That Night / Lettland 2019

Det hade verkat som en så bra idé från början. Man skulle stöpa om sin nationella final och strunta helt i Europa när man valde låt. Hade man en låt som letterna själva gillade så räckte det. Och Supernova hade levererat bra placeringar såväl 2015 som 2016.

Men sedan, då? Hur roligt är det att skicka egna lokala favoriter som blir utslagna i semifinalen år efter år? Hur lätt är det inte att börja snegla lite på vad européerna kunde tänkas vilja rösta på, även om det inte var så man skulle göra? Eller vad någon annan - vem som helst - tycker.

Vinnare av Supernova 2019 blev Carousel, ett relativt nytt band som inte gjort särskilt mycket väsen av sig men som fick den högsta poängen av såväl jury som tittare. 

Så hade det inte varit i semifinalen där juryn från början älskade Carousel medan tittarna bara hade dem på tredje plats. Hade tittarna tagit hänsyn till juryns smak när de röstade i finalen?

Intressant nog räknades även antal spelningar på Spotify in i resultatet plus en gallup som gjorts i samarbete med ett stort shoppingcenter och där visade sig den stora allmänheten måttligt förtjust i Carousel. På Spotify hade "That Night" näst lägst antal lyssningar.

Frågan som inställer sig är om tittarna tänkte att juryn visste bättre än de själva och lät sig svepas med i entusiasmen. Röstade Lettland fram en vinnare de själva inte var så intresserade av att lyssna på för att de trodde att juryn hade bättre smak?

Spotify och shoppinggallupen antyder att kandidaterna letterna gillade på riktigt var Double Faced Eels respektive Markus Riva. Kanske borde man skickat någon av dem till Tel Aviv istället?

"That Night" var en prydlig och trevlig liten akustisk låt som inte var i närheten av att kvalificera sig till finalen. Visserligen fick den en tolva även av Litauens tittare men för de flesta verkar den ha gått rätt spårlöst förbi - så även på den lettiska topplistan.

I den inställda finalen 2020 skulle Lettland ha representerats av Samanta Tīna, som istället fick en ny chans 2021.

Carousel / That Night (Lettland 2019)

15:e plats av 18 bidrag (semi) i Tel Aviv

My Impossible Dream / Nederländerna 2005

Trots att man ordnat hela fem semifinaler inför sin nationella final 2004 hade Nederländernas placering i Istanbul blivit en besvikelse. Kanske hade det varit frestande att stuva om i uttagningsprocessen men man behövde ändå lite glitter och glam att locka publiken med.

Dessutom hade man ett storts jubileum att uppmärksamma: det hade gått trettio år sedan man senast vann den internationella finalen. Med tillräckligt bra låtar kunde man säkert få det att fungera. De fem semifinalerna fick bestå.

Ett äss i rockärmen var att Mister Eurovision själv - den trefaldige vinnaren Johnny Logan - skrivit en av låtarna som automatiskt blev storfavorit att vinna. 

"How Does It Feel" med gruppen Airforce - där den med gott ansiktsminne kunde känna igen Laura Vlasbom från Frizzle Sizzle (Nederländerna 1986) - var ärligt talat inget odödligt verk och kunde ha deltagit i vilken nationell final som helst runt 1990 eller så. Tillräckligt många av tittarna såg igenom hajpen och Team Logan fick nöja sig med en andraplats.

Inte för att vinnaren var någon riktig höjdare heller. "My Impossible Dream" var en mycket bombastisk och "amerikansk" ballad som visserligen var luftig men också riktigt förutsägbar.

Glennis Grace (egentligen Glenda Batta, med rötter i Curaçao) hade sjungit mycket som barn och blev upptäckt som 15-åring då hon vann Sikta mot stjärnorna ("The Soundmix-show") som Whitney Houston. Sedan dess hade hon visserligen gett ut två album utan att få det riktiga genombrottet.

I Kiev blev det hela lite för mycket för publiken, gissningsvis. Den amerikanska balladstilen går sällan hem fullt ut i ESC och att inleda genom att anspela på Martin Luther Kings berömda tal kändes mer töntigt än anslående. Glennis gjorde fortfarande sitt bästa för att låta så likt Whitney Houston som möjligt, men originalets stjärnglans hade falnat rejält med åren. Nederländernas delegation - som till en början varit väldigt säkra på sin sak - fick stå med långa ansikten efter att ha missat en finalplats.

Singeln förblev en modest framgång i hemlandet och Glennis fick inget riktigt stort genombrott nu heller, även om hon nu var ett mer känt namn än förut. Efter ett par musikalroller dök hon 2012 upp i den nederländska versionen av "Så mycket bättre" och fick karriärens största hit med "Afscheid". Samma år bildade hon gruppen Ladies of Soul med bland andra Edsilia Rombley och Trijntje Oosterhuis.

2018 imponerade hon på många då hon ställde hon upp i America's Got Talent, där hon tog sig in bland det tio främsta.

Glennis Grace / My Impossible Dream (Nederländerna 2005)

15:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

Space / Montenegro 2017

När föddes idén att Eurovision Song Contest är det bästa homosexuella män vet? Bögarnas julafton? Konceptet har funnits länge men verkligen inte från tävlingens början. Under tävlingens första decennium var manlig homosexualitet en kriminell handling i flera av de mest tongivande deltagarländerna.

Företeelsen är betydligt äldre än så men den första gången jag kan minnas att svenska tidningar skulle ha gjort kopplingen mellan ESC och homosexuella män är i Dublin 1997, då Per Bjurman i Aftonbladet kallade hela tävlingen en "gayhappening" i en ganska snäll men ändå sensationslysten krönika.

Om man i kontinentens nordvästra delar varit relativt snabb att låta sin gamla favorittävling draperas i regnbågsflaggor - kanske i ett försök att visa hur frigjorda och välvilliga man är - gäller verkligen inte samma förutsättningar överallt. I många länder var och är mainstreampublikens uppfattning att det här främst rör sig om underhållning hela familjen kan samlas kring utan att någon ska behöva förfäras.

Montenegro hörde definitivt till den skaran länder och när tv-bolaget internt valde ut Slavko Kalezić så utmanade man de lokala normerna rejält. Det tyckte RTCG i och för om att göra: såväl 2012 som 2013 hade tänjt på ramarna men nu gjorde man det på ett annat sätt.

Slavko hade blivit känd via X-Factor Adria och hade släppt ett par singlar sedan dess. Han väckte uppseende på många sätt - inte minst för sin brist på traditionellt manlig utstrålning - och han hade inte tänkt vara mindre uppseendeväckande i ESC.

Iförd genomskinlig topp och en blå kjol som snart byttes mot glitterbyxor dansade Slavko fram och viftade med sin långa fläta. Och här uppstod en krock som hette duga. I de länder där Slavko sågs som utmanande framstod han garanterat som lite för mycket medan hans show framstod som tam och snäll för den andra delen av publiken. Det tillsammans med en låt som var trevlig men lite väl harmlös resulterade i ännu en missad finalplats.

Mest av allt visar det kanske att den stora publiken har dåligt minne. Det hade bara gått tjugo år sedan Europas församlade kommentatorer flämtade till över Islands Paul Oscar.

Slavko dök senare samma år upp i brittiska X-Factor och gav ut 2018 ut boken "Moja istina" ("Min sanning") om sin erfarenhet i rampljuset. Ett år senare satte Slavko upp "Moja istina" som en stor show med finansiellt stöd av Montenegros kulturministerium.

Slavko Kalezić / Space (Montenegro 2017)

16:e plats av 18 bidrag (semi) i Kiev

Sunlight / Irland 2016

Boyzone hade varit en av 90-talets stora akter men när decenniet närmade sig sitt slut stod det ganska klart att bandet nått slutet på sin bana. Bandets frontfigur och fixstjärna Ronan Keating - som även varit programledare för ESC 1997 - ville bryta sig loss och pröva vingarna som soloartist.

Bandets manager Louis Walsh var inte typen som gråter över spilld mjölk och plockade istället ihop Westlife - ett gäng som på många sätt kändes som Boyzones lillbrorsor. Snart nog hade det nya bandet rusat upp i topp på världens hitlistor och skulle med åren bli betydligt mer framgångsrika än sina föregångare. När man gick skilda vägar 2012 hade man tolv album och femtiofem miljoner sålda skivor i bagaget.

Nicky Byrne - Westlifes oldboy som redan hunnit fylla 20 då bandet bildades 1998 - hade en hyfsat framgångsrik karriär som fotbollsmålvakt i irländska juniorlandslaget bakom sig då han satsade på sång istället. 

När Westlife satte lapp på luckan fick Nicky Byrne snabbt jobb på RTÉ där han var programledare på både radio och tv. Tre år i rad - 2013 till 2015 - läste han upp de irländska poängen i ESC och 2016 valdes han internt ut att representera sitt land i samma tävling.

Det är alltid lite skumt när tv-bolag väljer att skicka någon av sina anställda till ESC. Man undrar ju om ingen annan ville ställa upp. Eller om deltagandet var ett krav för att ens program skulle få fortsätta?

Nicky Byrne sade sig vara mycket entusiastisk inför uppgiften och hade spelat in ett helt soloalbum som skulle lanseras. Det är också en krånglig sits: ska ett public service-bolag faktiskt marknadsföra sina anställdas produkter på det sättet?

Dessutom kan man kanske tänka att någon som legat etta på engelska topplistan fjorton gånger skulle ha lite näsa för när en låt håller måttet eller inte. "Sunlight" var en glad men oerhört tunn låt som liksom bara skvalade förbi, och då hjälper det inte att artisten varit populär någon gång förut.

Irland missade finalen för tredje året i rad och "Sunlight" blev en högst blygsam framgång hemma på Irland, även om Nicky Byrnes album sålde hyfsat. Han återgick till sitt programledarjobb på RTÉ och behöll det fram till 2019 då fyra av Westlifes fem medlemmar återförenades för en stor turné och lite ny musik.

Nicky Byrne / Sunlight (Irland 2016)

15:e plats av 18 bidrag (semi) i Stockholm