Notre vie c'est la musique / Monaco 1979

I likhet med Luxemburg hade Monaco haft en populär radiostation som sänt program över mellanvåg till de franska lyssnarna på den tiden då de franska lagarna strikt reglerade vem som fick och inte fick höras i radioapparaterna. Att delta i ESC var ett fiffigt och fräckt sätt att lansera låtar som sedan kunde spelas i den egna kanalen.

I slutet av 1970-talet verkar Monaco ha tappat intresset för att synas i ESC. Det blev allt svårare att få relevanta och spännande namn att ställa upp och TMC (Télé-Monte-Carlo) lade ut sitt tävlande på entreprenad. Skivbolaget Disc'AZ fick i uppdrag att skriva och producera de monegaskiska bidragen och efter ett tag verkar även de ha känt motvinden.

Jean Baudlot var en väletablerad musiker och låtskrivare som samarbetat med en lång samling prominenta namn och som själv var medlem av hyfsat framgångsrika Pop Concerto Orchestra. Bland de andra medlemmarna syntes såväl Peter MacLane (Monaco 1972) som Olivier Toussaint (Monaco 1978).

Bland alla de låtar han skrev och producerade fanns en glad liten popbagatell som man beslutade att föreslå som Monacos bidrag till ESC i Jerusalem. Jean Baudlot sjöng in en demoversion och tänkte sedan inte så mycket på saken. Åtminstone inte tills han informerades om att låten slagit an hos TMC och valts ut. "Vem ska sjunga den, då?" hade Jean Baudlot frågat och fick raskt svaret att det skulle han själv göra.

Jean Baudlot hade aldrig någonsin haft ambitionen att vara soloartist och ansåg sig själv sakna allt en stjärna behöver, men alla deadlines hade redan passerat och det var för sent att hitta någon annan. För säkerhets skull skapade sig Jean Baudlot ett alias och kallade sig Laurent Vaguener - en förfranskning av hans mors tyska släktnamn Wagner.

En enkel förhandsvideo kastades ihop i all hast och gav ungefär samma hafsiga intryck som själva låten förtjänade. I en intervju för franska OGAE berättade Jean Baudlot om hur mycket han ogillade att kastas ut i rampljuset mot sin vilja. I Jerusalem var han nervös och sjöng ganska illa och fick nöja sig med tolv poäng totalt.

Den här låten är verkligen ingen fest men om man vänder på singeln får man lön för mödan: där har man lagt en instrumental pärla vid namn "Israel Connection", komplett med blipp-bloppiga synthar och helt andra kvaliteter än det undermåliga festivalbidraget.

Efter finalen 1979 kastade Monaco in handduken och lämnade ESC. "Notre vie c'est la musique" var verkligen ingen snygg avslutning på ett mestadels framgångsrikt tävlande men under många år verkade ingen längre veta om det var TMC eller skivbolaget som fattade det egentliga beslutet att sluta tävla.

I september 2022 kastades nytt ljus över saken i en serie tweets (som tyvärr inte finns kvar online) av användaren @mrjdsworld som gått igenom ett antal gamla pressklipp som gav vid handen att EBU gärna ville förlägga 1980 års final till Monaco efter att Israel dragit sig ur värdskapet. Tydligen ansåg man att Monaco kommit billigt undan då de sluppit arrangera tävlingen 1972 och att det nu var dags att bjuda igen.

Monacos deltagande var alltid först och främst ett billigt och enkelt sätt att marknadsföra radiokanalen RMC. Nu när tv-kanalen förväntades bulla upp och stå värd blev priset förmodligen helt enkelt för högt och furstendömet gjorde hastig sorti.

TMC och Monaco skulle göra en kort comeback 2004 men åter dra sig ur efter tre misslyckade försök. Idag ägs tv-bolaget av franska TF1 som själva övergav ESC 1981 och aldrig visat något intresse för tävlingen efter det.

Jean Baudlot fortsatte att vara framgångsrik inom musikbranschen och har även skrivit musik för reklamfilmer och dataspel. 1984 väckte han liv i sitt alter ego på nytt - nu stavat Laurent Wagner - och släppte den rätt coola singeln "Roissy 6h du matin" och ett helt album efter det.

Tack till Dominique Dufaut som märkte att jag stavat sångarens namn fel tidigare. Han heter Jean Baudlot och inget annat.

Uppdaterad 30 maj 2023



Laurent Vaguener / Notre vie c'est la musique (Monaco 1979)
16:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Angel / Malta 2005

Maltesisk tv bestämde sig helt djärvt för att göra sig av med allt vad  jurygrupper och experter kan tänkas heta och bestämde istället att tittarna i helt eget majestät skulle få avgöra vinnaren av Maltas melodifestival 2005.

