Muistojeni laulu / Finland 1963

Precis som i Sverige och Norge försökte man i Finland ställa de tävlande melodierna i fokus - här skulle ingen enskild artist komma och riva med sig publiken och juryn och segern. Eurovisionens sångtävling var ett forum för låtskrivare och inget annat.

Därför framfördes de åtta tävlande bidragen i den finska finalen två gånger med olika artister och olika arrangemang, ackompanjerade av en stor orkester samt en mindre sättning.

Trots alla dessa försök att hålla tävlingen rättvis misslyckades juryn med att välja något av de två bidrag som skulle bli riktigt långlivade succéer på den finska marknaden - istället kom "Kaikessa soi blues" och "Olen mikä olen" tvåa respektive trea.

De flesta antog att Irmeli Mäkelä som sjungit vinnarlåten med stor orkester skulle få åka till London - eller möjligen den "lilla" versionens Marjatta Leppänen - men efter finalen beslöt Yle att utse en helt annan artist.

Varför man valde just Laila Halme vet ingen. Hon var en elegant och glamourös - men inte speciellt känd - sångerska. Trots flera försök hade inte hennes skivbolag lyckats få henne att slå hos den finska publiken. Hade de lyckats övertala Yle att ge Laila en chans?

I London sjöng Laila Halme bra och övertygande men låten var en aning för anonym för att bli en favorit hos jurygrupperna. Varje lands jury gav poäng till sina fem gemensamma favoriter och så högt tog sig inte "Muistojeni laulu" ("Mina minnens melodi") någonstans.

Finland fick sin första nollpoängare och delade sistaplatsen med Nederländerna, Norge och Sverige. Kanske systemet med flera artister inte var så lyckat ändå?

Laila Halme blev aldrig ett stort namn som sångerska och "Muistojeni laulu" förblir den låt hon är mest känd för. 1987 var hon värd för den finska uttagningen tillsammans med Lasse Mårtensson (Finland 1964).

I november 2021 avled Laila Halme vid 87 års ålder efter en tids sjukdom.

Uppdaterad 25 december 2021



Laila Halme / Muistojeni laulu (Finland 1963)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i London

Wars For Nothing / Ungern 2015

Ungern hade fått ordentlig snurr på sin nationella final och fått riktigt bra resultat 2013 och 2014. Man hade varit nära att förbättra sitt eget personliga rekord och nu var frågan om man kanske hade en vinnare väntande runt hörnet.

Åtminstone hade den vinnande artisten uppmärksammats rejält internationellt. Boggie (Boglárka Csemer) hade släppt en singel på franska - "Nouveau parfum" - med en riktigt lyckad video där sångerskan blir retuscherad i realtid. Till slut går hon knappt att känna igen jämfört med hur hon såg ut från början.

Det fanns en ungersk originalversion som var betydligt mindre bitsk i tonen, men den franska blev en stor hit även på hemmaplan och låg länge på topplistornas förstaplats.

Dessvärre var "Wars For Nothing" - som Boggie varit med och skrivit själv - inte alls lika stark som föregångaren. Det var en av allt att döma uppriktig liten sång som började helt a cappella innan den växte till en fredsälskande hymn av en sort som redan börjat kännas lite dammig.

Till all lycka var inte Boggie någon blek dussinartist. Hon visade sig ha både närvaro och tyngd och lyckades skaka tillräckligt mycket liv i sin låt för att ta sig till final i ett osannolikt balladtungt startfält.

Någon ny topplacering var det däremot inte tal om. Det finns gränser för hur mycket en bra artist kan tillföra till en svag låt. Boggie gav ut sitt andra album i samband med ESC och 2017 släppte hon sin tredje skiva.



Boggie / Wars For Nothing (Ungern 2015)
20:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Las Vegas / Sverige 2005

Sverige hade verkligen legat i hårt: man hade vunnit 1999 och startat en ny våg av Abba-influenser i den internationella finalen, men ännu viktigare var att man genom finalen i Globen 2000 sparkat in tävlingen i framtiden. Helt plötsligt kändes programmet fräschare och mer i tiden än på många år.

Dessutom hade man tagit i rejält och skapat en nationell final på turné med fyra semifinaler utspridda över landet. Sverige hade definierat sig som eurovisionsschlagerns stormakt och hade skaffat sig en arena att visa upp sitt kunnande på - en arena som gjord för att producera internationella vinnare.

Det satt ändå lite hårt åt. Trots att vinnarlåtarna 2002, 2003 och 2004 alla blivit stora hits på hemmaplan hade inget av dem varit i närheten av pallplats. Fina placeringar naturligtvis, men den svenska publiken väntade sig mer.

Om den svenska publiken blivit besviken tidigare var det inget mot vad som väntade nu. I ett ganska jämnstarkt startfält valde jurygrupperna fram en rätt överraskande vinnare. Att Nanne Grönvall vann en förkrossande seger i telefonomröstningen med "Håll om mig" hjälpte inte alls i slutändan. Hela luften gick ur Globen då det visade sig att Martin Stenmarck stod som slutsegrare.

Inte för att Martin Stenmarck skulle vara en dålig artist. Folk visste vem han var och han hade en bra röst och en bra blick i kameran. Men de flesta anade nog att "Las Vegas" knappast var en kioskvältare.

Ingenting blev bättre av att herr Stenmarck inte riktigt tog sin uppgift på allvar under repetitionerna i Kiev. Ofokuserad och loj på scenen, och för de svenska journalisterna skrattade han bort det hela och sa att han inte kan koncentrera sig så länge som det inte är på riktigt. Knappast rätt sätt att få teamet på plats att göra sitt bästa för din skull.

Troligtvis tyckte tittarna runt om i Europa att "Las Vegas" var lättviktig och tramsig och utdelningen blev snål. För första gången misslyckades Sverige att direktkvalificera sig till nästa års final. Snart nog skulle det visa sig att den här missräkningen inte bara var den engångsföreteelse utan ett mönster.



Martin Stenmarck / Las Vegas (Sverige 2005)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Vuelve conmigo / Spanien 1995

Spanien skulle egentligen inte ha fått vara med 1995 då Alejandro Abad gjort en slät figur i Dublin året innan och hamnat bland de nio länderna längst bak i resultatet som skulle få stå över ett år. Turligt nog för TVE hoppade såväl Italien som Luxemburg av tävlingen och plötsligt fanns det plats för såväl Österrike som Spanien.

Man bad José Maria Purón - mer känd som Chema Purón - att skriva ett passande bidrag. Han hade gjort sig ett namn som sångare redan som tonåring men hade i början av 1980-talet slutat att sjunga för att istället skriva låtar och producera skivor för andra artister.

Liksom Alejandro Abad hade han varit framgångsrik i OTI - den latinamerikanska motsvarigheten till ESC - där hans låtar vunnit 1992 och kommit tvåa 1994.

Nu skrev han den pampiga och dramatiska "Vuelve conmigo" ("Kom tillbaka till mig") för Anabel Conde, en okänd men lovande 20-åring från Málaga som visade sig besitta en riktigt imponerande röst.

Underligt nog hörde inte Spanien till de verkliga favoriterna inför finalen men när alla länder röstat klart hade Anabel och hennes körsångare - där man bland annat kunde känna igen José Maria Guzman från Cadillac (Spanien 1986) - erövrat en andraplats, vilket var Spaniens bästa placering sedan 1979.

Två saker är ändå högst anmärkningsvärda här. Dels är Spanien helt klart ett av de länder som är med och byter poäng - något dirigenten Eduardo Leyva erkänner utan omsvep i sin intervju på "And The Conductor Is" - och skulle förmodligen hamnat ett par pinnhål längre ned i resultatet om alla poäng fördelats på rätt sätt.

Det är mycket förvånande att TVE som enligt alla rykten varit så rädda och ovilliga att vinna tävlingen skulle byta till sig så mycket poäng att de nästan vann. Kanske ville man inte riskera att åka ut på nytt? Men reglerna hade ändrats och 1996 var bara värdlandet garanterat plats i finalen medan alla andra fick kvala in. Det här visste man redan före finalen i Dublin så vad var poängen att byta till sig poäng? Hade man kommit överens om poängbytena innan regeländringen blev offentlig?

Det andra riktigt uppseendeväckande är att "Vuelve conmigo" givits ut på skiva redan tre år tidigare då den spelats in av artisten Mar. Hennes album gick spårlöst förbi varpå Chema Purón dammade av den och använde den på nytt, helt i strid med EBU:s regler. I likhet med Rysslands bidrag borde den ha diskvalificerats från tävlingen.

Trots den lysande placeringen fick Anabel dessvärre aldrig någon fart på sin karriär. Hon har släppt tre album, har ställt upp i flera sångtävlingar och har flera gånger försökt ta sig till ESC på nytt. 2005 åkte hon till Kiev som körsångerska för Andorra.

Chema Purón ställde upp på nytt i ESC 2000 med lite mindre framgång men förblev en efterfrågad låtskrivare. 2003 vann hans låt "Este amor es tuyo", framförd av Gisela (Andorra 2008), de två tyngsta priserna vid festivalen Viña del Mar i Chile - något ingen annan gjort på fyrtio år.

Uppdaterad 29 januari 2022



Anabel Conde / Vuelve conmigo (Spanien 1995)
2:a plats av 23 bidrag i Dublin

Skibet skal sejle i nat / Danmark 1957

Redan från början insåg artisterna att det kunde bli lite mastigt för publiken och juryn att skilja många nya låtar åt. 1957 tävlade ju hela tio bidrag och då var det bäst att göra något lite extra som gjorde att man fastnade i minnet lite bättre. Det skulle debuterande Danmark göra med besked.

Legenden säger att Danmarks Radio skulle ha velat vara med redan vid den första finalen i Lugano 1956 men att man skulle ha missat tidsfristen för att anmäla sig. Ingen verkar veta om det stämmer eller inte, men som första nordiska land kastade man sig ut i den internationella hetluften vid tävlingens andra upplaga i Frankfurt am Main.

De danska tidningarna var inte så entusiastiska - de tyckte att hela den nationella finalen var gräslig och att det vinnande bidraget var extra förfärligt. Såväl Gustav Winckler som Birthe Wilke sågades med fotknölarna. Reaktionen var knappast oväntad - danska journalister hade i regel ingenting till övers för lättare populärkultur, en inställning som ledde till att Danmark drog sig ur tävlingen under åren 1967 - 1977.

I Frankfurt var Gustav och Birthe ändå på hugget och spelade upp sin lilla sång om sjömannen med smak för haven och hans flickvän som blir kvar på kajen som ett litet skådespel. Birthe Wilke har i intervjuer sagt hur underligt det kändes att gå omkring bakom kulisserna i kappa och med handväskan i högsta hugg när alla andra damer bar tjusiga galakreationer.

För att göra det hela extra trovärdigt skulle de älskande tu avsluta numret med en kort kyss som skulle avslutas så snart studiomannen gav tecken. I stundens hetta glömde någon bort sig - oklart om det var studiomannen eller regissören - och något tecken gavs aldrig. Danskarna kysstes på i många långa sekunder och kyssen är ännu den längsta som utdelats under ett ESC-bidrag.

Det har spekulerats i om de katolska länderna i tävlingen blivit upprörda över att två människor som inte var gifta stod och slätade av varandra i direktsändning, men poängen flödade ändå in och danskarna belönades med en bronsplats.

Låten lanserades även på den tyska marknaden, men där låg Gustav och Birthe på olika skivbolag och istället sjöng Bibi Johns (som skulle leda den svenska melodifestivalen 1983) den kvinnliga stämman.

Birthe Wilke vann den danska finalen på nytt två år senare. Gustav ställde upp fler gånger - inte minst med den remarkabla "Salami" 1966 - utan att vinna på nytt. Han avled i en bilolycka 1979, 53 år gammal.



Birthe Wilke & Gustav Winckler / Skibet skal sejle i nat (Danmark 1957)
3:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Mein Ruf nach dir / Schweiz 1974

Pepe Ederer hade börjat sin bana som amatörsångare hemma i Österrike innan hans grupp - trion Nielsen Brothers - slog igenom stort och blev en sensation på den tyska marknaden. Deras version av den populära men rätt morbida hitlåten "Tom Dooley" blev en storschlager som låg etta i flera veckor på den tyska hitlistan 1958.

De tre österrikarna blev snabbt kändisar och spelade in såväl ett stort antal skivor som flera populära ungdomsfilmer. Efter några år slog de sig ned i Schweiz och tappade allt mer intresset för att sjunga tillsammans. Pepe sjöng in ett par låtar på egen hand men började framför allt att skriva och producera låtar åt andra.

Bland annat skrev han åt Piera Martell - en lokal stjärna i vardande - och tillsammans vann de den nationella finalen 1974 med den pampiga "Mein Ruf nach dir" ("Mitt rop till dig").

Piera siktade högt och citerade Liza Minnelli och Barbra Streisand som sina inspirationskällor, men de brittiska journalisterna hakade mest upp sig på att hon ett tag jobbat som murare. Att man kunde vara såväl glammig schlagersångerska som hantverkare var helt omöjligt för dem att processa.

Bara ett par dagar före sändning skrotade BBC på eget bevåg det röstningssystem som skulle ha använts - en variant på formulan man haft 1971-1973 som nu aldrig såg dagens ljus. Istället gick man tillbaka till systemet att varje jurymedlem fick ge en enda poäng till sin favoritlåt, något som sannolikt beseglade Schweiz öde.

"Mein Ruf nach dir" fick bara tre poäng men skulle gissningsvis ha belönats betydligt rikligare om jurymedlemmarna graderat bidragen istället. Nu fick man högst oförtjänt dela sistaplatsen med Norge, Portugal och Västtyskland.

Piera Martell lyckades ändå etablera sig som en känd sångerska i hemlandet. Hon hade flera framgångsrika singlar - och kom näst sist i den västtyska uttagningen 1976 - innan hon drog sig tillbaka ur offentligheten i början av 1980-talet.

1981 var det nära att Piera skulle ha representerat Schweiz en andra gång, nu som en del av gruppen Swiss Union där man dessutom kan skåda såväl Marc Dietrich från Peter, Sue & Marc som Frank Müller från Rainy Day. Låten "San Gottardo" var en blinkning till den nya biltunnel som byggts under Sankt Gotthardsmassivet och som vid öppnandet 1980 var världens längsta i sitt slag.

