Oração / Portugal 1964

Portugal var det första landet på tre år att debutera i Eurovision Song Contest. På många sätt var det en oväntad debut. Inte nog med att man var en tillsluten diktatur med fascistoida drag, styrd med järnhand av premiärminister Salazar, men man låg också isolerade längst ut på den iberiska halvön med det lika diktatoriska Spanien mellan sig själva och den fria världen.

Man slog på stort och skapade den portugisiska televisionens egen sångtävling - Festival RTP da Canção - vars vinnare skickades till Köpenhamn för att förhoppningsvis förbättra landets inte direkt utsökta internationella rykte.

António Calvário måste verkligen ha känts som rätt man för jobbet. Han var född i Moçambique och hade flyttat till Europa som åttaåring. Elva år senare upptäcktes han via en talangjakt och hade sedan blivit alltmer populär. Han hade vunnit ett par viktiga sångtävlingar och valdes 1962 till landets bästa manliga artist. Han var snygg och hade såväl en vacker röst som ett passionerat utspel på scenen.

Dessvärre var sången - en tårfylld bön om att bli förlåten av såväl Gud som av den flicka man så grundligt försummat - inte fullt lika välsvarvad eller innerlig som den utvalda artisten. Varje lands jury gav poäng till sina tre favoriter och inte en enda jury hade "Oração" på pallplats. Debuterande Portugal blev ett av fyra länder helt utan poäng.

Dessutom inträffade en incident mitt under direktsändningen från Tivolis konsertsal: mellan två av bidragen sprang en man ur publiken upp på scenen med ett plakat som uppmanade till bojkott av Portugal och Spanien. Det hela var över på ett par sekunder men EBU hade fått sitt första kvitto på att någon typ av säkerhetsbestämmelser behövdes.

Nollan till trots förblev António Calvário lika populär och "Oração" en milstolpe i karriären. Han ställde upp på nytt i de portugisiska finalerna 1966 och 1968 - med bättre låtar - och är än idag en institution inom den portugisiska underhållningsindustrin. 2008 firade han femtio år på scenen med att ge ut sina memoarer.



António Calvário / Oração (Portugal 1964)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Köpenhamn

Lăutar / Moldavien 2012

Pavel "Pasha" Parfeny hade jobbat hårt för att få representera sitt land vid Eurovision Song Contest. 26-åringen ställde upp för fjärde gången i den nationella ligan och fick äntligen utdelning för slitet.

Han hade börjat spela piano redan som liten parvel i Orhei och studerade senare sång och vokalteknik vid universitet i Tiraspol - Moldaviens näst största stad som i praktiken är huvudstad i den ryskspråkiga utbrytarrepubliken Transnistrien, som inte erkänts av omvärlden men som de facto agerar som en självständig stat.

Man kunde gott tro att Transnistrien borde vara en het potatis i Moldavien, men faktum är att flera av landets representanter i ESC studerat musik i just Tiraspol.

Unge Pasha fick jobb som sångare i SunStroke Project och hade flera hits med dem. De blev trea i den moldaviska finalen 2009 med "No Crime" - som Pasha skrivit - innan han lämnade bandet och satsade på solokarriären. Året efter ställde han upp med "You Should Like" men fick stryk av sina gamla bandkompisar.

2011 hade han kommit på något smått genialiskt och blandade pop och folkmusik i "Dorule". Än en gång gick segern hans näsa förbi, men Pasha slipade på konceptet och fick in en fullträff året efter.

"Lăutar" var en lekfull och lättfångad sång om spelmannen som gör flickorna mållösa varje gång han viftar med trumpeten. Omgiven av tre ytterst livfulla dansöser och två spralliga körsångerskor gav Pasha sitt yttersta i Baku och slutresultatet blev en strålande popkaramell och lysande tv. Knasigt men i varje ögonblick kontrollerat och charmigt.

Framför allt den makalösa kameraåkningen under låtens sista tjugo sekunder då Pasha och flickorna dansar fram i något slags moldavisk conga hör till något av det härligaste jag skådat i ESC någonsin. Belöningen blev en fin placering - om jag fått bestämma hade det blivit ytterligare några pinnhål högre.

Pasha Parfeny hade inte fått nog och skulle snart vara tillbaka i hetluften, nu med en av sina körsångerskor i huvudrollen.



Pasha Parfeny / Lăutar (Moldavien 2012)
11:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Ik hou van jou / Nederländerna 1984

I flera år hade Nederländerna satsat på en nationell final där fem olika artister fick tävla med två låtar var. På så sätt fick artisterna mer utrymme och fick visa en större bredd samtidigt som det paradoxalt nog satte större fokus på själva låtarna: juryn kunde rösta på de låtar de gillade bäst istället för att bländas av artisten.

Det negativa var ett en artist kunde ställa upp med två starka låtar som stal poäng av varann. Det hade Maribelle gjort 1981, då hon kommit tvåa med "Marionette" och trea med "Fantasie". En och annan var efter finalen ganska säker på att hon skulle ha lyckats bättre i Dublin med vilkendera av sina låtar än vad Linda Williams gjorde.

Egentligen hette hon Marie Kwakman och hade gett ut sin första skiva redan som 12-åring och hade i flera år varit solist i bandet Spryng. Nu stod hon åter redo på startfältet i den nationella finalen och nu gick det bättre. När de tolv jurygrupperna röstat klart hade Maribelle inte bara vunnit med "Ik hou van jou", men också kommit tvåa med "Vanavond".

Experterna trodde på en framskjuten placering för Nederländernas svulstiga ballad, men i Luxemburg  visade det sig att den klänning Maribelle valt ut för finalen inte fungerade i tv. Den vita kreationen blev helt enkelt för vit och fick sångerskan att se ut som ett spöke. I sista sekund bytte man istället till en inte särskilt smickrande klänning med en stor, rosa rosett på magen. När den tänkta topplaceringen byttes mot en blek trettondeplats spekulerade pressen i om det var klädbytet som förstört chanserna.

Troligen hade juryn bara hittat andra ballader i startfältet som de gillade bättre. Här fanns en och annan att välja på och måhända nådde inte Maribelles tolkning ända fram. Jag hör till dem som aldrig blivit berörd av den här låten på det sätt jag inser att jag borde bli.

Maribelles karriär blev aldrig riktigt så stor som det var tänkt men hon spelar fortfarande in låtar och hade så sent som 1999 en hit med "Ik geef me over". Även "Ik hou van jou" har fått ett långt liv och har spelats in av bland andra Engelbert Humperdinck ("In Love With You") och andra nederländska artister som Gordon och Dana Winner.



Maribelle / Ik hou van jou (Nederländerna 1984)
Delad 13:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Ka' du se, hva' jeg sa'? / Danmark 1988

Efter den ganska modesta elfteplatsen i Göteborg 1985 är det som om danskarna skulle ha tappat tron på Kirsten & Søren och deras förmåga att ta Europa med storm. Trots starka bidrag i de danska finalerna såväl 1986 som 1987 så blev det tummen ner från de rödvita jurygrupperna.

Det hade gått bra för Danmark ändå och man hade etablerat en tydlig stil som kändes väldigt typiskt dansk. I Dansk Melodi Grand Prix 1988 hade denna glada och klatschiga stil i det närmaste muterat och förvandlats till ett monster. Startfältet var fullt av livliga pastischer på det glada 1960-talet, förpackat i ett skimrande åttiotalistiskt schlagerpaket. Här fanns sånger om rock'n'roll och Johnny B Goode så det räckte och blev över.

Kirsten & Søren fiskade förvisso delvis i samma musikaliska vatten men levererade sitt bidrag med gott humör och en stor del humor och kanske tyckte juryn ändå att gammal var äldst. Det blev ändå strid på kniven in i det sista med Snapshot, en annan populär duo med tidigare MGP-erfarenhet.

Gimmicken med den kastade gitarren fick följa med till Dublin, där det istället blev dirigenten Henrik Krogsgaard som fick den i huvudet (även om de med falkblick ser studiomannen som räckt över gitarren). Gitarren, det glada humöret och det faktum att Kirsten var i det närmaste supergravid var helt klart tillräckligt för att överskugga den dåliga ljudmixen där det närmast känns som om sångrösterna och orkesterljudet tävlar mot varandra istället för att bli en enhet.

Till de flesta bedömares oförställda förvåning ramlade poängen in i strid ström och Hot Eyes landade på en tredjeplats - återigen Danmarks bästa placering sedan segern i London 1963. Sin vana trogen spelade dansbandet Wizex även in en svensk version av låten.

Succén till trots kände kanske båda att det var dags att gå vidare och göra något annat. Man spelade in ett gemensamt album till, medan Kirsten började förbereda en lite vuxnare soloskiva där hon bland annat sjöng duetten "Endnu engang" med Tommy Körberg som hon tävlat mot i Dublin.

Duon upplöstes rent officiellt i stillhet 1990, då Kirsten försökte sig på ett solouppträdande i den danska finalen. Efter det har hon gått vidare och etablerat sig som en av landets bästa och mest uppskattade sångerskor med stora musikalroller i bagaget. Inte minst gjorde hon stor succé i rollen som Edith Piaf 1991.



Hot Eyes / Ka' du se, hva' jeg sa'? (Danmark 1988)
3:e plats av 21 bidrag i Dublin

My Little World / Österrike 1976

Österrikisk tv hade redan tidigt ett komplicerat förhållande till Eurovision Song Contest. Två år efter att man själva stått värdar för den internationella finalen hoppade man av och höll sig borta i två år. Man kom tillbaka men drog sig ur igen efter bara två försök. Det är svårt att vara helt säker på vad som låg bakom avhoppen. Det hade ju inte gått direkt dåligt: man vann 1966 och året innan det sista avhoppet hade The Milestones kommit femma i Edinburgh.

Kanske kände man sig bara obekväma med formen, att det här med anspråkslös underhållning baserad på kommersiell popmusik inte var något man gillade. I så fall var man inte det enda tv-bolaget i Europa som funderade i de banorna.

Efter tre års frånvaro återkom man med ny kraft och skickade en popduo som slagit an mycket väl på hemmaplan. Hans Kreuzmayr och Josef Krassnitzer hade spelat i olika band men rört sig i samma kretsar och lärt känna varandra i slutet av 1960-talet, och bestämde sig för att göra musik tillsammans under pseudonymerna Waterloo & Robinson.

Det hade gått över förväntan och deras två största hits - "Baby Blue" och "Hollywood" - letade sig upp på hitlistorna också utanför Österrikes gränser. På den nationella radiotopplistan blev båda låtarna så populära att man fick skriva om reglerna för att bli av med dem. Det måste ha varit ganska självklart för ORF att nominera dem som representanter vid comebacken.

"My Little World" var en enkel liten trall men gick igenom en hel del större förändringar på sin väg till Haag. Inte minst skrevs texten om nästan fullständigt jämfört med den version som använts i förhandsvideon. Duons självsäkra och lättsamma framtoning gick hem och gav Österrike en ny femteplats i resultatet. Dessutom blev singeln en stor hit i den tyskspråkiga världen och spelades även in i en tysk version.

Waterloo & Robinson fortsatte som duo till 1981 då man gick skilda vägar och satsade på solokarriärer istället. Waterloo skulle dyka upp på egen hand i olika österrikiska uttagningar innan duon återförenades med viss framgång. 2004 kom de tvåa i den nationella finalen inför Istanbul.



Waterloo & Robinson / My Little World (Österrike 1976)
5:e plats av 18 bidrag i Haag

Das alte Karussell / Schweiz 1956

Den allra första upplagan av EBU:s sångtävling för de egna medlemsorganisationerna hölls den 24 maj 1956 i Lugano, som ännu på den tiden var en högst blygsam stad även med schweiziska mått mätt. Att den första finalen skiljer sig ganska mycket från mer moderna upplagor av samma tävling är inte alls lika underligt som hur snabbt programmet senare skulle finna den form vi känner idag. Redan året efter i Frankfurt am Main introducerades två av de viktigaste komponenterna: en tydlig röstningssekvens som redovisas på en lika tydlig resultattavla.

1956 var man inte riktigt där än. Eftersom sju länder anmält sig i tid - det påstås att Danmark, Storbritannien och Österrike samtliga missat deadlinen och därför fick vänta till året därpå - sa reglerna att varje land fick tävla med maximalt två bidrag, något samtliga deltagarländer gjorde.

Värdlandet Schweiz hade anordnat en nationell final - det rekommenderade reglerna att alla länder skulle - där de två bäst placerade låtarna båda sjöngs av Lys Assia. Den ena låten sjöngs på tyska och den andra på franska, så med programledaren Lohengrin Filipello som talade italienska visade man upp nästan hela Schweiz språkliga mångfald.

Schweiz första bidrag framfört på eurovisionsscenen var en lättfotad liten valsmelodi med en rätt fånig text om en gammal karusell på dekis som måste smörjas för att alls fungera längre. Halvvägs genom låten kom dessutom ett tidstypiskt tempobyte innan Lys faller tillbaka i det ursprungliga melodin igen.

En låt som visserligen var trevlig men som knappast någon kan ha känt någon större entusiasm över. Det låter sannerligen inte som om Lys Assia vid mikrofonen skulle ha gjort det heller, men hennes andra bidrag var ju till all lycka bättre.

Eftersom Schweiz vann med sitt andra bidrag till tävlingen skulle det ta ända fram till finalen i Helsingfors 2007 innan något land vann på första försöket.



Lys Assia / Das alte Karussell (Schweiz 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Tipi-tii / Finland 1962

När det finländska rundradiobolaget Yle för andra gången ordnade inhemsk uttagning till Eurovision Song Contest slog en relativt okänd 16-åring till och vann över flera betydligt mer etablerade namn. Den unga Marion Rung hade startat sin karriär året innan men fick nu sitt magnifika publika genombrott.

Den unga finlandssvenska sångerskan hade ett smittande humör och ett vinnande sätt, och den enkla men glada sången om hur fåglarna glatt förkunnar vårens ankomst - och alla saker som följer i dess spår i form av kärlek och bobyggande - blev snabbt en populär schlager.

I Luxemburg sjöng sig Marion till en fin sjundeplats - delad med Sveriges Inger Berggren. Den finska publiken hade kanske förväntat sig lite mer, men Marions karriär tog fart och hon blev snart en av landets mest älskade artister. Med åren skulle hon komma att tröttna på sin egen image som ung och stjärnögd, och försökte styra in sin karriär på ett mer anspråksfulla spår.

1972 släppte hon "Shalom" - ett mycket uppmärksammat och kritikerrosat album där hon satte strålkastaren på sin egen judiska bakgrund och tolkade klassiska judiska sånger på jiddisch och hebreiska. Året efter skulle hon också komma att göra ett mycket lyckat nytt försök att tävla i Eurovision Song Contest.

Även om "Tipi-tii" är en ganska enkel trall i grunden har även den blivit en evergreen med ett till synes evigt liv och i en av de finska semifinalerna 2016 gjorde stjärnan Chisu en explosiv Lady Gaga-inspirerad version av den glada fågelsången.



Marion Rung / Tipi-tii (Finland 1962)
Delad 7:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

Það sem enginn sér / Island 1989

Valgeir Guðjónsson var en framgångsrik och seriös låtskrivare som - om man får tro SVT:s rutinerade kommentator Jacob Dahlin - var den person som tilldelats flest guldskivor på Island. Han hade redan vunnit den inhemska uttagningen 1987 tillsammans med sopranen Halla Margrét och nu knep han ännu en förstaplats med ännu en ung talang vid mikrofonen.

19-årige Daníel Ágúst Haraldsson hade redan i två år sjungit i popbandet Ný Dönsk och ägnade sig mest åt lite modernare toner än de Valgeir nu komponerat åt honom. Till råga på allt krockade finalen i Schweiz med de nationella studentprov han egentligen borde koncentrerat sig helhjärtat på. In i det sista var han tveksam om han över huvud taget borde resa.

I Lausanne spelade Valgeir flygel bakom sin artist, precis som han gjort i Bryssel två år tidigare. Daníel sjöng bra men gjorde ett lite anonymt framträdande. Den melankoliska balladen gick tydligen samtliga jurymedlemmar spårlöst förbi och Island fick inte en enda poäng under röstningen. Startfältet var verkligen proppfullt av ballader och Islands bidrag blev helt enkelt en lugn låt för mycket.

Daníels karriär tog ingen skada av nederlaget. Ný Dönsk förblev mycket populära och några år senare skulle han nå internationell ryktbarhet som sångare i bandet GusGus. Båda banden hör idag till öns mest framgångsrika genom tiderna.

Valgeir Guðjónsson tog däremot nollpoängaren både hårt och personligt och fick en rejäl svacka såväl i karriären som i sitt fortsatta låtskrivande.

Daníel / Það sem enginn sér (Island 1989)

22:a plats av 22 bidrag i Lausanne

Little Child / Malta 1992

Det var egentligen meningen att Malta bara skulle fått vara med 1991 - då Nederländerna stod över finalen som hölls samma dag som man hedrade minnet över de stupade i andra världskriget - för att sedan kliva av tåget på nytt. I efterhand ter sig hela den tanken både grym och absurd, att man skulle kasta ut ett enda land i kylan som om de vore mindre värda än alla andra.

Till all lycka knep man en överraskande sjätteplats i Rom och nu hade ingen längre hjärta att be malteserna fara och flyga. Högst motvilligt accepterade EBU att startfältet nu utökades till 23 bidrag för första gången. Om någon tyckte att det var ohemult många låtar måste de ju fått närmast panik bara ett år senare då antalet bidrag svällde igen.

I Rom hade Georgina Abela sjungit sin make Pauls komposition tillsammans med Paul Giordimaina. Nu hade hon själv skrivit en stor och pampig musikalballad men överlät mikrofonen till ögruppens kanske största primadonna.

Mary Spiteri föddes 1947 i Naxxar och var en erfaren och etablerad artist med internationell erfarenhet. Hon hade deltagit framgångsrikt i Tokyo Music Festival och hade två gånger tidigare - 1971 och 1975 - försökt representera Malta i Eurovision Song Contest. I den nationella finalen framfördes samtliga bidrag två gånger - en gång på engelska och en gång på maltesiska - men det var aldrig tal om att sjunga på något annat än engelska i Malmö.

Mary fick spela in en snygg och charmig förhandsvideo där man tydligt kunde se att det lokala flygbolaget Air Malta nu sponsrade de nationella bidragen. De närmaste tio åren skulle man få se många flygplan dyka upp på alltmer forcerade sätt i de maltesiska videorna.

I Malmö gjorde Mary stor entré i en festblåsa av ett slag som nästan bara finns i schlagerfestivaler och brände av den längsta not som hörts i hela tävlingens historia (åtminstone om man får tro den statistik som presenterades under ESC i Köpenhamn 2014). Dessutom fick hon vokalt stöd av samma svenska körsångare som hjälpt Carola till seger året innan.

Malta imponerade på Europa och fick resa hem med en bronspeng i bagaget och med ett nytt, förstärkt självförtroende. Även om det gått både upp och ned i placeringarna genom åren kan ingen ta ifrån Malta att de presterat fantastiskt väl med tanke på sin ringa storlek.



Mary Spiteri / Little Child (Malta 1992)
3:e plats av 23 bidrag i Malmö

Madness of Love / Italien 2011

Vi var många som gnuggade oss i ögonen av förvåning då nyheten kom att Italien skulle återvända till Eurovision Song Contest för första gången sedan 1997. Italienska Rai hade aldrig trott speciellt hårt på tävlingen - man föredrog den inhemska Sanremofestivalen istället - och frågan var hur den nya debuten skulle gå. Skulle man hitta en låt Europa skulle gilla? Och skulle man få någon på hemmaplan att titta över huvud taget?

Man beslutade att koppla valet av artist till Sanremo och låta någon av de artister med framgång där få biljetten till Düsseldorf. Man var tvungen att fråga försiktigt då flera av de större namnen gissningsvis skulle varit ganska ointresserade av att tävla vidare.

Istället frågade man den unge jazzpianisten Raphael Gualazzi som utmärkt sig positivt och vunnit kategorin för nya förmågor. Han ville gärna visa upp sig för en större publik och översatte raskt delar av sitt Sanremobidrag "Follia d'amore" till engelska och skapade en tvåspråkig variant.

Inte gjorde man det särskilt lätt för sig med en så udda låt men Gualazzi hade något speciellt. Trots att han mest blundade och undvek kameran med blicken medan han sjöng hade han något eget och lockande. Den italienska publiken föll pladask och jazzgossens debutalbum sålde raskt platina.

Finalen i Düsseldorf var full av starka poplåtar och högst troliga vinnare och de mest hoppfulla bedömarna trodde att Italien möjligen kunde ha en chans att komma bland de tio bästa. Europa var oväntat nog på jazzigt humör - kanske slank det in en och annan poäng av ren glädje över att italienarna var tillbaka - och Raphael Gualazzi hamnade på en överraskande silverplats.

För att göra tävlingen mer begriplig för den italienska publiken tog man till ett ovanligt grepp. Istället för att visa själva sändningen i sin helhet skapade man en egen ram där den legendariska sångerskan Raffaella Carrà talade med gäster och förklarade upplägget, även om man visade samtliga låtar i sin helhet i direktsändning.

Det verkar ha funkat. Sakta men säkert har Rai lyckats bygga upp en publik för Eurovision Song Contest som aldrig tidigare riktigt funnits. 2016 fick tävlingen ett stort erkännande då den flyttades över till Rai 1 - Italiens största tv-kanal.

Raphael Gualazzi har förblivit en egensinnig musikmakare med stor publik. Han har släppt flera album, som samtliga blivit storsäljare, och drar sig inte för att utmana sig själv och ge sig långt utanför sina egna musikaliska ramar.



Raphael Gualazzi / Madness of Love (Italien 2011)
2:a plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

La Coco-Dance / Monaco 2006

Att göra comeback hade visat sig vara svårare än man kunnat ana och varken 2004 eller 2005 lyckades Monacos bidrag imponera i någon större utsträckning. Inte alls som på 1960- och 70-talen då Monaco ofta snott åt sig riktigt framskjutna placeringar, oftast med inlånade franska stjärnor.

Att kalla henne stjärna vore kanske att ta i, men för en fransk publik var Séverine Ferrer åtminstone långt ifrån okänd. Hon hade slagit igenom som poppig programledare i fransk tv och landat flera mindre filmroller under slutet av 1990-talet. Hon hade spelat in ett soloalbum och dessutom lanserat ett eget klädmärke som tillverkade mode för gravida kvinnor.

Séverine hade tillbringat sin barndom på ön Réunion - ett franskt department i Indiska oceanen, 80 mil öster om Madagaskar - och hade nu fått en exotiskt klingande karamell till låt som skulle föra tankarna till ett annat franskt öparadis - nämligen Tahiti. Delar av texten framfördes också på tahitiska, något som aldrig tidigare hänt i tävlingens historia.

Kompositören gömde sig bakom pseudonymen J. Woodfeel men det lurade knappast någon. Med största sannolikhet hade samma gamla Phil Bosco knåpat ihop låten, nu för tredje året i rad. Och nog för att framträdandet var lite andfått och det exotiska anslaget lite fånigt påklistrat - den lätthet som funnits i förhandsvideon var som bortblåst - men det största problemet var än en gång en på tok för svag och trist komposition. Än en gång hamnade Monaco i botten av resultatet.

Séverine Ferrer led inte av nederlaget utan fortsatte en mångsidig karriär och har gjort allt från att skriva böcker till att turnera runt om Frankrike med föreställningen Vaginamonologerna.

Nu hade Monacos lilla tv-bolag fått nog. Trots att man från början bekräftat att man tänkte skicka en låt till finalen i Helsingfors 2007 drog man tillbaka sin anmälan och har inte setts till på nytt i tävlingen. Sedan juni 2016 ägs TMC till hundra procent av den franska privata kanalen TF1 som höll i Frankrikes deltagande fram till 1981 och som inte visat något intresse för ESC sedan dess. Att Monaco skulle göra en andra comeback har med andra ord varit osannolikt.

Åtminstone fram till 2021 då ledande personer i Monaco bestämde sig för att landet ändå borde ha en inhemskt ägd public service-kanal. TV Monaco ska enligt planerna starta under hösten 2023 och då också avsätta en budget för medlemsskap i EBU samt deltagande i ESC.

Uppdaterad 31 maj 2023



Séverine Ferrer / La Coco-Dance (Monaco 2006)
21:a plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

Para llenarme de ti / Spanien 2004

På tredje varvet fanns det fortfarande ett sug och intresse efter de nya talangerna på Operación Triunfo, men det verkade allt mer osannolikt att den första omgångens makalösa succé skulle kunna upprepas. Nyhetens behag hade mattats ganska snabbt.

Precis som 2003 förvirrade man publiken genom att inte ge seriens vinnare biljetten till ESC, istället anordnades en speciell final efter finalen där vinnaren återigen blev av med sin krona och ratades till förmån för någon annan. 19-årige Ramón del Castillo från Gran Canaria - som blivit tvåa i OT - var den som skickades till Istanbul.

Att ynglingen hade talang rådde inget tvivel om, men Ramón kom att på ett närmast perfekt sätt att illustrera problemet med unga artister som hittats via televiserade talangsåpor. Han saknade egen stil och egen profil och utrustades precis som Beth året innan med en låt han inte riktigt verkade känna sig hemma i. En låt som dessutom var ett stycke riktigt utslätad standard-lationpop av ett märke som redan började kännas ganska trött.

Spanien fick tolvor från grannarna Andorra och Portugal och låten låg etta hemma på den spanska topplistan, men tiondeplatsen i Istanbul levde inte alls upp till den spanska publikens förväntningar. Året efter förlorade TVE rättigheterna till Operación Triunfo och var tvungna att hitta på nya sätt att välja eurovisionsbidrag. OT-formatet skulle leva vidare i många år till på kommersiella kanaler men skulle aldrig bli lika älskat igen som den första säsongen.

Med tiden hittade Ramón sig själv allt mer. Efter en andra popplatta 2006 riktade han mer in sig på en jazzig karriär och sjöng gärna med olika storband. Det passade hans röst och utstrålning betydligt bättre, men kanske var inte efterfrågan på en kanarisk crooner enorm. 2010 pausade han karriären och drog sig tillbaka från rampljuset. Istället utbildade han sig för en karriär inom media och flyttade så småningom till Norge för att jobba med tv där.



Ramón / Para llenarme de ti (Spanien 2004)
10:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

Opera / Turkiet 1983

Försöket att övervinna det egna språkets krånglighet genom att använda en titel som med lite god vilja möjligen kunde uppfattas som engelska hade väl inte riktigt lyckats, men i Harrogate hade Neco åtminstone tangerat Turkiets dittills bästa resultat med sin femtondeplats. Kanske var det inte en så dum idé ändå.

Året efter skulle man skruva idén ännu ett par varv. Inte nog med att man valt en titel och ett tema man tänkte sig att Europa skulle kunna relatera till. Dessutom är texten mest en massa namn, titlar och bekanta ord från operavärlden som staplats på varandra. För att göra helgarderingen komplett framförs det hela till riktigt jazziga toner som på inget sätt för tankarna till den konstart det sjungs om.

Bertil Gewert, som i många år recenserade bidragen för de svenska lokaltidningarnas räkning, hävdade att den turkiska pressen varit missnöjd efter den nationella finalen då man inte var säkra på att den utvalda låten skulle ha en chans i München. Det måste vara en av tidernas mest förskönande omskrivningar någonsin och i finalen väntade Turkiets första nolla.

Låt oss vara ärliga. Det här är ett av de minst lyckade bidragen i tävlingens historia. Om det inte var galet nog att sjunga om Wagner och Puccini till struttigt jazzkomp så var själva framträdandet som ett gigantiskt musikaliskt körsbär på toppen av bakverket. Çetin Alp och hans vokala stödtrupp Kısa Dalga - The Short Wave - tar i från tårna och levererar en koreografi minst lika oförglömlig som själva låten i sig. När Çetin Alp dessutom trallar fram väl valda delar av Toreador-arian känns det mer som febrig dröm än ett eurovisionsbidrag.

Nu kanske man lätt förleds att tro att jag hatar den här låten. Tvärtom älskar jag den. Jag älskar det totala gravallvaret, den pompösa energi och övertygelse som bor i framträdandet, hur totalknasig själva kompositionen är. En nollpoängare att vårda ömt och älska.

För Çetin Alp tog karriären tvärstopp efter fiaskot i München och han verkar inte ha släppt en enda skiva till efter "Opera". När turkiska OGAE försökte samla samtliga turkiska deltagare för en fanträff i samband med att ESC hölls i Istanbul 2004 hoppade Çetin Alp av med hänvisning till sviktande hälsa. Tre dagar efter finalen avled han i sitt hem till följd av en hjärtattack.



Çetin Alp & The Short Wave / Opera (Turkiet 1983)
Delad 19:e plats (sist) av 20 bidrag

Tih deževen dan / Slovenien 1993

Efter att muren fallit och det kalla kriget tagit slut skulle de nya medlemmarna i EBU - som tidigare varit del av den socialistiska sfären och tillhört den östeuropeiska Intervisionen - lotsas in i Eurovision Song Contest. Men hur skulle man göra det på bästa sätt? Det var en fråga som skulle sysselsätta EBU:s regelmakare i många år.

Det första försöket var att låta de nya medlemsländerna delta i en kvalfinal där de tre bästa skulle beredas plats vid den stora finalen i Millstreet. Om inte det var en styvmoderlig klapp på huvudet så vet jag inte hur en sådan skulle se ut. Man hoppades till en början på så många som arton deltagare vid semifinalen i Ljubljana men i slutändan kom endast sju länder till start.

Sloveniens tv-bolag tog sin uppgift på största allvar och anordnade en snygg och tilltalande sändning i sin största studio. Man återanvände samma dekor - och samma programledare - som vid den nationella finalen några veckor tidigare. Allting funkade som det skulle utom det allra viktigaste: omröstningen.

Av rädsla för att regionens telefonförbindelser inte skulle fungera använde man sig inte av nationella jurygrupper utan lät varje deltagarland utse en enda person som på plats i Ljubljana röstade för landets räkning. Det borde inte ha varit någon överraskning för arrangörerna när dessa sju började ägna sig åt avancerad, bitvis rent löjeväckande, taktikröstning.

Vid slutet av poängutdelningen hade alla deltagare fått varsin fullpoängare, sådär som det brukar gå när människor gör parodier på ESC. De fyra länder som var nya på riktigt - Slovakien, Estland, Ungern och Rumänien - fick snopet åka hem igen medan de tre platserna till Millstreet kneps av de tre länder som tidigare tävlat som del av Jugoslavien.

Kanske var det ytterligare ett tecken på att de andra länderna taktikröstat, men Slovenien som vann finalen i Ljubljana placerade sig allra sämst av de tre nya länderna i Millstreet, långt bakom Kroatien och Bosnien-Hercegovina.

Gruppen 1 X Band - vilket borde översättas som "ett band vilket som helst" - var en fyrmannagrupp bildad runt sångaren och gitarristen Cole Moretti. I ESC fick en av herrarna avstå medverkan och lämna plats för de tre färgsprakande körsångerskorna Sandra Zupanc, Urška Gestrin och Barbara Šinigoj. Den fina förhandsvideon ställde inte heller till någon större skada för landets turistindustri såvitt jag kan förstå.

Själv har jag aldrig förstått den skrala poängskörden, med sin drömska gitarr och melankoliska stämning är det här en av de bästa låtarna för mig 1993. Dessutom ska slovenerna ha en extra klapp på axeln för att de lyckades sjunga om kriget utan att göra det övertydligt.

1 X Band finns än idag så snart Cole Moretti känner för att återuppliva namnet tillsammans med nya medlemmar.



1 X Band / Tih deževen dan (Slovenien 1993)
Delad 22:a plats av 25 bidrag i Millstreet

Marie-Blanche / Frankrike 1970

1970 var Frankrike det allra mest framgångsrika landet i ESC med hela fyra segrar under bältet. Den året innan hade visserligen varit delad med tre andra länder men inte ska man deppa över sådana småsaker. Möjligen stärkta av medvinden beslöt sig de ansvariga på fransk tv för att anordna en tv-sänd final för första gången på många år.

Den inhemska ligan lockade till sig ett par riktigt stora namn som dessutom tävlat tidigare: Michèle Torr, Noëlle Cordier och den tidigare vinnaren Isabelle Aubret (i duett med Daniel Beretta) fanns alla i startfältet, men vinnaren blev en försynt 25-åring från Avignon.

Guy Bonnet var inte speciellt känd utanför sin hemregion men hade haft stor framgång som låtskrivare åt andra. Inte minst hade han skrivit Isabelle Aubrets bidrag i London 1968. Hans vinnarlåt var en söt och innerlig liten kärleksballad till den ljuva Marie-Blanche som vilade på hans arm och som var bara hans.

I Amsterdam var juryn inte direkt eld och lågor. Åtta poäng var allt den unge Bonnet fick nöja sig med men detta underliga år med bara tolv deltagare räckte ströpoäng långt och balladen fick dela en fjärdeplats med Schweiz och Spanien.

Guy Bonnet skulle komma att fokusera mest på sin lokala karriär men skulle göra ett nytt gästspel i Eurovision Song Contest tretton år senare i München.



Guy Bonnet / Marie-Blanche (Frankrike 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Hold Me Now / Irland 1987

Kanske är det hela tävlingens bästa askungesaga - historien om hur vinnaren Johnny Logan stod på näsan i karriären och sedan återkom med dunder och brak och visade hela världen att han var kapabel till mer än en hit.

En hel del tidigare vinnare hade kommit tillbaka för ett eller fler försök - Lys Assia, Corry Brokken, Jean-Claude Pascal, Isabelle Aubret, Gigliola Cinquetti, Anne-Marie David och Izhar Cohen - men ingen hade lyckats ta en andra seger. Det fanns andra starka vinnarkandidater i startfältet i Bryssel, men Johnny Logan pulvriserade motståndet. Nog för att han hade en riktigt övertygande låt som lät som en vinnare, men man undrar hur mycket draghjälp han fick av det lockande i situationen.

Trots att "Hold Me Now" inte blev riktigt lika framgångsrik som "What's Another Year" blev den den sista stora internationella hiten Eurovision Song Contest skulle producera på ganska många år. Det skulle ta ändå till Gina G:s hetsiga technopop i Oslo 1996 innan någon annan slog sig in på topplistorna på ett lika övertygande sätt.

Än en gång låg världen öppen för Johnny Logan och än en gång skulle den stora karriären glida honom ur händerna. Hans LP blev bara en moderat framgång och uppföljarsingeln - en cover på 10CC:s "I'm Not In Love" - floppade. Redan här skapades hans roll som Mister Eurovision - någon som känns oslagbar när det ska tävlas i musik men som kanske inte är speciellt intressant utanför sammanhanget.

Än idag dyker Johnny Logan upp i eurovisionstider - inte sällan full av kritiska och nedlåtande omdömen om hur tävlingen utvecklats - och låter sig hyllas och intervjuas likt en kunglighet, för att resten av året ägna sig åt en mindre spektakulär karriär.



Johnny Logan / Hold Me Now (Irland 1987)
1:a plats av 22 bidrag i Bryssel

Trödler und co / Schweiz 1979

Peter, Sue & Marc hade etablerat sig på allvar som schweiziska stjärnor - som något slags felande länk mellan Abba och The Carpenters - och representerade nu sitt land för tredje gången på åtta år. Efter att ha sjungit på franska 1971 och engelska 1976 satsade de nu på sitt eget modersmål tyska.

Säkerligen var tyskan en medveten satsning. Efter finalen i Haag 1976 hade man fått en stor hit i hela den tyskspråkiga världen med "Cindy" och 1978 hade man ställt upp i den inte särskilt lyckade västtyska uttagningen.

Tillfället till ära hade man dessutom bildat allians med en annan framgångsrik schweizisk trio. Pfuri, Gorps und Kniri hade spelat ihop sedan 1974 och var ett väletablerat bluesband som spelat på jazzfestivaler i Roskilde och Montreux. Deras främsta egenhet var att de spelade musik på soptunnor, trädgårdsredskap och plastsäckar. Inte så ortodoxt men rätt uppseendeväckande.

"Trödler und co" handlar just om ett gäng skrothandlare som samlar på sig allt tänkbart bråte som när det behandlas rätt frammanar sköna toner. En trevlig stund som är både skojig och sympatisk, men knappast någon riktig höjdare rent låtmässigt. Personligen tycker jag att det roligaste med det här bidraget är tanken på hur schweizarna tog sig igenom den rigorösa säkerheten på Ben Gurion-flygplatsen med sin ansenliga mängd skräp i bagaget.

Någon kommersiell hit blev det aldrig - inte ens hemma i Schweiz - men några månader efter finalen fick trion en hit med "Jerusalem" - en ny låt som verkade ha inspirerats av såväl tävlingsorten som av Västtysklands bidrag till finalen.



Peter, Sue & Marc with Pfuri, Gorps & Kniri / Trödler und co
10:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Muzika i ti / Jugoslavien 1972

Trots att karriären i Frankrike rullade på ganska bra bestämde sig Tereza Kesovija i början av 1970-talet för att flytta tillbaka till Zagreb och koncentrera sig på Jugoslavien, där hon snart skulle bli sitt lands kanske största stjärna. Första steget i den riktningen var att representera Jugoslavien vid ESC i Edinburgh.

"Muzika i ti" var skriven av den mycket framgångsrika kompositören Nikica Kalogjera, som också dirigerade orkestern. Det skulle han komma att göra fler gånger för Jugoslaviens räkning, inte minst då landet tog sin enda seger.

Texten var skriven av mångsysslaren Ivica Krajač som därmed fullbordade en ovanlig trippel: tidigare hade han komponerat landets bidrag 1971 och sjungit själv 1969.

Tereza sjöng energiskt och kraftfullt och trots att hon tog Jugoslaviens enda placering bland de tio bästa under hela 1970-talet sågs niondeplatsen som en besvikelse. Kanske hjälpte publikens sympatier till att sätta fart på karriären och Tereza valdes till landets mest populära sångerska sex år i rad. Hon turnerade internationellt - mest i det socialistiska blocket - och hade ett stort fan i president Tito.

När Jugoslavien föll samman tog Tereza tydlig ställning för Kroatien och blev en aktiv figur i landets politiska sammanhang. Hon alienerade många av sina gamla fans i andra delar av Jugoslavien men har på senare år på nytt försökt bygga broar, inte minst genom att turnera i Serbien.

Ett par gånger till har hon ställt upp i de nationella uttagningarna till ESC, både i Jugoslavien och Kroatien. Bäst rent låtmässigt var hon kanske 1987 då hon faktiskt tävlade för TV Beograd med "Tko mi je kriv?".

Trots att Kroatien var hela Jugoslaviens hitfabrik skulle det efter "Muzika i ti" ta hela fjorton år innan TV Zagreb vann den nationella finalen igen, men sedan skulle de med besked visa att de visste hur slipstenen skulle dras.



Tereza / Muzika i ti (Jugoslavien 1972)
9:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Lopšinė mylimai / Litauen 1994

EBU sparkade ut sju tidigare deltagare och lät lika många nya medlemmar debutera på ett bräde i Dublin 1994. Inte sedan den allra första tävlingen 1956 hade så många länder tillkommit på samma gång. Extra spännande blev det av att samtliga nykomlingar nyligen genomgått stora politiska förändringar. Tre av dem var tidigare delrepubliker i Sovjetunionen.

Till skillnad från Estland, som genom alla år spanat in Eurovision Song Contest via Finlands tv, hade inte Litauen några djupare band till den tävling man stod beredd att kasta sig in i. Finalen 1994 lär ska vara den första som visats i direktsändning i Litauen.

Ovidijus Vyšniauskas var en 36-årig rockpoet med gott rykte på hemmaplan. Hans röst jämfördes ofta med Joe Cocker och Chris Rea och vid sidan av sången spelar han gitarr, piano och trummor. I ungdomen var han en fena på judo och hade ägnat sig åt bibelstudier i Riga.

Han hade själv skrivit musiken till sitt bidrag: en vaggvisa för den man älskar mest i hela världen, och kanske en önskan att denna någon ska kunna somna trots de distade elgitarrerna i arrangemanget. 

I Dublin lät gitarren ganska snäll och mjäkig och Ovidijus fick inte en enda poäng. Andra länder hade också kommit sist på första försöket - Österrike, Monaco, Portugal, Malta och Turkiet - men litauerna verkar ha tappat sugen rejält och skulle inte komma tillbaka till tävlingen förrän fem år senare.

Kanske tyckte man helt enkelt att kalaset kostade mer än det smakade. Enligt uppgifter i svenska tidningar flyttade den litauiska delegationen efter några dagar ut från sitt dyra hotell i Dublin för att istället ta in på ett betydligt mindre vräkigt bed-and-breakfast-ställe. Ett föredöme för alla andra delegationer, skulle jag säga.

Ovidijus Vyšniauskas är fortfarande ett stort namn i Litauen. På senare år har han utsetts till schlagerkung i en populär sångfestival, tävlat i det lokala körslaget och turnerat runt med den lettiska rockoperan "Game Is Over".

Ovidijus Vyšniauskas / Lopšinė mylimai (Litauen 1994)

25:e plats av 25 bidrag i Dublin

Fight / Moldavien 2007

Efter att ett gäng hårt rockande monster i latexkostymer vunnit hela finalen i Aten 2006 tyckte många länder att rock skulle vara en säker häst. I den störtflod av lite hårdare toner som sköljde över tittarna känns det ändå som att Moldavien hittat ett mer eget tilltal. Som om deras låt kläckts ur ett helt annat ägg än de andras.

27-åriga Natalia Barbu kontrasterade elgitarrerna mot ett envetet fiolspelande som gav en särskild karaktär åt bidraget. Hon hade en bred musikalisk utbildning med fiol som huvudinstrument vid sidan av sången.

Låten var skriven på ganska bedrövlig engelska men hade man överseende med det kunde man lätt hitta ett angeläget budskap om att livet är en enda strid där vi alla måste kämpa hårt för att klara oss. I ett land som Moldavien visste man det bättre än de flesta.

Ända sedan självständigheten 1991 hade korruptionen i landet varit skyhög samtidigt som ekonomin kollapsat och levnadsstandarden sjunkit som en sten. En svensk tidningsartikel hävdade att landet var så korrupt att ingen ens brydde sig om att manipulera valen, då det egentligen inte gjorde någon skillnad vilket parti som vann.

Under en av repetitionerna tog den annars stensäkra Natalia Barbu i så att de högsta tonerna sprack, annars sjöng hon utmärkt från början till slut. Kanske vill hon bara passa på att testa hur långt hon kunde pressa rösten innan det blev för mycket.

Än idag (2016) är "Fight" Moldaviens näst bästa placering i ESC. Natalia har i likhet med många andra moldaviska artister fokuserat mer på en karriär i Rumänien, där det finns betydligt mer resurser i musikbranschen. Där har hon lyckats hyfsat bra med singlar som "I Said It's Sad" och framför allt "Ingerul meu" som låg etta på den rumänska topplistan i många veckor.

När amerikanska Esquire 2015 publicerade en lista där de utsåg de sexigaste kvinnorna i en rad olika länder fanns Natalia Barbu med som Moldaviens etta på listan.



Natalia Barbu / Fight (Moldavien 2007)
10:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Hani? / Turkiet 1982

På fyra försök hade man aldrig lyckats placera sig högre än en femtondeplats och nu började Turkiet på allvar fundera över vad man gjorde för fel. Varför förstod sig inte européerna på de turkiska bidragen? Var det kanske för att språket lät underligt?

Turkiskan är ett agglutinerande språk där man lägger på en mängd olika suffix i slutet av ord för att modifiera betydelsen, vilket får till följd att orden kan bli ganska långa. Man tillämpar också vokalharmoni, vilket betyder att samtliga vokaler i ett ord antingen uttalas i den främre eller den bakre delen av munnen. Man blandar inte, annat än i undantagsfall. Och så skiljer sig ett par av de turkiska vokalerna rent ljudmässigt från vad européerna var vana vid.

Men EBU:s regelbok var tydlig: alla länder ska sjunga på sina egna språk. Hur skulle man kunna komma runt det egna språkets exotiska klang?

"Hani?" var ett försök att åstadkomma just detta. Titeln betyder "var?" och ställer frågan var alla ens gamla kärlekar befinner sig numer, men tanken var att titeln skulle föra en internationell publiks tankar till engelskans "honey", vilket skulle vara bekant och lättbegripligt.

Tahir Nejat Özyılmazel var en väletablerad 34-åring, mer känd under artistnamnet Neco. Han hade spelat rollen som Berger i den turkiska uppsättningen av Hair, deltagit i flera internationella sångtävlingar och spelat in ett par fullängdare.

I Harrogate fick han sällskap av en vokalkvartett som hjälpte till att sätta fart på framträdandet. Som om inte det skulle räckt så hade man dragit upp tempot rejält jämfört med skivversionen. Var det dirigenten Garo Mafyan som låg bakom det, precis som han skulle komma att dra upp hastigheten i Bryssel fem år senare?

Resultatet blev inte heller nu direkt lysande men tangerade åtminstone Turkiets personbästa. Neco fortsatte att höra till landets mer eftertraktade artister med flera stora hits på repertoaren. Även hans dotter Ayşe Özyılmazel är artist och tillsammans spelade de 2014 in en ny, uppdaterad version av faderns eurovisionsbidrag.

Neco / Hani? (Turkiet 1982)

15:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Dime / Spanien 2003

Det är inte lätt att följa upp en succé. Det skulle visa sig tydligt efter att den första omgången av Operación Triunfo blivit den största succén sedan det spanska tv-monopolet bröts. Serien hade fött flera stora stjärnor som skulle bli långlivade i rampljuset och - inte minst - så väcktes ett intresse för ESC som inte setts i Spanien på mången god dag.

Nog för att tittarna var entusiastiska också inför den andra omgången och nog skulle de även ta ett par av de nya talangerna till sina hjärtan, men genomslaget blev inte riktigt detsamma som första gången.

En betydande regeländring kan också ha hjälpt till att förvirra publiken en aning. Från och med den andra säsongen fick inte vinnaren av serien automatiskt representera Spanien i ESC. Först hade man en final för själva serien, sedan fick topptrion tävla om eurovisionsbiljetten i en specialfinal en vecka senare.

Där kastades vinnaren Ainhoa ur tronen och istället vann Beth från Barcelona - som bara kommit trea i OT - biljetten till Riga. Beth hade en mycket bättre låt men frågan kvarstod: vem var vinnaren, egentligen?

"Dime" var den vassaste poplåt Spanien skickat på flera år och den räknades till en av storfavoriterna inför finalen. Den enda som verkade ha invändningar var Beth själv, som inte alls tyckte att låten passade hennes stil, medan de flesta andra verkade tro på spansk pallplacering.

Tyvärr slog nerverna till under repetitionerna och i direktsändningen lät Beth onödigt nervös och vass i rösten. Hon fick två tolvor men det visade sig snabbt att Spanien inte alls gått hem hos tittarna på det sätt många hade väntat sig.

Beth blev aldrig någon lika stor stjärna som Rosa året innan men spelar fortfarande in skivor på såväl spanska som katalanska, och som mellan varven spelar talroller på teaterscenen. "Dime" - som hon från början kände sig högst obekväm med - är fortfarande karriärens största hit och tio år efter finalen i Riga erkände Beth att hon försonats med låten och var tacksam för den och allt den gett henne.



Beth / Dime (Spanien 2003)
8:e plats av 26 bidrag i Riga

Hægt og hljótt / Island 1987

Efter att debuten inte gått hem på det sätt man skulle hoppats bytte Island spår fullständigt och satsade på en långsam ballad framförd av en ung sopran som aldrig tidigare sjungit offentligt. Med åren skulle tvära kast visa sig vara lite av en isländsk specialitet. Hade man fortsatt på popspåret borde man självklart ha skickat Eiríkur Hauksson för andra året i rad. Han sjöng huvudstämman i gruppen Model, som ställde upp med den snärtiga och tidstypiska "Lífið er lag" som gissningsvis skulle ha haft en chans i Bryssel.

Istället valde juryn ut Valgeir Guðjónssons sång om festen som så sakteliga tar slut, om människorna som långsamt och stilla försvinner ut i natten, och om tystnaden som sänker sig över stolarna, borden och de sönderslagna glasen.

Halla Margrét Árnadóttir var 23 år gammal och studerade musik vid sidan av sitt civila jobb. Hon var helt ny i musikbranschen och verkar ha givit ett befriande distanserat intryck under repetitionerna. När hon på en presskonferens fick frågan vem som var hennes favorit svarade hon Offenbach istället för någon av sina mottävlare.

Den 11-årige Tobson tyckte verkligen inte att det har var en favorit men med åren har jag insett dess kvaliteter. En och annan jurygrupp tyckte också att här fanns saker värda att premiera - Västtysklands jury tyckte att låten var tävlingens näst bästa - men i slutändan räckte inte poängen till mer än en ny sextondeplats.

Halla Margrét tog ingen stress utan fortsatte att utbilda sig - såväl hemma på Island som i Italien - och påbörjade tio år efter äventyret i Bryssel en internationell karriär som dramatisk sopran. Hon har spelat in en skiva med klassiska isländska sånger och spelat betydande roller i flera dvd-utgåvor.



Halla Margrét / Hægt og hljótt (Island 1987)
16:e plats av 22 bidrag i Bryssel

Lykken er... / Norge 1971

Det hade blivit spridda skurar för Arne Bendiksen som låtskrivare i Eurovision Song Contest. 1966 hade han fixat Norges dittills bästa placering tillsammans med Åse Kleveland, men 1969 kom poplåten han skrivit för Kirsti Sparboe på allra sista plats i Madrid.

Skam den som ger sig - efter att Norge i likhet med resten av Norden stått över 1970 års tävling i protest mot att fyra länder fick dela på segern 1969 var Bendiksen tillbaka i den norska finalen och vann på nytt.

Nu skrev han för en 15-årig skolflicka som han upptäckt året innan och som han trodde mycket på. Hanne Krogh var inte den enda barnartisten i startfältet - Anita Hegerland som haft en stor hit med "Mitt sommarlov" kom på fjärde plats med den glada "Gi meg en sebra" - men hon fick juryn på sin sida och vann trots att hon bara några dagar före finalen legat till sängs i influensa.

Arne Bendiksen fick en rejäl utmaning då NRK strax före avresa till Dublin fick veta att dirigenten fått förhinder och att han skulle bli tvungen att dirigera orkestern själv, något han aldrig tidigare gjort. Enligt egen utsago köpte han en handbok i dirigerandets konst på väg till flygplatsen och lärde sig grunderna på flygplanet.

Att ställa upp med en ung flicka som sjöng om olika saker som gjorde henne glad till mods kändes kanske lite väl kalkylerat året efter att Irland vunnit med exakt samma koncept. Norge fick nöja sig med låga poäng och en näst sista plats.

Kanske kunde poängen ha blivit lite högre om allting gått rätt till. EBU hade infört ett nytt röstningssystem där varje land hade två domare på plats i värdstaden. Dessa betygsatte samtliga bidrag med en poäng mellan 1-5 medan tittarna fick se på.

Arne Bendiksen har flera gånger berättat om hur en av Maltas juryledamöter försökte lura med sig den unga Hanne Krogh upp på hotellrummet och lovade att hon skulle få hans toppoäng om hon följde med. Bendiksen satte snabbt stopp för situationen och Norge fick nöja sig med låg poäng från Malta.

Hanne Krogh tröttnade snabbt på sångkarriären och satsade istället på att bli skådespelerska samtidigt som hon utbildade sig till tv-scripta. I slutet av 1970-talet lurades hon tillbaka ut i rampljuset och blev snabbt en av Norges mest älskade artister, inte minst efter att hon 1985 skakade om hemlandet rejält genom att vinna ESC som ena halvan av Bobbysocks.



Hanne Krogh / Lykken er... (Norge 1971)
17:e plats av 18 bidrag i Dublin

Monika / Cypern 1981

Cypern hade blivit självständigt från Storbritannien redan 1960, men krig och politisk instabilitet hade präglat landets första tjugo år. Sedan 1974 stod den norra delen av landet under turkisk ockupation medan den södra delen gjorde sitt bästa för att etablera sig som ett internationellt turistmål.

Ett steg i rätt riktning var helt klart att börja delta under egen flagg i Eurovision Song Contest och påminna hela Europa att man fanns. Dessutom missade man sällan ett tillfälle att späcka sina förhandsvideor med attraktiva bilder av soliga stränder och allehanda andra platser som kunde tänkas locka turister.

Nog för att Cypern funnits med i sammanhanget tidigare på sätt och vis. 1976 hade Grekland sjungit om invasionen av Cypern och fyra år senare hade Grekland representerats av cypriotiska Anna Vissi.

Det cypriotiska tv-bolaget hade inte börjat med färgsändningar än, så man sände finalen från Dublin i svartvitt. Dit skickades en grupp särskilt hopplockad för tillfället och som fått det passande namnet Island. Tävlingslåten hade faktiskt skickats in till den grekiska finalen året innan, med en annan artist, men ratats där.

Island bestod av rutinerade musiker och låtskrivare som Aristos Moschovakis och Doros Georgiadis, såväl som sångerskorna Areti Kassapi och Alexia Vassiliou. Alexia var bara sjutton år gammal och gick fortfarande i skolan men skulle med tiden komma att bli en av den grekiska musikvärldens största popstjärnor. 1987 representerade hon Cypern som soloartist.

I Dublin talades det varmt om debutanten och dess chanser men i början av röstningen såg det mörkt ut och det tog en lång stund innan man ens spräckte nollan. Efter hand rullade poängen ändå in - inte minst i form av den nu så förväntade fullpoängaren från Grekland - och till slut blev det en klart godkänd sjätteplats i protokollet. En bravad Cypern med tiden skulle visa sig ha svårt att leva upp till.



Island / Monika (Cypern 1981)
6:e plats av 20 bidrag i Dublin

Ahava hi shir lishnayim / Israel 1977

Israel hade lyckats ganska bra sedan debuten 1973 och hade inte behövt skämmas alls, men man hade heller inte lyckats charma världen på samma sätt som man gjort den där första gången. Den israeliska televisionen IBA bestämde sig sålunda för att skicka Ilanit till ESC en gång till för att se om det skulle gå lika bra som första gången.

Ilanit själv var inte så förtjust i tanken från början men lät sig övertalas av sin manager, och tillsammans med en panel sammansatt av IBA började man lyssna igenom ett antal tänkbara låtar. Varför man inte gjorde som förra gången och bara beställde en låt av den lysande Nurit Hirsch framgår inte av historien.

Efter många om och men fastnade man för "Ahava hi shir lishnayim" - "Kärlek är en sång för två" - en låt Ilanit tyckte var på tok för traditionell och knappast skulle ha valt själv. Låtskrivaren Eldad Shrem var inte heller helt nöjd. Han hade egentligen skrivit låten till sin dåvarande flickvän och tänkt sig att den skulle vara en soulballad. Många goda saker kan sägas om Ilanit men någon souldrottning var hon då rakt inte.

Än en gång sparade IBA in på budgeten och skickade en minimal delegation till London. Väl på plats bad man ett gäng engelska sångerskor om hjälp med körsång. De fick texten utskriven fonetiskt och sjöng glatt och entusiastiskt på fejk-hebreiska.

Sveriges debuterande dirigent Anders Berglund har många gånger berättat om hur Eldad Shrem - som fick följa med till London och dirigera orkestern - hade en viktig roll i den israeliska säkerheten på plats, och hur han varit beväpnad under repetitionerna. På And The Conductor Is förnekar Eldad Shrem den uppgiften och påstår sig inte ens kunna skjuta något vidare.

Inte blev det heller någon fullträff för Ilanit den här gången. Låten är snygg och prydlig men, precis som sångerskan själv misstänkte, lite för snäll och intetsägande för att ha en riktig chans. Året efter skrotade man de interna uttagningarna och satsade på en storslagen nationell final istället och då skulle det minsann hända saker.



Ilanit / Ahava hi shir lishnayim (Israel 1977)
11:e plats av 18 bidrag i London

Feuer / Västtyskland 1978

Vartefter 1970-talet fortskred skulle västtysk tv slarva bort den egna nationella finalen på ett rent häpnadsväckande sätt. För varje år kändes sändningen lite mindre övertygande, lite mindre spännande, lite mindre engagerande. 1977 hade man valt internt och inför Paris skulle man prova ett helt nytt sätt att välja bidrag.

Ett riktigt misslyckat sätt, ska kanske tilläggas. Man plockade helt bort tävlingen ur tv-rutan och spelade enbart upp låtarna i radio. Vinnaren skulle väljas ut av ett statistiskt urval av radiolyssnare (en tredjedel av makten) samt en åttahövdad panel av experter som skulle stå för resten av resultatet.

Det bar sig inte bättre än att experterna vägrade göra sitt jobb. De hävdade att alla låtarna var för dåliga och att Västtyskland skulle göra bort sig i Paris. Att det vore mycket bättre att ARD drog sig ur tävlingen om det här var det bästa man kunde åstadkomma.

Arrangerande Südwestfunk (med säte i Baden-Baden) ville inte alls höra på det örat utan lät helt enkelt lyssnarna bestämma i ensamt majestät. De var inte heller direkt begeistrade men man fick åtminstone fram en vinnarlåt.

Bland de ratade bidragen hittar man andra artister med koppling till ESC. Cindy & Bert hade tävlat för Västtyskland 1974 och hade två låtar med i finalen. Peter, Sue & Marc hade tävlat för Schweiz två gånger redan och ställde upp med "Charlie Chaplin".

Även vinnaren Ireen Sheer hade varit tävlat tidigare och representerade Luxemburg 1974. Hennes karriär hade kanske inte varit full av hits sedan dess men hon var en uppskattad schlagerartist som ofta syntes på tv. I Paris bestämde hon sig för att synas lite extra och genomförde tävlingens första betydande klädbyte, då hon kastade av sig en del av sin klänning före första refrängen.

Experterna visade sig ha fel. Trots att den franska orkestern visade sig rent bedrövlig på att spela disco - här fanns inte ett spår av skivversionens snits och elegans - levererade Ireen och hennes inhyrda franska körsångare intensitet och en viss hetta som få andra kandidater samma år mäktade med och resultatet blev gott.

Den västtyska uttagningen utdömdes däremot med all rätt till ett fiasko och skrotades. Året efter skulle ARD:s avdelning i Bayern lyckas betydligt bättre med att få snurr på tillställningen.



Ireen Sheer / Feuer (Västtyskland 1978)
6:e plats av 20 bidrag i Paris

Sanomi / Belgien 2003

Valloniens uttagningar hade sett ganska likadana ut under många herrans år och hade inte varit särskilt spännande på länge. Den allmänna nivån var inte direkt skyhög och efter att Nathalie Sorce kommit allra sist i Stockholm 2000 - och Belgien än en gång fick stå i skamvrån ett år utan att vara med - bestämde sig RTBF för att skrota hela tillställningen och välja internt istället.

När de berättade att man fastnat för gruppen Urban Trad med motiveringen att gruppens influenser av keltisk folkmusik skulle kännas nytt och fräscht i tävlingen trodde jag att de skojade. Hade de sovit sig igenom hela 1990-talets ändlösa kavalkad av irländsk folkton?

Trots att Belgien har inte färre än tre officiella språk - nederländska i norr, franska i söder och en liten tyskspråkig minoritet i öst - hade man valt bort dem samtliga och valt att sjunga på ett påhittat språk där orden kan betyda det lyssnaren själv vill att de ska betyda.

Valet visade sig kontroversiellt: gruppens sångerska Soetkin Collier påstods ha kopplingar till högerextrema grupper och prickades av den belgiska säkerhetstjänsten. Hon petades ur gruppen och hennes röst plockades bort från den färdigt inspelade tävlingslåten.

Hela historien var underlig med tanke på att Urban Trad var något så ovanligt som ett pan-belgiskt projekt med medlemmar från såväl Flandern som Vallonien och på sitt sätt ett slags fredsprojekt. Knappast ett sammanhang någon högerextremist borde trivas särdeles bra i.

Väl på plats i Riga tyckte väl de flesta att den belgiska trallen var trevlig men ingen verkade tro att den skulle ha någon chans i slutändan. Helt klart hade den något som gick experttyckarna förbi och när svenska Expressen gjorde publikundersökning efter fredagens generalrepetition visade resultatet sensationellt nog att Urban Trad var publikens favoriter.

I slutet av röstningen när Belgien gick upp i vad som kändes som en ointaglig ledning kändes det som om syret tog slut i världen. Skulle det bli en tredje kommersiellt hopplös vinnare i rad? I sista sekunden svängde det våldsamt och efter att Slovenien som sista land röstat klart hade belgarna blivit omsprungna av Turkiet med bara två små poäng.

Rykten hävdar att RTBF:s chefer blivit närmast paralyserade av skräck inför tanken att tvingas arrangera den internationella finalen och att de dragit en kollektiv suck av lättnad efter finalen. De bidrag Vallonien skickade de närmaste åren skvallrar om att det kanske ligger ett korn av sanning i det där ryktet. Det säkra före det osäkra, om man säger så.

Senare samma år fick den belgiska säkerhetstjänsten krypa till korset och be Soetkin Collier om ursäkt - man hade långt ifrån tillräckligt på fötterna när man stämplat henne som säkerhetsrisk. Hon sjunger fortfarande i Urban Trad som med åren utvecklats till ett spännande projekt för den med smak för pop på folkmusikalisk botten.

Vad gäller tävlingslåten är det en av många jag fått omvärdera radikalt med tiden. Idag känns den fyndig och charmig och sympatisk. Väl värd sin andraplats. Men jag är än i denna dag tacksam att den inte vann. Där och då behövde tävlingen sin Sertab.



Urban Trad / Sanomi (Belgien 2003)
2:a plats av 26 bidrag i Riga

Stad i ljus / Sverige 1988

I princip kunde man ha ställt in den svenska melodifestivalen 1988. I samma sekund som Tommy Körberg tackade ja till att framföra "Stad i ljus" var saken klar. Tommy hade tillbringat de senaste åren i London, där han sjungit rollen som Ryssen i Björn och Bennys schackmusikal Chess.

Internationell ryktbarhet smällde högt i det än så länge ganska provinsiella Sverige och det faktum att det mest var skandinaviska turister som strömmat till för att se Chess och att få utanför Sverige egentligen visste vem Tommy Körberg var var inget någon låtsades om i sammanhanget.

Låtskrivaren gömde sig till en början bakom pseudonymen Laykaf Ap och det spekulerades friskt vem som egentligen skrivit låten - Ted Gärdestad var ett namn många tippade på - tills det tillkännagavs att Py Bäckman skrivit både text och musik.

Mycket riktigt sopade Tommy Körberg banan med konkurrensen i Malmö och fick 84 poäng av 88 möjliga. Många trodde att Stad i ljus skulle åstadkomma något liknande i Dublin och att den stora svenska rösten skulle hänföra hela Europa, men väl på plats i den irländska huvudstaden fick Tommy problem med halsen och tappade rösten helt.

Elaka rykten menade att det inte varit skulle varit någon förkylning utan att herr Körberg - känd för sitt glada leverne - helt enkelt skulle ha rumlat runt i Dublin tills rösten gått i spillror. I sina frispråkiga memoarer "Sjung tills du stupar" hävdar Körberg att det verkligen var en sjukdom och med tanke på allt han medger på andra ställen i boken finns ingen anledning att tvivla på uppgiften.

På fredagskvällens genrep var den körbergska rösten beordrad vila och Py Bäckman fick själv sjunga sin låt, något hon gjorde med bravur med tanke på att tonarten knappast var anpassad för henne. På lördagens repetition - som jurygrupperna fick lyssna på - var Tommy tvungen att sjunga själv och enligt SVT:s kommentator Bengt Grafström hade rösten spruckit rejält flera gånger.

Där försvann rimligen en mängd poäng. En powerballad kräver en rejäl och stabil röst och det svenskarna trodde var en sannolik vinnare blev en blek delad tolfteplats. Inte för att svenskarna brydde sig så värst - "Stad i ljus" hade letat sig in i mångas hjärtan och är fortfarande en älskad sång.

Tommy Körberg själv är måttligt förtjust. Han kallar den ett kvasireligiöst plagiat på "Anthem" - hans stora bravurnummer från Chess - och menar att man idag inte kan sjunga båda låtarna på samma konsert eftersom folk då genomskådar hur lika de är.



Tommy Körberg / Stad i ljus (Sverige 1988)
Delad 12:e plats av 21 bidrag i Dublin