Get You / Ryssland 2011

Nitton år gammal hade Nadir Khayat flyttat från Marocko till Sverige för att satsa allt på musiken. Han älskade Abba, Europe och Roxette och hoppades att Sverige skulle vara rätt plats att skapa sig ett namn på.

Under namnet RedOne skrev och producerade han hits för Darin och Enrique Iglesias med stor framgång men när Lady Gaga slog världen med häpnad 2008 - RedOne var djupt insyltad i Gagas karriär och har flera gånger beskrivits som den som skapat hennes sound - förvandlades han till en producenternas superstjärna. Under ett par år var han den alla ville jobba med och den som inte kunde göra fel.

Att erövra världen skulle visa sig vara lättare än att vinna Melodifestivalen. 2011 ställde gruppen Love Generation upp i den svenska uttagningen med en låt producerad av RedOne men misslyckades med att övertyga publiken. "Dance Alone" gick till Andra Chansen men missade finalen.

Kort tid senare offentliggjordes det att rysk tv istället hyrt in RedOne att skriva deras bidrag till Düsseldorf. Nu gick spekulationens vågor höga: hade Ryssland tänkt sig att vinna på nytt? Hade de köpt in en riktig världshit?

Den som sattes att framföra låten var Aleksej Vorobjov - också känd som Alex Sparrow - en ung, lovande talang som slagit sig fram i diverse talangjakter i tv. Han kunde sjunga, dansa och spela dragspel och hade två gånger tidigare ställt upp i de ryska nationella finalerna inför ESC. Nu valdes han ut internt av tv-bolaget.

När "Get You" premiärvisades sjönk den allmäna entusiasmen ett par grader. En helt trevlig liten poptrall förvisso, men knappast satt Lady Gaga hemma och gnisslade tänder över att just den här låten gått henne förbi.

I Düsseldorf var den ryska sparven oengagerad och okencentrerad på repetitionerna och framstod som kall och ocharmig i rutan. Ryssland gick vidare men kom bara på nionde plats i sin semifinal och hade aldrig tidigare varit så nära att missa finalen. I finalen blev det med ryska mått mätt en högst medioker sextondeplats till slut.

En dryg vecka efter drabbningen i Düsseldorf släpptes Lady Gagas "Born This Way", ett album som skulle dominera de flesta poplandskap världen över och där RedOne hade bidragit med några av de mest uppmärksammade spåren. Men det där oförklarliga som gör någon till bäst i världen och självklar etta hade börjat glida producenten ur händerna.

Senare samma år avbröts ett planerat samarbete mellan RedOne och U2 då gruppen kände att materialet inte fungerade. Året efter ställde Love Generation upp på nytt med en RedOne-låt men blev nu utslagna redan i semifinalen.

Aleksej Vorobjov fortsatte att sjunga men satsade alltmer energi på en karriär som skådespelare. 2013 kraschade han med sin bil vid ett besök i New York. Han skadades allvarligt och låg i koma i två dagar. Olyckan till trots har han lyckats jobba sig tillbaka och har de senaste åren spelat roller i flera amerikanska tv-serier under sitt anglifierade namn Alex Sparrow.



Aleksej Vorobjov / Get You (Ryssland 2011)
16:e plats av 25 bidrag i finalen i Düsseldorf

Twist of Love / Danmark 2006

Niels Drevsholt slog igenom rejält som låtskrivare då hans "Gi'r du ett knus" ("Ger du mig en kram") blev tvåa i Dansk Melodi Grand Prix 1983. Singeln sålde 15.000 exemplar och den unga duon Snapshot - som ännu båda var tonåringar - blev ett stort namn över en natt.

Niels Drevsholt jobbade hårt: på fyra år skrev och producerade han fyra album för Snapshot. Vid sidan av två framgångsrika försök i Melodi Grand Prix blev även "Hej smukke" ("Hej snygging") - med Flemming "Bamse" Jørgensen (Danmark 1980) som gästsångare - en stor hit.

Framgången hade sitt pris och efter fyra album hade Niels Drevsholt fått nog. Han slutade helt med musiken och sökte sig till reklambranschen istället. Som småbarnsförälder kändes det tryggare med en fast inkomst och fasta arbetstider.

Snapshot fortsatte som duo ett par år till och halva Snapshot - Lotte Marcussen - vann den danska finalen i duo med Kenny Lübcke 1992.

När sonen Lasse ville ställa upp i den danska finalen med sin grupp Luna Park bad han sin pappa om hjälp att skriva en dansk text till låten. "Sommarregn" kom på delad andra plats i den danska finalen 2002 och Niels Drevsholt fick lust att prova på att skriva låtar igen.

2006 slog han till och vann med "Twist of Love" och den unga sångerskan Sidsel Ben Semmane som med sina 17 år var yngst i startfältet. Jämfört med Snapshots bästa låtar - som kunde beskrivas som schlagerpop med punkattityd - var vinnarlåten ett eko från en annan tid. Nostalgisk och glad och helt befriad från all sorts samtida relevans.

Danmark var färdigt kvalificerade för finalen då de placerat sig bland de tio bästa året innan och det var nog tur. Slutresultatet blev blekt men det bekom inte upphovsmannen desto mer. "Det var roligare att vinna än att höra människor säga att jag borde ha vunnit, för en gångs skull" sa Niels Drevsholt efteråt.

Han sökte sig snart tillbaka till reklambranschen men såg stora likheter mellan reklam och poplåtar: i båda fallen gäller det att berätta en hel historia på väldigt begränsad tid.



Sidsel Ben Semmane / Twist of Love (Danmark 2006)
18:e plats av 24 (final) i Aten

Ceol an ghrá / Irland 1972

Den friktion som legat under ytan i Nordirland under flera decennier blossade upp till våldsam konflikt under 1969. Kravallerna ville aldrig ta slut och såg snart ut mer som ett inbördeskrig. London drog in det nordirländska självstyret medan militanta IRA försökte få konflikten att spridas över till England med riktade bombdåd.

Var befolkningen på Ulster irländare eller britter? Det var den springande punkten för konflikten. Inom ESC kunde man notera att Irlands första vinnare Dana kom från Derry på Nordirland.

Konflikten påverkade även sinnesstämningarna på den södra sidan av gränsen och i den irländska finalen 1972 framfördes hälften av bidragen på iriska - det gäliska språk som talas i vardagen av endast en väldigt liten minoritet.

De irländska finalerna hade en mängd bidrag med irisk text vid den här tiden men frågan är om det låg politik i botten då "Ceol on ghrá" vann en riktigt utklassningsseger med tre gånger så många poäng som tvåan.

Vinnaren skulle skickas till Storbritannien - Monaco borde ha arrangerat finalen men tackade nej, varpå BBC än en gång tog på sig värdskapet. Två veckor före den irländska finalen utspelade sig en av de blodigaste händelserna i den nordirländska konflikten - den blodiga söndagen - där tretton obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av brittiska soldater.

Om den irländska sången var en protest var den av en ovanligt mjuk sort. "Ceol an ghrá" ("Kärlekens musik") var en förföriskt svepande melodi som hävdade att kärleken hörs överallt bara man vet vad man ska lyssna efter.

Sandie Jones var en förtjusande 21-åring som sjungit professionellt i tre år och som även arbetat som modell. Hennes singel rusade upp i topp på den irländska topplistan men när skivan släpptes i Storbritannien låg den engelska versionen på första sidan.

Möjligen spökade det politiska läget på nytt vid finalen i Edinburgh där juryn höll hårt i poängen och Sandie Jones fick nöja sig med vad som var Irlands dittills i särklass sämsta placering. Karriären tog ingen skada och sångerskan förblev populär i nästan tio år till tills hon packade väskorna och flyttade bort från Irland och ut ur rampljuset. I september 2019 meddelades det att Sandie Jones avlidit i sitt hem i USA efter en längre tids sjukdom.

