1 oktober 2020

Dancing In The Rain / Spanien 2014

Det var ingen stor överraskning när Ruth Lorenzo slutligen satsade på att representera Spanien i Eurovision Song Contest. Fansen hade i flera år pratat om henne och när en lovande karriär tycks rinna en mellan fingrarna är det ju aldrig en dum idé att synas i ett sammanhang med hög profil.

2008 hade hon tävlat i den femte upplagan av brittiska X-Factor, en serie med skyhöga tittarsiffror och massiv mediabevakning. Coachad av Dannii Minogue kom Ruth slutligen på en femteplats och framtiden såg ljus ut. Inte minst spekulerades det i om hon skulle representera Storbritannien eller Irland vid ESC i Moskva 2009.

Den brittiska karriären sladdade till när Ruth först kom i onåd hos Simon Cowell genom att skriva kontrakt med Virgin Records istället för hans eget bolag, ännu mer när samarbetet med Virgin skar sig och kontraktet revs. En i princip färdigt inspelad skiva skrotades helt och gavs aldrig ut.

Ruth försökte istället ge ut en skiva på eget bolag i Spanien men inte heller det resulterade i något. Ruth skrev mest låtar åt andra - inte minst sin tidigare coach Dannii Minogue - medan hennes egen stjärnstatus svalnade allt mer.

När RTVE avslöjade att hon var en av sex deltagare i den spanska nationella finalen 2014 utpekades hon ändå som storfavorit med "Dancing In The Rain", som hon själv varit med och skrivit.

Hon skulle ändå möta oväntat starkt motstånd från Brequette - en sydafrikansk sångerska som slagit sig ned i Madrid och fått stor uppmärksamhet i spanska The Voice 2012. När röstningen var klar var det dött lopp mellan "Más" och "Dancing In The Rain". 

Ruth hade fått större stöd i telefonomröstningen och utropades till vinnare i en sekvens som är Ruth Lorenzo i ett nötskal: en duktig sångerska som lätt bubblar över och blir intensiv och aningens för mycket.

I Köpenhamn lyckades hon ändå hålla ordning på nerverna och vid sidan av att bli god vän med vinnande Conchita Wurst rodde hon också hem en tiondeplats (tillsammans med Pastora Soler 2012 Spaniens bästa placering på hela decenniet). "Dancing In The Rain" gick också upp på den spanska hitlistans förstaplats.

Sedan dess har Ruth lyckats hålla fast i sin status som stjärna på hemmaplan. Hon har två framgångsrika album under bältet - det senare utgivet på eget bolag - och har både spelat musikal och startat eget klädmärke.

2016 hamnade hon i Guinness rekordbok efter att ha uppträtt i åtta olika spanska städer under tolv timmar i ett insamlingsjippo till förmån för bröstcancerforskning.


Ruth Lorenzo / Dancing In The Rain (Spanien 2014)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

29 september 2020

Si tu aimes ma musique / Belgien 1982

Belgien skickade en riktig veteran till Harrogate: Stella Maessen var nu med i den internationella finalen för tredje gången på tolv år. Frågan är om arrangerande RTBF hade någon större koll på det.

Stella hade tävlat tillsammans med sina systrar Bianca och Patricia: först som trion Hearts of Soul för Nederländerna 1970 och sedan i kvartetten Dream Express (tillsammans med Biancas belgiske pojkvän) för Belgien 1977. Efter den relativa besvikelsen i London hade Dream Express snart fallit sönder och nu satsade Stella på en solokarriär.

Hon ställde upp i den flamländska finalen 1981 med "Veel te veel" och nu var hon tillbaka för andra året i rad. Att någon ställde upp på både sidor av språkgränsen hörde verkligen inte till vanligheterna. Endast en gång hade en nederländskspråkig artist representerat det franskspråkiga Vallonien: 1966, då Tonia tog en fjärdeplats i Luxemburg.

Jag har inte själv sett den belgiska finalen 1982, men enligt uppgift utgjordes den av på förhand inspelade framträdanden. Artisterna var inte på plats i studion. Frågan är om den expertjury som valde vinnare förstod att deras favorit Stella bodde och verkade i landets norra halva.

"Si tu aimes ma musique" var en traditionell schlager insvept i tidstypiska synthljud. Stella kämpade en del med sitt franska uttal men använde sina tre minuter väl och övertygade de europeiska jurygrupperna. Belgien blev det enda land som fick poäng från samtliga andra länder, även om det inte blev en enda tolva.

Om Frankrike varit med i tävlingen hade det kanske kunnat bli en ny andraplats, precis som 1978. Nu blev det en flott fjärdeplats istället.

Någon karriär på franska var nog aldrig aktuell och Stellas album spelades istället in på engelska. Skivan gavs även ut i Sverige på Abbas skivmärke Polar.

Stella fortsatte sin solokarriär i några år till men lämnade rampljuset 1988 för att göra andra saker i livet. 2010 återförenades Hearts of Soul - nu med lillasyster Doreen istället för Patricia som avled 1996.


Stella / Si tu aimes ma musique (Belgien 1982)
4:e plats av 18 bidrag i Harrogate

27 september 2020

Everybody / Estland 2001

Estland hade haft en skakig start men hade snart visat var skåpet ska stå. Även ett litet land, även ett som tidigare styrts av Sovjetunionen, även ett med ett obegripligt litet språk kunde hävda sig i ESC om man bara ansträngde sig och slog an rätt ton.

Esterna hade visat framfötterna och placerat sig tre gånger bland de sex bästa och visade en klart uppåtgående kurva. I Stockholm 2000 hade många trott att det var Ines som skulle ta hem spelet. Inte minst i broderlandet Finland - som aldrig placerat sig bättre än sexa - kliade man sig i huvudet och undrade hur esterna kunde vara så framgångsrika.

2001 verkade det ändå som att Estland hade ett mellanår på kommande. Den nationella finalen var inte särskilt stark och den vinnande låten kändes mest som en glad paus.

Ivar Must hade skrivit Estlands debut 1994, som bara fick två poäng och näst sista plats. Nu hade han tillsammans med Maian Kärmas skrivit "Everybody", en call-and-response-låt där de omaka artisterna Dave Benton och Tanel Padar fick ta mycket plats.

Dave Benton var född och uppvuxen på den karibiska ön Aruba, som är en del av Nederländerna. Under 1980-talet arbetade han i Europa, där han mötte sin estniska hustru. 1997 slog sig paret ned i Estland. Tanel Padar var mest känd som Ines pojkvän och han hade varit med och körat bakom henne i Stockholm. 

I Köpenhamn fick de hjälp av pojkbandet 2XL som dansade och sjöng i bakgrunden. Detta till trots trodde verkligen ingen på Estland. Oddsen var dåliga och de svenska tidningarna sågade. Sedan hände det som ingen skulle ha gissat på förhand.

I ett otroligt svagt startfält där de stora favoriterna plötsligt sjöng alltför nervöst i direktsändning vandrade Team Estland ut på scenen med lugn och självförtroende och fick de europeiska tittarna med sig. Efter en hård kamp med värdlandet Danmark var sensationen ett faktum och lilla Estland stod som segrare. Hemmapubliken i Parken var inte nöjd men det brydde sig vinnarna hemskt lite om.

Hemma i Estland varvades glädjen med en växande panik. Hur skulle man kunna anordna en internationell final? Var skulle man få pengarna ifrån? Hade man kunnandet? 

"Everybody" har verkligen inte gått till historien som någon av de starkaste vinnarlåtarna men singeln sålde faktiskt tillräckligt bra i Sverige för att ta sig in på Topp 20-listan.

Tanel och Dave gick skilda vägar - Tanel skulle med åren bli en av landets ledande rocksångare medan Dave förblev en renodlad scenartist. Även Tanel och Ines skulle snart gå skilda vägar efter att ha bråkat och gjort slut inför rullande tv-kameror under 2002 års estniska final.

Med sina 50 år och 101 dagar är Dave Benton den äldsta artist som vunnit Eurovision Song Contest.


Dave Benton & Tanel Padar / Everybody (Estland 2001)
1:a plats av 23 bidrag i Köpenhamn

25 september 2020

Fångad i en dröm / Sverige 1981

Att svensk tv ändrar på formatet på melodifestivalen har verkligen inte hört till vanligheterna. Med undantag för 1971 hade programmet haft samma upplägg varje år sedan 1966 och publiken verkade nöjd med det.

Av någon anledning bantades 1981 års upplaga ned till bara fem bidrag utan någon öppen tävling. Istället bjöds de fem låtskrivare in som haft mest framgång på Svensktoppen under det senaste året. Samtliga fem tackade ja.

Mest uppmärksamhet väckte Agnetha Fältskogs medverkan. Hon hade haft en stor hit med "När du tar mig i din famn" 1979 men lät 19-åriga Kicki Moberg sjunga hennes tävlingsbidrag. "Men natten är vår" - med text av en debuterande Ingela "Pling" Forsman - hamnade på en högst oförtjänt sistaplats.

Björn Skifs hade tyckt att ESC i Paris 1978 varit en trist tillställning för artisterna som mest satt inlåsta på hotellet eller i artistlogerna och fick få tillfällen att umgås. Han gav inget intryck av att vilja ställa upp på nytt men blir man specialinbjuden kan man säkert alltid överväga att tänka om.

Dessutom hade Björn Skifs något att marknadsföra. Tillsammans med vännen Bengt Palmers hade han skrivit en spökmusikal som skulle sättas upp i Stockholm under hösten 1981 och nu tänkte de båda att man kunde lansera en av låtarna därifrån genom Melodifestivalen.

Det blev en hård strid in i det sista mellan tre låtar: Björn Skifs, Janne "Lucas" Persson och så Sweets 'n Chips, som just det här året bestod av Kikki Danielsson, Elisabeth Andreasson, Britta "Tania" Johansson och Lasse Holm. Precis som 1978 fick Kikki och Lasse stryk av Skifs på mållinjen.

I Dublin uppmärksammades Björn för sin uppseendeväckande klädsel men gav ett starkt framträdande tillsammans med sin kompgrupp. Den mesta musiken låg på band, något dirigenten Anders Berglund med åren skulle bli allt mindre positiv till.

Björns nya mantra var att låtar på små språk aldrig funkade - det var säkert smart att skruva ned förväntningarna en aning - men Sverige blev bäst i Norden och kasserade rätt oväntat in en tolva från Frankrike.

"Spök!" hade premiär på Maximteatern i Stockholm 1 oktober 1981. Den fick lysande recensioner och blev en stor publikframgång som spelades fyra säsonger och som också spelades in på LP. Vid sidan av Björn Skifs kan man notera Elisabeth Andreasson (1982, 1985, 1994, 1996), Monica Dominique (1973) och Kerstin Bagge (1973, 1975) i viktiga roller.

"Spök!" sattes upp på nytt i en uppdaterad version 2013 med bland andra Lena Philipsson (2004) och Måns Zelmerlöw (2015) i rollerna.

"Fångad i en dröm" blev något överraskande signaturmelodi - med modifierad text - till den finlandssvenska televisionens allsångsprogram "Fångad av en sång" 2002.


Björn Skifs / Fångad i en dröm (Sverige 1981)
10:e plats av 20 bidrag i Dublin

23 september 2020

San Francisco / Norge 1997

Att vara den ständiga tvåan låter kanske inte så kul men i själva verket är det en titel att vårda ömt. En ständig tvåa i de nationella finalerna får allas sympatier och har ändå fått visa upp sig och sin nya låt inför en storpublik. Dessutom slipper man ta ansvar för hur det går i den internationella finalen.

Tor Endresen hade i princip gjort det till ryggraden i sin karriär att ställa upp i Norsk Melodi Grand Prix och gå nästan men inte riktigt hela vägen. Han hade varit en av Karoline Krügers körsångare i Dublin 1988 och hans stora folkliga genombrott kom som sjungande bartender i tv-serien "Lollipop". 

Han hade redan ställt upp i den norska finalen sju gånger och kommit tvåa tre gånger. "Café le Swing" (3:a 1990) och "Radio Luxembourg" (2:a 1992) blev rejäla hits, men min egen favorit är den suggestiva "Til det gryr av dag". Den blev tvåa 1989 men sjabblades sedan bort i marknadsföringen och är rätt bortglömd idag.

Knappast var planen något annat än att få ännu en schysst placering och lite marknadsföring då Tor ställde upp för åttonde gången 1997 men något i planen i gick riktigt fel. Trots att Norge lyckats oerhört väl de senaste åren - aldrig sämre än sexa sedan 1993 och man hade dessutom vunnit och stått värd - var intresset för den inhemska ligan i princip noll.

I hela startfältet fanns en enda okej låt - "Lys" med den unga Manjari kunde ha blivit något med lite putsning och coachning - men nu verkade alla ha bestämt sig för att det var Tors tur. Eller otur.

"San Francisco" var verkligen ingen vinnarlåt. Ett stycke dansbandsrock med en nödrimmad och smått förfärlig text - rimmar man "San Francisco" med "disco" har man liksom bränt sina broar som poet - om flower power och sommaren 1968.

Inför Dublin trodde de flesta bedömare att Bosnien-Hercegovina eller Danmark skulle komma sist, men Norge borde ha framstått som en riktig jumbokandidat från början. Inte ens norska OGAE trodde att den egna låten skulle ha en chans då de röstade vid sin klubbträff. Detta fick Tor Endresen att surna till och till tidningarna sa han morskt att han minsann skulle visa alla. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

I finalen blev det en riktig dunderflopp. Noll poäng, delad sistaplats med Portugal och tidningsrubriker som "San Fran Fiasko" hemma i Norge. I likhet med Jahn Teigen 1978 försökte Tor skratta bort det hela men läser man om saken i Tim Moores bok "Nul points" märks ändå en hel del bitterhet över det som hände.

På lång sikt var det kanske exakt vad Tor behövde. Att hålla på att slentriantävla i en norsk final ingen längre brydde sig om var knappast en hållbar karriärplan på sikt. Tor Endresen sökte sig nya vägar och är än idag en aktiv och uppskattad artist i Norge. Däremot skulle det ta flera år innan NRK fick någon ordning på sin ESC-uttagning på nytt.


Tor Endresen / San Fransisco (Norge 1997)
Delad 24:e plats (sist) av 25 bidrag i Dublin

21 september 2020

Esta balada que te dou / Portugal 1983

Någonting hade hänt med Portugals finaler. När portugiserna väl sjungit färdigt om sin stora revolution vaknade en annan typ av ambition och Festival da Canção blev en poptävling där de hetaste namnen inom den nationella popmusiken gärna visade upp sig.

Det hade kanske inte lett till något riktigt uppsving för Portugals placeringar i ESC men intresset på hemmaplan växte sig åtminstone stort. Inför finalen i München 1983 fanns det dessutom en och annan som trodde att Portugal kunde bli årets överraskning.

"Esta balada que te dou" ("Den här balladen jag ger dig") var en sång om att tillåta sig själv att vara ledsen när kärleken är över men att ändå vilja skicka med sin älskade den vackraste sång man kunde skriva.

Armando Gama var född i Luanda i Portugisiska Västafrika där han tidigt började studera musik och där han bildade sitt första band. Det politiska läget blev alltmer instabilt och 1971 flyttade familjen hem till Portugal. Fyra år senare blev den tidigare kolonin självständig under namnet Angola.

Efter att ha skrivit låtar åt andra och spelat med i flera grupper, gjorde Armando sin första soloskiva 1982. "Esta balada que te dou" blev en stor framgång i hemlandet och släpptes på singel i hela sjutton länder. 

Då gjorde det kanske inte så mycket att placeringen blev en ljummen trettondeplats. Armando hade etablerat sig på hemmaplan och fick en kommersiell hit med sin låt i Belgien. Stefan Borsch spelade in en svensk version "Det här är balladen till dig"

På senare år har Armando Gama förblivit en aktiv musiker även om han sällan släpper ny musik. Bland annat turnerar han sedan många år tillbaka med en föreställning där han sjunger Beatleslåtar.

I januari 2020 greps Armando Gama av polisen efter att Bárbara Barbosa - hans tidigare flickvän och mor till hans yngsta barn - anmält honom för fysisk och psykisk misshandel under flera års tid. Sångaren har inte uttalat sig offentligt om fallet.


Armando Gama / Esta balada que te dou (Portugal 1983)
13:e plats av 20 bidrag i München

19 september 2020

Heute in Jerusalem / Österrike 1979

Varför ställer man ens upp i en tävling om man inte försöker vinna den? Ibland är svaret kanske att det är roligt att visa upp sig för en stor publik. Ibland är svaret kanske att man vill erbjuda publiken något den inte efterfrågat, bara för att visa att det finns andra uttryck och andra sorters kultur.