Uppdaterad 12 oktober 2019



Piera Martell / Mein Ruf nach dir (Schweiz 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

Niemand heeft nog tijd / Nederländerna 1997

Nederländska NOS - ett av de många tv-bolag som tillsammans fyller sändningstiden i landets public service-kanaler - hade vinglat till och visste inte riktigt längre vad man ville i ESC. Trots att man hade två framskjutna placeringar 1993 och 1996 så spökade fiaskot från 1994 då man tvingats stå över ett år.

1996 års nationella final hade varit en riktig lågbudgetvariant och nu gick man tillbaka till systemet där en enda utvald artist fick sjunga alla tävlingslåtarna. Ingen dum idé men valet av artist var däremot en aning oväntat och förbryllande.

Mrs Einstein var en teatergrupp som turnerat flitigt land och rike kring med olika program. Någon popgrupp var man sannerligen inte men gruppmedlemmen Suzanne Venneker hade haft stor framgång i den inhemska schlagerfestivalen (och på topplistorna) som del av gruppen Vulcano 1983. En annan medlem - Linda Snoeij - hade sjungit i kören på samtliga av stjärnan Marco Borsatos skivor.

Den nationella finalen blev som väntat aningen teatralisk och den enda riktigt riviga låten avgick med segern. "Niemand heeft nog tijd" ("Ingen har längre tid") var ett stycke civilisationskritik insvept i ett arrangemang som synnerligen oblygt lånade allt väsentligt av Paul McCartneys Bondlåt "Live And Let Die".

I Dublin sågs Mrs Einstein som ett mognare tjejband som jämfördes med Kroatiens tonåriga motsvarighet. Kritikerna kallade dem skojigt nog Old Spice. Dessutom sågs Mrs Einstein som totalt chanslösa i tävlingen. De svenska tidningarna såväl som SVT:s Jan Jingryd sågade bidraget sönder och samman. "Jag vet cheerleaders som låter bättre" skrev Expressen. "En nolla, snälla!" kontrade Aftonbladet.

Fem poäng var allt man fick och de paranta damerna fick dela en näst sista plats med Schweiz.

I samband med ESC spelade Mrs Einstein in en skiva där de utöver fyra av bidragen till den nationella finalen även tolkade ett antal festivalklassiker. Gruppen finns än idag i något omarbetad form och turnerar fortfarande runt om i hemlandet.



Mrs Einstein / Niemand heeft nog tijd (Nederländerna 1997)
Delad 22:a plats av 25 bidrag i Dublin

Day After Day / Azerbajdzjan 2008

Efter Armenien 2006 och Georgien 2007 var det nu dags för Azerbajdzjan att göra debut i ESC. Det hade suttit hårt åt: landets statliga tv-bolag hade nekats medlemsskap i EBU då man ansåg att azerbajdzjansk public service hade på tok för täta band till den styrande presidentfamiljen.

Azerbajdzjan var inte riktigt vilket deltagarland som helst. I flera av länderna i det forna östblocket hade demokratin brister och skönhetsfläckar men i Azerbajdzjan fanns demokratin bara på pappret. All verklig makt låg hos presidentfamiljen och president Aliev hade ärvt posten av sin far. De val som hölls var inte fria, all opposition motarbetades och pressen var hårt styrd. Inte underligt om EBU tvekade.

Från början verkar det som om man bara hade tänkt delta en enda gång. Det pratades en del i Belgrad om hur man hade planer på att starta en asiatisk version av ESC som skulle anordnas i Baku varje år. Om man hade tänkt sig något i stil med Türkvizyon eller om man skulle vänt sig till länderna i Mellanöstern är oklart.

Det första bidraget skulle visa sig ovanligt i och med att det var skrivet av inhemska upphovsmän. Deras tjänster skulle verkligen inte komma att efterfrågas särskilt ofta fortsättningsvis.

Elnur Hüseynov var en mångsidig 21-åring som utbildat sig till såväl tandläkare som hårstylist innan han vann en tv-sänd talangjakt. Efter att ha valts ut krävde han att få uppträda tillsammans med den sju år äldre Samir Javadzadeh, något som möjligen inte var helt i enlighet med reglerna men som ändå godkändes.

I Belgrad bjöd man på en galen maskerad där höga toner blandades med änglar och djävlar och en exploderande tron (något bildproducenten lyckades missa i såväl semifinalen som finalen) - en mix som gick hem förvånansvärt väl och resulterade i en första placering bland de tio bästa.

Kort tid efter finalen gick Elnur och Samir skilda vägar och av allt att döma skildes de inte som vänner. De har båda fällt hårda omdömen om varandra och har aldrig uppträtt tillsammans på nytt. Elnur skulle sju år senare bli den första artist som representerat Azerbajdzjan en andra gång.

Azerbajdzjan verkar snabbt ha släppt tanken på en egen tävling utan började istället satsa hårt på att vinna ESC istället, inte alltid med helt renhåriga metoder. Redan på fjärde försöket blev det vinst tack vare låtar inköpta av utländska låtskrivare.



Elnur & Samir / Day After Day (Azerbajdzjan 2008)
8:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

The War Is Not Over / Lettland 2005

Det hade varit en riktig överraskning och ett slag i ansiktet då Lettland föll på näsan på hemmaplan 2003 - trots att man hörde till storfavoriterna fick man bara fem poäng och blev trea från slutet. De tre unga stjärnorna blev skakade men var inte beredda att ge upp.

Två år senare var Mārtiņš Freimanis tillbaka, nu som låtskrivare för den vinnande låten. "The War Is Not Over" framfördes av Walters & Kazha - Valters Frīdenbergs och Kārlis Būmeisters - två unga män som till vardags sjöng i gruppen Putnu Balle.

Vinnarlåten - vars text fick justeras lite för den engelska grammatikens skull - påminde ganska många om den gamla hiten "More Than Words" och räknades knappast till någon av de större favoriterna inför finalen i Kiev.

Många hakor tappades då programledarna sprättade det sista kuvertet i semifinalen och läste Lettland - flera av favoriterna missade finalen istället. När resultatet avslöjades visade det sig att letterna nätt och jämt klarat sig vidare och faktiskt knipit tiondeplatsen i semin.

Walters & Kazha firade segern med besked och dagen efter festen hade Kazha tappat rösten. På fredagens genrep fick Walters sjunga ensam medan Kazha sparade på stämbanden. I finalen hade man dessutom sänkt sången för säkerhets skull.

I denna de eviga höjningarnas tävling var det kanske uppfriskande med en sänkning och i ett tidigt skede rusade Lettland upp i ledningen. När röstningen var slut hade Walters & Kazha landat på en femteplats: på sex försök hade Lettland placerat sig bland de fem bästa tre gånger.

Mest av allt visar kanske de två olika lettiska resultaten hur opålitligt och icke-representativt resultaten var i de första upplagorna av ESC-semifinalen. Hur många röstade egentligen i semin?

Mārtiņš Freimanis hade fått upprättelse och skulle fortsätta att vara en flitig deltagare i de nationella finalerna. Den 18 januari 2011 fördes han till ett sjukhus i Riga med andningssvårigheter. Nio dagar senare avled han, mindre än två veckor före sin 34:e födelsedag.

Historien skulle bli ännu sorgligare. 2016 insjuknade Valter Frīdenbergs i cancer. Den 17 oktober 2018 avled sångaren, endast 30 år gammal.

Uppdaterad 19 oktober 2018



Walters & Kazha / The War Is Not Over (Lettland 2005)
5:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

No No Never / Tyskland 2006

 

Istället för en vanlig nationell final satsade tysk tv på en gala där man uppmärksammade att det gått 50 år sedan den första upplagan i ESC i Lugano. Som extra prydnad på tårtan fick tittarna dessutom utse vilken låt som skulle representera Tyskland i Aten.

Av de tre kandidaterna - det var verkligen ingen överdimensionerad final, det här - var två riktigt tunga namn inom tysk underhållning. Det var en mindre sensation då Thomas Anders (från Modern Talking) och Vicky Leandros (Luxemburg 1967 och 1972) fick stryk av den tredje utmanaren.

Texas Lightning var mest av allt ett hobbyprojekt och hade fått chansen för att komikern Olli Dittrich spelade trummor i bandet.

Tävlingslåten var skriven av sångerskan Jane Comerford - en australiensiska som gjort sig ett namn som studiosångerske i Tyskland. Före Texas Lightning hade hon körat på en mängd skivor med kända artister och spelat in en skiva med egna låtar.

”No No Never” var glad och oväntad och tog Tyskland med storm. Snart nog efter den tydka finalen rusade låten upp på den tyska singellistans förstaplats - en oerhörd prestation och därmed var Texas Lightning det kommersiellt mest framgångsrika bidraget sedan Nicole 1982.

I Aten visade det sig att tysk country och kaktusar i plast inte var vad Europa längtade efter och resultatet blev en stor besvikelse. Trots det etablerade sig Jane rejält hos den tyska publiken och blev ett riktigt känt ansikte. Sedan 2012 turnerar hon som soloartist med eget band även om Texas Lightning fortfarande spelar tillsammans när lusten faller på.



Texas Lightning / No No Never (Tyskland 2006)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Femme dans ses rêves aussi / Frankrike 1985

Alla som får den stora chansen lyckas inte göra något av den. Inte alla stjärnor hänger kvar på himlen och glimmar för evigt. En del av dem brinner snabbt ut och följs av nya hoppfulla begåvningar som hoppas att just de ska vara de som stannar i människors minne och hjärtan.

Många av de som aldrig blev stjärnor på riktigt stannade ändå kvar inom musiken och fortsatte sin bana i mindre skala. De hittade en egen publik och gör sin egen grej och man kan hitta information om dem och deras musicerande.

Sedan finns det de sångare som dyker upp i rampljuset en kort stund för att sedan försvinna språrlöst. Roger Bens är en av dem. Efter framträdandet i Göteborg kunde han lika gärna ha ramlat av jorden och fallit ut i världsrymden. När man söker efter Roger Bens online får man inga träffar. Webben är närmast oändlig och ändå vet den just ingenting om Frankrikes representant 1985.

Vi vet att han deltog i den franska finalen redan 1984 som del av duon Victoire, som öppnade hela tävlingen med den käcka "On n'est pas rock, on n'est pas jazz" ("Vi är inte rock, vi är inte jazz").

Trots att fått det mest hopplösa av startnummer - nummer två är ingen man drömmer om att få - vann han den franska finalen med "Femme dans ses rêves aussi" ("Kvinna också i sina drömmar"), en hyllning till den rakt igenom eleganta och förälskade kvinnan som är kvinna ut i fingerspetsarna även när hon sover.

I Göteborg spelade Roger möjligen över något lite men sjöng annars bra. I en kort miniintervju med en svensk tidning avslöjar han att han känner sig väldigt nervös då han bara sjungit inför publik vid ett fåtal tillfällen i hela sitt liv.

Låten var trevlig men saknade dramatisk båge. Efter en lovande inledning bara pågår den i tre minuter, dramatiska stråkar till trots. Juryn var inte direkt överväldigad - utom den på alla sätt speciella grekiska juryn som smällde i med en tolva - och resultatet blev en ljummen placering helt i mitten.

Efter det blir det tyst. Roger verkar inte ha spelat in fler skivor, åtminstone inte under det namnet. Inga musikalroller, inga små konserter i intima lokaler, inget officiellt meddelande att han lämnat sången därhän. Inget.

Om du känner Roger Bens eller - ännu bättre - om du är Roger Bens får du gärna lämna en kommentar här nedan.

Uppdaterad 15 juni 2020



Roger Bens / Femme dans ses rêves aussi (Frankrike 1985)
10:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Ele e ela / Portugal 1966

Musikbranschen har aldrig varit ett välkomnande eller enkelt ställe för kvinnliga artister som sällan tagits på speciellt stort allvar eller tillåtits ta ordentlig plats. Antalet riktigt stora kvinnliga stjärnor har nästan alltid varit begränsat och det har blåst snålt på toppen.

Madalena Iglésias hörde till de få som verkligen lyckades. Hon slog igenom i slutet av 1950-talet och blev snabbt ett efterfrågat namn också i Spanien.

1960 kröntes hon till drottning av radion och televisionen - den finaste utmärkelse en artist kunde belönas med i den strikta diktaturens Portugal. Madalena hörde inte till regimens favoriter och följdes noga i spåren av den fruktade hemliga polisen men älskades av folket.

Folket gjorde helt rätt i att älska den karismatiska och eleganta Madalena som dessutom var fantastiskt mångsidig. Hon behärskade den mer seriösa chanson-betonade stil som dominerade det portugisiska musiklivet på 1960-talet men var minst lika hemma i schlager och pop.

Det visade hon inte minst då hon vann den portugisiska melodifestivalen med den sprittande "Ele e ela" ("Han och hon") - ett försök att skapa ett stycke lokal surfpop à la Beach Boys eller Jan & Dean. I ett av alla tiders poppigaste startfält räckte det inte så långt i Luxemburg men än en gång fick låten evigt liv på hemmaplan. Senare samma år lyckades Madalena betydligt bättre i en annan internationell sångfestival för länderna runt medelhavet, där hon blev tvåa med "Setembro".

Den enda som kunde mäta sig i popularitet med Madalena under 1960-talet var Simone de Oliveira (Portugal 1965 och 1969) och den lokala pressen skrev ofta om de båda stjärnornas rivalitet och hur de hatade varandra bakom scenen. De verkar i själva verket ha varit mycket goda vänner som ofta hjälpte varandra i karriären men den bilden syntes aldrig i portugisiska medier.

Det är del av en lång tradition av misogyn nöjesjournalistik där man omöjligtvis kan godta att två kvinnor kan vara något annat än rivaler. Ett sätt att reducera sångerskor till lynniga nervknippen utan den professionalitet som manliga artister ansågs besitta.

Madalena Iglésias tog en paus i karriären 1972 då hon gifte sig och flyttade till Venezuela med sin nya man. Femton år senare återvände hon till Europa och togs emot med öppna armar av en ny generation. 2008 gav hon ut sina memoarer och satte en definitiv punkt för sina år i rampljuset.

16 januari 2018 avled Madalena Iglésias i sitt hem i Barcelona, 78 år gammal.



Madalena Iglésias / Ele e ela (Portugal 1966)
13:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

The Secret Is Love / Österrike 2011

Österrikiska ORF hade envist hållit sig borta från ESC sedan fiaskot i Helsingfors 2007. Man angav en del olika anledningar till att man inte ville vara med, men en röd tråd var att länderna i öst tagit över hela tävlingen och att ett tydligt västland som Österrike aldrig skulle ha en chans att göra bra ifrån sig.

Förmodligen hade någon enskild chef surnat till och bestämt sig för att man inte skulle vara med. Så har det nästan alltid varit när ett land hoppat av tävlingen. Tråkigt nog för dem så vann först Norge 2009 och sedan Tyskland 2010. Nu hade man slut på ursäkter och hoppade på tåget igen när finalen skulle hållas i Düsseldorf.

Man beslutade att välja ut sitt bidrag via en stor, tv-sänd final - Düsseldorf, wir kommen! - och nivån på låtarna visade sig vara förvånansvärt hög. I superfinalen gjorde tre starka kandidater upp om segern: Klimmstein, Trackshittaz och Nadine Beiler.

I slutändan tog de två mer ovanliga bidragen ut varann och de österrikiska tittarna satsade på det trygga alternativet med den souliga 20-åringen Nadine Beiler som några år tidigare vunnit talangjakten Starmania. Hon hade en klassisk och stilig, om möjligen lite förutsägbar, ballad som snabbt blev populär på de österrikiska topplistorna.

I Düsseldorf fungerade paketet väl och Österrike tog sig till final för första gången sedan 2004. Dessutom fick Nadine en del oönskad uppmärksamhet då de österrikiska tidningarna började spekulera i om hon kanske hade en romans på gång med Finlands kandidat Paradise Oskar.

Även om "The Secret Is Love" blev en hit på hemmaplan blev Trackshittaz "Oida taunz" ännu större och bäddade för att de skulle vinna den inhemska finalen året efter med en svagare låt.

Nadine Beiler har provat många olika saker sedan Düsseldorf: hon sjöng i studioprojektet Dice Mora, hon spelade Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar och sjöng 2016 den officiella sången för VM i backhoppning. "Let Them Fly" toppade den österrikiska airplaylistan.



Nadine Beiler / The Secret Is Love (Österrike 2011)
18:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Stronger Every Minute / Cypern 2004

I den cypriotiska finalen 2004 sjöng alla deltagare på engelska och då kan man ju tänka sig att den som faktiskt har engelska som modersmål skulle ha en fördel jämfört med de andra. Vinnare blev dessutom ett nästan helt brittiskt team.

16-åriga Lisa Large var visserligen till häften cypriot - hon hade tillbringat sin allra spädaste barndom på ön - men hade redan som tvååring flyttat med sin familj till London. Där hade hon börjat sjunga väldigt tidigt och hade deltagit i en mängd talangjakter och sångtävlingar men hade också sjungit på flera olika välgörenhetsgalor och andra offentliga sammanhang.

Låtskrivaren Mike Connaris hade också cypriotiskt påbrå. Han hade skrivit mycket musik till reklamjinglar, han hade varit musiker för Scott Fitzgerald (Storbritannien 1988), han hade skrivit en framgångsrik fotbollslåt för Chelsea FC och så hade han varit med fyra gånger i den brittiska uttagningen (1996, 1998, 1999, 2000).

Lisa - som nu hade tagit sig artistnamnet Lisa Andreas - parades ihop med Mike Connaris av sina managers och han plockade fram en av sina gamla låtar ur byrålådan. Från början hade "Stronger Every Minute" var en upptempolåt men nu drog man ned tempot rejält och lät den unga sångerskan börja a capella innan musiken hängde på. Låten skickades till den cypriotiska uttagningen där den vann med en riktigt liten marginal.

Att Cypern ens skulle kunna delta i Istanbul var långt ifrån självklart. Ända sedan den turkiska invasionen av Cypern trettio år tidigare hade personer med cypriotiska pass vägrats inresa i Turkiet. Det var inget problem för varken Lisa eller Mike, men lagen ändrades ändå i tid före ESC.

I Istanbul möttes Lisa Andreas av öronbedövande jubel och tangerade Cyperns bästa resultat (man hade kommit femma även 1982 och 1997). Lisa landade på samma poängsumma som svenska Lena Philipsson men eftersom inga placeringar längre delades drog Cypern det längsta strået.

Dessvärre blev Lisa snart oense med sina managers och den lovande karriären rann ut i sanden. Hon har fortsatt sjunga men i någon mindre skala. 2007 kunde man se henne som en av deltagarna i brittiska X-Factor.

Mike Connaris skulle skriva Cyperns låt på nytt - nästan exakt samma låt, faktiskt - elva år senare.



Lisa Andreas / Stronger Every Minute (Cypern 2004)
5:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

City Lights / Belgien 2017

Den franskspråkiga tv:n i Belgien har alltid varit lite trängd av de stora, franska kanalerna i Frankrike. De har haft mer ekonomiska muskler och kunnat bjuda på mer mångsidighet i utbudet och tittarna har ofta föredragit deras program istället för det lokala belgiska utbudet.

Det hade varit en logisk sak att binda ihop två av bolagets största succéer och låta dem korsbefrukta varandra. The Voice Belgique hade varit en lyckad satsning som attraherat såväl intressanta talanger som tittarsiffror. Att sedan låta en populär eller lovande deltagare gå vidare och representera landet i ESC hade varit ännu ett smart drag. Roberto Bellarosa och Loïc Nottet hade dessutom båda gjort väldigt bra ifrån sig och gett Belgien ovanligt höga placeringar.

Man fortsatte självklart på det inslagna spåret och valde ut Ellie Dalvaux, en 17-åring från Bryssel som uppträdde under artistnamnet Blanche. Tillsammans med Pierre Dumoulin, sångare i rockbandet Roscoe, skrev hon det egna bidraget "City Lights".

Bidraget anklagades visserligen för att vara opassande likt ett par andra sånger som redan fanns, men möttes av stor entusiasm från såväl eurovisionsfans som vadslagningsfirmor. Än en gång seglade Belgien upp bland de verkliga favoriterna.

Åtminstone tills repetitionerna började. Blanche var obekväm och väldigt nervös, hon sjöng skakigt och ibland direkt illa och med ens började belgarna rutscha utför på alla tänkbara listor. Inför semifinalen antog många att storfavoriten skulle misslyckas och få lämna tävlingen tidigt.

Blanche tog ett djupt andetag och gick in på scenen och levererade. Fortfarande lite skakigt men väldigt rörande och Europa älskade henne. Olyckskorparna fick fel, Belgien gick till final och belönades med en ny fjärdeplats där.

"City Lights" blev en liten hit i flera länder och en gigantisk hit på båda sidorna av den belgiska språkgränsen. Innan året var slut hade den sålt platina och valdes till årets låt vid den flamländska musikgalan MIA. Blanche själv valde att skynda långsamt och ta studenten innan hon fortsatte att ge ut ny musik.



Blanche / City Lights (Belgien 2017)
4:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Marry Me / Finland 2013

Den nya finländska nationella finalen hade verkligen inte gjort någon succé 2012. Trots att den blev utskälld i pressen lyckades den gå den stora allmänheten förbi och vinnaren avancerade inte vidare från semifinalen. Verkligen ingen spektakulär start men kanske kunde det bli bättre?

Nu satsades det hårt på att göra konceptet tydligare och mer inbjudande. Alla semifinalister fick sjunga upp inför en Idols-inspirerad panel som kom med förslag och feedback och de låtar med mest potential fick fortsätta vidare.

I slutändan fanns tre riktigt starka kandidater: röststarka musikalskådisen Mikael Saari, Idolsvinnaren Diandra och det finlandssvenska yrvädret Krista Siegfrids. Krista satsade på en fartfylld scenshow av ett snitt de finländska tittarna sällan skådat och segern var ett faktum.

"Marry Me" var ett högenergisk stycke som blev föremål för en förvånansvärt hätsk debatt om huruvida texten var kvinnofientlig och sexistisk eller inte. Diskussionen gick snabbt överstyr på finlandssvensk radio där de flesta programledare och redaktörer var lite onödigt goda vänner med Krista. En redaktör blev satt i karantän efter att ha uttalat sig osakligt i direktsändning om en bloggare som skrivit ett kritiskt inlägg.

Krista själv navigerade elegant genom stormen och lade istället sin energi på att marknadsföra sig, spela in en kul video och skriva kontrakt med ett stort skivbolag.

I Malmö hade man kryddat numret med lite planerad könsförvirring och på slutet slätade Krista av en av sina körsångerskor. Skandalöst tyckte flera länders tv-bolag, föga förvånande med rysk tv i spetsen. Flera länder hotade att gå ned i svart under Finlands bidrag men alla lär ha visat kyssen i slutändan.

Allt hallå kring låten hjälpte till att föra Finland till final men där väntade hårda bandage och en placering nära botten. Det spelade ingen roll - alla verkade nöjda med en finalplats - och Kristas karriär snurrade vidare. Bland mycket annat deltog hon i svenska melodifestivalen 2016 och 2017 och har flera gånger varit programledare för den finska finalen.



Krista Siegfrids / Marry Me (Finland 2013)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö