31 januari 2018

Corde della mia chitarra / Italien 1957

I begynnelsen fanns det nästan inga regler. Det viktiga var att man fick sända tv ut över eurovisionsnätet och allt annat bedömdes som mindre viktigt, något deltagarländerna fick sköta efter eget huvud. Det skulle exempelvis ta ända fram till 1966 innan någon regel infördes om vilket språk man fick sjunga på.

Redan till den andra omgången hade man ändå plitat ned ett par riktlinjer som de tävlande skulle hålla sig till. Varje bidrag fick framföras av max två solister - inga bakgrundssångare var tillåtna - och man rekommenderade att de tävlande sångerna inte skulle vara längre än tre minuter och trettio sekunder.

Det skulle åtminstone två länder strunta glatt i. Både vinnaren Nederländerna och Italien hade stoppat in riktigt långa instrumentala partier i sina låtar och det italienska bidraget är den längsta låt som någonsin tävlat i ESC - över fem minuter lång.

Ironiskt nog framfördes alla tiders längsta låt direkt efter den låt som ända fram till 2015 var den allra kortaste som någonsin deltagit.

Sångaren Nunzio Gallo var en populär sångare som sålda hundratusentals skivor i slutet av 1950-talet men som med tiden alltmer lämnade musiken för en framgångsrik bana som skådespelare. Han avled 2008 i sviterna av ett svårt slaganfall ett år tidigare.

EBU tyckte inte om att deltagarna nonchalerade regelverket - EBU:s huvudkontor låg ju i Geneve och schweizare tycker om ordning och reda - och från och med 1958 har man hållit mycket hårt på reglerna om hur långa bidragen får vara. Någon gång i början av 1960-talet justerades tidsgränsen dessutom ned till tre minuter blankt - den regeln gäller än idag.



Nunzio Gallo / Corde della mia chitarra (Italien 1957)
6:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

30 januari 2018

Love Enough For Two / Storbritannien 1980

Stephanie de Sykes hade börjat sin bana som popsångerska och 1974 hade hon legat tvåa på den brittiska topplistan med "Born With A Smile On My Face". Popkarriären hade blivit kort och snart nog fokuserade hon på att agera bakgrundssångerska och studiomusiker.

Dessutom skrev hon låtar tillsammans med sin partner Stuart Slater. 1978 hade de vunnit den brittiska uttagningen till ESC med Co-Co och "The Bad Old Days" som visserligen hade floppat i Paris - en elfteplats var Storbritanniens dittills sämsta placering - men ändå blivit en hyfsat stor kommersiell framgång.

Nu var de tillbaka på banan med den snabbt ihopplockade sexmannagruppen Prima Donna - en förvånansvärt otymplig ensemble som liksom saknade fokus och mer påminde om ett halvt fotbollslag än en popakt.

I mitten stod unga Sally-Ann Triplett (som fyllde 18 bara några dagar före finalen i Haag) och Danny Finn som tidigare varit med i The New Seekers (Storbritannien 1972) och sjungit huvudstämman på gruppens sista hitsingel 1978.

Den brittiska finalen hade blivit en riktig thriller som slutat med oavgjort och slipsbrytning mellan de två låtarna i toppen. Prima Donna slog Maggie Moone efter att samtliga jurygrupper fått rösta på nytt.

"Love Enough For Two" var en trevlig liten bagatell men även i Haag kändes Prima Donna som ett ofokuserat gäng, som sex bakgrundssångare som tappat bort sin soloartist. Underligt nog tände jurygrupperna ändå till på paketet - ibland kändes det som att man röstade på Storbritannien av gammal vana - och poängen räckte till en bronsplats. Sverige gav Prima Donna sin tolva.

Det hjälpte inte det minsta på hemmaplan där singeln floppade. Prima Donna släppte en singel till men gick snart skilda vägar till högst olika grader av framgång. Kate Robbins fann framgång som skådespelerska och fick en stor hit som soloartist. Lance Astons syster Jay skulle vinna hela ESC som en del av Bucks Fizz 1981 och Sally-Ann Triplett återkom till tävlingen året därpå som del av Bardo. Danny Finn pensionerade sig från offentligheten och tog sig ett civilt jobb istället.

Stephanie de Sykes och Stuart Slater fortsatte att skriva låtar tills kärleken tog slut några år senare. Deras gemensamma son Toby Slater spelade under 1990-talet med i indiepopbandet Catch.



Prima Donna / Love Enough For Two (Storbritannien 1980)
3:e plats av 19 bidrag i Haag

29 januari 2018

Sans toi / Frankrike 1973

Tungviktaren Frankrike hade sladdat till och misslyckats två år i rad. Varken 1971 eller 1972 hade man fått domarna med sig och det måste ha varit de utvalda låtarnas fel då vinnarlåtarna båda åren varit franskspråkiga. Dags att byta urvalsmetod igen.

Man återinförde en nationell tv-sänd final som föregicks av en intern semifinal. Där fick tre på förhand utvalda artister framföra ett antal insända bidrag innan en jury valde ut sex låtar till tv-finalen. Bara två av de tre artisterna lyckades kvalificera sig vidare - Martine Clémenceau och Anne-Marie Godart (Monaco 1972) - medan man glatt bröt reglerna och lät Jean-Pierre Savelli framföra sin egen låt i finalen.

Tre jurygrupper - en artistjury, en pressjury och en jury bestående av tv-tittare - fick välja fram vinnaren och i slutändan vann "Sans toi" ("Utan dig") framförd av Martine Clémenceau.

Direkt efter segern sa hon att hon var överväldigad och att det hade känts eländigt ("sordide") att stå och sjunga inför människor som ska bedöma en genom att trycka på knappar. Programledaren var raskt framme och mansplainade för henne att hon egentligen menade att det var "känslosamt".

Sångerskan borde ändå ha haft en viss erfarenhet av att tävla och att bli bedömd - 1971 hade hon vunnit World Popular Song Festival i Tokyo med "Un jour l'amour".

I Luxemburg sjöng Martine bra men åtskilliga bedömare på plats ansåg att låten bara var en blek kopia av fjolårets vinnarlåt. Juryn instämde och för andra gången hamnade Frankrike näst sist.

Martine Clémenceau fortsatte att sjunga och skriva egna låtar. 1981 fick hon en stor hit med "Solitaire" som översattes till engelska av Diane Warren och blev en världshit för Laura Branigan.

Fransk tv skrotade sin final än en gång och satsade på en ambitiös intern urvalsprocedur 1974. Inte för att det spelade någon roll då president Pompidou avled samma vecka som ESC-finalen hölls i Brighton och Frankrike tvingades hoppa av med rekordkort varsel (läs mer om det här).



Martine Clémenceau / Sans toi (Frankrike 1973)
Delad 15:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

28 januari 2018

Let Me Try / Rumänien 2005

EBU hade tröttnat på alla länder som bytte poäng med varandra och som manipulerade sina resultat. Från och med 2003 togs ansvaret för att samla ihop telefonrösterna bort från de respektive deltagarländerna och samtliga röster räknades istället ihop centralt i Tyskland. Detta gjorde det mycket svårare för länder att byta poäng och om något verkade skumt i omröstningen upptäcktes det snabbt.

Rumänien hade hört till de länder som ofta helt tydligt varit med och bytt poäng med andra och borde kanske ha haft anledning att känna sig nervösa inför den nya ordningen. Men istället hade rumänerna ett annat och bättre vapen i sin arsenal: ett nyvaknat och strålande självförtroende. Man visste att man kunde göra bra pop.

Den nationella finalen var full av lokala stjärnor och hade två jämnstarka kandidater som slogs om segern. Möjligen att tvåan Loredana Groza hade en snäppet mer intressant låt men även vinnaren var ett kompetent paket.

Luminița Anghel hade varit känd i mer än tio år och bildade team med femmannabandet Sistem, kända för att skapa musik genom att dunka och slå på oljefat och metallföremål och allt möjligt som kunde skapa schyssta ljud.

Under repetitionerna kändes kanske det rumänska framträdandet lite överlastat. Luminița kändes lite stel mellan sina energiska pojkar och låten tappades bort en aning bland alla specialkonster. När det väl gällde föll bitarna på plats, tittarna jublade och Rumänien vann semifinalen. Till slut blev det en bronsplats i finalen - med rejäl råge Rumäniens dittills bästa placering.

Luminița har fortsatt sjunga men har också varit programledare för en mängd olika program i tv och ställde 2008 upp i det rumänska riksdagsvalet som kandidat för socialdemokraterna. Den politiska karriären blev kort och 2013 ställde hon upp på nytt i den nationella finalen.



Luminița Anghel & Sistem / Let Me Try (Rumänien 2005)
3:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

27 januari 2018

Diva / Israel 1998

Från att ha varit ett av tävlingens starkaste länder hade Israel helt tappat greppet under 1990-talet. Man hörde till den första gruppen länder som fått stå över en final och man hade blivit utslagna i den interna semifinalen 1996 och fått rött kort inför finalen i Oslo.

Inte så underligt med tanke på att en ovanligt svag Kdam - hade kanske risken för utslagning skrämt bort alla riktigt intressanta namn? - resulterat i en rätt gapig och ofärdig vinnare i form av "Shalom olam" ("Hej, världen") framförd av den inte direkt vansinnigt röststarka Galit Bell. Till råga på allt bestämdes det att ESC 1997 skulle hållas på en viktig judisk högtidsdag och IBA fick lov att missa finalen två år i rad.

Nu krävdes det en rejäl uppryckning. Kdam skrotades och man beslutade att bidraget skulle väljas internt istället. Man fastnade för en riktig poplåt med mycket mullrande trummaskiner och en lättfångad refräng.

Texten hade faktiskt kommit först. Tv-mannen Yoav Ginai hade fått en textidé som han presenterade för Tzvika Pick som själv var artist med flera deltaganden i Kdam bakom sig.

Artistvalet var en smärre sensation som skapade svallvågor i många länders tidningar flera månader före finalen i Birmingham. Dana International var en av Israels största popstjärnor som experimenterat med olika sorters klubbmusik samtidigt som hon haft flera stora mainstreamhits. Det kitschiga artistnamnet hade hängt med sedan en av hennes första singlar med samma namn.

Sedan var det ju den lilla detaljen att Dana var landets mest kända transperson som gjort karriär samtidigt som hon genomgått sin könskorrigering. När hon valdes till Israels representant vaknade landets alla ultraortodoxa och högerspöken och krävde att artisten skulle bytas ut. De kallade Dana alla möjliga nedlåtande tillmälen under Guds sol och sångerskan utsattes för regelrätta mordhot.

Europas församlade press och kommentatorer reagerade inte speciellt mycket bättre. Det lades ett enormt fokus på Dana och hennes kropp och eventuella könsorgan, hennes identitet reducerades till en gimmick eller ett pr-trick. Transfobin levde och frodades och överskuggade allt annat.

Väl på plats i Birmingham visade Dana att det inte bara var frågan om sensationsmakeri. Även om hon själv inte var världens säkraste sångerska var "Diva" en stark låt och den kommersiella hit tävlingen så väl behövde. Efter en tät omröstning där fyra länder in i det sista slogs om segern stod Israel som segrare för tredje gången. Dana hade visat sig starkare än alla hatiska röster på hemmaplan.

"Diva" blev en stor hit i många länder och Dana blev ett omskrivet fenomen. Dörren stod öppen för en internationell karriär som dessvärre slarvades bort när det nya materialet på engelska dröjde för länge.

Dana International förblev ändå ett stort namn hemma i Israel och är än idag den enda öppet transkönade deltagaren i ESC (se artikeln om Dany Dauberson som tävlade för Frankrike 1956 här). Dana skulle komma tillbaka flera gånger - som låtskrivare 2008 och som artist 2011 - med varierad framgång.



Dana International / Diva (Israel 1998)
1:a plats av 25 bidrag i Birmingham

26 januari 2018

Lejla / Jugoslavien 1981

I fem långa år hade den jugoslaviska televisionen surat och vägrat delta i ESC trots att publiken på hemmaplan saknade sin sångtävling och de regionala tv-tidningarna kampanjade för att man skulle ge sig in i leken på nytt.

1979 ombads tidningarna ligga lågt i frågan då finalen gick i Israel, ett land som Jugoslavien inte hade diplomatiska förbindelser med. 1980 överskuggades såväl ESC som allt annat av president Titos sjukdom och död men året därpå sprakade det till i de jugoslaviska tv-rutorna när JRT hoppade på tåget på nytt.

Man införde en ny nationell final - ofta kallad Jugovizija - och för första gången uppstod en kontinuitet som tidigare saknats. Med tiden skulle också Jugoslavien nå större framgångar än någonsin tidigare och slutligen vinna hela den internationella finalen 1989.

Finalen hölls i Belgrad och landets åtta regionala tv-bolag ställde upp med två bidrag var. De flesta trodde att Zagreb skulle gå vinnande ur striden men i slutändan vann Seid Memić - mer känd under sitt artistnamn Vajta - från Sarajevo.

"Lejla" var ett snyggt stycke folkinspirerad pop som genomgick en del förändringar på vägen till Dublin. Ursprungsversionen tätades till inför förhandsvideon och man spelade dessutom in en mindre akustisk version som släpptes på singel i flera länder efter finalen.

I Dublin var Vajta - som backades upp av en kör bestående av stjärnan Neda Ukraden samt Ismeta Dervoz (Jugoslavien 1976) - en snackis och sedd som en möjlig överraskning. I den väldigt jämna omröstningen hamnade låten ändå någon form av bakvatten och slutplaceringen blev än en gång en besvikelse.

Den här gången stannade JRT ändå kvar i tävlingen: den nya nationella finalen var uppskattad och flera tävlingslåtar blev stora hits, inte minst vinnaren. Snart nog skulle dessutom lyckan vända.

Vajta i all ära - det de flesta minns Jugoslavien för i Dublin var fadäsen när programledaren anropade Belgrad under omröstningen. Ledningarna krånglade, kommunikationen fallerade och när värdinnan efterfrågade det jugoslaviska resultatet svarade Helga Vlahović med de numer bevingade orden "I don't have it!". När ESC avgjordes i Zagreb 1990 var Helga Vlahović tillbaka, nu som programledare med något bättre koll på poängen.

Framträdandet från Dublin kan ses här.



Seid Memić Vajta / Lejla (Jugoslavien 1981)
15:e plats av 20 bidrag i Dublin

25 januari 2018

Algo pequeñito / Spanien 2010

Kanske var det bara ett tecken på att RTVE ville ge sken av att de engagerade sig mer än de egentligen gjorde, men de spanska finalerna hade under ett par år haft hysteriskt bombastiska och uppskruvade titlar. 2010 års modus löd "Tu país te necesita!" ("Ditt land behöver dig").

Trots att Rodolfo Chikilicuatre (Spanien 2008) blivit en riktig succé på hemmaplan ville man inte ha fler humorbidrag och av de 313 som allmänheten fick i uppdrag och decimera till tio inför den tv-sända finalen diskvalificerades en hel del som inte ansågs uppfylla de strängt formulerade kraven.

Bland de utslängda fanns den rätt tveksamma "Soy un tsunami" ("Jag är en tsunami") med Pop Star Queen som låg i ledning då den fick foten.

Istället blev finalen en promenadseger för "Algo pequeñito" ("Något pyttelitet"). Vinnaren var en söt men väldigt gammaldags melodi framförd av Daniel Diges, en typiskt duktig sångare som tidigare synts i en populär tv-serie och som spelat huvudrollen i High School Musical.

Det spanska bidraget skulle nog ha fallit i glömska ganska snart efter finalen om inte arrangerande NRK gjort en riktig dunderblunder med säkerheten. Mitt under Daniel Diges framträdande dök det upp en extra person på scenen som med all önskvärd tydlighet inte hörde dit.

Klart och tydligt i bild rusade säkerhetspersonal fram och grep inkräktaren medan Daniel Diges tappert sjöng vidare, men skadan var redan skedd. Hastigt bestämdes det att Spanien skulle få sjunga på nytt, sist av alla bidrag. Det hade inte hänt sedan det blivit svart i rutan för Italien 1958.

Inkräktaren visade sig vara den ökände Jimmy Jump - en pellejöns som gjort sig ett namn genom att störa diverse stora evenemang. NRK och EBU försökte släta över händelsen och menade att inget allvarligt hade skett men frågan som aldrig besvarades var hur någon kunde smita igenom säkerheten på det här sättet.

Nu handlade det om någon som ville synas men det kunde lika gärna ha varit en galning med kniv.



Daniel Diges / Algo pequeñito (Spanien 2010)
15:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

24 januari 2018

Sol de inverno / Portugal 1965

Med noll poäng i bagaget såg inte Portugals debut ut som någon succé men i det politiskt och geografiskt avskilda landet blev ESC - ett av få internationella, populära sammanhang där man fanns representerade - snabbt mycket populär - inte minst den inhemska uttagningen skapade stora hits varje år.

Simone de Oliveira var en av de stjärnor som gärna ville visa upp sig i televisionen inför hela Europa. Hon var glamourös och uttrycksfull - att hon vid sidan av sången var en framgångsrik skådespelerska märktes tydligt i hennes sätt att uppträda - och hon var djupt älskad av sin publik.

Hon var född i Lissabon och hade påbrå från Belgien, Frankrike och São Tomé. Som 19-åring gifte hon sig men äktenskapet var olyckligt och våldsamt och varade bara i tre månader. Efteråt drabbades hon av en depression och som ett led i att bli frisk började hon sjunga och skådespela. Hennes första skiva släpptes 1958 och snart nog blev hon en eftertraktad sångerska.

Hon hade varit med i den första portugisiska uttagningen 1964 och sedan spelat in en framgångsrik EP tillsammans med vinnaren António Calvário. Året efter vann hon och fick åka till Neapel med "Sol de inverno" ("Vintersol").

Det portugisiska bidraget var skrivet i en dramatisk chanson-stil - Simone sjunger att kärleken tagit slut och att hon nu i likhet med vintersolen saknar värme - men misslyckades än en gång med att få Europa på fall. Det blev en enda poäng i protokollet, utdelad av juryn i Monte Carlo. Skivan blev ändå populär på hemmaplan och Simone utsågs till "Radions drottning" samma år.

"Sol de inverno" är en riktig evergreen i Portugal och har sjungits in av en mängd olika artister. Mycket uppmärksammad blev en version som Luciana Abreu (Portugal 2005) sjöng in som ledmotiv till en populär telenovela med samma namn 2013.



Simone de Oliveira / Sol de inverno (Portugal 1965)
Delad 13:e plats av 18 bidrag i Neapel

23 januari 2018

Didai didai dai / Turkiet 1985

Kurvan pekade uppåt för Turkiet - en tolfteplats året innan var en framgång med deras mått mätt - och man beslutade sig för att fortsätta skicka sina vinnande låtar på finputsning till utländska skivbolag. Det skulle visa sig vara en bra idé även 1985.

Mazhar Alanson och Fuat Güner hade träffats i mitten av 1960-talet i en skivaffär där båda ville lyssna på samma Beatlesskiva och bestämde sig för att lyssna tillsammans. De började musicera ihop och sedan 1971 spelade de i olika grupper där även Özkan Uğur ingick. 1984 bildade herrarna en trio tillsammans och gav ut sin första LP som blev en braksuccé.

Framgången spred sig som ringar på vattnet och de vann den turkiska finalen året därpå med sin egen låt "Aşık oldum" ("Jag blev kär"). Det tyska producentteam som fick sätta tänderna i låten anade nog att här fanns goda ingredienser men för andra året i rad gav man turkarna i uppgift att utveckla låtens refräng.

Det gjorde man med besked och till refrängen satte man en så fiffig och lättfångad hook att man raskt döpte om hela låten som nu istället fick heta "Didai didai dai".

SVT Göteborg tyckte att det var svårt att stava Mazhar-Fuat-Özkan och döpte på eget bevåg om trion till MFÖ, ett namn som fastnade och som gruppen själv började använda. Turkarna hade många fans under repetitionsveckan och sågs som en frisk fläkt och som en möjlig skrällvarning.

En skräll gav man dessutom upphov till. När Schweiz röstade som femtonde land - och tätstriden var oerhört jämn och spännande - visade det sig att juryn i Bern gav sin tolva till just Turkiet och gav noll till grannen Västtyskland som tappade sin ledning. Hela salen tappade andan.

MFÖ fick inte alls de poäng som många hade hoppats på och fick dela fjortondeplatsen med Spanien - en annan fallen favorit. Åtminstone släpptes "Didai didai dai" på singel i flera länder och hängde länge med i tittarnas minne. För första gången hade ett turkiskt bidrag på riktigt fått tittarna på sin sida.

MFÖ's makalösa karriär fortsatte på hemmaplan och tre år senare skulle de göra ett nytt försök att ta Europa med storm.



MFÖ / Didai didai dai (Turkiet 1985)
Delad 14:e plats av 19 bidrag i Göteborg

22 januari 2018

Milas poli / Cypern 1990

Under hela 1980-talet hade ESC alltmer tappat kontakten med hur den musik som spelades på radion och toppade listorna runt världen lät och tävlingen hade alltmer börjat likna ett arkivskåp för mer otidsenliga sånger. Det borde ju ha gjort att de mer samtida låtar som ändå letade sig in i sammanhanget borde ha vunnit med hästlängder, men så enkelt var det aldrig.

Cypern anordnade för första gången en tv-sänd nationell final för att hitta sitt bidrag för Zagreb och segrande ur striden gick en riktigt uppdaterad och poppig liten låt, påtagligt inspirerad av de oerhört framgångsrika brittiska producenterna Stock-Aitken-Waterman.

"Milas poli" ("Du pratar för mycket") var skriven av John Vickers som redan vunnit den interna cypriotiska finalen 1988 med "Thimame", som senare diskades. Dels hade den kanske framförts för tidigt, dels var det möjligen emot de lokala reglerna att Vickers hade brittiskt pass. Nu hade låtskrivaren för säkerhets skull skaffat sig cypriotiskt medborgarskap.

Haris Anastasiou hade en grundlig utbildning från en dansskola i New York där han periodvis varit klasskompis med självaste Madonna. Han hade representerat Cypern både i världsmästerskapen i discodans och som dansare bakom Alexia vid ESC i Bryssel 1987.

Låten var visserligen rätt enkel men samtidigt rak och tydlig och låg helt i tiden. Dessvärre hade någon tänkt något varv för långt inför Zagreb där numret blev lite onödigt rörigt, såväl bildmässigt som sångmässigt. Stylingen lämnade en hel del övrigt att önska - har någon annan artist uppträtt med en billig t-shirt för turister på sig? - och juryn hade starkare samtida kandidater att rösta på i form av Frankrike och Spanien.

Otur för Cypern som annars gjort allting rätt. Den nya nationella finalen skulle ändå visa sig vara en framgång och skulle överlag ge rätt goda resultat under det kommande decenniet.



Anastazio / Milas poli (Cypern 1990)
14:e plats av 22 bidrag i Zagreb

21 januari 2018

Chain Of Lights / San Marino 2015

Att man kommit trea från slutet i finalen spelade ingen som helst roll. San Marino hade tagit sig igenom semifinalen och det var en bragd. På det tredje försöket tyckte Valentina Monetta (2012, 2013, 2014) att hon gjort sitt och att hon kunde avsluta ESC-karriären med den blåvita flaggan i topp och nöjde sig med att lämna San Marinos poäng i finalen. Tråkigt nog kände inte hennes tyske låtskrivare Ralph Siegel samma sak.

San Marino hade känt vinden i håret och hade deltagit två gånger i Junior Eurovision Song Contest, EBU:s melodifestival för barn och nu hade man siktet på att knuffa in ett par av de unga talangerna man använt sig av där även i de vuxnas strålkastarljus.

Michele Perniola var en genuint begåvad ung artist som representerade San Marino vid JESC i Kiev 2013. Han skulle ha behövt mer coachning och en bättre låt men trots detta visade han sig besitta såväl röst som karisma. Han hade egentligen ingen koppling till San Marino men man hade fått dispens från de annars rätt strikta reglerna i barntävlingen.

Till ESC parades han ihop med Anita Simoncini som ingått i gruppen The Peppermints - tillsammans med Micheles lillasyster Rafaella - som representerat mikrostaten i JESC 2014.

Att bidraget plötsligt var en duett kom som en överraskning för Michele Perniola, som fick veta att han fått en sångpartner först på väg till den sanmarinesiska televisionens presskonferens. Landets ledning skulle helst vilja ha en lokal artist och kanske hade de påverkat beslutet.

Ralph Siegel och Valentina Monetta verkade ha upprättat någon form av kommunikation med åren och låtarna hade passat henne allt bättre. Nu slog Siegel klorna i två oerfarna barn som inte kunde försvara sig och slutresultatet blev återigen en enda soppa om fred på jorden och ro i sinnet. De unga artisterna verkade inte tro ett ord av vad de sjöng och verkade inte ens speciellt förtjusta i varann. Poängutdelningen blev precis så svag som den förtjänade att bli.

Michele lät sig inte nedslås och dök två år senare upp i det italienska talangprogrammet Amici di Maria de Filippi, där han visade upp en helt ny stil och för första gången fick lite användbar feedback.
Det räckte inte till seger men han tog sig åtminstone en god bit genom tävlingen.

Vad beträffar Valentina Monetta skulle hon snart nog visa sig ha samma grumliga omdöme som Ralph Siegel och återkom till tävlingen en fjärde gång 2017.



Michele Perniola & Anita Simoncini / Chain of Lights (San Marino 2015)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

20 januari 2018

Casanova / Andorra 2008

Andorra hade varit så förkrossande nära att ta sig genom nålsögat i Helsingfors - en tolfteplats i en förödande lång semifinal var en bragd för ett litet land som lämnade flera större och mer erfarna deltagarländer bakom sig - och verkade ha fyllts av ett riktigt jäklaranamma efter detta. Kanske att allt skulle lösa sig om man bara satsade?

Gisela var dessutom ett litet scoop. Hon hade studerat journalistik i Barcelona då hon blev uttagen att delta i den första omgången av Operación Triunfo 2001 och trots att hon bara kom på åttonde plats fick hon följa med Rosa till Tallinn och köra bakom det spanska bidraget.

Sedan hade Giselas karriär tagit fart på allvar. Hon hade släppt tre album och ett antal singlar, varav två gått upp i topp på den spanska topplistan. Hon spelade dessutom in sina största hits även i katalanska versioner och var därför lämplig för Andorra.

"Casanova" - som visade sig vara en riktig pangschlager av gammaldags snitt - var däremot helt på engelska i hopp om att underlätta en bra placering. För att underlätta för turister att hitta till Andorra spelade man in en påkostad video som även användes i den andorranska turistbyråns reklamfilmer. Dessutom slog man på stort och filmade videon med en helt ny och revolutionerande teknik, så kallad HD-tv.

Alla noggranna förberedelser till trots hade man glömt en riktigt viktig sak. Varje riktig schlager behöver naturligtvis en tonartshöjning som får nackhåren att resa sig. Det saknade "Casanova" som därför inte alls lyfte på slutet.

Istället försökte Gisela kompensera med en massa mindre lyckat vokaliserande i den sista refrängen, vilket inte alls fungerade. Scenkostymerna signalerade också mer maskerad än schlagerfestival och poängutdelningen blev skral. Helt bortkastat var inte besväret ändå - "Casanova" svingade sig upp på den spanska iTunes-listans andraplats, trots den uteblivna finalplaceringen.

Efter Belgrad verkar Gisela har lagt popkarriären lite grann i malpåse och har istället satt mest kraft på en karriär som musikalartist. Dessutom har hon dubbat en mängd filmer och gav Elsa i Frozen sångröst på både spanska och katalanska.

2017 gjorde Gisela comeback på de spanska topplistorna med singeln "Sigue el ritmo".



Gisela / Casanova (Andorra 2008)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

19 januari 2018

Let's Get Happy / Tyskland 2003

Nog skulle det ha smakat bra att få fira 20-årsjubileet av "Ein bißchen Frieden" med en ny seger men Corinna May hade misslyckats grovt i Tallinn. En mindre självsäker låtskrivare hade kanske tagit det som en vink att det var dags att dra sig tillbaka men Ralph Siegel kunde inte låta bli att ställa upp på nytt.

Vid sidan av att skriva låtar utifrån visuella koncept hade Siegel fått smak för att hitta artister som på något sätt skulle vara iögonfallande eller speciella. Corinna May hörde definitivt till den kategorin - att sångerskan var blind hade i det närmaste reducerats till en gimmick - och det gjorde även Lou.

Siegel hade försökt matcha fram Lou redan i den nationella finalen 2001 med den lätt hysteriska "Happy Birthday Party". Då uppträdde hon som Lou + Band, tillsammans med ett gäng musiker hon uppträtt med i många år.

Nu hade hon tilldelats en betydligt mer energisk låt, en smattrande poplåt som lät förvånansvärt uppdaterad. Retro men på ett bra sätt. Som förhandsvideo använde man en skojig tecknad film där även Stefan Raab gjorde ett gästspel - kanske som ett tjuvnyp tillbaka efter att Raab använt pseudonymen Alf Igel 1998.

Det blev en del diskussion runt texten också. "Let's get happy and let's be gay!" var helt tydligt en blinkning till de många homosexuella eurovisionsfansen men båda upphovsmännen förnekade kategoriskt att så skulle vara fallet. Textförfattaren Bernd Meinunger satt i tysk tv med en engelsk ordbok och förklarade att "gay" betyder "glad" och inget annat.

I Riga var allt det fräscha borta. Lou var måhända en sprallig liveartist men hon passade inte hemskt bra ihop med sin låt och dessutom hade hon - precis som Corinna - tvingats ihop med en outhärdligt käck grupp bakgrundssångare som ständigt hotade att ta över showen. Placeringen blev mycket bättre än året innan men ändå en besvikelse.

Lou spelade in en skiva med Ralph Siegel utan framgång och gick sedan tillbaka till att turnera med sitt eget band igen. För sin del hade tysk tv nu tröttnat på Siegels kalkylerade låtar och började från och med 2004 allt tydligare visa att han inte längre var så välkommen i de nationella finalerna.



Lou / Let's Get Happy (Tyskland 2003)
12:e plats av 26 bidrag i Riga

18 januari 2018

Autant d'amoureux que d'étoiles / Frankrike 1984

Kanske visste TF1 vad de gjorde när de kastade in handduken och drog sig ur ESC efter finalen i Dublin 1981. Det hade blivit allt svårare att fylla den franska uttagningen med vettiga bidrag och de flesta låtarna som skickades in var gammaldags och likriktade.

När Antenne 2 tog över tävlingen 1983 försökte de ta vid där TF1 släppt taget och fortsatte att organisera tv-sända finaler. Till en början fungerade det ganska bra. Det fanns fortfarande professionella och etablerade artister och låtskrivare som gärna ville ta chansen att synas och höras i direktsändning på nationell tv, men de riktigt spännande låtarna uteblev.

"Autant d'amoureux que d'étoiles" ("Lika många förälskade som stjärnor") var en typisk sådan "duktig" låt, ett habilt stycke skrivet av en framgångsrik kompositör. Vladimir Cosma hade kommit till Paris från Rumänien i början av 1960-talet och hade sedan dess skrivit musiken till en mängd filmer och tv-serier.

Inte minst hade han skrivit ledmotivet "Pour l'amour" till serien "La Chambre des dames" som blivit en stor framgång. Nu hade han skrivit ett eurovisionsbidrag till samma sångerska, 24-åriga Annick Thoumazeau från Fréjus i södra Frankrike.

Det blev en klar seger i den inhemska ligan - tittarna som fick telefonrösta fram vinnaren kände kanske igen Annicks röst - men i Luxemburg räckte inte den franska duktigheten till mer än en åttondeplats.

Året efter hade Annick framgång med ännu ett stycke filmmusik men lade sedan karriären på hyllan och satsade på en bana som sånglärare istället.

Samma år skrev Vladimir Cosma en av sina mest kända melodier - "Puissance et gloire" - som var ledmotiv till den oerhört populära tv-serien "Châteauvallon" som även gjorde stor succé i svensk tv som "Makt och rikedom".

Ännu ett år senare skrev han "Only Love" - ledmotivet till tv-serien "Mistrals dotter" - som blev en världshit för Nana Mouskouri (Luxemburg 1963).



Annick Thoumazeau / Autant d'amoureux que d'étoiles (Frankrike 1984)
8:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

17 januari 2018

Amour Amour / Luxemburg 1987

Det var kanske inte så många som trodde att han skulle hamna i Eurovision Song Contest, den belgiske punksensationen Plastic Bertrand. Han hade börjat sin bana i bandet Hubble Bubble men fick sitt enorma globala genombrott med "Ça plane pour moi" - en energisk fusion av punk och new wave som tog världen med storm.

Sedan följde ett par goda år där hitsen kom i strid ström och där han hade parallella karriärer i Frankrike och Italien och sålde skivor i mängder. Bland annat deltog han i barnmusikalen Abbacadabra - byggd på Abbas låtar - och sjöng som Pinocchio "Mon nez, mon nez" ("Min näsa, min näsa") till musiken av "Money Money Money".

Men nu var det 1987 och medvinden hade mojnat en aning. Plastic Bertrand hade flera stora konserter på gång i Paris och då kunde ett lyckat framträdande i ESC kunna hjälpa biljettförsäljningen på traven. Dessutom lät "Amour Amour" som en riktig hit som möjligen skulle kunna få fart på karriären igen.

Plastic Bertrand - som egentligen hette Roger Jouret och var född i värdstaden Bryssel - räknades till de tunga favoriterna och var vid sidan av Italiens Umberto Tozzi tävlingens största namn. Dessvärre satte sig jurygrupperna på sina allra högsta hästar och den tänkta comebacken blev ett riktigt fiasko: fyra poäng och näst sista plats.

Nu lades artisteriet på hyllan och Roger Jouret ägnade sig åt andra aspekter av musiklivet och fungerade mer bakom kulisserna i nästan tio år tills MTV:s tittare röstade fram honom som den artist de helst skulle vilja se göra comeback. Plastic Bertrand dammades av och har sedan dess synts med oregelbundna mellanrum i offentligheten.

2010 fick historien en överraskande twist: då slog en belgisk domstol fast att det inte alls är Roger Jouret som sjunger på de tidiga skivorna med Plastic Bertrand, utan producenten Lou Deprijck.



Plastic Bertrand / Amour Amour (Luxemburg 1987)
21:a plats av 22 bidrag i Bryssel

16 januari 2018

I Belong / Storbritannien 1965

BBC fortsatte med sin balansakt: man ville behålla familjerna framför tv:n men man var inte redo att skicka någon renodlad poplåt till ESC. Med det i åtanke framstår Kathy Kirby som ett mycket logiskt val av artist.

Kathy skolade sig till operasångerska men blev upptäckt av bandledaren Bert Ambrose och började sjunga i hans band. Trots att han var fyrtiotvå år äldre gifte sig de båda och förblev ett par fram till hans död 1971.

Kathys stora genombrott kom med "Secret Love" - en rytmisk cover på en låt som tidigare varit en hit med Doris Day - och följde upp den med "Let Me Go, Lover". Med sin dynamiska röst och glamourösa framtoning blev hon snart mycket populär och var den bäst betalda sångerskan i sin generation.

I vanlig ordning fick hon sjunga samtliga låtarna i den nationella finalen och den utvalda "I Belong" blev ännu en storsäljare, men i likhet med flera andra av Kathys singlar sålde den ganska långsamt under lång tid och fick aldrig en så hög placering på topplistorna som den skulle ha förtjänat.

"I Belong" blev dessutom Kathys sista hit. Hennes kommande skivor misslyckades att slå an hos publiken och under 1970-talet överskuggades karriären av ett allt mer kaotiskt privatliv. Hon försattes i personlig konkurs, hamnade i rätten och hamnade på psykiatrisk klinik där hon konstaterade lida av schizofreni.

1983 pensionerade hon sig från offentligheten och skulle aldrig mer sjunga inför publik. 2011 avled hon i en ålder av 72 år.



Kathy Kirby / I Belong (Storbritannien 1965)
2:a plats av 18 bidrag i Neapel

15 januari 2018

Magic Oh Magic / Italien 1985

Det hade gått nio år sedan Al Bano och Romina Power sjungit i Haag om hur de träffats, förälskat sig och fått sitt första barn. Sedan dess hade karriären pekat spikrakt uppåt och paret hade etablerat sig som en av Italiens hetaste akter, även i Centraleuropa och på andra sidan järnridån.

När de nu ställde upp på nytt var det med en betydligt mindre personlig låt. Al Bano har senare sagt att det var ett jobb som alla andra - RAI bad dem ställa upp och då gjorde de det. I Göteborg väckte de ganska stor uppmärksamhet tack vare sin stjärnstatus och hängde länge med i toppstriden för att slutligen landa på en ny sjundeplats.

Lite personligt blev det ändå: en av de tre körsångerskorna - som med sina klänningar bildade en italiensk flagga - var parets 14-åriga dotter Ylenia Carrisi som de sjungit om 1976.

"Magic Oh Magic" hörde kanske inte till Al Banos eller Rominas personliga favoriter men en av upphovsmännen var tyske Michael Hoffmann (Västtyskland 1983) och nu verkade dörrar öppna sig på nytt. Man skrev kontrakt med västtyska skivjätten WEA och fick tillgång till bättre studior och bättre producenter än tidigare.

Kanske hade populariteten hunnit dala en aning då Ylenia Carrisi försvann spårlöst i januari 1994. Hon höll på att resa jorden runt på egen hand och såg för sista gången i New Orleans ett par dagar efter nyår. Al Bano och Romina Power ställde omedelbart in alla sina åtaganden men sökandet efter dottern gav inga resultat.

Stressen kring dotterns försvinnande var mer än vad det lyckligaste paret klarade av. De gav ut ännu en gemensam skiva innan Romina drog sig undan. Några år senare tog de ut skilsmässa.

Tonen mellan de båda hårdnade med åren och när Al Bano 2013 fick dottern dödförklarad mot Rominas uttryckliga vilja brast det och en offentlig pajkastning tog vid. Romina anklagade sin tidigare make för att ha varit auktoritär och en familjediktator medan han i sin tur påstod att sångerskans droganvändning brutit ned familjen.

Kanske var det ett riktigt gräl de båda behövde. Senare samma år uppträdde de tillsammans för första gången på många år och har fortsatt att sjunga tillsammans vid flera tillfällen efter det.



Al Bano & Romina Power / Magic Oh Magic (Italien 1985)
7:e plats av 19 bidrag i Göteborg

14 januari 2018

Heaven / Island 2004

Trots att det gått bra i Riga - man hade hamnat bland de tio bästa och slapp därför gå igenom den nya semifinal EBU infört - satte RÚV sin nationella final i malpåse och beslöt att välja bidrag internt. Kanske ville man spara pengar - kanske ville man ha högre kontroll över vem som faktiskt skickades iväg som representant.

Man fastnade för en ballad skriven av den relativt oprövade Sveinn Rúnar Sigurðsson - till vardags kort och gott kallad Svenni - som debuterat i den nationella finalen året innan. I samråd med RÚV bestämde man att den omåttligt populäre Jónsi - Jón Jósep Snæbjörnsson - skulle sjunga.

Jónsi hade gjort sig ett namn som sångare i bandet Í svörtum fötum ("Klädda i svart") och hade flera gånger blivit nominerad som landets bästa manliga artist. Året innan hade han spelat huvudrollen i Grease i Reykjavík.

"Heaven" presenterades för publiken i form av en snygg video som väckte frågor om vad texten egentligen betydde - på vilket sätt hade textens jag lämnat sin älskade? Var det en sång från andra sidan döden? Kuriöst nog förekommer inte titelordet en enda gång i den sjungna texten.

I Istanbul sjöng Jónsi superbt på de första repetitionerna men struntade i sångpedagogens råd att spara på rösten under veckan och dök upp på allehanda fester där han glatt sjöng så länge någon ville lyssna.

När lördagen kom var stämbanden trötta och varken närvaron eller sången blev lika skarp som man skulle ha hoppats på. Det flesta balladpoäng gick dessutom till anting Serbien-Montenegro eller Cypern och Island fick nöja sig med en blek placering och att pröva lyckan i semifinalen året därpå.

Jónsi visade sig inte vara riktigt klar med ESC. Han ställde upp i den nationella finalen på nytt 2007 och fem år senare fick han än en gång representera sitt land. Han ska inte blandas ihop med en annan framgångsrik Jónsi - Jón Þór Birgisson - som sjunger i Sigur Rós.



Jónsi / Heaven (Island 2004)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

13 januari 2018

Shiru / Israel 1993

Shaike Paikov var en riktig vinnarskalle. Om man ställde upp i en festival var det för att vinna, punkt och slut. Inget annat räknades. När hans bidrag i Lausanne 1989 bara landade på tolfte plats blev han rasande och i en intervju med And The Conductor Is... anklagar han den schweiziske ljudteknikern för att vara en antisemit som med flit förstört ljudmixen i finalen.

När Saraleh Sharon (ibland skrivet Sarah'le Sharon) hörde av sig inför Kdam 1993 och önskade sig en allsång om hur alla kan sjunga tillsammans var Paikov lagom entusiastisk. Han tyckte att Saraleh - som bland annat var känd från tv - var en dålig sångerska som dessutom var för gammal för att tävla.

Av någon anledning lät han sig övertalas på villkor att han fick sätta ihop en grupp som skulle sjunga verserna och ta fokus från Saraleh. Det funkade och "Shiru" ("Sjung!") vann mot alla odds den förvånansvärt bleka israeliska finalen.

I Millstreet tog vänskapen slut mellan låtskrivaren och sångerskan bakom pianot. Nu ville Saraleh vara i fokus och synas mer i bild och den israeliska delegationen grälade öppet inför bildproducenten som slutligen verkar ha bränt propparna rejält och hotat att utesluta Israel ut tävlingen om de ställde till med mer problem.

Shaike Paikov ville åka hem på fläcken men ombads stanna för att inte de israeliska tidningarna skulle märka oredan i delegationen. Den inte särdeles ödmjuke Paikov säger i samma intervju att hans "underbara sång" - som han visserligen skrivit motvilligt med vänsterhanden i all hast - skulle kommit bland de tre bästa om det inte varit för Saraleh.

Nu blev det en ännu en näst sista plats men till skillnad från 1986 stod sju nya länder och väntade på att få tävla och Israel kastades ut i kylan och tvingades stå över ett år.



Lahakat Shiru / Shiru (Israel 1993)
24:e plats av 25 bidrag i Millstreet

12 januari 2018

We Are The Winners / Litauen 2006

Vad gör man när man har försökt och försökt men ingen någonsin förstår en eller röstar på ens bidrag? Det kan förstås hända att man tappar humöret en aning och bestämmer sig för att visa rumpan åt publiken, om än bildligt talat.

LT United var en grupp som sattes samman enbart med syfte att vinna den litauiska uttagningen 2006. Rocksångaren Andrius Mamontovas samlade ihop ett gäng kända manliga musiker - han jämförde uppställningen med ett nationellt landslag - som alla ville vara med och kanalisera den nationella ilskan över att aldrig lyckas.

Det är ingen våldsam överdrift att påstå att eurovisionsfansen inte direkt var stormförtjusta men hemma i Litauen blev låten en stor framgång och ett stående inslag som hejaklacksång i olika idrottsliga sammanhang.

I Aten bjöd LT United på megafonsång, robotliknande fuldans och en hel del marscherande på stället. Publiken buade men tittarna lät sig roas och smällde till med vad som ännu idag (2017) är Litauens bästa placering.

LT United hade fullgjort sitt syfte och upplöstes i lugn och ro efter att ha sålt platina av sin låt på hemmaplan. Dessutom tog man sig även upp på fjortonde plats på den finländska singellistan.



LT United / We Are The Winners (Litauen 2006)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

11 januari 2018

Straatdeuntje / Belgien 1957

Redan från början valde det tvåspråkiga Belgien att dela upp sitt tävlande och låta de två stora språkområdena turas om att utse det nationella bidraget vartannat år. Det kan verka självklart att båda språken ska vara representerade men frågan är hur självklart det var i slutet av 1950-talet.

Vid självständigheten 1830 var den belgiska staten enspråkigt fransk och det skulle ta nästan sjuttio år innan nederländska fick någon form av officiell status. Landets konstitution fick inte en officiell nederländsk version förrän 1967. Kungahuset representerade den franskspråkiga överklassen. Allt detta underblåste de tilltagande motsättningarna språkgrupperna emellan.

Om det nu var så viktigt att Belgiens båda huvudsakliga grupper skulle representeras internationellt, varför framfördes de båda belgiska bidragen på franska 1956? Varför inte en låt på vardera språket?

När det nu blev Flanderns tur att stå för fiolerna valde man ut Bobbejaan Schopen - en mycket populär entertainer och professionell visslare - som fick sjunga tre bidrag som en jury fick välja bland. Tävlingsmomentet kanske inte var så starkt betonat i den nationella finalen, då Bobbejaan enligt legenden inte visste vilken låt han skulle sjunga då han anlände till Frankfurt.

"Straatdeuntje" ("Slagdänga") blev ingen stor hit men Bobbejaan själv hörde till Flanderns mest framgångsrika artister i nästan tjugo år. Vid millenieskiftet hörde han till de tvåhundra rikaste personerna i Belgien.

1961 grundade han temaparken Bobbejaanland där man blandade in kultur bland alla attraktioner. Än idag fungerar parken och hör till Belgiens mest populära. Bobbejaan drev parken fram till 2004 och bodde kvar på området till sin död 2010.

1977 delades belgisk public service upp i två skilda bolag - BRT (idag VRT) och RTBF - som sedan dess delar på landets medlemsskap i EBU.



Bobbejaan Schoepen / Straatdeuntje (Belgien 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

10 januari 2018

Halay / Turkiet 1984

När man bildar en grupp i hopp om att bli upptäckt och älskad och populär väljer man gärna ett bra namn - gärna kort och slagkraftigt och lätt att minnas. Fast man kan ju göra tvärtom också. Ett långt och komplicerat namn kan ju i bästa fall också fungera. Fråga bara Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich som hade flera hits i slutet av 1960-talet.

Kommer man från Turkiet kan man ju lika gärna kalla sig något i stil med Beş Yıl Önce On Yıl Sonra ("För fem år sedan, tio år senare"). Deras namn satte myror i huvudet på åtskilliga journalister och kommentatorer i Luxemburg 1984 och minst en svensk artikel trodde att det rörde sig om de tre artisterna Beş Yıl, Yıl Sonra & Önce On.

De var ett slags felande länk mellan Mamas & The Papas och Abba, och sjöng popmusik med mycket stämmor och harmonier. 1983 hade de kommit tvåa i den nationella finalen med "Atlantis" som sannolikt skulle besparat Turkiet den nolla som väntade i München.

"Halay" var ett mycket turkiskt stycke med orientaliska tonföljder och många lokala instrument i arrangemanget. Halay är en traditionell dans som man enligt texten dansar så jorden skakar, tills ingen människa längre är en främling.

Nytt för i år var att det vinnande bidraget skickades iväg till ett skivbolag i Tyskland i hopp om att de skulle kunna göra låten mer publikvänlig och öka den tidigare så fattiga poängskörden. Tyskarna plockade bort en del av de exotiska instrumenten och öste på med tidstypiska synthar istället, men viktigast av allt bad de turkarna att lägga till en refräng till låten.

Kanske att man plockade bort lite onödigt mycket turkisk särart i sin iver att städa upp låten men slutversionen blev riktigt snygg och tilltalande. I Luxemburg blev det ändå en del högre poäng och tolfteplatsen var Turkiets i särklass bästa placering dittills.

Beş Yıl Önce On Yıl Sonra skulle året efter få stå framgång med en LP de spelade in tillsammans med Ajda Pekkan (Turkiet 1980) och sjöng ihop i många år, även om man bytte ut ett par medlemmar då och då.

Att skicka bidragen på remiss sågs som ett lyckat tilltag och det skulle TRT fortsätta med i många år till.



Beş Yıl Önce On Yıl Sonra / Halay (Turkiet 1984)
12:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

9 januari 2018

Running / Ungern 2014

Nu hade ungersk tv verkligen fått snurr på A Dal - den nya nationella finalen hade tagit landet till final 2012 och in bland de tio bästa 2013. Ingen liten sak för ett land med ett svårt språk och en gnagande känsla av att vara annorlunda än alla andra.

2014 fanns flera starka kandidater i startfältet men det de flesta undrade över var om András Kállay-Saunders skulle få sin revansch nu. Året innan hade han varit juryns skyhöga favorit med "My Baby" innan tittarna kommit in och vänt hela resultatet på huvudet och givit segern till ByeAlex istället.

Kállay-Saunders var född och uppvuxen i New York - hans pappa var den kände musikern Fernando Saunders och hans mamma Katalin Kállay, fotomodell och skådespelerska av adlig ungersk släkt.

András hade tillbringat en längre tid i Ungern 2010 för att hälsa på sin mormor då han sökte till talangjakten Megasztár på ungersk tv. Han vann hela tillställningen, fick skivkontrakt och flytta permanent hem till det gamla landet.

Nu var också tittarna med på noterna - alla gillar väl en snygg revansch? - och det blev seger för "Running", en sång om utsatta barn och familjevåld. Kállay-Saunders själv berättade att texten handlade om en av hans bästa vänner under uppväxten. En del kritiker tyckte att temat kändes lite spekulativt men faktum var att Ungern hade besvärande höga siffror gällande våld i hemmen. Gissningsvis kunde obehagligt många tittare identifiera sig med texten.

Före Köpenhamn sågs Ungern som en riktig vinnarkandidat men hamnade av någon anledning i något slags bakvatten och svalnade rejält i förhandstipsen ju längre veckan gick. Kállay-Saunders vägrade se sig slagen och när det väl gällde tog han hem en femteplats - Ungerns bästa placering sedan debuten 1994.



Kállay-Saunders / Running (Ungern 2014)
5:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

8 januari 2018

Madrugada / Portugal 1975

Den auktoritära och lätt fascist-anstrukna portugisiska diktaturen hade städats bort i den fredliga nejlikerevolutionen - där Portugals eurovisionsbidrag från 1974 spelat en viss roll - och nu bubblade hela landet av förväntan och lycka över den nya friheten.

Duarte Mendes var kapten i den portugisiska armén och hade varit direkt inblandad i revolutionen ett knappt år tidigare. Parallellt med det militära hade han också en sångkarriär - han hade spelat in flera singlar och deltagit i Festival da Canção flera gånger. Nu blev det vinst då han gav röst åt hela den nya tiden och representerade alla landets nya förhoppningar.

"Madrugada" ("Gryning") är en totalt obekymrad hyllning till revolutionen som fått landet att födas på nytt och som fått människorna att upptäcka sig själva.

Även i grannlandet Spanien var diktaturen försvagad. Diktatorn Franco var döende och greppet om staten höll på att glida de styrande ur händerna. De ville förmodligen inte visa en hyllningssång till någon revolution på bästa sändningstid och tidningarna spekulerade i huruvida spansk tv skulle gå ned i svart under Portugals bidrag.

Inte nog med att TVE visade den revolutionära sången - den spanska juryn dristade sig dessutom till att ge den två poäng. Bara två länder till släppte till poäng - Turkiet smällde i och för sig till med en tolva - men det blev en låg placering för sången om friheten.

Inte för att det spelade någon roll hemma i Portugal där "Madrugada" blivit evig och som ofta framförs och tolkas av nya artister som inte ens var påtänkta då revolutionen genomfördes.



Duarte Mendes / Madrugada (Portugal 1975)
16:e plats av 19 bidrag i Stockholm

7 januari 2018

I Can't Live Without Music / Tyskland 2002

Det var åtminstone en liten överraskning då Corinna May - en 29-åring från Bremen som varit blind sedan födseln - gick åstad och vann den tyska finalen 1999. Hon hade sjungit i olika körer och hade just släppt sitt andra album och strålade av lycka efter segern.

Lyckan skulle bli kort. Redan under finalen ringde tittare in till tv och tyckte att de hade hört Corinnas låt förut och snart nog bestämde sig arrangörerna för att undersöka saken. Det visade sig snabbt att vinnarlåten givits ut på skiva två år tidigare som "Where Have All The Good Times Gone" med gruppen Number Nine.

Här fanns inget att göra och vinnarlåten diskades. Corinna May grät floder och sade sig vara redo att strypa sin producent men fick ändå åka med den tyska delegationen till Jerusalem som tröstpris.

Ett andra tröstpris blev att Ralph Siegel - vars låt fick åka istället för Corinna - fattade sympati för sångerskan och ville skriva låtar till henne. Året efter ställde hon upp med den kanske inte så värst subtila "I Believe In God" och 2002 blev det seger på nytt för Ralph och Corinna.

I ungefär femton sekunder låter "I Can't Live Without Music" som en lovande discopastisch men sedan börjar Corinna sjunga och man inser snabbt hur illa artisten och låten passar ihop. Den fyrkantiga discon får Corinna att framstå som stel och borttappad, inte minst som de outhärdligt käcka körsångerskorna ständigt hotar att ta över hela showen.

Allt detta till trots räknades Tyskland som en av de riktiga storfavoriterna i Tallinn men när det väl gällde blev det en omild kraschlandning i de nedre regionerna av resultatet. Med all rätt. Ingen av de låtar Corinna och Ralph Siegel gjorde tillsammans blev någon större framgång och projektet avslutades.

Corinna har fortsatt sjunga och hade viss framgång med singeln "Jetzt wie noch nie" 2006. Numer sjunger hon i duon OneKiss tillsammans med "Claus mit C".



Corinna May / I Can't Live Without Music (Tyskland 2002)
21:a plats av 24 bidrag i Tallinn

6 januari 2018

Icebreaker / Norge 2016

Agnete Johnsen var en ung veteran med viss vana av att vinna saker. Redan som 14-åring hade hennes band The Blacksheeps vunnit MGP junior - både den norska och den nordiska finalen - med den samisk-norska punklåten "Oro jaska, beana!" ("Håll tyst, hund!") om en rund hund som inte var sund. Låten blev en braksuccé hemma i Norge och utsågs till årets låt på Spelleman-galan året därpå.

The Blacksheeps sparkade ett par medlemmar och ställde upp i den vuxna norska melodifestivalen 2011 och kom tvåa med "Dance Tonight". Efter det upplöste Agnete gruppen och satsade på den egna karriären, bland annat blev hon den dittills yngsta vinnaren av "Skal vi danse" 2014.

Två år senare knep hon guldet i MGP med "Icebreaker" - ett ovanligt låtbygge där versen verkar bygga upp till en rask refräng bara för att istället störtdyka i tempo och bli en ballad i halvfart istället. Genialiskt eller förvirrande? Åsikterna gick isär rejält.

Vad som däremot snart visade sig glasklart var att något inte stod rätt till i den norska delegationen. Agnete avbokade sin medverkan vid Eurovision in Concert med bara några timmars varsel och sedan blev det bara tyst. Inga nyheter. Inga uppdateringar. Den utlovade musikvideon dröjde.

Efter en tids spekulerande bestämde sig NRK för att lägga korten på bordet: unga Agnete led av psykisk ohälsa, vilket gjorde det omöjligt för henne att genomföra stora delar av det program man planerat. Året innan hade hon hoppat av en norsk realityserie av samma anledning och talade nu ut i norsk press om hur det känns när man inte kan kontrollera sina egna negativa tankar.

I Stockholm strök norrmännen allt onödigt ur kalendern: Agnete minglade inte med några fans och gav inga presskonferenser. All energi satsades på att hon skulle klara av att uppträda i semifinalen. När det väl gällde höll Agnete som sjöng bra och gnistrade i rutan. Däremot räckte inte låten riktigt till och Norge missade finalen för första gången sedan 2011.

Agnete togs ändå emot som en hjälte hemma i Norge och tilldelades senare samma år Åpenhetsprisen för sitt synliggörande av psykisk ohälsa.



Agnete / Icebreaker (Norge 2016)
13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

5 januari 2018

Ze rak sport / Israel 1992

Israel hade kommit snubblande nära att vinna hela finalen i Rom 1991, men säkerhetsläget hade lugnat sig lite och behovet av ett nationellt samlande evenemang var mindre än året innan. Kdam fick flytta in i en tv-studio istället, vilket säkert gjorde gott för IBA:s vanligtvis pressade budget.

Om tävlingslokalen var mindre storslagen var startfältet desto bättre och i backspegeln är det tydligt att det här är den sista riktigt fungerande upplagan av Kdam Erovizion i den form som varit så framgångsrik under 1980-talet. Här fanns en uppsjö av starka låtar och typiskt israeliska framträdanden med glatt humör och synkroniserade danssteg.

Det gällde inte minst min personliga favorit Irit Anavi - en uppvisning i israelisk schlager när den är som bäst.

Röstningen blev tät och till slut skilde det en enda poäng mellan såväl ettan och tvåan som mellan tvåan och trean. På skiva och i den israeliska finalen överskrider vinnarlåten EBU:s tidsgräns med sjutton sekunder, något som fick tvåan Anat Atzmon att surna till och göra rättsprocess av saken. Det hade hon inte mycket för - vinnarteamet kortade ned sin låt och Dafna Dekel fick åka till Malmö.

Låten var skriven av två verkliga veteraner: Ehud Manor skrev texten till A-Ba-Ni-Bi 1978 och Kobi Oshrat hade skrivit de israeliska bidragen 1979 och 1985. De både hade alltså varsin seger i ESC och ville gärna lägga en gemensam vinst till CV:t.

Dafna - som slagit igenom med sin debutskiva 1989 och också var en skicklig låtskrivare på egen hand - kämpade tappert och räknades till favoriterna, men det israeliska konceptet började kanske kännas lite förutsägbart. En plats precis utanför de fem bästa kändes ganska rättvist.

Dafna skulle återvända till Eurovision Song Contest sju år senare som en av tre programledare för finalen i Jerusalem. Idag syns hon ofta i stora roller i olika musikaler och nominerades 2016 till priset för Årets skådespelerska i Israel för sin roll i Billy Elliott.



Dafna Dekel / Ze rak sport (Israel 1992)
6:e plats av 23 bidrag i Malmö

4 januari 2018

Hope Never Dies / Tjeckien 2015

Den största överraskningen i 2015 års startfält - bortsett från att EBU lät Australien börja tävla på riktigt - var att Tjeckien helt plötsligt bestämde sig för att vilja vara med på nytt. Landets tre tidigare försök (2007, 2008, 2009) hade varit riktiga fiaskon och inget skulle ha antytt att tjeckisk tv var redo för en ny satsning.

Men satsade gjorde man. I två skilda upprop bad man det lokala musiklivet om hjälp. Först uppmanade man låtskrivare att skicka in låtar och i en separat omgång bad man artister att anmäla intresse för att delta. Sedan valde man ut den bästa låten och matchade ihop den med de artister man ansåg bäst lämpade att framföra just den.

Václav Noid Bárta (född 1980) drog jackpot i båda vändorna. Han hade skrivit den vinnande låten och valdes även ut att sjunga den tillsammans med rocksångerskan Marta Jandová. De var båda rutinerade och röststarka - han hade sjungit rock och spelat stora musikalroller medan hon sjöng i det tyska rockbandet Die Happy.

"Hope Never Dies" var en snygg komposition som tog en del oväntade vändningar men i slutändan var den lite väl svår för publiken att ta till sig på en lyssning, inte minst ett balladtungt år som 2015. Inte ens att Marta slet av sig skorna och kastade dem över scenen räckte riktigt till för en finalplats.

Även om det inte höll hela vägen fick Tjeckien sin dittills klart bästa placering och bestämde sig för att hållas kvar i tävlingen.



Václav Noid Bárta & Marta Jandová / Hope Never Dies (Tjeckien 2015)
13:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

3 januari 2018

Get A Life - Get Alive / Österrike 2007

Österrike hade ryckt i nödbromsen efter ESC i Kiev 2005 där man missat finalen och stått över året efter i Aten. Ett års paus kunde få vara nog - säkert hade Europa längtat tillräckligt efter ett nytt österrikiskt bidrag - och ORF beslutade att skicka en kandidat till Helsingfors.

Man beslutade sig också för att slå ett slag för en god sak: Life Ball i Wien är Europas största välgörenhetsevenemang till förmån för människor drabbade av hiv och aids. Varje år valde Life Ball ut en officiell temasång och 2007 fick den utvalda låten även äran att representera landet vid ESC.

Eric Papilaya - som visat upp sig som karismatisk och röststark deltagare i talangjakten Starmania - valdes ut att sjunga "Get A Life - Get Alive". Det hävdades från officiellt håll att låten från början var skriven för den amerikanska stjärnan Anastacia, vilket ju kan ha varit sant. Men man förstår också varför hon i så fall tackade nej till den här riktigt svaga låten.

Arma Eric kämpade tappert och i förhandsvideon lät det visserligen tunt men okej. I Helsingfors hade man nappat på Life Balls klädkod - extravagant glitter - och i början bildade sångaren och hans dansare det röda bandet som markerar medvetenhet om aids.

Vackert tänkt men inget i den kitschiga maskeraden passade ihop med den skramliga låten och tittarna gjorde tummen ned. Med fyra fattiga poäng kom Österrike näst sist i semifinalen medan ett start antal tidigare socialistiska länder tog plats i finalen.

Nu såg ORF rött och drog sig ur på nytt. Man krävde regeländringar för att "rädda" tävlingen men när EBU genomförde en del av dessa ändringar hävdade ORF att man omöjligt kunde delta i en tävling som skriver om reglerna hela tiden. Helt tydligt hade någon inflytelserik på tv-bolaget tröttnat på ESC  och gjorde allt för att hålla landet borta.

Eric Papilaya har sjungit vidare i sammanhang som av allt att döma passat honom bättre, bland annat har han turnerat Österrike runt med gruppen The Rats Are Back. Han har också varit programledare på tv-kanalen Servus TV.



Eric Papilaya / Get A Life - Get Alive (Österrike 2007)
27:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

2 januari 2018

Quel cœur vas-tu briser? / Schweiz 1967

Vi vet inte speciellt mycket alls om Géraldine Gaulier. Hon är en av många, många artister som spelat in ett par skivor för att sedan försvinna ut ur rampljuset och in i anonymiteten. De flesta källor hävdar att hon var född i Bern medan andra menar att hon var fransyska. Vi vet att hon är född 1947 och fyllde tjugo samma år som deltog.

Dessutom vet vi att hon grät efter omröstningen när sändningen var slut och hon inte fått en enda poäng. Dåtidens tidningar skrev om det och flera andra artister som deltog har också nämnt det som en sak de minns. Det var inte särskilt underligt att Géraldine grät, för övrigt.

Hon hade spelat in sin första skiva för franska Polydor ett år tidigare och setts som ett stort löfte. Hon kunde inte bara sjunga utan hade även skådespelartalang. Hon fick framträda på anrika Olympia i Paris som uppvärmningsakt till Enrico Macias och - enligt tidningarna - hade självaste Disney fått ögonen på henne. När hon reste till Wien för Schweiz räkning visste hon att hon var en av kandidaterna för en stor roll i en planerad film.

"Quel cœur vas-tu briser?" ("Vems hjärta ska du krossa?") var en trevlig men lite slätstruken ballad vars enda klimax bestod i en hög ton på slutet - något som låtit bra på skiva men som kom plötsligt och skarpt i liveversionen.

För att få poäng var man tvungen att vara någon juryledamots favorit och ingen tyckte att Schweiz var bäst. Noll poäng såg verkligen inte bra ut och någon filmroll för Disney blev det aldrig. Géraldine förstod det säkert redan när hon satt där i green room i Wien.

Året efter gav hon ut sin sista skiva i eget namn, men Géraldine blev ändå kvar inom musiken: hon sjöng bakom andra artister, arbetade som studiomusiker och gav sånglektioner.

Hon samarbetade bland annat med François de Roubaix som skrev mycket musik för filmer och reklam och hennes sida på franska Wikipedia hävdar att det är hennes röst som hörs i en mycket uppmärksammad reklamfilm för Renault Modus från 2004.



Géraldine / Quel cœur vas-tu briser? (Schweiz 1967)
17:e plats av 17 bidrag i Wien

1 januari 2018

It Hurts / Sverige 2004

Hon var verkligen inte vem som helst, den blyga debutanten som slog sig in på en andraplats vid melodifestivalen 1986. "Kärleken är evig" skulle visa sig ha ett långt liv och Lena Philipsson skulle komma att lämna ett avtryck som få andra inom svenskt nöjesliv.

Hon hade sjungit i talangjakter och spelat med i en lokal musikal i Norrköping - där hon även fått spela in låten "Boy" som singel - men studerade till arkitekt och jobbade på Byggnadskontoret hemma i Vetlanda då den stora chansen och genombrottet kom.

De första åren var Lena en ganska typisk schlagerartist vid Mariann Records i Skara och ställde upp i melodifestivalen på nytt 1987 och 1988. När skivbolaget sprack följde hon med Torgny Söderberg till hans nya bolag Big Bag där deras samarbete fördjupades.

"Tänd ett ljus" ratades av melodifestivaljuryn 1989 och nu snurrade Lena Ph ut i nya musikaliska landskap och började experimentera. Skivan "My Name" samt scenshowen runt Agent 006 blev framgångsrika storsäljare.

Redan från början hade hon skaffat sig ett rykte som lite svår och ovillig att kompromissa. Alla journalister var inte alltid helt välvilligt inställda till hennes infall, men publiken var nästan alltid med på noterna.

Efter att skivan "Bästa vänner" floppat 1997 blev det ganska tyst om henne ganska länge. Ett par samlingsalbum sålde ganska bra och hon satte upp en mycket framgångsrik krogshow men publiken hade inte fått något nytt material på nästan sju år då hon bestämde sig för att ställa upp i melodifestivalen en fjärde gång.

Lenas tävlingslåt var skriven av Thomas "Orup" Eriksson - själv Sveriges hetaste popstjärna i slutet av 1980-talet och tvåa i melodfestivalen 1989 - vars egen karriär också gått på sparlåga ett bra tag. Nu möttes de båda i en comeback det skulle komma att slå gnistor om.

Först meddelades det att Lena skulle tävla med "Stopp! Nej! Gå härifrån!" men det ändrades snabbt. Om någon någonsin trott något annat - det hävdades att det bara varit ett missförstånd när den första titeln publicerades - så visade sig "Det gör ont" vara en helt perfekt låt för Lena.

Vid semifinalen i Malmö sjöng hon först av alla och slog knock på publiken med sin enkla men suggestiva scenshow som snabbt skrevs in i schlagerhistorien. Ingen glömmer dansen med mikrofonstativet i första taget. Trots att finalen i Globen var helt galet stark var det ingen tvekan om att det nu var småländskans tur att vinna.

"Det gör ont" blev snabbt en stor hit men dessvärre insisterade SVT på ett språkbyte till engelska. Orup fick bara ett par dagar på sig att sno ihop en engelsk version som visserligen lät helt okej men helt saknade originalets dubbeltydighet och finess.

I Istanbul visade det sig också att Lena inte var särskilt intresserad av att vara där. Hon hade just återerövrat Sverige och hade liksom inte tid med Europa. Sannolikt var hon inte heller särskilt förtjust i den engelska versionen men slog ändå på strömmen i sista stund och lyckades landa på en sjätteplats.

"Det gör ont" fick lika många poäng som Cyperns bidrag, men enligt den nya regel som infördes 2003 delades inte längre några placeringar och Lisa Andreas fick femteplatsen när datorn räknat klart.

Lena Philipsson hade fått en sällan skådad nytändning i karriären och låg för första gången etta på den svenska albumlistan. Samarbetet med Orup varade i fyra år innan Lena sökte sig vidare. Bland annat har hon spelat med i musikalen "Spök!" och varit programledare i tv. 2015 släpptes albumet "Jag är ingen älskling" som än en gång visade upp vilken skicklig och egensinnig låtskrivare Lena är.



Lena Philipsson / It Hurts (Sverige 2004)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul