23 oktober 2018

Sámiid ædnan / Norge 1980

Politik hör verkligen inte hemma i Eurovision Song Contest, åtminstone inte om EBU får säga sitt. Numer finns till och med regler som uttryckligen förbjuder bidrag med kommersiella, religiösa eller politiska budskap. Men var drar man gränsen? Vad är för mycket och vad är artistisk frihet?

När NRK för tjugonde gången anordnade Melodi Grand Prix för att vaska fram rätt bidrag för ESC så slopade man för första gången helt den öppna tävlingen och bjöd rätt och slätt in tio låtskrivare som fick varsin given plats i finalen. Förvånande nog fanns där en hel del representanter för mer "fin" musik - flera stycken som i högt tonläge sagt sig aldrig vilja delta i tävlingen.

Men det var nya vindar som blåste nu. Det rena och ideologiska och icke-kommersiella 1970-talet var helt tydligt döende och även låtskrivare med höga ideal behövde få en inkomst genom att synas i tv och sälja skivor. Men hur billigt som helst tänkte man inte sälja sig. Flera av bidragen visade sig vara av högst politisk art.

Här fanns flera starka bidrag som möjligen skulle ha kunnat göra väl ifrån sig i Haag - exempelvis Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982, 1983, 1988), Alex eller Inger-Lise Rypdal - men expertjuryn ville annorlunda och när röstningen var klar hade det blivit oavgjort mellan de två mest politiska låtarna i startfältet, dessutom framförda av artister som verkligen aldrig tänkt delta.

Det blev en extra utslagsomgång och nu drog Åge Aleksandersen (som några år senare skulle få en megahit i hela Norden med "Lys og varme") det kortaste strået med sin sång om Sovjetunionen och Afghanistan.

Istället vann det lokala över det internationella. Vinnarlåten "Sámiid ædnan" ("Sameland") var ett inlägg i Alta-konflikten där en planerad uppdämning av älven skulle komma att lägga renarnas betesmarker under vatten. Sverre Kjelsberg - en 33-årig låtskrivare, trubadur och skådespelare med ett förflutet i popgruppen The Pussycats - hade skrivit en sång om samernas protester mot överheten.

Trots att titeln är på samiska är resten av texten på norska och att hävda att det här var ett samiskt bidrag var nog att ta i en smula. Hur som helst innehöll den en god dos äkta jojk, framförd av den 21-årige Mattis Hætta - en lärare och skådespelare i vardande - som också deltagit själv i demonstrationerna.

Låten dundrande rakt in på norska VG-listans förstaplats - det var andra gången någonsin som ett norskt bidrag toppade den listan efter Jahn Teigen 1978 - och blev en stor hit i Norge. Även i Haag möttes jojken av stort intresse och än en gång trodde norrmännen att de möjligen skulle ha en chans att överraska.

Slutplaceringen var en stor besvikelse men faktum kvarstår: "Sámiid ædnan" må vara originell men den är samtidigt en spretig, ofokuserad och i grunden rätt svag låt. Faktum är att den egentligen är tre helt separata låtar som högst nödtorftigt hänger ihop med varandra och det enda folk minns är det jojkade slutet.

Norrmännen var rätt vana att få stryk och nu var Sverre Kjelsberg ett ordentligt etablerat namn. De följande åren släppte han flera storsäljande skivor och valdes till programledare för den norska finalen 1981. Det hade kanske inte varit så dumt att vara med trots allt?

Sverre Kjelsberg förblev aktiv inom musiken fram till sin plötsliga och oväntade död 2016.

Värt att notera är att Åse Kleveland (Norge 1966) inte bara presenterade den norska finalen utan även följde med till Haag för att introducera Norge live på scenen inför hela Europa. Båda uppgifterna sköttes med glans och sex år senare - när NRK fick stå värd för den internationella finalen - blev det just hon som fick äran att hälsa världen välkommen till Bergen.



Sverre Kjelsberg och Mattis Hætta / Sámiid ædnan (Norge 1980)
16:e plats av 19 bidrag i Haag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar