24 maj 2020

À chaque pas / Frankrike 2004

Det var en rutinerad 18-åring som France 3 beslutat att skicka till Istanbul. Jonatan Cerrada Moreno var egentligen belgare - född i Sandra Kims hemstad Liège - men hade rötterna i Spanien. Han hade sjungit i kör och deltagit i talangjakten "Pour la gloire" på belgisk tv redan som 11-åring.

Nu hade han vunnit Nouvelle Star - franska Idol - och blivit stjärna över natt i grannlandet. Hans debutalbum sålde i över 60.000 exemplar. Dessutom hade han fått en roll i en populär spansk ungdomssåpa och höll på att bli ett känt namn även där. Att han ville sjunga i ESC var ett scoop.

Från början skulle han ha sjungit den ganska svaga "Laissez-moi le temps" men efter lite övervägande enades man om att "À chaque pas" var ett bättre val. För att understryka unge Cerradas ursprung och temperament - och säkert för att blinka till såpafansen - skrev man in ett par rader på spanska i den sista refrängen.

I Istanbul hade den franska koreografen Kamel Ouali byggt ett nummer som skulle få Jonatan att se ut som Lille prinsen, men dansaren på styltor drog snarare bort fokus från den starka refrängen och slutresultatet blev inte så lysande. Kamel Ouali hade också koreograferat det ryska numret så man får kanske konstatera att han inte hade sin bästa dag på jobbet.

Jonatans blev snart frustrerad i sin karriär och bröt några år senare med sitt skivbolag. Hans ambition att skriva ett helt album från början till slut kom av sig flera gånger och när sångarens bror omkom i en olycka 2014 drog Jonatan ned ridån. Han lämnade underhållningsbranschen och flyttade till Bali för att få sörja ifred. Sedan blev det tyst.

Någonstans i tystnaden verkar Jonatan ändå ha funnit lusten att uppträda på nytt. 2017 släppte sångaren musik på nytt, nu även på engelska och indonesiska. En av hans sånger blev ett viralt fenomen i Indonesien, där det är ovanligt att höra utlänningar sjunga på det egna språket.

2018 spelade Jonatan Cerrada huvudrollen i den indonesiska filmen "Liam Dan Laila" och sjöng filmens ledmotiv "Lintas galaksi".



Jonatan Cerrada / À chaque pas (Frankrike 2004)
15:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

22 maj 2020

Singing This Song / Malta 1975

Malta hade deltagit i ESC 1971 och 1972 - båda gångerna hade man sjungit på maltesiska och båda gångerna hade man kommit sist. När man uteblev från finalen i Luxemburg 1973 utgick nog de flesta från att bristen på framgång fått önationen att dra öronen åt sig.

Riktigt så enkelt verkar det inte ha varit. Sistaplatserna till trots hade ESC snabbt blivit ett populärt evenemang - en av få internationella tillställningar där Malta fanns representerat - och publiken verkar ha förväntat sig att landet skulle ställa upp även fortsättningsvis. Istället verkar det som att Malta Song Festival - en lokal sångtävling anordnad sedan 1960 och som använts som nationell final 1971 och 1972 - helt enkelt inte hölls 1973 och att man därför stannade hemma.

Sedan blir allting lite oklart igen. Malta Song Festival var tillbaka i rutan 1974 men vinnaren "Peace To The World" med Enzo Gusman (som finns online i en gräslig nyinspelning) skickade aldrig till Brighton. Den maltesiska publiken verkar in i det sista ha trott att Enzo skulle representera dem i ESC och rasade rejält när sanningen gick upp för dem.

Möjligen av fruktan för folkets vrede lät man 1975 års vinnare åka till Stockholm. Renato Micallef var en söt och sprudlande glad 23-åring som sjungit offentligt redan som barn. "Singing This Song" var en riktigt klämmig schlager och i finalen hyrde man in ett gäng blonda svenska körsångerskor för att sätta extra sprätt på tillställningen.

En tolfteplats var ett klart lyft jämfört med tidigare resultat men det nationella tv-bolaget bestämde sig ändå för att lämna tävlingen för gott. Än en gång lät man bli att kommunicera det offentligt och än en gång blev de maltesiska tittarna besvikna då landet saknades i Haag 1976. Mest besviken blev kanske Enzo Gusman som än en gång vunnit Malta Song Festival och nu för andra gången blev snuvad på en utlandsresa.

