28 mars 2020

1944 / Ukraina 2016

Kriget hade rullat in och Ukraina hade annat för sig än att tävla i schlager. Redan före finalen i Köpenhamn 2014 meddelade man att man inte tänkte skicka något bidrag till nästa års tävling. Resurserna behövdes på annat håll.

Ett års paus fick räcka trots att stridigheterna långt ifrån var över. För första gången anordnades Vidbir - det som skulle bli Ukrainas årligen återkommande nationella final med hög nivå, knivskarp konkurrens och en oftast synnerligen frispråkig panel som ger varje tävlande synnerligen ingående kritik direkt efter framträdandet.

Jamala hade varit förhandsfavorit i den synnerligen omstridda nationella finalen 2011 med den hysteriskt glada "Smile". Nu var hon tillbaka på ett helt annat spår.

När Ryssland invaderade och annekterade Krimhalvön påverkade det Jamala djupt. Sångerskan kommer själv från en familj av krimtatarer och den nya händelseutvecklingen väckte gamla minnen till liv av hur man blivit förföljd och förtryckt av den sovjetiska överheten.

"1944" bygger på historien om hur Jamalas gammelfarmor deporterades tillsammans med sina barn, varav ett dog under färden. Refrängen är inspirerad av en gammal tatarisk folksång.

Under repetitionerna framfördes kritik mot Ukrainas delegation, att deras sång var alldeles för politisk för ESC och att den egentligen var lätt förtäckt kritik mot dagens Ryssland.

I slutändan bar det sig inte bättre än att slutstriden kom att stå mellan just Ryssland och Ukraina. Situationen spetsades till av att den ryska delegationen riktat stark kritik mot Ukraina samtidigt som ukrainsk tv meddelat att de inte tänkte delta i en final ordnad i Ryssland.

För första gången redovisades telefonomröstningens poäng separat från jurygruppernas. Telefonrösterna presenterades i klump sist i sändningen och kunde svänga om resultatet rejält. Poängen lästes upp från det lägsta till den högsta, och när endast den högsta summan återstod visste man att den skulle gå till Ryssland. Men skulle den räcka för att gå om Ukraina som låg i topp?

Det gick ett sus genom publiken när den ryska poängen endast räckte till en bronsplats. Jamala tog hem Ukrainas andra seger och Kiev skulle åter få stå värd för tävlingen. De rysk-ukrainska relationerna skulle hinna försämras ytterligare innan dess.



Jamala / 1944 (Ukraina 2016)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

27 mars 2020

Miazoume / Grekland 1985

Grekland hade en hel del problem med självförtroendet under det tidiga 1980-talet. 1982 drog man sig ur hela tävlingen då det egna utvalda bidraget ansågs vara alltför svagt för att ha en chans. 1983 tävlade man i München med blygsamt resultat och året därpå drog man sig på nytt ur tävlingen.

Ska man ändå vara med ska man tävla med värdighet och när ERT efter en del funderande anmälde sig till finalen i Göteborg bestämde man sig för att skicka en riktigt grekisk sång som kunde representera hela landets kultur inför Europa på ett acceptabelt sätt.

Låten man fastnade för var "Miazoume" ("Vi ser likadana ut"), skriven och framförd av den unge rocksångaren Takis Biniaris. Texten var skriven av den kvinnliga poeten Maro Bizani.

Takis Biniaris hade fått sitt stora genombrott då han spelat titelrollen i Jesus Christ Superstar i Aten. Han sågs som ett stort löfte och grekisk tv var mycket nöjd med att få skicka iväg honom till ESC.

Lite problem blev det på hemmaplan då uppgifter i grekiska tidningar gjorde gällande att låten framförts offentligt lite för tidigt men det brydde sig ERT väldigt lite om. Istället lät man filma en förhandsvideo som skulle visa upp Grekland utan de vanliga turistklichéerna.

I Göteborg fanns en tydlig koppling mellan Grekland och Cypern: båda låtarna var utgivna på samma skivbolag och använde sig av samma dirigent, Haris Andreadis. När tävlingen var över visade det sig att de båda länderna givit varandra åtta poäng och att de båda på det sättet räddat varandra från en sistaplats. Till råga på allt fick de dela sextondeplatsen med varandra.

Det var betydligt sämre än vad grekerna räknat med - och landets dittills sämsta placering - men för ovanlighetens skull verkar de flesta ha varit nöjda och ansett att man visat upp en smakfull bild av sig själva. Tidningarna pikade Takis Biniaris för att ha varit nervös på scenen men låten blev populär.

Den goda stämningen till trots skulle Grekland komma att missa ESC även 1986. Enligt rykten hade man redan valt ett bidrag - "Wagon lit" med Polina (som sjungit i kören bakom Elpida 1979) - men drog sig ur då man insåg att finalen skulle hållas mitt under den grekiska påsken.



Takis Biniaris / Miazoume (Grekland 1985)
Delad 16:e plats av 19 bidrag i Göteborg

26 mars 2020

L'enfer et moi / Frankrike 2013

Boris Bergman föddes i London 1944 dit hans föräldrar, som båda var ukrainska judar, flytt undan kriget. När Boris vid fjorton års ålder flyttade till Frankrike med sin familj var han redan uppslukad av litteratur och av skrivande.

1967 spelade den tyska sångerskan Eva in hans sång "Nocturne" och sedan var karriären i full gång. Han fick skriva för storheter som Mireille Mathieu, Nicoletta, Dalida, Juliette Gréco, Aphrodite's Child och många fler.

Med åren utökade Boris Bergman sin bana och har vid sidan av sina sångtexter även skrivit pjäser, skådespelat och regisserat. Han skrev texten till Monacos bidrag 1973 och 1975 och ses som ett av de tyngsta namnen inom den franska rockmusiken.

2013 erbjöd han Amandine Bourgeois att spela in "L'enfer et moi" ("Helvetet och jag"). Amandine hade vunnit franska Idol 2008 och fått en storsäljare med sitt debutalbum. Tiden gick och nya idoler plockades fram och Amandines karriär hade svalnat betänkligt. I samband med sin andra skiva hade hon samarbetat med Boris Bergman och de båda hade gillat varandra.

"L'enfer et moi" skickades in till France 3 som letade lämpliga bidrag att skicka till ESC. Troligen gick man igång på att den kändes rå och otypisk för tävlingen. Hade man lite tur kunde den bryta av rejält från alla andra bidrag.

För första gången bestämdes inte startordningen via lottdragning: de ansvariga producenterna bestämde själva vilken ordning länderna skulle framträda i och SVT valde att låta Frankrike öppna hela tävlingen. En energisk inledning förvisso men också förödande för bidragets chanser att skilja ut sig från mängden. Resultatet blev svagt och Amandines karriär fick inte den nytändning den skulle behövt.

Amandine fortsätter att sjunga och uppträda och spela in skivor. Boris Bergman förblir produktiv även om han med ålderns rätt trappat ned på verksamheten.



Amandine Bourgeois / L'enfer et moi (Frankrike 2013)
23:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

25 mars 2020

Als het weer lente is / Belgien 1965

Lize Marke hade börjat sin karriär förhållandevis sent i livet. Hennes första skiva kom ut 1962, då sångerskan redan hunnit fylla 25 och enligt den tidens logik snarare borde fokusera på familj och andra mer typiskt kvinnliga sysslor. Hennes riktiga namn var Liliane Coucke men som de flesta andra artister på 60-talet uppträdde hon under pseudonym.

1963 ställde hon upp i Canzonissima - den flamländska uttagningen för ESC som var både lång och invecklad, där låtar via en mängd semifinaler på olika vägar kunde ta sig till final. Lize var framgångsrik och tog sig till final med såväl "Luister naar de wind" och "Saksisch porselein". Till slut blev hon tvåa och fyra och "Luister naar de wind" blev en hyfsad framgång.

Inför Neapel 1965 ställde den flamländska tv:n helt sonika in Canzonissima och nominerade Lize Marke på förhand som landets artist. Det var första gången sedan Mony Marc 1956 som en kvinna representerat Belgien i ESC. Lize fick sjunga sex låtar i en nationell final och jurygrupper runt om Flandern fick rösta fram en vinnare.

"Als het weer lente is" ("När det blir vår igen") vann en övertygande seger. Texten var skriven av journalisten Jaak Dreesen som med tiden mest skulle bli känd för sina barnböcker.

Den belgiska låten var en söt och tidstypisk liten låt som tappade en del av sin personlighet då den mötte den italienska orkestern och det blev inte en enda poäng i omröstningen. För att få poäng var man tvungen att placera sig bland de tre bästa i en jurys interna röstning och "Als het weer lente is" var sannolikt lite för snäll för att stå ut i konkurrensen.

Lize Marke led inte desto mer av nederlaget och senare samma år fick hon en egen tv-show på belgisk tv. 1968 spelade hon in en cover av Jugoslaviens bidrag "Jedan dan". I mitten av 1970-talet började Lize Marke trappa ned på karriären utan att någonsin helt lämna offentligheten.



Lize Marke / Als het weer lente is (Belgien 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel

24 mars 2020

Marlène / Monaco 1970

Någon på skivbolaget Barclay verkar verkligen ha trott på den blott 16-åriga Dominique Dussault som fick ställa upp i två stora, viktiga sångtävlingar på samma år. Sin späda ålder till trots hade den nya talangen en tyngd och ett moget uttryck i sin röst.

Kanske kom tyngden och mognaden från sångerskans eget liv? En lång period hade hon varit sjuklig och inlagd på sjukhus. Hon sjöng på sjukhuset för att pigga upp de andra patienterna och enligt legenden var det var så hon blev upptäckt.

Hennes första singel "Ave Maria" hade kommit ut året innan och hade dessutom gjorts i en förkortad version som skulle passa radion bättre. Debutsingeln var en ganska krävande komposition och de som hörde skivan på radio skulle nog knappast trott att artisten var en tonåring.

Inte heller "Marlène" var något konventionellt örhänge men imponerade på rätt personer på radion i Monte Carlo som valde ut den som sitt bidrag till ESC i Amsterdam. Texten handlar om en flicka som drömmer om att vara lika förtrollande och förförisk som den legendariska Marlene Dietrich trots att hon inte riktigt äger de egenskaper som krävs: "jag är en och femtio inklusive mina klackar, håret är lockigt som ett får".

Dominique verkar ha imponerat på den församlade pressen men låten var på tok för snårig och utmanande för juryn som bara gav den ströpoäng.

Senare samma år deltog hon vid underhållningsfestivalen i Knokke som del av det franska laget och gav ut några singlar till men när ingen av hennes låtar slog an gav skivbolaget upp satsningen.

Dominique har fortsatt att uppträda om än utanför det allra starkaste strålkastarljuset. 2015 gavs det ut en CD med de flesta av hennes inspelade låtar.



Dominique Dussault / Marlène (Monaco 1970)
Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

23 mars 2020

En gång i Stockholm / Sverige 1963

De flesta artister som blev populära i Sverige på 50- och 60-talet var tämligen hemvävda och provinsiella, men så fanns också ett litet gäng som höll måttet även på en internationell nivå. Monica Zetterlund var i högsta grad en av dem: en klart gnistrande diamant som helt självklart verkade behärska i princip allt hon tog sig för.

Den vackra och glamourösa Monica hade turnerat i USA och skaffat sig en mängd erfarenhet men hade också blivit besviken av vad hon sett. Hur de musiker hon beundrade och såg som förebilder hölls tillbaka av rasism och fördomar och hur vissa människor aldrig tilläts lyckas oavsett hur mycket talang de hade.

Väl hemma i Sverige igen formligen exploderade hennes karriär. Alla ville ha henne och plötsligt syntes och hördes hon överallt. Monica tackade och tog emot, jobbade hårt och tackade sällan nej till utmaningar.

Att sjunga i schlagerfestivalen var knappast hennes dröm men två år i rad ställde hon upp i den svenska finalen. 1962 fick hon en evergreen med "När min vän", skriven av Owe Thörnqvist, och gjorde den definitiva versionen av den diskade "Kärlek och pepparrot". 1963 blev det seger med den oändligt sofistikerade "En gång i Stockholm" av Bobbie Ericsson och Beppe Wolgers.

I London fick Monica sjunga som nummer tretton, något hon själv var nöjd då det var hennes mammas lyckotal. Mindre nöjd var Sveriges Radios medskickade producent som under en repetition personligen plockade bort de scendekorationer BBC planerat för det svenska bidraget.

Trots att den svenska delegationen hade gott hopp om en hygglig placering - och ett tag övervägde att låta Monica sjunga på engelska då Österrike gjorde just det - fungerade inte den svenska balladen alls i omröstningen. När alla röstat färdigt hade Sverige inte fått en enda poäng, ett öde man delade med Finland, Nederländerna och Norge.

Inte spelade det någon roll alls för Monicas karriär i Sverige. Möjligen fick det henne att fokusera mindre på att spela in musik för en bred publik men istället blev hon älskad som revyaktris, komedienn och skådespelare, även i krävande roller.

Dessvärre hade Monica även sina demoner: det låga självförtroende lyste ibland igenom, hon hade problem såväl med alkoholen som med den rygg hon skadat i barndomen. Trots att hon förblev en uppskattad och efterfrågad sångerska hade hon svårt att uppskatta framgången och sågade sina egna moderna hits i allmänheten.

De sista åren tog sjukdomen över och Monica Zetterlund isolerade sig från världen. Hon omkom i en lägenhetsbrand i maj 2005.



Monica Zetterlund / En gång i Stockholm (Sverige 1963)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i London

22 mars 2020

Al di là / Italien 1961

Italien fick avsluta uppspelningen av bidragen i Cannes 1961 och publiken brast ut i en spontan applåd mitt under sången. "Al di là" ("Bortom") hade vunnit Sanremofestivalen några veckor tidigare och hade redan vunnit den sydeuropeiska publikens gillande. Dessutom gav Betty Curtis ett strålande framträdande.

Betty Curtis - som egentligen hette Roberta Corti - hade sjungit professionellt redan i fyra år och hade fått sitt stora genombrott i Sanremo 1959 med "Nessuno" som visserligen inte vunnit med som blivit en stor framgång. 1961 ställde hon upp på nytt och nu blev det seger.

I likhet med de senaste årens Sanremovinnare skulle "Al di là" ge sig ut och erövra världen och bli en stor hit och evergreen. När låten gav sig ut runt jorden blev däremot Betty Curtis kvar hemma och föredrog att fokusera på sin italienska karriär.

Den stora hiten i USA fick Emilio Pericoli (Italien 1963) då han sjöng låten i filmen "Rome Adventure". Senare spelades den in av bland andra Al Martino och Ray Charles. Återigen blev Italiens bidrag den största kommersiella framgången av samtliga bidrag i tävlingen.

Juryn 1961 hade tinat upp en smula och var mer med på noterna än tidigare år, men att "Al di là" inte kom högre än femma är ännu en av alla dessa obegripligheter jurymedlemmarna serverat oss genom åren.

Betty Curtis hade ett mycket framgångsrikt decennium men dumpades i likhet med så många andra av 60-talets stjärnor av sitt skivbolag i början av 1970-talet, då man tyckte att de började kännas förlegade. Betty fortsatte ändå att sjunga och spelade in skivor med ojämna mellanrum.

På 90-talet fick Betty Curtis en smärre revival och fick uppträda i en mängd sammanhang med sina hits. Hon avled 2006 efter en längre tids sjukdom och är idag ihågkommen som en av 60-talets allra mest glamourösa sångerskor i Italien.



Betty Curtis / Al di là (Italien 1961)
Delad 5:e plats av 16 bidrag i Cannes

21 mars 2020

Touch My Fire / Storbritannien 2005

Det kan vara knepigt att göra karriär när det man är mest känd för är att bli bortvald. Hela Storbritannien satt klistrat framför rutan när avgörandets stund var inne i Popstars 2002, där man skulle sätta ihop ett nytt tjejband. Javine Hylton var den sista som valdes bort från gruppen som skulle bli Girls Aloud.

Till skillnad från de allra flesta band som skapades för de olika tv-sända talangjakter som var så populära på 00-talet så lyckades Girls Aloud på riktigt att erövra marknaden och släppte tjugo singlar i rad som alla tog sig in bland de tio främsta på Englandslistan. Och när det tåget gick stod Javine kvar på perrongen.

För att göra illa värre uttalade sig gruppmedlemmarna efteråt om vilken tur det var att Javine valts bort då hon inte skulle passat in i dynamiken. "Hon var inte direkt en lagspelare", hette det.

Javine fortsatte istället som soloartist och fick en hit 2004 med "Real Things", men när det efterföljande albumet sålde dåligt dumpades hon av skivbolaget.

För att hålla sig kvar i rampljuset ställde hon upp i "Making Your Mind Up", den brittiska uttagningen till ESC. Hennes främsta rival om segern var Katie Price - en omsusad och kontroversiell fotomodell och tidigare "glamour girl" som nu ville bli popstjärna. I startfältet fanns också Gina G (Storbritannien 1996) men hon kom på allra sista plats.

Javine drog det längsta strået trots att hennes lilla, vågade klänning inte hölls på plats och visade upp en hel del mer bröst i direktsändning än vad BBC var nöjda med. En liten skandal livar alltid upp och nu fanns det en och annan som trodde att Storbritannien skulle kunna ta sig tillbaka upp till topplaceringarna i ESC.

I Kiev mötte Europa upp med en oändlig rad av trummande och rytmiska bidrag och Javine, som gav ett lite stökigt intryck, överskuggades totalt av konkurrensen. I röstningen var hennes låt den som sista som höll nollan och den fick bara poäng från tre länder. Låten blev en mindre hit i Storbritannien men hjälpte inte Javines karriär desto mer.

När hon året efter åkte fast för att ha kört bil alkoholpåverkad tog karriären ännu en stöt. Sedan dess har Javine mest setts i olika program som "Come Dine With Me" och "Celebrity Masterchef" där hon tävlade mot Cheryl Baker från Bucks Fizz (Storbritannien 1981).

2013 sjöng hon på singeln "Never" med Wawa & M.A.R.K som visserligen inte blev en kommersiell hit men som fick en hel del positiv uppmärksamhet i branschmedierna.



Javine / Touch My Fire (Storbritannien 2005)
22:a plats av 24 bidrag (final) i Kiev

20 mars 2020

Ciao amore / Jugoslavien 1984

Daniels otroliga framgångar under 1983 hade fått kritikerna att klia sig i huvudet på hemmaplan. Inte nog med att han tangerat Jugoslaviens personbästa och fått flest fullpoängare av alla tävlanden i München - han hade även fått en stor kommersiell hit över hela Europa.

Jugoslavien var bra på en hel del saker men att producera snärtiga poplåtar med stor internationell framgång hörde knappast till landets mest framträdande egenskaper.

Nu gick intresset för den nationella ligan i taket. Alla stora namn ville vara med och tävla och publiken ville gärna gå och följa tävlingen på plats. Jugovizija 1984 avgjordes i Skopjes största konserthall och biljetterna gick åt som smör i solsken.

Bland artisterna fanns faktiskt fjolårets stjärnskott Daniel på nytt men "Marija" var kanske lite för mycket samma låt en gång till för att slå an fullt ut.

Omröstningen slutade i en ordentlig skandal. När Titograd skulle rösta sist låg deras eget bidrag "Ljubavna priča br. 1" ("Kärlekshistoria nummer 1") i täten och med ens började flera röster viska i bakgrunden när talespersonen lämnade sina röster. Man gav inga poäng till sina starkaste konkurrenterna och gav alla sina toppoäng till låtar som dittills legat i botten.

Det luktade röstfusk lång väg men de båda artisterna Titograd hyrt in var kända och populära, så publiken verkar ha sett mellan fingrarna.

Izolda Barudžija hade redan tävlat för Jugoslavien två år i rad: dels som en del av Aska 1982, dels hade hon körat och dansat bakom Daniel tillsammans med sin syster Eleonora. (Hon tävlade också i den jugoslaviska finalen tillsammans med gruppen Makadam.)

Vlado Kalember hade tidigare sjungit i Srebrna Krila (en grupp som diverse ombildningar senare skulle representera Jugoslavien 1988) och var stor idol, känd för sin raspiga röst. Raspet var inte äkta, så man undrar hur lyckliga Vlados stämband var?

Efter segern i Skopje stuvade man om en hel del i låten, skrev om refrängen en aning och vräkte på med synthesizerljud i arrangemanget. Man bytte också titeln till den mer självklara "Ciao amore".

Man spelade också in en vågad förhandsvideo i den montenegrinska turistorten Sveti Stefan, där de båda artisterna plötsligt dök upp till synes helt nakna ur ett dataanimerat vattendrag. Izolda dolde nätt och jämt sina bröst med handen och vänner av ordning lät sig uppröras. Turkisk tv lär ha vägrat visa inslaget i sin förhandsvisning.

Allt ståhej till trots räckte inte "Ciao amore" till alls i Luxemburg (där duon uppträdde som Ida & Vlado). I en underlig röstning där det blev hemskt jämnt mellan placeringarna 9 till 18 hamnade jugoslaverna näst sist även om det var över tjugo poäng ned till Österrike som blev jumbo.

Izolda & Vlado spelade in ett album tillsammans men fortsatte snart karriärerna på skilda håll. Året efter hölls ESC på årsdagen av president Titos död och Jugoslavien avstod från att delta. Tävlingens popularitet höll ändå i sig och bara några år senare skulle Jugoslavien ta hem sin enda seger.



Ida & Vlado / Ciao amore (Jugoslavien 1984)
18:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

19 mars 2020

Je ne sais quoi / Island 2010

2010 hände något stort och oförutsett: den isländska vulkanen Eyjafjallajökull - belägen under glaciären med samma namn - fick en serie utbrott som fyllde det europeiska luftrummet med aska av en sort som gjorde det farligt att flyga.

15 april 2010 stängdes i princip all flygtrafik ned i norra och västra Europa, vilket orsakade kaos i buss- och tågtrafiken. Själv satt jag strandad i Paris och fick upptäcka att det tar flera dagar att resa landvägen mellan Frankrike och Finland.

Flygen återupptogs i begränsad skala en dryg vecka senare men oron hängde kvar. Eyjafjallajökull mullrade vidare och hotade att spotta ur sig nya mängder aska. Nu började ESC-fansen bli nervösa: skulle tävlingen i Oslo alls kunna genomföras? Skulle EBU vara tvungna att ställa in för första gången någonsin?

Vulkanen höll sig lugn och tävlingen kunde genomföras som planerat.

Föga förvånande fick Island en hel del uppmärksamhet både i programmet (där det skojades en del om vulkanen) och utanför. Kanske hjälpte det den isländska poplåten på traven då den kom trea i sin semifinal och ropades ut sist av alla finalister?

Nog för att Hera Björk Þórhallsdóttir kunde skaka liv i sitt bidrag även extra hjälp. Hon var sångerska, vokalcoach och känd programledare från tv som turnerat med såväl Björk som Sigur Rós. Sedan 2004 bodde hon i Köpenhamn och hade 2009 kommit tvåa i den danska finalen med "Someday".

2008 och 2009 hade hon sjungit i kören bakom de isländska bidrag till ESC.

I finalen hade Island på något sätt tappat sitt momentum - den var kanske inte direkt spännande och nyskapande på samma sätt som ett par andra låtar i startfältet - och slutplaceringen blev låg. Det gjorde inte så mycket: fansen hade redan tagit Hera och hennes låt till sina hjärtan.

Eurovision Song Contest rullade vidare utan avbrott fram till 2020 då tävlingen fick avlysas till följd av coronaviruset Covid-19.



Hera Björk / Je ne sais quoi (Island 2010)
19:e plats av 25 bidrag i finalen

14 februari 2020

Telegram / Västtyskland 1977

Den engelskspråkiga världen hade aldrig varit särskilt intresserad av den musik som producerades i Tyskland, så det var en överraskning för samtliga inblandade då "Save Me" med Silver Bird Convention 1975 tog sig upp på den brittiska topplistan. Inte minst med tanke på att gruppen inte fanns på riktigt.

"Save Me" var komponerad av Silvester Levai - en ungrare från jugoslaviska Vojvodina - och producerad av Michael Kunze och på skivan hördes enbart diverse studiomusiker och bakgrundssångare som plockats ihop för stunden. Om man kunde upprepa framgången skulle det nog behövas riktiga medlemmar som kunde framträda i tv och synas på skivomslag.

Efter en snabb audition plockade man ut tre sångerskor som fick bidra med röster och utseenden. Ramona Wulf hade varit schlagersångerska redan som mycket ung och hade en hit redan som tonåring. Linda G. Thompson hade ett förflutet i Les Humphries Singers (Västtyskland 1976) medan österrikiska Gertrude Wirschinger hade en solokarriär på gång under namnet Penny McLean. I samma veva kortades gruppnamnet ned en aning till Silver Convention.

"Fly Robin Fly" fångade essensen i det som kom att kallas Munich Sound - en europeisk variant av disco med mycket stråkar i arrangemangen - och rusade ända upp på amerikanska Billboards förstaplats. De tre sångerskorna hade inte mycket att sjunga - hela texten består av orden "Fly Robin Fly, up up to the sky" - men upphovsmännen Levai och Kunze vann en Grammy för inspelningen.

Enligt legenden hette låten från början "Run Rabbit Run" och man kan bara spekulera i om framgången hade blivit lika stor med den texten.

Uppföljaren "Get Up And Boogie" blev även den en massiv hit och vid sidan av spelade gruppens medlemmar in solomaterial. Störst framgång fick Penny McLean med "Lady Bump" som toppade listor över hela världen.

När gruppen 1977 antog utmaningen att representera Västtyskland vid ESC i London var det ett riktigt scoop med tanke på den imponerande lista av hitsinglar man radat upp dittills. Då hade det redan börjat knaka i fogarna: Linda G. Thompson hade lämnat gruppen och ersatts av amerikanska Rhonda Heath medan Kunze och Levai blev alltmer oense om gruppens framtida riktning.

"Telegram" var betydligt mer pop än disco och hade betydligt fler ord i texten än de två riktigt framgångsrika singlarna. Försedd med såväl morsesignaler som påhittig koreografi räknades låten till de riktiga förhandsfavoriterna att vinna hela tävlingen med sedan gick allting fel.

Låten blev en hit redan före det tänkta tävlingsdatumet men när finalen fick skjutas upp fem veckor hann möjligen juryn och en del av publiken bli lite mätt på den. Dessutom visade sig juryn ha en konservativ smak och inget av de mer discodoftande bidragen blev särskilt framgångsrikt. En åttondeplats var en rejäl besvikelse och året efter skulle likaledes framgångsrika Baccara möte ett liknande öde.

"Telegram" blev Silver Conventions sista hit. Levai och Kunze avbröt sitt samarbete kort tid efter London och medlemmarnas solokarriärer rann även de ut i sanden. Ramona Wulf och Rhonda Heath fortsatte att jobba inom musiken och Heath har dykt upp på nytt i ESC som körsångerska bakom Gary Lux och MeKaDo.

Penny McLean gjorde ett försök att representera Luxemburg i ESC 1979 med "Tut-Ench-Amun" men valdes bort till fördel för Jeane Manson. I början av 1980-talet lämnade hon showbiz för att istället skriva böcker och föreläsa om numerologi och esoterism.



Silver Convention / Telegram (Västtyskland 1977)
8:e plats av 18 bidrag i London

1 februari 2020

To katalava arga / Cypern 1985

Olympia "Lia" Vissi verkar aldrig ha haft särskilt bråttom fram i karriären. Hemma på Cypern studerade hon musik och sjöng tillsammans med sin lillasyster Anna innan hon som 18-åring packade väskorna och flyttade till Aten.

Med tiden blev hon en efterfrågad studiomusiker och körsångerska samtidigt som hon skrev text och musik till egna låtar. 1979 fick hon åka till Jerusalem för att sjunga bakom Elpida, tre år senare sjöng hon i kören då lillasyster Anna representerade hemlandet i Harrogate.

Gissningsvis drömde hon ändå om att få stå längst fram på scenen och få all uppmärksamhet. 1984 skickade hon för första gången in en egen låt till den interna cypriotiska uttagningen, året efter fick hon napp och blev utvald.

"To katalava arga" ("Jag förstod det för sent") var en rak och okonstlad liten ballad om förlorad kärlek. Kompetent hantverk som möjligen skulle kunna skrapat ihop en försvarlig samling ströpoänger om allting fallit på plats i direktsändning.

Trots att Lia hade hjälp på scenen av sin dåvarande make John Piliouris gav hon ett osäkert intryck och sladdade lite på de lägre tonerna. En svensk tidning skrev att hon såg ut att bära en klänning utvald av hennes värsta ovän. Poängen uteblev och utan åtta snälla poäng från Grekland hade Lia fått dela en sistaplats med Belgien.

Att misslyckas så alla ser det kan tydligen vara sporrande. Efter Göteborg börjar Lia Vissis karriär utvecklas: hon experimenterar med olika musikstilar, blir inhyrd som gästsångerska i flera projekt och skriver dessutom musiken till flera grekiska tv-serier.

1991 kom hon på andra plats i den grekiska finalen med den pampiga "Agapa ti gi" och året efter kom hennes bidrag "Kapios" på andra plats i den interna grekiska uttagningen. Utan att någonsin komma i närheten av sin systers stjärnstatus förblir Lia ett känt och aktat namn inom den grekiska musikvärlden.

2006 engagerade hon sig politiskt och ställde upp i det cypriotiska parlamentsvalet utan att bli invald.



Lia Vissi / To katalava arga (Cypern 1985)
Delad 16:e plats av 19 bidrag i Göteborg

30 januari 2020

Notre vie c'est la musique / Monaco 1979

I likhet med Luxemburg hade Monaco haft en populär radiostation som sänt program över mellanvåg till de franska lyssnarna på den tiden då de franska lagarna strikt reglerade vem som fick och inte fick höras i radioapparaterna. Att delta i ESC var ett fiffigt och fräckt sätt att lansera låtar som sedan kunde spelas i den egna kanalen.

I slutet av 1970-talet verkar Monaco ha tappat intresset för att synas i ESC. Det blev allt svårare att få relevanta och spännande namn att ställa upp och TMC (Télé-Monte-Carlo) lade ut sitt tävlande på entreprenad. Skivbolaget Disc'AZ fick i uppdrag att skriva och producera de monegaskiska bidragen och efter ett tag verkar även de ha känt motvinden.

Jean Badlot var en väletablerad musiker och låtskrivare som samarbetat med en lång samling prominenta namn och som själv var medlem av hyfsat framgångsrika Pop Concerto Orchestra. Bland de andra medlemmarna syntes såväl Peter MacLane (Monaco 1972) som Olivier Toussaint (Monaco 1978).

Bland alla de låtar han skrev och producerade fanns en glad liten popbagatell som man beslutade att föreslå som Monacos bidrag till ESC i Jerusalem. Jean Badlot sjöng in en demoversion och tänkte sedan inte så mycket på saken. Åtminstone inte tills han informerades om att låten slagit an hos TMC och valts ut. "Vem ska sjunga den, då?" hade Jean Badlot frågat och fick raskt svaret att det skulle han själv göra.

Jean Badlot hade aldrig någonsin haft ambitionen att vara soloartist och ansåg sig själv sakna allt en stjärna behöver, men alla deadlines hade redan passerat och det var för sent att hitta någon annan. För säkerhets skull skapade sig Jean Badlot ett alias och kallade sig Laurent Vaguener - en förfranskning av hans mors tyska släktnamn Wagner.

En enkel förhandsvideo kastades ihop i all hast och gav ungefär samma hafsiga intryck som själva låten förtjänade. I en intervju för franska OGAE berättade Jean Badlot om hur mycket han ogillade att kastas ut i rampljuset mot sin vilja. I Jerusalem var han nervös och sjöng ganska illa och fick nöja sig med tolv poäng totalt.

Den här låten är verkligen ingen fest men om man vänder på singeln får man lön för mödan: där har man lagt en instrumental pärla vid namn "Israel Connection", komplett med blipp-bloppiga synthar och helt andra kvaliteter än det undermåliga festivalbidraget.

Efter finalen 1979 kastade Monaco in handduken och lämnade ESC. Om det var TMC som tog beslutet själva eller skivbolaget som drog sig ur verkar ingen veta längre, men "Notre vie c'est la musique" var verkligen ingen snygg avslutning på ett mestadels framgångsrikt tävlande.

Monaco skulle göra en kort comeback 2004 men åter dra sig ur efter tre misslyckade försök. Idag ägs tv-bolaget av franska TF1 som själva övergav ESC 1981 och aldrig visat något intresse för tävlingen efter det.

Jean Badlot fortsatte att vara framgångsrik inom musikbranschen och har även skrivit musik för reklamfilmer och dataspel. 1984 väckte han liv i sitt alter ego på nytt - nu stavat Laurent Wagner - och släppte den rätt coola singeln "Roissy 6h du matin" och ett helt album efter det.



Laurent Vaguener / Notre vie c'est la musique (Monaco 1979)
16:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

28 januari 2020

Angel / Malta 2005

Maltesisk tv bestämde sig helt djärvt för att göra sig av med allt vad  jurygrupper och experter kan tänkas heta och bestämde istället att tittarna i helt eget majestät skulle få avgöra vinnaren av Maltas melodifestival 2005.

Med tanke på att nästan hundra procent av samtliga tittare valde att följa den nationella schlagergalan hade man ett gott underlag men samtidigt är det svårt att låta folket bestämma i ett litet land där alla känner alla. I värsta fall blir resultatet som en folk- och bostadsräkning i miniatyr det det enda som framgår är vem som har flest släktingar och vänner.

Finalen hade tjugotvå bidrag, varav hela fem stycken var skrivna av Ralph Siegel och Bernd Meinunger (den sistnämnda under sitt alias John O'Flynn). Ingen av de låtarna hörde till duons bättre och ingen av dem var i närheten av någon toppstrid.

Istället blev det strid på kniven mellan Oliva Lewis (Malta 2007) och Chiara Siracusa som var tillbaka efter sin tredjeplats i Birmingham 1998. Sedan dess hade hon utsetts till landets bästa sångerska och hade släppt inte färre än tre skivor.

Telefonomröstningen blev tät och dramatisk: tre nationella mobiltelefonoperatörer skulle rapportera in sina siffror men efter en lång stunds väntan meddelade det tredje bolaget att de inte hade några siffror att avlämna. Lite suspekt kan tyckas och snopet för Olivia Lewis som bara saknade lite färre än sexhundra röster till seger.

Chiara fick representera Malta än en gång, nu med den stora balladen "Angel" - en luftig sak som kanske påminde lite onödigt mycket om "The Power of Love" i vissa partier - som hon skrivit text och musik till själv. Åtminstone officiellt - i Kiev viskades det om att belgaren Marc Paelinck var den egentliga upphovsmannen.

I Kiev hade lotten givit Malta ett riktigt dåligt startnummer precis i början av startordningen. Det visade sig spela väldigt liten roll och Chiara charmade Europa ännu en gång. Trots att hon bara fick en enda tolva - från Ryssland - ramlade det in tillräckligt med poäng för att bättra på Chiaras personbästa och ge önationen sin andra silvermedalj.

"Angel" blev populär efter finalen och var till och med inne en sväng i de lägre regionerna av den tyska topplistan. Chiaras stjärnstatus hemma på Malta cementerades ytterligare och efter att ha kommit trea och tvåa började sångerskan så småningom smida planer på att ställa upp en tredje gång och vinna hela tävlingen.



Chiara / Angel (Malta 2005)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Kiev

26 januari 2020

Un baiser volé / Luxemburg 1991

Lånta fjädrar hade alltid varit Luxemburgs framgångsrecept i ESC. Man hade lånat in låtskrivare och artister, främst från Frankrike men även från Tyskland (i enstaka fall även från Nederländerna, Belgien, Storbritannien och Irland), och det hade gett utdelning i form av hela fem vinster. De få gånger man satsat inhemskt och släppt fram luxemburgska artister och låtar hade det i regel gått betydligt sämre.

Kanske blev det svårare med åren att locka stora och spännande namn att delta i en tävling som gav allt mindre eko på de europeiska topplistorna. Kanske fanns en press på hemmaplan att ge mer utrymme åt de egna talangerna. I vilket fall satsade man tre år i rad - med start 1991 - på lokalt kunnande.

Monique "Mick" Wersant hade spelat trumpet som barn men sökte sig alltmer mot sången. 1987 blev hon sångerska i rockbandet Skara Bray, som tagit sitt namn efter en förhistorisk boplats på en av Orkneyöarna utanför den skotska kusten. Samma år fick bandet göra musiken till filmen "D'Spillauer".

1990 gav bandet ut sin första och enda skiva och tillfrågades efter det om de kunde tänka sig att skriva en låt för ESC i Rom. Patrick Hippert - bandets gitarrist och musikaliska motor - skrev en riktigt arketypiskt fransk eurovisionsballad som Mick sattes att framföra under namnet Sarah Bray.

Här föds en mängd frågor med en gång. Varför ställde inte Mick Wersant upp under eget namn då hon ändå verkar ha varit relativt känd på hemmaplan? Det nya engångsnamnet anspelar ju tydligt på gruppen - var det meningen att hela bandet skulle ha varit med? Och varför ställer ett rockband upp med en så blodfattig och tandlös ballad?

Inför finalen hade man engagerat den internationellt välkände gitarristen Francis Goya att dirigera orkestern och Mick sjöng sin anonyma ballad med betydligt mer inlevelse än den var värd.

I samband med ESC-deltagandet verkar det ha uppstått slitningar i gruppen. Senare samma år lämnar Mick bandet och ersätts med Simone Weiss som skulle komma att representera Luxemburg i ESC två år senare som del av duon Modern Times.

Den nya upplagan av Skara Bray blev kortlivad. I samband med en konsert under sommaren 1992 skadades bandets trummis svårt i en olycka och bandet upplöstes.

Mick Wersant utbildade sig till hudterapeut och driver idag en egen hudvårdsklinik i den lilla staden Roost i centrala Luxemburg. Av allt att döma sjunger hon fortfarande vid sidan av sitt vanliga jobb.


Sarah Bray / Un baiser volé (Luxemburg 1991)
14:e plats av 22 bidrag i Rom

12 januari 2020

Jack In The Box / Storbritannien 1971

Lilla fattiga Irland - vid den här tiden Västeuropas fattigaste land - skulle stå värd för ESC och det väckte en hel del frågor. Skulle de klara av en sådan organisatorisk och teknisk utmaning? Och skulle de klara av att sörja för alla delegationers säkerhet?

Framför allt väckte den sista frågan en viss oro på BBC. Oroligheterna på Nordirland hade eskalerat och liknade mer och mer ett fullt inbördeskrig. Vilken brittisk artist skulle ens våga ta på sig ansvaret att representera Storbritannien på Irland och eventuellt dra på sig IRA:s vrede?

Efter en del funderande bestämde man sig för at satsa på Clodagh Rodgers - en rivig och slagfärdig 24-åring som haft stora framgångar på topplistorna med låtar som "Goodnight Midnight" och "Come Back And Shake Me". 1969 hade hon varit Storbritanniens bäst säljande kvinnliga artist och dessutom hade hon en klar fördel i sammanhanget: hon var själv en katolik från Nordirland. Det kändes taktiskt rätt.

Sedan gick allting ganska mycket som det brukade för de hippa kvinnliga artister som valdes ut att representera BBC i ESC: Clodagh - som mest sjungit ganska progressiv pop med tydliga drag av soul - sattes att sjunga sex låtar i en nationell final där nästan alla bidrag var väldigt dammiga och traditionella schlager.

I en intervju före finalen fick Clodagh frågan vilken låt hon själv hoppades skulle vinna. "Det får bli vilken som helst bara det inte blir Jack In The Box", blev svaret. Hon anade säkert att det var just denna Puppet On A String-klon - glad och lättrallad, som en barnvisa för vuxna - skulle slå an hos den brittiska publiken och naturligtvis hade hon helt rätt.

Själv hade Clodagh tydligtvis hoppats på "Another Time, Another Place" den enda låten i startfältet som lät samtida och spännande. När den trista "Jack In The Box" vann var planen i det längsta att släppa "Another Time, Another Place" som uppföljarsingel, men Engelbert Humperdinck (Storbritannien 2012) hann före och fick en hit med samma låt.

På plats i Dublin gjorde Clodagh stort intryck på den församlade pressen och Storbritannien hörde i vanlig ordning till de största vinnarfavoriterna. Clodagh - som säkert anade att låten knappast skulle räcka hela vägen - tänkte använda sina tre minuter till fullo och hade en överraskning på lut för tittarna.

Högsta mode var kortkorta hot pants, något som flera av de kvinnliga artisterna repeterat i men ingen tänkte uppträda i. Det ansågs småfräckt och vågat att visa benen och när det väl gällde satsade artisterna på lite längre kjolar istället. Clodagh hade tävlingens kortaste små byxor redo för finalen men dolde dessa in i det sista under ett längre par byxor som hon plockade bort i sista stund innan hon skulle in på scenen.

En annan gimmick det också talades om en del var att Clodaghs syster Lavinia var med på scenen som en av fyra körsångerskor.

Juryn höll ned poängen en aning men "Jack In The Box" blev karriärens största hit för Clodagh men lade sig samtidigt som ett täcke över allt annat hon gjort tidigare.

Några månader efter Dublin parodierades hon förvånansvärt kärleksfullt i ett avsnitt av Monty Python's Flying Circus där en av huvudpersonerna drabbas av minnesförlust efter att slag i huvudet och tror sig vara "den unga sångerskan Clodagh Rodgers" - något alla andra runt omkring också tror att han är.

Med tiden blev Clodagh mer framgångsrik som programledare i tv än som skivartist. I slutet av 70-talet drog hon sig tillbaka från rampljuset men återkom något tiotal år senare som framgångsrik musikalskådis i Londons West End.



Clodagh Rodgers / Jack In The Box (Storbritannien 1971)
4:e plats av 18 bidrag i Dublin