21 april 2018

Occidentali's karma / Italien 2017

ESC är en djupt orättvis tävling. För någon kan det vara lite av en seger att komma näst sist, bara man tar sig vidare från semifinalen. För andra kan en framskjuten placering framstå som ett riktigt magplask. Sällan har en sjätteplats framstått som mer av ett fiasko än för Italien 2017.

Redan innan resultatet var klart i Sanremofestivalen viskades det om att Francesco Gabbani skulle kunna vinna hela ESC i Kiev. Han var charmig, sjöng bra och hade en låt som lät som en potentiell hit. Han hade dessutom en kul dansrutin och en dansande gorilla med sig på scenen.

"Occidentali's karma" ("Västerlänningarnas karma") hade en rejält civilisationskritisk text om hur människorna fastnat med näsan i sina smartphones och bara blir dummare och dummare. Hela evolutionen vinglar till och vi är alla bara nakna apor som dansar runt.

Snart rycktes de flesta med i dansen och Italien blev skyhög segerfavorit. Originalversionen var för lång och den förkortade ESC-versionen kändes riktigt rumphuggen men inte ens det kunde stoppa entusiasmen.

Naturligtvis fanns det en mängd ESC-fans som tillbringade all sin vakna tid med att skrika om hur överskattad den italienska låten var. För varje år verkar alltfler ha som främsta mål att hitta den låt som har flest anhängare och sedan göra allt för att riva den i stycken. Möjligen är det den tråkigaste och mest själsdödande delen av hela fankulturen runt ESC - heltidshatarna.

Det som fick skutan att kapsejsa till slut var delvis snarast Gabbani själv. Efter att ha varit som allra bäst under Sanremo verkar han själv ha tröttnat lite på sin låt och sitt framträdande. I Kiev spelade han över lite väl mycket i mimiken - det funkar verkligen inte när kamerorna kommer för nära - och skulle kanske hellre ha framfört någon annan låt från sin nya skiva.

Dessutom visade sig de nationella jurygrupperna - återinförda för att balansera den inte alltid helt objektiva telefonröstningen - från sin allra sämsta sista. Flera länder höll ned poängen för storfavoriten Italien, sannolikt för att förbättra sina egna chanser. Osportsligt, fult och fånigt.

För Francesco Gabbani gjorde det inte så mycket att han var en fallen favorit. Hans album sålde över 50.000 exemplar i Italien - vilket gav honom en platinaskiva - och genererade inte färre än tre framgångsrika singlar utöver Sanremovinnaren.



Francesco Gabbani / Occidentali's karma (Italien 2017)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

18 april 2018

Européennes / Frankrike 1986

I likhet med många andra hade bröderna Georges och Michel Costa kommit flyttande till Paris - i deras fall från Marocko - och berikat den franska musikindustrin med influenser utifrån. Bröderna hade börjat sin bana som artister i slutet av 1960-talet för att sedan alltmer skriva låtar för andra och agera bakgrundssångare.

1973 vann de ESC som körsångare bakom Anne-Marie David och fyra år senare vann de på nytt då de backade Frankrikes Marie Myriam. Georges och Michel har berättat att ESC var som att åka på semester - man fick resa någonstans, sjunga lite grann och sedan bara slappna av och ha det skönt.

I början av 1980-talet - när det franska FM-bandet släpptes fritt för kommersiella radiostationer - producerade bröderna jinglar åt alla möjliga kanaler med stor framgång. Ändå hann man tota ihop en liten låt för den franska finalen 1986.

Man kan lugnt säga att botten helt gått ur de uttagningar Antenne 2 ordnade. Inga stora namn ville längre vara med, låtarna glömdes bort snabbt och placeringarna internationellt blev allt sämre. Gissningsvis kan bröderna Costa ha ombetts vänligen av tv-bolaget att skicka in något hyfsat till en final där de flesta kandidaterna var minst sagt undermåliga.

Bröderna Costa bad ett par gamla bekanta att framföra sin låt. Systrarna Dominique Poulain och Catherine Welch hade i slutet av 1960-talet bildat gruppen Les OP4 tillsammans med sina kusiner Martine Latorre och Francine Chantereau.

De upptäcktes av idolen Claude François som döpte om dem till Les Flèchettes - efter det egna skivbolaget Flèche. De spelade in egna låtar och sjöng bakom Claude François själv såväl som andra populära artister. Efter sångarens död gick de fyra skilda vägar men fortsatte att sjunga bakom andra. Alla utom Catherine hade deltagit som körsångare i ESC - 1978 körade de bakom inte färre än fyra bidrag: Frankrike, Belgien, Monaco och Västtyskland.

Nu när de återförenades i den franska finalen kallade de sig Cocktail, kanske för att namnet Flèchettes ägdes av någon annan. "Européennes" ("Europeiskor") var en ovanligt poppig och gladlynt sak för att vara ett franskt bidrag och texten refererade såväl Boy George som Lady Di.

I Bergen körade bröderna Costa bakom den damiga kvartetten som nu utökat sitt namn till Cocktail Chic. Trots raffiga utstyrslar - man skulle kunna ha trott att de var The Golden Girls yngre europeiska  kusiner - blev det fiasko i omröstningen. En sjuttondeplats var Frankrikes dittills sämsta resultat. Det sved extra mycket när de tre andra låtarna på franska - Belgien, Schweiz, Luxemburg - belönades med guld, silver och brons.

Fiaskot i Bergen satte inga nämnvärda spår i de inblandades karriärer. Bröderna Costa började dubba musiken till Disneys filmer och Cocktail Chic återgick till att köra bakom andra, inte minst storheter som Mireille Mathieu.



Cocktail Chic / Européennes (Frankrike 1986)
17:e plats av 20 bidrag i Bergen

16 april 2018

Fångad av en stormvind / Sverige 1991

Carola hade fått sitt magnifika genombrott 1983 men vad hade hänt sedan? Trots hits som "Tommy tycker om mig", "Det regnar i Stockholm" och "Tokyo" - som från början skickats in till melodifestivalen 1982 som ett potentiellt bidrag för Chips och som sedan försågs med en ny text - knakade snabbt samarbetet mellan den unga sångerskan och Mariann records i Skara.

Lasse Holm kastade in handduken efter två album. Han har beskrivit sig själv som en ganska auktoritär producent och Carola starka vilja var inget han uppskattade. Efter en tredje skiva avslutades kontraktet och Carola drog vidare.

Istället skrev hon kontrakt med Polydor som ville lansera henne internationellt med hjälp av bröderna Gibb från Bee Gees. "Runaway" var en bra singel men flera källor hävdar att erfarenheten var jobbig för Carola som ännu var väldigt ung. Av den internationella karriären blev det inget.

Nu började Carola dra sig tillbaka. Först till den religiösa musiken - hon turnerade en del med Per-Erik Hallin (Melodifestivalen 1984 och 1985) - och sedan fullständigt bort från rampljuset. Hon påbörjade bibelstudier i Uppsala och jobbade deltid i en klädbutik.

Stephan Berg var en duktig men okänd musiker från Örebro som jobbat med Peter Flacks revyer och skrivit låtar på fritiden. Enligt legenden skrev han under en vecka ett helt batteri låtar som han skickade in till melodifestivalerna de kommande åren tills i princip alla varit med och tävlat. Med den första låten han fick med fick han Carola på kroken.

Enligt Bert Karlsson hade Carola första tjing på "En dag" 1989, men det rann ut i sanden. Istället hoppade hon på "Mitt i ett äventyr", gjorde en uppmärksammad comeback, kom tvåa och lanserade sitt nya album "Much more" som fick svala recensioner men som sålde bra.

Vid den svenska finalen i Malmö 1991 var Carola tillbaka med en ny låt av Stephan Berg och nu hade inget lämnats till slumpen. Utrustad med den vindmaskin som numer är stapelvara i ESC och med en uppseendeväckande dansrutin blåste Carola konkurrensen av banan och vann en andra gång.

I Rom - där balladerna samlats på hög - framstod Carola som riktig storfavorit. Dessutom kom hennes rutin väl till pass då de italienska värdarna klantade sig i direktsändning. Den svenska fläkten fick propparna att gå mitt under det svenska bidraget i den italienska filmstudion i Cinecittà och plötsligt hörde ingen av de medverkande på scenen något ljud. Carola tvekade aldrig - hon körde vidare som om inget hänt. Så som ett fullblodsproffs gör.

Efter en halsbrytande tät omröstning där fem länder länge slogs om segern - Sverige, Israel, Spanien, Frankrike och Schweiz - slutade poängräkningen i dött lopp mellan Carola och Amina. Till skillnad från programledarna Gigliola Cinquetti och Toto Cutugno höll EBU:s kontrollant Frank Naef huvudet kallt och konstaterade att man skulle räkna fullpoängare.

Efter att finalen 1988 blivit väldigt tät skrev man om reglerna en smula. Vid oavgjort var det tänkt att alla länder skulle ringas upp på nytt och avge en extra poäng. Nu insåg man hur lång tid det skulle ta och istället räknade man antalet tolvpoängare länderna fått. Den med flest tolvor vann, om det var lika gick man vidare till tior, åttor, sjuor och så vidare.

Carola och Amina hade fått lika många tolvor - fyra var - men Sverige hade fått fem tior mot Frankrikes två. Idag är reglerna ändrade på nytt och det land som fått poäng från flest länder vinner. Med dagens regler skulle Amina ha vunnit istället.

Nu exploderade Sverige i ett stort segerjubel som inte blev mindre av att Tre Kronor blivit världsmästare i ishockey tidigare samma dag. Nu var Carola tillbaka - en gång för alla - som en sann tungviktare inom svensk underhållning och där står hon kvar än idag.



Carola / Fångad av en stormvind (Sverige 1991)
1:a plats av 22 bidrag i Rom

14 april 2018

Samo shampioni / Bulgarien 2013

Elitsa och Stoyan hade fastnat i eurovisionsfansens kollektiva minne av två anledningar. Dels var de det enda bulgariska bidraget som lyckats ta sig till final på åtta försök, dels hade de gjort ett gott intryck i Helsingfors där de visat sig älskvärda, sympatiska och ödmjuka.

Bulgarisk tv - som började få slut på idéer - bestämde sig för att bjuda in duon på nytt för att få göra ett andra försök. Då visade sig dessvärre alla deras positiva sidor ha gått över med åren och ersatts av betydligt mindre ödmjukhet.

Det bestämdes att låten skulle väljas ut i en nationell final där Elitsa och Stoyan - som nu var gifta med varandra - framförde tre låtar som sedan bedömdes av en jury samt av tv-tittarna.

Dessvärre valde tittarna helt fel. Istället för parets favorit utsågs nu "Kismet" ("Ödet") till Bulgariens bidrag. Ute i kulisserna kokade artisterna och sändningen slutade kaotiskt då de båda vägrade att framföra någon vinnarrepris alltmedan minuterna gick i direktsändning.

Som på beställning visade det sig kort tid efter uttagningen att det var osäkert vem som ägde rättigheterna till "Kismet" som snabbt ratades och byttes ut mot låten Elitsa och Stoyan önskat sig hela tiden. Tänk så det kan slumpa sig.

Varför de så gärna ville åka till Malmö med just "Samo shampioni" ("Endast de bästa") framstår som en smula oklart då den i grunden mest var en svagare variant på samma låt de tävlat med sex år tidigare. Om den kändes rätt i tiden första gången var den nu istället daterad och rätt tjatig.

Europa lät sig inte imponeras, trumorgien fick respass redan i semifinalen och nu tappade bulgariska BNT orken helt. Bulgarien drog sig ur ESC och stod över i två år i väntan på ny inspiration och nya, bättre idéer. Det visade sig vara en riktigt klok strategi.



Elitsa & Stoyan / Samo shampioni (Bulgarien 2013)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

12 april 2018

Voorgoed voorbij / Nederländerna 1956

För oss som inte var med på den tiden är det kanske svårt att förstå vilken revolution televisionen innebar för människor. I ännu högre utsträckning än radion samlade tv-apparaten folk omkring sig och vad som än visades så tittade publiken. Syntes man i tv fanns man.

En stor satsning som det nya eurovisionssamarbetets egna schlagerfestival måste ha framstått som en fantastisk chans att få visa upp sig inte bara för det ena landets åskådare men inför hela Europa. En sådan chans ville man gärna ta även om ingen ännu anade vilken tyngd ESC skulle komma att få med åren.

För Corry Brokken var den första upplagan av ESC en stor upplevelse. Hon hade sjungit professionellt i nästan fyra år och väntade på den stora chansen. Nu kände hon sig liten och bortkommen, inte minst vid sidan av den eleganta vinnaren Lys Assia. ”Jag kände mig som en get som vallades runt” sa hon i en senare intervju.

Hur det gick i omröstningen vet vi inte då enbart vinnaren offentliggjordes men helt klart gjorde Corry ett gott intryck. Vid sidan av den andra nederländska representanten Jetty Paerl, vars storhetstid redan låg bakom henne, framstod Corry som ung och pigg och spännande.

Trots att "Voorgoed voorbij" ("För evigt förbi") aldrig spelades in på skiva hade Corry Brokken fått en mängd viktiga ögon på sig och året efter var hon tillbaka i den internationella hetluften igen, mer förberedd och med en bättre låt.



Corry Brokken / Voorgoed voorbij (Nederländerna 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

10 april 2018

Hour of the Wolf / Azerbajdzjan 2015

Det hann inte gå lång tid efter finalen i Belgrad 2008 innan Elnur och Samir begravde sin vänskap och gick skilda vägar i vredesmod. För Elnurs del visade sig solospåret vara en ganska bra idé.

Elnur - som föddes i Turkmenistan och som flyttade till Baku som 12-åring - drog upp bopålarna på nytt och flyttade till Ukraina för att fortsätta sin karriär där. Det gick kanske inte fullt så enkelt som han skulle ha hoppats och snart var han hemma i Azerbajdzjan på nytt, där han fick en tung roll i musikalen Notre-Dame de Paris.

Hans riktiga chans kom då han under en semestervistelse i Istanbul bestämde sig för att söka till O Ses Türkiye - turkiska The Voice. Under hans audition vände sig samtliga domare, han fick idel lovord under säsongen och vann hela tävlingen.

Nu ville azerbajdzjansk tv gärna rida på hans framgång och utsåg honom internt till landets representant vid ESC i Wien. Det var första gången någon tävlat en andra gång för Azerbajdzjan.

Hans svenska låtskrivare - med Sandra Bjurman som skrivit landets vinnarlåt 2011 i spetsen - skrev en rätt krävande och experimentell låt. I Azerbajdzjan trodde man kanske att låtens titel anspelade på de grå vargarna - en högerextremistisk och ultranationalistisk gruppering som stridit på Azerbajdzjans sida i konflikten runt Nagorno-Karabach.

Betydligt mer troligt är att de svenska låtskrivarna inspirerats av Ingmar Bergmans Vargtimmen, vilket både texten och den i Stockholm inspelade videon antyder i allra högsta grad. Det var en passande hyllning i så fall, då Ingmar Bergman i flera intervjuer sagt sig vara mycket imponerad av ESC som tv-underhållning.

I Wien tappade Elnur bort sig själv och sin sång lite grann i en massa vokala utflykter. Vill man för mycket med rösten tröttar man lätt ut publiken och den slutliga poängen blev ganska mycket lägre än vad själva låten skulle ha förtjänat.

För första gången var Azerbajdzjan riktigt nära att misslyckas i semin där man var tionde och sista land över kvalgränsen.



Elnur / Hour of the Wolf (Azerbajdzjan 2015)
12:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

9 april 2018

Vukovi umiru sami / Kroatien 2005

Det fanns en tid då ingen i Jugoslavien brydde sig så hemskt mycket om var människor var födda eller vilken etnicitet någon tillhörde. När oroligheterna startade på allvar i slutet av 1980-talet lades allt större vikt vid sådant och livet kunde bli rätt mycket mer komplicerat till följd av det.

Boris Novković föddes i Sarajevo av en serbisk mor och en kroatisk far - den kände låtskrivaren Đorđe Novković som spelade med i flera av Bosniens mest berömda band under 1960- och 70-talen. 1993 skrev han Kroatiens första bidrag till ESC.

Far och son Novković lär ska ha haft en ganska stormig relation och Boris lyckades bygga upp en framgångsrik karriär utan desto mer hjälp av farsgubben. 1990 kom han tvåa i den jugoslaviska uttagningen med "Dajana" och fick representera sitt land vid Golden Kite-festivalen i Malaysia.

När han vann den kroatiska finalen 2005 - i konkurrens med tidigare deltagare som Magazin (1995) och deras tidigare sångerska Danijela (1995 och 1998), samt min personliga favorit Luka Nižetić - var hans glansdagar redan över, men "Vukovi umiru sami" ("Vargar dör i ensamhet") var en stark låt med ett tydligt stråk av nationell särart.