Eurovisionspubliken fick vänta ända till 1996 innan de fick höra sång på ett keltiskt språk på nytt, den här gången från Frankrike. Två år senare undertecknades Långfredagsavtalet som äntligen lyckades skapa fred på Nordirland.



Sandie Jones / Ceol an ghrá (Irland 1972)
15:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Toi, la musique et moi / Monaco 1976

Pressmaterialet i Haag visste att berätta att Monacos representant var en blyg och tillbakadragen italiensk flicka som flammade upp och blommade ut så fort hon fick ställa sig på en scen. Mary Cristy hade verkligen en explosiv scenpersonlighet och under repetitionerna seglade snart "Toi, la musique et moi" ("Du, musiken och jag") upp som en av de tunga förhandsfavoriterna.

Trots att pressmaterialet underströk hennes italienska påbrå var hon inte född i Italien, men i ett annat litet land - Luxemburg - som sällan använde sig av inhemska artister i ESC. Mary Cristys eget hemland representerades i Haag av Jürgen Marcus från Västtyskland. 

Mary imponerade på juryn - inte helt oväntat fick hon Luxemburgs tolva - och såg länge ut att kunna hänga med ettan och tvåan i poängsamlandet. Den slutliga bronspengen var Monacos bästa placering sedan segern 1971 och delegationen hade all anledning att vara nöjd. I efterhand vet vi att Monaco aldrig skulle placera sig bättre än så igen.

Nu var inte Mary Cristy något oprövat kort i branchen. Hon föddes i huvudstaden Luxemburg 1952 och spelade in sin första singel redan som åttaåring. Under artistnamnet Marie-Tina (och senare Marie Christina) blev hon en populär barnartist i Luxemburg och uppträdde även en hel del i Tyskland där hon fick agera uppvärmning inför ingen mindre än Zarah Leander.

Som vuxen hade hon spelat med i flera musikaler och vunnit en guldros vid sångtävlingen i Antibes. Även om hon aldrig blev någon stor stjärna under eget namn samarbetade hon med en svärm stora namn, dubbade barnfilm och sjöng in massor av jinglar för olika kända reklamfilmer.

Med tiden sökte hon sig allt längre bort från musiken och mot skådespeleriet. 2004 uppfyllde hon en gammal dröm då hon startade en egen teatergrupp, nu under sitt eget namn Marie Ruggeri. Hon har skrivit flera pjäser och satt upp ett tiotal föreställningar på flera olika språk, bland annat engelska, italienska och luxemburgska.

Uppdaterad 23 oktober 2023



Mary Cristy / Toi, la musique et moi (Monaco 1976)
3:e plats av 18 bidrag i Haag

La fiesta terminó / Spanien 1985

Det har sagts många gånger genom åren att spansk tv verkligen inte vill vinna den här tävlingen. De allra vildaste ryktena påstår att spansk tv med flit saboterade sina egna chanser 1979 - en teori som faktiskt inte kan stämma då juryns interna röstning finns bevarad. Men ändå.

Trots allt detta får man ändå känslan att spanjorernas tävlingsinstinkter vaknat till liv vissa år då TVE ser ut att ha satsat lite extra. 1985 är i allra högsta grad ett sådant åt. Möjligen hade framgången i Luxemburg året innan något med saken att göra.

I vilket fall ställde man upp med ett riktigt dream team. Juan Carlos Calderón hade nästan vunnit hela finalen med "Eres tú" 1973 och hade sedan dess blivit en av den spanskspråkiga världens mest framgångsrika kompositörer.

Paloma San Basilio började sin bana som popsångerska men blev en enorm stjärna efter att ha spelat titelrollen i den spanska uppsättningen av Andrew Lloyd Webbers musikal Evita.

Med glöd och intensitet och inte så lite diva-manér satte hon tänderna i "La fiesta terminó" ("Festen är slut") - en grandios ballad om det som inte längre är och det dumma i att lägga mer ved på den eld som brunnit ut. "Vad tjänar det till att älska varandra utan kärlek, varför ska vi fortsätta ljuga för oss själva?"

Spanien gick in i tävlingen som en av favoriterna och Paloma gnistrade och sprakade i direktsändning. Vad som sedan gick fel kan man diskutera till tidens ände men jurygrupperna visade sig inte alls särskilt imponerade. Den spanska favoriten slutade på en snöplig delad fjortondeplats med Turkiet.

Den eventuella besvikelsen skakade man snart av sig. Låten blev en stor framgång på hemmaplan och Palomas stjärna blinkade möjligen till men fortsatte sedan att stiga.

Möjligen dröjde sig en viss irritation kvar hos Juan Carlos Calderón som fyra år senare gav sig in i tävlingen på nytt, möjligen för att visa var skåpet ska stå.

Bland de bidrag som TVE valde bort är det värt att notera "Ni tú ni nadie" med Alaska y Dinarama, ett spår som idag är en riktig evergreen och popklassiker och som säkert kunna fylla en intressant lucka i det rätt balladtunga startfältet i Göteborg. 2010 spelade Alaska in låten på nytt med sitt nya band Fangoria.

Uppdaterad 12 juli 2023



Paloma San Basilio / La fiesta terminó (Spanien 1985)
Delad 14:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Geef het op / Belgien 1991

Ibland är en melodifestival allt man behöver för att få fart på karriären. Ibland behöver man inte ens vinna. Popkillarna i Clouseau - med sångaren Koen Wauters i spetsen - hade satts ihop av managern Bob Savenberg för att ta Belgien med storm.

Bandets första singel sålde i föga imponerande 427 exemplar men man skulle snart lyckas åka snålskjuts på någon annans framgång. När Ingeborg (Belgien 1989) ställde upp i popfestivalen Baccarabeker 1988 behövde hon en manlig duettpartner. Koen Wauters kallades in, det blixtrade till i personkemin och "Verlangen" blev en stor framgång.

Följande år ställde såväl Ingeborg som Clouseau upp i den belgiska finalen och de båda slogs om segern in i det sista. Clouseau snubblade på målsnöret men nu smällde det till rejält och "Anne" blev en monsterhit i Flandern. Bandet släppte två album på mindre än ett år och hysterin runt gruppen var total.

Istället för att ordna en vanlig nationell final 1991 bjöd flamländska BRT helt enkelt in Clouseau att representera landet. Man tog fram tre potentiella bidrag som framfördes i ett specialprogram där jurygrupper fick rösta fram vinnaren.

"Geef het op" ("Ge upp") var en energisk och fartfylld poplåt, en sort som skulle visa sig sällsynt vid finalen i Rom där nästan alla deltagarländer ställde upp med ballader. Belgien sågs som något av en dark horse men placerade sig underligt nog långt ned på listan med bara en handfull poäng.

Kanske hade Carola stulit alla poäng från belgarna? Kanske var Koen Wauters något nonchalanta stil lite för mycket för jurygrupperna? Kanske hade det gått bättre om man tagit med sig den tuffa, souliga kör man haft med sig i den nationella finalen till Rom?

Ett roligt sammanträffade är förstås att finalen avgjordes i Cinecittà - Roms anrika filmstudior - där filmerna om den misslyckade kommisarien Clouseau (som gruppen tagit sitt namn efter) spelats in.

En sextondeplats var inget som bekom de flamländska fansen. Clouseau förblev omåttligt populära och likt ett belgiskt Gyllene Tider har bandet fått evigt liv och släpper än idag nytt material även om Clouseau och Koen Wauters alltmer synonyma med tiden.

En internationell satsning under 1991 blev mindre lyckad - "Close Encounters" blev en hit här och där men sedan hände inget mer - och sedan dess har bandet satsat på sin hemmapublik och texter på flamländska.



Clouseau / Geef het op (Belgien 1991)
16:e plats av 22 bidrag i Rom

Tora zo / Cypern 1986

Elpida Karayiannopoulou hade lyckats förträffligt då hon representerat Grekland i Jerusalem 1979. Kanske inte just i själva omröstningen men skivan hade sålt bra efteråt och gjort Elpida till en internationellt välkänd person för en tid.

