Amazing / Estland 2014

När Estland gjorde om sin nationella final 2009 var idén att odla det lokala, det annorlunda, det med egensinne. Man skulle sluta flirta med Europa och istället hitta det unikt estniska, oavsett om det skulle funka i ESC eller inte.

Inför 2014 intervjuade jag producenten Heidy Purga som menade att hela konceptet stod och föll med låtarna, att där fanns rätt blandning och rätt sound som den inhemska publiken kunde ställa sig bakom och engagera sig i. Att försöka låta som alla andra var något Estland ändå inte var speciellt bra på.

Ironiskt nog skulle just 2014 bli det första året Eesti laul spottade ur sig en vinnare som lät som om låtskrivarna stoppat fingret i luften och funderat på hur man "borde" låta. Inte för att "Amazing" var en dålig låt - en pumpande poplåt med dansvänlig rytm - men den skulle ha kunnat komma från vilket land som helst.

Styrkan låg helt klart i framförandet. Tanja - egentligen Tatjana Mihhailova - var en erfaren showartist med en lång meritlista, inte minst från olika musikaler. 2002 hade hon kommit tvåa efter Sahlene som ena halvan av Nightlight Duo.

Trots att det varit Tanjas jobb att sjunga och dansa på samma gång i många år tappades åtskilliga hakor över hur stadig hennes sång lät och redan före den nationella finalen spekulerades det faktiskt var hon som tog de höga tonerna som hördes. När en av programledarna frågade om hon sjöng själv log Tanja snett in i kameran och sa att det egentligen var nån körsångerska från landsbygden som sjöng alltihopa.

Även i Köpenhamn gick diskussionen vågor höga om Tanjas sång medan ingen verkade bry sig hemskt mycket om själva låten. Snyggt och prydligt och aningens ointressant missade Estland finalen för första gången sedan 2010.

Tanja - född 1983 i ryska Kaliningrad men boende i Estland sedan tidig ålder - kom undan med hedern i behåll och har fortsatt en mycket framgångsrik karriär på hemmaplan. 2020 debuterade hon som författare då hon släppte sin självbiografi om ett liv på scenen.

Tanja / Amazing (Estland 2014)

12:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

Angel / Ukraina 2011

Ukrainas finaler hade ofta blivit ganska röriga då politik och andra faktorer blandat sig i och gjort det oklart om vinnaren vunnit på rätt grunder eller inte. Om 2005 och 2010 framstått som kaosartade hade det bara varit en uppvärmning för vad som komma skulle.

Den nationella finalen innehöll hela nitton bidrag (och då hade fyra stycken diskvalificerats på olika grunder). Storfavoriter att vinna var Zlata Ohnevytj med "Kukushka" och Jamala med den faktiskt rent extremt hurtiga "Smile". 

När poängen ramlade in - 45 % experter, 45 % sms-röstning, 10 % internet - blev båda favoriterna frånåkta av Mika Newton's "Angel" istället. Snart hävdades det att någon fuskat i telefonomröstningen och att ett stort antal röster skulle ha kommit in från ett och samma nummer.

För att bringa ordning i tingen ogiltigförklarades resultatet och en ny minifinal planerades mellan de tre låtarna som placerat sig bäst: Mika, Zlata och Jamala. De skulle få sjunga på nytt och nu fick bara en röst avläggas per telefonnummer.

Jamala - övertygad om att det första resultatet varit korrupt - drog sig snart ur den nya finalen med motiveringen att hon inte hade något behov av att låta sig förnedras i direktsändning en gång till. Zlata följde snart efter och minifinalen skrotades.

Mika Newton hade tidigare sagt att hon gärna skulle byta låt inför Düsseldorf men insåg att det skulle göra hennes redan skakiga position ännu sämre. "Varför skulle jag behöva mer dålig publicitet?" suckade hon i en intervju.

Istället polerade man upp "Angel" så mycket man kunde och gav den ett nytt, luftigare arrangemang. Dessutom tänkte man ut en specialeffekt som hette duga: sandkonstnären Kseniya Simonova hade vunnit ukrainska Talent och fick nu animera bilder i direktsändning medan Mika sjöng.

Resultatet var anslående - paketet gick hem och Ukraina knep en hedersam fjärdeplats i Düsseldorf. Zlata och Jamala var inte mer långsinta än att de skulle ställa upp på nytt och representera sitt land 2013 respektive 2016, båda med utmärkt resultat.

Mika Newton - som slagit igenom som ett slags Avril Lavigne-typ redan som tonåring - fick nu nya möjligheter och flyttade till Los Angeles efter ESC för att koncentrera sin karriär dit. 

Mika Newton / Angel (Ukraina 2011)

4:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf 

The Balkan Girls / Rumänien 2009

Den rumänska finalen 2009 verkar ha gått förvånansvärt lugnt och städat till. Två semifinaler och en final ordnades utan några större skandaler och utan att ett enda bidrag diskvalificerade eller drogs tillbaka. Inte ens det faktum att juryn röstade ned tittarnas favorit verkar ha orsakat några större stormar.

Vinnaren Elena Gheorghe var en 24-årig prästdotter från Bukarest som sjungit i olika sammanhang sedan tre års ålder, inte minst med sin mor som själv var en känd folksångerska. Under några år sjöng hon i gruppen Mandinga (Rumänien 2012) men satsade nu solo och hade fått en stor hit med sin första singel under eget namn.

"The Balkan Girls" var en snäll men snabbfästande poplåt om hur ingen kan festa loss så som flickorna från Balkan kan, särskilt om de får grunda med en liten gindrink eller två först.

Scenframträdandet var inspirerat av rumänsk folklore: Elena och hennes körsångerskor skulle föra tankarna till iele - en sorts förförisk älva med stark dragningskraft som lockar män i fördärvet. Den tron Elena satt på - som älvornas drottning - var stor och tung och enligt uppgift rätt svår att få igenom den ryska tullen.

Älvflickorna från Balkan tog sig utan större svårigheter till final men placeringen där var en liten besvikelse med tanke på hur bra Rumänien brukat placerat sig bara några år tidigare. På hemmaplan gick singeln upp i topp på hitlistan och Elenas uppföljare gick samma väg.

Med åren har Elena - som själv har arumänskt påbrå - blivit något av en ambassadör för det hotade arumänska språket och dess kultur, och 2019 anordnade hon en stor konsert för att uppmärksamma den arumänska nationaldagen.

Elena / The Balkan Girls (Rumänien 2009)

19:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Tu canción / Spanien 2018

Under tre år (2002-2004) hade spansk tv använt talangdokusåpan Operación Triunfo som uttagning för ESC med ganska stor framgång. Sedan sålde produktionsbolaget rättigheterna till en annan kanal och sedan dess hade de spanska resultaten i den europeiska finalen rasat ihop totalt.

Ibland hade man valt internt, ibland hade man ordnat nationella finaler men inget verkade fungera. Man hade två godkända tiondeplatser i bagaget (2012, 2014) men för det mesta hamnade man nära den absoluta botten.

När RTVE 2017 fick chansen att ta tillbaka Operación Triunfo - som i alla år tuffat på i rutan och förblivit populär även om den aldrig lyckats återfå det närmast osannolika genomslag den haft under sina första år - tvekade man förmodligen aldrig länge och snart bestämdes det att någon från OT skulle skickas till Lissabon för Spaniens räkning.

Inte heller den här gången var det självklart att vinnaren skulle åka till ESC. Veckan före hela tävlingens final anordnades "Gala Eurovisión", där de OT:s fem kvarvarande tävlande framförde nio tävlingsbidrag i olika konstellationer.

Amaia Romero och Alfred García hade inte bara tagit sig in bland de fem främsta utan dessutom förälskat sig i varandra på vägen till tittarnas förtjusning. De båda tillsammans i en sentimental kärleksballad var mer än tittarna kunde motstå och "Tu canción" ("Din sång") vann en solklar seger. Veckan därpå vann Amaia dessutom hela OT medan Alfred hamnade på en fjärdeplats.

I Lissabon var de båda förfärligt förälskade men för de tittare som inte kände dem sedan tidigare framstod de mest som två rätt orutinerade artister med fullt fokus på varandra och inget på publiken. Än en gång misslyckades Spanien kapitalt.

De båda turturduvorna lanserade varsin solokarriär och Amaia gästade Alfreds debutskiva men snart nog tog kärleken slut. Enligt skvallertidningarna hittade Amaia en ny snygging, dumpade Alfred och gick vidare i livet. 

Amaia är den av de båda som bäst lyckats med att etablera sig - enligt en undersökning gjord 2020 visste över 80 % av spanjorerna vem hon var - men ingen av dem har haft några särskilt stora framgångar på topplistorna sedan OT. 

I slutändan är det ganska få av alla de lovande artister som deltagit i tv-sända talangjakter som sedan lyckas i musikbranschen. När nästa säsong startar hittar publiken nya favoriter och glömmer snabbt bort dem de röstade på förra året.

