29 september 2021

C'est peut-être pas l'Amérique / Luxemburg 1981

Att vinna Grand Prix Eurovision de la Chanson i Cannes 1961 hade varit Jean-Claude Pascals stora stund och "Nous les amoureux" blev en stor framgång i de franskspråkiga länderna. Trots det blev sångarens storhetstid kort och andra stjärnor tog hans plats på musikhimlen.

Kanske var Jean-Claude Pascal helt enkelt svår att sälja in till publiken. Under 60-talet skulle de flesta stjärnor komma att bjuda på mer än sitt artisteri och låta fansen dela åtminstone en del av deras kärlekar och privatliv. Jean-Claude Pascal satt fast i skåpet utan möjlighet att komma ut. 

Även om den stora succén klingade av fortsatte han att både sjunga och skådespela, och behöll sina största fans genom 60- och 70-talen. Tjugo år efter segern i Cannes bjöd RTL in Jean-Claude Pascal att tävla på nytt, nu med en sång han själv varit med om att skriva.

Den största delen av bidraget var skriven av Sophie Makhno, som själv var en framgångsrik sångerska och låtskrivare för åtskilliga stora namn i den franska musikvärlden. Inte minst hade hon ett nära förhållande till den legendariska Barbara och hade i flera år fungerat som hennes privata sekreterare.

"C'est peut-être pas l'Amérique" (ungefär "Det kanske inte är som Amerika") var en sång som ställde den gamla världens Frankrike mot allt det nya och moderna i Amerika för att konstatera att det man har nära inte är så illa, det heller.

Sophie Makhno visste inte hur hon skulle avsluta sin låt och bad om hjälp från Jean-Claude Petit, som dirigerat Monacos vinnarlåt 1971 och blivit en av Frankrikes mest efterfrågade arrangörer. Petit ville inte dirigera själv och följde inte ens med delegationen till Dublin.

Det stod ganska klart från början att det inte skulle bli någon ny seger. Melodin var visserligen vacker och Jean-Claude Pascal besatt en tidlös elegans, men paketet låg verkligen inte i tiden. Österrikes jury - som röstade först - tyckte Luxemburgs bidrag var näst bäst men sedan sinade poängskörden med besked.

Bland körsångarna kan man notera Carole Fredericks, en amerikanska som startat en karriär i Frankrike två år tidigare. Hon skulle snart bli en av landets allra mest anlitade studiomusiker och bakgrundssångare. Hon blev även framgångsrik på egen hand tillsammans med Jean-Jacques Goldman och Michael Jones, och släppte två uppmärksammade soloalbum de sista åren före sin alltför tidiga död 2001.

Efter Dublin lämnade Jean-Claude Pascal sången alltmer och skrev istället böcker, bland annat en bitvis självbiografisk roman. När han avled till följd av en magcancer 1992 - endast 64 år gammal - var han i det närmaste helt bortglömd av den stora publiken. 

Trots att han de sista åren talade mer öppet om sin homosexualitet i de få intervjuer han ändå gav nämns inget av detta i sångarens offentliga biografier, där man endast konstaterar att han aldrig gifte sig och inte fick några barn. Som så många andra hbtiq-personer i sin generation har han knuffats tillbaka in i skåpet efter sin död.

Den första riktigt kända franska artisten som berättade offentligt om sin homosexualitet var Hervé Vilard som kom ut i en direktsänd radiointervju 1967, men det skulle ta många år innan attityderna började ändras i Frankrike.


Jean-Claude Pascal / C'est peut-être pas l'Amérique (Luxemburg 1981)
Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar