30 april 2018

Hey Mamma / Moldavien 2017

Första försöket för SunStroke Project i ESC hade inte blivit någon riktig succé i själva tävlingen. Trots att man hade en av få riktigt snabba och energiska låtar i startfältet blev det låga poäng och en placering nära slutet. Men allting handlar inte om hur många poäng man får.

Först och främst blev "Run Away" en stor hit i värdlandet Norge. Sedan blev saxofonisten Sergey Stepanov ett globalt fenomen under namnet Epic Sax Guy. Olika klipp med hans högenergiska underliv har visats åtskilliga miljoner gånger världen runt.

När bandet vann den moldaviska finalen på nytt - den här gången utan Olia Tira - trodde inte så hemskt många att succén skulle upprepas. Vem skulle rösta på ett flera år gammalt meme?

Låten "Hey Mamma" var visserligen snabbfästande och lättfångad men också lite tjatig. Hela låten - och framför allt videon - andades en skojfrisk manschauvinism man dessutom inte ser så ofta numer. En svärmor som hotar sin potentiella svärson med brödkaveln? Som hämtat ur en pilsnerfilm från 1930-talet.

SunStroke Project slog ändå an en sträng - att vara bekanta sedan tidigare var säkert ingen nackdel - och telefonrösterna rasade in från hela Europa. Vad som är mer förvånande är att även jurygrupperna vräkte poäng över den väldigt enkla låten medan de snålade mot låtar som exempelvis Italien och Frankrike.

Tack vare juryns entusiasm fick Moldavien sin första placering bland de tre bästa och efteråt gick låten upp på listorna i ett tiotal länder. Underskatta aldrig en enkel låt och en klistrig saxofon.



SunStroke Project / Hey Mamma (Moldavien 2017)
3:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

28 april 2018

Quédate conmigo / Spanien 2012

Spanien gjorde det enda rätta och slängde ut den nationella final man använt under olika namn sedan 2007. Istället valde man ut en artist på förhand som skulle få framföra tre specialskrivna låtar i en uttagning där tittarna fick välja vinnare i samråd med en expertjury.

Pastora Soler var ett inspirerat val av artist. Hon skrev sitt första skivkontrakt som 16-åring, då hon mest sjöng egna versioner av kända låtar och mest ägnade sig åt lokal music som copla och flamenco. Med åren hade hon arbetat sig allt närmare popmusiken och blivit ett stort namn inom spanskt musikliv.

Av de tre låtarna i finalen valdes en via en omröstning på nätet medan Pastora och hennes team själva fick välja de två andra bland de låtar hon spelat in för sin nya skiva. Överlägsen vinnare blev balladen "Quédate conmigo" ("Stanna hos mig"), skriven av svensk-spanske Tony Sánchez-Ohlsson i samarbete med Thomas G:son.

Balladen må ha varit traditionell men även ruggigt effektiv med en lysande höjning mot slutet. Det tisslades och tasslades en del om vissa spanska chanser i omröstningen men till slut drog en annan av G:sons låtar det längre strået och de europeiska tittarna höll ned de spanska poängen.

"Quédate conmigo" blev ändå en stor framgång och den nya skivan blev Pastoras dittills mest framgångsrika. Dessvärre skulle den nya succén föra med sig problem för sångerskan som gradvis tappade självförtroendet. Till slut utvecklade hon en så svår scenskräck att hon fick lägga hela sin karriär på is under flera år.

2017 gjorde hon en efterlängtad comeback med en bejublad turné och ett nytt album som gick rakt in på den spanska topplistans förstaplats.



Pastora Soler / Quédate conmigo (Spanien 2012)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

26 april 2018

I Stand / Tjeckien 2016

Tjeckiens återkomst hade kanske inte blivit den braksuccé tjeckisk tv hade hoppats på men rockduetten hade åtminstone fått en hel del fans på plats i Wien och även om poängen inte räckte till finalplats hade placeringen blivit betydligt bättre än man varit van vid.

Man behöll idén att separat efterfråga låtar och artister för att sedan kombinera ihop bästa tänkbara låt med den bäst lämpade artisten. Det var ett ganska gammaldags koncept som mer påminde om hur deltagarländerna gjorde på 1960- och 70-talen. Vid det här laget efterlyste de flesta tv-bolag istället färdiga paket med låt och artist från skivbolagen.

Låten som valdes ut var en pampig ballad, signerad två svenskar och en irländare. I sin jakt på rätt artist fastnade man för 22-åriga Gabriela Gunčíková från Kroměříž. Hon hade blivit en stjärna i såväl Tjeckien som Slovakien då hon som 16-åring kom tvåa i ländernas gemensamma version av Idol. Hon deltog även i den slovakiska upplagan av Let's Dance samma år.

Trots att hon hade två länder att slå sig lös i blev hemmamarknaden för liten ganska snabbt. Hon drog till USA där hon tog sånglektioner av Ken Tamplin och värvades som vokalist av det progressiva rockbandet Trans-Siberian Orchestra.

I hennes händer fick "I Stand" den nerv och den spänning som den i grunden rätt traditionella balladen behövde. Videon skapade en hel del entusiasm och en hel del förväntningar på att Tjeckien för första gången skulle få till det.

I Stockholm fick man nästan till det, men medan Gabriela sjöng bra fokuserade bildregin mest på hur vacker scenen var. Om Gabriela hade stark närvaro var det inget tittarna fick veta då kameran aldrig vilade på henne och hon mest av allt var någon som gestikulerade långt borta i fjärran.

Inte ens då Gabriela utförde sitt enda lilla visuella trick - hon släppte ut sitt uppsatta hår så det fick fladdra i vindmaskinen, vilket var tänkt att representera rätten för alla att få vara fria och sig själva - fanns kameran på plats för att registrera det hela.

Sången och rösten räckte för att ta Tjeckien till final för första gången men där blev resultatet ljumt från juryn och glacialt från tittarna. I telefonomröstningen fick "I Stand" inte en enda poäng och i sin första final någonsin kom Tjeckien näst sist. Gabriela tog med sig det som ändå fungerat och börjat arbeta på sitt tredje album, nu i samarbete med sina låtskrivare från ESC.



Gabriela Gunčíková / I Stand (Tjeckien 2016)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

24 april 2018

Há dias assim / Portugal 2010

Efter den portugisiska finalen var eurovisionsfansen i uppror och känslorna svallade på ett sätt de sällan gör när Portugal tar sig för något. Nu rasades det i diverse forum över hur RTP helt missat chansen till en framskjuten placering i Oslo.

Telefonomröstningen hade vunnits i stor stil av Catarina Pereira med "Canta por mim", skriven av fansens favorit - kroaten Andrej Babić som redan tävlat 2003, 2005, 2007, 2008 och 2009 för fyra olika länder. Men där fanns också en expertjury på plats och de ställde hela resultatet på huvudet med sina siffror.

Istället var det Catarina Pereiras gamla kompis som vann första pris. Hon hade tävlat mot Filipa Azevedo i talangjakten Família Superstar (och fått stryk även där). Nu hade Filipa hunnit bli 18 år och lämnat Porto för att studera musik i London.

"Há dias assim" var skriven av Augusto Madureira som vid sidan av musik var en av Portugals mest kända tv-journalister, inte minst känd från RTP:s nyhetsprogram Telejornal.

Gissningsvis valde experterna helt rätt. Lättviktig popschlager hade blivit allt mindre framgångsrik hos de europeiska tittarna med åren och Filipa gled med lätthet vidare till finalen. Där lottades hon att sjunga mellan två storfavoriter - Tysklands vinnare Lena och Israels bombastiska ballad - och kom kanske lite onödigt i skymundan där.

Efter finalen i Oslo fokuserade Filipa helt på sina studier och det blev tyst om henne ett par år. 2016 ställde hon upp i The Voice och trots att hon inte gick riktigt hela vägen blev hon på nytt ett känt och uppmärksammat namn.



Filipa Azevedo / Há dias assim (Portugal 2010)
18:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

22 april 2018

One Step Further / Storbritannien 1982

Bucks Fizz hade inte bara vunnit i Dublin 1981 - de hade också lyckats med något så ovanligt som att etablera sig på allvar inom den brittiska popindustrin. De flesta grupper som ställde upp i A Song For Europe upplöstes så snart tävlingen var över.

Inom ett år efter sin seger hade Bucks Fizz toppat den brittiska singellistan hela tre gånger och nu fanns ett sug efter att upprepa bravaden. Paret Andy Hill och Nichola Martin - som stod bakom Bucks Fizz - skulle försöka få blixten att slå ned en andra gång på samma ställe.

Istället för att plocka ihop en ny grupp med Abba-sättning nöjde man sig med en duo. Sally Ann Triplett var bara 19 men hade redan representerat Storbritannien två år tidigare som del av Prima Donna och synts i tv som sidekick i det klassiska barnprogrammet Crackerjack! på BBC.

Hon fick sällskap av Stephen Fischer, som egentligen var påtänkt som medlem av Bucks Fizz men som var tvungen att tacka nej då han fått en musikalroll i London. De båda hade kemi och såg bedårande ut tillsammans, och snart nog var de ett par också riktigt. Andy blev duons producent och Nichola deras manager.

”One Step Further” var en fartfylld poplåt - åtskilliga klasser starkare än fjolårets ”Making Your Mind Up” - som Andy Hill gjort ännu mer uppseendeväckande genom ett för sammanhanget långt och tungt intro med bara trummor. Soundet var förvillande likt Bucks Fizz nya singel ”My Camera Never Lies”. Var det gjort med flit?

”One Step Further” blev en stor hit - tvåa på englandslistan - och skyhög favorit hos brittiska bookmakers inför finalen i Harrogate. Får man tro SVT:s kommentator Ulf Elfving trodde britterna in i det sista på hemmaseger då alla andra trodde på Nicole från Västtyskland.

I finalen dansade Bardo som om det gällde livet men orkestern fick allt det fräcka och tuffa att låta lite tunt. Likafullt är det obegripligt att det bara blev en sjundeplats till slut. Dittills hade Storbritannien bara placerat sig sämre vid två tillfällen - 1966 och 1978.

Bardo släppte två singlar till utan framgång och då lades deras planerade album på hyllan. Andy Hill och Nichola Martin fokuserade på nytt enbart på Bucks Fizz.

Sally Ann och Stephen hängde ihop i många år efter att Bardo lagts på is. Tillsammans har de sonen Max som 2012 tog sig till semifinalen av brittiska The Voice. Sally Ann är ett etablerat namn i Londons musikalkretsar efter att ha haft stora roller i Chicago, Cats, Mamma Mia och Viva Forever.

Som brukligt vid den här tiden fick även "One Step Further" en svensk version, något otippat framförd av Stefan Borsch och Monica Forsberg.



Bardo / One Step Further (Storbritannien 1982)
7:e plats av 18 bidrag i Harrogate

21 april 2018

Occidentali's karma / Italien 2017

ESC är en djupt orättvis tävling. För någon kan det vara lite av en seger att komma näst sist, bara man tar sig vidare från semifinalen. För andra kan en framskjuten placering framstå som ett riktigt magplask. Sällan har en sjätteplats framstått som mer av ett fiasko än för Italien 2017.

Redan innan resultatet var klart i Sanremofestivalen viskades det om att Francesco Gabbani skulle kunna vinna hela ESC i Kiev. Han var charmig, sjöng bra och hade en låt som lät som en potentiell hit. Han hade dessutom en kul dansrutin och en dansande gorilla med sig på scenen.

"Occidentali's karma" ("Västerlänningarnas karma") hade en rejält civilisationskritisk text om hur människorna fastnat med näsan i sina smartphones och bara blir dummare och dummare. Hela evolutionen vinglar till och vi är alla bara nakna apor som dansar runt.

Snart rycktes de flesta med i dansen och Italien blev skyhög segerfavorit. Originalversionen var för lång och den förkortade ESC-versionen kändes riktigt rumphuggen men inte ens det kunde stoppa entusiasmen.

Naturligtvis fanns det en mängd ESC-fans som tillbringade all sin vakna tid med att skrika om hur överskattad den italienska låten var. För varje år verkar alltfler ha som främsta mål att hitta den låt som har flest anhängare och sedan göra allt för att riva den i stycken. Möjligen är det den tråkigaste och mest själsdödande delen av hela fankulturen runt ESC - heltidshatarna.

Det som fick skutan att kapsejsa till slut var delvis snarast Gabbani själv. Efter att ha varit som allra bäst under Sanremo verkar han själv ha tröttnat lite på sin låt och sitt framträdande. I Kiev spelade han över lite väl mycket i mimiken - det funkar verkligen inte när kamerorna kommer för nära - och skulle kanske hellre ha framfört någon annan låt från sin nya skiva.

Dessutom visade sig de nationella jurygrupperna - återinförda för att balansera den inte alltid helt objektiva telefonröstningen - från sin allra sämsta sista. Flera länder höll ned poängen för storfavoriten Italien, sannolikt för att förbättra sina egna chanser. Osportsligt, fult och fånigt.

För Francesco Gabbani gjorde det inte så mycket att han var en fallen favorit. Hans album sålde över 50.000 exemplar i Italien - vilket gav honom en platinaskiva - och genererade inte färre än tre framgångsrika singlar utöver Sanremovinnaren.



Francesco Gabbani / Occidentali's karma (Italien 2017)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

18 april 2018

Européennes / Frankrike 1986

I likhet med många andra hade bröderna Georges och Michel Costa kommit flyttande till Paris - i deras fall från Marocko - och berikat den franska musikindustrin med influenser utifrån. Bröderna hade börjat sin bana som artister i slutet av 1960-talet för att sedan alltmer skriva låtar för andra och agera bakgrundssångare.

1973 vann de ESC som körsångare bakom Anne-Marie David och fyra år senare vann de på nytt då de backade Frankrikes Marie Myriam. Georges och Michel har berättat att ESC var som att åka på semester - man fick resa någonstans, sjunga lite grann och sedan bara slappna av och ha det skönt.

I början av 1980-talet - när det franska FM-bandet släpptes fritt för kommersiella radiostationer - producerade bröderna jinglar åt alla möjliga kanaler med stor framgång. Ändå hann man tota ihop en liten låt för den franska finalen 1986.

Man kan lugnt säga att botten helt gått ur de uttagningar Antenne 2 ordnade. Inga stora namn ville längre vara med, låtarna glömdes bort snabbt och placeringarna internationellt blev allt sämre. Gissningsvis kan bröderna Costa ha ombetts vänligen av tv-bolaget att skicka in något hyfsat till en final där de flesta kandidaterna var minst sagt undermåliga.

Bröderna Costa bad ett par gamla bekanta att framföra sin låt. Systrarna Dominique Poulain och Catherine Welch hade i slutet av 1960-talet bildat gruppen Les OP4 tillsammans med sina kusiner Martine Latorre och Francine Chantereau.

De upptäcktes av idolen Claude François som döpte om dem till Les Flèchettes - efter det egna skivbolaget Flèche. De spelade in egna låtar och sjöng bakom Claude François själv såväl som andra populära artister. Efter sångarens död gick de fyra skilda vägar men fortsatte att sjunga bakom andra. Alla utom Catherine hade deltagit som körsångare i ESC - 1978 körade de bakom inte färre än fyra bidrag: Frankrike, Belgien, Monaco och Västtyskland.

Nu när de återförenades i den franska finalen kallade de sig Cocktail, kanske för att namnet Flèchettes ägdes av någon annan. "Européennes" ("Europeiskor") var en ovanligt poppig och gladlynt sak för att vara ett franskt bidrag och texten refererade såväl Boy George som Lady Di.

I Bergen körade bröderna Costa bakom den damiga kvartetten som nu utökat sitt namn till Cocktail Chic. Trots raffiga utstyrslar - man skulle kunna ha trott att de var The Golden Girls yngre europeiska  kusiner - blev det fiasko i omröstningen. En sjuttondeplats var Frankrikes dittills sämsta resultat. Det sved extra mycket när de tre andra låtarna på franska - Belgien, Schweiz, Luxemburg - belönades med guld, silver och brons.

Fiaskot i Bergen satte inga nämnvärda spår i de inblandades karriärer. Bröderna Costa började dubba musiken till Disneys filmer och Cocktail Chic återgick till att köra bakom andra, inte minst storheter som Mireille Mathieu.



Cocktail Chic / Européennes (Frankrike 1986)
17:e plats av 20 bidrag i Bergen

16 april 2018

Fångad av en stormvind / Sverige 1991

Carola hade fått sitt magnifika genombrott 1983 men vad hade hänt sedan? Trots hits som "Tommy tycker om mig", "Det regnar i Stockholm" och "Tokyo" - som från början skickats in till melodifestivalen 1982 som ett potentiellt bidrag för Chips och som sedan försågs med en ny text - knakade snabbt samarbetet mellan den unga sångerskan och Mariann records i Skara.

Lasse Holm kastade in handduken efter två album. Han har beskrivit sig själv som en ganska auktoritär producent och Carola starka vilja var inget han uppskattade. Efter en tredje skiva avslutades kontraktet och Carola drog vidare.

Istället skrev hon kontrakt med Polydor som ville lansera henne internationellt med hjälp av bröderna Gibb från Bee Gees. "Runaway" var en bra singel men flera källor hävdar att erfarenheten var jobbig för Carola som ännu var väldigt ung. Av den internationella karriären blev det inget.

Nu började Carola dra sig tillbaka. Först till den religiösa musiken - hon turnerade en del med Per-Erik Hallin (Melodifestivalen 1984 och 1985) - och sedan fullständigt bort från rampljuset. Hon påbörjade bibelstudier i Uppsala och jobbade deltid i en klädbutik.

Stephan Berg var en duktig men okänd musiker från Örebro som jobbat med Peter Flacks revyer och skrivit låtar på fritiden. Enligt legenden skrev han under en vecka ett helt batteri låtar som han skickade in till melodifestivalerna de kommande åren tills i princip alla varit med och tävlat. Med den första låten han fick med fick han Carola på kroken.

Enligt Bert Karlsson hade Carola första tjing på "En dag" 1989, men det rann ut i sanden. Istället hoppade hon på "Mitt i ett äventyr", gjorde en uppmärksammad comeback, kom tvåa och lanserade sitt nya album "Much more" som fick svala recensioner men som sålde bra.

Vid den svenska finalen i Malmö 1991 var Carola tillbaka med en ny låt av Stephan Berg och nu hade inget lämnats till slumpen. Utrustad med den vindmaskin som numer är stapelvara i ESC och med en uppseendeväckande dansrutin blåste Carola konkurrensen av banan och vann en andra gång.

I Rom - där balladerna samlats på hög - framstod Carola som riktig storfavorit. Dessutom kom hennes rutin väl till pass då de italienska värdarna klantade sig i direktsändning. Den svenska fläkten fick propparna att gå mitt under det svenska bidraget i den italienska filmstudion i Cinecittà och plötsligt hörde ingen av de medverkande på scenen något ljud. Carola tvekade aldrig - hon körde vidare som om inget hänt. Så som ett fullblodsproffs gör.

Efter en halsbrytande tät omröstning där fem länder länge slogs om segern - Sverige, Israel, Spanien, Frankrike och Schweiz - slutade poängräkningen i dött lopp mellan Carola och Amina. Till skillnad från programledarna Gigliola Cinquetti och Toto Cutugno höll EBU:s kontrollant Frank Naef huvudet kallt och konstaterade att man skulle räkna fullpoängare.

Efter att finalen 1988 blivit väldigt tät skrev man om reglerna en smula. Vid oavgjort var det tänkt att alla länder skulle ringas upp på nytt och avge en extra poäng. Nu insåg man hur lång tid det skulle ta och istället räknade man antalet tolvpoängare länderna fått. Den med flest tolvor vann, om det var lika gick man vidare till tior, åttor, sjuor och så vidare.

Carola och Amina hade fått lika många tolvor - fyra var - men Sverige hade fått fem tior mot Frankrikes två. Idag är reglerna ändrade på nytt och det land som fått poäng från flest länder vinner. Med dagens regler skulle Amina ha vunnit istället.

Nu exploderade Sverige i ett stort segerjubel som inte blev mindre av att Tre Kronor blivit världsmästare i ishockey tidigare samma dag. Nu var Carola tillbaka - en gång för alla - som en sann tungviktare inom svensk underhållning och där står hon kvar än idag.



Carola / Fångad av en stormvind (Sverige 1991)
1:a plats av 22 bidrag i Rom

14 april 2018

Samo shampioni / Bulgarien 2013

Elitsa och Stoyan hade fastnat i eurovisionsfansens kollektiva minne av två anledningar. Dels var de det enda bulgariska bidraget som lyckats ta sig till final på åtta försök, dels hade de gjort ett gott intryck i Helsingfors där de visat sig älskvärda, sympatiska och ödmjuka.

Bulgarisk tv - som började få slut på idéer - bestämde sig för att bjuda in duon på nytt för att få göra ett andra försök. Då visade sig dessvärre alla deras positiva sidor ha gått över med åren och ersatts av betydligt mindre ödmjukhet.

Det bestämdes att låten skulle väljas ut i en nationell final där Elitsa och Stoyan - som nu var gifta med varandra - framförde tre låtar som sedan bedömdes av en jury samt av tv-tittarna.

Dessvärre valde tittarna helt fel. Istället för parets favorit utsågs nu "Kismet" ("Ödet") till Bulgariens bidrag. Ute i kulisserna kokade artisterna och sändningen slutade kaotiskt då de båda vägrade att framföra någon vinnarrepris alltmedan minuterna gick i direktsändning.

Som på beställning visade det sig kort tid efter uttagningen att det var osäkert vem som ägde rättigheterna till "Kismet" som snabbt ratades och byttes ut mot låten Elitsa och Stoyan önskat sig hela tiden. Tänk så det kan slumpa sig.

Varför de så gärna ville åka till Malmö med just "Samo shampioni" ("Endast de bästa") framstår som en smula oklart då den i grunden mest var en svagare variant på samma låt de tävlat med sex år tidigare. Om den kändes rätt i tiden första gången var den nu istället daterad och rätt tjatig.

Europa lät sig inte imponeras, trumorgien fick respass redan i semifinalen och nu tappade bulgariska BNT orken helt. Bulgarien drog sig ur ESC och stod över i två år i väntan på ny inspiration och nya, bättre idéer. Det visade sig vara en riktigt klok strategi.



Elitsa & Stoyan / Samo shampioni (Bulgarien 2013)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

12 april 2018

Voorgoed voorbij / Nederländerna 1956

För oss som inte var med på den tiden är det kanske svårt att förstå vilken revolution televisionen innebar för människor. I ännu högre utsträckning än radion samlade tv-apparaten folk omkring sig och vad som än visades så tittade publiken. Syntes man i tv fanns man.

En stor satsning som det nya eurovisionssamarbetets egna schlagerfestival måste ha framstått som en fantastisk chans att få visa upp sig inte bara för det ena landets åskådare men inför hela Europa. En sådan chans ville man gärna ta även om ingen ännu anade vilken tyngd ESC skulle komma att få med åren.

För Corry Brokken var den första upplagan av ESC en stor upplevelse. Hon hade sjungit professionellt i nästan fyra år och väntade på den stora chansen. Nu kände hon sig liten och bortkommen, inte minst vid sidan av den eleganta vinnaren Lys Assia. ”Jag kände mig som en get som vallades runt” sa hon i en senare intervju.

Hur det gick i omröstningen vet vi inte då enbart vinnaren offentliggjordes men helt klart gjorde Corry ett gott intryck. Vid sidan av den andra nederländska representanten Jetty Paerl, vars storhetstid redan låg bakom henne, framstod Corry som ung och pigg och spännande.

Trots att "Voorgoed voorbij" ("För evigt förbi") aldrig spelades in på skiva hade Corry Brokken fått en mängd viktiga ögon på sig och året efter var hon tillbaka i den internationella hetluften igen, mer förberedd och med en bättre låt.



Corry Brokken / Voorgoed voorbij (Nederländerna 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

10 april 2018

Hour of the Wolf / Azerbajdzjan 2015

Det hann inte gå lång tid efter finalen i Belgrad 2008 innan Elnur och Samir begravde sin vänskap och gick skilda vägar i vredesmod. För Elnurs del visade sig solospåret vara en ganska bra idé.

Elnur - som föddes i Turkmenistan och som flyttade till Baku som 12-åring - drog upp bopålarna på nytt och flyttade till Ukraina för att fortsätta sin karriär där. Det gick kanske inte fullt så enkelt som han skulle ha hoppats och snart var han hemma i Azerbajdzjan på nytt, där han fick en tung roll i musikalen Notre-Dame de Paris.

Hans riktiga chans kom då han under en semestervistelse i Istanbul bestämde sig för att söka till O Ses Türkiye - turkiska The Voice. Under hans audition vände sig samtliga domare, han fick idel lovord under säsongen och vann hela tävlingen.

Nu ville azerbajdzjansk tv gärna rida på hans framgång och utsåg honom internt till landets representant vid ESC i Wien. Det var första gången någon tävlat en andra gång för Azerbajdzjan.

Hans svenska låtskrivare - med Sandra Bjurman som skrivit landets vinnarlåt 2011 i spetsen - skrev en rätt krävande och experimentell låt. I Azerbajdzjan trodde man kanske att låtens titel anspelade på de grå vargarna - en högerextremistisk och ultranationalistisk gruppering som stridit på Azerbajdzjans sida i konflikten runt Nagorno-Karabach.

Betydligt mer troligt är att de svenska låtskrivarna inspirerats av Ingmar Bergmans Vargtimmen, vilket både texten och den i Stockholm inspelade videon antyder i allra högsta grad. Det var en passande hyllning i så fall, då Ingmar Bergman i flera intervjuer sagt sig vara mycket imponerad av ESC som tv-underhållning.

I Wien tappade Elnur bort sig själv och sin sång lite grann i en massa vokala utflykter. Vill man för mycket med rösten tröttar man lätt ut publiken och den slutliga poängen blev ganska mycket lägre än vad själva låten skulle ha förtjänat.

För första gången var Azerbajdzjan riktigt nära att misslyckas i semin där man var tionde och sista land över kvalgränsen.



Elnur / Hour of the Wolf (Azerbajdzjan 2015)
12:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

9 april 2018

Vukovi umiru sami / Kroatien 2005

Det fanns en tid då ingen i Jugoslavien brydde sig så hemskt mycket om var människor var födda eller vilken etnicitet någon tillhörde. När oroligheterna startade på allvar i slutet av 1980-talet lades allt större vikt vid sådant och livet kunde bli rätt mycket mer komplicerat till följd av det.

Boris Novković föddes i Sarajevo av en serbisk mor och en kroatisk far - den kände låtskrivaren Đorđe Novković som spelade med i flera av Bosniens mest berömda band under 1960- och 70-talen. 1993 skrev han Kroatiens första bidrag till ESC.

Far och son Novković lär ska ha haft en ganska stormig relation och Boris lyckades bygga upp en framgångsrik karriär utan desto mer hjälp av farsgubben. 1990 kom han tvåa i den jugoslaviska uttagningen med "Dajana" och fick representera sitt land vid Golden Kite-festivalen i Malaysia.

När han vann den kroatiska finalen 2005 - i konkurrens med tidigare deltagare som Magazin (1995) och deras tidigare sångerska Danijela (1995 och 1998), samt min personliga favorit Luka Nižetić - var hans glansdagar redan över, men "Vukovi umiru sami" ("Vargar dör i ensamhet") var en stark låt med ett tydligt stråk av nationell särart.

I Kiev fick Boris hjälp på scenen av medlemmar ur folkgruppen Lado - inte minst tre energiska körsångerskor - samt en lätt speedad trummis som dansade ystert och gick på händer. 

Man tog sig lätt vidare från semifinalen men landade strax utanför topp tio i finalen. Kanske var den stora skillnaden i resultatet - från en fjärdeplats till en elfte - en indikation på att ganska få personer röstade i semifinalerna under de första åren.

Boris skulle återkomma till ESC redan året därpå som en av upphovsmännen till Kroatiens bidrag "Moja štikla".



Boris Novković / Vukovi umiru sami (Kroatien 2005)
11:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

6 april 2018

Generacija '42 / Jugoslavien 1974

Trots att Serbien var den på många sätt dominerande delstaten i Jugoslavien så hade inte TV Beograd vunnit de jugoslaviska melodifestivalerna en enda gång förrän ett gäng långhåriga rockare slutligen knep en seger vid uttagningen i Opatija 1974.

Korni grupa hade bildats 1968 runt Kornelije Kovač, som också gett gruppen dess namn. De blev snabbt ett av de första riktigt kommersiellt framgångsrika rockbanden i Jugoslavien och köpte sig artistisk frihet genom att spela in publikfriande och lättillgängliga låtar. När de väl hade publiken i sin hand varvade de repertoaren med mer krävande låtar inspirerade av jazz, progg och symfonisk rock.

Succén till trots var bandet aldrig någon särskilt tydligt sammanhållen enhet. Medlemmarna kom och gick i rasande takt. När man kom trea i den jugoslaviska finalen 1973 med "Etida" fick man stryk av sin tidigare vokalist Zdravko Čolić.

"Moja generacija" ("Min generation") handlade om de barn som fötts 1942 då kriget kom. Hur de grät sig till sömns och drömde om mjölk och hur de ändå växte upp och blev som alla andra.

Inför Brighton döptes låten om och gjordes både kortare och snabbare. Den nya versionen användes enbart internationellt och släpptes aldrig på skiva i Jugoslavien.

På plats i Brighton verkar man ha gjort ett glatt och humoristiskt intryck, vilket fick BBC:s kommentator David Vine att missförstå hela den rätt seriösa sången. "Det är mycket humor i det här numret" sa han i sin påannons.

Man sjöng på engelska för juryn på generalrepetitionen men föredrog att sjunga på eget språk i finalen. Med en jury som dels lockades av vinnande Abbas glittriga glamrock och som dessutom bara hade en enda röst per person att dela ut hade Korni grupa inte mycket att hämta. Sex poäng var allt som bjöds.

När nästa skiva dessutom sålde under förväntan tog Kornelije Kovač tjuren vid hornen och upplöste bandet. Korni grupa återförenades tillfälligt 1987 och anses idag vara ett av de viktigaste banden i ex-Jugoslavien.



Korni grupa / Generacija '42 (Jugoslavien 1974)
12:e plats av 17 bidrag i Brighton

4 april 2018

Brandenburger Tor / Norge 1990

Berlinmurens fall var verkligen ingen liten sak. Efter att en mängd östtyskar lämnat sitt land under det senaste året bestämde politbyrån i DDR att privatresor till väst skulle tillåtas. Kommunikationen brast, reglerna sades gälla med en gång, folkmassorna vällde genom avspärrningarna och händelseutvecklingen gick inte längre att stoppa. Efter den 9:e november 1989 var ingenting längre sig likt.

De omvälvande händelserna inspirerade Europas låtskrivare att kommentera det som hänt, på olika sätt och med olika djup. Vid ESC i Zagreb 1990 handlade tre bidrag av tjugotvå uttryckligen om Berlinmuren medan flera andra antingen hade färgats av en droppe politik eller bara lovsjung idén om ett förenat Europa utan murar.

Att Västtyskland och Österrike skulle beröras av murens fall var kanske inte så oväntat, men de fick sällskap av Norges Ketil Stokkan som redan tävlat i ESC på hemmaplan i Bergen 1986.

"Brandenburger Tor" hade en synnerligen positiv och klämmig syn på vad som hänt. Här fanns inga moln på himlen och här fanns inga farhågor om att enandet av Tyskland kunde tänkas innebära några som helst problem. Som förhandsvideo hade man kryddat framträdandet från den norska finalen med bilder på en sprallig Ketil Stokkan på plats i Berlin.

Även andraplatsen i den norska finalen togs av en lättviktig betraktelse av de politiska förändringarna. "Smil" med Jahn Teigen (Norge 1978, 1982, 1983) fick extra draghjälp av gästsångerskorna Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982) och Carola (Sverige 1983, 1991, 2006).

När det väl gällde gick ingen av murvisorna hem särskilt väl i Zagreb. Gränsen mellan att vara aktuell och beräknande är kanske lite väl tunn och det norska försöket kändes lite väl fjäderlätt med tanke på de prövningar de tidigare socialistiska länderna ändå stod inför. Till slut blev det en delad sistaplats med Finland.

Ketil Stokkan har aldrig lämnat musiken och har gett ut flera skivor - både i eget namn och tillsammans med sin återförenade grupp ZOO - men arbetar också som lärare vid sidan av sångkarriären.



Ketil Stokkan / Brandenburger Tor (Norge 1990)
Delad 21:a plats (sist) av 22 bidrag i Zagreb

3 april 2018

İki dakika / Turkiet 1991

Sexton år av ständiga misslyckanden hade börjat trötta ut den turkiska publiken. Vad fanns det för mening med att ställa upp gång på gång i en tävling där ingen ville ha en med?

Turkarna hade ju redan provat olika saker som möjligen kunde tilltala européerna: man hade provat att kalla sina låtar något som skulle låta bekant (1982), att sjunga om något som publiken kunde relatera till (1983) samt att skicka sina låtar till ett tyskt skivbolag för att få en mer gångbar touch på dem. Man hade till och med testat att låta riktigt turkiskt 1989 men det funkade inte alls.

Till skillnad från Turkiet hade Jugoslavien lyckats väldigt bra med en mer västerländsk stil - bland annat vann man 1989 med en låt som hämtad från ett tidigt amerikanskt 1960-tal - och kanske någon på TRT lät sig inspireras. I den nationella finalen 1991 hade man tänkt internationellt och där fanns en "Turkish Delight" såväl som en "Hamburger" men vinnaren var en snärtig och glad twist.

Twisten hade slagit igenom stort i slutet av 1950-talet och blivit en världsomspännande fluga under ett par år tills även föräldragenerationen börjat dansa och ungdomarna tröttnade. Twisten hade fått en viss renässans under 1980-talet tack vare Fat Boys och Jive Bunny.

I Rom hörde den för tillfället hopplockade trion İzel Çeliköz, Reyhan Karaca och Can Uğurluer knappast till förhandsfavoriterna men ungdomarnas glada humör smittade av sig på en hel del bedömare under repetitionsveckan.

Underligt nog satte sig de svenska tidningarna på sina allra högsta hästar och dömde ut låten för att den lät oturkisk. Lasse Anrell i Aftonbladet tyckte att såväl Jugoslavien som Turkiet höll på att utplåna alla sina nationella särdrag och därför kunde kastas ut ur tävlingen, utan att ägna en tanke åt hur mycket svensk folkton som egentligen fanns i Carolas "Fångad av en stormvind".

Juryn var på något bättre humör än de svenska tyckarna och Turkiet fick en tolfteplats med sig hem i bagaget. Inte så illa med tanke på vad man var vana vid, men den nationella finalen fortsatte att snabbt tappa i betydelse.

İzel Çeliköz blev snart en av Turkiets största stjärnor och har sålt över två miljoner skivor. Även Reyhan blev ett aktat namn medan Can hamnade lite mer i skymundan trots att han än idag ägnar sig åt musiken.

Det största frågetecknet för min del vad gäller det här bidraget rör den synth som står på scenen utan att någon spelar på den. Ännu en miss av de italienska arrangörerna eller fanns här en tanke av något slag? Och i så fall vad?



Can, İzel & Reyhan / İki dakika (Turkiet 1991)
12:e plats av 22 bidrag i Rom

2 april 2018

Sobe, sobe, balão sobe / Portugal 1979

Att sjunga var bara ett sidospår för Manuela Bravo. Hennes pappa var visserligen en känd och framgångsrik fadosångare och hon hade själv släppt ett par låtar skrivna av tunga namn inom det portugisiska musiklivet, men hennes mål var att avsluta sina juridikstudier och bli advokat.

Så såg planen ut ända tills hon vann Festival da Canção 1979 och fick en stor hit med ”Sobe, sobe, balão sobe”. För andra året i rad hade juryn i den politiskt oroliga Portugal röstat fram en sång om att få stiga upp mot himlen och segla bort från vardagen - 1978 i form av en drake, nu som en ballong.

Manuela sjöng först av nitton kandidater i Jerusalem och sålde sin sång väl. För första gången på sex år landade Portugal bland de tio bästa och sångerskan började uppvaktas av utländska skivbolag som gärna ville skriva kontrakt med den karismatiska portugisiskan. Hon ville ogärna ge upp sina studier och tackade nej till allt.

Någon jurist blev hon aldrig och gav ut en hel rad av populära låtar under hela 1980-talet. Hon är ett känt namn än idag och ger fortfarande ut ny musik när andan faller på.



Manuela Bravo / Sobe, sobe, balão sobe (Portugal 1979)
9:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

1 april 2018

A Little Bit / Finland 2000

De nya reglerna där de minst framgångsrika länderna fick sitta i skamvrån ett år hade gjort att Finland bara fått delta vartannat år sedan 1994. Yle hade blivit nervösa och man ändrade den nationella finalen varje gång man fick vara med i hopp om att värpa ett guldägg som skulle ge framgång.

Finalen 2000 såg ganska lovande ut till en början. Man hade valt ut tolv bidrag och den genomgående nivån var hög. Dessvärre fick inte alla tolv synas i tv - sex finalister skulle sållas ut via en semifinal som endast sändes i radio. Här försvann ett par starka kandidater med en gång och redan här borde man kanske ha anat oråd.

För att göra illa värre var den nationella finalen riktigt usel tv. Av någon anledning hade man beslutat att sända från ett hotell i centrala Helsingfors och det hela såg rätt billigt ut.

Kvar fanns ändå tre ordentliga favoriter: Nylon Beat, Anna Eriksson och inte minst Nightwish som snart skulle erövra en internationell publik med sin blandning av rock och opera. Tittarna var med på noterna medan den finska ”expertjuryn” såg till att rösta ned folkets favoriter. Till slut vann varken tittarnas eller juryns favorit och vinnaren blev en riktig kompromiss.

Nina Åström från Karleby hade spelat in sin första skiva åtta år tidigare. Hon hade blivit upptäckt av en nederländsk producent som hon utvecklat ett nära samarbete med. I Stockholm bjöd hon på ett solitt och trevligt framträdande, men i ett av alla tiders starkaste starfältet räckte inte låten långt.

Frågan är vad någon av de tre favoriterna kunde ha åstadkommit i finalen istället. Nu fick Finland stå över än en gång och publikens intresse minskade ytterligare lite grann.

Nina Åström har vid sidan av musiken varit en aktiv evangelist som bland annat turnerat runt på fängelser i Ryssland och Ukraina. 2016 gav hon ut sin självbiografi.



Nina Åström / A Little Bit (Finland 2000)
Delad 18:e plats av 24 bidrag i Stockholm