12 oktober 2018

Shine / Georgien 2010

När ryska trupper gick in i Georgien i början av augusti 2008 startade ett krig som visserligen blev kort men som för överskådlig framtid slog sönder relationerna mellan de båda länderna. Året därpå försökte Georgien skicka ett stycke provokativ anti-Putin-disco till ESC i Moskva. När EBU underkände texten hoppade georgierna av tävlingen.

Nu hade det gått ett år och röken hade skingrats. Nu var Georgien tillbaka på eurovisionståget och nu var man mest av allt intresserade av att tvätta bort stämpeln som bråkmakare. Man hade provocerat med flit 2009 - det erkände man nog - men nu vill man vara snygga och prydliga och skötsamma igen.

Man valde ut Sopho Nizjaradze - en begåvad 24-åring från Tbilisi som förutom sången även ägnade sig åt låtskrivande och skådespeleri - att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen. En riktigt begåvad artist men möjligen hade valet också politiska grunder. Nizjaradze hade gett upp en lovande karriär i Ryssland i protest mot kriget 2008.

Vinnarlåten "Shine" var inköpt från värdlandet Norge, skriven av Hanne Sørvaag som även skrivit det norska bidraget (och Tysklands måttligt framgångsrika låt i Belgrad 2008).

På scenen bjöd man på ett synnerligen överkoreograferat nummer men Sopho - som kallade sig Sofia i tävlingen - sjöng bra och för första gången slog sig Georgien in bland de tio främsta.



Sopho Nizjaradze / Shine (Georgien 2010)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

10 oktober 2018

Miss Kiss Kiss Bang / Tyskland 2009

När är en nationell final en succé eller inte? Om man skapar hits på hemmaplan men misslyckas i ESC - är man snett ute då? Är det viktigare att få fina placeringar än att ens låtar säljer sig på marknaden efteråt?

Tyska NDR hade tre år i rad anordnat ganska små uttagningar med få låtar men med populära namn bland deltagarna. Alla tre åren - 2006, 2007, 2008 - hade de utvalda låtarna blivit stora hits på de tyska listorna medan resultaten i ESC varit ganska bedrövliga. Man bestämde sig för att skrota finalen och välja internt istället.

Istället för att välja ut en artist gav man chansen till en framgångsrik producent istället. Alex Christensen hade grundat gruppen U-96 vars ”Das Boot” var den första technolåten med kommersiell framgång i Europa. Han hade även producerat ”Around The World” för ATC. 2007 hade han fått en stor hit i eget namn med den inte så värst subtila ”Du hast den schönsten Arsch der Welt”.

Nu bildade han par med Oscar Loya, en amerikansk musikalskådis, och tillsammans kallade de sig Alex Swings! Oscar Sings! Hemma i Tyskland tyckte en och annan att det var trist att låta sig representeras av en utlänning medan det i värdlandet Ryssland noterades att sångaren var öppet homosexuell.

Kanske för att flytta fokus en aning hyrde man in en specialeffekt i form av den världsberömda burleskdansösen Dita van Teese, tidigare gift med rockaren Marilyn Manson. Dita poserade elegant med sin lilla korsett och sin lilla piska men det räckte inte för att dra uppmärksamhet till den rätt ospektakulära låten. Tyskland låg länge sist innan poängen rann till något på slutet.

Att välja internt hade inte heller varit någon framgång - och även om låten blev en hit var framgången mer blygsam än tidigare år. Året därpå hittade man på ett nytt koncept för den nationella finalen och då skrällde det till rejält.



Alex Swings! Oscar Sings! / Miss Kiss Kiss Bang (Tyskland 2009)
20:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

8 oktober 2018

Estando contigo / Spanien 1961

Eurovisionsfamiljen växte så det knakade. Tidningarna och skivindustrin hade vaknat och televisionen var fortfarande ny och spännande. Program som sändes över gränserna erbjöd ett svindlande fönster i ett Europa där det ännu var dyrt och svårt att resa. Naturligtvis ville fler länder med på tåget.

I Cannes 1961 debuterade hela tre länder: Finland, Jugoslavien och Spanien som dessutom fick äran att inleda hela finalen. Att man släppte in diktaturer in tävlingen var en het potatis och något som skulle förbli ett känsligt ämne i många år. Det skulle ta fram till 1991 innan samtliga deltagarländer i startfältet var demokratier med fria val (ens på pappret).

Francos Spanien gav sig in i tävlandet med flit och energi. Man fick sällan vara med i internationella sammanhang och nu gällde det att visa sig från sin bästa sida. Med en enda poängs marginal vann "Estando contigo" ("När jag är med dig"), framförd av Conchita Bautista.

Conchita var en 24-åring från Sevilla som först gjort sig ett namn som skådespelerska på vita duken innan hon girat över i en sångkarriär. Hon hade temperament och personlighet och gjorde ett rivigt intryck på scenen i Cannes. En niondeplats var inte så illa på ett första försök och det skulle ta flera år innan Spanien skulle placera sig bättre än så.

Tävlingslåten blev populär hemma i Spanien men tråkigt nog för Conchita kom någon annan och stal showen. Det 13-åriga underbarnet Marisol sjöng "Estando contigo" i en film och fick den riktigt stora framgången. Idag förknippas låten minst lika ofta med Marisol som med ESC.

Conchita hade en lång och innehållsrik karriär men blev aldrig någon av Spaniens allra största artister. Hur som helst gavs hon en ny chans att bevisa sig internationellt då hon 1965 fick representera sitt land ännu en gång.



Conchita Bautista / Estando contigo (Spanien 1961)
9:e plats av 16 bidrag i Cannes

6 oktober 2018

Boom Boom / Armenien 2011

Det hade surrat rykten att den armeniska finalen 2010 hade varit uppgjord på förhand och att duon Emmy & Mihran redan valts ut och att den inhemska ligan bara var en skenmanöver. Kanske skulle det ha gått till så om inte den stora offentliga viskleken startat. Till mångas stora förvåning vann Eva Rivas istället.

Möjligen som plåster på såren (möjligen som ett resultat av goda kontakter på armenisk tv) valdes Emmy istället ut internt som armenisk representant året därpå. Hon fick sjunga fyra låtar i en nationell final och så valdes en vinnare av tittarna och en jury med halva makten var. Samma koncept hade ju funkat bra med Sirusho 2008.

Emmy hette egentligen Emma Bedzjanjan och hade varit en stjärna sedan hon var ett litet barn. Som nioåring hade hon fått sin första hit med den patriotiska "Hajastan" ("Armenien") 1993. Nu hade hon klarat övergången till att vara en vuxen artist med glans och kallades ofta för "popprinsessan" eller "Armeniens popikon".

Stora ord att leva upp till, skulle det visa sig. Vinnarlåten "Boom Boom" imponerade inte på någon och Emmy uppträdde mer som en lokal karaokefavorit än ett popfenomen. Varningssignalerna verkar ha ringt även på hemmaplan och man kallade in en erfaren koreograf och ett gäng professionella dansare - samtliga från Grekland - för att sätta fart på bidraget.

I Düsseldorf såg det hela betydligt bättre ut - även om inte riktigt alla toner var helt njutbara nu heller - men vad hjälper det när låten är för svag? När finalisterna från den första semifinalen lästes upp var sensationen ett faktum - Armenien missade finalen för första gången om än med minimal marginal. Många hade trott att det aldrig skulle kunna ske då exilarmenierna runt omkring Europa var för många och för flitiga på att rösta. Armenien hade aldrig tidigare placerat sig sämre än tia.

Naturligtvis är det bra för tävlingen att ingen sitter helt säkert och att alla länder kan misslyckas då och då, men säkerligen var det bittert för Emmy och Armenien att åka ur. Inte blev något bättre av att grannen Azerbajdzjan - som man legat i krig med sedan 1991 - gick åstad och vann hela tävlingen. Året därpå i Baku lyste Armenien med sin frånvaro i startfältet.

I Finland - där samtliga bidrag som framförs på andra språk än finska textas - återgavs refrängens första textrad "Boom boom, chaka chaka" som "Pum pum, läpä läpä", något som orsakade en hel del muntra kommentarer från tittare.



Emmy / Boom Boom (Armenien 2011)
12:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

4 oktober 2018

L'enfant que j'étais / Schweiz 1957

Schweiz hade i sanning satt färg på den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn programmet ännu inte hade - genom att föreslå formatet, stå värd för själva tävlingen och sedan också vinna hela rasket i Lugano.

Att Schweiz skulle arrangera även året därpå var däremot aldrig aktuellt. Tävlingen var från början tänkt som en engångshändelse, som en extraordinär programpunkt och inget mer. Televisionen var så ny och få människor tänkte i långa linjer. Anledningen att en andra omgång över huvud taget ordnades var - enligt legenden - att västtysk tv så gärna ville stå värd och visa sitt kunnande.

I den schweiziska finalen vann i princip samma låt som året innan. "L'enfant que j'étais" lät inte bara som en variant på historiens första ESC-vinnare, den hade samma upphovsmän och framfördes även den av Lys Assia. Faktum var att Lys sjungit fem av elva bidrag i den nationella finalen så rent statistiskt borde hon ju ha vunnit.

Men redan i Frankfurt am Main kunde man se konturerna av en sanning som ofta skulle gälla genom programmets historia: blixten slår sällan ned på samma ställe två år i rad och det lönar sig inte att kopiera fjolårets vinnande koncept. Fjolårets vinnande team fick bara fem poäng och kom trea från slutet.

I likhet med Italien och vinnaren från Nederländerna struntade man glatt i den nya regel som rekommenderade att inga tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut - "L'enfant que j'étais" klockar in på strax över fyra minuter.

Det relativa misslyckandet spelade ingen som helst roll för Lys Assias karriär. Tävlingen var inte på något sätt etablerad varken hos publiken eller hos tidningarna. Tävlingen var inte på riktigt en tävling än utan mer en musikstund i tv. Ett tydligt steg mot ökade tävlingsinstinkter var att man från och med 1957 såg tävlingen som årligen återkommande och förväntade sig att det vinnande landet också skulle ta hand om arrangemanget följande år.



Lys Assia / L'enfant que j'étais (Schweiz 1957)
8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

2 oktober 2018

A cidade (até ser dia) / Portugal 1993

Anabela Braz Pires var visserligen ung - bara 16 år - men redan en rutinerad och erfaren artist. Hon hade börjat sjunga i olika sångtävlingar redan som åttaåring och fyra år senare hade hon representerat Portugal vid en melodifestival för barn, arrangerad av UNICEF, där hon träffade storheter som Danny Kaye och Audrey Hepburn. Hon hade också tävlat i internationella festivaler i Polen och Turkiet. Hon visste vad hon gjorde.

Så vann hon också en överlägsen seger vid den portugisiska finalen med "A cidade (até ser dia)" ("Staden (tills det blir dag)"), en lycklig liten ballad om alla drömmar som lever och frodas i staden ända fram till gryningen. En av låtskrivarna var den legendariska Paulo de Carvalho (Portugal 1974 och 1977), vilket säkert också var en viss draghjälp.

På den stora scenen i lilla Millstreet strålade Anabela och charmade juryn. Portugal belönades med två tolvpoängare och för andra gången på tre årgångar hamnade man bland de tio främsta. Dessutom blev "A cidade (até ser dia)" en av årets mest spelade låtar på portugisisk radio. Anabelas genombrott var stort och definitivt.

Med åren har Anabela alltmer specialiserat sig på musikalroller och har blivit en av monsterregissören Filipe La Férias favoriter. Tillsammans har de bland andra framgångsrika uppsättningar gjort Sound of Music (där Anabela delade roller som Maria med Lúcia Moniz) och Jesus Christ Superstar. Mellan succéerna spelar Anabela ännu in skivor, oftast med mer anspråksfullt material än vid genombrottet.



Anabela / A cidade (até ser dia) (Portugal 1993)
10:e plats av 25 bidrag i Millstreet

30 september 2018

Happy You / Litauen 2002

De flesta av oss lärde oss redan som barn att de flesta lekar har regler som man måste försöka förstå. Om man bryter mot reglerna får man inte vara med. Kanske är det annorlunda i Litauen men hur som helst verkade inte de ansvariga på LRT ha läst regelboken särskilt noga.

En av EBU:s regler - som har hängt med nästan ända sedan tävlingen startades - är att tävlingslåtarna ska vara nya. Inför finalen i Tallinn formulerades det som att inget av de tävlande bidragen fick ha framförts offentligt före 1 januari 2002.

Det visade sig snart att vinnande B’Avarija - som närmast kan beskrivas som Backstreet Boys inte särskilt dansanta litauiska  storebrorsor - bröt regeln rätt ordentligt. Vinnarlåten ”We All” hade givits ut i en litauisk version redan under hösten 2001.

LRT menade att då texten nu var på engelska var det i princip en ny låt. EBU lät sig inte bevekas utan tryckte på diskvalificeringsknappen. När litauisk media nu började nysta i saken visade det sig att ganska många av de nationella kandidaterna bröt mot samma regel. Hade LRT alls nämnt regeln då de öppnade upp för bidrag? Hade de själva förstått att regeln fanns?

Till all lycka kunde man skicka tävlingens tvåa - 30-åringen Aivaras Stepukonis från Kaunas. Hur illa skulle det inte ha sett ut om man fått skicka fyran eller femman till slut?

Aivaras hade studerat filosofi och teologi - både hemma i Litauen och i USA - och hade även sjungit i ett band i flera år. ”Happy You” var en lycklig och lättsam liten sång, dränkt i synthiga ljud, framförd sist i startfältet i Tallinn.

Låten var en glad bagatell men Aivaras själv visade sig alldeles för tafatt och bortkommen för att sälja in sig. Litauen placerade sig än en gång i den absoluta botten och fick stå över finalen 2003.

Aivaras har ändå sjungit vidare och har gett ut flera skivor men verkar själv ha insett sina begränsningar och lämnade scenen bakom sig för att bara fungera som studiomusiker. Han har också fortsatt sin akademiska bana och driver även en musikstudio i hemstaden Kaunas.



Aivaras / Happy You (Litauen 2002)
23:e plats av 24 bidrag i Tallinn

28 september 2018

Disappear / Tyskland 2008

Innan Idol slog igenom på riktigt var Popstars det stora konceptet då man skulle göra realityprogram med musik. Formatet som skapats i Nya Zeeland gick ut på att vaska fram hoppfulla unga talanger som sedan fick bilda en fungerande popgrupp tillsammans.

Det sena 1990-talet hade fullkomligt svämmats över av just den typen av grupper - Spice Girls, Backstreet Boys, Steps - och varje ny konstellation hoppades naturligtvis på stor internationell framgång. När varje land hade sin egen serie var det ändå få av de fabricerade grupperna som tog sig över gränserna och de flesta Popstars-vinnare hade relativt kort brinntid.

I Tyskland hade man ändå lyckats lite bättre än de flesta när man plockat ihop sina grupper och de fem sångerskor som plockades ihop till bandet No Angels i den första omgången fick ett enormt genomslag. Med tre listettor och tre framgångsrika album blev de landets mest framgångsrika girl band genom tiderna.

Efter tre år tillsammans tog man en paus - man var trötta på det höga tempot och även på varandra - för att satsa på de egna karriärerna. Det fungerade lagom bra och 2007 återförenades fyra av medlemmarna på nytt. 2008 vann de den tyska finalen med "Disappear" - ett stycke radiovänlig pop som blev bandets största hit på flera år.

Det som förvånade de flesta bedömare i Belgrad var hur en så rutinerad grupp som sjungit ihop i så många år kunde ha så lite personkemi och ge ett så torrt och kallt intryck. Bulgarien gav en tolva - en av gruppmedlemmarna är från Bulgarien - men slutplaceringen var ett fiasko. Endast EBU:s åtskiljningsregler räddade No Angels från en sistaplats då inga placeringar längre delas i tävlingen.

No Angels släppte ett sista album 2009 men nu hade tiden sprungit ifrån medlemmarna och skivan floppade. När Nadja Benaissa tvingades hoppa av efter att ha arresterats och åtalats var gruppens öde beseglat och bandet upplöstes.



No Angels / Disappear (Tyskland 2008)
23:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

26 september 2018

Aurinko laskee länteen / Finland 1965

Hur viktigt är det att rätt låt vinner en melodifestival? Om man vill engagera publiken på riktigt får det nog anses vara riktigt viktigt och därför hade Yle sett till att tre olika sorters jurygrupper tillsammans skulle utse vinnaren.

Av 111 insända bidrag valde man ut de tio bästa. De spelades upp i radio och så fick hugade lyssnare rösta fram sina sex favoriter genom att skicka in vykort till Rundradion i Helsingfors. Radion var fortfarande Finlands dominerande etermedium och semifinalen nådde sannolikt en större publik än den tv-sända slutfinalen.

Språkintresserade kan notera att en sång med text på svenska - det mindre av Finlands två officiella språk - för första gången passerade nålsögat. ”Ge mig en grabb” var skriven Lasse Mårtensson (Finland 1964) och framförd av den makalösa Carola Standertskjöld. Den gick inte till final men spelades senare in på skiva av Lasses dåvarande hustru Siw Malmkvist.

I finalen hade man två olika sorters bedömning. Runt om i Finland satt regionala jurygrupper men i studion i Helsingfors fanns också en nordisk expertjury som skulle ge ett mer internationellt perspektiv.

Reglerna krävde att båda jurygrupperna måste enas om en vinnare, annars skulle Yles nöjesavdelning själva bestämma. Naturligtvis blev det dött lopp - de finska domarna ville skicka Marjatta Leppänen med ”Iltaisin” (även den skriven av Lasse Mårtensson) medan de nordiska gästerna röstade på Viktor Klimenko och ”Aurinko laskee länteen”. Programmet avslutades alltså utan att någon vinnare utropats.

Några dagar senare meddelades det att Yle gått på den nordiska linjen och att Viktor Klimenko skulle få åka till Neapel. Publikens missnöje var enormt och massivt, inte minst då det visade sig att den överlägsna vinnaren i semifinalen varit Katri-Helena (Finland 1979 och 1993) med letkajenkkan ”Minne tuuli kuljettaa” som också blev en riktig monsterhit.

Letkajenkka hade just tagit världen med storm och är fortfarande den största dansfluga som skapats i Finland. ”Letkis” var en felande länk mellan dans och sällskapslek - en nordisk conga om man så vill - och var inte minst populär i Tyskland där publiken trodde att titeln var ”Let’s Kiss”, vilket fick de dansande att pussas med varandra. Skulle Finland ha vunnit om man skickat en letkis istället?

”Aurinko laskee länteen” (”Solen går ned i väster”) var allt annat än en glad dans. Den mollstämda melodin hade fått en text av författaren Reino Helismaa som var döende i cancer och som skrev ned sina tankar om hur allting tog slut så snabbt och hur solen går ned för sista gången. Helismaa avled i januari 1965 och fick aldrig se den polemik som uppstod kring hans låt.

I Neapel visade det sig att den nordiska juryn kanske inte visste bättre än finländarna ändå. Trots att Viktor Klimenko sjöng bra och gav tyngd åt sin allvarsamma låt gick han poänglös genom röstningen och för andra gången hamnade Finland på allra sista plats.

Viktor Klimenko - född i Sovjetunionen 1942 - skulle snart lämna schlagern och istället göra sig ett namn som tolkare av ryska sånger. I slutet av 1970-talet kom han till tro och bytte än en gång spår och satsade på en religiös repertoar istället.



Viktor Klimenko / Aurinko laskee länteen (Finland 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel

24 september 2018

Shangri-la / Nederländerna 1988

Det hade fungerat riktigt bra att låta Marga Bult sjunga alla låtarna i den nationella finalen 1987. I Bryssel hade hon blivit populär bland journalisterna och erövrat Nederländernas bästa placering på sju år. Nu bestämde sig NOS för att försöka sig på samma koncept en gång till och nu tackade en riktigt stor stjärna ja till utmaningen.

Gerard Jan Joling hade börjat sin karriär som modell och dansare men fick efter ett par år i branschen en chans att sjunga själv. Karriären fick en rivstart med singlarna "Love Is In Your Eyes" och "Ticket To The Tropics" - den sistnämnda toppade den nederländska singellistan i september 1985.

I den nationella finalen sjöng Gerard sex låtar som sedan bedömdes av en jury med 55 medlemmar. Det blev en ganska klar seger för "Shangri-la", passande nog skriven av Peter de Wijn som redan skrivit flera av Jolings tidigare hits.

I Dublin sjöng de andra delegaterna för Gerard Joling som fyllde 28 dagen före finalen. Med sig på scenen hade han tre sångerskor som ESC-kännare kan känna igen: Sonia Pelgrims hade deltagit i den belgiska finalen 1987, Lisa Boray hade dansat bakom Bill van Dijk 1982 och Justine Pelmelay som skulle ta guld i den nederländska finalen 1989.

När det väl gällde fegade Gerard Joling ur lite grann och lät bli att ta den höga tonen på slutet av sången. Från juryn blev det både höga och låga poäng och den slutliga placeringen var godkänd men något lägre än vad Team Joling skulle ha hoppats på.

Inte för att placeringen gjorde någon skada. "Shangri-la" blev en framgång och året efter fick Gerard Joling hela karriärens största hit med "No More Boleros". Med åren skulle han komma att bli en uppskattad programledare i tv och 2005 skapade han supergruppen De Toppers (Nederländerna 2009).



Gerard Joling / Shangri-la (Nederländerna 1988)
9:e plats av 21 bidrag i Dublin

23 september 2018

La La Love / Cypern 2012

Cypern hade haft en stigande kurva under många år, vilket man toppade i Turkiet 2004 - typiskt nog det land man haft och fortfarande har stora politiska problem med - då Lisa Andreas tangerade landets bästa placering någonsin. Efter det tappade Medelhavets tredje största ö sin mojo rejält.

År efter år trillade man ut redan i semifinal (med 2010 som enda undantag) och till slut tänkte RIK att det behövdes nya tag och nya idéer. Man valde ut en artist som fick sjunga tre låtar i en nationell final i hopp om att lite mer fokus skulle bära frukt och leda till en bra placering.

Ivi Adamou var inte alls någon dum idé. Hon hade gjort sensation då hon som 16-åring ställt upp i den andra säsongen av grekiska X-Factor. När hon åkte ur tävlingen blev det stora rubriker i tidningarna och hennes första singel släpptes bara ett par dagar senare. Debutalbumet sålde guld och hon fick ett hejdundrande genombrott.

I den nationella finalen framförde hon tre låtar och efter att såväl tittarna som en expertjury sagt sitt stod "La La Love" som slutsegrare. Den var skriven av bland andra svensk-grekiske Alex Papaconstantinou som redan skrivit för Grekland 2007 och Azerbajdzjan 2009.

Det fanns rätt stora förväntningar på en framskjuten placering och låten fick en rolig och snygg video baserad på Snövit. I Baku bjöd man på en glad och lättfotad uppvisning och tog sig lätt till finalen. Möjligen la svenska Loreen vantarna på alla poppoäng där - den slutliga placeringen blev en riktig besvikelse.

Inte heller motsvarade placeringen de framgångar låten fick efter finalen. "La La Love" dansade upp på topplistorna i många länder och blev tävlingens näst största hit 2012. Dessvärre rann den internationella framgången genom fingrarna på Ivi Adamou som snart fokuserade på sin grekiska karriär på nytt.

Det var inget dåligt val heller. Förutom att vara popstjärna har Ivi spelat med i flera musikaler och födde 2018 sitt första barn.

Alex Papaconstantinou skulle tävla för Cypern på nytt 2018 med bättre resultat, då Eleni Foureira tog landets bästa placering någonsin med "Fuego".



Ivi Adamou / La La Love (Cypern 2012)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

22 september 2018

A Million Voices / Ryssland 2015

När österrikiska ORF nu fick stå värd för ESC för första gången på fyrtioåtta år var inte alla helt nöjda med slutresultatet. Programmens manus kritiserades med rätta, i direktsändning var kameraarbetet ibland tveksamt och ingen i den kvinnliga programledartrion gavs utrymme för att visa någon större personlighet.

Det enskilda tilltag som kritiserades mest var sannolikt inte ens ORF:s egen idé men i tv-sändningarna manipulerades det ljud som tittarna fick höra. Bland annat lät det i flera låtar som om publiken skulle explodera i hysteriskt jubel, men det var en ljudeffekt som lades på i ljudmixningen. Att förstärka applåder är inte ovanligt i tv-sammanhang men det här var ett oönskat tillskott i ljudfloran, särskilt som man lätt hörde att det var exakt samma jubel som hördes i låt efter låt.

Det skulle ha varit enbart irriterande och inget mer om man bara adderat ljud men man plockade också bort sådant som tittarna inte borde höra. Året innan i Köpenhamn hade Rysslands bidrag blivit fullständigt utbuat och nu hade man bestämt sig för att sålla bort eventuella buanden.

Från ett rent journalistisk synvinkel är det naturligtvis ett totalt haveri att medvetet förvränga ett skeende men det gjorde också programmet bitvis obegripligt. I röstningen seglade nämligen Ryssland upp i en klar ledning varpå publiken började bua ordentligt.

Den ryska artisten brast ut i gråt i direktsändning och fjolårsvinnaren Conchita - som fungerade som fjärde programledare i green room - läxade upp publiken för deras oförskämda beteende. Som tittare hörde man inget buande - eller åtminstone väldigt lite - varpå allt framstod som väldigt underligt.

Conchita hade naturligtvis alldeles rätt. Den 28-åriga Polina Gagarina var inte bara en enastående popartist - mellan repetitionerna hade hon spelat ett högt spel och inte bara talat sig varm för allas lika värde utan även uttryckt beundran för Conchita Wurst och hennes artisteri. Inte helt ofarligt för en artist som vill hålla sig väl med den hårt styrda ryska televisionen.

En välförtjänt andraplats blev det till slut men diskussionens vågor gick höga. Är det etiskt och journalistiskt försvarbart för en arrangör som EBU att manipulera ett direktsänt skeende i så hög utsträckning? Svaret på frågan måste ha varit nej, då ljudåtergivningen från och med 2016 verkar ha varit mer sanningsenlig igen.



Polina Gagarina / A Million Voices (Ryssland 2015)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Wien

20 september 2018

Rise Like A Phoenix / Österrike 2014

Direkt efter segern kunde Conchita Wurst inte riktigt tro att det hänt på riktigt. ”Jag är ju bara en drag queen från Österrike” sa hon i en intervju direkt efter sändning. Österrikiska drag queens vinner inte internationella sångtävlingar. Särskilt inte icke-binära drag queens med skägg.

Faktum är att de inte ens vinner nationella finaler hemma i Österrike. 2012 hade Conchita tagit sig hela vägen till superfinal i ”Österreich rockt den Song Contest” för att där få stryk av Trackshittaz och ett vansinnigt heteronormativt bidrag. Kanske var det bättre så - karaktären Conchita Wurst var inte riktigt färdig och behövde mer tid på sig för att göra intryck.

Publiken var bättre bekant med Thomas ”Tom” Neuwirth, mannen bakom Conchita. Han hade studerat mode och klädskapande innan han satsade på musik. 2007 kom han tvåa i talangjakten Starmania, slagen av Nadine Beiler (Österrike 2011), och var en kort tid med i pojkbandet Jetzt anders! innan han satsade på drag.

Att han gillade klänningar hade Tom vetat sedan han var riktigt liten. Han hade ett par gånger haft kjol på sig till skolan men insett att det inte var så kul i en liten by på landsbygden. ”De flesta som är hbtiq har liknande erfarenheter. I ett litet samhälle är det inte positivt att vara annorlunda.”

2014 bestämde sig ORF för att satsa fullt ut på Conchita och valde internt ut henne och låten ”Rise Like A Phoenix” slog ned som en smärre bomb när den offentliggjordes sist av alla bidrag inför Köpenhamn. Där gick Österrike hela vägen för första gången sedan 1966 och Conchita utropades till vinnare. När segern stod klar utbrast ORF:s kommentator Andi Knoll: ”In your face, haters!”

Att påstå att hela Österrike stod bakom sin vinnare vore inte hela sanningen men segern tillförde åtminstone nya nyanser till landets komplicerade förhållande till allt som är annorlunda.

Conchita blev ett internationellt fenomen snarare än en popstjärna efter sin seger och bjöds in att tala inför såväl EU-parlamentet som Förenta Nationerna. 2014 var Conchita Wurst den sjunde mest sökta termen på Google i hela världen. Alla var inte förtjusta - inte minst attackerades Conchita hårt av olika kyrkliga företrädare (vilket åtminstone gav världen ett mycket underhllande meme) och av politiska aktörer som motarbetade hbtiq-rättigheter.

Med åren har Thomas Neuwirth antytt att karaktären Conchita möjligen börjat nå vägs ände och att hon så småningom kommer att försvinna ur rampljuset.

2018 berättade Thomas Neuwirth att han är HIV-positiv efter att en tidigare pojkvän hotat att gå ut och ”avslöja” stjärnan i offentligheten.



Conchita Wurst / Rise Like A Phoenix (Österrike 2014)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

18 september 2018

Historyja majho žyccia / Vitryssland 2017

Att det vitryska språket - belaruskaja mova - över huvud taget ännu existerar som ett levande språk är tämligen uppseendeväckande. Språket har talats i någon form i närmare tusen år men började tappa i betydelse redan på 1500-talet då det ansågs ruralt och mer eller mindre totalt övergavs av stadsinvånare.

Under 1800-talet förtrycktes språket av den ryska överhögheten och under sovjettiden förryskades språket genom flera stavningsreformer. Andra världskriget kostade dessutom mängder av liv i Vitryssland vars befolkning halverades. Språket krympte ytterligare.

När republiken Belarus utropade självständighet 1991 var vitryskan landets enda officiella språk men efter en folkomröstning några år senare återinfördes ryska som statligt språk och vitryskan marginaliserades rejält.

Idag är språket en spillra vars internationella status är ”sårbar”. 23% av befolkningen uppger att vitryska är deras modersmål men de flesta talar en variant som är kraftigt uppblandad med ryska. Ren vitryska förekommer i princip inte alls utanför akademiska eller nationalistiska kretsar.

Myndigheterna använder sitt lilla språk som dekoration och för att visa upp en mångfald som egentligen inte finns, men vad som ges ut på vitryska utanför den statliga apparaten står under stark övervakning.

Med allt detta i ryggsäcken är det rätt förvånande att Naviband - eller bara NAVI - vann den vitryska finalen med sin sång på landets egna lilla språk. Duon hade bildats i Minsk 2013 av Artyem Lukyanenka och Ksenia Žuk och de framförde allt sitt naterial på vitryska.

”Historien om mitt liv” var en oerhört klämmig och energisk folkinspirerad svängom, levererad på ett närmast påträngande glatt sätt av en duo som tagit med sig en hel båt ut på scenen. Naviband seglade in i finalen - vilket är gott nog med tanke på hur Vitryssland brukar placera sig - och visade med en del innerligt kyssande att de minsann inte bara var ett par musikaliskt.



Naviband / Historyja majho žyccia (Vitryssland 2017)
17:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

16 september 2018

Takes 2 To Tango / Finland 2004

Vad ska man hitta på i karriären när man redan är så stor och älskad som man bara kan bli? Jari Sillanpää hade slagit igenom stort vid Tangomarknaden - i många år en av Finlands viktigaste sångtävlingar - och hade i nästan tio års tid varit landets bäst säljande manliga artist.

Född i Sverige av finska föräldrar och med ett strålande humör och utsökt sinne för showbiz blev Jari snabbt en enorm stjärna som syntes och hördes överallt. Som en modern manlig variant av Laila Kinnunen (Finland 1961) glittrade han som ingen annan.

Kanske började karriären kännas lite trång - hans publik förväntade sig främst schlager av honom - och det var dags för något slags utmaning. ESC var i sanning en utmaning då Finlands senaste framskjutna placering låg femton år tillbaka i tiden och publiken började tappa såväl tron som intresset.

Tillsammans med Mika Toivonen - en av landets mest framstående popsnickare - skrev Jari ”Takes 2 To Tango” - en eldig svängom där djävlarna och änglarna dansar med varandra och dessutom en snygg blinkning till den egna karriären som tangokung.

I den nationella finalen hängde det på håret för Jari. Regionala jurygrupper röstade fram sex stycken superfinalister och där blev Jaris tango den sista låten som slank vidare. I superfinalen fick tittarna hela makten och då blev segern istället stor och övertygande.

