Non so che darei / Italien 1980

Det fina med att hela Italien helt och totalt struntade i om Eurovision Song Contest fanns eller inte var att Rai utan större ansträngning kunde få de allra största nationella stjärnorna att ställa upp utan risk att förlora ansiktet i händelse av ett misslyckande.

Vintern 1980 kunde man nog inte ha skakat fram ett hetare namn än Alan Sorrenti vars mjuka och ljusa sång gjort italienarna galna. Från början hade han ägnat sig åt lite tyngre, progressiv rock men bytte stil i mitten av 1970-talet och blandade upp sina melodier med tidstypiska discorytmer. "Figli delle stelle" blev en stor framgång 1977 och två år senare blev "Tu sei l'unica donna per me" hela årets mest sålda singel i Italien.

Alan Sorrenti var delvis uppvuxen i sin mammas hemland Wales och var synnerligen tvåspråkig och gjorde stor lycka även på den internationella marknaden med "All Day In Love" - en engelsk version av "Tu sei l'unica donna per me".

I Haag bjöd han på ännu mer falsettsång och ett visuellt läckert scenframträdande där han flankerades av två oändligt coola modelliknande körsångerskor med varsin gitarr de av allt att döma inte hade en aning om hur man skulle spela på. Trots att Alan misslyckades med att slå sig in bland de fem bästa blev även "Non so che darei" en stor hit - nästan lika stor som den föregående - men sedan började maskineriet att hacka och karriären tappade fart.

Ett par skandaler i privatlivet - en omskriven skilsmässa och ett åtal för innehav och säljande av droger - tog fokus från musiken och även om Alan Sorrenti än idag är verksam och produktiv kommer hans popularitet inte i närheten av den han hade i slutet av 1970-talet.



Alan Sorrenti / Non so che darei (Italien 1980)
6:e plats av 19 bidrag i Haag

Amor d'agua fresca / Portugal 1992

Det finns få saker människor uppskattar så mycket i Eurovision Song Contest som en rejäl skräll. De flesta hoppas att någon oförutsett ska inträffa och nästan varje år viskas det om någon låt från något land som normalt sett inte brukar klara sig något vidare som kanske just den här gången skulle ta världen med storm.

En av de låtar det funderades kring i Malmö 1992 var Portugals lätt poppiga sång vars text fick kärleken att framstå som rena rama fruktbuffén: dina ögon är som plommon, din mun som björnbär, din hy som apelsin. "Jag plockade dig, tog en tugga och stoppade dig i min korg", sjöng Dina med den stora gitarren: "Jag är törstig och vill dricka din kärlek som friskt vatten".

Ondina Veloso hade slagit igenom i den portugisiska finalen 1980 med "Guardado em mim", då publikens intresse ännu var stort för den inhemska festivalen. Hon etablerade sig som sångerska och låtskrivare och släppte flera album i eget namn. Den smakrika texten var skriven av den framstående kvinnliga poeten Rosa Lobato de Faria som inom bara några år skulle representera Portugal hela fyra gånger.

Det blev ingen skräll för Dina, men karriären lät sig inte bromsas av det. Några år efter finalen blev hon den första artisten i Portugal att komma ut som lesbisk, långt innan allmänheten kunde anses "redo" för en sådan nyhet. Med åren har hon förblivit ganska ensam om att vara öppet hbtiq i det portugisiska kulturlivet, men det har också gett henne en trogen publik och en stark ställning som ikon.

2016 meddelade sångerskan att hon slutar sjunga efter att i flera år lidit av lungfibros. I april 2019 avled hon till följd av sin sjukdom, 62 år gammal.  Flera av hennes gamla skivor finns tillgängliga på Spotify.

Uppdaterad 24 april 2020



Dina / Amor d'agua fresca (Portugal 1992)
17:e plats av 23 bidrag i Malmö

Dansevise / Danmark 1963

Vid den här tiden var publiken på plats ännu ganska artig och reserverad. Ingen buade, ingen ställde till med någon scen. Men en och annan i auditoriet på Television Centre i London tyckte nog att det låg en doft av fusk i luften när Danmark ropades ut till vinnare. Röstningen hade varit tät och dramatisk och ledningen hade växlat mellan det danska äkta paret Grethe och Jørgen Ingmann och den israeliska sångerskan Esther Ofarim som tävlade för Schweiz.

När alla sexton länder hade röstat stod Ester Ofarim som segrare, två poäng före danskarna, men när den norska juryn avgett sina röster hade det skett alldeles för snabbt och på fel sätt. De norska poängen hade registrerats på tavlan men juryordföranden bad programledaren Katie Boyle att komma tillbaka till dem sist i röstningen.

När man på nytt anropade Oslo hade siffrorna ändrats rejält och när poängen korrigerats hade slutställningen svängt om och nu vann istället Danmark med två poäng till godo. Hade Norge ändrat sina poäng för att hjälpa grannarna till seger?

Faktum är att Norge hade gjort det mesta rätt. Reglerna inför 1963 års tävling föreskrev att varje lands jury skulle bestå av tjugo medlemmar som röstade internt innan deras fem gemensamma favoriter fick poäng enligt skalan 5-4-3-2-1. Kort tid före finalen ändrade man regeln så att varje jury skulle ha tio medlemmar istället, förmodligen för att spara tid i sammanräkningen.

Den ändringen hade varken Sverige eller Norge noterat, så man hade dubbelt så många röstande som alla andra. Sverige röstade sent och hann räkna klart, medan norrmännen fortfarande var mitt i räknandet då de blev uppringda av London. I ren panik rabblade de upp ställningen just då istället för att tala ur skägget och erkänna att de inte var klara.

Den poetiska och sofistikerade "Dansevise" blev aldrig någon stor kommersiell hit men paret Ingmann hade ett par goda år som internationella underhållare efter sin seger. Paret skilde sig 1975 men fortsatte sina karriärer på skilda håll.

Grethe Ingmann gjorde ett par försök till i de nationella finalerna och var ännu en mycket uppskattad sångerska vid sin alltför tidiga död i cancer 1990.

Jørgen Ingmann var inte bara en framstående instrumentalist utan även en högt aktad studiotekniker och fungerade i flera år som inspelningschef för skivbolaget Metronomes danska avdelning. Efter att ha drabbats av en svår sjukdom i början av 1980-talet utvecklade han scenskräck och avslutade sin musikaliska karriär. Jørgen Ingmann avled 2015.



Grethe & Jørgen Ingmann / Dansevise (Danmark 1963)
1:a plats av 16 bidrag i London

Les illusions de nos 20 ans / Schweiz 1971

Inom de närmsta tio åren skulle de bli ett nationellt fenomen med en imponerande samling hitlåtar på de nationella hitlistorna som internationellt, men det kunde ingen ana då Peter, Sue & Marc valdes internt att representera Schweiz i Dublin. Än så länge var de bara tre lovande ungdomar som gillade att musicera tillsammans.

Peter Reber och Marcel Dietrich var båda födda i Bern och hade rört sig i samma musikerkretsar i flera år. När de träffade Susan Schell - född i New York men flyttade till Bern som åttaåring - uppstod ljuv musik på mer än ett sätt och satsade på en karriär tillsammans.

Varför trion från det kompakt tyskspråkiga Bern bestämde sig för att sjunga på franska är en gåta men låten var snygg och elegant och utrustades med en riktigt skojig förhandsvideo full av snö, skidor och bandage som på ett kul och inte alltför övertydligt sätt underströk textens vädjan om att få vara ung, naiv och oförnuftig så länge tillfälle ges.

I Dublin gav man ett betydligt mer sobert intryck och möjligen framstod trion som duktiga snarare än passionerade. Dessutom hade lotten klämt in dem mellan de tre låtar som juryn placerade högst i slutändan. Sist och slutligen fick man artiga men ganska låga poäng från expertjuryn.

Peter, Sue & Marc lät sig inte nedslås utan fortsatte att jobba tillsammans och testa vingarna flera gånger innan det riktigt stora genombrottet skulle komma fem år senare.



Peter, Sue & Marc / Les illusions de nos 20 ans (Schweiz 1971)
12:e plats av 18 bidrag i Dublin

Gleðibankinn / Island 1986

Det var tuffa tider för isländska RÚV som trots att de varit aktiva och fullvärdiga medlemmar av den europeiska radiounionen EBU ända sedan 1956 i många år helt enkelt låg för långt bort från kontinenten för att kunna delta i direktsända samarbeten. Gamla tiders länkstationer räckte inte till och tv-signalerna ramlade ner i havet långt innan de nådde Island. Först när man började sända via satellit i mitten av 1980-talet kunde Island delta i utbyten som krävde direktsändning.

Island anordnade faktiskt sin första nationella final redan 1981 utan att skicka vinnaren till finalen i Dublin. Fem år senare gav man sig ut i den internationella hetluften på riktigt och passande nog vann samma artist som vunnit 1981 på nytt.

Pálmi Gunnarsson hade varit en framgångsrik musiker redan i många år men efter segern verkar man ha tyckt att det vinnande paketet var lite tunt. Man arrangerade om låten, tog bort en töntig och onödig eurovisionsreferens i texten och gav Pálmi lite sällskap på scenen. Man kallade in Helga Möller och Eiríkur Hauksson och bildade trion ICY.

Den nya versionen av låten väckte en viss entusiasm, inte minst bland nordiska tyckare, och vid finalen i Bergen hade islänningarna hunnit skruva upp sina förväntningar rejält. Nu skulle det skrälla till på första försöket!

Skrällen bestod dessvärre av att de allra flesta jurygrupperna ignorerade den isländska poplåten helt - inte minst de nordiska. Endast Sverige gav två poäng medan de andra satte noll. Den högsta poängen - en sexa - kom från Spanien. Island skakade snart av sig den värsta besvikelsen och blev med åren en populär deltagare som ofta tippas högt på förhand men sällan lever upp till förväntningarna.

Av medlemmarna i ICY skulle Eiríkur Hauksson dyka upp på nytt - 1991 och 2007 - medan såväl Pálmi som Helga ställt upp flera gånger i de nationella finalerna utan att vinna.



ICY / Gleðibankinn (Island 1986)
16:e plats av 20 bidrag i Bergen

Wenn du da bist / Österrike 1981

Österrikiska ORF hade valt sina bidrag internt varje år sedan man debuterat i ESC 1957. Ett par gånger hade man lyckats ganska bra men för det mesta rasade Österrike långt, långt ner i resultatlistan. Kanske kunde det vara en bra idé att ge makten åt folket istället?

1982 skulle man för första gången slå på stort och anordna en "riktig" nationell final med stor publik och många bidrag att välja ibland, men redan året innan lät man tittarna välja vinnare vid en betydligt mer blygsamt tillställning där Marty Brem sjöng tre låtar som publiken sedan fick rösta på genom att skicka in vykort.

Marty hade redan representerat Österrike som del av den kortlivade gruppen Blue Danube i Haag 1980 och hade nu fått äran att spela huvudrollen i den nationella finalen. De tre låtarna - "Wenn du da bist", "Und ich singe" och "Der Clown" - framfördes inte på traditionellt eurovisionsvis utan bildsattes med flit och energi för att underhålla tittarna.

Inför den nationella finalen hade man rådfrågat ett antal personer som arbetade på olika ambassader i Wien vilken låt de trodde skulle ha störst chanser i Dublin och de röstade alla överväldigande på "Der Clown", men när slutresultatet räknades ihop fick inte de utländska rösterna vara med.

Kanske tyckte tittarna att den charmige men lite blyge Marty försvann bakom allt hokus pokus man fyllt rutan med i "Der Clown" och istället vann låten med mest fokus på sångaren själv. Nog för att den visuella inramningen av vinnarlåten var nog så psykedelisk, även den.

Åtminstone faller pusselbitarna på plats när man sett framförandet från den nationella finalen, där man ser grunderna till vad som skulle bli ett av de mest förvånande och förvirrande uppträdande man sett i ESC, där Marty sjunger sin ballad medan fyra dansare struttar runt i bakgrunden som om de hörde en helt annan och betydligt snabbare låt.

Än en gång verkar Marty Brem ha kommit i skymundan av sin egen scenshow och europajuryns utdelning blev snål. Själv tycker jag att det här är en riktigt fin låt som gärna skulle ha fått placera sig åtminstone bland de tio bästa. Men vad rugbyhjälmen har med låten att göra har jag aldrig riktigt förstått.



Marty Brem / Wenn du da bist (Österrike 1981)
17:e plats av 20 bidrag i Dublin

Laat me nu gaan / Belgien 1985

Varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt? Flamländsk tv har genom åren varit särdeles duktiga på att krångla till det för sig och 1985 lyckades de göra pannkaka av hela sin ambitiösa uttagning.

Förra gången Flandern stått för det belgiska bidraget hade den av tv-bolaget utsedda expertjuryn kört över alla populära publikfavoriter och istället utsett en synnerligen experimentell - och av tittarna illa omtyckt - låt till vinnare. I München kom Pas de Deux näst sist och nu beslutade BRT sig för att slopa den nationella finalen till fördel för en säregen men kulturellt högtstående intern final.

Man hade valt ut operasångerskan Mireille Capelle att sjunga en atonal tango komponerad av Frédéric Devreese. Poängen med själva uttagningen var att hitta den text som skulle användas vid finalen i Göteborg och BRT bjöd in en samling lämpliga kandidater att skicka in förslag.

Capelle och Devreese satte sig dock på bakhasorna efter att ha fått ett textförslag från ingen mindre än författaren Hugo Claus. Den texten och ingen annan skulle användas, menade de. Problemet var bara att Claus inte fanns på BRT:s lista över nominerade kandidater och tv-bolaget vägrade med följd att Capelle och Devreese drog sig ur.

Nu var goda råd dyra och i kamp mot klockan försökte man nu hitta en ersättande låt att skicka till Göteborg. Till slut bad man två anställda att med kort varsel skriva ihop en låt som man sedan satte musikalartisten Linda Lepomme att framföra.

Att det hastat med det mesta gick nog ingen förbi och trots att "Laat me nu gaan" var lite småtrevlig kändes den mest av allt ofärdig och knappast helt rätt för Linda Lepommes röst heller. Allt som allt blev det sju poäng från den turkiska juryn och allra sista plats. Två år senare - när det åter var dags för Flandern att välja låt - var den nationella finalen tillbaka.



Linda Lepomme / Laat me nu gaan (Belgien 1985)
19:e plats av 19 bidrag i Göteborg

N'oubliez pas / Frankrike 2015

Efter femton långa år skulle Eurovision Song Contest flytta tillbaka från den mindre och mer regionalt inriktade France 3 till den betydligt populärare systerkanalen France 2, men de som förväntat sig någon dramatisk förbättring av de franska bidragen skulle bli besvikna. Den internt utvalda låten visade sig vara en ballad av klassiskt snitt. Så klassiskt att man faktiskt skulle kunna kalla den gammalmodig eller otidsenlig utan att vara onödigt hård.

Låtskrivaren var den rutinerade Robert Goldmann som under pseudonymen J. Kapler skrivit stora hits åt artister som Céline Dion och Patricia Kaas och - inte minst - Frankrikes bidrag till ESC 2001, den bästa placering Frankrike fick under åren France 3 höll i tävlandet. Nu hade han skrivit en fredsvisa för den mogna och rutinerade Lisa Angell, som kanske inte var något riktigt stort namn men som hade ett par album och en mängd tv-framträdanden i ryggen.

Sången handlar om en stad som jämnas med marken i ett krig och hur sångerskan som enda överlevande lovar att bygga upp sitt hem från grunden så snart som det spillda blodet torkat. Enligt upphovsmannen kom inspirationen från de evenemang som hållits året innan för att uppmärksamma att det gått hundra år sedan första världskrigets början.

Men läser man texten lite mer noggrant verkar den inte alls handla om första världskriget. Det talas om främlingar som anländer i tusental, som vill förstöra "vår tro och våra själar", som "skrattar åt våra tårar" och som talar hatiskt på ett språk vi inte kan förstå.

Det går ett obehagligt stråk av främlingsfientlighet genom hela sången, något som inte blev mindre tydligt i det debattklimat som uppstått i Frankrike efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015.

I Wien sjöng Lisa bra men anmärkningsvärt känslobefriat med tanke på textens tema. Europa lät sig inte imponeras och fransmännen fick nöja sig med fyra små poäng - tre från Armenien och en från San Marino.



Lisa Angell / N'oubliez pas (Frankrike 2015)
25:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Lipstick / Irland 2011

Det är rätt uppfriskande att då och då se hur någon som fullständigt räknats ut och avfärdats reser sig och tar revansch i offentligheten. Som bröderna John och Edward Grimes från Dublin, exempelvis. 17 år gamla ställde enäggstvillingarna upp i brittiska X-Factor där de valdes ut att tävla vidare trots att huvuddomaren Simon Cowell tyckte hjärtligt illa om dem.

Efter att ha kommit sexa i serien sågs de båda som något slags underhållande skräp som tilläts flimra i den popkulturella marginalen en stund innan deras unga fans i Storbritannien övergav dem och gick vidare.

Hemma på den gröna ön lyckades de däremot hålla liv i sin popularitet och när de två år efter X-Factor ställde upp i den nationella finalen vann de med minimal marginal - de regionala jurygrupperna hade gjort sitt yttersta för att hålla tvillingarna borta från förstaplatsen - och skickades till mångas förfäran till Düsseldorf.

Den brittiska pressen skrattade sig fördärvad över att Irland nu sjunkit så lågt att de var beredda att gripa till sådana föredettingar men vad de missade var att bröderna Grimes faktiskt hade riktig star quality. Kanske de inte sjöng så bra, men de hade karisma och en fullständigt osannolik energi som skulle visa sig slå knock på Europa.

Låten var lika sprallig och energisk som pojkarna själva och för första gången på många år hörde Irland till de riktiga förhandsfavoriterna. Även om den slutliga placeringen var en besvikelse - även om åttonde plats var bra mycket bättre än några andra irländare presterat på länge - erövrade Jedward nya fans runt om kontinenten och fick resa runt som riktiga popstjärnor en hel sommar.



Jedward / Lipstick (Irland 2011)
8:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

I Feed You My Love / Norge 2013

Det är inte varje gång som rätt låt vinner, det har man lärt sig genom åren, men ibland känns det mer surt än andra gånger. Som när det ligger en liten potentiell sensation och väntar runt hörnet, men som aldrig blir av då alla andra föredrar något snällt och oförargligt med en liten flöjt i istället.

Den potentiella sensationen var Norge som efter tre svaga resultat i rad lyckats välja fram något spännande och engagerande, helt rätt i tiden och med tillräckligt mycket integritet, svärta och vassa kanter för att väcka en hel del uppmärksamhet även utanför själva tävlingen.

Prästdottern Margaret Berger hade kommit tvåa i norska Idol 2004 och efter den typen av lättviktig debutskiva man förväntar sig av Idoltävlande vek hon in på en mer experimentell linje med mer synthar och mer melankoli. Mitt i karriären klev hon dessutom av tåget ett par år och blev musikproducent på norska radions P3.

Hon lockades med i den norska finalen då hon hörde "I Feed You My Love", skriven av den minst lika experimentella norsk-svenska Karin Park som själv slagit igenom lite före Margaret och nominerats till Spellemannprisen för sin debut.

I Malmö låg det i luften att det skulle bli en nordisk vinnare och jag hoppades in i det sista att det skulle bli Norge med en låt som var häftig, modern och krävande. Som "Euphoria" men ett par steg längre. Det räckte långt men inte riktigt hela vägen.

Låten tog sig ändå in på de lägre regionerna av flera länders singellistor. Allra bäst gick det i Finland, där det blev en tredjeplats. Margaret har fortsatt släppa bra låtar men det tredje album som utlovades i samband med finalen i Malmö har låtit vänta på sig.



Margaret Berger / I Feed You My Love (Norge 2013)
4:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Europe's Living A Celebration / Spanien 2002

Efter ett par riktigt magra år hade intresset för ESC börjat stiga kraftigt igen och flera länder började fundera på hur man kunde förnya sättet att hålla en nationell final på. Spansk tv stod för en riktig revolution då man beslutade att göra dokusåpa av hela förfarandet.

Dokusåpan var en ny och kittlande form som spritt sig som en löpeld över världen efter framgångar som Expedition Robinson och Big Brother. Nu lät spansk tv sexton unga talanger flytta in i en artistskola för att filmas dygnet runt och göra upp sinsemellan om vem som skulle representera Spanien i Tallinn.

Formatet hade hämtats från nederländska Endemol - deras namn var Star Academy - och hade anpassats en smula för att fungera som ESC-uttagning. Den franska versionen (utan koppling till ESC) hann börja starta ett par dagar före den spanska och är därför den allra första versionen av programmet.

Hur höga förväntningarna än var på Operación Triunfo måste man ha tagits på sängen av succén. Vecka efter vecka satt spanjorerna klistrade framför rutan och de tre artister som placerade sig i toppen blev alla stora stjärnor.

Vinnaren Rosa López fick ett närmast Carola-artat genombrott och tittarna älskade den blyga och överviktiga bröllopssångerskans kamp mot kilona och sig själv. Över fjorton miljoner spanjorer följde finalen i Tallinn på tv och programmet blev det dittills mest sedda i spansk tv sedan det statliga monopolet bröts.

Rosa verkade tycka att repetitionerna var jobbiga - vem skulle inte tyckt det med en så massiv pressbevakning konstant hängandes över axeln - men sjöng utmärkt när de väl gällde, med stöd av fem av sina mottävlare i kören. Bland dem kan man notera David Bisbal som snart blev en gigantisk stjärna i Sydamerika samt Gisela som senare skulle representera Andorra i ESC 2008.

Vad som inte riktigt höll var låten som visserligen var glad och klatschig men kanske inte helt oförglömlig, och vad texten egentligen handlar om förstår nog ingen. Till skillnad från många andra talangjaktsvinnare har Rosa däremot lyckats hålla sig kvar i rampljuset och är fortfarande en välprofilerad artist hemma i Spanien.

Uppdaterad 15 augusti 2023



Rosa / Europe's Living A Celebration (Spanien 2002)
7:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Shine / Ryssland 2014

Det hade buats förr om åren också. Inte minst åt isländska Silvia Night, men också åt andra bidrag och allra mest åt alltför vänskapligt sinnade tolvpoängare. Men i Köpenhamn nådde buandet nya nivåer av stormstyrka.

Bara två månader före finalen - under februari och mars 2014 - hade ryska trupper tågat in i Krim och satt halvön under ryskt styre. Den 18 mars 2014 införlivades Krim i den ryska federationen under högljudda protester och kraftfulla internationella fördömanden. Om Ryssland under flera år varit en politisk bråkstake hamnade man nu rakt ut i den diplomatiska kylan.

När rysk tv presenterade sitt internt utvalda bidrag lät inte kritiken vänta på sig. Inte nog med att texten innehöll en provocerande uppmaning till världen att visa mer kärlek kunde man tolka andra textrader som anspelningar om Krimkonflikten.

Sjöng gjorde de 17-åriga tvillingsystrarna Masja och Nastia Tolmatjova som redan åtta år tidigare vunnit Junior Eurovision med "Vesennij jazz". När Moskva stod värd för tävlingen inledde systrarna den första semifinalen med ett uppträdande. Nu hade de arma flickorna utsetts till att agera kanonmat och bli de som fick klä skott för världens antipatier mot den ryska politiken.

Att publiken buade ut flickorna var troligtvis ingenting den ryska tv:n hade några större problem med. Gissningsvis var det narrativ man var ute efter just att låta den rena, oförstörda ryska ungdomen bli förnedrad av det depraverade och omoraliska Europa som dessutom röstade fram en skäggig man i klänning som vinnare. Att systrarna lämnade scenen gråtandes var inget högt pris för en propagandaseger.

Frågan är om artisterna själva insåg vad de utsatte sig själva för genom att åka till Köpenhamn. Och så kvarstår den eviga diskussionen om det är rätt att bua ut ett bidrag på politiska grunder. Systrarna Tolmatjova hade ju knappast varken invaderat grannländer eller röstat igenom kontroversiella ryska lagar och ändå fick de ta smällen.

Om man ställer upp i ESC representerar man inte bara sig själv utan även landet man tävlar för. Särskilt om man tävlar för ett land där det tävlande tv-bolaget står regeringen nära och styrs på politiska grunder.

Masja och Nastia har fortsatt att sjunga och att ge ut musik men hör knappast till toppskiktet av ryska popartister. Det är ofta tungt för barnstjärnor att växa upp och i likhet med exempelvis Sophie & Magaly visade de sig helt enkelt vara aningens för begränsade rent artistiskt.



Tolmachevy Sisters / Shine (Ryssland 2014)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Milim / Israel 2010

Israeliska tv-bolaget IBA var mycket nöjda när de fick skicka Harel Skaat som sin representant till Oslo. Sedan han upptäckts genom Kokhad Nolav - israeliska Idol - ett par år tidigare hade han hört till landets mest populära artister med en snudd på fanatisk ung fanskara. Egentligen skulle Harel Skaat ha tävlat redan året innan i Moskva, men en juridisk konflikt mellan honom och skivbolaget Hed Arzi satte stopp för de planerna.

I en nationell final där han sjöng samtliga bidrag valde man ut "Milim" - en bombastisk ballad om saknad som kunde tolkas som en kärlekssång men som enligt Skaat själv handlade om tomrummet hans döda farfar lämnat efter sig.

Det här var det perfekta tillfället för Harel Skaat att bevisa sig som artist. Den första Idol-hysterin hade lagt sig, hans andra skiva hade sålt bra men inte i närheten av den första och de flesta kritiker tyckte att han var duktig men lite tråkig. "En ros utan törnen", hade han beskrivits som av en recensent.

Israel blev snabbt en tung favorit inför Oslofinalen men väl på plats gick ingenting så bra som det skulle. Harel sjöng inte alls lika bra som i den nationella finalen och tv-tittarna gjorde tummen ned. En ny regel gav jurygrupperna halva makten redan i semifinalen, vilket blev Israels smala lycka. I finalen kom "Milim" femma hos jurygrupperna men bara på nittonde plats i telefonomröstningen.

Kanske stängde det relativa misslyckandet en del dörrar - ett internationellt album inspelat i USA som det ryktades om före finalen såg aldrig dagens ljus - men det stora fokuset på Harel Skaat och hans person inspirerade honom att komma ut som gay ett par månader efter finalen.

2012 släppte han sitt tredje album och valdes till "Årets manliga artist" i Israel. Fortfarande muttrade kritikerna att han trots allt som hänt honom i karriären och privatlivet fortfarande sjunger återhållsamt, som om han försökte dölja något.



Harel Skaat / Milim (Israel 2010)
14:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Love Will Set You Free / Storbritannien 2012

Min första reaktion när BBC meddelade att Engelbert Humperdinck skulle representera Storbritannien i Baku var att dubbelkolla årtalet i min kalender. 2012. Jodå, jag mindes inte fel.

Min andra tanke var betydligt mer positiv. Kanske var det ingen dum idé att kalla in en världsberömd veteran? Om Tom Jones kunde dyka upp på topplistorna gång efter gång och uppfinna sig själv på nytt kunde väl kanske Engelbert Humperdinck göra detsamma?

Efter tio års karriär under sitt riktiga namn Gerry Dorsey bytte han, på inrådan av en gammal vän med goda kontakter i skivbranschen, sitt artistnamn till Engelbert Humperdinck - lånat av en tysk operakompositör från 1800-talet. Inte världens enklaste namn att prångla ut till publiken, men när de väl lärt sig namnet skulle de aldrig glömma det.

1967 slog han till rejält och fick en megahit med "Release Me" som lyckades hålla The Beatles supersingel "Penny Lane/Strawberry Fields Forever" borta från englandslistans förstaplats och som uppskattas ha sålt 85.000 exemplar om dagen när den var som mest populär.

I Baku sjöng han en modernt producerad radiovänlig ballad, skriven av unga, hippa låtskrivare. Det hela kunde ha gått ganska bra om det inte visade sig att den gode Engelbert kanske var lite för gammal för sammanhanget trots allt. På generalrepetitionen då jurygrupperna lyssnade sjöng han riktigt ruskigt illa. I direktsändningen satt tonerna bättre men rytmen svajade fortfarande. Varken jury eller tittare lät sig imponeras och veteranen Humperdinck kom på näst sista plats.

Inte för att det spelade någon roll. En kille med en meritlista som Engelberts kan lätt skaka av sig en liten motgång och gå vidare. Detsamma gjorde upphovsmännen: året efter skrev Sacha Skarbek "Wrecking Ball" för Miley Cyrus.



Engelbert Humperdinck / Love Will Set You Free (Storbritannien 2012)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Do I Dream? / Irland 1973

Den irländska delegationen i Luxemburg var ganska säker på sin sak. Man hade en lättfångad poplåt som kändes samtida och hitvänlig, och ett stort skivbolag hade bestämt sig för att försöka matcha fram låten på den internationella marknaden.

Sångerskan Maxi var ung men mycket rutinerad och hade turnerat Irland runt i flera år med trion Maxi, Dick & Twink, som tidigare hade deltagit i den irländska finalen 1970.

Under repetitionsveckan bjöd man den församlade pressen på ett hejdundrande party där de ädla irländska dryckerna flödade och singeln med "Do I Dream?" spelades om och om igen. PR-människorna pratade helt oblygt om hur man hade hittat en blivande världshit som skulle slå oavsett hur det sedan gick i tävlingen. Kanske slog man så högt på trumman för att skyla över den stora konflikten i delegationen.

Skivbolaget och Maxis manager tyckte nämligen att repetitionerna hade gått uselt och la hela skulden på tv-bolaget RTÉ. De kallade dirigenten Colman Pearce för inkompetent och menade att det arrangemang han skrivit för orkestern var fullständigt värdelöst. Dagen före finalen svallade känslorna över fullständigt. Maxis manager förbjöd sångerskan att delta, RTÉ meddelade att man i sin tur diskar henne och unga Maxi flydde gråtande upp på hotellrummet.

RTÉ hade däremot inte för avsikt att hoppa av tävlingen och med rekordkort varsel flög man in sångerskan Tina Reynolds istället. När hon landade i Luxemburg hade krutröken lagt sig och alla parter kommit överens om att Maxi trots allt skulle sjunga och att det planerade arrangemanget skulle användas. Som plåster på såren och tack för besväret fick Tina istället sjunga alla låtarna i den irländska finalen 1974.

Bråket hade helt tydligt destabiliserat unga Maxi som såg direkt olycklig ut och sjöng rejält illa i finalen. Slutpoängen blev mycket lägre än vad någon skulle trott efter de uppskruvade förhandstipsen.

Sist och slutligen gjorde låten väldigt lite väsen av sig utanför Irland och av Maxis världskarriär blev intet. Däremot skulle hon komma tillbaka till ESC under lite gladare omständigheter och representera Irland på hemmaplan som del av gruppen Sheeba 1981.



Maxi / Do I Dream? (Irland 1973)
Delad 10:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

La source / Frankrike 1968

Segern i Luxemburg 1962 hade gjort Isabelle Aubret till ett stort namn på den franska marknaden och flera aktade låtskrivare ville gärna skriva direkt för henne. Det hade visat sig vara hennes smala lycka då en våldsam bilolycka höll på att sätta stopp för karriären året efter vinsten. 

Isabelle hade tur som undkom med livet i behåll men tvingades till en lång sjukfrånvaro. Tack vare att fler stora namn specialskrev för Isabelle lyckades hon hålla sig kvar i rampljuset - och framför allt i skivstudion -  genom hela sin konvalescens och långa frånvaro från scenen.

Det gav också Isabelle chansen att visa upp sin färdighet med mer krävande material och svårare texter. När fransk tv bestämde sig för att skicka henne till ESC en gång till skulle man verkligen dra nytta av den förmågan.

"La source" hade hämtat inspiration från Ingmar Bergmans film "Jungfrukällan", eller åtminstone från samma legend som filmen byggde på, och handlade om en ung och oskuldsfull flicka som på väg hem genom skogen blir överfallen, våldtagen och mördad av tre män. Där man hittar hennes kropp rinner en källa upp, som porlar och sjunger om den förfärliga händelsen för all framtid.

Ett ohyggligt ämnesval, men det revolutionära året 1968 ansåg man det möjligt att kunna tillåta sig sådant. Hela händelseförloppet målas upp med hjälp av olika metaforer och ingenting sägs rakt ut. Låtskrivaren Guy Bonnet hade skickat in låten tidigare med sig själv som artist men tv-bolaget ansåg nog att det behövdes en "tyngre" artist för att ge sången rätt skärpa.

Halvvägs genom röstningen såg det djärva greppet ut att lyckas: Frankrike låg i klar ledning och Isabelle såg ut att bli den första artisten att vinna hela tävlingen två gånger. Av någon anledning tog poängutdelningen tvärt slut och både Spanien och Storbritannien gick förbi i resultatet.

Isabelle Aubret har själv sagt att hon grät hela natten efter att ha tappat segern men fick en enorm framgång med "La source" i den franskspråkiga världen. Låtskrivaren Guy Bonnet skulle snart få en chans att sjunga själv i ESC och representerade Frankrike som artist 1970 och 1983.

I dagens radikalt annorlunda klimat är "La source" fortfarande en mycket välsjungen och vacker melodi medan texten är allt svårare att lyssna till. En text som framställer våldtäkt som något förvisso hemskt men ändå vackert känns allt mer omöjlig, inte minst efter Me Too och andra omfattande rörelser för ökad jämställdhet.

Uppdaterad 19 juni 2020



Isabelle Aubret / La source (Frankrike 1968)
3:e plats av 17 bidrag i London