Malta skulle återvända först sexton år senare i Rom. Då hade landet moderniserats och ansökt om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen. Dessutom hade man sedan länge bytt ut det gamla rundradiobolaget MBA (Maltese Broadcasting Authority) mot dagens PBS Malta.



Renato / Singing This Song (Malta 1975)
12:e plats av 19 bidrag i Stockholm

16 maj 2020

Arcade / Nederländerna 2019

Nederländerna hade fått vänta länge på sin seger. Man hade vunnit i Stockholm 1975 och efter det hade ingenting fungerat längre. Vad man än hittade på fick man kalla handen från Europa och tävlingens popularitet började krympa på hemmaplan. Inte minst under åren 2005-2012 då man missade finalen åtta år i rad.

Nu var allt det glömt: Duncan Laurence stod längst fram på scenen i Tel Aviv med sin trofé och sin vinst bärgad med låten "Arcade" som han själv varit med och skrivit. Förvisso hade han varken varit tittarnas eller juryns favorit men det verkar de flesta ha tagit med jämnmod.

Duncan - som egentligen hette Duncan de Moor och var 25 år gammal - hade upptäckts då han tävlade i The Voice of Holland 2014, där han coachades av Ilse de Lange (Nederländerna 2014). Efter det hade han tagit det ganska lugnt i karriären, sjungit i ett band och skrivit låtar åt andra.

Det var Ilse som tipsat nederländsk tv om att Duncan kunde ha en passande låt på gång för ESC och deltagandet i tävlingen blev hans stora debut som soloartist.

I likhet med många andra vinnare saknade Duncan en plan för hur han skulle gå vidare efter vinsten. "Arcade" seglade upp på listorna i många länder men när uppföljarsingeln "Love Don't Hate It" dök upp många månader senare slog den endast an i hemlandet och Flandern.

Nederländsk tv gick igång med entusiasm och energi för att anordna finalen 2020. Det hade gått fyrtio år sedan man senast fick arrangera ESC - då Israel avsade sig värdskapet 1980 tog NOS över värdskapet med kort varsel - och nu skulle man visa att man inte tappat formen.

Efter en del funderande beslutade man att förlägga finalen till Ahoy, en mångsidig arena i Rotterdam. Man jobbade hårt på att ta fram en snygg visuell identitet och designade en lovande scenbild.

Och sedan gick det som det gick. Coronaepidemin spreds över världen och den 18 mars meddelade EBU att tävlingen för första gången skulle ställas in. De fyrtioen utvalda bidragen kastades i papperskorgen och hela tävlingen sattes på paus. Värdlandet skulle ha representerats av Jeangu Macrooy med låten "Grow".

Redan från början meddelade EBU att man avsåg att använda Rotterdam som värdstad för nästa upplaga. Den 7 maj 2020 offentliggjorde Nederländernas hälsominister att inga stora publikevenemang får arrangeras i landet förrän det finns ett vaccin mot Covid-19.

Hur som helst känns det passande och logiskt att den period då Eurovision Song Contest anordnades årligen utan avbrott inleds med att Nederländerna är etta (i startlistan) och avslutas med att Nederländerna är etta (i resultatet).



Duncan Laurence / Arcade (Nederländerna 2019)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

14 maj 2020

Gente di mare / Italien 1987

För andra gången på bara några år skulle Italien göra comeback i ESC. 1981 hade man hoppat av med motiveringen att intresset bland de italienska tittarna var lågt. 1986 stannade man hemma på nytt, nu utan att någon verkar veta riktigt varför.

Ett rykte gjorde gällande att Rai velat skicka Ricchi e Poveri (Italien 1978) på nytt och då gruppen tackade nej gav man upp och struntade i att hitta någon annan kandidat. I så fall kastade man ändå in handduken väldigt tidigt. När startordningen för finalen i Bergen lottade i slutet av 1985 hade Italien redan dragit sig ur.

Till Bryssel skickade man två artister som båda var mycket framgångsrika såväl i Italien som i utlandet men som aldrig sjungit tillsammans tidigare.

Umberto Tozzi hade haft två massiva internationella hits i slutet av 1970-talet med "Ti amo" och "Gloria" som båda sålt i mångmiljonbelopp. I februari 1987 hade han vunnit Sanremofestivalen med "Si può dare di più" tillsammans med Gianni Morandi (Italien 1970) och Enrico Ruggeri (Italien 1993).

Texten till Sanremovinnaren hade skrivits av Raffaele Riefoli som själv haft en stor internationell hit 1984 med "Self Control" under artistnamnet Raf, men som aldrig tidigare sjungit på italienska.

Det de båda herrarna hade gemensamt var att de imponerat på den amerikanska sångerskan Laura Branigan, som spelat in såväl "Ti Amo" som "Gloria" och "Self Control". Hennes management verkar ha dammsugit Europa på potentiella hits och förvandlade även "Solitaire" av Martine Clémenceau (Frankrike 1973) till en global framgång.

Tillsammans med sin gemensamma låtskrivare och producent Giancarlo Bigazzi skrev Tozzi och Raf "Gente di mare" ("Havets folk"), en låt de skulle komma att få bära med sig för evigt och som för alltid skulle binda ihop dem i publikens ögon.

Till skillnad från de flesta bidrag Italien skickat till ESC slog "Gente di mare" an en sträng hos den italienska publiken och blev en massiv framgång. Även i Bryssel bar det långt och slutrsultatet blev en hedrande tredjeplats. 

I likhet med vinnaren "Hold Me Now" blev det italienska bidraget en stor internationell framgång. Det skulle ta ända tills 1996 innan någon låt från ESC skulle bli lika kommersiellt gångbar på nytt. 

Även i Sverige - som aldrig varit någon större marknad för pop på italienska - tog sig singeln högt upp på topplistan och en svensk version med Lasse Holm och Arja Saijonmaa spelades flitigt på radion.

2018 - över trettio år efter framgången i Bryssel - gav Tozzi och Raf ut ett gemensamt samlingsalbum med en nyinspelning av "Gente di mare" som bonusspår.

"Gente di mare" var tyvärr inte början på någon ny vår för ESC i Italien. De kommande årens bidrag blev betydligt mindre uppmärksammade och efter 1993 års tävling hoppade Rai av hela tillställningen i många år.



Umberto Tozzi & Raf / Gente di mare (Italien 1987)
3:e plats av 22 bidrag i Bryssel

12 maj 2020

Ring-A-Ding Girl / Storbritannien 1962

Vid Eurovision Song Contest 1973 i Luxemburg stod för första gången två kvinnor på dirigentpulten. Monica Dominique och Nurit Hirsh bröt ny mark och sågs med rätta som verkliga pionjärer. Men faktum är att de ändå inte var allra först.

Angela Morley var en väletablerad musiker, bandledare och arrangör då hon 1962 arrangerade och dirigerade Storbritanniens bidrag "Ring-A-Ding Girl", en schlager i relativt högt tempo som lånade en hel del attribut från den pågående popvågen utan att egentligen tillhöra den.

Låten blev en ganska modest framgång bland de brittiska skivköparna men sångaren Ronnie Carroll skulle få en ny chans att representera sitt land året efter och är den enda som sjungit för Storbritannien två år i rad.

Anledningen att Angela Morley inte brukar ses som den första kvinnliga dirigenten är att hon 1962 ännu var känd under sitt första namn, Wally Stott. Hon hade redan i många år kämpat med sin egen identitet då hon i slutet av 1960-talet träffade sin andra hustru Christine Parker och med dennas hjälp slutligen vågade vara sig själv.

1972 transitionerade Angela Morley officiellt. I ett Storbritannien som inte var särskilt förstående inför varken sexuella minoriteter eller könsminoriteter lyckades hon ändå förbli en framgångsrik musiker, även om hon i flera år undvek att visa sig offentligt av rädsla för andra människors reaktioner.

1973 arrangerade hon musiken för filmversionen av Jesus Christ Superstar och skrev mycket musik för tv och film. Under den senare delen av 70-talet var hon ofta gästdirigent för BBC:s radioorkester och storband. 1979 flyttade hon och Christine Parker till USA, där Morley skrev musik för serier som  Dallas och Dynastin och flera gånger nominerades till en Emmy för bästa musik.

Angela Morley är den första öppna transperson som nominerats till en Oscar. Hon avled i sitt hem i Arizona 2009, 84 år gammal.



Ronnie Carroll / Ring-A-Ding Girl (Storbritannien 1962)
Delad 4:e plats av 16 deltagare i Luxemburg

10 maj 2020

Same Heart / Israel 2014

Israel hade en del svaga år bakom sig och nästan varje gång man var med valde man ut sitt bidrag på ett nytt sätt. Det brukar sällan vara en bra metod och inte sällan tappar publiken intresset på köpet. 2014 bestämde man sig för att ha en liten nationell final där en internt utvald artist skulle få sjunga tre låtar.

Man fastnade för Mei Finegold, en rivig sångerska som börjat uppträda redan som barn och som fått sitt stora genombrott 2009 då hon blev trea i Kokhav nolad - den israeliska varianten av Idol - där hon gjort det till sin grej att framföra kända israeliska poplåtar i betydligt rockigare arrangemang.

Meis första skiva innehöll bland annat en kontroversiell låt om hur Mei som ung flicka utsatts för en våldtäkt då hon arbetat i Eilat. Låten ledde till en omfattande debatt.

I den nationella finalen visades de tre bidragen som förinspelade videor och tittarna fick välja genom att skicka textmeddelanden. "Same Heart" vann en övertygande seger med 55% av rösterna. ESC-fansen nickade gillande och Israel antogs vara en låt att räkna med i finalen.

Lite skavde den fyrkantiga engelska texten som inte verkade betyda någonting alls men det kompenserades väl av Meis energiska röst och det elektroniska drivet i arrangemanget.

På plats i Köpenhamn ville bitarna ändå inte falla på plats. Mei och hennes dansare hittade aldrig riktigt rätt och gav ett rätt osynkat intryck. Ingenting blev bättre av att bildregissören mer ville visa upp den snygga scenen och gav Mei få närbilder. För tittarna förblev hon en främling i fjärran.

Trots att bara femton länder slogs om tio platser - det lägsta deltagarantalet i en semifinal sedan det nuvarande systemet infördes - floppade Israel och kom näst sist. Nu hade man missat finalen fyra år i rad och hemmapubliken var allt annat än nöjd.

Mei Finegold verkar ha lagt popkarriären alltmer på hyllan men har klivit fram som en skicklig musikalskådis med ledande roller i "Hair", "Les Miserables" och "Flashdance".



Mei Finegold / Same Heart (Israel 2014)
14:e plats av 15 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

8 maj 2020

You Are Summer / Sverige 1973

Monica Dominique verkar aldrig ha varit rädd för någonting. När Sveriges Radio frågade om hon och maken Carl-Axel kunde tänka sig att skriva en låt för 1973 års melodifestival bestämde de sig för att tacka ja, trots att deras hjärtan verkligen inte klappade varken för sammanhanget eller för den kommers som omgav schlagermusiken.

"Sommar'n som aldrig säger nej" var en annan typ av popmusik, skriven på paret Dominiques egna villkor. "Vi ville testa och se om man kunde vinna även om man var ärlig och var sig själv" förklarade Monica i en intervju efteråt.

Låten framfördes av duon Malta, bestående av den välkände Claes af Geijerstam och den ännu rätt okände Göran Fristorp. Duon tog sitt namn efter att de båda repeterat tillsammans på Malta och tyckte att det kunde vara ett passande namn.

Texten väckte stor uppståndelse av två anledningar. Dels att den var skriven av Lars Forssell, ledamot av Svenska Akademien - en oklanderlig institution vars medlemmar borde ägna sig åt mer högtstående ting än popmusik. Dels för textraden "dina bröst är som svalor som häckar" som av många sågs som vulgär och opassande för ett familjeprogram.

Den svenska finalen avgjordes av elva experter, varav fem var födda utanför Sverige. Tittarna rasade då Malta röstades upp i topp och tittarfavoriten "Ring Ring" med en grupp som ännu inte hette Abba fick nöja sig med en tredjeplats.

Juryn hade nog ändå inte tänkt helt fel. I Luxemburg hörde Sverige till snackisarna och nämndes som en tänkbar vinnare. Extra uppmärksamhet gavs åt att Monica Dominique själv blev hela ESC-historiens första kvinnliga dirigent, följd några minuter senare av Nurit Hirsch från Israel.

För säkerhets skull fick den svenska duon döpa om sig till Nova för att inte riskera förvirring och sammanblandning med landet Malta, även om mikrostaten uteblev ur tävlingen 1973. Nya regler tillät deltagarna att själva välja sångspråk och svenskarna valde att tävla på engelska.

Clabbe och Göran fick vokal uppbackning av Annica Risberg, Kerstin Dahl och Kerstin Bagge, också kända under namnet Dolls.

Sverige landade på en med beröm godkänd femteplats och det verkar som om paret Dominique lyckats med sitt uppsåt att tävla på eget vis. När Stockholm två år senare stod värd för ESC deltog Monica och Carl-Axel ändå i den uppmärksammade motfestivalen som demonstrerade mot finalen.

I en tidningsartikel i Expressen fick Monica frågan om hon bara var en dålig förlorare som protesterade när hon inte själv vann. "Vi vill inte förbjuda något eller ta något ifrån någon" förklarade hon och bandkollegorna i Solar Plexus. "En massa musik förblir okänd för att den aldrig spelas i radio."

Själv tyckte Monica att det varit intressant och lärorikt att vara med i Luxemburg, inte minst att se alla affärsmän som gick runt för att sälja den musik andra skapat. "Jag trodde på vår grej och hade gärna tjänat pengar på vår låt om det gått" sa hon och fick förmodligen en och annan festivaldemonstrant att se rött.

Monica Dominique har fortsatt att föra fram olika sorters musik i rampljuset och har gjort program om musikteori för barn, men inte heller väjt undan för det kommersiella.

1981 spelade hon den ena spöksystern i Björn Skifs skräckmusikal "Spök!" (den andra systern spelades av Kerstin Bagge som också varit med i Luxemburg), tävlade framgångsrikt i "Gäster med gester" och var några år senare en av fyra programledare i Kanal 1:s utskällda nöjessatsning "Zick Zack".



Nova / You Are Summer (Sverige 1973)
5:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

6 maj 2020

Love Unlimited / Bulgarien 2012

På tredje försöket hade Sofi Marinova - en av Bulgariens mest uppseendeväckande stjärnor - vunnit den bulgariska finalen. 2007 hade hon kommit på tredje plats tillsammans med rapparen Ustata och 2005 hade hon kommit tvåa trots att både hon och hennes sångpartner protesterat och vägrat sjunga i direktsändning.

Sofi var en färgstark och frispråkig artist som aldrig höll tand för tunga och som var minst lika känd för sitt turbulenta privatliv som för sin sång. "Jag behöver inte träna, jag håller vikten genom att uppträda och att ha sex", berättade hon för en bulgarisk tidning.

När hon skilde sig från sin mångåriga partner blev hon raskt ihop med hans vuxna son från ett tidigare äktenskap. Om inte en schlagerdrottning som dejtar sitt eget barns halvsyskon är julafton för skvallerpressen vet jag inte vad som skulle vara det.

Mitt i cirkusen var det lätt att glömma Sofis framgångsrika karriär och hennes röst som spänner över fem oktaver. Hon hade börjat sin bana som 17-årig bröllopssångerska trots att hennes far först förbjudit det. Hennes fans kallade henne ofta "den romska näktergalen".

Hon har också engagerat sig socialt och deltagit i nationella kampanjer mot trafficking och mot socialt utanförskap för fattiga familjer.

Hennes ESC-bidrag "Love Unlimited" blandade hennes romska sångtradition med modernt technobeat och texten hade rader på inte färre än tio språk.

På den stora scenen i Baku stod hon alldeles ensam utan varken körsångare eller dansare och gav ett lite lätt bortkommet intryck. Visserligen fick hon hjälp av rejäla mängder pyroteknik men flera gånger lät det som om hon kom i otakt med sin egen musikbakgrund.

I slutändan var Sofi millimeter ifrån att ta Bulgarien till final då hon delade semifinalens tiondeplats med Norges Tooji. Reglerna säger att bidraget som fått poäng från flest länder slår ut det andra och Norge knep finalplatsen medan Sofi fick åka hem.



Sofi Marinova / Love Unlimited (Bulgarien 2012)
11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

4 maj 2020

Straight Into Love / Slovenien 2013

Den globala finanskrisen hade slagit olika hårt mot olika länder. Fem år senare var effekterna ännu påtagliga och nu började Sloveniens tv-bolag få riktigt tomt i plånboken. Man signalerade att man kanske skulle få lov att lägga alla större projekt på is i väntan på bättre tider.

Ett av de budgetfrämjande förslag som lades fram var att dra sig ur Eurovision Song Contest. Där skulle man spara en rejäl slant i ett nafs genom att stanna hemma. Men publiken var inte riktigt med på noterna.

Till slut beslutade man sig för att ställa upp ändå men utan någon nationell final. För första och hittills enda gången valdes det slovenska bidraget ut av en liten jury i tv-huset i Ljubljana.

Man fastnade för Hannah Mancini, en 33-åring från Kalifornien som kärleken tagit hela vägen till Slovenien. Hon sjöng med bandet Xequtifz och hade 2011 ställt upp i EMA med "Ti si tisti".

"Straight Into Love" lät samtida och uppdaterad och hade lånat en hel del element från dubstep - det hetaste heta runt den här tiden. Samtidigt var den i ärlighetens namn mer en samling fräcka ljud än en fungerande låt och väl på plats i Malmö visade det sig svårt att få paketet att fungera.

I semifinalen hade Hannah dessutom en hel del problem med att kontrollera sin röst. Slutresultatet blev ganska kallt och gapigt och Slovenien hamnade på allra sista plats i sin semifinal. Så dåligt hade landet aldrig lyckats tidigare och året efter var EMA tillbaka i rutan.

Då var också Hannah tillbaka, men nu enbart som låtskrivare. Hon har fortsatt sin artistbana och har de senaste åren sjungit med bandet Heron.



Hannah Mancini / Straight Into Love (Slovenien 2013)
16:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

2 maj 2020

Sto pregando / Schweiz 1994

Man skulle gärna vilja veta hur de tänkte på den schweiziska tv:n när man beslutade att lägga ned sin nationella final och börja välja eurovisionsbidrag internt istället. Vad var det som låg till grund för det beslutet?

Den schweiziska finalen fungerade för det mesta ganska bra. På de senaste åtta försöken hade man hamnat bland de fem bästa fyra gånger: Sandra Simò blev femma, Annie Cotton trea, Daniela Simons tvåa och Céline Dion hade vunnit. Brist på framgång var näppeligen anledningen.

Tyckte man att utländska artister vann lite för ofta? Céline och Annie var båda inlånade från Kanada och även om han var bosatt och verksam i Schweiz var Egon Egemann österrikare. Kanske kastade skandalen 1992 en skugga över programmet?

Troligtvis hade man bara ledsnat på sin gamla schlagerfestival och dess vikande tittarsiffror. I mitten av 1990-talet var intresset för tävlingen rekordlågt och flera tv-bolag verkar ha sneglat på varandra och funderat på vem som skulle våga föreslå nedläggning av hela cirkusen.

Till Dublin skickade man Lorenzo Duilio di Cicco, en 21-åring med italienska rötter, boende i det tyskspråkiga Basel. Låten han sattes att sjunga hette "Sto pregando", en bön om att även de som inte vet var kärleken finns en dag ska finna den.

Duilio hade en fin röst men kan inte med bästa vilja i världen kallas för en scenpersonlighet. Under repetitionerna viskades det ändå om att Schweiz kunde komma att få stå värd för 1995 års final hur det än skulle gå i omröstningen.

1995 var tävlingens 40-årsjubileum och en av de idéer EBU verkar ha bollat med är att förlägga tävlingen till Lugano, där den allra första upplagan hållits 1956. Den idén dog sannolikt i samma ögonblick som det visade sig att Duilio floppade hårt och fick Schweiz sämsta placering sedan sistaplatsen i Brighton 1974.

Att välja internt hade inte varit någon succé och istället för att stå värd fick Schweiz till följd av de nya reglerna istället stå över 40-årsjubiléet.

Duilio spelade in ett album utan större framgång och försvann snabbt ut ur rampljuset igen.



Duilio / Sto pregando (Schweiz 1994)
Delad 19:e plats av 25 bidrag i Dublin