Ganska snart hade hon vänt tillbaka hem till sin grekiska publik. Kanske blev det för jobbigt att erövra världen, men sångerskan ville också ägna mer tid och energi för sin familj. Ett val som många lovande kvinnliga artister gjort genom åren, men en prioritering som betydligt färre män har gjort.

I vanlig ordning hade Cypern valt sitt bidrag till ESC internt. Rykten hävdar att "Tora zo" ("Jag lever nu") från början framfördes av en annan artist som tv-bolaget inte var så nöjda med. Istället kallade man in Elpida för att göra ett andra försök i tävlingen.

För att få till ett mer internationellt gångbart sound kallade man än en gång in brittiske Martyn Ford, som tidigare dirigerat "Mono i agapi" 1982 - Cyperns dittills största framgång. Martyn Ford tyckte personligen att låten var alldeles fruktansvärd men gjorde vad han kunde för att få den att låta bra.

På scenen fick Elpida sällskap av Evridiki (Cypern 1992, 1994, 2007) samt två musiker som enligt SVT:s kommentator Ulf Elfving hade ett förflutet i popgruppen Modern Romance. Innan låten var slut hade även dirigenten vandrat in i bild och uppmuntrat publiken att klappa med.

Allt detta till trots gled "Tora zo" närmast obemärkt förbi i ett starkt startfält. Endast två länder gav poäng och Cypern landade på allra sista plats. Lite pinsamt måhända, men Elpidas karriär tog ingen större skada. Två år senare var hon åter tillbaka på de grekiska hitlistorna och har fortsatt spela in skivor långt in på 2010-talet.

Redigerad 9 augusti 2020

Tidigare stod det att den andra körsångerskan skulle vara Elena Patroklou (Cypern 1991) men det verkar inte stämma (även om jag inte hittat någon uppgift om vem det skulle vara).

Elpida / Tora zo (Cypern 1986)

20:e plats av 20 bidrag i Bergen

On Again... Off Again / Malta 2004

Ralph Siegel hade verkligen inte gjort succé - varken 2002 eller 2003 vad var de europeiska tittarna ville ha - och nu var budskapet från tysk tv tydligt och glasklart: Siegel har gjort sitt och nu önskade man yngre förmågor i sin nationella final istället.

En åldrande schlagerfantom låter sig inte nedslås så lätt och snart började Ralph att leta efter andra länder där hans bidrag kunde få tävla. Han skickade ett helt smatterband av kandidater till Maltas uttagning och flera av dem passerade nålsögat. Kanske säger det någonting om Ralph Siegels verkshöjd när han inte ens lyckades vinna på Malta men inte ens det kunde sänka hans humör.

I många år redan hade Malta skickat sina vinnarlåtar på remiss till ett tyskt skivbolag för att låta dem snyggas till en aning. Ralph erbjöd sig att göra hela jobbet med vinnarlåten: fixa till arrangemanget, ordna med en snygg video, sköta promotion - allt. Malta nappade på kroken.

"On Again... Off Again" behövde i all ärlighet fixas till mer än en smula. Ett glatt och fluffigt paket som växlade mellan schlager och opera och som bitvis påminde en hel del om julsången "Sleigh Ride".

Det glada paret Julie Zahra och Ludwig Galea var ett par även utanför scenen och texten handlade om hur de båda varit både på och av i sin relation genom åren.

Nu fick Ralph visa att han ändå hade en del av sitt gamla kunnande kvar. Av den harmlösa maltesiska trallen plockade han ihop ett riktigt kitschigt paket som gjorde sitt jobb och tog Malta till final efter fiaskot året innan.

Trots det blomstrade aldrig kärleken mellan Ralph och Malta. Han fortsatte att skicka sina (allt svagare) låtar dit under ett par år utan att någonsin vinna och till slut drog han vidare.



Julie & Ludwig / On Again... Off Again (Malta 2004)
12:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul