheferna hade all anledning att känna sig nöjda.

När det gått några månader avslöjade såväl Maria Haukaas Storeng som Mira Craig att de aldrig blivit de nära vänner de målats ut som i tidningarna och att de egentligen inte haft någon kontakt med varandra efter ESC.

Maria ställde upp i Melodifestivalen 2009 i duett med Anna Sahlene och på nytt i den norska finalen 2010. Året därpå gifte hon sig och heter sedan dess Maria Haukaas Mittet. Mira Craig ställde upp som artist i MGP 2022 men tog sig inte till final.

Maria Haukaas Storeng / Hold On Be Strong (Norge 2008)

5:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Shine / Nederländerna 2009

Nostalgi kan vara ett effektivt vapen för att lyckas i en tävling som ESC. Det är knappast kontroversiellt att påstå att Sverige knappast skulle ha vunnit med Charlotte Nilsson i Jerusalem 1999 om inte en enorm våg av Abba-nostalgi sköljt över världen just då, för att ta ett exempel.

Problemet med att spela nostalgikortet är förstås att ditt bidrag måste anspela på något som hela Europa känner igen och känner nostalgi inför. Det räcker inte att plocka fram något som bara får den egna hemmapubliken att gå i spinn.

De Toppers hade skapats mer eller mindre av en slump: 2004 höll René Froeger konserter i Amsterdam och bjöd in kollegorna Gerard Joling och Gordon att gästa honom. De båda låg i medial strid med varandra och förolämpade varandra flitigt i pressen, och när de båda plötsligt stod på samma scen sågs det som en sensation.

Alla tre herrarna hade mycket framgångsrika karriärer i bagaget men hade inte skapat några egentliga hits på flera år. Tillsammans skapade de enkelt stora rubriker, kanske skulle de slå sina påsar ihop? Året efter lanserades nostalgikonserter med De Toppers och publiken jublade. 

Succén var ett fullständig och när Nederländerna floppat flera år i rad i ESC beslutade tv-bolaget TROS att nominera herrarna att representera landet i Moskva. Nyheten lanserades vid en spektakulär och glittrig presskonferens men snart blossade den gamla osämjan upp.

Än en gång flög Gordon och Gerard Joling i strupen på varandra offentligt, varpå Joling stormade ut ur samarbetet och lämnade gruppen. I all hast kallades Jeroen van der Boom - ett betydligt yngre one hit wonder - in för att fylla ut Jolings efterlämnade glitterkostymer. 

Vid en nationell final i Hilversum sjöng De Toppers sex potentiella bidrag som sedan bedömdes av en expertjury och av tv-tittarna runtom i landet. Juryn tyckte enhälligt att "Angel Of The Night" var bäst men kördes över av telefonomröstningen - tittarna hade två tredjedelar av resultatet i sin hand - och den lindrigt uttryckt kitschiga "Shine" vann i stor stil.

I Moskva var tanken tydligt att bjuda på glitter och stas i en mängd som skulle fått Liberace att rodna men i rutan såg glittret mest bara grått ut och inget kunde skyla över att den utvalda låten var riktigt svag och banal. Den internationella publiken - som inte visste vilka De Toppers var utan bara såg tre flåshurtiga herrar - gjorde tummen ned och än en gång missade man finalen.

Gerard Joling kom snart tillbaka till gruppen men motsättningarna bestod och 2011 lämnade Gordon skutan för gott. De Toppers är fortfarande en rungande försäljningssuccé på hemmaplan och sedan 2016 är även Jan Smit - programledare för ESC i Rotterdam 2021 - en av medlemmarna.

De Toppers / Shine (Nederländerna 2009)

17:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

Non mi avete fatto niente / Italien 2018

Verkligheten hade letat sig in i Sanremo 2018 och båda låtarna i topp kommenterade sin samtid på olika sätt: den ena på ett lite mer lättsamt vis, den andra på fullaste allvar. Inte för att det på något sätt var första gången som någon försökte föra fram ett budskap med tyngd i tävlingen.

Det allra mest hjärtskärande exemplet är förmodligen den engagerade unge protestsångaren Luigi Tenco som (högst sannolikt) tog sitt eget liv efter att ha blivit utslagen ur Sanremo 1967 med "Ciao amore ciao".

Det likaledes engagerade bandet Lo Stato Sociale ("Välfärdsstaten") fick sitt stora, breda genombrott med "Una vita in vacanze" - en bredsida mot vår jäktade tid där alla bara ska imponera på varandra och kanske hellre skulle ta lite ledigt från alltihop. Med på scenen hade de den 83-åriga brittiska flamencodansaren Paddy Jones och hennes fyrtio år yngre partner Nico, som också fick dansa i bandets video.

Segern gick istället till en mindre glättig betraktelse, skriven efter det bombdåd som drabbade en Ariana Grande-konsert i Manchester 2017. Texten nämner åtskilliga oroshärdar och terrordåd och refrängen vänder sig direkt till dem som utför sådana handlingar: "du har inte lyckats göra mig något, du har inte lyckats ta något ifrån mig (...) det finns inga fredliga bomber".

"Non mi avete fatto niente" var skriven av sina båda artister - sångaren Ermal Meta och den sjungande skådespelaren Fabrizio Moro - tillsammans med Andrea Febo. Ett visst rabalder uppstod då det visade sig att Febo lånat refrängen från en annan låt han skrivit tidigare. Får man skriva samma låt flera gånger? Söker man igenom musikhistorien hittar man en mängd låtskrivare som byggt hela sina karriärer på att skriva många låtar som påminner om varandra, så svaret på frågan var helt tydligt att det får man.

Däremot borde förfarandet ha brutit mot EBU:s regler som kräver att alla bidrag ska vara originalkompositioner som inte får ha framförts offentligt före ett visst datum, men saken verkar inte ha stört arrangörerna desto mer.

Meta och Moro tackade ja till utmaningen att representera Italien vid ESC och sjöng sist av alla vid finalen i Lissabon. Där fick de ett starkt stöd i telefonomröstningen medan jurygrupperna förhöll sig minst sagt svala och höll Italien på en häpnadsväckande låg sjuttondeplats. Protesterades det mot den återvunna refrängen? Visste jurymedlemmarna ens om saken?

Sammanräknat blev det en femteplats för Italien och Ermal Meta blev en av tre artister födda i Albanien att placera sig på den vänstra sidan av resultattavlan i Lissabon (vid sidan av Eugent Bushpepa och Eleni Foureira). 

Ermal Meta & Fabrizio Moro / Non mi avete fatto niente (Italien 2018)

5:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Cinéma / Schweiz 1980

Skam den som ger sig: elva år efter sitt första försök var Paola del Medico tillbaka i Eurovision Song Contest. Sedan finalen i Madrid 1969 hade hon synts flitigt i olika sammanhang såväl hemma i Schweiz som i Västtyskland, där hon jobbade hårt på att slå igenom på allvar.

Hon hade haft en del blygsamma hits då hon 1977 slog till på allvar och fick en stor framgång med en tysk version av Roy Orbisons "Blue Bayou". Med den låg Paola - som ganska tidigt droppade sitt efternamn i offentligheten - på den västtyska hitlistan i ett halvt år.

Två gånger hade Paola varit nära att få beträda ESC-scenen på nytt: 1977 kom hon tvåa i Schweiz med "Le livre blanc", 1979 kom hon trea i den tyska finalen med "Vogel der Nacht". Nu tyckte schweizisk tv att det var hennes tur och gav henne biljetten till Haag utan någon nationell uttagning.

"Cinéma" - en glad sång om hur gamla tiders biofilmer lyst upp barndomen - var skriven av Peter Reber, den musikaliska motorn bakom Peter, Sue & Marc och nu med i ESC för femte gången. Texten var skriven av en annan gammal bekant: Véronique Müller hade själv sjungit för Schweiz i Edinburgh 1972. 

Juryn lät sig smittas av Paolas glittrande glada framträdande men singeln floppade på den tyska marknaden. Istället fick Paola karriärens andra megahit ett år senare med "Der Teufel und der junge Mann". 1982 blev hon än en gång tvåa i den tyska finalen med "Peter Pan", en låt som tydligt anspelade på den stora hiten.

Efter det lämnade Paola alltmer sången bakom sig. Samma år som hon tävlat i Haag gifte hon sig med den schweiziske tv-mannen Kurt Felix och tillsammans med honom skulle Paola komma att erövra en ny scen och bli tv-stjärna. Makarna Felix största hit var en variant på dolda kameran - "Verstehen Sie Spaß?" - där Paola bland annat fick Ireen Sheer (1974, 1978, 1985) att bränna propparna rejält.

När Paola 1990 fyllde 40 år pensionerade hon sig från offentligheten och satte punkt för båda sina karriärer, dock inte mer definitivt än att hon då och då dyker upp i gamla program och sjunger sina gamla hits. Hon är fortfarande den schweiziska artist som haft störst kommersiell framgång i Tyskland. 2010 valde de tyska tv-tittarna ut Paola och Kurt Felix som ett av de tio bästa paren på tv någonsin.

Dessutom har Paola bjudit publiken på kanske det bästa ögonblicket i den tyska tv-historien då hon i direktsändning rutschade av sin sittplats och kanade ut ur bild. Som det fullblodsproffs hon är fullföljde hon naturligtvis sitt framträdande utan att avbryta.

Paola / Cinéma (Schweiz 1980)

4:e plats av 19 bidrag i Haag