Amaia & Alfred / Tu canción (Spanien 2018)

23:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Made Of Stars / Israel 2016

Nadav Guedj och hans glada svängom hade tagit Israel till final för första gången på fem år och slutresultatet blev en plats bland de tio bästa. Det togs med all rätt emot som en succé på hemmaplan. Att låta vinnaren av en populär talangjakt tävla med en skräddarsydd låt var inte en dum idé alls.

Vinnaren av HaKokhav HaBa 2015-2016 var egentligen inte alls någon ny talang. Hovi Star var en 30-åring med tio aktiva år i musikbranschen bakom sig. Han hade spelat i band under sin militärtjänst, ställt upp i flera sångtävlingar och även fuskat lite som programledare i tv. Vid sidan av musiken var han utbildad hårstylist och makeup-artist.

Än en gång lät man den framgångsrike Doron Medalie skriva låten, vars titel "Made of Stars" naturligtvis anspelade på sångarens artistnamn, som han tagit sig då han ställde upp i israeliska Idol 2009. Hans civila namn var Hovav Sekulets. 

Låten fick ett överlag positivt men något blandat mottagande. Inte minst uttryckte en och annan sin förvåning över hur tydligt början av refrängen påminde om "Molitva" som vunnit hela tävlingen nio år tidigare.

Det blev stora rubriker då Hovi Star - som alltid varit väldigt öppen med sin homosexualitet - blivit illa behandlad i tullen då han besökt Ryssland för att göra promo för sitt bidrag.

I Stockholm sjöng Hovi bra men framstod möjligen som lite anonym i konkurrensen. En finalplats blev det - jurygrupperna gillar ofta starka vokalister - men placeringen blev mer blygsam än året innan.

"Made of Stars" blev en hit på hemmaplan och etablerade Hovi Star inom israelisk showbiz. Han har skrivit låtar åt andra artister, dubbat barnfilm och spelat musikal: när "Den lilla sjöjungfrun" sattes upp i Israel fick Hovi Star spela en roll som specialskrivits för honom.

Däremot verkar han inte riktigt haft tid för någon popkarriär. Han har bara släppt ett fåtal singlar och har inte tagit sig in på den nationella hitlistan på nytt sedan "Made of Stars".

Hovi Star / Made of Stars (Israel 2016)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

La mirada interior / Andorra 2005

Fram till att repetitionerna började i Istanbul hade lilla debutanten Andorra hört till snackisarna och varit en av de låtar som ganska många ändå trott på. Trots det snöpliga resultatet måste det ändå ha känts rätt uppmuntrande.

Än en gång ordnade man en nationell final men på ett lite annat sätt. Först anordnades Eurocasting - en talangjakt där man skulle vaska fram en enda artist som sedan skulle få sjunga tre bidrag i en tv-sänd gala.

Vinnaren Marian van der Wal var en 35-åring med rötterna i Nederländerna. Hon hade flyttat till Andorra för att driva hotell och det verkade inte ta mer av hennes tid i anspråk än att hon hann sjunga lite vid sidan om.

Att låta sig representeras av en artist utan andorranska rötter var ingen stor sak. En överväldigande majoritet av landets befolkning består av inflyttade personer och två tredjedelar av alla som bor i Andorra är medborgare någon annanstans.

Av de tre låtarna i finalen - "No demanis", "Dona'm la pau" och "La mirada interior" - vann den sistnämnda en stor seger. Trots att den snofsades till och gavs ett visst ansiktslyft i den musikvideo som spelades in var den i snårigaste laget för att ha en chans i semifinalen, även om den underliga höjningen fick åtskilliga ESC-fans på gott humör.

För att höja de egna chanserna engagerade man en riktig fanfavorit som hemligt vapen i Kiev. Anabel Conde - som tävlat för Spanien 1995 men aldrig riktigt fått snurr på sin solokarriär - agerade kördam åt Marian van der Wal och brände av ett par riktigt höga och långa toner i den sista refrängen.

En svag låt är nu ändå en svag låt och inget kunde rädda Andorra vidare till finalen. Åtminstone verkar ATV ha utnyttjat veckan i Kiev för att tömma sina förråd - alla på festivalområdet bombarderades med nyckelringar, anteckningsblock och kulspetspennor - inför bolagets byte av logotyp senare samma år.

Marian van der Wal / La mirada interior (Andorra 2005)

23:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

Há um mar que nos separa / Portugal 2015

Efter en uppåtgående trend 2008-2010 hade Portuga åter rasat tillbaka till sin gamla form och missade finalen i ESC år efter år. 2013 hade man tagit en paus i tävlandet för att spara lite pengar mitt i den ekonomiska krisen men när man väl var tillbaka blev det flopp på nytt i Köpenhamn.

Helt tydligt behövde den nationella finalen - det forna flaggskeppet Festival RTP da Canção med anor nästa lika gamla som den portugisiska televisionen - fixas till och styras upp och återföras sin forna glans, men hur skulle det gå till?

När man presenterade de tolv semifinalisterna fanns där ett par tidigare deltagare, varav en ren sensation. Adelaide Ferreira (Portugal 1985) och José Cid (Portugal 1980) i all ära men att den legendariska och närmast till gudinna upphöjda Simone de Oliveira (Portugal 1965 och 1969) ställde upp på nytt var ett riktigt scoop.

Gudinnan de Oliveira lät redan tidigt förstå att hon inte hade någon som helst avsikt att representera Portugal i Wien och att hennes medverkan var en present till de lojala fans som alltid stöttat henne.

I slutändan vann istället en relativt nytt namn. Leonor Andrade - en 20-åring från Barreira - hade deltagit i The Voice året innan och sedan fått en roll i Água de Mar, en vågad telenovela med många homosexualla karaktärer, som blivit mycket omtalad.

"Há um mar que nos separa" ("Ett hav skiljer oss åt") var ingen dålig låt men kändes en smula ofärdig. Den arrangerades om inför Wien men led ändå en underlig brist på dynamik som inte ens en dramatisk styling med mycket tyg och en vindmaskin kunde råda bot på.

Portugal åkte ut på nytt och nu trampade man än en gång på bromsen och tog en paus i tävlandet. Att båda tävlingarna man stod över ordnades i Sverige startade ett seglivat och underligt rykte bland eurovisionsfansen att RTP av någon anledning bojkottade SVT.

Den här gången betalade sig pausen, kan man väl säga. Festival da Canção 2017 fick stor uppmärksamhet och producerade en vinnare som skulle sätta stora spår i Portugals festivalhistoria .

Leonor Andrade har fortsatt såväl med musiken som med skådespelandet med viss framgång. 2016 släppte hon ett första album med sånger hon skrivit själv och året därpå började hon uppträda under artistnamnet Ella Nor. Hennes låt "Bang" blev en hit 2018 efter att ha spelats flitigt i två olika portugisiska tv-serier.

Leonor Andrade / Há um mar que nos separa (Portugal 2015)

14:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

¡Ay, qué deseo! / Spanien 1996

Med hjälp av ett dramatiskt framförande (och en del poängbyten om sanningen ska fram) hade Spanien erövrat sin bästa placering på sexton år i Dublin 1995. Spansk tv tyckte kanske att segern varit lite väl nära och bestämde sig kanske för att ta det lite mer försiktigt året därpå.

När man valde bidrag internt satsade man därför på lite inhemsk folklore - det brukade minsann inte Europa ösa några större poängsummor över. Man bestämde sig för en låt skriven och producerad av den framgångsrika gruppen Ketama, de hetaste inom den nya, moderna flamencomusiken.

Istället för att sjunga själva släppte de fram sin kusin till mikrofonen. 27-årige Antonio Carbonell hade sjungit hela sitt liv och uppträdde i tv redan som nioåring. Han hade en skiva med begränsad framgång i bagaget men hade en stark röst och skänkte glöd och intensitet till "¡Ay, qué deseo!" ("Åh, vad jag vill ha dig").

Inför ESC 1996 fick alla länder utom värdlandet Norge gå igenom en intern semifinal för att göra upp om tjugotvå finalplatser. Förvåningen var total då förhandsfavoriten från Tyskland föll bort medan Spaniens betydligt mindre lättillgängliga bidrag gick vidare. Hur hade det gått till?

Om man studerar poängprotokollet visar det sig att Spanien fått sina högsta noteringar från just Kroatien, Malta och Slovakien - 90-talets värstingar då det gällde att mygla med poängen. Räknar man bort de poängen hade det spanska bidraget hamnat utanför och Ungern fått den sista finalplatsen istället.

I Oslo intog åtminstone de svenska tidningarna en avvaktande, på gränsen till fientlig, inställning till spanjorernas laguppställning och förväntade sig spansk jumboplats med noll poäng. Det är intressant att notera att en tävling som varit så full av folkmusik av olika slag under de senaste åren fortfarande var lika avvisande till flamenco som man varit i München 1983.

Själv var jag inte ett dugg bättre än de svenska tidningarna men har omvärderat "¡Ay, qué deseo!" en aning med åren och ser numer inte minst vilken bra sångare Antonio är. Till skillnad från många av de andra bidragen i ESC 1996 representerade den också en musikstil som fanns och var kommersiellt gångbar utanför tävlingen.

I Oslo verkade vänskapen till poängbytarländerna ha svalnat en smula och även om det rann till betydligt fler poäng än jag och Aftonbladet förväntat oss blev placeringen blygsam.

Antonio gav ut en skiva till men blev aldrig något stort namn inom spansk showbiz. Däremot är han en uppskattad scenartist som ofta uppträder med sin bror som kompgitarrist.

Ketama förblev populära i flera år och räknades till de riktigt nyskapande inom sin genre. 2004 gick man skilda vägar men återförenades femton år senare för en ny skiva och en ny turné.

Antonio Carbonell / ¡Ay, qué deseo! (Spanien 1996)

20:e plats av 23 bidrag i Oslo

Verjamem / Slovenien 2012

Att skicka något ungt och energiskt och med fingret någorlunda på den musikaliska pulsen hade gett Slovenien en ovanligt bra placering i Düsseldorf. Kanske var man något på spåren? Kanske skulle man tänka ungt hela vägen?

Man stoppade sin vanliga nationella final i malpåse och anordnade istället Misija Evrovizija - en två månader lång talangjakt à la Idol där trettiotvå lovande artister långsamt reducerades till bara två stycken återstod. Dessa båda skulle sedan få tävla mot varandra om vem som skulle få representera Slovenien i Baku.

I finalen "Misija EMA 2012" ställdes de tonåriga systrarna Eva och Nika Prusnik mot den likaledes purunga Eva Boto. En jury hade plockat ut tre låtar från de drygt femtio bidrag som skickats in medan slovensk tv beställde ytterligare tre från etablerade låtskrivare.

Systrarna Prusnik fick sjunga tre låtar, Eva Boto fick sjunga tre och slutligen fick vardera kandidaten med sig en av sina låtar till en superfinal där tittarna fick välja den slutliga vinnaren.

Med tanke på alla diskussioner om kulturell appropriering efter Nettas seger i Lissabon 2018 vågar man knappt tänka på det ramaskri som skulle uppstått om syskonduon skickats iväg med sin finallåt "Konichiwa", ett slags mästerprov i oförsiktig användning av en annan kulturs symboler. Till all lycka föredrog tittarna Eva Boto istället.

"Verjamem" ("Jag tror") var skriven av ingen mindre än Vladimir Graić - som fem år tidigare vunnit hela finalen med "Molitva" - i samarbete med Hari Mati Hari (Bosnien-Hercegovina 2006). Det ryktades att balladen först var tänkt för Hari själv och att den var skriven i syfte att vara det bosniska bidraget till Baku. Innerlig och känslosam var den, men passade den faktiskt för Eva Boto?

Eva Boto från Dravograd i norra Slovenien hade just fyllt 16 år och skulle kanske ha förtjänat en lite ungdomligare låt istället. Nog för att hon sjöng bra men de stora orden om de stora känslorna kändes kanske inte helt trovärdiga i munnen på en så ung artist.

Bland fans och press fanns ändå många som trodde på stor framgång och många hakor tappades då Slovenien missade finalen. Ännu fler hakor tappades då det visade sig att "Verjamem" kommit näst sist i sin semi. Den stora satsningen och den långa uttagningen hade inte riktigt betalat sig och frågan är om slovensk tv över huvud taget funderade på att ge Misija Evrovizija en ny chans.

Det skulle snart visa sig uteslutet i vilket fall som helst. Med en viss fördröjning drabbades Slovenien under 2012 hårt av finanskrisens effekter och efter en kraftigt åtstramad budget fanns inga pengar för så stora projekt. Det var rena undret att Slovenien alls skickade ett internt utvalt bidrag till Malmö 2013.

Trots floppen i Baku lyckades Eva Boto etablera sig rejält som artist på hemmaplan med ett album och en mängd singlar på sin meritlista. 2022 var hon en av tre programledare för EMA Freš - en kvaltävling som gav fyra nykomlingar varsin plats i den slovenska finalen.

Eva Boto / Verjamem (Slovenien 2012)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku