21 juli 2020

Waterloo / Sverige 1974

"Fantastiskt! Helt otroligt... var det kanske inte. Man hoppas ju alltid. Men nu har det faktiskt hänt...!" Sveriges Radios tv-kommentator Johan Sandström blev känslosam och lät orden flöda då det stod klart att Sverige och Abba hade segrat i Brighton.

Kanske inte helt otroligt men näst intill. Svensk musik hade haft påfallande svårt att ta sig utanför landets gränser. Ett exklusivt litet gäng svenskar - som exempelvis Siw Malmkvist, Lill-Babs och Anna-Lena Löfgren - hade parallella karriärer i Tyskland, men väldigt få skivor skrivna och producerade i Sverige fick någon som helst uppmärksamhet utanför Skandinavien.

Att det skulle bli just Abba som sprängde vallen och lyckades måste också ha setts som rätt osannolikt. Abba - ett namn man använde för första gången i den svenska melodifestivalen 1974 efter att snällt frågat lov av fiskkonservtillverkaren med samma namn - bestod visserligen av fyra väletablerade och framgångsrika artister, men de var inte riktigt framgångsrika på rätt sätt.

På den här tiden fanns två viktiga topplistor man kunde hamna på: Tio i topp som var ungdomlig och hipp, och Svensktoppen som var den trygga och vuxna listan - föräldralistan - och mellan dessa fanns en avgrund. Abborna hörde absolut till gruppen Svensktoppsartister, som inte hade något att hämta på den unga, häftiga listan alla ville ligga på.

Agnetha Fältskog var den självklara stjärnan som slagit igenom redan som 17-åring med en egenhändigt skriven låt. Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade varit med i varsin mycket framgångsrik grupp - Hootenanny Singers respektive Hep Stars - men var inte riktigt lika starka som duo även om de var skickliga låtskrivare. Anni-Frid Lyngstad var den flitiga sångerskan som aldrig riktigt nådde över scenkanten och som hade svårt att få hits.

I backspegeln ser allting så lätt ut. Björn och Agnetha blir kära i varandra, Benny och Frida likaså. När Björn och Benny hyr in Agnetha och Frida att sjunga kör på "Hej, gamle man" borde bitarna falla på plats men krogshowen "Festfolket" - de fyras första försök att jobba ihop - blev ett avskräckande praktfiasko.

Björn Ulvaeus har flera gånger sagt att Abba skulle ha erövrat världen förr eller senare oavsett om man vunnit Eurovision Song Contest eller inte. Jag är inte lika säker. När "Waterloo" blev en stor internationell hit tvingades Abba att snabbt höja sitt eget kunnande. När man skulle ut i hetluften räckte det inte att vara stjärna på Svensktoppen.

Här kan man inte nog understryka hur viktig Stig "Stikkan" Anderson var för Abbas succé. Under femton år hade han gått från låtskrivare till förläggare till skivbolagsdirektör till att bli ett slags Gudfader inom svensk underhållning. Han hade lyckats med allt utom en riktigt framgångsrik utlandslansering och med Abba såg han plötsligt möjligheten inom räckhåll.

Stikkan hade ett smått otroligt kontaktnät: han knackade på alla sina dörrar och drog i alla sina trådar och krattade färdigt i managen. När "Waterloo" vann hade ingen annan ESC-vinnare - varken före eller efter - en lika ambitiös och färdig marknadsföringsplan klar.

Resten är historia. Ingen annan som vunnit ESC har lyckats använda tävlingen som språngbräda på samma sätt (möjligen med undantag för Céline Dion) och nästan alla faller på samma snubbeltråd: det finns inget material att följa upp vinnarlåten med och när man väl fått fram det har publiken glömt och gått vidare.

Segern visar också upp en annan av Abbas starkaste sidor: att hela tiden vara beredd att ändra sig och lita på sina instinkter. In i det sista tänkte man ställa upp i melodifestivalen med "Hasta mañana" som kändes mer som en typisk eurovisionslåt. Bert Karlsson - en av många som fick provlyssna på förhand - beskrev den första versionen av "Waterloo" som stökig och ofärdig.

Det var ändå det otypiska man ville vara framom det typiska och det var naturligtvis rätt beslut. Dessutom sågs "Hasta Mañana" lite för mycket som ett solonummer för Agnetha och mindre som ett gruppframträdande.

Sedan kan man heller inte understryka hur mycket tur Abba hade. 1973 avgjordes tävlingen genom att två domare från varje land bedömde bidragen med poängen 1-5, ett system som inte riktigt fungerade i tv och som inbjöd till omfattande taktikröstning. 1975 infördes den nuvarande poängskalan där juryn röstar internt och sedan ger poängen 1-12 till sina tio favoritlåtar.

1974 hade EBU tänkt ut en ny variant. I varje land skulle tio jurymedlemmar bedöma samtliga bidrag med siffrorna 1-5 och sedan skulle samtliga poäng läsas upp i direktsändning. Arrangerade BBC insåg att det skulle bli både utdraget och krångligt och man skrotade systemet utan att ens fråga EBU om lov.

Istället återinförde man en gammal favorit i repris: varje lands tio jurymedlemmar fick en enda poäng var att ge till sin personliga favorit. Ingen behövde diskutera eller kompromissa. Otypiska Abba fick "bara" tjugofyra poäng av 160 möjliga och man kan gissa att "Waterloo" knappast skulle ha vunnit varken med 1973 eller 1975 års system.

Det är svårt att skriva om Abba utan att skriva en halv roman. Idag är de en av musikhistoriens allra bäst säljande akter och en av få globalt framgångsrika som inte kommer från det engelska språkområdet. Att Stikkans och Abbas vägar skildes åt efter en rättsprocess om royalty kan få förbli en solkig plump i protokollet.

Tack vare Abba och Stikkan är Sverige idag i en helt annan position och lär vara det land i världen som exporterar mest musik per capita. Värt att notera är att samma dag som Abba vann i Brighton - 6 april 1974 - gick Björn Skifs & Blue Swede upp på den amerikanska singellistans förstaplats med "Hooked On A Feeling". Världen förändrades och skulle aldrig bli sig lik igen.



Abba / Waterloo (Sverige 1974)
1:a plats av 17 bidrag i Brighton

4 kommentarer:

  1. Tack för som vanligt intressant inlägg! "Det är svårt att skriva om Abba utan att skriva en halv roman ...", ja, och det är även svårt att få till en kommentar när du nu har nått fram till min stora favoritgrupp genom alla tider och jag känner att jag bara måste inflika något. :)
    Märkligt nog är det så att fastän jag är både ABBA-fan och Eurovision-fan, så har jag aldrig varit särskilt trakterad av just deras gemensamma nämnare "Waterloo". Jag tycker ärligt talat att låten är lite tröttsam och att det är synd att ABBA ibland reduceras till det framträdandet som signatur. Anser även att segern fick flera negativa följder: ett slags Waterloo-schlagerstandard i ESC som tävlingen haft svårt att komma loss från, och inte minst stöddig hybris bland svenskar som anser att vår musikbransch är överlägsen alla andra.
    Dessutom hör jag (till skillnad från dig) till dem som tror att ABBA skulle ha slagit igenom internationellt förr eller senare även utan "Waterloo". I synnerhet i England fick de ju en 1 ½ år lång backlash efter "Waterloo" och hamnade på ruta ett igen, varpå de började om på nytt med "SOS" och DÅ kom det riktiga genombrottet. Det känns på något sätt motbjudande om det skulle ha varit så att det var Stikkans marknadsföring vid "Waterloo"-segern, och beräknande val av vilken sorts musik man skulle göra, som avgjorde ABBA:s karriär. Jag tror snarare att ABBA och Stikkan faktiskt fortsatte att göra och sälja musik i den tradition de var vana vid, men att de helt enkelt utvecklades snabbare med detta efter "Waterloo". (Senare låtar som "I Do, I Do, I Do, I Do, I Do", "Fernando" eller "Happy Hawaii" visar att de fortfarande stod med ena benet i Svensktoppen, internationella ambitioner till trots.)
    Men visst, helt oavsett kan man ju inte låta bli att vara stolt över "Waterloo". Det är något alldeles speciellt med detta märke i musik- och ESC-historien, det går inte att förneka.
    P.S. Som synes skriver jag ABBA med enbart versaler, jag vet att det egentligen är språkregelmässigt fel, men det är av gammal vana och för att det är praktiskt att grafiskt kunna skilja dem från fiskföretaget. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det var just backlashen som fick Abba att höja den egna nivån flera snäpp. De märkte att man inte kunde komma dragande med "So Long" eller "King Kong Song" om man ville ha en chans - nästan alla låtar på den tredje skivan är så oerhört mycket starkare än allt de tidigare spelat in. Som om de var en helt annan grupp.

      Radera
  2. Jag kan ju inte tro annat än att ABBA skulle ha vunnit oavsett poängsystem.
    Jag tror ju inte att själva poängsystemet avgör vinnaren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I systemet som användes 1971-1973 räckte det att ett par domare höll ned rösterna för en låt man såg som ett hot för att ens chanser skulle förstöras. I en juryomröstning vinner ofta låten som är den alla kan gilla åtminstone lite medan det som är utmanande eller svårt eller för poppigt (som Abba 1974) röstas ned av mer konservativa jurymedlemmar. Vad vi vet är att endast 24 av 160 möjliga domare hade Abba som favorit, hur många som tyckte att "Waterloo" var skrällig och bullrig och opassande kan vi bara gissa.

      Poängsystemet är fullständigt avgörande för vem som ska vinna, annars hade man ju aldrig behövt ändra det.

      Radera