Christina Simon hade varit en del av Wiens bubblande och expanderande popscen under 1970-talet. Hon hade synts en hel del i tv och i olika konsertprojekt och hade dessutom släppt två singlar skrivna av Giorgio Moroder under artistnamnet Anne Christie. 1977 ville hon prova på något nytt och drog till USA med sin partner Peter Wolf.

När ESC skulle hållas i Jerusalem ansåg tongivande personer på ORF att situationen krävde mer allvar och mindre lättsinne och valde ut "Heute in Jerusalem" - en sång om att låta klokskapen segra över vansinnet och att låta freden blomstra - med text av poeten André Heller.

Vem som skrev musiken är mer oklart. Först användes pseudonymen Josef Dermoser och på skivan står Peter Wolf som upphovsman, trots att han flera gånger hävdat att han inte skrivit den.

Några dagar före final undertecknade Israel ett fredsavtal med Egypten, något som fick vissa kritiker att skratta åt österrikarnas ambitioner. Nu var det redan fred i Israel och för sent att sjunga fredssånger. Tiden skulle visa att Israel skulle komma att behöva fredsönskningar många år ännu.

Christina Simon imponerade på de flesta under repetitionerna men alla verkade rörande överens om att hon inte skulle ha en chans i tävlingen. Kobi Oshrat - låtskrivaren som skulle komma att vinna hela finalen - bjöd med Christina till Jerusalems gamla stadskärna och klagomuren. Sångerskan var djupt tacksam: "Nu vet jag åtminstone själv vad det är jag sjunger om".

Förhandstipsen fick rätt och Österrike fick dela sistaplatsen med Belgien. Samtidigt är det underligt att desamma jurygrupper som ofta rynkade på näsan åt kommersiella hitlåtar (som Silver Convention eller Baccara) även gjorde tummen ned för mer ambitiösa och kulturellt högstående bidrag.

Christina Simon gifte sig med Peter Wolf och kallade sig fortsättningsvis Ina Wolf. Paret rotade sig i Kalifornien och etablerade sig snabbt som låtskrivare för många stora namn. Deras största hit blev "Sara" med Starship som toppade Billboards lista 1986.

Efter att Kalifornien drabbats av en stor jordbävning 1994 omvärderade Ina Wolf sitt liv, lämnade Peter Wolf och flyttade tillbaka till Österrike med sina två barn. Än idag är hon en flitigt efterfrågad låtskrivare, sångerska och sånglärare.


Christina Simon / Heute in Jerusalem (Österrike 1979)
Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

17 september 2020

Occhi di ragazza / Italien 1970

Trots att Italien var ett av Europas ledande musikländer som exporterade artister men framför allt melodier över hela världen hade man bara fått godkända resultat en handfull gånger i ESC. 

Bäst hade det gått 1964 då man vann hela tävlingen, men nu hade man fallit tillbaka till att skicka musikaliska stjärnor med starka låtar som sedan bara fick några enstaka tröstpoäng i röstningen. 1970 skulle inte visa sig vara något undantag, men det spelade egentligen ingen roll. De italienska tittarna brydde sig föga om den europeiska tävlingen utan fokuserade på sina inhemska sångtävlingar istället.

Sanremo naturligtvis, men det fanns fler prestigefyllda tävlingar att sjunga i, som Cantagiro eller Canzonissima - evighetslånga tillställningar som gav stor exponering åt deltagarna.

Gianni Morandi hade slagit igenom som 17-åring med "Fatti mandare dalla mamma" och hade sedan skapat sig en roll som en glatt nonchalant och obekymrad ung man med stor utstrålning. Han hade vunnit Canzonissima såväl 1968 som 1969, något som förmodligen gjorde honom till ett lätt val när Rai skulle hitta en eurovisionskandidat.

Hans vinnarlåt 1968 var en italiensk cover av The Turtles "Elenore", samma låt som Arvingarnas "Eloise" många år senare anklagades för att ha plagierat.

"Occhi di ragazza" ("En flickas ögon") var skriven av en annan stjärna - Lucio Dalla - för att tävla i Sanremofestivalen 1970 där den skulle ha framförts av det 16-åriga stjärnskottet Ron. När låten ratades av urvalsjuryn hamnade den i ESC istället.

I Amsterdam spelade Gianni Morandi rollen som avslappnad italiensk charmör till fulländning. Den irländska kommentatorn säger att han har "a very relaxed approach to singing", och tonfallet skvallrar om att hon inte nödvändigtvis anser det vara en bra sak.

Kanske är det en pusselbit i mysteriet varför Italien ofta placerade sig så dåligt i ESC? Var italienarna för glada och opåverkade av tävlingens allvar? Tog de inte den här viktiga tävlingen tillräckligt seriöst?

Fem poäng och en delad åttondeplats med Belgien och Monaco blev slutfacit. Låten blev en hit hemma i Italien men snart nog skulle Gianni Morandis karriär sakta in rejält. Under 1970-talet sågs han - i likhet med många av 60-talets stjärnor - som en föredetting som tiden sprungit förbi.

Vinden skulle vända på nytt och 1987 vann Gianni Morandi Sanremofestivalen tillsammans med Umberto Tozzi (Italien 1987) och Enrico Ruggeri (Italien 1993) och har hållits kvar på toppen sedan dess.

2014 spelade Ron slutligen in en egen version av "Occhi di ragazza" i duett med Gianni Morandi.


Gianni Morandi / Occhi di ragazza (Italien 1970)
Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

15 september 2020

Nauravat silmät muistetaan / Finland 1988

Finland hade lyckats rätt hyfsat i ESC de senaste åren och nu tyckte Yle att det var dags att flytta ut ur tv-studion och hålla den nationella finalen inför en lite större publik. Kulturhuset i Helsingfors - ritat av landets främste arkitekt Alvar Aalto - fick stå värd för Euroviisut 1988 där tolv låtar gjorde upp om en resa till Dublin.

Startfältet bjöd på stor variation: ballader, pop, country och lite finsk schlager. Två av bidragen hade svensk text och bland de tävlande fanns flera kända ansikten och flera gamla bekanta från tidigare finaler.

Framför allt fanns tre tydliga vinnarkandidater: "Mayday Mayday" med Timo, Jonna & Beat (Finland 1990), "Svart och vitt" med Helena Miller samt "Amor Amor" med Ami Aspelund (1983), skriven av Petri Laaksonen som gjort Finlands låtar 1985 och 1987.

Efter att Arja Saijonmaa kommit tvåa i den svenska finalen året innan ville flera låtskrivare ha just henne som artist. Såväl "Amor Amor" som "Svart och vitt" var skrivna för Arja som dessvärre inte hade tid i kalendern.

För sjätte året i rad bytte man röstningssystem och sex regionala jurygrupper runtom i Finland fick välja vinnare. Tråkigt nog visade sig dessa jurygrupper i skarp konkurrens höra till de mest förvirrade i tävlingens historia och låtar som fått toppoäng av en jury hamnade i botten hos nästa.

Till slut öppnade det för att en låt som inte varit etta hos en enda jury vann hela tillställningen. Knappast ett resultat någon var nöjd med och till nästa år skrotades jurygrupperna på nytt.

Vinnarlåten "Skrattande ögon är de man minns" var skriven av Pepe Willberg, en av landets mest etablerade rocksångare med stora hits under bältet. Bandet Boulevard - med sångaren Kyösti Laihi i spetsen - hade kompat Vicky Rosti i Bryssel året innan men var annars rätt okända. Nu spelade man in ett album i hast innan man reste till Dublin.

I direktsändning klantade någon av RTÉ:s tekniker till det och i den första refrängen faller nästan alla instrument bort ur ljudmixen. Det enda som hörs är lite stråkar och blås och man kan tydligt se hur en nervös Kyösti Laihi ger tecken åt tekniken att skruva upp ljudet. 

Finland hade ingalunda hört till favoriterna men nu blev det bara tre poäng från juryn i Jerusalem och en näst sista plats. Lite onödigt hårt för en glad liten låt men det illustrerar väl problemet med att skicka iväg en kompromiss till bidrag som ingen egentligen har som favorit.

Boulevard spelade vidare tillsammans i några år till innan medlemmarna drog vidare till andra band. Kyösti Laihi fick pensionera sig tidigt efter att ha diagnostiserats med multipel skleros men har fortsatt musicera i mindre skala även sedan dess.

En som åtminstone låtit sig beröras av Boulevard var den tyske komikern Hape Kerkeling, som framförde den som del av en av sina föreställningar.


Boulevard / Nauravat silmät muistetaan (Finland 1988)
20:e plats av 21 bidrag i Dublin

13 september 2020

Born To Sing / Irland 1978

Colm Wilkinson kom visserligen från en musikalisk familj men det mesta tydde ändå på att gossen skulle ta över faderns företag och ägna sitt liv åt att asfaltera vägar. Vid sexton års ålder sade sonen nej och beslutade sig för att ge musiken en chans istället.

Han spelade med i olika irländska band och valdes 1972 ut att spela Judas Iscariot då Jesus Christ Superstar sattes upp i Dublin. Hans insats imponerade på Andrew Lloyd Webber (Storbritannien 2009) och då hans nya musikal Evita skulle spelas in på skiva gick den stora rollen som Che Guevara till Colm Wilkinson.

Däremot tackade Colm nej till att spela Che då musikalen sattes upp i London. Nu ville han satsa på popkarriären istället och spelade in en soloskiva för den irländska marknaden där han var känd som "CT".

Som en del i soloprojektet ställde Colm upp i National Song Contest 1978 och vann en resa till Paris med sin egenhändigt skrivna "Born To Sing". Irland sågs som en tänkbar toppkandidat men när det väl gällde framstod Colm CT Wilkinson, som han kallade sig i det här sammanhanget, som aningens stirrig och lite väl intensiv. 

En femteplats var inget att fnysa åt och singeln gavs ut på det internationella storbolaget RSO Records men någon uppföljare kom aldrig. Karriären började så långsamt gå i stå.

En av hans låtar - "The American Dream" - släpptes på singel i Sverige efter att ha varit signaturmusik i tv-serien "Tema USA". Mariann Records brydde sig inte mer än att de stavade hans namn fel på skivomslaget och inte heller det försöket bar frukt.

En del skickliga sångare klarar aldrig av att skapa sig en egen persona för rampljuset och lyckas bättre då de får spela en roll istället. När Colm Wilkinson sökte sig tillbaka till musikalvärlden tog karriären fart på nytt.

1985 spelade han Jean Valjean i den engelskspråkiga världspremiären av Les Misérables - vid sidan av Michael Ball (Storbritannien 1992) och Frances Ruffelle (Storbritannien 1994) - och har sedan dess haft sitt på det torra. Idag räknas han till en av de stora inom internationell musikteater. 

Han är sedan många år bosatt i Toronto och är idag kanadensisk medborgare.


Colm CT Wilkinson / Born To Sing (Irland 1978)
5:e plats av 20 bidrag i Paris

11 september 2020

S.A.G.A.P.O / Grekland 2002

Om Antique varit relativt okända i Grekland då de vann den grekiska finalen året innan var 2002 års vinnare Michalis Rakintzis både känd och väletablerad. I sin ungdom hade han studerat till ingenjör i London men satsade sedan på en bana som musiker i rockgruppen Scraptown. De hann ge ut tre album tillsammans innan de splittrades 1985. 

1989 kom han på allra sista plats i den grekiska finalen men två år senare utsågs han till årets manliga artist av tidningen Popcorn. Han spelade in egna skivor med stor framgång men skrev även låtar åt andra framstående grekiska artister. 

Han skrev musiken till flera tv-serier och samarbetade med internationella stjärnor som Bonnie Tyler (Storbritannien 2013) och Ian Gillian från Deep Purple.

"S.A.G.A.P.O" var ett elektroniskt stycke new wave där titeln är det magiska lösenord som öppnar dörren till sångarens hjärta, passligt nog grekiska för "Jag älskar dig". Titeln var det enda ordet på grekiska i hela texten, något som väckte en del diskussioner på hemmaplan.

I Tallinn hade ingen tid att fundera på något sådant. Där förundrades de flesta istället över den grekiska truppens robotkoreografi och hysteriskt osmidiga och tunga scenkläder. På en av repetitionerna lyckades man dessutom dansa sönder scengolvet. 

Grekland blev snabbt repetitionen ingen ville missa och likaså en av de tyngsta kandidaterna till att komma allra sist i finalen. När Cypern som första röstande land gav Michalis Rakintzis sin tolva buade publiken i Saku Suurhall. 

När röstningen var slut hade man också fått poäng av de inte alls taktikröstande jurygrupperna i Moskva och Bukarest och landade på behörigt avstånd från den tippade sistaplatsen.

Michalis Rakintzis har fortsatt sin karriär men med åren har det blivit allt längre mellan skivorna.


Michalis Rakintzis / S.A.G.A.P.O (Grekland 2002)
17:e plats av 24 bidrag i Tallinn

9 september 2020

Talking To You / Danmark 2005

Danmark hade åkt riktig berg-och-dalbana i ESC: först vann man och kom tvåa på hemmaplan - sedan kom man sist, fick stå över ett år och blev utsparkade i den allra första semifinalen 2004. Till all lycka fanns publiken kvar och var ännu entusiastisk.

För att fira att Eurovision Song Contest fyllde 50 år slog man på stort och bjöd tittarna på stor, direktsänd schlagerfest från Horsens på Jylland. Som ett extra körsbär på tårtan kunde man erbjuda de internationella vinnarna Olsen Brothers som ett av de tävlande bidragen.

För första gången fick man sjunga på engelska i den danska finalen och Olsens "Little Yellow Radio" - med svenska Kayo från Afro-Dite (Sverige 2002) i kören - förväntades krossa allt motstånd och ta en promenadseger. Istället kom Jakob Sveistrup - en 33-årig musiklärare som tidigare tävlat i talangjakten Stjerne for en aften - och övertygade tittarna. Samtliga telefonröstande regioner utom en hade Jakob som vinnare.

"Tænder på dig" var en fjäderlätt liten popsång, skriven av Jacob Launbjerg som flera gånger varit bakgrundssångare för Danmark i ESC. Att sjunga på danska verkar inte ha varit något DR var särskilt tända på, så inför Kiev skrevs en engelsk version istället.

Danmark hörde verkligen inte till förhandsfavoriterna men Jakob Sveistrup tog sig lätt vidare - när siffrorna offentliggjordes visade det sig att han blivit trea i semifinalen - och placerade sig bland de tio bästa i finalen. Nu tog karriären fart på allvar i ett par år.

När finanskrisen slog till med full kraft 2008 rev skivbolaget Jakob Sveistrups kontrakt och ett helt album som var i det närmaste klart släpptes aldrig. Sångaren lade karriären på hyllan och sökte sig tillbaka till sitt gamla jobb.

Tio år efter äventyret i Kiev bestämde han sig för att satsa på nytt och det med besked. Han bekostade själv inspelningen av en ny skiva där han själv skrivit samtliga låtar, och skötte själv hela marknadsföringen när plattan fanns i handeln. Satsningen slog väl ut med fina recensioner, flitigt spelade radiosinglar och en fullbokad kalender. Jakob Sveistrup kunde åter leva på att vara musiker.

När nästa skiva kom ut 2018 kallade han sig bara Sveistrup eftersom tidningarna stavade hans förnamn fel lite för ofta.

I efterhand verkar EBU åter anse att länder med samma poäng delar placeringar 2004 och 2005, vilket skulle innebära att Danmark och Norge delade niondeplatsen i Kiev. Enligt de regler som gällde där och då - och enligt resultattavlan - kom Danmark officiellt på tionde plats.


Jakob Sveistrup / Talking To You (Danmark 2005)
10:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

7 september 2020

Liubi, Liubi, I Love You / Rumänien 2007

Efter en trög start hade Rumänien fått upp farten i ESC. 2002 hade de mest visat att de minsann kunde byta kompispoäng lika bra som många andra, men sedan började det gå bra på riktigt. De flesta år skickade man poppiga och fräscha låtar och placerade sig i den absoluta toppen såväl 2005 som 2006.

Skulle man hålla fast i sin nya ställning som stormakt och kanske till och med ro hem en seger? Om man hade några sådana planer lät man dem stå i träda ett år och till Helsingfors skickade man istället ett litet stycke humor

Det hade varit en stökig nationell final där tre bidrag drogs tillbaka redan före de två semifinalerna. En låt diskades precis före sin semi och när det väl blev dags till final fick man diska ytterligare fyra bidrag, däribland svenska Rednex

För att röra till tingen ännu lite till visade det sig att vinnaren Locomondo inte ägde rätten till sitt namn som istället tillhörde en lokal resebyrå. Raskt bytte man namn till Todomondo istället.

Todomondo var sex spralliga karlar som alla skulle representera varsin nationalitet - brittisk, fransk, italiensk, spansk, rysk och rumänsk. Sångens budskap var att var man än befinner sig och vem man är är så betyder "Jag älskar dig" samma sak på alla språk.

Gruppens ryss var egentligen inte sångare utan hade bara översatt textsnutten till ryska. Men här dög det inte att vara knusslig, alla ska med. Oavsett de kan sjunga eller inte.

Om den här låten är bra eller inte kan väl alla få avgöra på egen hand men framförandet var trots allt rätt sympatiskt. Kanske skulle rumänerna vara glada ändå att man var färdigt inkvalade till finalen just det här året.

Otur hade man däremot i lottningen där man fick komma som tredje humorbidrag i rad efter den briljanta Verka Serduchka som kom tvåa och de aningens mindre briljanta Scooch som kom helt i botten. Todomondo blev som en kompromiss mellan dessa båda och hamnade helt i mitten med god hjälp av grannen Moldavien och ett par andra länder där det bor många rumäner.

Humor var kanske ändå inte Rumäniens grej och i framtiden skulle man snabbt styra tillbaka mot popfåran igen.



Todomondo / Liubu, liubi, I Love You (Rumänien 2007)
13:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

5 september 2020

For Real / Turkiet 2004

Ett av de säkraste sätten att misslyckas på om man vunnit och vill göra bra ifrån sig även på hemmaplan är att kopiera sitt eget vinnande koncept och göra samma sak en gång till. Det skulle varit både lätt och frestande för TRT att ställa upp med Sertab 2.0 på hemmaplan i Istanbul.

Till all lycka var man snäppet modigare än så och valde ut Athena, som vid sidan av en stor popularitet och en rejäl fanbase inte hade så värst mycket övrigt gemensamt med Sertab. Tvillingbröderna Hakan och Gökhan Özoğuz hade startat sin bana med trash metal innan man för gruppens andra album bytte stil till ska punk.

1998 fick man sitt stora genombrott med fotbollslåten "Holigan" som blev en evergreen och något av en hymn för turkiska fans. Athenas skivor släpptes internationellt på mindre bolag och spelade på flera festivaler runt om i världen och byggde inte minst upp en publik i Tyskland.

Steget borde ändå ha varit ganska långt till att ställa upp i ESC men ska man skaka om tingen kan man ju lika gärna skaka rejält. Liksom Ajda Pekkan 1980 framförde Athena tre låtar i en tv-sänd final där tittarna med bred marginal valde fram den lättfångade "For Real" till vinnare. "Easy Man" kom på andra plats, "I Love Mud On My Face" blev trea.

I förhandstipsen ansågs det högst osäkert om turkisk ska punk var vägen till framgång eller inte men hemmapubliken hade god tilltro till sina punkare. Det var nog skönt för TRT som inte hade någon särskilt lätt tid som värdland. Man hade en hel del tekniska problem under repetitionerna och under semifinalen - historiens första tv-sända semifinal - var ljudet till en början katastrofalt.

I slutändan blev det ändå en snygg final - forcerade programledare till trots - och hemmalaget gjorde riktigt bra ifrån sig trots att den visuella överraskning man utlovat ganska långt slarvades bort av den svenska bildproducenten.

Överraskningen bestod av en ung, kvinnlig dansare som i slutet av numret slet av sig sin tunga, heltäckande dress för att istället dansa i full frihet. Tanken var att symbolisera ett nytt och modernt Turkiet som kastat av sig sitt tunga förflutna. Dessvärre skulle det inte ta många år innan vinden skulle vända och för Turkiet att på nytt bli ett mycket mindre fritt land.

Athena har hållit fast i sin publik genom åren trots att man bytt stil ett par gånger. 2016 släppte man en uppmärksammad (och bitvis obehaglig) video där man uppmärksammade en transpersons vardag och gjorde en markering mot hatbrott.




Athena / For Real (Turkiet 2004)
4:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

3 september 2020

My Lucky Day / Moldavien 2018

Om man vill vara Rysslands Ralph Siegel och Stikkan Anderson på samma gång är det inte alltid självklart vart man ska vända sig. 2018 var rysk tv fullt upptagna med att göra bort sig på politiska grunder och i Vitryssland var det för lätt att presidentkansliet skulle börja lägga sig låtval eller vad som helst.

Filipp Kirkorov (Ryssland 1995) vände blickarna mot Moldavien där det aldrig varit svårt att köpa sig en seger. Dessutom hade han fått ögonen på en glad sjungande trio från 
Rîbnița som hade mer energi än någon hade rätt att förvänta sig.

DoReDoS - Marina, Eugeniu och Sergiu - hade tidigare ställt upp i den moldaviska finalen 2015 och 2016 och representerade Moldavien vid New Wave-festivalen 2017.

New Wave är en av årets största happenings inom rysk showbiz, en rysk Sanremofestival om man så vill. Under många år hölls festivalen i lettiska Jurmala men efter att Lettland börjat neka inresa till stjärnor som uttalat sitt stöd för Rysslands annektering av Krim flyttades hela rasket till Sochi från och med 2015. DoReDoS glittrade och showade och vann hela tävlingen.

Med Kirkorov och hans management i ryggen var den moldaviska finalen mest en formalitet där segern i vanlig ordning var till salu för den med tillräckligt mycket pengar. Man kan fråga sig när någon senast vann helt renhårigt?

I de tidiga versionerna framstod låten som glad om än rätt töntig, men för varje ny version hade det hela putsats rejält. Det riktiga krutet hade ändå sparats till finalen i Lissabon där trion från Transnistrien tillsammans med sina tre dansande dubbelgångare bjöd på ett färgsprakande stycke show - som en brittisk sängkammarfars koncentrerad till tre minuter.

Publiken jublade och även om det bar långt i röstningen var den största överraskningen att det inte bar ännu lite längre för ett av de mest underhållande nummer som skådats i tävlingen. 

DoReDoS har turnerat flitigt sedan Lissabon, tydligt med Ryssland som sin huvudsakliga marknad.

Filipp Kirkorov köpte sig en ny seger i Moldavien 2020, men de pengarna gick rakt ut genom fönstret då hela ESC blev avlyst till följd av coronapandemin.




DoReDoS / My Lucky Day (Moldavien 2018)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

1 september 2020

Roi / Frankrike 2019

Det första försöket att skapa en melodifestival på franska hade varit både lyckat och inte så lyckat. Tittarsiffrorna var inget att hänga i julgranen och de förinspelade semifinalerna saknade dynamik och spänning. Vinnarlåten hade ändå blivit en hit trots att den slutliga placeringen i Lissabon blivit lägre än man hoppats på.

Det som hade gått över förväntan var att engagera etablerade franska låtskrivare och producenter att släppa till låtar till tävlingen. "Destination Eurovision" ansågs tillräckligt lyckad för att få en andra chans. 

Man hade skruvat till produktionen en smula och nu var även semifinalerna live så att tittarna kunde rösta. Man hade även lyckats locka in ett par artister som var kända för publiken sedan tidigare, som Chimène Badi och Emmanuel Moire.

Även Bilal Hassani var känd, åtminstone i vissa kretsar. Som 14-åring hade han tävlat i The Voice Kids och kom ut via sina sociala medier samma dag som Paris Pride 2017. Nu hade fjolårsvinnarna Madame Monsieur fått upp ögonen för honom och skrivit en låt till honom.

Bilal var en kontroversiell person, inte bara för sin frispråkighet, sin läggning och sin icke-binära framtonings skull. Han hade även skrivit problematiska saker på Twitter. För de franska tidningarna var han som en extra julklapp mitt i vintern och den tonårige sångaren exponerades flitigt.

"Roi" hade ett gott budskap om att få vara sig själv ("I mina drömmar är jag en kung", sjöng Bilal i refrängen) men själva låten var tyvärr rätt svag. I slutändan spelade det ingen roll - de franska tittarna hade redan köpt hela paketet och Bilal fick 35 % av alla telefonröster.

Att den internationella juryn var betydligt svalare och bara placerade "Roi" på femte plats av åtta bidrag var inget som bekymrade någon desto mer.

I Tel Aviv räknades Frankrike som en tänkbar vinnare och budskapet underströks ännu mer av att Bilal fick sällskap på scenen av dansöserna Lizzy Howell och Lin Ching Lan som båda hånats offentligt för att de är sig själva. En fin uppvisning, men en svag låt är en svag låt och tittarna lät sig inte imponeras.

Bilal fick ändå en framgång på den franska marknaden med singeln såväl som det påföljande albumet och fransk tv bestämde sig för att göra en tredje upplaga av Destination Eurovision 2020.

Åtminstone tills Frankrikes nya head of delegation Alexandra Redde-Amiel bestämde sig för att skrota hela uttagningen och istället internt välja ut Tom Leeb och den svenskskrivna "The Best In Me". Om det var en bra idé eller inte får vi aldrig veta då ESC 2020 ställdes in.



Bilal Hassani / Roi (Frankrike 2019)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

30 augusti 2020

Det blir alltid värre framåt natten / Sverige 1978

Peter Himmelstrand var främst en högt profilerad journalist men var även en av Sveriges allra mest framgångsrika låtskrivare under 1960- och 70-talen. Han skrev svenska texter till utländska låtar men gjorde även eget material. 1968 vann han Melodifestivalen  med "Det börjar verka kärlek, banne mig" - den dittills största hit som den svenska finalen skapat.

I backspegeln framstår det som rätt underligt att han faktiskt bara vann Melodifestivalen vid två gånger med tanke på hur många låtar han haft med i tävlingen. Möjligen var hans låtar ofta lite för spetsfundiga och typiskt "himmelstrandska" för att juryn skulle vara med på noterna.

Exakt tio år efter den första vinsten slog Peter Himmelstrand till på nytt med en av sina mindre typiska låtar. "Det blir alltid värre framåt natten" var en rak och tydlig låt om kärlek och saknad, helt utan den humor som ofta fanns med i Himmelstrands texter.

Sjöng gjorde Björn Skifs som fyra år tidigare toppat den amerikanska Billboardlistan med "Hooked On A Feeling" och som ännu hade status som internationellt gångbar artist i Sverige. 

I omröstningen blev det dött lopp mellan Björn Skifs och Wizex med "Miss Decibel" och de elva jurygrupperna fick kallas upp på nytt för att lägga varsin extra poäng till protokollet. Björn Skifs fick åtta poäng mot Wizex tre och saken var klar.

I Leif Thorssons fantastiska bok om Melodifestivalen berättade Peter Himmelstrand hur en representant för Sveriges Radio omedelbart efter segern kommit fram till honom och påpekat att de minsann inte tänkte betala hans resa till Paris. Inte så värst snyggt hanterat.

På plats i Paris blev Björn Skifs besviken på hela tillställningen. Han tyckte att artisterna aldrig gavs tillfälle att träffas mellan repetitionerna och i rena tristessen tänkte han ut en kupp. I direktsändning tänkte han bryta mot reglerna och sjunga på engelska. Kanske skulle han bli diskad men alla skulle åtminstone minnas det.

Körsångarna Peter Lundblad och Mikael Rickfors var med på noterna men dirigenten Bengt Palmers sa nej. Han tyckte det var oschysst mot Peter Himmelstrand att riskera hans låt. På väg ut på scenen hade Björn ännu inte bestämt hur han skulle göra och tappade både koncentrationen och texten. Hans mumlande av ett par rader är något de svenska tittarna aldrig verkar glömma.

Peter Himmelstrand tyckte i efterhand att det hade varit en utmärkt idé att sjunga på engelska. Han hade börjat tappa sugen för såväl låtskrivande som melodifestivaler och skulle bara få med en enda låt till i den svenska finalen: Karina Rydberg gick inte ens till final med "Nu börjar jag mitt liv" 1983.

På 1990-talet insjuknade Peter Himmelstrand i lungemfysem och den tidigare storrökaren ägnade sina sista år åt att propagera mot rökning. Han avled 1999, 62 år gammal.



Björn Skifs / Det blir alltid värre framåt natten (Sverige 1978)
14:e plats av 20 bidrag i Paris

28 augusti 2020

Song #1 / Ryssland 2007

Efter att Islands Paul Oscar framträtt sittandes på en vitt skinnsoffa blev det allt vanligare att ländernas delegationer önskade sig rekvisita av olika slag till sina nummer. Genom åren har det blivit en hel del smått och gott i form av hamsterhjul, brinnande flyglar eller bara en rad gatlampor.

Den ryska delegationen hade något mer ambitiösa planer för sitt framträdande i Helsingfors och bad EBU om lov att ta med sig trettio vita katter på scenen. Trettio högst levande vita katter. Dresserade och väluppfostrade. Inga problem i sikte. EBU tänkte kanske inte så många minuter innan de sade nej. 

EBU sa inte bara nej utan skrev en helt ny regel om att ingen får ha levande djur med sig på scenen. Så året efter fick Bosnien-Hercegovinas Laka lämna sin höna hemma.

Rysslands bidrag skapade möjligen ännu mer huvudbry än så. Texten var minst sagt frispråkig och innehöll en del intressanta glosor man aldrig fick lära sig i skolan. Styrgruppen för ESC hade gjort en stor affär av att man tvingat Island att ta bort ett fult ord ur sin text året innan men den ryska texten fick stå kvar som den var utan att rödpennan togs fram. Mycket märkligt.

Serebro ("Silver") var ett helt nytt band som aldrig uppträtt live tidigare. Rysk tv hade varit lite tveksam till en början men lät sig övertygas efter att Elena, Marina och Olga kommit in på redaktionen och visat sina sångfärdigheter. 

"Song #1" var utmanande på många plan - inte bara textmässigt - och visade upp Ryssland som ett spännande och dynamiskt musikland. Efter ett starkt framträdande kom silverflickorna på bronsplats, trots att de inte fick ta katterna med sig.

Låten blev en hit medan gruppens album blev en rätt moderat framgång. Man mixtrade lite med formulan och började snart producera hits i snabb takt. Att vara med i Serebro verkar ha varit ett hårt jobb och medlemmarna har bytts ut med ojämna mellanrum. Fram till 2019 har totalt elva olika sångerskor varit med i bandet.

Tråkigt nog skulle inte Ryssland hålla kvar i sin vågade stil och skulle framöver oftast lägga sig i en ganska slätstruken och inställsam musikalisk fåra.



Serebro / Song #1 (Ryssland 2007)
3:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

26 augusti 2020

Love Is Blind / Litauen 2012

"Siri, vad är en övertydlig gimmick?"

Efter en del funderande är det inte omöjligt att Siri skulle besvara frågan genom att visa upp Litauens bidrag till Eurovision Song Contest 2012.

Rickard Engfors, som skapat ett stort antal nummer för Sveriges melodifestival genom åren, har en gång sagt att man aldrig får bli övertydlig i det man säger och gör. "Sjunger man om en apelsin ska man inte stå på scenen och visa upp en apelsin!" Något måste lämnas till tittarens fantasi.

Litauens Donny Montell verkade ha en helt annan uppfattning och när han äntrade scenen i Baku för att sjunga om hur kärleken är blind illustrerade han det käckt genom att bära ögonbindel. Den kastades snart av för att ge plats åt lite schyssta moves och rätt valpig dans.

Donny - som egentligen hette Donatas Montvydas - var hemma från Vilnius och hade ärvt musikaliteten av sin trumspelande far och rörligheten av sin mor som var elitgymnast. Själv hade han sjungit sedan späd ålder och vann den litauiska finalen på fjärde försöket.

"Love Is Blind" var en struttig men ofokuserad discodänga, signerad tyske Brandon Stone som egentligen skulle representerat Ukraina 2010 innan inrikespolitiken lade käppar i hjulet. 

Även om låten hade sina brister och Donny var aningens överspelt så satte man tydligen en lämplig punkt för startfältet och belönades med en tredjeplats. I finalen blev resultatet med all rätt mer blygsamt och hemma i Litauen blev låten ingen större framgång.

Donny hade ändå samlat på sig en försvarlig mängd erfarenhet och skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen på nytt.



Donny Montell / Love Is Blind (Litauen 2012)
14:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

24 augusti 2020

If We All Give A Little / Schweiz 2006

Det var tuffa tider för Ralph Siegel. Tyskland ville inte längre ha hans låtar och han hade fått nobben i såväl Finland som Malta. Skam den som ger sig - det är liksom inte Ralphs grej att bara ge upp och gå vidare - och inför Aten 2006 lyckades han sälja in sin nya idé till Schweiz.

Att sätta ihop en grupp artister som skulle låta bra tillsammans för en låts skull var nu inte alls någon ny idé för Ralph. Han hade satt ihop Dschinghis Khan, MeKaDo och Sürpriz, samt en närmast oräknelig mängd grupper och band som fått sjunga hans låtar i de tyska finalerna.

Inte ens att sätta ihop artister från olika länder för att sjunga en låt med något slags budskap var ett nytt grepp - Siegel hade gjort exakt just det redan för Luxemburg 1985.

Schweizisk tv lät sig ändå bevekas och via ett antal auditions plockade man ut ett sexmannaband där man prickade in så många nationaliteter man bara kunde. Tanken var helt krasst att de telefonröstande tittarna skulle kasta poäng över "sina" artister i Siegels låt.

Claudia D'Addio från Schweiz fick sällskap av Keith Camilleri från Malta, tyske Marco Matias med rötterna i Portugal, Liel från Israel (en 16-åring som sjungit för Bill Clinton och som helt anspråkslöst presenterades som en ny Céline Dion), tv-stjärnan Tinka Milinović från Bosnien-Hercegovina samt svenske Andreas Lundstedt.

Andreas Lundstedt hade mycket framgångsrika år bakom sig som en del av Alcazar och många höjde på ögonbrynen då han dök upp i det här sammanhanget. Vad publiken inte visste var att Andreas var vilsen i såväl livet som karriären efter att Alczar gått skilda vägar som ovänner och hans eget liv varit en enda röra där han tagit mängder av droger och lekt katt-och-råtta med journalister som ville avslöja honom som hiv-positiv.

Kanske blev Andreas smickrad av att bli tillfrågad, kanske hoppades han att tävlandet kunde öppna nya dörrar och möjligheter. I Andreas Lundstedts frispråkiga självbiografi - där han erkänner bra mycket mer än vad som sannolikt var bekvämt - nämns tävlandet i Aten pikant nog inte med ett ord.

Vanilla Ninja hade säkrat Schweiz en plats i finalen genom att komma bland de tio främsta året innan och Six4One fick inleda hela uppspelningen.

Det här bidraget tar verkligen i från tårna från den första tonen till den sista och blommar ut till ett fullskaligt pekoral där inte ett enda ord klingar trovärdigt och där de sex utvalda uppvisar påfallande lite kemi sinsemellan. 

Malta svalde betet helt och gav en tolva, annars blev det ett par svala ströpoäng och inget mer. Bandets medlemmar skyndade alla vidare mot (i de flesta fallen rätt ospektakulära) solokarriärer.

Ralph Siegel verkade ändå nöjd med sin låt. Så nöjd att han 2015 skrev nästan samma låt en gång till - nu med titeln "Chain of Lights" - och lät den tävla för San Marino.



Six4One / If We All Give A Little (Schweiz 2006)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

22 augusti 2020

Everyway That I Can / Turkiet 2003

De turkiska finalerna hade med åren blivit rena skämtet. Ett land med en fantastisk och dynamisk musikindustri skickade år efter år amatörer till ESC. Amatörer som fick stryk i omröstningen och som ingen brydde sig om efter tävlingen. 

Till slut gjorde TRT det enda rätta och skrotade sin gamla uttagning - ingen grät efter det beslutet - och bestämde sig för att välja representant internt istället. Nu skulle världen få se att även turkar kunde rocka en eurovisionsschlagerfestival. Men vem skulle man skicka?

Valet föll på Sertab Erener, en mycket framgångsrik 38-åring som startat sin bana som körsångerska till Sezen Aksu - vid sidan av Ajda Pekkan (Turkiet 1980) landets i särklass största kvinnliga stjärna. 

Sezen Aksu såg Sertabs talang och hjälpte till att sjösätta hennes solokarriär. Under 90-talet regerade hon topplistorna och samlade stora hits på hög. Då relationerna snabbt och oväntat förbättrades mellan Turkiet och Grekland drog Sertab sitt strå till stacken genom att spela in en duett med den grekiska stjärnan Mandò (Grekland 2003).

Att bli den första stjärnan som representerat Turkiet sedan Kayahan 1990 kunde ju framstå som ett genidrag men uppdraget var inte utan risker. Hur skulle det gå med karriären om det blev samma gamla flopp som vanligt? I flera intervjuer underströk Sertab att hon behövde och krävde fansens fulla stöd om det här skulle gå vägen.

"Everyway That I Can" var skriven av Sertab och hennes pojkvän Demir Demirkan (på skivan står enbart Demirkan som låtskrivare) och Sertab fick lirka en del med de ansvariga på TRT innan de lät henne sjunga hela låten på engelska.

Turkiet ansågs i förhandstipsen ha en chans att förbättra sin egen bästa placering (en tredjeplats 1997 i Dublin) men få trodde på seger mot starka kandidater som Ryssland och Spanien. I sista sekunden slog turkarna till med ett hemligt vapen: en ny remix som gav hela bidraget en helt ny styrka. Plötsligt kändes allting väldigt öppet igen.

I en av alla tiders mest halsbrytande röstningssekvenser - där ledningen växlar mellan Turkiet, Ryssland och den stora överraskningen Belgien - fick Slovenien avgöra det hela till Sertabs fördel. Sensationen var ett faktum: kunde Turkiet vinna så kunde vem som helst vinna. 

Vinnarlåten blev en stor hit i många länder - den första kommersiellt gångbara vinnaren på tre år - och Sertab var riktigt het under sommaren 2003. När hon väl spelat in ett helt album på engelska hade det redan gått ett helt år sedan vinsten och den stora lanseringen uteblev. 

Istället stannade hon upp och tog en längre paus i karriären innan hon 2010 gjorde stor comeback med oförminskad popularitet.



Sertab Erener / Everyway That I Can (Turkiet 2003)
1:a plats av 26 bidrag i Riga

20 augusti 2020

Fly On The Wings Of Love / Danmark 2000

I samma stund som Tommy Seebach floppade i Millstreet 1993 surnade relationen mellan Danmark och den schlagerfestival man så entusiastiskt deltagit i sedan comebacken 1978. De kommande åren skulle ingenting imponera på de danska tittarna - inte ens femteplatsen i Dublin 1995 fick någon att jubla - och DR satsade allt mindre på sin egen uttagning.

Att göra saker halvdant fungerar inte alls i långa loppet och år 2000 uppgraderade danskarna sin final rejält. Från att vara ett inslag i ett annat program ordnade man stor gala i direktsändning från Cirkusbygningen i Köpenhamn. Precis som på den gamla goda tiden tävlade tio låtar om en resa till ESC i Stockholm.

Till de flestas stora förvåning gick segern till tävlingens oldboys. Bröderna Jørgen och Niels Olsen hade gett ut sin första skiva tjugoåtta år tidigare och hade en framgångsrik karriär bakom sig. Ganska långt bakom sig, faktiskt.

Man hade deltagit i den danska finalen nio gånger - två av gångerna ställde Jørgen upp som solist - och hade också haft viss framgång på den tyska marknaden, bland annat med "Marie Marie" 1982. 

Att de nu ställde upp på nytt sågs av de flesta som en trevlig nostalgisk vindpust men "Smuk som en stjerneskud" slog an en sträng hos publiken och vann i stor stil. Låten var skriven på engelska från början men då den danska finalen krävde sång på eget språk skrevs en ny text i hast.

Inför den internationella finalen trodde ingen alls på Danmark - en pinsamt usel förhandsvideo kanske spelade in där - men någonting hände under repetitionerna. Under fredagkvällens generalrepetition formligen exploderade Globen då danskarna äntrade scenen. 

I lördagens direktsändning kastade bildproducenten Marius Bratten sitt manus och improviserade kameravinklar för glatta livet i tre minuter för att fånga publikens reaktioner. Det gav utdelning och i omröstningen smattrade de höga poängen in. Bröderna Olsen blev den första vinnaren sedan Abba som legat i ledning från den allra första juryn till den sista.

Det blev en viss polemik runt den röstförvrängareffekt bröderna Olsen använde sig av i en av refrängerna. Cher hade använt samma effekt i sin hit "Believe" och nu var frågan om det var i enlighet med reglerna att modifiera en röst i ESC. Då effekten på inget sätt förbättrade kvalitén på själva sången gav EBU tummen upp.

"Fly On The Wings Of Love" blev en kommersiell framgång i stora delar av Europa. I Spanien gick en coverversion av låten upp på topplistornas förstaplats. Albumet bröderna släppte efteråt blev hela decenniets mest sålda skiva i Danmark. Med ens hade Olsen Brothers sitt på det torra för många år framöver.

Bröderna fortsatte att uppträda - tillsammans och var för sig - fram till december 2019 då duons dagar oåterkalleligen var slut. Niels Olsen berättade att han drabbats av en obotlig cancer i huvudet, att han aldrig mer kommer att uppträda och med omedelbar verkan lämnar offentligheten.



Olsen Brothers / Fly On The Wings Of Love (Danmark 2000)
1:a plats av 24 bidrag i Stockholm

18 augusti 2020

Sata salamaa / Finland 1987

Virve Rosti hade dragit ned rejält på karriären och var nöjd med det. Hon hade börjat uppträda i stora sammanhang som 15-åring och blev stjärna vid 17 och samlade hitsinglar på hög: "Kun Chicago kuoli", "Tuolta saapuu Charlie Brown", "Menolippu", "Näinkö aina meille täällä käy" och många fler. Hon visste vad det innebär att vara känd och älskad och det hade hon fått nog av.

Sedan några år tillbaka ägnade hon sig mest åt sin familj och spelade in någon låt lite då och då. Uppträdde när lusten föll på. Och en dag frågade Petri Laaksonen om hon ville sjunga låten han fått med i den finska melodifestivalen. 

Petri Laaksonen hade gjort sensation två år tidigare då han som fullständigt okänd 22-åring vunnit den finska finalen och gett Finland en placering bland de tio bästa i Göteborg. Nu när han fick välja artist själv bönade han och bad att Virve skulle ställa upp eftersom låten aldrig skulle vinna i vilket fall.

Anledningen till att den aldrig kunde vinna var att Pertti Neumann - frontmannen i det omåttligt populära bandet Dingo - också fått med en låt. Tittarna skulle få välja vinnare genom att poströsta och "Kesätuuli" framförd av Johnny Lee Michaels kunde bara inte förlora.

Den finska finalen var en rätt trist studioproduktion med halvdant ljud och den förhandstippade rocklåten kom inte alls till sin rätt. Många hakor tappades då "Sata salamaa" ("Hundra blixtar") seglade förbi och vann med en förhållandevis smal marginal.

Man kunde tänka sig att vinnaren borde jublat av glädje, men icke. När Petri Laaksonen gick hem till Virve Rosti med blommor fick han enligt legenden buketten kastad på sig. Virve hade inte alls tänkt sig att bli kändis på nytt.

Någonstans längs vägen verkar ilskan ha bytts mot stridsvilja. Kanske den gamla lusten hade väckts till liv på nytt? Till Bryssel tog hon med sig bandet Boulevard och återuppväckte sitt gamla smeknamn Vicky, som hade en mer internationell klang.

Under repetitionerna började det tisslas och tasslas rejält om Finlands möjligheter. "Många menar att det här är Finlands bästa bidrag någonsin" utbrast SVT:s kommentator Fredrik Belfrage i direktsändning. Jurygrupperna i Norge och Nederländerna var med på noterna - och gav tio respektive åtta poäng - medan det i övrigt enbart droppade in ströpoänger. Business as usual. 

En femtondeplats var betydligt sämre än förväntat men det spelade ingen roll på hemmaplan. Virves karriär tog ny fart med besked och "Sata salamaa" har skrivit in sig i evigheten som en av alla tiders största pophits i Finland.

Sedan 1991 sjunger hon i banden Menneisyyden vangit ("Det förflutnas fångar") tillsammans med Kari Kuivalainen (Finland 1986) och Freeman, men ger också ut skivor i eget namn. 2018 utkom hennes självbiografi, fiffigt döpt till "Vickypedia".



Vicky Rosti / Sata salamaa (Finland 1987)
15:e plats av 22 bidrag i Bryssel

16 augusti 2020

One Step Out Of Time / Storbritannien 1992

Redan 1985 ville BBC göra om sin nationella final och låta en enda artist sjunga alla låtarna. Då stötte planen på hårt motstånd och istället höll man fast vid en final med flera olika artister i ett par år till.

I Rom 1991 gick det riktigt dåligt - en tiondeplats var verkligen inte tillräckligt för att hålla de brittiska tittarna på gott humör - och några kända namn hade inte visat intresse av att delta på mången god dag. Nu fick det räcka med glada amatörer och nybörjare - nu skulle ett proffs få göra jobbet.

Michael Ball var ett bra val på många sätt. 29-åringen hade haft stor framgång i flera musikaler och hade 1989 en stor hit med "Love Changes Everything" från Andrew Lloyd Webbers "Aspects of Love". 

Av de åtta låtar som valdes ut var de allra flesta ballader som gav mer eller mindre utrymme åt Michael Balls stora röst. Rykten gjorde gällande att sångaren själv var nöjd med detta men att dirigenten Ronnie Hazlehurst insisterat på att även ta med ett par snabbare låtar.

I ett balladtungt startfält var det föga överraskande att den telefonröstande publiken fastnade för de snabbare låtarna. "Secret of Love" blev trea och "One Step Out Of Time" vann med bred marginal trots att ingendera är någon speciellt stark låt.

På andra plats hamnade "As Dreams Go By", en riktig karamell skriven av Andy Hill och Pete Sinfield som vunnit 1981 med "Making Your Mind Up" och som snart skulle skriva världshiten "Think Twice" för Céline Dion. Några år senare spelades "As Dreams Go By" in av såväl Bette Midler som Jill Johnson.

I Malmö krämade Michael Ball på allt han kunde tillsammans med sina fem körsångare och lyckades bärga Storbritanniens trettonde andraplats med sin allt annat än märkvärdiga låt. Singeln tog sig in bland de tjugo bäst säljande på den brittiska topplistan och Michael Balls album - med fem av låtarna från den nationella finalen - gick upp på albumlistans förstaplats. Inte så illa, kan man tycka.

Ändå satt Michael Ball bara några månader senare i BBC:s dokumentär "Nul points" och sa att han hellre skulle sticka nålar i ögonen än tävla i ESC på nytt. Vad i hela världen?

Kanske var det bara den attityd brittiska artister förväntades visa upp mot ESC men kanske fanns andra skäl. I början av karriären drabbades Michael Ball ofta av nervositet och panikattacker då han skulle uppträda. Var det obehagligt att plötsligt vara i ett sammanhang han inte själv kunde kontrollera?

Högst sannolikt var sångaren också missnöjd med den låt som nu hängdes runt hans hals och som han visste att han skulle få dras med för tid och evighet. Precis så som Sandie Shaw, Lulu, Mary Hopkin och Clodagh Rodgers upplevt saken.

BBC skulle behålla systemet med en på förhand utvald artist i tre år, men det skulle snabbt visa sig allt svårare att hitta artister som ville ställa upp. Ingen ville längre sjunga låtar av okända låtskrivare och som inte nödvändigtvis passade in i de egna karriärplanerna. Ingen ville få en svag och gammaldags vinnarlåt på halsen. Tiden hade sprungit ifrån ett en gång fungerande format.



Michael Ball / One Step Out Of Time (Storbritannien 1992)
2:a plats av 23 bidrag i Malmö

14 augusti 2020

Sweet People / Ukraina 2010

Ukraina verkade planera att hålla en lite lägre profil inför ESC 2010 och valde internt ut sångaren Vasyl Lazarovych att representera dem i Oslo. I en nationell final fick han sjunga fem låtar och "I Love You" kröntes till landets bidrag. Snyggt, prydligt och möjligen lite tråkigt. Men sedan slog verkligheten till.

I februari anordnades ett synnerligen infekterat och omstritt presidentval där den tidigare premiärministern Viktor Janukovytj - vars försök att bli president 2004 ledde till den orangea revolutionen - nu stod som segrare. Och snart började kvastarna sopa på den ukrainska tv:n där nyutsedda chefer ville sätta så mycket av sin egen prägel som möjligt på så många saker som möjligt.

En vecka före EBU:s deadline meddelade man att man ogiltigförklarade den tidigare nationella finalen och utlyste en ny final där den tidigare vinnaren också skulle få ställa upp om han ville. Mot alla odds ställde faktiskt Vasyl Lazarovych upp och kom på en slutlig sjundeplats.

Vinnare blev istället 24-åriga Alyosha men hennes låt "To Be Free" anklagades snabbt för att vara ett plagiat och visade sig ha givits ut redan två år tidigare. Nu började EBU tappa tålamodet rejält medan Ukraina i rekordfart ordnade fram en ny låt - som inte varit med i någon av de två nationella finalerna.

"Sweet People" visade sig ändå vara värd en del bök och stök - en dramatisk ballad som passade Alyosha som hand i handsken. Texten handlade om hur människan förstör världen omkring sig och videon - delvis inspelad i spökstaden Prypjat - förde tankarna till den största naturkatastrof som drabbat Ukraina: kärnkraftolyckan i Tjernobyl 1986, en knapp månad innan Alyosha föddes.

Alyosha har hållits kvar i rampljuset och ger regelbundet ut nytt material. Viktor Janukovytj tvingades bort från makten 2014 och har levt i landsflykt i Ryssland sedan dess.



Alyosha / Sweet People (Ukraina 2010)
10:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo