Dvadeset prvi vijek / Bosnien-Hercegovina 1995

Kriget rasade vidare men på tv-bolaget i Sarajevo bedrevs ett slags kulturell motståndsrörelse. Man tänkte minsann inte vika sig för omständigheterna och man tänkte minsann skicka ett bidrag till ESC i Dublin. 

Till skillnad från 1994 skulle man ordna en riktig nationell final, sådär som de kunde se ut i ett land som inte drabbats av väpnad konflikt. Man byggde upp en snygg scenbild i sin bästa fungerande studio och lät till och med en orkester sitta på plats och låtsas spela till de förinspelade musikbakgrunderna.

Precis som året innan nominerade man en artist som fick sjunga alla bidragen och den man valde var verkligen inte vem som helst.

Davorin Popović (född 1946 i Sarajevo) hade varit en framstående handbollsspelare i sin ungdom innan han satsade på musiken istället. Redan som tonåring blev han frontman i rockbandet Indexi, ett av alla tiders mest inflytelserika band i det forna Jugoslavien. 

Davorin själv var en sann ikon som även hade en mycket framgångsrik solokarriär vid sidan av bandet. Han var känd under en mängd kärleksfulla smeknamn och ofta kallades han helt enkelt "Pjevač" - "sångaren". Den främste.

Att Davorin nu nominerades att få åka till Dublin var först och främst en hyllning till en monumental karriär. Själv ansåg han att sångtävlingar främst var till för yngre förmågor och att han som 48-åring inte hade så mycket att hämta där, men att få resa bort från kriget ett tag var inget han tackade nej till.

Av de åtta bidragen - inskickade av bosniska låtskrivare i hemlandet såväl som i exil - var Davorins egen favorit "Ti si ruža" ("Du är en ros"). Den var skriven av bröderna Edo and Adi Mulahalilović, båda med ett förflutet i Hari Mata Hari, som vunnit redan året innan med "Ostani kraj mene".

Dessvärre verkar det ha myglats en del bakom kulisserna. Tävlingens musikaliskt ansvariga från 1995 till 1997 - Davorins gamla bandkompis Sinan Alimanović - arrangerade alltid ett par av bidragen och som av en slump vann alltid en av "hans" låtar, varpå han själv uppgraderades till medkompositör inför ESC.

"Dvadeset prvi vijek" ("Det tjugoförsta århundradet") var inte utan poänger och hade framför allt en rätt elegant jazz-poppig vers som stilla promenerade fram mot en underligt abrupt refräng. Verkligen ingen vinnarkandidat i Dublin, och det var synd att Davorin inte fick tävla med den låt han själv tyckte sig kunna stå för.

I Dublin tog man hjälp av fyra irländska körsångare som sjöng för allt tygen höll men poängutdelningen blev som förväntat ganska modest. Åtta av de totalt fjorton poäng man skrapade ihop kom från den i övrigt kraftigt kompisröstande kroatiska juryn.

Bara några år efter finalen i Dublin drabbades Davorin Popović av en cancer i bukspottskörteln och sångaren avled i juni 2001 - bara några veckor före sin 55:e födelsedag. Till hans ära uppkallades Bosnien-Hercegovinas finaste musikpris - landets egen Grammis - efter honom.

Davorin Popović / Dvadeset prvi vijek (Bosnien-Hercegovina 1995)

19:e plats av 23 bidrag i Dublin

Il y aura toujours des violons / Frankrike 1978

Frankrike är ett stort land med ett oändligt antal begåvade musiker. De flesta som har musiken i blodet får aldrig den där riktiga chansen att sjunga inför storpublik och ge ut skivor som når den stora massan. Det räcker inte att kunna sjunga bra, någon måste tro på dig också.

Någon på franska CBS måste ha trott på Joël Prévost och sett potential i honom. Han hade en bra röst och såg trevlig ut. Dessutom hade han en intressant livshistoria i bagaget då han lämnats bort av sina biologiska föräldrar och adopterats som baby av en familj som döpte om gossen och gav honom ett helt annat namn.

Redan 1972 fick den unge sångaren skivkontrakt och gav sedan ut ett antal singlar och ett album i eget namn. Han turnerade Frankrike runt med stora stjärnor som Michèle Torr och Serge Lama men ändå lossnade det aldrig. Det stora genombrottet uteblev.

När TF1 sjösatte sin nya stora nationella final för ESC 1976 måste det ha framstått som ett mycket attraktivt skyltfönster för alla dessa artister som år ut och år in spelade in skivor som ingen köpte. Att synas i tv har alltid varit ett bra trick för att öka sin popularitet.

Joël Prévost ställde upp i den franska finalen 1977 med "Pour oublier Barbara" men floppade redan i semifinalen. Året därpå lämnades ingenting åt slumpen och han utrustades med en riktigt bombastisk och klassiskt superfransk ballad av en sort som ofta slog an i schlagerfestivaler.

"Il y aura toujours des violons" ("Det kommer alltid att finnas fioler") kom tvåa i sin semifinal och gissningsvis var skivbolagsfolket nöjda redan med det, men till de flestas stora förvåning slog Joël Prévost till och vann i finalen. Nu var det plötsligt han som fick representera Frankrike på hemmaplan i Paris och nu stod alla dörrar öppna.

Vid den internationella finalen gick det än en gång över förväntan och hemmalaget knep en bronsmedalj i omröstningen. Joël Prévost fick ge ut en andra LP - som i ärlighetens namn mest var en samling av de singlar han gett ut på CBS de senaste fyra åren - men låten blev ingen stor hit och sångaren försvann snart ut ur rampljuset på nytt.

Den som istället lyckades använda det här bidraget som en språngbräda var den unge textförfattaren Didier Barbelivien som nu fick ännu en fjäder i hatten i sin lovande karriär. Två år senare skulle han ge ut sin första skiva som soloartist och etablerade sig under 1980-talet som en av Frankrikes mest eftertraktade låtskrivare.

Joël Prévost fortsatte att spela in skivor åtminstone till mitten av 1980-talet och ställde upp på nytt i den franska finalen 1983. Han lär enligt uppgift vara en aktiv artist än idag men inte i de riktigt stora sammanhangen.

Joël Prévost / Il y aura toujours des violons (Frankrike 1978)

3:e plats av 20 bidrag i Paris