Cross Your Heart / Irland 1974

Det hade utbrutit ett klassiskt sandlådekrig i den irländska delegationen i Luxemburg 1973: alla blev osams med alla och tjugofyra timmar före tävling diskvalificerade RTÉ sin egen sångerska och lät flyga in Tina Reynolds för att sjunga istället.

När Tina landade i storfurstendömet hade lugnet redan lagt sig och originalartisten var tagen till heders på nytt. Tina fick se på från kulisserna men som plåster på såren fick hon sjunga alla låtarna i den irländska finalen året därpå.

Tina var ett välkänt namn i den irländska republiken. Hon hade redan i flera år varit frontfigur i flera av de showbands som dominerade det inhemska musiklivet och hon hade toppat de lokala listorna med sin version av "I Don't Know How To Love Him" från Jesus Christ Superstar.

Tina föddes som Philomena Quinn i en fattig familj, hårt drabbad av sjukdom. Hon tillbringade sina första år på sjukhus, sedan på ett barnhem. Efter att mamman dött då Tina ännu var väldigt ung växte hon upp hos sin äldre syster och började sjunga i ett showband redan som tonåring.

Att sjunga i showband var ett slitigt jobb och inte utan risker. Irland var ett fattigt land med dåliga vägar och två gånger var Tina med om svåra trafikolyckor som nästan satte stopp för hennes karriär. En del av tiden mellan Luxemburg och Brighton tillbringade hon i konvalescens efter en våldsam krasch med en turnébuss.

"Cross Your Heart" var en comeback som hette duga och singeln blev snabbt Tinas andra lokala listetta. Förväntningarna var högt uppskruvade inför finalen i Brighton, men där framstod låten förmodligen som lite väl vanlig i jämförelse med topptrion från Sverige, Italien och Nederländerna.

För Tina betydde den uteblivna segern väldigt lite. Hon forsatte att turnera men efter en andra allvarlig bussolycka lämnade hon showbandscenen helt och några år senare drog hon sig helt undan rampljuset. Man kan läsa mer om Tinas karriär här.


Tina / Cross Your Heart (Irland 1974)
Delad 7:e plats av 17 bidrag i Brighton

Boom-Bang-A-Bang / Storbritannien 1969

Visst var den unga och explosiva Lulu från Glasgow ett kap som artist, men i backspegeln handlar den brittiska finalen 1969 ärligt talat mest om vem som inte vann. I vanlig ordning hade den kontrakterade artisten väldigt lågt inflytande över de låtar som valdes ut och Lulu var allt annat än förtjust i sin vinnarlåt.

Vinnarlåten var en familjevänlig och typiskt brittisk eurovisionslåt - glad och käck och ofarlig och gammaldags - och allt annat än hur Lulu skulle velat visa upp sig. Omsättningen av unga popsångerskor var hög och hela poängen med ESC-deltagandet hade rimligtvis varit att befästa bilden av den högoktaniga artist som 1964 fått en megahit med "Shout".

Lulu själv har alltid påtalat hur bra låten som kom sist i den nationella finalen var: "I Can't Go On Living Without You" var skriven av det  nyligen etablerade låtskrivarparet Elton John och Bernie Taupin, som snart skulle börja producera stora hits för egen räkning.

Faktum är att en av de inskickade men ratade låtarna också skulle få ett långt liv. "Try It And See" hamnade till slut på skiva med Rita Pavone, men låtskrivaren Andrew Lloyd Webber använde sin sång på nytt när han skapade musikalen Jesus Christ Superstar. Där blev den showstoppern "King Herod's Song".

Lulu hade säkert fjärilar i magen inför finalen i Madrid med tanke på vad hennes gammaldags bidrag kunde åsamka hennes karriär om det inte blev seger. Vid den här tiden suckade den brittiska publiken besviket om deras bidrag "bara" kom på andra plats, så pressen var hög.

I en av historiens mest uppseendeväckande och mest antiklimaktiska upplösningar fick Lulu dela segern med artisterna från Frankrike, Nederländerna och Spanien. Reglerna sa klart och tydligt att vid dött lopp delas segern och sålunda utropades en fjärdedel av startfältet till vinnare. Inte så snyggt och publiken hemma i sofforna var missnöjd.

Lulu kunde andas ut - en delad seger är också en seger - och låten blev en av karriärens största hits med en andraplats på englandslistan. Lulu fick vänta till 1993 på sin första singeletta då "Relight My Fire" som hon spelat in med Take That gick upp på försäljningslistans förstaplats.


Lulu / Boom-Bang-A-Bang (Storbritannien 1969)
Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

Die Sommermelodie / Västtyskland 1974

Få genrer har genom åren varit lika bespottade och förlöjligade som den tyska schlagern, men det är skillnad på lort och pannkaka även i detta sammanhang. Cindy & Bert hörde till de artister som definitivt hade ambitionen att vara något mer än bara lättsmält och trallvänlig underhållning.

Norbert Berger och Jutta Gusenburger hade sjungit ihop i nästan tio år och varit gifta sedan 1967. Deras stjärna hade stigit stadigt och redan tidigt hade de visat prov på egensinne då en av deras första framgångar var en tyskspråkig cover av Black Sabbaths "Paranoid".

Duons riktigt stora genombrott kom då de snubblade på mållinjen i den tyska finalen 1972 och fick en stor hit och evergreen med sitt bidrag "Geh' die Straße". Nu stod alla dörrar öppna och året därpå fick paret hela karriärens största hit med "Immer wieder Sonntags".

Möjligen som plåster på såren valde ARD internt ut Cindy & Bert att representera Förbundsrepubliken vid ESC i Brighton 1974. Den tyska pressen jublade inte direkt över valet och under repetitionsveckan visade en omröstning att ingen av de ditresta tyska journalisterna trodde att det egna bidraget skulle ha en chans.

"Die Sommermelodie" var en snygg men kanske något anonym låt, underligt nog nästan helt befriad från det egensinne som så många andra av Cindy & Berts inspelningar hade. I Brighton hade man dessutom dragit upp tempot en aning och slarvade bort en hel del av elegansen i verserna.

Bidragets öde beseglades då EBU kort tid före finalen ändrade på röstningssystemet: istället för att gradera de tävlande låtarna fick jurymedlemmarna ge en enda poäng till sin favoritlåt. De flesta kunde gilla "Die Sommermelodie" men få tyckte att den var bäst. Exakt tre personer i juryn gav sin röst till Västtyskland som fick dela sistaplatsen med Norge, Schweiz och Portugal.

Sistaplatsen påverkade inte paret Berger i någon större utsträckning - tyskarna hade fått däng i den här tävlingen förut och var rätt vana - och tillsammans förblev de en populär akt ända fram till slutet av 1980-talet. 1988 skilde de sig från varandra och Cindy satsade på en solokarriär.

1988 ställde hon upp i den tyska finalen med den magnifika "Und leben will ich auch" och kom tvåa än en gång. 1991 var hon storfavorit men kom till studiopublikens ilska bara på sjundeplats med "Nie allein". Det var synd att en så lysande artist aldrig fick sin upprättelse i ESC.

Med åren hittade Cindy och Bert tillbaka till varandra och började på nytt uppträda tillsammans. 2011 var de med i den tyska versionen av "Så mycket bättre" och fick en ny vår i karriären, innan Bert året efter avled till följd av en svår lunginflammation.



Cindy & Bert / Die Sommermelodie (Västtyskland 1974)
Delad 14:e plats av 17 bidrag (sist) i Brighton

Haba Haba / Norge 2011

Norge hade vunnit en förkrossande seger i Moskva 2009 med en högst egen och originell låt för att året efter göra en slät figur på hemmaplan med en betydligt mer standardiserad ballad. Slutsatsen man kunde dra av detta är naturligtvis att originella bidrag har större chans att slå an internationellt.

Stella Mwangi föddes 1986 i Nairobi och kom till Norge som femåring. Hon hade börjat med musik tidigt och hennes debutskiva hade uppmärksammats i Senegal, Gambia och det andra hemlandet Kenya. Hon var inte särskilt känd hemma i Norge och bestämde sig för att använda Melodi Grand Prix för att ändra på det.

"Haba Haba" - det första norska bidraget framfört delvis på swahili - handlade om hur Stellas farmor sagt till henne att hon kan bli vad hon vill bara hon fokuserar och går mot sitt mål ett litet steg i taget.

Efter segern i den norska finalen utlöstes en våg av upprörda kommentarer från norrmän som tyckte att de norska bidragen borde vara mer traditionellt norska, något som i sin tur utlyste en debatt om rasism och djupt rotade fördomar bland norrmän. Stella Mwangi själv avböjde vänligen men bestämt att kommentera några påhopp då hon gästade Fredrik Skavlans talkshow efter finalen.

I Düsseldorf räknades Norge till en av de stora favoriterna och förvåningen var stor på flera håll då Norge inte fanns med bland de tio som kvalat vidare från den första semifinalen. Ännu fler hakor föll då det senare visade sig att "Haba Haba" kommit så lågt som trea från slutet.

Kanske borde man kanske inte ha blivit så förvånad. Låten är glad och smittande men minst en minut för lång - på slutet upprepar den sig själv på tok för många gånger utan att någonting egentligen händer.

Hemma i Norge blev skivan ändå väldigt populär men förblir Stella Mwangis enda placering på de lokala hitlistorna. Efter finalen gick hon tillbaka till en mindre hitvänlig musik och inte minst till sin ursprungliga roll som rappare.



Stella Mwangi / Haba Haba (Norge 2011)
17:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

Diamond of Night / Estland 1999

Kaari Sillamaa hade redan vunnit den estniska finalen som textförfattare 1996 och 1997, och vid sidan av att vara Estlands egen Ingela "Pling" Forsman var hon även en framgångsrik librettist och konstpedagog som varit med om att grunda två olika konstskolor för barn.

Det enda som hindrade hennes fortsatte framfart i ESC var de nya regler som EBU införde från och med Jerusalem 1999. Nu fick alla länder sjunga på de språk de själva valde och Kaari Sillamaa skrev enbart texter på estniska. Nu fick någon annan ta över stafettpinnen istället.

Denna någon blev Maian-Anna Kärmas, en ung sångerska och låtskrivare som året innan agerat körsångerska för Evelin Samuel i den nationella finalen. När Evelins låtskrivare nu behövde ord på engelska chansade de på att Maian var rätt person.

"Diamond of Night" var en mer kommersiell variant av låten Evelin kommit tvåa med året innan. Låtskrivarna Priit Pajusaar och Glen Pilvre hade bestämt sig för att satsa på Evelin och eventuellt försöka få lite framgång utomlands. Låten plockades upp av svenska Universal och försågs med en ovanligt snygg video, och B-spåret på singeln var en engelsk version av fjolårets låt.

Evelin var inte ensam på scenen utan fick sällskap av Camille (Imbi-Camille Rätsep) och hennes fiol. Camille hade en lovande karriär på gång, inte minst efter att hennes finska kollega Linda Lampenius fått internationella erbjudanden och lämnat den skandinaviska marknaden öppen.

Estland var sist ut på scenen och lyckades ganska bra. Evelin sjöng bra och Camille strålade i kameran, och även om man missade en plats bland de fem bästa med en hårsmån blev man årets bäst placerade ballad.

Samma team jobbade vidare och ställde året efter upp med ytterligare en variant på samma sång. "Over The Water Blue" var kanske den bästa i Evelins svit av lugna favoriter, men efter tre ballader i rad satsade Estland istället på något poppigare.

Istället blev "Over The Water Blue" titelspåret på Evelins internationella album som under gruppnamnet Alternature släpptes i hela Baltikum samt Sverige.



Evelin Samuel & Camille / Diamond of Night (Estland 1999)
6:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Everything I Want / Kroatien 2002

Det var bara en tidsfråga innan Vesna Pisarović skulle vinna den kroatiska melodifestivalen. Hon var en stor stjärna, älskad och hyllad såväl av den lokala pressen som av publiken. Dessutom var hon backad av ett skivbolag som gärna ville göra henne framgångsrik i hela regionen.

Egentligen var hon född i Bosnien-Hercegovina men hade levt i princip hela sitt liv i Kroatien. Då familjen flyttade brydde sig ännu ingen så hemskt mycket om lokala gränser eller var någon var född.

Bakom hennes framgång stod ovanligt nog en kvinnlig låtskrivare och producent. Milana Vlaović hade spelat keyboards bakom Tajči (Jugoslavien 1990) och hade sedan jobbat sig upp till en ansenlig position inom den kroatiska musikindustrin. Tillsammans med henne hade Vesna kommit nära att vinna den inhemska ligan såväl 2000 som 2001.

"Sasvim sigurna" var en snärtig poplåt som kändes representativ för den inhemska produktionen såväl som för Vesnas karriär. Tråkigt nog skrev man ett nytt arrangemang för den engelska versionen och det nya - något rockigare soundet - slarvade bort en del av popkänslan i låten.

I Tallinn hade Vesna svårt att få till den intensitet som funnits i den kroatiska originalversionen - var det den engelska texten som kom i vägen? - och verkade mer upptagen av att leka med sin accesoir av glitterstavar än av att sjunga övertygande. Poängen blev mestadels blygsamma men tack vare en tolva från goda grannen Slovenien blev slutplaceringen ändå godkänd till slut.

Vesna och Milana gjorde bara en gemensam skiva till efter Tallinn och med åren har Vesna börjat söka sig allt längre bort från popmusiken. Några år senare flyttade hon till Berlin där hon främst ägnar sig åt jazz och improvisation. 2004 skrev hon Bosnien-Hercegovinas bidrag till ESC.



Vesna Pisarović / Everything I Want (Kroatien 2002)
11:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Se på mig / Sverige 1995

Under 1980-talet skedde stora förändringar i det europeiska tv-landskapet och till följd av nya, mer liberala lagar fick alltfler länder en mängd nya och spännande och reklamfinansierade kanaler att välja mellan såväl i rutan som i radion. Allt det nya och fria lockade och allt det gamla framstod som dammigt och tappade i popularitet.

Under de åren tappade också Eurovision Song Contest i popularitet och slutade vara den hitfabrik man varit tidigare. Inte ens vinnarlåtarna blev några större succéer och tittarsiffrorna dalade.

Sverige låg ganska långt efter i den här utvecklingen och kanske var det en del av förklaringen till att tävlingen aldrig tappade lika mycket kraft på den svenska marknaden. Melodifestivalen förblev populär och de svenska bidragen blev lokala hits, men inte ens här kunde man ta framgången för given. Tidningarna skrev varje år att standarden på låtarna blev sämre och sämre och 1994 års svenska final hade varit svag och hitfattig.

SVT Malmö bestämde sig för att hjälpa tävlingen på traven och införde en ny, viktig regel. Man valde bara ut hälften av bidragen från den öppna tävlingen och bjöd sedan in fem låtskrivarteam vars låtar alla fick en garanterad plats bland de tio i finalen.

Tricket fungerade - intresset för tävlingen ökade, vinnarlåten blev en stor hit och den vinnande artisten Jan Johansen blev ett hett namn som spåddes en stor karriär. Ett tag efter tredjeplatsen i Dublin trodde många att han skulle ha en stor internationell karriär inom räckhåll.

Efter sommaren fick SVT Malmö ännu en fjäder i hatten då ännu en av de tävlande låtarna tog fart på topplistorna. "Det vackraste" med Cecilia Vennersten - skriven av Nanne och Peter Grönvall, kända från grupperna Sound of Music och One More Time - blev även den en brottarhit och Cecilias debutalbum sålde i imponerande mängd.

På följande års Grammisgala fanns både "Se på mig" och "Det vackraste" med bland de fyra låtar som nominerats som Bästa låt och nu vann Cecilia Vennersten istället.

Dessvärre visade sig de båda låtarnas framgång vara större än sina respektive artisters och såväl Jan Johansen som Cecilia Vennersten skulle snart slarvas bort av sina skivbolag. Jan Johansen förblev åtminstone ett känt namn men någon lika stor hit som "Se på mig" har det aldrig blivit.



Jan Johansen / Se på mig (Sverige 1995)
3:e plats av 23 bidrag i Dublin

Pas pour moi / Schweiz 1986

Vid sidan av sin egen artistkarriär var Nella Martinetti också en framgångsrik textförfattare som lätt och ledigt skrev på två av Schweiz fyra officiella språk.

Nu ställde hon upp för tredje gången i ESC, för första gången i samarbete med en turkisk låtskrivare som slagit ned bopålarna i Schweiz. Först efter att ha flyttat insåg Atilla Şereftuğ vilken stor och viktig tillställning ESC var och nu ville han gärna delta och allra helst vinna.

Artisten de skrev för var en högt utbildad artist som utöver sången hade piano som huvudinstrument. Passande nog framförde Daniela Simons sitt bombastiska bidrag sittandes vid en vit flygel, och i slutet av sången fick hon ta i från tårna för att nå upp till de rätta tonerna.

Att Daniela Simons tog sitt artisteri på allvar blev ännu tydligare då hon vid sin presskonferens i Bergen gick till attack mot den svenska delegationen och deras lättsinniga förhållningssätt till hela sammanhanget. Att Lasse Holm klättrade upp på flygeln och hoppade jämfota ned från den under repetitionerna såg schweiziskan som den värsta sortens kulturskymning.

Det utspelet kändes kanske lite humorlöst men juryn gick ändå igång på sången om en längtan efter det rena och det ärliga och det äkta. I ett tidigt skede såg hon ut att kunna ge Sandra Kim en match men hamnade slutligen rejält på efterkälken.

Atilla och Nella tänkte inte ge sig med mindre än en vinst och slipade knivarna inför ett andra deltagande. Under tiden resulterade det nära samarbetet mellan Atilla och Daniela i mer än ljuv musik och de båda blev ett slitsamt par även utanför studion.

Under ett något modifierat artistnamn - Daniela Simmons - har hon fortsatt att uppträda och ge ut skivor. 1991 kom hon tvåa i den schweiziska finalen med "Come finirà" - även den signerad Şereftuğ och Martinetti.


Daniela Simons / Pas pour moi (Schweiz 1986)
2:a plats av 20 bidrag i Bergen

No Degree Of Separation / Italien 2016

Det nya teamet på Rai jobbade hårt på att göra Eurovision Song Contest känt och älskat i hemlandet, där den internationella varianten alltid hamnat i skuggan av Sanremo och aldrig på riktigt lockat den italienska publiken.

Efter framgången med Il Volo i Wien 2015 hade man vunnit en viktig delseger och finalen av ESC flyttades nu till Rai 1 - landets största tv-kanal - och alltfler tittare började hitta dit och inse att det där programmet där en massa européer sjunger kanske ändå kunde vara något att sätta en lördagkväll på.

Återigen stärktes banden mellan ESC och Sanremo och det bestämdes att Sanremovinnaren skulle få erbjudandet att också representera Italien i Stockholm. Nu bar det sig inte bättre än att vinnaren tackade nej på grund av andra åtaganden.

Om vinnaren inte kunde eller ville åka till ESC stod det i princip Rai fritt att fråga vem som helst av de övriga deltagarna. Snart nog visade det sig att tvåan minsann kunde tänka sig att ta på sig ansvaret.

Vinnarna var ett band bestående av ärrade rockveteraner medan tvåan Francesca Michielin var en ung talang på uppåtgående. Hon hade slagit igenom X-Factor redan som sextonåring och var i färd med att sjösätta sitt andra album.

"Nessun grado di separazione" var en oändligt elegant och mycket italiensk popkaramell som fick lov att kortas ned en smula för ESC. Man lät också en kort refräng sjungas på engelska och gav därför låten en engelsk titel inför tävlingen.

I Stockholm verkade Francesca lite nervös och den sofistikerade låten tappades bort en smula i startfältet och fick nöja sig med en sextondeplats. ESC var ändå en tittarframgång och fick ligga kvar på Rai 1 och Francescas album blev en hit. Bidraget blev karriärens tredje listetta.

Francesca har visat sig vara en riktig mångsysslare som vid sidan av sin solokarriär studerat musik, skrivit filmmusik och lett en intervjuserie på italiensk tv. 2021 blev hon tvåa i Sanremo i duett med Fedez. 2022 debuterade hon i två olika sammanhang: dels som romanförfattare, dels som dirigent för orkestern då Emma Marrone tävlade i Sanremo.

Uppdaterad 7 februari 2022


Francesca Michielin / No degree of Separation (Italien 2016)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Die For You / Grekland 2001

Grekerna hade kommit in i Eurovision Song Contest med en flammande entusiasm som alltmer skulle komma att mattas av med åren då de märkte att Europa hade ganska lite till övers för de grekiska bidragen. Två relativa floppar - 1987 samt 1991 - då man hoppats på stor framgång men fick ljumma mittenplaceringar fick Grekland att helt tappa sugen och vända tävlingen ryggen.

Under de närmsta tio åren höll hellenerna i bästa fall ett halvt öga på tävlingen och inga av de egna bidragen blev några större framgångar på hemmaplan. Varför skulle man anstränga sig om man ändå inte hade en chans?

1999 tvingades man stå över finalen i Jerusalem efter svaga placeringar och året efter stannade man hemma för egen maskin. Vid comebacken 2001 bestämde sig ERT för att ändå satsa lite mer och anordnade en nationell final med en viss nivå på bidragen.

Vinnaren blev Antique - en duo från Göteborg bestående av Elena Paparizou och Nikos Panagiotidis. De hade haft två stora hits på den svenska marknaden med "Opa Opa" och "Dinata dinata" och ville nu erövra sina föräldrars hemland. Låten hade grekiska låtskrivare men produktionen var svensk, och till en början verkade den grekiska publiken inta en sval i ställning till sina representanter.

Snart nog växte Antique till att bli tävlingens kanske största förhandsfavorit. Låten började spelas på radiostationer runt om Europa och duon spåddes en ljus framtid. I Köpenhamn fick de stöd av idel svenska körsångare - bland andra Jenny "Velvet" Pettersson och Shirley Clamp - men Elena var lite nervös och segern uteblev även om tredjeplatsen var Greklands dittills bästa.

Antique visade sig ändå ha sina glansdagar bakom sig och Elena skulle snart satsa på en solokarriär. Det skulle visa sig gå riktigt bra det med, inte minst i Eurovision Song Contest.


Antique / Die For You (Grekland 2001)
3:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Don't Play That Song Again / Storbritannien 2000

Storbritannien hade råkat ut för en liten missräkning i Jerusalem 1999, där förhandsfavoriterna Precious misslyckades i omröstningen och landade på en snöplig tolfteplats. Nu var man tillbaka i full form med ett stycke poppig schlagerdisco - lite samtida och mycket retro - framförd av en artist med en karriär.

Nicki French hade gjort succé på hitlistorna i såväl Storbritannien som USA 1995 med sin cover på Bonnie Tylers (Storbritannien 2013) största hit "Total Eclipse of the Heart". Några mer riktigt stora hits hade det inte blivit men Frenchs debutalbum sålde bra och hon var en efterfrågad liveartist.

Efter att ha vunnit den brittiska uttagningen seglade hon raskt upp i topp hos vadslagningsbyråerna och spåddes en mycket framskjuten placering i Globen. Fler än en bedömare stod där med tappad haka efter att "Don't Play That Song Again" misslyckats helt och blivit Storbritanniens dittills minst framgångrika bidrag.

Nicki French är fortfarande älskad av sin publik och uppträder ofta på pridefestivaler runt om sitt hemland. Hon har också spelat teater och musikal och hade bland annat en av rollerna i "Menopause - The Musical" 2007.


Nicki French / Don't Play That Song Again (Storbritannien 2000)
16:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Echo (You And I) / Frankrike 2012

Det måste ha varit en lättnad för fransk tv att inte bara få visa upp en global superstjärna som Patricia Kaas som sin representant 2009, men också få höra henne säga att deltagandet i Eurovision Song Contest var en fantastisk vitamininjektion i hela hennes karriär och något gav henne ny publik och nya möjligheter även efter drygt tjugo år som stjärna.

Nu verkade det som att man lyckats upprepa bedriften när man fått Anggun på kroken. 38-åringen från Jakarta var Indonesiens mest framgångsrika artist och den asisatiska artist som sålt flest skivor utanför Asien i skivindustrins historia.

Sedan mitten av 1990-talet hade hon haft Paris som bas för sitt liv och sin karriär och var sedan ett par år tillbaka fransk medborgare. Tävlingslåten hade inte varit specialskriven för henne men skrevs om en aning för att passa in på hennes nya album.

"Echo (You And I)" var en ganska avancerad poplåt med tvära tempoväxlingar och en smittande vissling som höll ihop det hela. De flesta bedömare gissade på en mycket framskjuten placering men då hade ingen räknat med det visuella fiasko som var på kommande.

Den lite lätt homoerotiska videon hade visat atletiska män i militär miljö och något av de hade letat sig in också i scenframställningen, där manliga akrobater jobbade hårt för president och fosterland runt omkring Anggun.

Ni får tro mig när jag säger att det hela såg imponerande ut på plats i Baku men i tv-rutan fanns ingen röd tråd och ingen dramatisk båge och hela det franska numret reducerades till en massa ofokuserat skuttande som helt distraherade från Anggun och låten.

Tittarnas dom blev hård: hade de fått bestämma i ensamt majestät hade det blivit noll poäng och allra sista plats. Nu kom juryn till viss undsättning men ingen kunde påstå något annat än att detta var ett fiasko. Sångerskan var djupt besviken och sa aldrig mer något om sitt tävlande, och den franska tv:ns pr-effekt uteblev helt. Det räckte alltså inte att skicka en stjärna med en bra låt.

Anggun var besviken men karriären tog ingen skada. Hon figurerade som domare i indonesiska X-Factor och släppte 2015 sitt bäst säljande franskspråkiga album på många år.


Anggun / Echo (You And I) (Frankrike 2012)
22:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

Dancing Lasha Tumbai / Ukraina 2007

Det är trevligt när sånger innehåller något slags budskap men EBU:s regler tillåter inte riktigt vad som helst i den vägen. Inga bidrag får innehålla kommersiella, religiösa eller politiska budskap eller något som kan dra vanära över tävlingen.

Men var går gränsen för vad som är ett för politiskt budskap? Och får politiska budskap passera så länge som ingen identifierar dem som just sådana? Vinnaren av den ukrainska finalen 2007 - för övrigt en stark final med en uppsättning riktigt starka kandidater - var betydligt mer politisk än de flesta förstod.

Verka Serduchka liknade inga andra deltagare: en amper tant inrullad i silver och glitter, men en gigantisk stjärna fäst på huvudet. Från början var hon en grinig spårvagnskonduktör som sedermera bestämt sig för att rädda världen med sin säregna skönhet och som störtat in i en framgångsrik bana som superstjärna, allt som oftast flankerad av sin kära gamla mamma.

Verka var en skapelse av komikern och musikern Andriy Danilko som hade flera figurer på sin repertoar, men fröken Serduchka blev snabbt hans största hit. Vid sidan av musiken hade Danilko också släppt album med högst seriös intrumental musik.

"Danzing" kunde uppfattas som ett stycke glatt nonsens men hade en betydligt djupare mening. Den uppmanade samtliga ukrainare att samlas på frihetstorget Maidan - även avvikare som Verka själv - och dansa tillsammans, bara två år efter den uppslitande orangea revolutionen. Alla var inte roade och Danilko fick motta dödshot av olika politiska grupper efter att ha vunnit den nationella finalen.

Snart tyckte sig allt fler höra raden "Russia goodbye" i refrängen. Verka själv hävdade att raden i själva verket var "lasha tumbai", vilket hon hävdade var den mongliska frasen för vispad grädde. Det stämmer inte och texten var högst sannolikt en känga mot den höga graden av rysk inblandning i ukrainska angelägenheter. Låten döptes ändå om till "Dancing Lasha Tumbai" inför Helsingfors.

Ukraina blev snabbt en av de stora favoriterna bland delegaterna på plats men tippades inte särskilt högt i resultatet. De senaste åren hade bjudit på lite för många humorbidrag för det, men till skillnad från de flesta andra lustigkurrar var Verka Serduchka utrustad med en riktigt stark låt som lyckades slå sig in på en sensationell andraplats.

Låten blev dessutom en kommersiell framgång som till och med slog sig in på den svåra englandslistan. Däremot ledde frasen "Russia goodbye" till att Verkas popularitet minskade i Ryssland, åtminstone tillfälligt.


Verka Serduchka / Dancing Lasha Tumbai (Ukraina 2007)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Nous les amoureux / Luxemburg 1961

Jean-Claude Pascal var verkligen en riktig vinnare: han var en dekorerad krigshjälte som gjort lycka i modebranschen - både som designer och som manlig mannekäng - och som förste älskare i en uppsättning populära filmer. Och så snart han gav sig på en sångkarriär gick han åstad och vann Eurovisionsschlagerfinalen.

Hur älskad han än var fanns det gränser för hur ärlig han kunde vara mot sin publik. Att vara öppet homosexuell i det konservativa Frankrike var bara inte att tänka på. Trots att manlig homosexualitet avkriminaliserats redan under den franska revolutionen var stigmat stort och den sociala acceptansen låg, allt underblåst av en rejält homofobisk katolsk kyrka.

Ändå berättade Jean-Claude Pascal mellan raderna i sin vinnarlåt. "Nous les amoureux" ("Vi som älskar varandra") handlar om ett kärlekspar alla vill skilja åt och förneka rätten att vara lyckliga, ett kärlekspar som enligt de dömande kommer att få brinna i helvetet för sin kärleks skull. Men en vacker dag, säger texten, ska vinden vända och livet bli lättare, efter som Gud givit dem rätten att vara lyckliga tillsammans.

Så ni som inte älskar eller som inte älskas
Ni måste lämna oss i fred
Ni som aldrig blivit dömda av någon
(...)
Vi ska leva utan er
För himlen är med oss som älskar varandra

Naturligtvis förstod inte publiken något av det som stod mellan raderna men sången blev ofantligt populär på den franska marknaden och spelades in av en mängd artister som säkerligen inte heller förstod den dolda betydelsen i texten.

Det skulle ta ända fram till 1997 innan den första öppet homosexuella artisten tävlade i ESC.

Jean-Claude Pascals stora popularitet skulle bli kortlivad men han fortsatte att sjunga med viss framgång fram till sin död. 1981 representerade han Luxemburg än en gång i ESC.



Jean-Claude Pascal / Nous les amoureux (Luxemburg 1961)
1:a plats av 16 bidrag i Cannes

Stemmen i mit liv / Danmark 1997

Att vara nytänkande och nyskapande hade inte visat sig vara speciellt lätt för dansk tv. Försöket att förnya den stelnade nationella finalen 1995 hade egentligen lyckats i allt väsentligt - man hade inte bara fått med sig populära låtskrivare och breddat det musikaliska utbudet, men också placerat sig bland de fem bästa i Dublin - men publiken gillade inte det nya formatet som snabbt ratades.

Året efter verkar man ha tappat tråden helt och genomförde en nedbantad final som del av ett annat program. Vinnaren - "Kun med dig" framförd av Dorthe Andersen och Michael Loft - skickades till EBU:s interna semifinal i en bedrövligt underproducerad demoversion och hamnade med viss rätt bland de sju utslagna länderna.

Nu ordnade man åter en "riktig" final, även om det var en lågbudgetvariant i en spartansk studio. Tio låtar tävlade och den genomgående nivån var alarmerande låg. I brist på bra låtar gick de danska tittarna - som nu återfått makten - istället igång på något som var underhållande. Och på sitt sätt nyskapande.

Mobiltelefonerna hade just slagit igenom och "Stemmen i mit liv" var en rap tillägnad den nya generationen som gick genom livet med sin portabla lur i handen. Texten var egentligen riktigt dum och handlade om en kille som förälskat sig i en röst tillhörande en telefonist på nummerupplysningen. Han får sparken från jobbet och bränner alla sina pengar på att ringa och ringa och hoppas att just hon svarar.

Kølig Kaj - eller Thomas Lægård, som han egentligen heter - hade dessutom blivit sponsrad av den verkliga nummerupplysningen och hade som tack för stödet ändrat lite i texten: två timmars väntetid blev snabbt och lätt förkortat till tjugo sekunder.

I vadslagningen inför finalen var Danmark skyhög favorit till sistaplatsen. Det enda spelbara alternativet som skulle gett mer pengar tillbaka än en dansk vinst var ett gästframträdande av Elvis Presley.

Två låtar fick noll poäng i Dublin - Norge och Portugal - men Danmark skrapade ihop tillräckligt många för att landa på en sextonde plats, inte minst tack vare en något mer speedad sjungande telefonissa och betydligt mer energi än i den danska finalen.

Låten blev faktiskt en hit på hemmaplan men Danmark fick stå över finalen än en gång och intresset för tävlingen svalnade ännu ett par grader.



Kølig Kaj / Stemmen i mit liv (Danmark 1997)
16:e plats av 25 bidrag i Dublin

En dag / Sverige 1989

I Sverige hade den nationella uttagningen till Eurovision Song Contest snabbt blivit en populär hitfabrik med höga tittarsiffror. De flesta år var Melodifestivalen till och med större hos de svenska tittarna än den internationella versionen. 1989 skulle den bli större än någonsin tidigare.

Globen var Stockholms nya stolthet - en imponerande arena som förutom att vara världens största sfäriska byggnad dessutom varit rejält kontroversiell på hemmaplan. Passade den alls in i stadsbilden eller gjorde den Stockholms skyline ful?

Efter en hel del finansiella problem och en rekordsnabb byggperiod invigdes Globen med en stor konsert i februari 1989 och bara två veckor senare avgjordes Melodifestivalen där. Man kan gissa att många ville synas i den nya spektakulära arenan och startfältet var ovanligt fullt av stjärnor.

Ska sanningen fram blev ett par av stjärnorna inte riktigt stora förrän ett par år senare - Lisa Nilsson och Sofia Källgren, till exempel - men bland de väletablerade fanns Lili & Susie, Anders Glenmark, Thomas "Orup" Eriksson och Tommy Nilsson - de två sista var Sveriges just då i särklass mest populära manliga artister.

Att fylla Globen skulle visa sig vara förvånansvärt svårt. För de flesta var Melodifestivalen ännu något man såg på tv och tanken på tävlingen som ett live-evenemang hade inte vaknat ännu. Trots att stora mängder biljetter lottade ut - exempelvis i tv-programmet Zick Zack - stod tusentals stolar tomma nör sändningen började.

Publiken på plats och framför tv-apparaterna fick sig en riktig thriller till livs: röstningen blev tät och spännande och avgjordes inte förrän i sista omgången. "Upp över mina öron" med Eriksson-Glenmark fick stryk på mållinjen av Tommy Nilssons "En dag" - skriven av landets hetaste låtskrivare Ola Håkansson, Tim Norell och Alexander Bard.

Dessutom fick Tommy betydande hjälp av fem kända kollegor som bildade kör: Vicki Benckert, Tommy Ekman, Jean-Paul Wall och - framför allt - Ankie Bagger och Jerry Williams hjälpte till att öka förväntningarna på låten och bidra till att höja hela paketet till nya höjder.

På plats i Lausanne skulle allting falla på plats ännu mer: den annars inte särskilt märkvärdiga orkestern lyckas arbeta upp en riktigt imponerande styrka och med hjälp av ett halsbrytande snyggt bildarbete blev "En dag" ett av Sveriges i särklass bästa bidrag någonsin. Med en bättre jury kunde det hela lätt slutat med en tredje seger.

Trots alla framgångar blev Tommy Nilssons verkliga storhetstid förvånansvärt kort. Själv har han i efterhand konstaterat att det var en dum idé att följa upp en superhit på svenska med ett album helt på engelska - där hitlåten till råga på allt saknades. Trots att resten av karriären haft både toppar och dalar har Tommy Nilsson ändå en hitkatalog som borde göra de flesta gröna av avund.



Tommy Nilsson / En dag (Sverige 1989)
4:e plats av 22 bidrag i Lausanne

Núna / Island 1995

Islands minimelodifestival 1994 hade inte varit någon större succé varken hos presskåren eller hos tittarna, och när vinnarlåten togs emot ljummet av Europa gjorde RÚV det enda rätta och lade ner hela tävlingen. Istället skulle de själva välja ut ett passande bidrag internt.

Björgvin Halldórsson var i sanning rutinerad och mångsidig nog för uppgiften. Som 18-åring hade han korats till Årets popstjärna hemma på Island och hade sedan sjungit i ett antal band i olika genrer. Inte minst var han älskad för ett antal julskivor där han bland annat sjöng duett med sin dotter Svala.

Låten man fastnat för var dessvärre inte så särskilt spännande - ett habilt stycke vit soulballad där en lätt gospelinspirerad kör höjer temperaturen på slutet. Oklanderligt men redan på en andra lyssning lite väl ointressant. Island fick sina flesta poäng från Norden och det kulturellt besläktade Irland och fick nöja sig med en ganska blek placering.

Bo Halldórssons karriär haltade inte det minsta efter Dublin - han hade ju bevars sjungit helt prickfritt - och är en aktiv artist än idag även om han gör andra saker vid sidan av att uppträda. 2011 tilldelades han riddargraden av den Isländska falkordern för sina insatser för isländsk populärkultur.

2017 representerarade hans dotter Svala Björvinsdóttir Island vid Eurovision Song Contest i Kiev.



Bo Halldórsson / Núna (Island 1995)
15:e plats av 23 bidrag i Dublin

Chez nous / Frankrike 1966

På det statliga franska rundradiobolaget ORTF satt en liten kommitté med uppdrag att välja fram den starkaste kandidaten av de förslag som skickats in till den slutna uttagningsprocessen. Frankrike hade redan vunnit tre gånger och aldrig kommit sämre än femma, så den lilla gruppen hade ett visst ansvar på sina axlar. Eller så trodde de möjligen att vad de än valde ut automatiskt skulle lyckas eftersom det var det franska bidraget.

I slutändan valde man mellan två unga, lovande artister i början av sina karriärer. Mireille Mathieu drog det kortare strået med "C'est ton nom" och istället valde man ut den 23-årige Dominique Walter. Han hade släppt ett par skivor och hade en väldigt snäll och välkammad image, och framstod som försynt på gränsen till mjäkig,

Värt att notera är bara att ett av de tyngsta namnen i urvalsjuryn var Michèle Arnaud (Luxemburg 1956), som med åren alltmer lämnat sin sångkarriär för att bli en populär och skicklig producent på fransk tv. Hon stod bakom flera framgångsrika och stilbildande sändningar och upptäckte flera stora stjärnor, inte minst Serge Gainsbourg (Luxemburg 1965, Monaco 1967, Frankrike 1990).

Kuriöst nog var Michèle Arnaud även Dominique Walters mamma och därmed synnerligen olämplig att sitta i den här juryn. Om hon påverkat de andra medlemmarna vet vi inte, men om hon gjorde det skickade hon mer eller mindre sitt eget barn i fördärvet.

"Chez nous" var en högst simpel och naiv bagatell om en ung fransos som förälskat sig i en amerikansk flicka. Juryn lät sig med all rätt inte imponeras och Frankrike fick bara en enda poäng och hamnade näst sist i Luxemburg.

Dominique Walter skulle försöka komma bort från sin gulliga framtoning och bad Serge Gainsbourg skriva honom sånger med mer attityd. Gainsbourg drog fram sin giftigaste penna och levererade sju sånger med fräckt språk, flera av dem drypande av kvinnoförakt. Det var knappast rätt väg att gå och Dominique kastade snart in handduken och lämnade rampljuset.

Mireille Mathieu gav ut sitt bidrag på en EP som också innehöll "Mon crédo" - låten som förvandlade henne till superstjärna med en lång och internationell karriär. Än idag är hon en aktiv artist - en av Frankrikes mest framgångrika i modern tid.

Den stora frågan är bara varför inte den betydligt starkare "Mon crédo" skickades in till ORTF istället...?



Dominique Walter / Chez nous (Frankrike 1966)
16:e plats av 18 bidrag (näst sist) i Luxemburg

Vrede / Nederländerna 1993

Efter att ha vunnit fyra gånger under tävlingens första tjugo år hade Nederländerna tappat farten rejält och hade nästan bara mediokra placeringar efter sin senaste seger. Dessutom verkade man helt ha tappat sin experimentlusta och skickade allt som oftast riktigt traditionella bidrag.

1992 hade man äntligen vågat ta ut svängarna lite mer och även om det kanske inte blev en braksuccé hade Europa åtminstone nickat gillande. Kanske uppmuntrade det tv-bolaget NOS att våga satsa lite och man valde på förhand ut Ruth Jacott att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen.

Ruth Jacott var en rutinerad 32-åring från Surinam som kommit till Nederländerna som nioåring. I slutet av 1980-talet vann hon den populära radiofestivalen i Knokke och hade sedan spelat flera stora musikalroller. 1992 hade hon körat bakom sin man Humphrey Campbell vid ESC i Malmö.

"Vrede" var en oväntat modern och imponerande låt, med en ovanligt civilisationskritisk text:
Vi bygger hus som står emot orkaner
Och bygger båtar som klarar sig genom alla väder
Vi jobbar på en lampa som aldrig brinner ut
Men vi klarar inte av att hålla fred

På scenen i Millstreet bjöd Ruth och hennes stödtrupp - där maken Humphrey Campbell nu ingick - på en riktigt snygg show och Nederländerna landade på en klart godkänd sjätteplats - landets bästa placering sedan Marcha sex år tidigare. För första gången användes sampling och scratching i ett ESC-bidrag, något som egentligen inte borde varit tillåtet enligt det strikta regelverket.

Nu tog Ruths karriär fart på riktigt. "Vrede" blev en hit, men "Blijf bij mij" - som kommit femma i den nationella finalen - blev en ännu större framgång i en duettversion med programledaren Paul de Leeuw.

De närmaste åren sålde alla Ruth Jacotts skivor guld eller platina och även om skivkarriären lagt sig något är hon fortfarande mycket framgångsrik på teaterscenen och i olika konsertsammanhang. 2008 fick hon fina recensioner för huvudrollen i en musikal om Billie Holidays liv.



Ruth Jacott / Vrede (Nederländerna 1993)
6:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Tomorrow / Malta 2013

Det är en och annan som blivit riktigt förvånade då de vunnit sin nationella final: en hel del artister har ställt upp mot sin vilja med låtar de inte gillar eller så har de helt enkelt missbedömt sin låts chanser.

Gianluca Bezzina blev mest överraskad eftersom han bara var artist på hobbybasis, men trots det slog han ut en hel rad mer etablerade kollegor med sin glada, soliga och lättillgängliga trall om datasnillet Jeremy som blivit kär för första gången och som nu vill överge det säkra och trygga med sin nya och oförutsägbara vän. Gianlucas riktiga jobb vid sidan av musiken var som nybakt läkare i vit rock.

I Malmö blev malteserna populära och i finalen knep Gianluca en plats bland de tio främsta. Det var första gången på åtta år som önationen slagit sig in där.

Den sjungande doktorn gjorde ett nytt försök i den maltesiska uttagningen 2015 tillsammans med fem av sina sex syskon. Hans uttryck visade sig vara lite för begränsat för att hålla en andra vända och syskonen Bezzina tog sig inte vidare från semifinalen.

Senare samma år talade en nervös Gianluca inför Maltas Nationalistiska parti, där han anklagade politikerna för att glömma bort etik och moral. Sångaren hade förargat sig över de senaste årens alltmer liberala lagstiftning och uppmanade sitt parti att gå tillbaka till moraliska värden "även om det skulle kosta dem röster i valen".



Gianluca Bezzina / Tomorrow (Malta 2013)
8:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Brazil / Jugoslavien 1991

I backspegeln påminner den jugoslaviska finalen 1991 mest om en skräckfilm. De spänningar som bara några månader senare skulle slita hela landet i stycken hade i allra högsta grad letat sig in i programmet och skapade en närmast kuslig stämning i tv-studion i Sarajevo.

TV Ljubljana hade bytt namn till TV Slovenija, medan TV Zagreb bytt namn till Hrvatska televizija. När Slovenien - som redan tydligt uttryckt sin vilja att lämna Jugoslavien - avger sina poäng blir spänningen direkt obehaglig så programledarna börjar ge sneda kommentarer till de slovenska domarna i direktsändning.

För första gången sedan 1984 avgick inte Kroatien med segern. Istället blev man tvåa med Daniel (Jugoslavien 1983) och trea med startfältets mest moderna låt.

Röstningen hade heller ingenting med musik att göra. Serbisk tv såg till att taktikrösta sin egen kandidat Bebi Dol till seger med hjälp av de hårt styrda jurygrupperna i Novi Sad och Pristina. Även Montenegro sköt till ett par poäng - annars fick vinnarlåten noll poäng från samtliga andra delstater. En sorglig men korrekt bild av hur polariserat Jugoslavien blivit.

Bebi Dol - som i Rom stavade sitt namn Baby Doll men som egentligen hette Dragana Šarić - var i och för sig en stor stjärna sedan många år tillbaka. Hon hade tidigare ställt upp i den jugoslaviska finalen med bra låtar 1983, 1987 och 1988.

Inför Rom skrevs låten om och fick ett helt nytt arrangemang, och man spelade in en rolig och påkostad förhandsvideo samt en helt annan video för kommersiellt bruk. Alla ansträngningar till trots blev det totalflopp i Rom där man bara fick en enda poäng från Malta och en näst sista plats.

Det var ett snöpligt slut på Jugoslaviens bana i Eurovision Song Contest. Drygt två månader senare utropade Slovenien och Kroatien självständighet och landet slutade i praktiken att existera. Snart mullrade kanonerna och landet kastades ut i det blodigaste krig Europa skådat sedan andra världskriget.

Bebi Dols karriär fick sig en knäck efter misslyckandet i ESC och de närmaste tio åren skulle hon hålla en ganska låg profil innan hon 2002 gjorde stor comeback med albumet "Ljuta sam" ("Jag är arg").



Bebi Dol / Brazil (Jugoslavien 1991)
21:a plats av 22 bidrag i Rom

O meu coração não tem cor / Portugal 1996

Portugal verkade ha någonting på gång under 1990-talet. Helt plötsligt lyckades man lite bättre och fick helt godkända placeringar de flesta år. Såväl 1991 som 1994 slog man sig in bland de tio bästa, något man faktiskt inte varit bortskämd med tidigare.

Den nationella finalen 1996 var dessutom riktigt stark och innehöll flera sånger som skulle ha kunnat funka internationellt. Själv är jag svag för "Ganhámos o céu", "Canto em Português" och den aningens kitchiga "A canção da paz" men genomgående var nivån hög. De tio jurygrupperna hade ett styvt jobb och tävlingen var öppen in i det sista.

Vann gjorde Lúcia Moniz - en sympatisk och sprudlande 19-åring som var dotter till Carlos Alberto Moniz, som flera gånger dirigerat Portugals bidrag till ESC. Vinnarlåten var en smittande liten trall där kören tilläts ta stor plats - dels i refrängen, dels i den talkör som återkom flera gånger.

I Oslo hörde Portugal till snackisarna och låg länge väldigt högt i röstningen. Som bäst låg man på andra plats men föll till slut tillbaka till en sjätteplats, endast åtta poäng bort från medaljplats. Portugal hade aldrig placerat sig så högt tidigare men det var ändå en besvikelse att det inte bar ännu längre - och framför allt att grannen Spanien gav en nolla.

Trots framgången gavs sången aldrig ut på skiva och blev därför aldrig någon hit. Låtskrivaren Pedro Osorio blev så arg över RTP:s brist på marknadsföring att han svor att aldrig ställa upp på nytt.

Lúcia Moniz höll fast vid musiken även om hon snart blev än mer känd som skådespelerska i hemlandet. 2003 spelade hon sin första internationella filmroll i brittiska "Love Actually".



Lúcia Moniz / O meu coração não tem cor (Portugal 1996)
6:e plats av 23 bidrag i Oslo

My Star / Lettland 2000

De baltiska länderna visade sig ha olika lång väg in i ESC. Estland och Litauen hade debuterat tillsammans med fem andra nya länder 1994 (och kommit näst sist respektive sist) medan Lettland skulle hålla låg profil och lysa med sin frånvaro i många år till.

Kanske hade Estlands framgångar under det sena 1990-talet gjort intryck och helt plötsligt anmälde sig den lettiska televisionen till finalen i Jerusalem 1999 bara för att dra sig ur kort tid efteråt. Man tog ny sats och bestämde sig för att debutera året efter i Stockholm. Gissningsvis kändes det mer ekonomiskt förvarbart då man bara kunde ta färjan över Östersjön.

Man satte ihop en spännande nationell final där flera bidrag höll hög kvalitet och där flera av deltagarna skulle komma att representera Lettland senare: Arnis Mednis (2001), Yana Kay (2003) och en viss Marija Naumova (2002) som skulle komma att skaka om ESC rejält.

Prāta vētra var ett femmannaband som under de senaste sju åren arbetat sig upp till en position bland landets mest populära. De hade skrivit kontrakt med Lettlands största skivbolag Microphone Records som hade för avsikt att lansera dem internationellt. Deras nya skiva hade spelats in i Sverige och Danmark och skulle nu marknadsföras genom ett deltagande i ESC.

Utanför Lettlands gränser kallade man sig BrainStorm och så fort som förhandsvideorna skickades ut anade en och annan att årets debutant skulle kunna bli en sensation. Inför finalen i Globen räknades BrainStorm till de allra största favoriterna och den slutliga bronsplatsen var en riktig fjäder i hatten för nykomlingen. Lettland hade kommit för att stanna.

BrainStorm fick en viss internationell framgång tack vare "My Star" och är idag en av Lettlands mest framgångsrika grupper någonsin. 2004 drabbades man av en stor förlust då basisten Gundars Mauševics omkom i en bilolycka, men gruppen satsade vidare och lyckades några år senare slå sig in på den tuffa ryska marknaden.

Sångaren Renārs Kaupers var programledare då Eurovision Song Contest hölls i Riga 2003 och två år senare ledde han "Congratulations" - ESC:s 50-årskalas i Köpenhamn - tillsammans med Katrina Leskanich (Storbritannien 1997).



BrainStorm / My Star (Lettland 2000)
3:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Rock 'n' Roll Kids / Irland 1994

När Irland vunnit två år i rad - 1992 och 1993 - förväntade sig de flesta att den fattiga irländska televisionen artigt skulle be att få slippa värdskapet och att något av de mer resursstarka länderna skulle ta över.

Så hade det gått varje gång det blivit hemmaseger tidigare och alla gånger utom en var det Storbritannien och BBC som tagit över arrangemanget. Kanske tog den irländska stoltheten över eller kanske kändes tanken på att den gamla arvfienden skulle få arrangera "deras" tävling otänkbar, men RTÉ överraskade världen och meddelade att man minsann skulle hålla tävlingen två år i rad. Det hade inget annat land gjort förut.

ESC flyttade tillbaka till Dublin och hölls i The Point Theatre - en gammal tågstation i Dublins hamn som byggts om till en modern och mångsidig arena. Irländarna satsade hårt på att göra en stor och spektakulär show och kvällens pausprogram Riverdance skulle göra en enorm succé och få ett eget liv långt efter tävlingen.

Det egna bidraget var varken storslaget eller spektakulärt utan var istället en högst avskalad och melankolisk liten visa om hur de vilda och frihetsälskande ungdomarna växer upp och blir precis som alla andra istället. Paul Harrington och Charlie McGettigan framförde sin sång till enbart eget flygel- och gitarrkomp och blev den första låten sedan Italien 1966 som framförts utan varken orkester eller förinspelad musik.

Juryn trillade nästan omkull av lycka och poängen smattrade in. Irland pulvriserade det tidigare poängrekordet och blev det första bidraget någonsin som fick mer än 200 poäng. Dessutom var man nära att slå rekordet för största segermarginal: Nicoles marginal 1982 var en enda poäng större.

Inget annat land hade heller vunnit tävlingen tre år i rad och nu tvekade inte RTÉ länge. Självklart skulle Irland stå värd tre år i rad och ett år senare var hela cirkusen tillbaka i The Point på nytt.



Paul Harrington & Charlie McGettigan / Rock'n'roll Kids (Irland 1994)
1:a plats av 25 bidrag i Dublin

Stress / Norge 1968

Melodifestivalen är en tävling för låtskrivare - inte för artister - och det är låtarna och ingenting annat som ska bedömas. För att allting skulle gå rätt till och för att rättvisan skulle segra var det i flera länders uttagningar hemligt vem som skrivit låtarna fram tills att juryns dom fallit.

Programledaren i den norska finalen 1968 blev allt längre i ansiktet då de förseglade kuverten med upphovsmännens namn skulle öppnas och det visade sig att fyra av de fem tävlande låtarna var skrivna av låtskrivarparet Tor Hultin och Ola B Johannessen. Typiskt nog var det den enda låten som de inte skrivit som vann.

"Jeg har aldri vært så glad i noen som deg", skriven av Kari Diesen d.y (då gift och känd som Kari Neegaard), skulle ha framförts av Kirsti Sparboe (Norge 1965, 1967 och 1969) i London, men direkt efter finalen anklagades den för att vara opassande lik "Summer Holiday" med Cliff Richard (en artist som låten till råga på allt skulle ha tävlat emot i Royal Albert Hall). Kanske upphovskvinnan höll med då hon drog tillbaka sin låt ett par dagar senare.

Istället skickades tvåan, den minst sagt säregna "Stress" med sin minnesvärda text där textens jag
"må må må må må må 
skynde meg og gå gå gå gå gå gå
slik at jeg kan nå nå nå nå nå
siste bussen hjem."

"Stress" låter radikalt annorlunda på skiva jämfört med den version som hördes i ESC. Studioversionen är betydligt snabbare och är - om jag får gissa - kraftigt inspirerad av Gals and Pals inspelning av Burt Bacharachs "Little Red Book" två år tidigare. Ingen av versionerna blev särskilt uppskattad hemma i Norge där publiken förmodligen höll tummarna för Wenche Myhre - som representerade Västtyskland - istället.

Odd Børre Sørensen kämpade tappert och lyckades faktiskt skrapa ihop två poäng, vilket betyder att två personer i juryn faktiskt tyckte att "Stress" var den bästa låten i hela tävlingen. Året därpå skulle han komma tvåa i den nationella finalen med "Lena" och få en betydligt större hit med den. 1970 blev  Odd Børre försäkringsagent och lämnade sångkarriären alltmer bakom sig.

Odd Børre / Stress (Norge 1968)

Delad 13:e plats av 17 bidrag i London