I Kiev fick Boris hjälp på scenen av medlemmar ur folkgruppen Lado - inte minst tre energiska körsångerskor - samt en lätt speedad trummis som dansade ystert och gick på händer. 

Man tog sig lätt vidare från semifinalen men landade strax utanför topp tio i finalen. Kanske var den stora skillnaden i resultatet - från en fjärdeplats till en elfte - en indikation på att ganska få personer röstade i semifinalerna under de första åren.

Boris skulle återkomma till ESC redan året därpå som en av upphovsmännen till Kroatiens bidrag "Moja štikla".



Boris Novković / Vukovi umiru sami (Kroatien 2005)
11:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

6 april 2018

Generacija '42 / Jugoslavien 1974

Trots att Serbien var den på många sätt dominerande delstaten i Jugoslavien så hade inte TV Beograd vunnit de jugoslaviska melodifestivalerna en enda gång förrän ett gäng långhåriga rockare slutligen knep en seger vid uttagningen i Opatija 1974.

Korni grupa hade bildats 1968 runt Kornelije Kovač, som också gett gruppen dess namn. De blev snabbt ett av de första riktigt kommersiellt framgångsrika rockbanden i Jugoslavien och köpte sig artistisk frihet genom att spela in publikfriande och lättillgängliga låtar. När de väl hade publiken i sin hand varvade de repertoaren med mer krävande låtar inspirerade av jazz, progg och symfonisk rock.

Succén till trots var bandet aldrig någon särskilt tydligt sammanhållen enhet. Medlemmarna kom och gick i rasande takt. När man kom trea i den jugoslaviska finalen 1973 med "Etida" fick man stryk av sin tidigare vokalist Zdravko Čolić.

"Moja generacija" ("Min generation") handlade om de barn som fötts 1942 då kriget kom. Hur de grät sig till sömns och drömde om mjölk och hur de ändå växte upp och blev som alla andra.

Inför Brighton döptes låten om och gjordes både kortare och snabbare. Den nya versionen användes enbart internationellt och släpptes aldrig på skiva i Jugoslavien.

På plats i Brighton verkar man ha gjort ett glatt och humoristiskt intryck, vilket fick BBC:s kommentator David Vine att missförstå hela den rätt seriösa sången. "Det är mycket humor i det här numret" sa han i sin påannons.

Man sjöng på engelska för juryn på generalrepetitionen men föredrog att sjunga på eget språk i finalen. Med en jury som dels lockades av vinnande Abbas glittriga glamrock och som dessutom bara hade en enda röst per person att dela ut hade Korni grupa inte mycket att hämta. Sex poäng var allt som bjöds.

När nästa skiva dessutom sålde under förväntan tog Kornelije Kovač tjuren vid hornen och upplöste bandet. Korni grupa återförenades tillfälligt 1987 och anses idag vara ett av de viktigaste banden i ex-Jugoslavien.



Korni grupa / Generacija '42 (Jugoslavien 1974)
12:e plats av 17 bidrag i Brighton

4 april 2018

Brandenburger Tor / Norge 1990

Berlinmurens fall var verkligen ingen liten sak. Efter att en mängd östtyskar lämnat sitt land under det senaste året bestämde politbyrån i DDR att privatresor till väst skulle tillåtas. Kommunikationen brast, reglerna sades gälla med en gång, folkmassorna vällde genom avspärrningarna och händelseutvecklingen gick inte längre att stoppa. Efter den 9:e november 1989 var ingenting längre sig likt.

De omvälvande händelserna inspirerade Europas låtskrivare att kommentera det som hänt, på olika sätt och med olika djup. Vid ESC i Zagreb 1990 handlade tre bidrag av tjugotvå uttryckligen om Berlinmuren medan flera andra antingen hade färgats av en droppe politik eller bara lovsjung idén om ett förenat Europa utan murar.

Att Västtyskland och Österrike skulle beröras av murens fall var kanske inte så oväntat, men de fick sällskap av Norges Ketil Stokkan som redan tävlat i ESC på hemmaplan i Bergen 1986.

"Brandenburger Tor" hade en synnerligen positiv och klämmig syn på vad som hänt. Här fanns inga moln på himlen och här fanns inga farhågor om att enandet av Tyskland kunde tänkas innebära några som helst problem. Som förhandsvideo hade man kryddat framträdandet från den norska finalen med bilder på en sprallig Ketil Stokkan på plats i Berlin.

Även andraplatsen i den norska finalen togs av en lättviktig betraktelse av de politiska förändringarna. "Smil" med Jahn Teigen (Norge 1978, 1982, 1983) fick extra draghjälp av gästsångerskorna Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982) och Carola (Sverige 1983, 1991, 2006).

När det väl gällde gick ingen av murvisorna hem särskilt väl i Zagreb. Gränsen mellan att vara aktuell och beräknande är kanske lite väl tunn och det norska försöket kändes lite väl fjäderlätt med tanke på de prövningar de tidigare socialistiska länderna ändå stod inför. Till slut blev det en delad sistaplats med Finland.

Ketil Stokkan har aldrig lämnat musiken och har gett ut flera skivor - både i eget namn och tillsammans med sin återförenade grupp ZOO - men arbetar också som lärare vid sidan av sångkarriären.



Ketil Stokkan / Brandenburger Tor (Norge 1990)
Delad 21:a plats (sist) av 22 bidrag i Zagreb

3 april 2018

İki dakika / Turkiet 1991

Sexton år av ständiga misslyckanden hade börjat trötta ut den turkiska publiken. Vad fanns det för mening med att ställa upp gång på gång i en tävling där ingen ville ha en med?

Turkarna hade ju redan provat olika saker som möjligen kunde tilltala européerna: man hade provat att kalla sina låtar något som skulle låta bekant (1982), att sjunga om något som publiken kunde relatera till (1983) samt att skicka sina låtar till ett tyskt skivbolag för att få en mer gångbar touch på dem. Man hade till och med testat att låta riktigt turkiskt 1989 men det funkade inte alls.

Till skillnad från Turkiet hade Jugoslavien lyckats väldigt bra med en mer västerländsk stil - bland annat vann man 1989 med en låt som hämtad från ett tidigt amerikanskt 1960-tal - och kanske någon på TRT lät sig inspireras. I den nationella finalen 1991 hade man tänkt internationellt och där fanns en "Turkish Delight" såväl som en "Hamburger" men vinnaren var en snärtig och glad twist.

Twisten hade slagit igenom stort i slutet av 1950-talet och blivit en världsomspännande fluga under ett par år tills även föräldragenerationen börjat dansa och ungdomarna tröttnade. Twisten hade fått en viss renässans under 1980-talet tack vare Fat Boys och Jive Bunny.

I Rom hörde den för tillfället hopplockade trion İzel Çeliköz, Reyhan Karaca och Can Uğurluer knappast till förhandsfavoriterna men ungdomarnas glada humör smittade av sig på en hel del bedömare under repetitionsveckan.

Underligt nog satte sig de svenska tidningarna på sina allra högsta hästar och dömde ut låten för att den lät oturkisk. Lasse Anrell i Aftonbladet tyckte att såväl Jugoslavien som Turkiet höll på att utplåna alla sina nationella särdrag och därför kunde kastas ut ur tävlingen, utan att ägna en tanke åt hur mycket svensk folkton som egentligen fanns i Carolas "Fångad av en stormvind".

Juryn var på något bättre humör än de svenska tyckarna och Turkiet fick en tolfteplats med sig hem i bagaget. Inte så illa med tanke på vad man var vana vid, men den nationella finalen fortsatte att snabbt tappa i betydelse.

İzel Çeliköz blev snart en av Turkiets största stjärnor och har sålt över två miljoner skivor. Även Reyhan blev ett aktat namn medan Can hamnade lite mer i skymundan trots att han än idag ägnar sig åt musiken.

Det största frågetecknet för min del vad gäller det här bidraget rör den synth som står på scenen utan att någon spelar på den. Ännu en miss av de italienska arrangörerna eller fanns här en tanke av något slag? Och i så fall vad?



Can, İzel & Reyhan / İki dakika (Turkiet 1991)
12:e plats av 22 bidrag i Rom

2 april 2018

Sobe, sobe, balão sobe / Portugal 1979

Att sjunga var bara ett sidospår för Manuela Bravo. Hennes pappa var visserligen en känd och framgångsrik fadosångare och hon hade själv släppt ett par låtar skrivna av tunga namn inom det portugisiska musiklivet, men hennes mål var att avsluta sina juridikstudier och bli advokat.

Så såg planen ut ända tills hon vann Festival da Canção 1979 och fick en stor hit med ”Sobe, sobe, balão sobe”. För andra året i rad hade juryn i den politiskt oroliga Portugal röstat fram en sång om att få stiga upp mot himlen och segla bort från vardagen - 1978 i form av en drake, nu som en ballong.

Manuela sjöng först av nitton kandidater i Jerusalem och sålde sin sång väl. För första gången på sex år landade Portugal bland de tio bästa och sångerskan började uppvaktas av utländska skivbolag som gärna ville skriva kontrakt med den karismatiska portugisiskan. Hon ville ogärna ge upp sina studier och tackade nej till allt.

Någon jurist blev hon aldrig och gav ut en hel rad av populära låtar under hela 1980-talet. Hon är ett känt namn än idag och ger fortfarande ut ny musik när andan faller på.



Manuela Bravo / Sobe, sobe, balão sobe (Portugal 1979)
9:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

1 april 2018

A Little Bit / Finland 2000

De nya reglerna där de minst framgångsrika länderna fick sitta i skamvrån ett år hade gjort att Finland bara fått delta vartannat år sedan 1994. Yle hade blivit nervösa och man ändrade den nationella finalen varje gång man fick vara med i hopp om att värpa ett guldägg som skulle ge framgång.

Finalen 2000 såg ganska lovande ut till en början. Man hade valt ut tolv bidrag och den genomgående nivån var hög. Dessvärre fick inte alla tolv synas i tv - sex finalister skulle sållas ut via en semifinal som endast sändes i radio. Här försvann ett par starka kandidater med en gång och redan här borde man kanske ha anat oråd.

För att göra illa värre var den nationella finalen riktigt usel tv. Av någon anledning hade man beslutat att sända från ett hotell i centrala Helsingfors och det hela såg rätt billigt ut.

Kvar fanns ändå tre ordentliga favoriter: Nylon Beat, Anna Eriksson och inte minst Nightwish som snart skulle erövra en internationell publik med sin blandning av rock och opera. Tittarna var med på noterna medan den finska ”expertjuryn” såg till att rösta ned folkets favoriter. Till slut vann varken tittarnas eller juryns favorit och vinnaren blev en riktig kompromiss.

Nina Åström från Karleby hade spelat in sin första skiva åtta år tidigare. Hon hade blivit upptäckt av en nederländsk producent som hon utvecklat ett nära samarbete med. I Stockholm bjöd hon på ett solitt och trevligt framträdande, men i ett av alla tiders starkaste starfältet räckte inte låten långt.

Frågan är vad någon av de tre favoriterna kunde ha åstadkommit i finalen istället. Nu fick Finland stå över än en gång och publikens intresse minskade ytterligare lite grann.

Nina Åström har vid sidan av musiken varit en aktiv evangelist som bland annat turnerat runt på fängelser i Ryssland och Ukraina. 2016 gav hon ut sin självbiografi.



Nina Åström / A Little Bit (Finland 2000)
Delad 18:e plats av 24 bidrag i Stockholm

27 mars 2018

Stay Forever / Slovenien 2004

Sverige hade infört sin nya melodifestival 2002 där fyra semifinaler åkte på turné landet runt för att kulminera i en stor galafinal. Man var verkligen inte först med att ordna semifinaler men vid den här tiden sneglade deltagarländerna ordentligt på varandra och kopierade gärna saker som fungerat bra för andra.

Lilla Slovenien - med drygt två miljoner invånare - borde egentligen knappast ha haft kapaciteten att fylla fyra semifinaler men lyckades ändå förvånansvärt väl. Här fanns flera bra låtar och i finalen fanns flera riktigt vassa segerkandidater.

Sexton låtar tog sig till final och av dem röstade tittarna och juryn med gemensamma krafter fram tre superfinalister. Typiskt nog gav experterna inte en enda poäng till tittarnas favorit och Natalija Verbotens "Cry On My Shoulder" blev utslagen redan i den första omgången.

Istället för den originella och suggestiva - och helt instrumentala - "Kliše" med Rožmarinke valde tittarna - som i superfinalen fick välja fritt utan juryinblandning - ett riktigt blekt stycke muzak. Kanske hade man surnat till ute i stugorna och slutat engagera sig?

Platin bestod av Simon och Diana som även var ett par utanför scenen. För att dra uppmärksamhet till sig och sitt bidrag beslöt de båda att gifta sig under tävlingsveckan. Dessvärre gjorde man det dagen efter semifinalen då de båda redan hade åkt ut och ingen längre var speciellt intresserad av deras varanden och göranden.

Fem poäng och en välförtjänt näst sista plats - den enda låt man slog var den direkt fruktansvärda trallen från Schweiz - gjorde ingen glad och året därpå ansåg man att experterna ställt till tillräckligt med oreda. Nu fick tittarna bestämma själva redan från början.



Platin / Stay Forever (Slovenien 2004)
21:a plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

25 mars 2018

Som en vind / Sverige 1990

Inför Melodifestivalen 1990 såg två herrar ut att ha lyckats rejält. Lasse Holm (Sverige 1982, 1983, 1985, 1986, 1993) hade fått med två låtar efter ett par svagare år medan Mikael Wendt (Sverige 1987) hade fått med hela tre bidrag bland de tio utvalda.

Mikael Wendt hade visserligen vunnit 1987 och skrivit en del solida svensktoppshits, främst för Lotta Engberg, men var fortfarande rätt anonym som låtskrivare. Nu hade han chansen till sitt stora genombrott och hade skrivit tre sinsemellan olika låtar får tre riktigt olika artister.

För sedan verkade det som om en annan låtskrivare ändå dragit den riktiga vinstlotten. Den nästan helt okände Stephan Berg från Örebro hade lyckats locka Carola (Sverige 1983) tillbaka till offentligheten efter ett par år där hon dragit sig tillbaka och ägnat sig åt bibelstudier.

Carolas comeback blev en riktig cirkus dit alla blickar riktades men när det väl gällde föredrog de elva jurygrupperna runt om i SVT:s distrikt att premiera Mikael Wendt ändå. "Som en vind" drog ifrån på slutrakan och vann med femton poängs marginal över Carola.

Edin-Ådahl var knappast historiens häftigaste gruppnamn men de båda brödraparen Lasse och Bertil Edin respektive Frank och Simon Ådahl sjöng bra och ledigt. De hade i många år varit ett aktat namn inom den religiösa musiken men hade nu chansen att nå en större publik.

Frank Ådahl hade också tidigare erfarenhet av ESC: han hade sjungit i kören bakom Ketil Stokkan vid finalen i Bergen 1986 och nu fick han tävla mot samme Ketil i Zagreb.

Sverige hade absolut sina supporters inför finalen men det verkade som om det fanns någonting med låten som inte riktigt fungerade. Aftonbladets Lasse Anrell - som annars gav generösa betyg åt brödraskaran när han bedömde låtarna - påpekade att låtens stick var förvånande tydligt stulet från "We Are The World" och funderade på om jurymedlemmarna drog av poäng för det.

Rent visuellt var inte det svenska bidraget heller någon fest. Bröderna kunde sjunga men såg ut som fyra killar som står och sjunger bredvid varandra och verkligen inte som en grupp. Där försvann nog ett antal poäng till.

En sextondeplats var ett fiasko och det sämsta svenska resultatet sedan Ted Gärdestads flopp i Jerusalem 1979. "Som en vind" blev en hit i Sverige men Edin-Ådahl lyckades aldrig etablera sig som grupp. Mikael Wendt mötte mer eller mindre samma öde och fortsatte skriva för landets dansband istället för att härja på topplistorna.

Carola bidade däremot sin tid, seglade på sin lyckade comeback och återkom med sällsam precision året efter.



Edin-Ådahl / Som en vind (Sverige 1990)
16:e plats av 22 bidrag i Zagreb

24 mars 2018

Uh, jeg ville ønske jeg var dig / Danmark 1959

"Jag är ett litet stycke dynamit / maskerad till sockerbit". Så sjöng Lill-Babs (Sverige 1961) om sig själv men innehållsförteckningen skulle ha stämt lika väl in på danska Birthe Wilke. En sångerska med en helt egen stil och ett helt eget sätt att förhålla sig till publiken.

När skivbolaget Philips startade filial i Danmark i början av 1950-talet värvade man Birthe, som snabbt blev ett av firmans bäst säljande namn. Som så många andra sjöng hon schlager för att klara brödfödan men hon behärskade också visa och jazz och fick ändå svänga sig med en förvånansvärt mångsidig repertoar. "Håndklaver og charme" och "Den gamle gartner" hörde till hennes största framgångar.

Hon representerade Danmark vid landets debut 1957 i duett med Gustav Winckler. Hon gladdes åt den fina placeringen men tyckte det var tråkigt att vara utstyrd i vardagskläder då alla andra damer uppträdde i galaklänningar.

När hon på nytt fick åka utomlands och representera Dannebrogen två år senare var det dags att kompensera med besked. I finalen uppträdde Birthe i en elegant kreation med släp, men en artist av hennes kaliber nöjde sig inte med att bara stå och vara vacker. Istället tog hon en struttig liten promenad under mellanspelet, knyckte till på stjärten och svängde på sin eleganta kreation på ett sätt ingen av de andra sångerskorna gjorde.

"Uh, jeg ville ønske jeg var dig" blev uppskattad i Cannes och landade på en femteplats. Den blev populär i Norden och sjöngs in på svenska av just Lill-Babs.

I slutet av 1960-talet lade Birthe Wilke karriären på is och drog sig undan strålkastarljuset med undantag för några få uppträdanden nu och då. På senare år har hon gjort sig ett namn som föredragshållare och debuterade 2007 som författare då hon gav ut en diktsamling.



Birthe Wilke / Uh, jeg ville ønske jeg var dig (Danmark 1959)
5:e plats av 11 bidrag i Cannes 1959

21 mars 2018

Où sont-elles passées / Monaco 1964

Den ungdomliga kulturen hade så långsamt börjat leta sig in i startfältet vid ESC i Köpenhamn 1964. Nederländerna och Storbritannien ställde upp med poppiga låtar och såväl Luxemburg som Monaco ställde upp stjärnögda och välsjungande unga män av den typ som tilltalade såväl ungdomar som deras föräldrar.

Romuald Figuier var född i Bretagne men tidpunkten är lite omtvistad. Ett dokument som verkar vara en födelseattest hävdar att sångaren är född 1938 medan många andra källor menar att han skulle sett dagens ljus först 1941.

I musikbranschen var han färskvara åtminstone. "Oú sent-elles passées?" ("Vart har de tagit vägen?") - en sång om alla flickor som en gång stod där med hjärtat i brand och med blicken full av längtan - var Romualds andra skiva. Juryn gillade vad den hörde och belönade den tillfällige monegasken med en tredjeplats.

Skivan blev en halvdan framgång och orkade inte högre än till plats 49 på den franska topplistan. Romuald kämpade vidare och fortsatte att spela in sånger och skulle återkomma till ESC såväl 1969 som 1974 som artist. Dessutom skulle han lyckas alldeles förträffligt väl i ett par andra sångtävlingar.



Romuald / Où sont-elles passées (Monaco 1964)
3:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

19 mars 2018

Perfect Life / Tyskland 2017

Det såg verkligen inte bra ut för Tyskland - man hade kommit sist både 2015 och 2016 och oddsen inför finalen i Kiev såg inte lovande ut. Inget land hade någonsin kommit sist tre år i rad. Skulle man dra hem ett nytt och föga efterlängtat rekord?

Nog för att tysk tv inte hade någon annan att skylla på än sig själv. Som nationell final hade man lanserat ett nytt koncept som liksom försökte klämma ihop en hel säsong av en talangsåpa på en enda kväll. Fem nya talanger skulle presenteras för publiken innan de skulle göra upp om vem som skulle få resa till Ukraina för Tysklands räkning.

Dessutom skulle man välja ut vilken av de två tävlingslåtarna den vinnande artisten skulle få med sig. Och tillvägagångssättet var allt annat än enkelt.

Först fick alla fem sjunga en cover på en låt de själva valt. Tittarna fick rösta och de tre med mest röster gick vidare till nästa omgång. Dessa tre fick alla sjunga "Wildfire", det ena av de två potentiella  bidragen. Tittarna fick rösta på nytt och ännu en artist föll bort.

Kvarvarande Levina och Axel Feige fick nu sjunga båda tävlingslåtarna varsin gång innan tittarna ännu en gång skulle rösta om vilken artist som skulle sjunga vilken låt. Det bar sig inte bättre än att Levina fick sjunga båda och superfinalen - där vinnarlåten skulle utses - blev något av en antiklimax.

Mycket skrik för lite ull, tänkte nog de flesta. Levina var en bra artist som var lätt att tycka om medan låten var ett riktigt ljummet stycke radioskval. I Kiev slapp man ändå en tredje sistaplats på raken då man högst slumpmässigt lyckades på en poäng mer än Spanien.

Ett fiasko var det hela likafullt och den nya tyska finalen skrotades lika snabbt som den uppfunnits. Levinas singel orkade faktiskt upp till plats 28 på singellistan men hennes album sålde blygsamt.



Levina / Perfect Life (Tyskland 2017)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

17 mars 2018

Yom huledet (Happy Birthday) / Israel 1999

Det finns knappt ord för att beskriva hur Dana International hade skakat om Eurovision Song Contest i grunden med sin seger i Birmingham 1998. "Diva" hade blivit en hit och Dana hade blivit en medial stjärna som det skrevs om i alla länder.

Mycket av det som skrev var transfobiskt skräp - det mesta, dessvärre - men mellan alla fördomar tonade bilden fram av Dana som en sympatisk och modig artist och av Israel som ett betydligt mer modernt och liberalt land än många skulle ha trott.

Naturligtvis ville man följa upp sensationen med något lika häftigt och tidstypiskt. Internt på IBA valde man ut fyrmannabandet Eden - ett något överårigt boyband - som bland annat bestod av brödraparet Eddie och Gabriel Butler. De kom från en familj av Black Hebrews - en kontroversiell folkgrupp på flera sätt i judiska kretsar.

"Yom huledet" var skriven Moshe Datz (Israel 1991 och 1995) och kändes vid en första lyssning som rätt pigg och energisk, kanske till och med som tänkbar vinnare. Förra gången ESC hölls i Jerusalem hade ju finalen slutat med israelisk hemmaseger.

Under repetitionerna visade det sig ändå ganska snart att Eden knappast var årets vinnare. Sjunga kunde de, men den inövade dansen kändes stel och forcerad och i jämförelse med exempelvis Island eller Kroatien kändes låten rätt trivial och lite tramsig.

Det blev en femteplats för Eden som visserligen släppte en fullängdsskiva efter finalen men som snart gick skilda - och rätt anonyma - vägar. Eddie Butler skulle återkomma till ESC som israelisk representant i Aten 2006.



Eden / Yom huledet (Happy Birthday) (Israel 1999)
5:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

15 mars 2018

Einfach weg / Österrike 1984

Den österrikiska finalen var en riktig succé. Man hade landat på övre halvan av resultatet såväl 1982 som 1983 och när man nu för tredje gången lät 250 statistiskt utvalda österrikare välja vinnare i direktsändning blev segerlåten en riktig brottarhit på hemmaplan.

Singeln rusade upp på den nationella hitlistans förstaplats och låg kvar bland de tjugo främsta i tjugo veckor.

"Einfach weg" ("Helt enkelt borta") var en sång om när livet står en upp i halsen och man flyr hals över huvud med bara det som får plats i två resväskor. Den var skriven av Gitte Seuberth som även kom tvåa i finalen som artist. Hon sjöng "Kumm hoit mi" i duett med Gary Lux från Westend (Österrike 1983) och även den låten låg länge på de österrikiska listorna.

Gary fick också följa med till Luxemburg för att sjunga och klappa i händerna bakom Anita Spanner. Kanske var det taktfasta klappandet inspirerat av Jugoslaviens framgångsrika bidrag året innan?

Dessvärre hörde inte den europeiska juryn något av det österrikarna själva hört och låtit sig förtjusas av. Dels var discofox en genre som aldrig räckte sträckt sig utanför den tyska kultursfären, dels var det österrikiska paketet en visuell katastrof av episka proportioner.

Anita framstod som ganska späd och fragil och kunde inte riktigt ge tyngd åt låtens text. Kören var stel och närmast löjeväckande, och den som tyckte att texten om att vara stark och självständig framhävdes av Anitas puttenuttiga rosa klänning förtjänar en utskällning. (Anita berättade i en intervju många år senare att hon inte hade något att säga till om själv vad gällde kläderna.)

Fem poäng blev det på poängkontot och Österrike hamnade sist, rejält akterseglade av samtliga motkandidater. Trots att både den nationella finalen och den egna låten varit populära på hemmaplan fick ORF kalla fötter och återgick till att välja bidrag internt.

Anita fortsatte att spela in skivor men fick aldrig någon mer hit som kunde matcha "Einfach weg" som än idag är en lokal klassiker. 1991 ställde hon på nytt upp i den nationella finalen med "Land in Sicht". Några år senare pausade hon karriären för att ägna sig åt hus och hem men är åter aktiv som artist under sitt nya namn Anita Wagner.



Anita / Einfach weg (Österrike 1984)
19:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

13 mars 2018

Envie de vivre / Belgien 2000

Efter fyra år var "Pour la gloire" fortfarande ett av Valloniens mest uppskattade och betittade program. Inte nog med att det lanserade flera duktiga sångare så hade det indirekt lett till Belgiens bästa placering på tolv år vid ESC 1998. Man tutade och körde och ordnade ännu en franskspråkig final full av talangjaktens tidigare deltagare.

Dessvärre verkar landets vassaste låtskrivare ha sovit förbi tävlingens deadline och istället för att inspireras av Mélanie Cohls framgångar i Birmingham och annorstädes bjöd den belgiska finalen på ett riktigt svagt och vingligt startfält.

21-åriga Nathalie Sorce hade vunnit "Pour la gloire" med en version av Amazing Grace 1998 och hängde nu fast vid gospeltemat i sin tävlingslåt "Envie de vivre" ("Lust att leva"). Här bjöds på en klämmig kör, handklapp och en melodi som bitvis var snarlik Schweiz bidrag från 1978.

Trots Nathalies rutin och hennes vinst i landets tyngsta talangjakt hade hon svårt med såväl toner som en del annat på scenen. I det starka startfältet i Stockholm framstod hon från början som en helgjuten jumbokandidat - till och med den allt mer svajiga Terry Wogan förutspådde en nolla i protokollet.

Två poäng blev det till slut, från Makedoniens köpta och taktikröstande jury. Kanske hade det varit snyggare att gå poänglös ur tävlingen ändå?

Nathalie blev aldrig en stjärna men har förblivit gospeln trogen och uppträder fortfarande på festivaler i Belgien. Den vallonska finalen däremot lades ned - sörjd och saknad av ingen - och ersattes med en intern uttagning som fungerade desto bättre.



Nathalie Sorce / Envie de vivre (Belgien 2000)
24:e plats av 24 bidrag i Stockholm

11 mars 2018

Ninanajna / Makedonien 2006

Makedonien hade alltid varit den minst framgångsrika av Jugoslaviens delrepubliker när det gällde Eurovision Song Contest - alla andra republiker vann den jugoslaviska uttagningen åtminstone en gång - och eländet hade fortsatt efter självständigheten.

Efter att semifinalen infördes hade det ändå gått lite bättre och man tog sig till final såväl 2004 som 2005. Inför finalen i Aten verkar de flesta ha skruvat ned förväntningarna en smula. 20-åriga Elena Risteska hade visserligen sjungit i flera år och hade ett framgångsrikt album i bagaget men skulle hon hålla för pressen internationellt?

Om det varit spännande att åka vart som helst blev pressen ännu större i Aten. Den gamla namntvisten mellan Makedonien och Grekland - värdlandet erkänner enbart Makedonien som namn på ett nordgrekiskt landskap - flammade upp på nytt och ledde till ilskna protester från den makedonska delegationen.

"Ninanajna" var en hyfsat dansvänlig sak som nämnde såväl Beyoncè som Shakira i texten. Elena uppträdde tillsammans med tre dansare utrustade med en "kreativ" och utmanande koreografi. Textspråket var än en gång engelska även om man bytte till sitt inhemska i sista refrängen.

I semifinalen hängde det på håret - där blev Makedonien det sista landet som klarade sig över kvalificeringsstrecket. I finalen rann poängen till desto bättre och landet fick sin bästa placering hittills (2017).

Elena Risteska har fortsatt att spela in musik och skriver dessutom låtar till andra artister hemma i Makedonien.



Elena Risteska / Ninanajna (Makedonien 2006)
12:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

9 mars 2018

I See A Star / Nederländerna 1974

Början av 1970-talet var en kreativ period inom Nederländernas musikliv. Många begåvade människor möttes och skapade musik som nådde långt utanför landets gränser. Låtskrivaren och producenten Hans van Hemert hörde till de mest framgångsrika. Han hade gott påbrå - hans pappa Willy van Hemert skrev Nederländernas bidrag till ESC 1957 och 1959 och var sålunda den första deltagaren som vann tävlingen två gånger.

1971 plockade Hans van Hemert ihop två soloartister - Willem Duyn och Sjoukje van 't Spijker - och skapade duon Mouth & MacNeal. Det ovanliga gruppnamnet kom av de bådas artistnamn: Duyn var känd som Big Mouth och hans nya sångpartner använde namnet Maggie MacNeal.

Två tydliga personligheter och två starka röster i kombination med ett par riktigt slagkraftiga låtar visade sig vara ett recept på framgång. "How Do You Do?" och "Hello-A" blev stora hits inte bara i Europa utan även på den amerikanska marknaden.

1974 blev duon inbjuden att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen till ESC och "Ik zie en ster" vann en fullständigt förkrossande seger. I sin engelska version blev även "I See A Star" en stor internationell framgång.

På ytan handlar låten om kärlek men enligt Willem Duyn handlade den lika mycket om cannabis och dess effekter.

I Brighton hörde man till storfavoriterna men kom anmärkningsvärt långt efter vinnande Abba (Sverige fick 24 poäng - Nederländerna "bara" 15). Kanske blev det glada paketet - med visslande och positivspelande - lite för glatt i slutändan. Kanske kändes det hela inte helt äkta.

Det var det inte heller. Bara några månader senare - mitt i framgången - splittrades duon och gick åt skilda håll. I efterhand har det kommit fram att Mouth och MacNeal fullkomligt avskydde varandra och vägrade att träffas utanför arbetstid. Vet man vad man ska titta efter så märks det rätt väl i det korta vykort som föregick gruppens bidrag i Brighton.

De båda återgick till att vara soloartister - Mouth uppträdde en tid med sin fru som "Big Mouth & Little Eve" - och hade båda framgång utan att nå upp till de höjder de nått tillsammans.

Maggie MacNeal representerade Nederländerna en gång till i ESC 1980. Willem Duyn avled 2004 i sviterna av ett hjärtstillestånd. Han blev 66 år gammal.



Mouth & MacNeal / I See A Star (Nederländerna 1974)
3:e plats av 17 bidrag i Brighton

7 mars 2018

Anna Mari-Elena / Cypern 1984

Det stora genombrottet låg runt hörnet och väntade men i början av 1984 kunde Mike Stock, Matt Aitken och Pete Waterman knappast välja och vraka bland anbuden. Bland de första skivor de gjorde tillsammans hör två singlar med Andy Paul varav den andra var Cyperns bidrag till ESC i Luxemburg.

Andy Paul var en grekcypriot som utvandrat med sin familj till Storbritannien då Cypern blev självständigt 1960. Det var de knappast ensamma om, då republikens första år utmärktes av politisk spänning och oroligheter mellan folkgrupperna. Andy ägnade sig åt musik och imiterade sin stora idol Elvis Presley med så stor framgång att han vann en talangjakt och fick ett skivkontrakt.

Vems idé det var att skicka in "Anna Mari-Elena" (ibland skrivet som "Anna Maria Lena") till den interna cypriotiska finalen verkar ingen minnas men låten föll juryn på läppen och valdes ut.

I SVT:s förhandsvisning presenterade Fredrik Belfrage Andy Paul något nedlåtande som "en kille med hår på bröstet" men låten väckte en viss entusiasm hos förhandsbedömarna. En och annan trodde att Cypern möjligen kunde komma att skrälla till lite grann.

Av det blev det inget. Endast Jugoslaviens jury - som belönade Andy Paul med en tolva - höjde poängen medan det i övrigt blev ströpoäng och en blygsam placering. Låten blev ändå populär här och där och spelades bland annat in på svenska av Stefan Borsch.

Andy Paul skulle bli ett förhållandevis framgångsrikt fenomen på i den grekiska musikvärlden medan Stock/Aitken/Waterman formligen exploderade över världens hitlistor senare samma år med singlar som "You Think You're a Man" med Divine, "Whatever I Do" med Hazell Dean och inte minst deras första singeletta "You Spin Me Round (Like A Record)" med Dead or Alive.

Pete Waterman och Mike Stock skulle göra en mindre elegant comeback till ESC 26 år senare då deras "That Sounds Good To Me" kom på allra sista plats i Oslo.



Andy Paul / Anna Mari-Elena (Cypern 1984)
15:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

5 mars 2018

That Sounds Good To Me / Storbritannien 2010

Det hade lönat sig att fråga någon som vet hur slipstenen ska dras. Andrew Lloyd Webbers bidrag till Moskva 2009 hade kanske inte med all vilja i världen kunnat beskrivas som originellt eller spännande men förde tillbaka Storbritannien bland de fem bästa för första gången på sju år.

Nästa låtskrivare som fick äran att försvara de brittiska färgerna var Pete Waterman. Han hade visserligen producerat Cyperns bidrag 1984 men under sin verkliga storhetstid - då teamet Stock/Aitken/Waterman regerade topplistorna världen över - hade han i likhet med de flesta riktigt framgångsrika inom brittisk showbiz duckat undan från ESC.

I tv fick tre hoppfulla unga talanger sjunga egna versioner av ”That Sounds Good To Me”, en låt som Pete Waterman knåpat ihop med sin gamle vapendragare Mike Stock.

Ingen av dem verkar ha tagit sitt uppdrag på något större allvar och den brittiska pressen var med all rätt häpen inför vilket svagt låtbygge de båda släppt ifrån sig. Bidraget skulle knappast ha platsat som en B-sida för Sonia under glansdagarna, ändå satt de båda och gav sken av att ha skrivit en ny megahit.

Lotten att framföra det hela föll på 19-årige Josh Dubovie som besatt en viss ungdomlig charm men som samtidigt var förödande oerfaren. Han hade sjungit på lokal nivå och haft en roll i en skoluppsättning av Les Miserables. Nu skulle han på kort tid övas upp i rollen som ESC-vinnare.

Man snyggade till produktionen av låten för att den skulle passa Josh bättre och man försökte bygga ett nummer som skulle kännas elegant och internationellt. Ingenting kunde skyla över att Josh var för kort i rocken och att låten var för bedrövligt svag och i Oslo blev det ännu en sistaplats - Storbritanniens tredje på åtta försök.

Josh har inte gett upp hoppet om en artistkarriär men kallar sig idag Josh James. Anledningen var att alla internetsökningar på Josh Dubovie enbart gav träffar på fiaskot i Oslo och att ett nytt namn behövdes för att låta publiken upptäcka sångarens karriär efteråt.



Josh Dubovie / That Sounds Good To Me (Storbritannien 2010)
25:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

4 mars 2018

Ghost / Tyskland 2016

Den tyska finalen 2015 hade varit ett misslyckande på många sätt - onödigt komplicerad och svårbegriplig för tittarna slutade det hela ändå i fiasko då vinnaren i direktsändning avsade sig segern och tvåan improviserat ropades som ersättare inför buande publik. Till råga på allt kom arma Ann Sophie på allra sista plats med noll poäng i Wien.

Nu anordnade man en mycket mer lättbegriplig och rak uttagning där alla låtar framfördes en gång innan en vinnare utsågs. Lätt och fattbart.

Tävlingsbidragen behövde däremot inte vara nya och ”Ghost” var redan en hit. När den då 15-åriga Jamie-Lee Kriewitz vann The Voice of Germany i december 2015 var ”Ghost” hennes vinnarlåt och den hade rusat upp på listorna efter hennes seger.

Jamie-Lee var ett stort fan av koreansk popkultur och k-pop, något som avspeglades tydligt i hennes scenkläder som gett henne stor uppmärksamhet under talangjaktens gång. Föga förvånande sopade hon golvet med konkurrensen även nu.

Jamie-Lee var även en praktiserande vegan som insisterade på att ingen del av hennes scenkläder fick vara animaliska. Hennes kläder i Stockholm var ESC-historiens första certifierat veganska outfit.

Det stora problemet i paketet var ändå låten som inte var dålig men knappast designad för uppgiften att erövra en ny publik på tre minuter. Den var menad att hålla en redan uppmärksammad artist kvar på topplistorna i många veckor.

Vid finalen i Stockholm var allt tittarna såg en oerfaren tonåring i underliga scenkläder, sjungande en låt som förblev ett anonymt mumlande i två minuter innan den lät sångerskan sjunga ut på riktigt på slutet. Då var det redan för sent och för andra året i rad hamnade Tyskland på allra sista plats.

Jamie-Lee har släppt två album och har hållit sig kvar i offentligheten men ”Ghost” förblir hennes enda kommersiella hit (2018).



Jamie-Lee / Ghost (Tyskland 2016)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

1 mars 2018

Halley / Turkiet 1986

Att låta någon annan lägga de turkiska bidragen tillrätta efter den nationella finalen hade visat sig vara en bra strategi 1984 och 1985 och inget år skulle strategin fungera bättre än 1986 då den nya versionen mer eller mindre kändes som en ny låt.

Den turkiska finalen hade varit en slimmad affär där bara fyra bidrag gjort upp om segern. Det blev dött lopp mellan två av låtarna och istället för att dra lott - som man gjort vid debuten 1975 - lät man juryns ordförande få utslagsrösten. Seyyal Taner drog den kortare strået med "Dünya" men skulle få representera Turkiet i Bryssel ett år senare på ett oförglömligt sätt.

Vinnarlåten var en hälsning till Halleys komet som var på väg tillbaka till jorden 1986. Vid dess tidigare besök 1910 utbröt hysteri då kometsvansen antogs innehålla cyanid och att människor skulle dö som flugor när kometen kom för nära. Nu hoppades turkarna istället att kometen skulle föra med sig lycka och kärlek till jorden - ganska högt ställda förväntningar på en samling is, sten och andra lösa partiklar.

Låten framfördes av inte bara en utan två grupper tillsammans: Klips och Onlar. En av de fem medlemmarna hoppade av efter den turkiska finalen - officiellt hade hon prov på universitetet hon inte kunde missa även om det ryktades att hennes pojkvän motsatte sig att hon skulle resa iväg.

Originalversionen var struttig och stötig och gick i ett rasande tempo. Det internationella teamet som fick i uppdragen att se över helheten tog fram den stora saxen och ändrade rejält på en hel del saker. Versionen i förhandsvideon gick knappt att känna igen.

Alla förändringar var helt klart till det bättre. Den jugoslaviska juryn smällde till med en full tolva och under en kort stund i början av röstningen låg turkarna på andra plats. Poängen sinade rejält efter en stund men för första gången fick Turkiet en plats bland de tio bästa. Det skulle ta ända till 1997 innan man lyckades göra om den bravaden.



Klips ve Onlar / Halley (Turkiet 1986)
9:e plats av 20 bidrag i Bergen

27 februari 2018

Muistojeni laulu / Finland 1963

Precis som i Sverige och Norge försökte man i Finland ställa de tävlande melodierna i fokus - här skulle ingen enskild artist komma och riva med sig publiken och juryn och segern. Eurovisionens sångtävling var ett forum för låtskrivare och inget annat.

Därför framfördes de åtta tävlande bidragen i den finska finalen två gånger med olika artister och olika arrangemang, ackompanjerade av en stor orkester samt en mindre sättning.

Trots alla dessa försök att hålla tävlingen rättvis misslyckades juryn med att välja något av de två bidrag som skulle bli riktigt långlivade succéer på den finska marknaden - istället kom "Kaikessa soi blues" och "Olen mikä olen" tvåa respektive trea.

De flesta antog att Irmeli Mäkelä som sjungit vinnarlåten med stor orkester skulle få åka till London - eller möjligen den "lilla" versionens Marjatta Leppänen - men efter finalen beslöt Yle att utse en helt annan artist.

Varför man valde just Laila Halme vet ingen. Hon var en elegant och glamourös - men inte speciellt känd - sångerska. Trots flera försök hade inte hennes skivbolag lyckats få henne att slå hos den finska publiken. Hade de lyckats övertala Yle att ge Laila en chans?

I London sjöng Laila Halme bra och övertygande men låten var en aning för anonym för att bli en favorit hos jurygrupperna. Varje lands jury gav poäng till sina fem gemensamma favoriter och så högt tog sig inte "Muistojeni laulu" ("Mina minnens melodi") någonstans.

Finland fick sin första nollpoängare och delade sistaplatsen med Nederländerna, Norge och Sverige. Kanske systemet med flera artister inte var så lyckat ändå?

Laila Halme blev aldrig ett stort namn som sångerska och "Muistojeni laulu" förblir den låt hon är mest känd för. 1987 var hon värd för den finska uttagningen tillsammans med Lasse Mårtensson (Finland 1964).



Laila Halme / Muistojeni laulu (Finland 1963)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i London

25 februari 2018

Wars For Nothing / Ungern 2015

Ungern hade fått ordentlig snurr på sin nationella final och fått riktigt bra resultat 2013 och 2014. Man hade varit nära att förbättra sitt eget personliga rekord och nu var frågan om man kanske hade en vinnare väntande runt hörnet.

Åtminstone hade den vinnande artisten uppmärksammats rejält internationellt. Boggie (Boglárka Csemer) hade släppt en singel på franska - "Nouveau parfum" - med en riktigt lyckad video där sångerskan blir retuscherad i realtid. Till slut går hon knappt att känna igen jämfört med hur hon såg ut från början.

Det fanns en ungersk originalversion som var betydligt mindre bitsk i tonen, men den franska blev en stor hit även på hemmaplan och låg länge på topplistornas förstaplats.

Dessvärre var "Wars For Nothing" - som Boggie varit med och skrivit själv - inte alls lika stark som föregångaren. Det var en av allt att döma uppriktig liten sång som började helt a cappella innan den växte till en fredsälskande hymn av en sort som redan börjat kännas lite dammig.

Till all lycka var inte Boggie någon blek dussinartist. Hon visade sig ha både närvaro och tyngd och lyckades skaka tillräckligt mycket liv i sin låt för att ta sig till final i ett osannolikt balladtungt startfält.

Någon ny topplacering var det däremot inte tal om. Det finns gränser för hur mycket en bra artist kan tillföra till en svag låt. Boggie gav ut sitt andra album i samband med ESC och 2017 släppte hon sin tredje skiva.



Boggie / Wars For Nothing (Ungern 2015)
20:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

23 februari 2018

Las Vegas / Sverige 2005

Sverige hade verkligen legat i hårt: man hade vunnit 1999 och startat en ny våg av Abba-influenser i den internationella finalen, men ännu viktigare var att man genom finalen i Globen 2000 sparkat in tävlingen i framtiden. Helt plötsligt kändes programmet fräschare och mer i tiden än på många år.

Dessutom hade man tagit i rejält och skapat en nationell final på turné med fyra semifinaler utspridda över landet. Sverige hade definierat sig som eurovisionsschlagerns stormakt och hade skaffat sig en arena att visa upp sitt kunnande på - en arena som gjord för att producera internationella vinnare.

Det satt ändå lite hårt åt. Trots att vinnarlåtarna 2002, 2003 och 2004 alla blivit stora hits på hemmaplan hade inget av dem varit i närheten av pallplats. Fina placeringar naturligtvis, men den svenska publiken väntade sig mer.

Om den svenska publiken blivit besviken tidigare var det inget mot vad som väntade nu. I ett ganska jämnstarkt startfält valde jurygrupperna fram en rätt överraskande vinnare. Att Nanne Grönvall vann en förkrossande seger i telefonomröstningen med "Håll om mig" hjälpte inte alls i slutändan. Hela luften gick ur Globen då det visade sig att Martin Stenmarck stod som slutsegrare.

Inte för att Martin Stenmarck skulle vara en dålig artist. Folk visste vem han var och han hade en bra röst och en bra blick i kameran. Men de flesta anade nog att "Las Vegas" knappast var en kioskvältare.

Ingenting blev bättre av att herr Stenmarck inte riktigt tog sin uppgift på allvar under repetitionerna i Kiev. Ofokuserad och loj på scenen, och för de svenska journalisterna skrattade han bort det hela och sa att han inte kan koncentrera sig så länge som det inte är på riktigt. Knappast rätt sätt att få teamet på plats att göra sitt bästa för din skull.

Troligtvis tyckte tittarna runt om i Europa att "Las Vegas" var lättviktig och tramsig och utdelningen blev snål. För första gången misslyckades Sverige att direktkvalificera sig till nästa års final. Snart nog skulle det visa sig att den här missräkningen inte bara var den engångsföreteelse utan ett mönster.



Martin Stenmarck / Las Vegas (Sverige 2005)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

21 februari 2018

Vuelve conmigo / Spanien 1995

Spanien skulle egentligen inte ha fått vara med 1995 då Alejandro Abad gjort en slät figur i Dublin året innan och hamnat bland de nio länderna längst bak i resultatet som skulle få stå över ett år. Turligt nog för TVE hoppade såväl Italien som Luxemburg av tävlingen och plötsligt fanns det plats för såväl Österrike som Spanien.

Man bad José Maria Purón - mer känd som Chema Purón - att skriva ett passande bidrag. Han hade gjort sig ett namn som sångare redan som tonåring men hade i början av 1980-talet slutat att sjunga för att istället skriva låtar och producera skivor för andra artister.

Liksom Alejandro Abad hade han varit framgångsrik i OTI - den latinamerikanska motsvarigheten till ESC - där hans låtar vunnit 1992 och kommit tvåa 1994.

Nu skrev han den pampiga och dramatiska "Vuelve conmigo" ("Kom tillbaka till mig") för Anabel Conde, en okänd men lovande 20-åring från Málaga som visade sig besitta en riktigt imponerande röst.

Underligt nog hörde inte Spanien till de verkliga favoriterna inför finalen men när alla länder röstat klart hade Anabel och hennes körsångare - där man bland annat kunde känna igen José Maria Guzman från Cadillac (Spanien 1986) - erövrat en andraplats, vilket var Spaniens bästa placering sedan 1979.

Dessvärre fick Anabel aldrig någon fart på sin karriär. Hon har släppt tre album, har ställt upp i flera sångtävlingar och har flera gånger försökt ta sig till ESC på nytt. 2005 åkte hon till Kiev som körsångerska för Andorra.

Chema Purón ställde upp på nytt i ESC 2000 med lite mindre framgång men förblev en efterfrågad låtskrivare. 2003 vann hans låt "Este amor es tuyo", framförd av Gisela (Andorra 2008), de två tyngsta priserna vid festivalen Viña del Mar i Chile - något ingen annan gjort på fyrtio år.



Anabel Conde / Vuelve conmigo (Spanien 1995)
2:a plats av 23 bidrag i Dublin

19 februari 2018

Skibet skal sejle i nat / Danmark 1957

Redan från början insåg artisterna att det kunde bli lite mastigt för publiken och juryn att skilja många nya låtar åt. 1957 tävlade ju hela tio bidrag och då var det bäst att göra något lite extra som gjorde att man fastnade i minnet lite bättre. Det skulle debuterande Danmark göra med besked.

Legenden säger att Danmarks Radio skulle ha velat vara med redan vid den första finalen i Lugano 1956 men att man skulle ha missat tidsfristen för att anmäla sig. Ingen verkar veta om det stämmer eller inte, men som första nordiska land kastade man sig ut i den internationella hetluften vid tävlingens andra upplaga i Frankfurt am Main.

De danska tidningarna var inte så entusiastiska - de tyckte att hela den nationella finalen var gräslig och att det vinnande bidraget var extra förfärligt. Såväl Gustav Winckler som Birthe Wilke sågades med fotknölarna. Reaktionen var knappast oväntad - danska journalister hade i regel ingenting till övers för lättare populärkultur, en inställning som ledde till att Danmark drog sig ur tävlingen under åren 1967 - 1977.

I Frankfurt var Gustav och Birthe ändå på hugget och spelade upp sin lilla sång om sjömannen med smak för haven och hans flickvän som blir kvar på kajen som ett litet skådespel. Birthe Wilke har i intervjuer sagt hur underligt det kändes att gå omkring bakom kulisserna i kappa och med handväskan i högsta hugg när alla andra damer bar tjusiga galakreationer.

För att göra det hela extra trovärdigt skulle de älskande tu avsluta numret med en kort kyss som skulle avslutas så snart studiomannen gav tecken. I stundens hetta glömde någon bort sig - oklart om det var studiomannen eller regissören - och något tecken gavs aldrig. Danskarna kysstes på i många långa sekunder och kyssen är ännu den längsta som utdelats under ett ESC-bidrag.

Det har spekulerats i om de katolska länderna i tävlingen blivit upprörda över att två människor som inte var gifta stod och slätade av varandra i direktsändning, men poängen flödade ändå in och danskarna belönades med en bronsplats.

Låten lanserades även på den tyska marknaden, men där låg Gustav och Birthe på olika skivbolag och istället sjöng Bibi Johns (som skulle leda den svenska melodifestivalen 1983) den kvinnliga stämman.

Birthe Wilke vann den danska finalen på nytt två år senare. Gustav ställde upp fler gånger - inte minst med den remarkabla "Salami" 1966 - utan att vinna på nytt. Han avled i en bilolycka 1979, 53 år gammal.



Birthe Wilke & Gustav Winckler / Skibet skal sejle i nat (Danmark 1957)
3:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main