Med tanke på att nästan hundra procent av samtliga tittare valde att följa den nationella schlagergalan hade man ett gott underlag men samtidigt är det svårt att låta folket bestämma i ett litet land där alla känner alla. I värsta fall blir resultatet som en folk- och bostadsräkning i miniatyr det det enda som framgår är vem som har flest släktingar och vänner.

Finalen hade tjugotvå bidrag, varav hela fem stycken var skrivna av Ralph Siegel och Bernd Meinunger (den sistnämnda under sitt alias John O'Flynn). Ingen av de låtarna hörde till duons bättre och ingen av dem var i närheten av någon toppstrid.

Istället blev det strid på kniven mellan Oliva Lewis (Malta 2007) och Chiara Siracusa som var tillbaka efter sin tredjeplats i Birmingham 1998. Sedan dess hade hon utsetts till landets bästa sångerska och hade släppt inte färre än tre skivor.

Telefonomröstningen blev tät och dramatisk: tre nationella mobiltelefonoperatörer skulle rapportera in sina siffror men efter en lång stunds väntan meddelade det tredje bolaget att de inte hade några siffror att avlämna. Lite suspekt kan tyckas och snopet för Olivia Lewis som bara saknade lite färre än sexhundra röster till seger.

Chiara fick representera Malta än en gång, nu med den stora balladen "Angel" - en luftig sak som kanske påminde lite onödigt mycket om "The Power of Love" i vissa partier - som hon skrivit text och musik till själv. Åtminstone officiellt - i Kiev viskades det om att belgaren Marc Paelinck var den egentliga upphovsmannen.

I Kiev hade lotten givit Malta ett riktigt dåligt startnummer precis i början av startordningen. Det visade sig spela väldigt liten roll och Chiara charmade Europa ännu en gång. Trots att hon bara fick en enda tolva - från Ryssland - ramlade det in tillräckligt med poäng för att bättra på Chiaras personbästa och ge önationen sin andra silvermedalj.

"Angel" blev populär efter finalen och var till och med inne en sväng i de lägre regionerna av den tyska topplistan. Chiaras stjärnstatus hemma på Malta cementerades ytterligare och efter att ha kommit trea och tvåa började sångerskan så småningom smida planer på att ställa upp en tredje gång och vinna hela tävlingen.



Chiara / Angel (Malta 2005)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Un baiser volé / Luxemburg 1991

Lånta fjädrar hade alltid varit Luxemburgs framgångsrecept i ESC. Man hade lånat in låtskrivare och artister, främst från Frankrike men även från Tyskland (i enstaka fall även från Nederländerna, Belgien, Storbritannien och Irland), och det hade gett utdelning i form av hela fem vinster. De få gånger man satsat inhemskt och släppt fram luxemburgska artister och låtar hade det i regel gått betydligt sämre.

Kanske blev det svårare med åren att locka stora och spännande namn att delta i en tävling som gav allt mindre eko på de europeiska topplistorna. Kanske fanns en press på hemmaplan att ge mer utrymme åt de egna talangerna. I vilket fall satsade man tre år i rad - med start 1991 - på lokalt kunnande.

Monique "Mick" Wersant hade spelat trumpet som barn men sökte sig alltmer mot sången. 1987 blev hon sångerska i rockbandet Skara Bray, som tagit sitt namn efter en förhistorisk boplats på en av Orkneyöarna utanför den skotska kusten. Samma år fick bandet göra musiken till filmen "D'Spillauer".

1990 gav bandet ut sin första och enda skiva och tillfrågades efter det om de kunde tänka sig att skriva en låt för ESC i Rom. Patrick Hippert - bandets gitarrist och musikaliska motor - skrev en riktigt arketypiskt fransk eurovisionsballad som Mick sattes att framföra under namnet Sarah Bray.

Här föds en mängd frågor med en gång. Varför ställde inte Mick Wersant upp under eget namn då hon ändå verkar ha varit relativt känd på hemmaplan? Det nya engångsnamnet anspelar ju tydligt på gruppen - var det meningen att hela bandet skulle ha varit med? Och varför ställer ett rockband upp med en så blodfattig och tandlös ballad?

Inför finalen hade man engagerat den internationellt välkände gitarristen Francis Goya att dirigera orkestern och Mick sjöng sin anonyma ballad med betydligt mer inlevelse än den var värd.

I samband med ESC-deltagandet verkar det ha uppstått slitningar i gruppen. Senare samma år lämnar Mick bandet och ersätts med Simone Weiss som skulle komma att representera Luxemburg i ESC två år senare som del av duon Modern Times.

Den nya upplagan av Skara Bray blev kortlivad. I samband med en konsert under sommaren 1992 skadades bandets trummis svårt i en olycka och bandet upplöstes.

Mick Wersant utbildade sig till hudterapeut och driver idag en egen hudvårdsklinik i den lilla staden Roost i centrala Luxemburg. Av allt att döma sjunger hon fortfarande vid sidan av sitt vanliga jobb.


Sarah Bray / Un baiser volé (Luxemburg 1991)
14:e plats av 22 bidrag i Rom

Jack In The Box / Storbritannien 1971

Lilla fattiga Irland - vid den här tiden Västeuropas fattigaste land - skulle stå värd för ESC och det väckte en hel del frågor. Skulle de klara av en sådan organisatorisk och teknisk utmaning? Och skulle de klara av att sörja för alla delegationers säkerhet?

Framför allt väckte den sista frågan en viss oro på BBC. Oroligheterna på Nordirland hade eskalerat och liknade mer och mer ett fullt inbördeskrig. Vilken brittisk artist skulle ens våga ta på sig ansvaret att representera Storbritannien på Irland och eventuellt dra på sig IRA:s vrede?

Efter en del funderande bestämde man sig för at satsa på Clodagh Rodgers - en rivig och slagfärdig 24-åring som haft stora framgångar på topplistorna med låtar som "Goodnight Midnight" och "Come Back And Shake Me". 1969 hade hon varit Storbritanniens bäst säljande kvinnliga artist och dessutom hade hon en klar fördel i sammanhanget: hon var själv en katolik från Nordirland. Det kändes taktiskt rätt.

Sedan gick allting ganska mycket som det brukade för de hippa kvinnliga artister som valdes ut att representera BBC i ESC: Clodagh - som mest sjungit ganska progressiv pop med tydliga drag av soul - sattes att sjunga sex låtar i en nationell final där nästan alla bidrag var väldigt dammiga och traditionella schlager.

I en intervju före finalen fick Clodagh frågan vilken låt hon själv hoppades skulle vinna. "Det får bli vilken som helst bara det inte blir Jack In The Box", blev svaret. Hon anade säkert att det var just denna Puppet On A String-klon - glad och lättrallad, som en barnvisa för vuxna - skulle slå an hos den brittiska publiken och naturligtvis hade hon helt rätt.

Själv hade Clodagh tydligtvis hoppats på "Another Time, Another Place" den enda låten i startfältet som lät samtida och spännande. När den trista "Jack In The Box" vann var planen i det längsta att släppa "Another Time, Another Place" som uppföljarsingel, men Engelbert Humperdinck (Storbritannien 2012) hann före och fick en hit med samma låt.

På plats i Dublin gjorde Clodagh stort intryck på den församlade pressen och Storbritannien hörde i vanlig ordning till de största vinnarfavoriterna. Clodagh - som säkert anade att låten knappast skulle räcka hela vägen - tänkte använda sina tre minuter till fullo och hade en överraskning på lut för tittarna.

Högsta mode var kortkorta hot pants, något som flera av de kvinnliga artisterna repeterat i men ingen tänkte uppträda i. Det ansågs småfräckt och vågat att visa benen och när det väl gällde satsade artisterna på lite längre kjolar istället. Clodagh hade tävlingens kortaste små byxor redo för finalen men dolde dessa in i det sista under ett längre par byxor som hon plockade bort i sista stund innan hon skulle in på scenen.

En annan gimmick det också talades om en del var att Clodaghs syster Lavinia var med på scenen som en av fyra körsångerskor.

Juryn höll ned poängen en aning men "Jack In The Box" blev karriärens största hit för Clodagh men lade sig samtidigt som ett täcke över allt annat hon gjort tidigare.

Några månader efter Dublin parodierades hon förvånansvärt kärleksfullt i ett avsnitt av Monty Python's Flying Circus där en av huvudpersonerna drabbas av minnesförlust efter att slag i huvudet och tror sig vara "den unga sångerskan Clodagh Rodgers" - något alla andra runt omkring också tror att han är.

Med tiden blev Clodagh mer framgångsrik som programledare i tv än som skivartist. I slutet av 70-talet drog hon sig tillbaka från rampljuset men återkom något tiotal år senare som framgångsrik musikalskådis i Londons West End.



Clodagh Rodgers / Jack In The Box (Storbritannien 1971)
4:e plats av 18 bidrag i Dublin