15 juli 2020

Maman / Monaco 1969

Lille Jean-Jacques Bortolaï hade sjungit på gatorna i Toulon för att samla ihop pengar till en klassresa då någon skivbolagsmänniska kommit förbi och låtit sig imponeras av gossens klara och starka stämma. Det dröjde inte länge innan en första skiva hade spelats in, men utgivningen fick vänta då det snart erbjöds ett riktigt fint marknadsföringstillfälle.

Toulon låg i Radio-Monte-Carlos sändningsområde och de tyckte säkert att det kändes fiffigt att för en gångs skull kunna tävla i ESC med en artist som var i det närmaste lokal istället för att bara hyra in franska stjärnor. Jean-Jacques fick frågan om han ville representera Monaco i Madrid och det ville han gärna.

I Madrid gjorde Jean-Jacques sensation som den yngste deltagaren någonsin. I hela tävlingens historia har bara två solister varit yngre: Gili Netanel (Israel 1989) och Nathalie Pâque (Frankrike 1989). Underligt nog uppges Jean-Jacques vara 12 år gammal i alla tidningsuppgifter och allt pressmaterial trots att han är född i januari 1956 och därmed 13 år.

Aftonbladets reporter träffade den unge sångaren inför finalen och artikeln ger ett självsäkert och inte särskilt sympatiskt intryck: Jean-Jacques beskrivs som lätt ointresserad, tvärsäker på såväl seger som framtida stjärnstatus och berättar att ingen lärt honom hur man ska uppträda då han inte har något att lära. I bakgrunden tronar hans stolta mamma som ibland fyller i och avslutar hans meningar.

Var Jean-Jacques en riktig snorunge eller var han bara ett lydigt barn som upprepade det de vuxna lärt honom att säga? Var han faktiskt så där dryg eller är det journalistens förväntningar som lyser igenom?

Tävlingslåten "Maman" är en snabb och sentimental sång om barnet som drömmer att han blivit stor och gör saker som ska imponera på hans mamma - som att vara soldat eller styra en stor båt - och är lycklig tills han inser att när han blir vuxen blir hans älskade mamma gammal. Vips vill ha glömma sin dröm och förbli ett barn i sin mammas famn för evigt. Sigmund Freud skulle säkert ha kunnat skriva en rätt intressant uppsats om den här sångtexten.

Jean-Jacques gav ett rätt teatraliskt men kraftfullt intryck på scenen - sjunga kunde han faktiskt - och fick en sjätteplats för besväret, men det enda alla mindes efteråt var fiaskot med fyra vinnare. "Maman" blev ändå populär i Spanien och släpptes även i en spansk version som även verkar ha haft viss framgång i Sydamerika.

Sedan blev det ändå inte mycket med sångkarriären. Jean-Jacques spelade in en singel till - "Tout seul au monde" - som marknadsfördes via RMC och sedan blev det tyst. Lyssnar man på den andra singeln anar man att målbrottet väntade runt hörnet och att karriären fick ta en paus.

Inte särskilt mycket senare började det cirkulera falska rykten att den unga artisten hade dött i en bilolycka. Slutet av 1960-talet var de vilda ryktenas glada tid - jämför med Paul is dead, en konspirationsteori om att Paul McCartney dött i en olycka och ersatts av en skådespelare.

Några år senare försökte sig Jean-Jacques på en comeback - nu under namnet Jean-Jacques Delarive - men "Oublier ton nom" blev hans sista singel. Istället väntade en tillvaro som rugbytränare och familjefar. Han har alltid fortsatt att sjunga, bara inte professionellt.



Jean-Jacques / Maman (Monaco 1969)
6:e plats av 16 bidrag i Madrid

13 juli 2020

Hemel en aarde / Nederländerna 1998


Nederländerna hade åkt kana mellan topp tio och den absoluta botten på sina senaste försök. Så kunde det inte fortsätta: med de nya kvalificeringsreglerna - baserade på ländernas genomsnittliga poäng beräknat på de senaste fem åren - riskerade man att åka ur om det blev två fiaskon i rad.

NOS bestämde sig för att öppna plånboken och ordna en rejäl galafinal för första gången på flera år. Man skakade fram åtta bidrag framförda av åtta olika artister och satte de båda tv-stjärnorna Paul de Leeuw och Linda de Mol att leda programmet och bidra med stjärnglans och temperament.

Nivån på bidragen var närmast chockerande hög. Några år senare, då Nederländerna skulle tappa fart och riktning och bli ett av de svagaste deltagarländerna i ESC, skulle man se tillbaka på finalen 1998 och undra var det egentligen gick fel.

Den höga nivån till trots blev det närmast en promenadseger för 20-åriga Edsilia Rombley som tidigare vunnit den europeiska finalen av Sikta mot stjärnorna som Oleta Adams. Även tvåan Nurlaila applåderades flitigt och vann senare OGAE:s Second Chance Contest.

"Hemel en aarde", skriven av samma team som tidigare skrivit "Vrede" för Ruth Jacott 1993, gav rejält utrymme åt Edsilias röst och var ett populärt val. Den enda kritik som hördes till en början kom från landets radiostationer som tyckte studioinspelningen lät plastig och spelade liveversionen från den nationella finalen istället.

I Birmingham hörde Edsilia till toppfavoriterna och visade sig ha en extra växel att lägga i när det väl gällde. Vartefter tittarrösterna flödade in från runtom Europa låg Nederländerna flera gånger i ledning och var närmare en viktoria än man varit någon gång sedan Teach-In vann i Stockholm 1975.

Flera tyckare - inte minst i de svenska tidningarna - spekulerade i om Nederländerna kanske skulle ha vunnit om sångspråket varit fritt och Edsilia hade fått sjunga på engelska istället. Året efter fick alla delegationer välja vilket språk de ville sjunga på.

"Hemel en aarde" blev en hit som Edsilia skulle visa sig ha svårt att följa upp. Hon förblev ett känt ansikte - men mest som tjejen från melodifestivalen - och hade inga större kommersiella framgångar de följande åren. När NOS frågade om hon ville representera dem på nytt 2007 tackade hon ja.



Edsilia / Hemel en aarde (Nederländerna 1998)
4:e plats av 25 bidrag i Birmingham

11 juli 2020

Lisa Mona Lisa / Österrike 1988

En av de viktigaste sakerna att minnas i alla sammanhang är att äga sina egna misslyckanden och inte försöka hitta svepskäl till att något gått åt skogen. Lätt att säga, svårt att minnas i stundens hetta. Det skulle Österrikes representant Wilfried bittert få erfara.

Trots att det inte gått något vidare för de något mer svårmodiga och inåtvända bidrag Österrike skickat till ESC 1986 och 1987 fastnade ORF än en gång för en melankolisk och mollbetonad ballad då de internt valde sitt bidrag till Dublin.

"Lisa Mona Lisa" var sången om en svårfångad nattfjäril som sover sig genom dagen och dansar hela natten. Lyssnar man noga hör man att hon egentligen gråter då hon skrattar, och skrattar gör hon hela tiden. En vacker dag kanske hon ska förstå att någon faktiskt kan älska henne.

Från början var bidraget på franska, men då reglerna krävde sång på ländernas officiella språk fick man i all hast skriva en tysk text istället. Det skulle dröja tills 2016 innan Österrike sjöng på Voltaires språk i ESC.

Wilfried Scheutz - som även var en av upphovsmännen - hade en lång och färgstark karriär bakom sig. Under 1970-talet hade han varit en av de mest kända under austropop-paraplyet, det vill säga de artister som sjöng pop och rock på österrikisk tyska. 

Han hade doppat sina tår i nästan varje genre som fanns och radat upp framgångar utan att någonsin framstå som särdeles allvarlig eller alltför seriös. Musik var kul och väl värt att ta med en klackspark. Vid sidan av musiken skådespelade han också och hade synts i en mycket liten roll i den uppmärksammade tv-serien "Förintelsen"

"Lisa Mona Lisa" hann bli populär på hemmaplan före Dublin, men där gick det så illa som det kunde gå: allra sista plats och inte en enda poäng att ta med sig hem. Och i den allmänna besvikelsen slant tungan illa.

Wilfried sa till de österrikiska tidningarna att hans sistaplats var politisk och inte musikalisk: att ingen ville rösta på Österrike efter Waldheim-affären. Nu såg folk på hemmaplan rött: där stod den tidigare spelevinken och muntergöken och skyllde sitt eget fiasko på den största och sårigaste nationella skandalen efter kriget. Wilfried sågades i pressen, hans låt åkte kana ut från den österrikiska topplistan och karriären fick sig en rejäl knäck.

Efter att ha legat lågt en tid återvände Wilfried till scenen: mest som skådespelare men även som musiker i olika projekt. 

När Wilfried Scheutz 2017 avled i cancer - 67 år gammal - låg såväl Waldheimaffären som Dublinfiaskot långt bak i tiden. Han hann få en viss revival och flera samlingsskivor med hans gamla hits gav ut i handeln. 2018 fick han postumt en Amadeus - en österrikisk Grammy - för sitt livsverk.



Wilfried / Lisa Mona Lisa (Österrike 1988)
21:a plats av 21 bidrag i Dublin 

9 juli 2020

Junger Tag / Västtyskland 1973

Dansk tv hade hoppat av ESC efter finalen 1966 och hölls nu borta för sjunde året i rad. Programmet förblev ändå populärt bland danska tittare som kunde se EBU:s schlagerfestival på svensk eller tysk tv, beroende på var i landet de bodde. 1973 hade de dessutom en egen artist att hålla tummarna för. Man kan undra om någon alls såg på dansk tv på kvällen den sjunde april?

Gitte Hænnings pappa var musiklärare och dottern hade tidigt börjat att uppträda och blev snart en stor barnstjärna i hela Skandinavien.

1962 var hon storfavorit att vinna den danska melodifestivalen, men "Jeg snakker med mig selv" diskades bara minuter före sändning efter att textförfattaren visslat melodin i danska radions matsal mellan repetitionerna. 

Året efter var ett viktigt steg på vägen bort från att "bara" vara barnstjärna: hon låg etta i Danmark med "Ta med ud og fisk", fick en brottarhit i Sverige (där hennes namn skrevs "Henning" för enkelhetens skull) med "Kom ned på jorden igen" och - viktigast av allt - så vann hon Deutsche Schlagerfestspiele och fick sitt stora genombrott i Tyskland.

"Ich will 'nen Cowboy als Mann" var en kul och fartfylld låt som flirtade vilt med västtyskarnas fäbless för allt amerikanskt. Den låg etta på den tyska topplistan i två månader och sålde över en miljon exemplar inom två år. 

Nu blev Gitte ett av de största namnen inom den tyska schlagerindustrin - en minst lika stor stjärna som Siw Malmkvist (Sverige 1960, Västtyskland 1969) och Wenche Myhre (Västtyskland 1968). 

Men när Gitte ställde upp i den västtyska finalen 1973 - där sex artister sjöng två låtar var - brändes det kanske lite under fötterna. Hon hade inte haft någon riktig hit på två år och kvinnliga schlagerstjärnor satt aldrig särskilt säkert i sadeln: om man inte längre sålde åkte man ut i kylan, oavsett hur populär man en gång varit.

Det måste ha varit en lättnad för henne att vinna den lite halvtrista tyska finalen - all pompa och ståt och extravagans publiken bjudits på året innan var som bortblåst - och den enda riktigt svåra konkurrensen bjöds av Tonia (Belgien 1966) som kom på andra plats.

Gitte var måttligt förtjust i "Junger Tag" - hon hade hoppats att hennes andra låt skulle ha vunnit istället - men singeln slog an väl och tog henne tillbaka upp på listorna. Trots att resultatet i Luxemburg blev ljummet lyckades Gitte hänga kvar i rampljuset och förbli en relevant artist.

1978 ställde hon upp i Luxemburgs final men "Rien qu'une femme" hade ingen chans mot Baccara.

På 1980-talet satsade hon på mer krävande material för en vuxnare publik - en satsning som även den gick hem. 2014 firade hon 60 år som scenartist och konstaterade att hennes Cowboy från 1963 fortfarande var hennes allra största hit.



Gitte / Junger Tag (Västtyskland 1973)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

7 juli 2020

Penso em ti / Portugal 1985

Det var ingen stor överraskning att Adelaide Ferreira vann Festival da Canção 1985. Hon hade så att säga jobbat upp sig mot det under ett helt år och hade i princip öppet mål i den nationella finalen. 

Från början var hon rocksångerska - "Baby Suicida" gjorde ett stort intryck på publiken 1981 - men i den portugisiska finalen 1984 visade hon för första gången upp sig som balladsångerska.

"Quero-te, choro-te, odeio-te, adoro-te" gick hem hos både juryn och publiken och kom på andra plats efter Maria Guinot, som fick åka till Luxemburg.

Adelaide fick åka till Mexiko istället. RTP valde ut henne att representera Portugal vid Festival OTI - de latinamerikanska ländernas motsvarighet till ESC - i november 1984. Trots att "Vem no meu sonho" inte var någon personlig favorit för Adelaide gav hon järnet då det gällde och landade på andra plats i tävlingen.

Det var verkligen inte varje år som Portugal visade framfötterna i någon internationell sångtävling och så högt hade man aldrig placerat sig i OTI tidigare. 

"Penso em ti" ("Jag tänker på dig") - ibland med tillägget "Eu sei" ("Jag vet") - var om man så vill en vidareutveckling av låten Adelaide tävlat med i Mexiko och vann Festival da Canção tämligen överlägset.

En och annan trodde att Adelaide kanske skulle kunna skrälla till en aning även i Göteborg. Inte minst var Christer Lindarw förtjust och utsåg henne till tävlingens i särklass snyggast klädda artist, även om han tyckte att SVT inte riktigt kunde filma så exklusiva kläder - de glittrade inte som de borde i rutan.

Kanske får man skylla på att det var för många ballader i startfältet men i omröstningen klappade Portugal ihop totalt och räddades av Grekland - som röstade sist av alla - från att komma allra sist. 

Det var bara en halv chock för Adelaide som senare sade sig ha blandade känslor inför sitt deltagande. Hon var nöjd med den egna insatsen men besviken över hur dåliga man varit på att göra promotion och sälja in sin låt. Man kan inte förvänta sig framgång om man inte kan spela spelet, menade hon.

Besvikelsen till trots hade hon nu etablerat sig rejält som sångerska och skulle skörda stora framgångar de kommande åren. Vid sidan av sången skådespelade hon också i flera portugisiska tv-serier.

2015 ställde hon upp på nytt i Festival da Canção med "Paz" utan att gå vidare till finalen.



Adelaide / Penso em ti (Portugal 1985)
18:e plats av 19 bidrag i Göteborg

5 juli 2020

I Do / Malta 2006

I ganska många år hade Malta skickat sina egna inhemska vinnare till det lilla tyska skivbolaget CAP Sounds i Hofheim, där låtarna fått en ofta välbehövlig vårstädning och ansiktslyftning. När man jobbat med Fabrizio Faniello 2001 blev man så imponerade av hans förmågor att man erbjöd honom ett mer långsiktigt kontrakt.

Under flera års tid spelade man in material tillsammans. Låtar som "Show Me Now" och "Let Me Be Your Lover" spelades en del på olika radiostationer och 2004 bar samarbetet frukt rejält.

"I'm In Love (The Whistle Hit)" skrällde till och blev en riktig hit i Sverige (och en lite mindre hit i Finland och Belgien). Här fanns potential för en riktig lansering, men det påföljande albumet tog aldrig riktigt fart. Vad kunde vara bättre än lite exponering via Eurovision Song Contest?

När Fabrizio ställde upp i den maltesiska finalen 2006 med den schlagerpoppiga "I Do" drabbades han av ljudproblem och fick sjunga en gång till. Trots att han var en av öns största stjärnor med ett visst internationellt rykte och fick sjunga en extra gång vann han "bara" med futtiga 106 telefonrösters marginal.

Tyckte publiken att låten kändes för putsad? Eller att den kändes köpt? Officiellt hade Fabrizio skrivit den själv, men i Aten var det en illa bevarad hemlighet att "I Do" skickats in och ratats för Melodifestivalen. Det hade inte gått för sig om den inte varit skriven av svenska låtskrivare.

Malta sågs ändå som en outsider och möjlig överraskning i förhandstipsen inför Aten. Svenskklingande schlager av den här sorten hade gått bra förr och refrängen var tämligen klistrig. Låten putsades till en aning och Fabrizio fick spela in en kul video. Man hade även öppnat plånboken och hyrt in Alex Panayi (Cypern 1995, 2000) som bakgrundssångare för att ge mer djup åt sången.

Väl på plats i Aten rasade hela korthuset samman. Fabrizio kändes trött och livlös och var helt obegripligt felstylad. Den vokala hjälpen till trots lät sången tunn och sur. Till slut fick Malta en enda poäng från Albanien och kom allra sist i tävlingen. Ett onödigt hårt öde med tanke på att där fanns ett par riktigt gräsliga bidrag i startlistan (Hej, Moldavien).

Trots att den internationella karriären i realiteten drog sin sista suck den där majkvällen i Aten förblev Fabrizio ett stort namn hemma på Malta i några år till men sedan blev det rätt tyst. 2015 skapade Fabrizio rubriker på nytt då han offentligt berätta om kampen att övervinna sitt drogberoende.

2017 representerade hans lillasyster Claudia Malta vid ESC i Kiev och ett år senare släppte Fabrizio sitt första album på sju år.



Fabrizio Faniello / I Do (Malta 2006)
24:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

3 juli 2020

Contigo hasta el final / Spanien 2013

Att välja ut Pastora Soler och sedan låta henne sjunga samtliga låtar i den nationella finalen hade gett god utdelning 2012. Hon fick stor uppmärksamhet i spanska medier, bidraget blev en kommersiell framgång och en snackis inför finalen i Baku.

Även om man hoppats på lite mer generös poängutdelning tog man sig ändå in bland de tio bästa för första gången på åtta år. Självklart skulle upplägget upprepas - frågan var bara vem som var den rätta artisten? RTVE letade efter någon som både var etablerad på hemmaplan och hade internationell potential.

Valet föll på El sueño de Morfeo - en trio som blandade lite rockigare pop med influenser från den keltiska folkmusik som traditionellt funnits i gruppens hemregion Asturien. Man hade slagit igenom stort efter ett gästspel i tv-serien Los Serrano och hade släppt fyra album tillsammans, varav det senaste inte sålt fullt lika bra som de tidigare.

I den nationella finalen sjöng gruppen tre bidrag. Tittarna hade halva makten, den andra halvan låg hos en trehövdad jury bestående av den spanska ESC-kommentatorn José María Íñigo, Rosa López (Spanien 2002) och Marco Mengoni (Italien 2013) som den spanska gruppen skulle tävla emot i Malmö.

Samtliga hade samma favoritlåt och "Contigo hasta el final" vann i stor stil. Den var ingen dålig låt egentligen men var full av underliga tempoväxlingar och krumsprång som gjorde att den aldrig riktigt kom loss. Gruppen spelade in en snygg video hemma i Asturien och låten blev en mindre hit i Spanien.

Det vore synd att kalla Spanien för en förhandsfavorit men det lilla hopp som ändå kunde ha funnits grusades rejält när repetitionerna började. Att El sueño de Morfeo - eller ESDM som de kallade sig för att göra livet lättare för alla journalister - var ett rutinerat gäng märktes det plötsligt väldigt lite av. 

Sångerskan Raquel del Rosario flängde hit och dit över scenen och tappade såväl kamerorna som andan och tonsäkerheten. Till slut fick man poäng enbart från Albanien och Italien och slapp undan en pinsam sistaplats med blotta förskräckelsen.

El sueño de Morfeo gav ut ett album till, där man samarbetade med en mängd andra kända artister, men ansåg sig sedan ha gjort allt man kunde göra och gick skilda vägar innan året var slut.



ESDM / Contigo hasta el final (Spanien 2013)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

1 juli 2020

Shame On You / Danmark 2004

Intresset för Eurovision Song Contest i Danmark hade gått från milt ointresse till rena kokpunkten efter att bröderna Olsen segrat i Stockholm och Köpenhamn stått värd för första gången på 36 år. Den stora entusiasmen till trots fick man en rejäl örfil i Tallinn 2002, då man kasserade in sin hittills enda sistaplats och fick stå över tävlandet ett år.

När den danska finalen 2004 hölls i Århus visade det sig att publikens intresse ganska långt fanns kvar. Inte minst fick vinnaren stor uppmärksamhet i danska tidningar.

Tomas Thordarson var en mycket energisk 26-åring med en del av sina rötter på Island. Han hade studerat musik och sjungit i band och synts i DR:s populära talangjakt Stjerne for en aften, men det tidningar skrev mest om var att han var öppet homosexuell och att han adopterat ett barn tillsammans med sin make.

"Sig det' løgn" var en glad och lättfångad - om än något repetitiv - nordisk schlagerlatino av en sort som redan varit mycket populär och hörts ofta, inte minst i den svenska melodifestivalen. Inför finalen i Istanbul skrev man en engelsk version och tänkte ut ett visuellt trick som skulle få Tomas att fastna i tittarnas minne.

Sångaren hade utrustats med ett par skor med inbyggda inlines och under ett långt mellanspel rullade han fram längs scenen. En något tam låt med ett något övertänt framträdande hade nog behövt lite mer än bara rullskor och Danmark tog sig inte vidare ur historiens första tv-sända semifinal.

Tomas Thordarson fick pris som "Årets homo" vid LGBT Danmarks årliga gala men försvann sedan ganska snabbt ut ur rampljuset.

Kanske hade det varit bättre att skicka tvåan i danska finalen till Istanbul istället: det etablerade bandet Zididada använde "Prinsesse" för att marknadsföra sin nya samlingsskiva och är aktiva än idag. Dansk Melodi Grand Prix skulle istället komma att bli en scen för mestadels nya och okända talanger, där de flesta vinnare i likhet med Tomas Thordarson skulle få svårt att bygga karriärer efteråt.



Tomas Thordarson / Shame On You (Danmark 2004)
13:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

29 juni 2020

Fairytales About Love / Bosnien-Hercegovina 2002

Bosnien-Hercegovinas final 2001 såg lovande ut på pappret med många bra låtar och lovande artister men slutade i ett riktigt magplask då medlemmarna av expertjuryn struntade i vem som vann och enbart röstade bort de starkaste låtarna framförda av artister med "fel" etnicitet. 

Resultatet i Köpenhamn hade blivit blekt med all rätt och det enda som räddade bosnierna kvar i final var svag konkurrens och ett par snälla grannröster. Efter ett sådant fiasko skulle vem som helst med huvudet på skaft ha tänkt om och ändrat på allt. Skulle man tycka.

På PBS i Sarajevo låtsades man istället som om det regnade och ordnade en final till på precis samma premisser. Bra låtar och artister från hela landet som sjöng sina bidrag i en tv-studio för att raskt bli bortröstade av en kraftigt taktikröstande jury.

Än en gång fick flera starka låtar stryka på foten. En låt av Dino Merlin (Bosnien-Hercegovina 1999, 2011) framförd av Emina Jahović som snart skulle bli stjärna i Serbien. Den heta stjärnan Tinka Milinović med en uppseendeväckande show. Och så kanske den bästa låten av alla med Boris Režak som fick vokalt stöd av Kati Karney (Tyskland 1994).

Istället valde juryn fullständig obegripligt fram en riktigt blek och intetsägande låt, en sann dansbandsschlager av en sort som inte sällan hörts i de jugoslaviska finalerna under 1980-talet. 

"Na jastuku za dvoje" ("På en kudde för två") sjöngs av Maja Tatić, en 32-årig sångerska född i Belgrad. Hon hade sjungit i flera band och tillbringat åtta år på Kanarieöarna där hon sjungit och showat för turister. 

Maja hade en helt okej röst men var kanske inget riktigt fyrverkeri till scenpersonlighet. För att få till lite glitter i rutan skickade man med Tinka som bakgrundssångerka, men det hjälpte föga. I Tallinn sjöng man på engelska men låten blev inte bättre av det.

Bosnien lyckades på något sätt sno ihop tillräckligt med poäng för att få dela en trettondeplats med Belgien och Slovenien. Det här var sista året som några placeringar delades: från och med 2003 skulle EBU:s dator blixtsnabbt separera alla delade poängsummor istället.

Bosnien-Hercegovina hängde kvar i finalen ett år till men nu tyckte till och med PBS att måttet var rågat och året efter ändrade man sin uttagning rejält. Maja Tatić fortsatte att sjunga, delta i festivaler och ge ut ett par skivor de kommande åren utan att bli någon större stjärna. 

Tinka skulle komma att samarbeta med Ralph Siegel och fick representera Schweiz vid ESC i Aten 2006.



Maja Tatić / Fairytales About Love (Bosnien-Hercegovina 2002)
Delad 13:e plats av 24 bidrag i Tallinn

27 juni 2020

Nocturne / Norge 1995

Rolf Løvland - som sopat hem Norges första seger 1985 med Bobbysocks och "La de swinge" - åkte med den norska delegation till Millstreet 1993 för att dirigera orkestern. Där fick han samarbeta med Fionnuala Sherry, som spelade det långa solot som inleder "Alle mine tankar". Tycke uppstod och de båda började prata om att eventuellt göra något tillsammans.

Fionnuala hade börjat spela fiol redan som åttaåring och startade sin professionella bana då hon 1984 fick anställning RTÉ:s egen orkester. Där skulle hon stanna under tio års tid och bland annat sitta med i orkestern vid ESC.

Fionnuala och Rolf hittade en gemensam grund att stå på och bestämde sig för att spela in ett helt album tillsammans, fullt av musik människor för enkelhetens skull skulle kalla New Age, under namnet Secret Garden.

När skivan var nästan färdig bad NRK Rolf Løvland av skicka in ett bidrag till den norska melodifestivalen 1995. Under nio veckor skulle två låtar ställas mot varandra - en från en inbjuden låtskrivare, en utvald från en öppen tävling - och tittarna fick rösta sin favorit vidare.

Rolf var långt ifrån säker på att det här var en bra idé men det vore onekligen bra med lite synlighet för den nya duon. Men skulle den här typen av musik fungera i sammanhanget?

Med en liten nypa text - och då menar jag verkligen en riktigt liten nypa - av Petter Skavlan ställde Secret Garden upp med "Nocturne", ett närmast helt instrumentalt stycke. Förstärkta av Hans Fredrik Jacobsen på flöjt, Åsa Jinder på nyckelharpa och Gunnhild Tvinnereim från Oslo Gospel Choir - som fick sjunga de totalt tjugofyra orden - tog man sig med riktigt tunn marginal vidare till finalen.

I finalen gick det bättre. Där var "Nocturne" favorit hos samtliga jurygrupper och vann en högst komfortabel seger. Det talades mycket om det norska bidraget och hur ovanligt det var. Hur modigt och experimentellt. Och hur chanslöst det hela förmodligen skulle vara i omröstningen.

Väl på plats i Dublin - där konkurrensen sannerligen är allt annat än mördande - var det annat ljud i skällan. Få trodde på vinst, men nog förväntades Secret Garden placera sig högt. Vinna skulle ju Storbritanniens rap göra. Eller - om man fick tro irländska bookmakers - Sloveniens ballad.

Och ändå. Någonstans halvvägs genom röstningen, efter att Sverige legat etta mest hela tiden, började Norge smyga upp i toppen. När Grekland som sista land avgett sina poäng hade "Nocturne" skaffat sig en riktigt bekväm segermarginal. Irländsk tv hade uppenbart tänkte sig det som ett möjligt scenario: Norges delegation var en av tre som fått ballonger uppriggade i taket som kunde släppas ned när segern var klar. De två andra länderna som fått ballonger var Sverige och Frankrike.

"Nocturne" blev dessutom en ovanligt stor kommersiell framgång i en tävling där inga vinnare blivit stora hits på flera år. Singeln sålde för all del bra i en del länder men framför allt blev Secret Gardens CD en storsäljare, framför allt i länder som hade skilda topplistor för New Age. 

En av låtarna på skivan gjorde intryck på Barbra Streisand som inte bara spelade in den på skiva utan även sjöng den på sitt bröllop. 

Karriärens allra största framgång kom ändå på det andra albumet. "You Raise Me Up" - ursprungligen med sång av Brian Kennedy (Irland 2006) - blev en gigantisk storsäljare över hela världen, inte minst i en version med Westlife.

Secret Garden förblev ett stabilt fenomen och har fram till idag (2020) släppt nio album och en gemensam självbiografi, "You Raise Me Up: The Story of Secret Garden".

För den som vill läsa mer om den norska finalen rekommenderas Ole Christians Grand Prix-blogg.



Secret Garden / Nocturne (Norge 1995)
1:a plats av 23 bidrag i Dublin

25 juni 2020

Natati la khaiai / Israel 1974

Ibland, när du är för ambitiös och pretentiös för ditt eget bästa, är det bra att ha någon som säger dig sanningen rakt i ansiktet så du kan lägga om kursen och förenkla det du gör. Men bara om du fått vara tillräckligt ambitiös och pretentiös först.

Kaveret ("Bikupan") var ett gäng musiker som träffats under militärtjänsten och som spelat ihop på lösa grunder och i olika konstellationer under flera år. De hade skrivit en rockopera tillsammans som de planerade att sätta upp.

I samma veva skrev de kontrakt med en framgångsrik producent som gillade dem men som ogillade idén med en rockopera. På hans inrådan skrotade bandet hela planen och bröt istället ut de bästa låtarna och byggde en mer traditionell show runt dem. Det visade sig vara en bra plan.

Deras låt "HaMagafayim shel Barukh" ("Barukhs stövlar") blev en enorm framgång och blev årets största hit i Israel 1973. Även gruppens turné blev en riktig kioskvältare och det låg säkert nära till hands för IBA att välja ut Kaveret att representera dem vid ESC i Brighton.

Möjligen satt Ilanit hemma framför sin tv och muttrade: hon hade varit tvungen att gneta ihop hela kostnaden för att skicka sin lilla delegation till Luxemburg 1973 och nu valde IBA ut ett sjumannaband för uppgiften.

Sju personer var en för mycket för EBU:s regler, så bandets keyboardist Yoni Rechter fick dirigera orkestern istället. Det mesta av musiken låg på band så det var kanske ingen enorm utmaning, men med sina 23 år är Rechter en av de yngsta dirigenterna i tävlingens historia.

"Natati la khaiai" ("Jag gav henne mitt liv") var ännu en svängig och underfundig låt som snabbt blev en stor hit i Israel. Internationellt kallade man sig alltid Poogy - så även i Brighton - vilket var trummisen Meir Fenigsteins smeknamn. 

En delad sjundeplats var inget pjåkigt resultat och Poogy gav ut sin låt även i engelsk version. B-sidan på singeln var "Morris And His Turtle", en engelsk version av "HaMagafayim shel Barukh".

I backspegeln kan man konstatera att "Natati la khaiai" är ett ovanligt organiskt bidrag från Israel: ofta har man tävlat med låtar skrivna efter något sorts formula för att passa in i ESC medan Kaveret helt enkelt gjorde en låt i sin vanliga stil.

Det skulle vara svårt att leva upp till de första monumentala framgångarna och efter ett misslyckat försök till USA-lansering upplöstes gruppen 1976 och gick vidare till nya projekt.

Idag räknas Kaveret som verkliga pionjärer och en av hörnstenarna inom israelisk musik. Bandet har återförenats ett par gånger med stor framgång, senast 2013.



Poogy / Natati la khaiai (Israel 1974)
Delad 7:e plats av 17 bidrag i Brighton

23 juni 2020

Love Is / Storbritannien 1985

Sedan den senaste segern med Bucks Fizz hade det gått grus i det tidigare så väloljade brittiska maskineriet. De tre senaste åren hade man landat utanför de fem bästa och i Luxemburg 1984 hade publiken buat åt Belle & The Devotions. Så här kunde man inte ha det.

För att ta större kontroll över vem som representerade dem ville BBC gå tillbaka till det system som använts 1964-1975: att låta en på förhand utvald artist sjunga samtliga låtar i den nationella finalen. Deras förstahandsval var Bonnie Tyler som nyligen haft en världshit med "Total Eclipse Of The Heart". När hon tackade nej - gissningsvis hade hon viktigare saker för sig - gick frågan till Lena Zavaroni.

Nu satte Musical Publisher's Association - som hjälpt BBC att ta emot de 333 bidrag som skickats in - ned foten. De insisterade på att låtskrivarna själva skulle få välja vem som skulle framföra deras bidrag och så fick det bli.

BBC var ändå nöjda - de hade fått en stor fisk på kroken. Glamrockaren Alvin Stardust, som nyligen gjort comeback på de brittiska topplistorna, fanns bland de åtta utvalda. De flesta var nog säkra på att "The Clock On The Wall" skulle vinna, men Stardust fick nöja sig med en tredjeplats.

Istället gav juryn sina högsta poäng till Victoria "Vikki" Watson som själv varit med och skrivit sin låt "Love Is". Det var en trygg låt i ett relativt tidstypiskt arrangemang, med ett visst driv i en refräng som ändå kändes bekant.

Lite väl bekant, kanske. Ola Håkansson från Secret Service tyckte sig höra onödigt mycket av sin egen hit "Ten O'Clock Postman" i det brittiska bidraget och sa till svenska tidningar att han funderade på att anmäla britterna för upphovsrättsintrång, något han i slutändan lät bli att göra.

Det största frågetecknet får ändå sägas vara Vikkis obegripligt tantiga styling som helt bryter mot vad låten kunde ha varit. En lite fräckare uppenbarelse kunde kanske ha gjort en vinnare av "Love Is" som i slutändan bara var fem poäng ifrån att ge Storbritannien ännu en andraplats.

På hemmaplan gick bidraget spårlöst förbi och Vikki glömdes snabbt bort. Många år senare skulle hon ändå etablera sig som musiker med ett mer new age-inriktat sound. Under namnet Aeone (hennes hela namn är Aeone Victoria Watson) har hon släppt flera skivor och skriver mycket musik för film och tv, numer med Los Angeles som bas.

Bonnie Tyler skulle få frågan en gång till och 2013 tackade hon ja till att representera Storbritannien vid ESC i Malmö.



Vikki / Love Is (Storbritannien 1985)
4:e plats av 19 bidrag i Göteborg

21 juni 2020

Hey nana / Belgien 1979

Man kunde tänka sig att den flamländska tv:n BRT ville göra det lätt för sig när man på förhand utsåg Micha Marah att representera dem vid ESC i Jerusalem. Men att göra det lätt för sig var verkligen inte BRT:s grej och även det här året lyckades man komplicera något som på pappret verkade enkelt.

Micha Marah var ingalunda landets största stjärna men en etablerad artist med ett antal hits på meritlistan. Dessutom hade hon mer än en koppling till ESC då hon deltagit i de nationella finalerna 1971 och 1975 och fått en hit med en nederländskspråkig version av Spanien 1971.

Michas team och BRT valde tillsammans ut sex bidrag och sedan började man koka kubikmetervis med soppa på en enda liten spik. Man ordnade inte färre än fyra semifinaler för att fiska fram tre finalister: vecka efter vecka sjöng Micha igenom tävlingslåtarna och sedan fick tittarna rösta. Varje vecka fick bidraget med minst röster lämna tävlingen.

Varje vecka placerade sig samma tre låtar i toppen och varje vecka vann "Comment ça va" med allt större marginal. Micha gjorde heller ingen hemlighet av att det var låten hon ville ta med sig till Israel.

Kanske stack sångerskans självsäkerhet i ögonen på de ansvariga hos BRT men i finalen bestämdes det att makten skulle flyttas från tittarna till en liten grupp experter, utsedda av tv-bolaget. Micha Marah tappade hakan då de istället röstade fram "Hey nana" - en klämmig men enkel schlager med direkt infantil text - som vinnare.

Micha hade redan från början motsatt sig att ta med "Hey nana" bland de sex låtarna men hade blivit överkörd av BRT. Nu tappade hon humöret fullständigt och gjorde sig osams med upphovsmännen genom att hävda att vinnaren var ett plagiat och borde diskvalificeras.

Micha övervägde att dra sig ur, men BRT hotade i så fall att stämma henne för kontraktsbrott. Samtidigt övervägde tv-bolaget att själva peta sin stjärna och ersätta henne med Nancy Dee som sjungit i kören i den belgiska finalen. Micha Marah har flera gånger beskrivit hela processen som en ren mardröm, men till slut gick hon med på att sjunga "Hey nana" i ESC.

Det kan verka oväntat, men Micha Marah har sagt i flera intervjuer att hon njöt av sin resa till Jerusalem. Av hur proffsigt allt var organiserat och hur väl artisterna togs om hand. Hon tyckte det var synd att hon själv inte skulle ha någon chans i tävlingen men bestämde sig för att vara professionell och krama de sista dropparna ur sin sång.

Belgien fick låga poäng av tre länder och fick dela sistaplatsen med Österrike. Micha var nöjd med sin insats och med resultatet men ville aldrig sjunga "Hey nana" igen och spelade aldrig in den på skiva. Många gånger har hon talat om sitt deltagande som en bortslarvad chans.

Micha Marah har förblivit aktiv och framgångsrik, även som programledare i radio och tv. På senare år har hon sjungit 60-talshits tillsammans med Alana Dante och Sandra Kim i trio Soul DivaZ.



Micha Marah / Hey nana (Belgien 1979)
Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

19 juni 2020

Giorgio / Schweiz 1958

Om den schweiziska finalen 1958 vet vi egentligen ingenting mer än att den ägt rum och att den nog i princip bara kunde sluta på ett sätt. Namnen bakom vinnarlåten var väletablerade och mycket uppskattade.

Lys Assia hade redan representerat Schweiz 1956 och 1957 och syntes nu i de europeiska tv-rutorna för tredje året i rad, nu med en låt som av allt att döma var snidad specifikt för henne.

Lys första stora skivframgång hade kommit 1950, då hon sjöng in sången "O mein Papa" från operetten "Das Feuerwerk" - en ny version på högtyska av en uppsättning som gjort lycka på schweizertyska redan i slutet av 1930-talet.

"O mein Papa" var ett krångligt nummer att sjunga men Lys prickade helt rätt och med tiden spred sig sången över världen i olika versioner till kompositören Paul Burkhards stora glädje.

Teamet Burkhard/Assia återförenades i den schweiziska finalen där de tävlade med den mycket speciella "Giorgio" - en riktig galopp till sång som i fulltempo rusar igenom ett romantiskt veckoslut där textens jag träffar charmknutten Giorgio vid Lago Maggiores strand.

Paret äter och dricker med god aptit ("risotto, risotto, risotto, risotto") och ägnar sig åt "molto amore" varpå Lys plötsligt får något rent av vilt i blicken. Efter Belgien 1958 är det här det första bidraget i ESC-historien som relativt öppet anspelar på sex, vilket Lys Assias fans kanske inte skulle väntat sig.

Värt att notera är att textens glidande mellan tyska och italienska gör "Giorgio" till den första låten i ESC som framförts på mer än ett språk.

I Hilversum fick Schweiz ett varmt mottagande och var i slutändan bara fyra poäng ifrån att vinna hela finalen. Med tanke på att Lys Assia var ett stort namn på den tyska marknaden är det minst sagt suspekt att "Giorgio" fick noll poäng från såväl Västtyskland som Österrike.

Lys Assia förblev framgångsrik i några år till men när hon 1963 gifte sig med den danske affärsmannen Oscar Pedersen avvecklade hon artistkarriären för att vara hustru på heltid. Efter makens död i en trafikolycka 1995 sökte sig Lys tillbaka till rampljuset och återupptog sången.

Inte minst blev Lys Assia en flitig gäst i ESC-sammanhang där hon ofta framställdes som hela tävlingens varma och glada farmor, trots att åtskilliga människor hon samarbetat med vittnat om hennes mindre trevliga och generösa sidor och hennes med åren allt vassare tunga.

Såväl 2011 som 2012 försökte hon sig på att få tävla på nytt i ESC - med Ralph Siegel som vapendragare - utan större framgång.

Lys Assias sista uppträdande i offentligheten var vid "Eurovision's Greatest Hits" i London 2015. Hon avled i Zürich 2018, vid en ålder av 94 år.



Lys Assia / Giorgio (Schweiz 1958)
2:a plats av 10 bidrag i Hilversum

17 juni 2020

Video video / Danmark 1982

Efter några års experimenterande med formen gick DR 1982 tillbaka till en mer traditionell nationell final med tio bidrag och jurygrupper som röstar fram en vinnare. Programmet var ett bra exempel på hur man kan få en enkel studioproduktion att se snygg ut och kännas lite lyxig.

Startfältet var en prydlig samling samtida schlager och visade en ganska bra och mångsidig bild av dansk underhållningsmusik, Vid sidan av vinnaren skulle även Tommy Seebach (Danmark 1979, 1981, 1993) och Anne Karin få stora hits med sina bidrag. Och ändå skulle en helt annan låt stjäla showen innan finalkvällen var slut.

På efterfesten ville representanter för danska EMI spela upp en ny låt som de trodde mycket på. "Hvor skal vi sove i nat?" var en dansk version av "Sarà perche ti amo" som Ricchi e Poveri (Italien 1978) haft stor framgång med i Sanremofestivalen, nu framförd av en helt ny grupp vid namn Laban.

Namnet Laban skulle föra tankarna till Abba med sina två "a", men vem som sjöng på skivan ville man inte berätta. Alla i rummet förstod direkt att det här skulle bli en enorm framgång - den här inspelningen hade det där speciella som alla vill få till men som är svårt att sätta fingret på vad det är - men åtminstone två personer på plats visste vems röster alla hörde.

Tvåan Tommy Seebach nickade säkert glatt - han hade producerat skivan. Ivan Pedersen hade tävlat i Melodi Grand Prix med sin grupp Taxi och kommit på allra sista plats. Han hade lånat ut sin röst till Laban (den kvinnliga rösten hörde till Lecia Jønsson) med tanken att det bara skulle bli en låt, men när hans nuvarande projekt floppade och den nya låten blev en megahit blev Ivan och Lecia Laban på heltid.

Laban släppte fem otroligt framgångsrika album på danska och två album på engelska och ledde till ett stort uppsving för lättsam schlagerpop i Danmark. Nästan hela Danmarks 80-tal i ESC kan spåras tillbaka till Laban: Hot Eyes, Trax, Snapshot, Gry Johansen samt Kenny & Lotte har tydligt låtit sig inspireras - i de flesta fall med stor framgång.

Betydligt mindre framgång hade den danska vinnaren Jens Brixtofte i Harrogate. Hans poppiga "Video video" - om hur människor alltmer fastnar framför sina tv-skärmar och kollar på allt möjligt skräp bara det finns på videoband - var insvept i tidstypiska synthljud men fick bara fem poäng och kom på näst sista plats med endast Finlands atombombsrock bakom sig.

Jens Brixtofte hade fått sitt första skivkontrakt redan som 18-åring och hade en ganska bra karriär i ryggen men stod även han vid ett vägskäl. Han hade upplöst sin gamla grupp och bildat en ny - Brixx - som han döpt efter sig själv.

Hans familj tyckte det var dags att sluta leka musiker och skaffa sig ett ordentligt jobb. Efter floppen i Harrogate tog det inte lång tid för Jens att följa deras råd. Han utbildade sig i företagsekonomi och blev med tiden lärare.



Brixx / Video video (Danmark 1982)
17:e plats av 18 bidrag i Harrogate

15 juni 2020

Dreamin' / Irland 1995

Aldrig tidigare hade något land vunnit tre år i rad och aldrig någonsin hade något land stått värd för ESC tre år i rad. Om RTÉ tyckte att det började bli dyrt och kanske ville slippa ifrån uppgiften kunde man kanske ha förståelse för det.

Ändå verkar irländarna ha satsat och många trodde att värdlandet möjligen skulle kunna tänkas avgå med segern ett fjärde år i rad. "Dreamin" hade en mysig retrokänsla som signalerade murrigt och rödbrunt men trevligt tidigt 1970-tal. Måns Ivarsson i Expressen utropade den till tävlingens bästa bidrag.

Eddie Friel var en 33-årig musiklärare från Belfast som tagit chansen att jobba som professionell musiker. Inte minst hade han turnerat med Van Morrison och spelat piano på minst en av hans skivor.

Knappt hade de andra delegationerna kommit fram till Dublin förrän den stora skandalen briserade. Ända sedan den irländska finalen hade det viskats om att "Dreamin" var på tok för lik en låt som redan fanns - "Moonlight" med Julie Felix hade varit en stor hit 1971 - men nu höjdes röster för diskvalificering och att Irland borde byta ut sin låt före finalen och låta den nationella tvåan tävla istället.

Att byta ut ett bidrag med mindre än en vecka till sändning kan aldrig ha varit ett realistiskt alternativ - det hade varit orättvist mot alla inblandade parter - men man kan verkligen fråga sig hur RTÉ låtit bli att undersöka saken när den egna vinnaren så solklart kalkylerats på en gammal hit. En riktigt pinsam historia.

Om Eddie Friel hade vunnit i Dublin hade det förmodligen blivit riktigt svettigt men det visade sig snart att hemmalaget inte alls räckte till i röstningen. Den svenska juryn smällde till med tio poäng (hade de månne läst Expressen?) men annars fick man enbart blygsamma ströpoäng och var aldrig i närheten av en ny seger. Det verkar de flesta ha tyckt varit ganska skönt ändå.

Eddie Friel musicerade vidare om än i mindre skala. 2012 släppte han en skiva på eget bolag och arbetar som underhållande och barpianist runt om i Europa och inte minst i Innsbruck.



Eddie Friel / Dreamin' (Irland 1995)
14:e plats av 23 bidrag i Dublin

13 juni 2020

Primaballerina / Västtyskland 1969

Den västtyska underhållningsfabriken var en mycket internationell apparat. Världsartister spelade in sina hits även på tyska för att få bättre tillgång till den stora, tyska marknaden. När vissa artisters karriär började gå på tomgång på hemmaplan lyckades de ändå hålla hjulen snurrande i Tyskland.

När ARD för första gången på fyra år ordnade en tv-sänd nationell final ville man av allt att döma spegla detta förhållande och valde ut fyra artister - två från Tyskland och två internationella - som skulle tävla med tre låtar var.

Av de tyska artisterna var Alexandra ett riktigt scoop: hon hade slagit igenom på bred front och blivit en av landets bäst säljande schlagerartister med flera stora hits på meritlistan. Tråkigt nog för ARD fick hon kalla fötter och drog sig ur tävlingen.

Kvar blev tyske Rex Gildo, svenska Siw Malmkvist (Sverige 1960) och amerikanska Peggy March. I högt tempo framförde de sina totalt nio tävlingslåtar innan varje artist fick med sig en av sina låtar till en slutlig superfinal där idel herrar i övre medelåldern valde vinnare.

Siws tyska karriär hade fått en rejäl nystart året innan då hon vann kommersiella ZDF:s stora schlagertävling Deutsche Schlagerwettbewerb med låten "Harlekin", signerad Hans Blum. Han hade också skrivit en av Siws tre låtar - "Primaballerina" var på sätt och vis en vidareutveckling av "Harlekin" - och det var bara en liten överraskning att herrarna gick igång på den och röstade fram den som vinnare.

På andra plats kom låten som skulle bli den riktigt stora hiten: "Hey (das ist Musik für mich)" med Peggy March gick varm hela sommaren på de tyska radiovågorna.

Hans Blum fick nu tävla i ESC för tredje gången (efter 1965 och 1967) men han och Siw hade inget särskilt harmoniskt samarbete. Siw tyckte att "Primaballerina" var småtrist och svår att sjunga medan schlagerkompositören hade hoppats att Siw skulle klä sig mer konservativt då hon framförde hans låtar (och säkert att hon skulle uttrycka sig mer entusiastiskt om låtarna ifråga).

Siw verkar ha haft en ganska behaglig vistelse i Madrid och uttalade sig i svenska tidningar med ett ovanligt självförtroende. Hon räknades till storfavoriterna men fick i slutändan dela en niondeplats med Tommy Körberg för Sverige.

Snart nog skulle Siw mer och mer lämna skivkarriären bakom sig för att göra andra saker men förblev ett stort namn i Tyskland där hon än idag har en stor publik. Hans Blum skulle återkomma som låtskrivare i ESC en fjärde gång, men det skulle komma att dröja sjutton år.

Alexandra fick aldrig någon chans att ångra sig och försöka sig på ESC på nytt. I juli 1969 omkom sångerskan i en våldsam bilkrasch som sände chockvågor genom hela den tyska musikindustrin. Än idag har hon status som ikon inom schlagervärlden.



Siw Malmkvist / Primaballerina (Västtyskland 1969)
Delad 9:e plats av 16 bidrag i Madrid

11 juni 2020

Just Get Out Of My Life / Montenegro 2009

I några dagar försökte Montenegros tv-bolag RTCG hålla det hemligt vem som skrivit landets bidrag för Moskva. Att man sökt sig utomlands för att hitta en låt var ingen hemlighet och ingen blev särskilt överraskad när det visade sig att en viss Ralph Siegel stod bakom "Just Get Out Of My Life".

De senaste åren hade tysk tv varit tydligt ointresserade av hans allt mindre inspirerade låtar så Ralph hade sökt sig till nya jaktmarker. Han hade skrivit för Schweiz 2006 samt skickat in låtar till en mängd mindre länder utan nämnvärd framgång.

Som så många andra Siegellåtar lät "Just Get Out Of My Life" aningens bekant. Som något man hört förut. Om man hade följt med de olika ländernas nationella finaler extra noga så hade man faktiskt gjort det.

I vanlig ordning hade Ralph skickat in låtar till de maltesiska semifinalerna och fått med två stycken. Båda framförda av Ruth Portelli, ingen av dem stark nog att ta sig till final. Nu hade man helt fräckt plockat refrängen från en av låtarna - "Innocent Heart" - och byggt en ny låt runt omkring den.

Någon kränkning av upphovsrätten var det inte frågan om, man kan inte plagiera sig själv. Men tävlingsreglerna kräver att tävlingsbidragen ska vara nyskrivna originalkompositioner vilket det här uppenbarligen inte var.

Någon borde ha satt ned foten - som man gjort med Litauen 2002, exempelvis - men ingenting hände.  Tänkte man att låten ändå inte skulle ha någon chans? Insåg man att Montenegro inte skulle hinna välja en ny låt? Ville man vara snäll mot en gammal trotjänare som tappat skärpan?

Sångerskan Andrea Demirović hade slagit igenom vid Sunčane Skale-festivalen 2002. Hon hade gjort lycka vid många regionala sångtävlingar sedan dess och släppt en skiva för ett stort serbiskt skivbolag.

I Moskva öppnade hon den första semifinalen och fick sällskap på scenen av en Travoltakopia med kvällens mest väloljade höftparti. Det räckte ändå inte hela vägen och för tredje året i rad gjorde Montenegro tidig sorti. 

Nu tyckte man i Podgorica att tävlingen kostade mer än den smakade. RTCG drog sig ur tävlingen och skulle återvända först 2012.

Ralph Siegel skulle fortsätta att jobba sig nedåt och samma år som Montenegro gjorde comeback i Baku ställde han upp med ett riktigt lågvattenmärke till bidrag, nu för San Marino.



Andrea Demirović / Just Get Out Of My Life (Montenegro 2009)
11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

9 juni 2020

2 Long / Polen 2001

Varje år under 90-talet fanns det höga förväntningar på de polska bidragen. Dels hade landet lång erfarenhet av internationella poptävlingar i och med den årliga Sopotfestivalen, dels hade man som det första av de tidigare socialistiska länderna fått sin egen nationella version av MTV.

Dessutom hade de polska bidragen oftast musikaliska ambitioner, mod och egensinne. Bland eurovisionsfansen fanns en utbredd uppfattning att Polen vilket år som helst skulle bli det första av de nya deltagarländerna som vann och stod värd. Frågan var bara när de skulle få till sin fullträff.

Fullträffen kom aldrig och efter finalen i Jerusalem 1999 räckte inte poängen till längre. Polen åkte ut i utvisningsbåset och när man kom tillbaka 2001 hade den mesta av den buzz som funnits lagt sig.

TVP satsade ändå och skickade ett populärt namn till Köpenhamn. Andrzej Piaseczny - mer känd under sitt smeknamn Piasek - hade gjort sig ett namn som sångare i bandet Mafia, vars skivor sålde i stora upplagor. Vid sidan om musiken spelade han också en stor roll i en populär tv-serie.

"2 Long" kändes till en början rätt uppfriskande i det avslagna startfältet även om den liksom saknade något slags intensitet eller klimax. Piasek verkade också tappa en del av sin personlighet på engelska. I Köpenhamn ska han dessutom ha framstått som arrogant och dryg på sina presskonferenser.

I finalen verkar Piasek själv ha varit lite trött på sin egen låt och kändes loj i rutan. Elva poäng var allt Europa hade att bjuda på och Polen rasade än en gång ut tävlingen samtidigt som Estland snodde åt sig titeln som det första ex-socialistiska vinnarlandet. I backspegeln kan man konstatera att Polen aldrig skulle hitta tillbaka till den tyngd och kvalitet man så självklart visat upp under sina första år.

Piasek har förblivit en av Polens bäst säljande artister men har med åren allt mer sällan uppträtt under sitt gamla smeknamn och är numer framför allt Andrzej med publiken.



Piasek / 2 Long (Polen 2001)
20:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

7 juni 2020

Tell Me / Island 2000

När intresset från både publik som musiker dalade lade isländsk tv ned sin nationella final och började välja bidrag internt. Till en början hade det inte gått något vidare men 1997 hade det isländska bidraget skapat rejäla svallvågor och 1999 var man så väldigt nära att vinna hela finalen i Jerusalem.

När det nu gått så bra kunde man ju tänka sig att RÚV skulle ha velat fortsätta att välja bidrag helt efter eget huvud men istället fick Söngvakeppnin göra stor comeback i rutan.  Fem låtar framfördes i en sändning där en av programledarna var Hera Björk (Island 2010) och för första gången fick tittarna själva välja ut vinnaren genom att telefonrösta.

Örlygur Smári hade fått hela två bidrag genom nålsögat. Han sjöng själv "Segðu mér" som kom på fjärde plats och hade mer än ett finger med i vinnarlåten "Hvert sem er" ("Var som helst").

Vinnarlåten framfördes med riv och energi av duon Einar Ágúst Víðisson och Telma Ágústsdóttir som av ren barmhärtighet mot Europas tv-kommentatorer uppträdde enbart som August & Telma vid finalen i Stockholm.

Låten hade fått ett snärtigare arrangemang, en engelsk text och en enkel men effektiv förhandsvideo. När bidragen visades upp i SVT inför finalen utropade Jan Jingryd Island till den troligaste vinnaren.

I Stockholm talades det en hel del om Island - särskilt nordiska tidningar trodde mycket på låtens chanser - och den tatuerade Einar Ágúst väckte stor förtjusning bland diverse journalister. I SVT intervjuades paret av Sissel Kyle som glatt utropade: "I finalen har han lovat visa hur stor den är! Tatueringen, alltså!"

Tråkigt nog för Island stal debuterande Lettland ganska långt showen för dem och till mångas stora förvåning orkade inte popduon ens in bland de tio främsta.

Efter Stockholm gick duon skilda vägar. Einar Ágúst gav ut en soloskiva 2007 medan Telma inte verkar ha spelat in mer musik efteråt. Örlygur Smári skulle komma tillbaka som låtskrivare 2008 och 2010.

Söngvakeppnin hade kommit tillbaka för att stanna och sedan 2000 har samtliga isländska bidrag utom två valts ut i tv-sända nationella finaler.



August & Telma / Tell Me (Island 2000)
12:e plats av 24 bidrag i Stockholm

5 juni 2020

Für den Frieden der Welt / Österrike 1994

Får man tro på rykten hade inte ORF alls tänkt att hålla någon nationell final 1994. Man hade fått sig ett par lovande låtar tillhanda och tänkte välja internt, men redaktionen hade svårt att enas kring vilken låt som skulle funka bäst i Dublin.

Därför kastade man på kort varsel ihop en nationell final med de två kandidaterna och sex andra låtar och lät sedan regionala jurygrupper rösta.

Den som tror att Österrike är ett konservativt, på gränsen till bakåtsträvande, land får rejält med vatten på kvarnen när jurygrupperna kallas in och väljer ut den låt som mest av allt påminner om "Ein bisschen Frieden" som vunnit hela tävlingen tolv år tidigare.

Under hela 1980-talet var det en vanlig tanke bland de journalister som bevakade ESC att någon låt skulle bli det årets "Ein bisschen Frieden" och vinna i storstil trots att ingen låt i samma stil vunnit igen efteråt.

Kanske hoppades österrikarna ändå på en Nicole-effekt med den blott 15-åriga Petra Frey från Innsbruck. Hon hade redan släppt ett par skivor men hennes unga röst var ännu lite ostadig och skvalpig. Vilket Nicoles röst också varit, för all del.

Gissningsvis hade det bästa valet varit "Radio" med Simone (Österrike 1990), skriven av Ralf-René Maué som komponerat för Johnny Logan, Samantha Fox och London Boys. Kanske var låten lite för vild för juryn som av allt att döma föredrog något mer städat och konservativt.

"Für den Frieden der Welt" var skriven av schlagerduon Brunner und Brunner som vid sidan av den egna karriären även skrev låtar åt andra. Tre år tidigare hade de skrivit vinnarlåten i Grand Prix der Volksmusik för Alpentrio Tirol.

I Dublin fick Petra Frey flera gånger säga till journalister att hon inte tyckte att hennes låt alls påminde om Nicoles.

I omröstningen blev hela paketet lite för snällt och harmlöst för att sticka ut och då det gällde att placera sig sämst på sextonde plats för att få vara med året därpå stod Österrike där som första land i utvisningsbåset. När Italien och Luxemburg drog sig ur av egen vilja fick ORF ändå vara med men strunta då i att ordna någon nationell final.

Petra Frey fick en lokal hit med sin låt och har hållit sig kvar i rampljuset. 2003 och 2011 har hon på nytt försökt representera sitt land i ESC utan att gå hela vägen.



Petra Frey / Für den Frieden der Welt (Österrike 1994)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

3 juni 2020

Zeit / Tyskland 1997

Doktor Jürgen Meier-Beer skulle komma att grabba tag i Eurovision Song Contest och skaka om hela institutionen våldsamt i ett försök att se om man kunde få den gamla apparaten att börja fungera igen. Ingen kunde få de mer traditionella eurovisionsfansens blod att koka på samma sätt som Dr Meier-Beer.

Han var underhållningschef på NDR - ARD:s regionala avdelning i Hamburg - och hade fått det tyska deltagandet mer eller mindre kastat i ansiktet då ingen annan ville ta hand om eländet. Tyskland hade pinsamt nog kommit sist året innan och nu ville ingen befatta sig med tävlingen längre.

Meier-Beer tog inte heller emot uppgiften med entusiasm. I en intervju för EuroSongNews kallade han ESC för "någonting som ruttnar nere i källaren", ett program som för länge sedan överlevt sig självt och som redan borde lagts ned. Men ett sista försök kunde det kanske vara värt.

1996 anordnade man en nationell final av rätt tveksam kvalitet men med en vinnare som åtminstone låtsades vara modern. "Blauer Planet" framförd av den sjungande frisören Leon var ett slags schlager-techno-hybrid och ansågs ha stora chanser vid finalen i Oslo.

Många hakor föll då de länder som klarat sig igenom den interna semifinalen presenterades och det visade sig att Tyskland - det enda landet som deltagit i varje årgång av ESC - åkt ut på öronen.

De utslagna länderna betalade bara en reducerad deltagaravgift och när en stor del av de tyska pengarna försvann ur budgeten blev det svettigt för arrangörerna. Tyskarna insåg plötsligt hur viktiga de var för att ESC skulle kunna genomföras. Kanske kunde man sätta lite press på EBU?

Inför 1997 års tävling kom NDR med en lång lista krav för att tysk tv skulle hållas kvar. Ingen behövde längre använda orkestern och man fick lägga all musik - men ingen sång - på band. Tittarna får välja vinnare genom att ringa in och rösta. Och på sikt ville man ta bort regeln som tvingar länder att sjunga på egna språk. EBU accepterade och fans skrev rasande protestbrev till Meier-Beer.

Den tyska finalen var flera snäpp bättre än året innan men de musikaliska försöken till modernisering hade ingen chans i omröstningen. Storfavorit var fjolårsvinnaren Leon som fått en riktigt svag och fånig variant av Michael Jacksons "They Don't Care About Us" på sin lott och distanserades rejält av en av Ralph Siegels två låtar.

"Zeit" var en ovanligt seriöst menad låt. Ralph Siegel hade tänkt sig att Esther Ofarim (Schweiz 1963) skulle sjunga den - en judinna som tävlar för Tyskland med en sång om att tiden alltid drar vidare och att allt förändras och all symbolik som skulle följt med på köpet.

Esther Ofarim var intresserad men ville ha rejält betalt för att ställa upp. I ett anfall av en allt mer sällsynt självinsikt förstod Siegel hurdana rubriker det skulle leda till om han köpt sig en sångerska och istället gavs låten till Bianca Shomburg.

"Sikta mot stjärnorna" eller "Soundmix Show" - där okända människor fick chansen att sjunga som kända artister - var det hetaste heta på tv i mitten av 90-talet och 1996 hade man anordnat en internationell final där tio länders vinnare fick tävla mot varandra. Bianca Shomburg vann med sin Céline Dion-imitation trots våldsamt överspel och fick nu med "Zeit" chansen att knocka Europa en andra gång.

Många tippade Tyskland högt upp i resultatet men Bianca fortsatte att mest bjuda på Céline-poser och kunde inte gjuta in något av den tyngd Ralph Siegel hade tänkt sig att hans bidrag skulle ha. Poängutdelningen blev mycket blygsam och en delad artondeplats var inget annat än ett fiasko. Året efter skulle Ralph komma att släppa alla ambitioner att vara seriös i den nationella finalen.

Tysk tv ansåg sig ändå var något spåren - inte minst kände sig Dr Jürgen Meier-Beer uppmuntrad av Islands bidrag i Dublin - och skulle de närmaste åren sätta stora avtryck i publikens syn på ESC. Och de traditionella fansen skulle fortsätta att rasa i flera år ännu.



Bianca Shomburg / Zeit (Tyskland 1997)
Delad 18:e plats av 25 bidrag i Dublin

1 juni 2020

Round And Round / Slovenien 2014

Det hade varit så väldigt nära i den slovenska finalen 1999. Tinkara Kovač gjorde ett stort intryck på tittarna med sin flöjt och med sin rätt originella låt och vann telefonröstningen om än med smal marginal.

Juryn hade gått på en mer traditionell linje och och lät istället Darja Švajger få en andra chans i ESC. Hon klarade sig med den äran även om låten relativt snabbt föll i glömska hos publiken. Tinkara förblev däremot i ropet och fick nu sitt riktigt stora genombrott.

Vid en av sina konserter i Ljubljana 2004 lyckades hon bjuda in sin stora idol och förebild Ian Anderson, vars blandning av rockmusik och flöjt påverkat hennes egen musikaliska väg. I sin tur bjöd Anderson sedan in Tinkara som gäst på delar av Jethro Tulls följande europaturné.

De flesta trodde nog att Tinkara Kovač var färdig med allt vad schlagerfestivaler hette men när kandidaterna till den slovenska finalen 2014 offentliggjordes fanns hon med på listan. Sju låtar gjorde upp om resan till Köpenhamn - en kort liten final men ett lyft jämfört med fjolårets interna val - och i superfinalen vann Tinkara med sjuttio procent av rösterna.

Tinkara hade själv varit med och skrivit sin låt tillsammans med bland andra Raay (som skulle komma att göra ett ännu större intryck året efter) samt Hannah Mancini som så olyckligt kraschlandat på semifinalens sista plats året innan. Låten gav rejält med plats åt Tinkaras flöjt och innehöll någon så ovanligt som ett språkbyte som inte kändes varken påklistrat eller forcerat.

I Köpenhamn hade Tinkara med sig en kör som bland andra bestod av upphovsmannen Raay och sångerskan Lea Sirk. Hon verkar också ha uppskattat resan och skulle dyka upp på nytt som slovensk representant 2018.

Slovenien hade millimetrarna på sin sida och lyckades slinka igenom nålsögat och ta sig till final. Där blev det bara nio poäng och en näst sista plats men det spelade väldigt liten roll. Det viktiga är att vara i final.

Tinkara Kovač har sjungit vidare, gett ut ett antal album och deltagit i Sloveniens största musikfestivaler. 2020 ställde hon upp en femte gång i den nationella ESC-uttagningen EMA med låten "Forever". Till vardags är hon musikprofessor och undervisar i flöjtspel.



Tinkara Kovač / Round And Round (Slovenien 2014)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

30 maj 2020

't is genoeg / Nederländerna 1965

Nederländernas final 1965 hade gett fin exponering åt de fem utvalda artisterna: de hade alla haft en egen privat semifinal där de fått sjunga tre låtar var innan en jury bestämt vilken låt det fick med sig till finalen.

När de ställdes mot varandra vann Conny Vandenbos en riktig promenadseger med den eldiga "'t is genoeg" ("Det är nog"), en sång om att lämna ett misslyckat förhållande och välja att vara lycklig istället för att leka med elden. Allt drivet framåt av energiskt klapprande bongotrummor som måste ha upplevts som rätt exotiska i det gängse schlagerutbudet.

Conny Vandenbos var känd för publiken - hon hade tävlat i Knokke Cup och haft en egen tv-show - men ingen av hennes låtar hade blivit hits. Även "'t is genoeg" skulle gå massorna förbi medan såväl tvåan som trean i den nationella finalen blev massiva framgångar.

Ronnie Tober som kom tvåa med "Geweldig" skulle få representera Nederländerna i London 1968 medan Thea Dobbs fick karriärens höjdpunkt med "Ploem ploem jenka". Det är lite intressant att konstatera att en jenka - den hetaste modedansen för stunden - kom trea också i jenkans hemland Finland samma år.

I det aningens jämntjocka startfältet i Neapel kunde Conny nog ha stått ut rejält om hon inte haft oturen att få inleda hela tävlingen. Hade hon fått sjunga efter en driva standardballader hade säkert flera jurymedlemmar noterat henne. Den norska juryn tyckte att hon var bäst av alla, men deras fem poäng var allt Nederländerna fick.

Connys bästa tid låg ändå framför henne. Året efter fick hon sin första stora hit på listorna och sedan följde ett mycket framgångsrikt 70-tal. 1980 spelade hon in en hel skiva med låtar av Janis Ian som hon fick mycket beröm för.

1998 lämnade hon Nederländernas poäng vid ESC i Birmingham. Tack vare ett missförstånd trodde publiken att programledaren Ulrika Jonsson förolämpade Conny men lyssnar man noga hör man att så inte alls är fallet.

Det har rått en del förvirring runt hennes namn. Från början skrevs det Conny van den Bos, precis som hennes första man skrev det. Någon gång i slutet av 60-talet börjar skivbolagen istället skriva Vandenbos på etiketter och omslag och det är med den stavningen man får flest träffar på nätet.

I slutet av april 2002 berättade Conny Vandenbos att hon led av en långt framskriden lungcancer. Två veckor senare avled hon, 65 år gammal.



Conny Vandenbos / 't is genoeg (Nederländerna 1965)
11:e plats av 18 bidrag i Neapel

28 maj 2020

Like It / Vitryssland 2019

I alla tävlingar finns det regler som måste följas för att allt ska vara rättvist och för att det ska vara roligt att vara med. I ESC måste din låt vara max tre minuter lång, framföras av max sex personer på scenen och får inte ha varit offentliggjord före ett av EBU bestämt datum.

Det är också en god idé att ens nationella jury beter sig som det anstår en jury. Medlemmarna får inte diskutera med varandra om låtarna och får inte på något sätt avslöja hur de bedömt bidragen innan tävlingen är över.

Den vitryska delegationen i Tel Aviv hade all anledning att vara nöjd efter semifinalen där deras 16-åriga stjärnskott Zena tagit sig till final med popdängan "Like It". Man hade verkligen inte hört till favoriterna och finalplatsen kändes säkert som en liten seger.

Snart nog visade det sig att den femhövdade juryn i Minsk gjort bort sig rejält då de via sociala medier avslöjat hur de bedömt de olika låtarna. Ett solklart regelbrott och juryn avsattes omedelbart.

Om en jury diskvalificeras eller om ett land misslyckas med att ordna en godkänd telefonröstning finns en regel för hur man ändå ska få fram ett resultat att använda i sändning. Man räknar ihop resultatet för ett par länder som brukar rösta likartat som landet i fråga och får en uppsättning siffror man kan ersätta en jury eller en sats tittarröster med.

I finalen visade sig bara de röster Vitrysslands talesperson satts att läsa upp direkt bisarra och tolvan gick till värdlandet Israel som ännu låg på noll poäng. Hur kunde de här poängen ha tagits fram på grundval av hur andra jurygrupper röstat?

Efter ett par dagar fick EBU krypa till korset och erkänna att man gjort en rejäl blunder. Någon hade lyckats vända upp och ned på resultatet och gett tolvan till det landet som i själva verket kommit allra sist.

Resultatet fick korrigeras rejält och om man inte klantat till det skulle Nordmakedonien ha vunnit hela juryröstningen. Till all lycka vann rätt låt i slutändan. Förstaplatsen kan nämligen inte korrigeras enligt reglerna. Räknar man fel i omröstningen vinner ändå den låt som utropas som vinnare i sändning. Det kunde ha blivit oändligt pinsamt med lite otur.

Naturligtvis var inget av det här Vitrysslands fel. Man gynnades dessutom av det korrigerade resultatet och vann en placering i slutändan. Även en liten seger är en seger.



Zena / Like It (Vitryssland 2019)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv