30 april 2020

Die Zeit ist einsam / Österrike 1986

En åttondeplats hade varit en mild besvikelse men ORF hade fått mycket positiv uppmärksamhet för sitt internt utvalda bidrag i Göteborg 1985. Inte minst hade man fått mycket beröm för artisten Gary Lux som de flesta verkar ha ansett höjde sin låt flera grader.

Kanske ville ORF ha mer beröm av samma sort och satsade på en ung och högutbildad sångerska. Timna Brauer var kanske inte särskilt känd men hon hade visat sig mångsidig och ambitiös. 25-åringen från Wien hade studerat piano och sång vid hemstadens universitet och senare specialiserat sig på indisk sång och operasång vid Sorbonne i Paris.

Låten man fastnat för hette "And When The Night Comes" och var på inget sätt någon anpassad ESC-trall utan ett musikaliskt högstående stycke med text på engelska. För att klara regelverket fick man klippa bort nästan fyrtiofem sekunder av slutet och skriva en ny text på tyska. ORF försåg sitt bidrag med en snygg förhandsvideo med en bitvis rätt avancerat bildspråk.

Om Gary Lux glada låt hjälpt honom att framstå som glad och sprallig blev effekten nu den motsatta då den seriösa Timna Brauer blev alltmer seriös allt eftersom repetitionerna framskred. I finalen lät hon spänd på rösten och jurygrupperna lät sig inte imponeras. Österrike var raskt tillbaka i bottenplaceringarna på nytt.

Timna Brauer lät sig inte nedslås. Pop och schlager var ändå inte något hon tänkt viga sitt liv åt. Idag är hon en uppskattad sångerska som spelat lite musikal och operett vid sidan av mer anspråksfulla projekt där hon lyfter fram klezmer och annan judisk folkmusik tillsammans med sin make Elias Meiri.

En varm och expressiv artist väl värd att uppmärksammas mer och som bara inte riktigt kom till sin rätt i ESC.



Timna Brauer / Die Zeit ist einsam (Österrike 1986)
18:e plats av 20 bidrag i Bergen

27 april 2020

No estás solo / Spanien 1987

Egentligen borde det alltid ha varit delegationsledarens roll, men förvånansvärt ofta verkar det ha varit dirigenten som fått se till att hålla ihop sitt landslag på plats. Att vara den som är diplomat, den som håller stämningen uppe och den som får paketet att fungera åtminstone hjälpligt då allting hotar att spricka i sömmarna.

Eduardo Leiva var en eftersökt och skicklig musiker och 1986 hade spansk tv hyrt in honom för att arrangera och dirigera landets bidrag i Bergen. Det hade han gjort med den äran och nu fick han frågan om han kunde tänka sig att göra detsamma i Bryssel. Ganska snart skulle han ångra sitt beslut.

"No estás solo" ("Du är inte ensam") hade valts ut internt av TVE, möjligen för att artisten var dotter till den världsberömde tenoren Alfredo Kraus. Pappas flicka Patricia hade studerat klassisk sång som liten men hade nu som 23-åring bestämt sig för att bli popstjärna.

Redan när Eduardo Leiva skrev arrangemanget tyckte han att låten var rätt kass och tvivlade på att den skulle ha någon chans att hävda sig. Dessutom tyckte han att Patricia Kraus var en ansträngande uppenbarelse: arrogant, överlägsen och benhårt övertygad om sin egen talang.

I Bryssel ställde Patricia upp med en rätt special styling och en ännu mer uppseendeväckande sminkning. Hon sjöng intensivt och starkt men låten var sannolikt för snårig för jurygrupperna.

"No estás solo" fick bara poäng från ett enda land och vid det laget var stämningen tryckt vid det spanska bordet i artistfoajén. Patricias album som släpptes kort tid efteråt blev en ytterst modest framgång, något som kännetecknat även hennes fortsatta karriär.

Hon har fortsatt med musiken, ibland med lovord med kritikerna men sällan med större bifall från publiken. 2007 var hon en av de sånglärare som jobbade med kandidaterna i Operación Triunfo.



Patricia Kraus / No estás solo (Spanien 1987)
19:e plats av 22 bidrag i Bryssel

25 april 2020

Se piangi, se ridi / Italien 1965

1985 startade ett nytt underhållningsprogram i Nederländerna som hette Soundmix Show. Konceptet var genialiskt enkelt och underhållande: vanliga människor förvandlades till stjärnor och skulle sjunga så likt någon känd artist de bara kunde.

Det tog några år men under 1990-talet erövrade Soundmix hela Europas tv-rutor. I Sverige hette det Sikta mot stjärnorna och hade Lasse Holm som programledare. Under ett par år ordnades även en internationell final där olika länders bästa efterapare fick tävla mot varandra. Kul underhållning och en och annan stjärna tändes på köpet.

När man ser och hör den italienska superidolen Bobby Solo i mitten av 1960-talet skulle man nästa tro att man skådade en prototyp till Sikta mot stjärnorna. Den hippa unga stjärnan låter exakt som Elvis Presley efter en lyckad språkkurs i italienska. Hans egentliga namn var Roberto Satti, men det tyckte inte skivbolaget var något riktigt popstjärnenamn.

Det stora genombrottet hade kommit på ett underligt sätt: Bobby Solo diskvalificerades från Sanremo 1964 efter att ha mimat sitt bidrag till förinspelad sång. Det bröt mot alla regler men sångaren hade tappat rösten och tyckte det var värt att chansa.

Regelbrottet sågs som rebelliskt och utmanande och de italienska tonåringarna fick en ny idol över natt. "Una lacrima sul viso" toppade listorna i två månader och sålde i två miljoner exemplar.

1965 kom han tillbaka och vann hela Sanremo och fick därför även representera Italien i ESC. Eftersom Gigliola Cinquetti vunnit året innan fick han tävla på hemmaplan - så mycket hemmaplan som Neapel någonsin kan vara för en gosse från Rom.

I Neapel fortsatte han på det rebelliska spåret och dök helt enkelt inte upp till sina första repetitioner och ingen verkade veta var han var. Tidningarna trodde sig veta att han stannat i Rom för att fira sin 20-årsdag men arrangörerna skruvade nervöst på sig.

Till finaldagen var Bobby Solo upphittad och närvarande och sjöng sitt bidrag precis så innerligt som Elvis skulle ha gjort. Jurygrupperna var ovanligt välvilligt inställda till såväl ungdomliga toner som italienska bidrag och slutresultatet blev en klart godkänd femteplats.

Bobby Solo visade sig vara en ganska snäll rebell och höll sig kvar på toppen under hela decenniet. När karriären svalnade på 70-talet öppnade han inspelningsstudior i Rom innan han gjorde stor comeback i Sanremo 1980 med "Gelosia".



Bobby Solo / Se piangi, se ridi (Italien 1965)
5:e plats av 18 bidrag i Neapel

23 april 2020

Chansons pour ceux qui s'aiment / Luxemburg 1976

Eurovisionshistorien är full av mysterier. Ett av dem är Luxemburgs nationella final 1976, som vi vet hemskt lite om. Vi vet vem som var med, vi vet fyra av fem bidrag, vi vet resultatet. Men vi har ingen aning om när den hållits, vem som har valt vinnare eller särskilt mycket alls.

Hur som helst är det en imponerande samling artister som deltog. Här finns den italienska stjärnan Gianni Nazzaro (oklart med vilken sång men sannolikt "Une fille de France"), den franska hitgruppen Il était une fois och Ralph Siegels grupp Best wishes. Dessutom fanns de två bäst säljande artisterna från 1975 års tyska final.

Marianne Rosenberg hade fått ett magnifikt genombrott med "Er gehört zu mir" och ställde nu upp med sin nya singel "Lieder der Nacht" i franskspråkig version. Den skulle bli en enorm hit på den tyska marknaden men kom underligt nog bara på tredje plats.

Istället vann Jürgen Marcus, vars bidrag från 1975 hade tagit sig ändå upp på den tyska singellistans tredjeplats. Nu hade hans producent helt fräckt skrivit samma låt en gång till och låtit Vline Buggy (Luxemburg 1973) skriva en fransk text. De båda låtarna är bitvis så lika varann att man tappar andan.

Jürgen Marcus var en populär 27-åring med flera hits i bagaget. Han var långhårig nog för att bli sedd som fräck av ungdomarna, prydlig nog för att tilltala tanterna och kommersiell nog för att inte bli tagen på allvar av musikkritikerna.

I Haag fick han rätt nedlåtande frågor av presskåren och framställdes som naiv och barnslig. En journalist som tyckte att Jürgen log för brett frågade om alla de där tänderna faktiskt var hans egna.

Endast tre länder släppte till poäng och resultatet blev en stor besvikelse. Värt att notera att det faktiskt fanns en artist i startfältet som var född och uppvuxen i Luxemburg: Mary Cristy tävlade för Monaco, kom på tredje plats och fick den luxemburgska juryns tolva.

Den tyska versionen blev en mindre hit men pulvriserades av "Lieder der Nacht" på listorna. Jürgens karriär tog ingen större skada och rullade på i ett par år till innan publiken vände honom ryggen i början av 1980-talet och tystnaden tog vid.

Om man lyssnar noga på texten till hans bidrag till den tyska finalen 1982 - när karriären i princip var över - inser man att Jürgen Marcus kanske hade något att berätta:
Jag ville bort för att kunna bli något /  för att bli något slags man [... ]
Jag har dansat och förälskat mig / och ofta skrattat helt utan anledning
När festen är slut har jag lämnat den / och tänkt på dig / Jag skulle gärna vara med dig

1991 blev han det första betydande namnet bland tyska schlagerartister att komma ut som gay. Han gifte sig med sin mångårige manager och gjorde med tiden en mindre comeback och välkomnades med på diverse nostalgiturnéer.

I början av 2010-talet diagnosticerades Jürgen Marcus med lungsjukdomen KOL, något som med tiden tvingade honom att avveckla karriären. I maj 2018 avled han, ett par veckor före sin 70-årsdag.



Jürgen Marcus / Chansons pour ceux qui s'aiment (Luxemburg 1976)
14:e plats av 18 bidrag i Haag

21 april 2020

Heaven / Montenegro 2019

Det är svårt för små länder att hävda sig i ESC och Montenegro är verkligen små. Om man räknar bort mikrostaterna är Cypern och Luxemburg de enda deltagarna som är mindre. Hela landet har ungefär samma folkmängd som Helsingfors.

För andra året i rad satsade man ambitiöst med en nationell final där fem kandidater bedömdes bland annat av ett gäng med omfattande erfarenhet av ESC: Ruslana, Eldar Gasimov och Ira Losco bland andra. När alla poäng var färdigräknade stod gruppen D-moll som vinnare.

Gruppen - som snart nog tappade ett "l" ur sitt namn - bestod av sex unga sångare, varav tre kom från huvudstaden Podgorica och fem ännu var tonåringar. De hade plockats ihop av Danijel Alibabić som också fungerade som ungdomarnas sånglärare och som själv representerat Serbien-Montenegro som en del av No Name 2005.

Låten snyggades upp och fixades till inför Tel Aviv men ingenting kunde ta bort känslan av käck allsång på det klämmigaste scoutlägret och högst väntat åkte Montenegro ut i semifinalen.

Nu tog tålamodet slut på RTCG och man bestämde sig för att inte skicka någon kandidat till Rotterdam. Varför ska man betala dyrt för att vara med i en tävling där man aldrig lyckas, menade man.

När det meddelades att pengarna man annars skulle använt till ESC skulle sättas på att köpa nya bilar till nyhetsredaktionen gick de internationella eurovisionsfansen i taket och kunde inte alls förstå hur tv-bolaget tänkte.

Personligen anser jag att det var ett smart drag. Man måste värna sina journalisters säkerhet och dessutom är det ingen dum idé att ta en paus när man kört fast i sitt tävlande. Det finns andra värden i livet än schlagerfestivaler.

Med facit i hand vet vi att Montenegro valde helt rätt år att hoppa av. Hade de valt ut ett bidrag hade det varit pengar ur den ansträngda budgeten rakt i sjön då 2020 års final blev inställd. Nu har de åtminstone sina nya bilar.

D Mol har gett ut en singel till - den kraftigt patriotiska "21. maj" - och tog så också tillbaka originalstavningen av sitt gruppnamn.



D Mol / Heaven (Montenegro 2019)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

19 april 2020

Un banc, un arbre, une rue / Monaco 1971

Monaco verkar oftast ha valt sina ESC-bidrag i samråd med skivbolag eller människor med känningar i branschen. Vad skulle kunna vara en bra grej att visa upp i Europas viktigaste tv-program? 1971 valde man ut den 22-åriga Josiane Grizeau från Paris, på inrådan av hennes manager.

Egentligen hade hon tänkt sig att bli lärare men sjöng även gärna offentligt. Hon släppte ett par låtar under namnet Céline innan hennes nya manager George Aber ändrade hennes pseudonym till Séverine.

Många såg Séverines talang och imponerades av hennes röst, och allt som saknades nu var det stora genombrottet. George Aber hade redan skickat in "Viens" till den interna franska uttagningen när Monaco nappade på kroken. Enligt Séverine skrevs "Un banc, un arbre, une rue" ("En bänk, ett träd, en väg") speciellt för henne och speciellt för att kunna vinna hela tävlingen.

I Dublin hade Séverine lottats att sjunga som nummer tre och var skyhög favorit att vinna. Alla trodde på henne utom hon själv. Hon berättade i en intervju många år senare att hon såg tävlandet som vilket jobb som helst.

Efter att hon sjungit gick hon ned i artistlogen och bytte om till sina privata kläder. Plötsligt kom hennes manager rusande och beordrade henne att byta tillbaka: röstningen skulle börja och bildproducenten letade efter henne. Juryn - bestående av två experter från varje land på plats i Dublin - röstade snabbt och effektivt och Monacos enda seger var ett faktum.

Nu exploderade intresset för Séverine. För en gångs skull verkar de flesta ha varit överens om att helt rätt sång vann. Låten blev en stor hit i många länder och alla ville ha den unga sångerskan. Inte minst i Västtyskland var intresset för henne enormt.

Dessvärre dröjde det inte så länge innan Séverine och George Aber blev osams och bröt samarbetet. Grälet mellan dem gick hela vägen till domstol. Processen drog ut i flera år och satte effektivt stopp för Séverines karriär hemma i Frankrike.

Till all lycka hade hon sin parallella karriär i Tyskland att falla tillbaka på. Hits som "Ja der Eiffelturm" och "Olala l'amour" gjorde henne populär och man såg henne ofta på tysk tv. Den tyska karriären skulle hålla i sig fram till mitten av 1980-talet.

Två gånger övertalades hon att ställa upp i de tyska ESC-uttagningarna: 1975 med "Dreh' dich im Kreisel der Zeit" och 1982 med "Ich glaub' an meine Träume" utan att vinna. Séverine var lika glad för det: hon fick sjunga bra låtar på tv och behövde aldrig riskera sitt goda rykte som ESC-vinnare.

Hennes vinnarlåt förblir en riktig evergreen inom ESC och blev inte minst mycket populär i Norden där den spelades in av flera stora stjärnor: av Siw Malmkvist på svenska, av Carola på finska, av Birthe Kjær på danska och av Kirsti Sparboe på norska.



Séverine / Un banc, un arbre, une rue (Monaco 1971)
1:a plats av 18 bidrag i Dublin

17 april 2020

Chamar a música / Portugal 1994

En sak som förenar alla tittare i alla länder som slår sig ned framför sin ruta för att följa en schlagerfestival är önskan att det ska bli riktigt spännande. Att upplösningen ska sitta hårt åt och helst av allt ska den allra sista poängen avgöra.

Om det var vad den portugisiska publiken hoppades på då de bänkade sig framför den nationella finalen 7 mars så skulle de bli rejält besvikna. De åtta låtarna - som plockats fram via två direktsända semifinaler - bedömdes av inte färre än tjugotvå jurygrupper runt omkring landet. Samtliga tjugotvå jurygrupper hade samma favorit och gav alla sina toppoäng till förhandsfavoriten Sara Tavares.

Få hade trodde att det skulle gå på något annat sätt. Sara - som fyllt 16 en månad tidigare - hade slagit igenom då hon som vunnit Chuva de estrellas (Portugals version av Sikta mot stjärnorna där okända människor försöka sjunga så likt kända artister som möjligt) och blivit hela landets älskling.

Där hade hon sjungit som Whitney Houston och faktiskt inte alls låtit särskilt lik originalet, men hennes egen röst och utstrålning hade knockat tittarna. Nu representerades Portugal för andra året i rad av en begåvad 16-åring i ESC.

I Dublin trodde ganska många att Portugal hade chans på sin bästa placering någonsin men juryn var förvånansvärt kallsinnig. Grannlandet Spanien gav visserligen en tolva men obegripligt nog gav hela elva länder noll till unga Sara. Däribland de flesta av de länder som tydligt fuskade och bytte poäng med varandra.

Trots att resultatet var en lite besvikelse fortsatte Sara karriären - först i gruppen Shout, sedan i en allt mer profilerad solokarriär inom det som ofta lite styvmoderligt kallas för world music. Hon är del av en musikalisk rörelse som tagit in afrikanska influenser - Saras föräldrar invandrade båda till Portugal från Kap Verde under 1970-talet - och blandat den med portugisiska traditioner.

Idag har Sara sex album under bältet och en trogen publik över hela världen. 2017 nominerades hon till en Latin Grammy för sin senaste skiva.



Sara Tavares / Chamar a música (Portugal 1994)
8:e plats av 25 bidrag i Dublin

15 april 2020

The Wages of Love / Irland 1969

Fyra år i rad hade Irland skickat män med ballader till ESC men nu var det dags för något nytt. Den nya tiden symboliserades kanske bäst av att samtliga fyra herrar som tidigare representerat landet ställde upp i den nationella ligan 1969 bara för att få stryk av två unga damer från det allt oroligare Nordirland.

På andra plats kom en 17-årig skolflicka från Derry som egentligen hette Rosemary Brown, men som kallade sig för Dana då hon stod på scenen. "Look Around" var ingen dålig start på karriären men det skulle gå ännu bättre året därpå.

Vinnare blev Muriel Day, en färgstark och temperamentsfull 27-åring från Newtonards. Hon hade spelat en liten roll i den brittiska filmen Billy Liar och hade sedan börjat turnera runt hela Irland med olika showbands - en sorts dansband som länge dominerade den irländska underhållningen.

I början av karriären hade någon sagt åt Muriel att slå sig lös på scenen och inte stå rakt upp och ned som en nunna när hon sjunger. Med tiden hade hon släppt alla hämningar och blivit en riktig vilding på scenen, och det tänkte hon fortsätta med i Madrid.

Iförd en häpnadsväckande kort grön klänning - som generöst visade sångerskans ben för hela Europa och som måste framstått som direkt osedlig på det konservativa Irland - dansade Muriel in i rutan, svingade runt mikrofonen i sin sladd och började sjunga sitt poppiga och ungdomliga bidrag.

Vad man inte ser är hur nervös Muriel är. Inte för sin egen del, men för The Lindsays - den unga trio som RTÉ skickat med som bakgrundskör. Muriel hade försökt få även dem att röra sig lite och inte vara så stela, men på en av repetitionerna hade trion blivit så tagna av stundens allvar att de rusat gråtande av scenen. Skulle nerverna hålla i direktsändning?

Nerverna höll och hela framträdandet är tre minuter av det sena 1960-talet då det är som mest briljant. Att juryn inte var helt med på noterna och att placeringen blev Irlands dittills sämsta gjorde inte så mycket. Singeln blev etta på den irländska hitlistan och Muriel fick ett varmt mottagande av publiken då hon återvände hem.

Tack vare ESC fick Muriel även arbeta och spela in musik i London - vilket bland annat resulterade i singeln "Nine Times Out Of Ten" - men hon lämnade snart karriären för att flytta med sin familj till Kanada, där hon utbildade sig till laserterapeut.

I mitten av 90-talet flyttade Muriel tillbaka till Nordirland och bosatte sig i Belfast och har sjungit en hel del sedan dess. 2015 släppte hon karriärens första fullängdare.



Muriel Day / The Wages of Love (Irland 1969)
Delad 7:e plats av 16 bidrag i Madrid

13 april 2020

Mercy / Frankrike 2018

Frankrike hade haft två relativt framgångsrika bidrag i rad och med ens var intresset från landets medier större än det varit på mången god dag. France 2 bestämde sig för att utnyttja tillfället för att ge sina tittare ännu mer underhållning för priset och beslutade att sjösätta en storslagen nationell final.

"Destination Eurovision" bestod av två förinspelade semifinaler och en direktsänd final och det man hoppades på var att skapa en riktig fest. Kanske kunde man med åren skapa en franska motsvarighet till Sveriges melodifestival?

Att locka med etablerade artister kändes som en stor utmaning, istället gjorde man sitt bästa för att få kända musiker att ställa upp som låtskrivare. Det lyckades ganska bra och stora namn som Zazie, Pascal Obispo och Maître Gims fanns bland upphovsmännen.

Man engagerade den kanadensiska stjärnan Garou som programledare och hade en stjärnpanel bestående av idel bekanta ansikten att tycka till om bidragen under sändningen. Dessutom fick alla deltagare sjunga en cover av en känd fransk låt för att inte all musik skulle vara ny i programmet.

På pappret såg det hela lovande ut men det verkliga felbeslutet var att spela in semifinalerna ett par veckor i förväg. Nu kunde tittarna inte påverka resultatet alls och programmen saknade nerv. När det väl var dags för final hade publikens intresse redan mattats betänkligt.

Trots det blev vinnaren populär. Madame Monsieur bestod av äkta paret Émilie Satt och Jean-Karl Lucas, som givit ut egen musik vid sidan av att skriva och producera för andra.

"Mercy" byggde på en verklig historia om en bebis som fötts ombord på en sjunkande båt som smugglade flyktingar till Europa. Barnet och mamman räddades ut vågorna och sången blev på sätt och vis en röst för det dåliga samvete européerna borde ha för att ha stängt sina dörrar för människor på flykt.

Inför finalen omnämndes Frankrike som en potentiell skrällvinnare men i Lissabon räckte inte den svala elektropopen riktigt hela vägen. Resultatet blev en plats i mitten av resultatet.

Destination Eurovision hade inte varit någon braksuccé varken tittarmässigt eller framgångsmässigt i ESC, men både vinnaren och tvåan Lisandro Cuxi hade tagit sig in på topplistorna efteråt. Det fanns utrymme för förbättring men France 2 gav grönt ljus för en andra omgång 2019.



Madame Monsieur / Mercy (Frankrike 2018)
13:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

11 april 2020

Un grand amour / Luxemburg 1958

Efter världskriget fanns en stor efterfrågan på underhållning i hela Västeuropa. Ekonomin återhämtade sig förvånansvärt snabbt och människor hade pengar att göra av med, och man ville gärna förströ sig och glömma bort såväl vardagen som minnena av krigsåren.

Det fanns en mängd artister som livnärde sig på sin konst i olika sammanhang. Alla spelade inte in skivor, alla sjöng inte i radio eller den alldeles nya televisionen. Många blev lokala stjärnor i sina egna städer, i de lokala underhållningslokalerna, i någon välbesökt kabaré.

Bara för att de inte lämnat större avtryck i form av skivor eller filmade framträdanden betyder inte att de inte skulle ha varit uppskattade eller populära eller stjärnor. Vi råkar bara veta väldigt lite om dem. En av alla dessa artister är Solange Berry från Charleroi i Belgien.

Solange var 35 år gammal då Luxemburg bad henne representera dem vid ESC i Hilversum. Hon hade gett ut åtminstone fyra EP-skivor på två olika bolag och hade själv varit med och skrivit ett par av de sånger hon spelat in. Svensk kvällspress vet att berätta att hon också jobbat som fotomodell och utser henne raskt till startfältets vackraste deltagare.

I Hilversum ger Solange ett mycket sofistikerat intryck. Hon sjunger inlevelsefullt och uppträder avslappnat inför tv-kameran, något som verkligen inte alla artister kunde vid den här tiden. Gissningsvis var inte det här första gången hon sjöng i tv.

"Un grand amour" är en snygg och proper dussinvara till chanson som inte står ut på något sätt. I tävlingen får den nöja sig med en enda poäng och fick dela sistaplatsen med värdlandets Corry Brokken. Luxemburg tog ett års paus i sitt tävlande men Solange har helt tydligt sjungit vidare. Någon skivversion gjordes aldrig, åtminstone inte med originalartisten.

1960 ställde hon upp i den belgiska finalen utan att vinna. 1967 släpper franska Polydor en EP där Solange Berry sjunger "Le dibouk" och tre andra sånger, samtliga skrivna och arrangerade av Solange själv.

Sedan svalnar spåren och det går inte att hitta fler uppgifter om vad belgiskan tagit sig för i livet. Helt klart skulle Solange Berry förtjänat att gå till historien på något annat sätt än för en sistaplats i ESC, men utan den skulle ännu färre idag kommit ihåg att hon fanns.



Solange Berry / Un grand amour (Luxemburg 1958)
Delad 9:e plats (sist) av 10 bidrag i Hilversum

9 april 2020

Time / Israel 2012

Dana Internationals fiasko i Düsseldorf hade kommit som en överraskning men ändå inte. Inte många hade trott att låten skulle räcka särskilt långt men tidigare vinnare brukade ändå behandlas med viss varsamhet och åtminstone få ett antal snälla vänlighetspoäng.

Nu hade Israel missat finalen helt och det skulle bli början på ett par år utan framgång. Och ändå hade allting sett ganska ljust ut till en början inför Baku.

Izabo valdes ut internt av IBA att representera landet och det var ett gäng som låtit tala om sig rejält. Man hade funnits i över tjugo år redan men den sättning som skulle bli mest framgångsrik bildades 1997. Sex år senare släppte man en skiva som gjorde bandet kända över hela Israel och singlarna "Morning Hero" och "Cook Me" blev otroligt framgångsrika.

Bandet skyndade långsamt genom karriären och samarbetade med en mängd andra artister. 2010 gjorde man en mycket uppmärksammad video gjord med iPhone - tidens trendigaste pryl.

"Time" var en energisk och lättfångad låt i en något obestämbar genre. Den delade åsikter å det grövsta men de flesta verkade ändå tro att Izabo skulle ta sig till final åtminstone. Dessvärre hade bandet valt att göra ett ganska ironiskt framträdande - där två dansande körsångare stal en hel del av uppmärksamheten - som säkert var tänkt att signalera att man inte tog en schlagerfestival på något större allvar.

Ironi fungerar sällan i ESC och för andra åren hamnade Israel i utvisningsbåset.

2016 splittrades gruppen då basisten Jonathan Levy och trummisen Nir Mantzur lämnade bandet. Sångaren Ran Shem Tov och keyboardisten Shiri Hadar fortsatte som duo, nu under namnet Cherie and Renno. 2017 debuterade man med singeln "Meow" som i stort sett låter exakt som Izabo gjorde.



Izabo / Time (Israel 2012)
13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

7 april 2020

Proud / Nordmakedonien 2019

I närmare 30 år hade det tidigare Jugoslaviens sydligaste delrepublik legat i konflikt med Grekland. När Makedonien utropade självständighet 1991 satte sig grekerna på tvären och vägrade gå med på att "Makedonien" kunde vara något annat än den region i norra Grekland med samma namn.

Den 12 februari 2019 begravdes konflikten en gång för alla då Makedonien officiellt ändrade sitt namn och blev Nordmakedonien. Inte för att alla var nöjda på någondera sidan men äntligen kunde landet lägga sin energi på andra saker än namnfrågan.

Nordmakedonien behövde sannerligen en nystart: man hade visserligen undgått krig då Jugoslavien gick i bitar men landet var tämligen underutvecklat, med det tidigare Jugoslaviens lägsta levnadsstandard.

En nystart verkar man ha fått också på den makedoniska tv:n där man bestämt att ge Tamara Todevska en andra chans. Hon hade missat finalen på målsnöret 2008 och ville nu visa att hon kunde bättre.

"Proud" var en klassisk och stilig ballad där Tamara fick fullt utrymme att visa upp sin röst. Till all lycka var dessutom scenframträdandet - ett område där makedonerna oftast misslyckats å det grövsta - smakfullt och tilltalande.

Tamara seglade in i finalen och där väntade en riktig överraskning. Tvärtemot vad alla förhandstips trott gick juryn igång på alla cylindrar och öste poäng över Nordmakedonien. När endast tittarnas röster återstod låg Tamara på andra plats. Om alla röster hade lästs upp korrekt hade hon legat i ledning.

Tittarna var inte riktigt lika med på tåget men Nordmakedonien fick sin bästa placering med råge och tog sig för första gången in bland de tio främsta.

2020 skulle Tamaras körsångare Vasil Garvanliev ha representerat landet med "You" men tävlingen ställdes in till följd av Covid-19-pandemin.



Tamara Todevska / Proud (Nordmakedonien 2019)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

5 april 2020

Euro-vision / Belgien 1980

Från början hade Kraftwerk varit en del av krautrock-rörelsen men rörde sig snart bort från vanliga, analoga instrument och fördjupade sig istället i sina synthar, vocoders och trummaskiner. Bandet fick en oväntad kommersiell framgång med "Autobahn" 1974 och deras elektroniska approach inspirerade en mängd andra musiker.

En som lät sig inspireras var belgaren Marc Moulin som redan var en väl etablerad jazzmusiker med flera band bakom sig. Han ville skapa något riktigt europeiskt - "något som verkligen inte var rock" - och landade i ett elektroniskt musiklandskap. Tillsammans med ljudteknikern Dan Lacksman och sångaren Michael Moers bildade han trion Telex.

Telex lade till en dimension av humor till musiken och fick stor uppmärksamhet för sina udda covers av "Twist à St Tropez", "Rock Around The Clock" och inte minst "Ça plane pour moi" som varit en stor hit för Plastic Bertrand (Luxemburg 1987).

Den egna låten "Moscow diskow" blev också en hit samtidigt som man producerade den sexuellt laddade "Le Banana Split" för den då 16-åriga Lio.

Gruppens manager tyckte av någon anledning att Telex borde ställa upp i ESC och efter en del funderande bestämde man sig för att nappa på idén. Tävlingen ordnades för 25:e gången och belgarna skrev ihop en medvetet banal liten hyllningsvisa som på något sätt vann den nationella finalen.

Gruppen fick uppträda sist av alla i Haag och enligt Marc Moulin var ambitionen att komma allra sist, "men Portugal gav oss poäng och förstörde alltihop". Han menade senare att det inte varit så lyckat att tävla då gruppens gamla fans tyckte att de sålde ut sig medan de som gillade deras bidrag inte förstod något av det andra de gjorde.

Eftersom gruppens sound byggde enbart på elektronik lade man all musik på band och använde sig inte alls av orkestern, precis som Italien gjort året innan.

Telex fortsatte att göra musik vid sidan av andra åtaganden - Marc Moulin etablerade sig bland annat som journalist - och fortsatte som existerande grupp i exakt trettio år.

När Marc Moulin avled 2008 till följd av en cancersjukdom satte de två andra medlemmarna lapp på luckan och avvecklade projektet genom att ge ut en Ultimate Best Of.



Telex / Euro-vision (Belgien 1980)
17:e plats av 19 bidrag i Haag

3 april 2020

Something Better / Finland 2014

Det verkade som att den nya finländska uttagningen UMK (Uuden musiikin kilpailu eller Tävlingen för ny musik) kanske skulle hitta sin form ändå. 2013 års utgåva hade hållit hög klass och hade flera starka kandidater att bjuda på och även om slutplaceringen i Malmö varit en besvikelse hade Krista Siegfrids fått stor uppmärksamhet.

Med allt detta färskt i minnet var startfältet 2014 långt ifrån så starkt som man kunde ha hoppats. Här fanns en del trevliga låtar och artister men ingenting som kändes riktigt färdigt eller färdigskruvat, och verkligen ingenting som kändes självklart att skicka ut i någon internationell hetluft.

Själva tävlingen hade ett utdraget upplägg där samtliga låtar först tävlade i en av två kvartsfinaler med sex låtar: en gick direkt till final, en åkte ut och övriga fyra gick vidare till semifinalen där sex av åtta låtar gick vidare. Publiken fick se i princip samma låtar och framträdanden vecka efter vecka och hann kanske tröttna en aning innan det blev finaldags.

Fördelen var att en del mindre erfarna artister hann få ordning på nerverna. Allra mest växte Softengine, ett band bestående av fem tonåringar från Seinäjoki, med den karismatiske sångaren Topi Latukka i spetsen. Ingen blev förvånad när gruppen slutligen vann den finska finalen.

Mer förvånade blev folk när Softengine slog an även i Köpenhamn. Först kvalificerade man sig för finalen, sedan tog man Finlands bästa placering sedan Lordi 2006.

Yle gjorde att stort ståhej om att Softengine var Finlands näst bästa resultat någonsin om man räknade utifrån hur många länder som deltog men det är ett väldigt underligt sätt att räkna på.

Softengines debutskiva "We Created The World" blev en framgång och uppföljarsingeln "Yellow House" blev en hit, men sedan blev det tyst. Året efter släppte man en EP som passerade helt spårlöst och två medlemmar lämnade gruppen. Förhoppningsvis har vi inte hört det sista åtminstone av Topi Latukka som känns alldeles för bra för att bli bortglömd.



Softengine / Something Better (Finland 2014)
11:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

1 april 2020

Het is een wonder / Nederländerna 1981

Att välja ut en enda artist som sjöng samtliga låtar i den nationella finalen hade inte lyckats så bra som man hoppats 1979 och istället öppnade man upp för flera artister på nytt. Fem artister fick framföra två låtar var och det systemet skulle användas nästan varje år fram till 1987 då man på nytt satsade på en enda artist.

Fem artister och tio låtar hade valts ut men kort tid före finalen hoppade Oscar Harris av. NOS tyckte att det var för lite med åtta bidrag och sökte på kort tid fram en ny kandidat.

Henriëtte Willems hade gett ut en enda singel under artistnamnet Linda Williams och var tämligen okänd. Hennes två låtar var de enda i den nationella finalen som framfördes till förinspelad musik och ingendera låten hade något färdigt slut utan tonades ut.

Storfavorit att vinna var Maribelle (Nederländerna 1984) med någon av sina låtar "Marionette" eller "Fantasie" och förvåningen var stor då "Het is een wonder" ("Det är ett under") drog förbi och vann. Lindas andra låt kom på sjunde plats och var B-sida på singeln.

"Het is een wonder" blev bara en mindre hit på hemmaplan där det mest spekulerades i vem som egentligen skrivit den. När programledaren läste upp Bart van der Laar som en av upphovsmännen fnissades och buades det i publiken. Bart van der Laar var en välkänd musikproducent men också ägaren av skivbolaget TTR. Försökte han kapa åt sig royalties genom att sätta sig själv som textförfattare?

I Dublin fanns det ändå ett visst intresse för det nederländska bidraget och inte minst för den engelska versionen "I Am The Lady" som oväntat nog handlar om äktenskapsbrott och hur underbart det är att vara älskarinna åt en gift man: "Alla gifta kvinnor ser minsann inte så glada ut".

Med på scenen i Dublin fanns Francis Goya - den andra av låtens två producenter - som tio år senare skulle återvända till ESC som dirigent för Luxemburgs bidrag.

Linda Williams skulle bara ge ut en singel till som soloartist men fortsatte arbeta som studiomusiker. 1993 agerade hon körsångerska i den belgiska finalen och 1999 fick hon och hennes dotter följa med Vanessa Chinitor till Jerusalem.

Bart van der Laar mördades i sitt hem i Hilversum i november 1981. Fallet, som allmänt kallades "showbizmordet", fick stor uppmärksamhet under många år i nederländsk media.



Linda Williams / Het is een wonder (Nederländerna 1981)
9:e plats av 20 bidrag i Dublin