I Istanbul ville lotten att Jari Sillanpää skulle bli den första artisten någonsin att öppna en semifinal men där fick Finlands delegation kämpa mot en katastrofal ljudmixning som lät direkt förfärligt i de flesta länders tv-apparater. Dessutom kan man ana oväntat mycket nerver hos stjärnan som inte alls sjöng lika bra som vanligt. Det som borde ha varit eldigt och sprakande blev ganska tamt och Finland missade finalen.

Karriären gick verkligen inte under men precis som med Laura två år tidigare så dämpades publikens entusiasm under en tid. Det blev inte lättare för Yle att få med stora namn i den nationella finalen.

Jari fortsatte att ha en stor och trogen publik men kändes under flera år lite vilsen, som om han sjöng på rutin, och inga av de experiment han tillät sig föll fansen riktigt på läppen.

2014 lossnade det rejält när den lite mognare popskivan "Rakkaudella merkitty mies" slog till rejält och resulterade i flera singlar och en Emma - en finsk Grammy - för bästa schlageralbum. Året därpå firade "Siltsu" sin 50-årsdag genom att ge en enorm konsert på Olympastadion i Helsingfors.

Sedan slog livet till med full kraft. Sångaren åkte fast för droginnehav och för att ha kört bil påverkad av narkotika. Sedan dess har tidningarna fyllts av skandalrubriker i fetstil och allt fokus har dessvärre  flyttats bort från att Jari Sillanpää faktiskt är en av Finlands skickligaste artister någonsin.



Jari Sillanpää / Takes 2 To Tango (Finland 2004)
14:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

13 september 2018

Romanca / Kroatien 2008

I den västerländska kulturen värderas varken ålder eller erfarenhet särskilt högt. Idealen är istället ungdom och skönhet och när man inte längre är ung kastas man bort till fördel för något nytt och fräscht.

Inom underhållningsindustrin hade detta tagits till nya nivåer och endast ett fåtal artister fick någon ordentlig chans att etablera sig och bli långvarig. Särskilt sångerskor hade visat sig ha korta bäst-före-datum men även män sopades i hög utsträckning bort ur rampljuset så snart de börjat bli lite rynkiga och grå.

Kroatiens låt hade förvandlat detta tråkiga faktum till en vemodig sång. Kraljevi ulice (Gatans kungar) hade bildats 1989 i Zagreb och var sannerligen inga tonåringar längre, även om de låtit sig inspireras musikaliskt av hippa Gotan Project.

För att ytterligare understryka sin poäng hade man tagit förstärkning av 75-årige Ladislav Demeterffy - för tillfället under artistnamnet 75 Cents - som ilsket hytte med käppen och skällde ut dagens ungdom efter noter:
Idag säger ni till mig
Att jag inte längre är på banan
Att jag är teknologiskt avfall
Som en apa på en gren

I förhandstipsen fanns det en och annan som trodde att den eleganta kroatiska tangon skulle kunna fungera ganska bra i Belgrad men i slutändan verkar den mest ha förvirrat publiken. 75 Cents blev lite väl uppspelt på scenen och kändes kanske mest som ett försök till humor, textens svartsinne till trots. Gatans kungar tog sig till final men fick en blygsam placering där. Hade man lyckats behålla studioversionens elegans hade det kanske gått bättre.

Ladislav Demeterffy tros vara den dittills äldsta person som tävlat i Eurovision Song Contest men fick fyra år senare stryk av en rysk babusjka. Det fick han däremot själv aldrig veta - han avled i november 2010 på ett sjukhus i Zagreb.



Kraljevi ulice feat 75 Cents / Romanca (Kroatien 2008)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

12 september 2018

Tick Tock / Ukraina 2014

Då Ukraina höll sin nationella final i december 2013 hade den politiska snålblåsten redan nått något slags stormstyrka men snart nog skulle situationen eskalera till våldsamheter. Politiska protester som börjat i november skulle i februari utmynna i en regelrätt revolution där landets ledning tvingades avgå.

Maria Jaremtjuk (född 1993) hade slagit igenom två år tidigare och visat framfötterna i olika sångtävlingar runt om i den ryska kultursfären. ”Tick Tock” - som hon skrivit själv - möttes av begränsad entusiasm, inte minst på grund av den tveksamma texten. Maria själv kritiserades för att tydligt ge sitt stöd till landets uttalat pro-ryska regering.

Samma regering visades på dörren under revolutionen och frågan är hur nära det skulle ha varit att man också skulle gjort sig av med sin sångerska som nu representerade ”fel” läger. Så hade man gjort tidigare i Ukraina och så var man säkert beredd att göra igen. Kanske ville man visa sig politisk obunden och kandidaten fick stå kvar.

Maria hade under tiden jobbat hårt på att snygga till sitt bidrag med hjälp av svenska Sandra Bjurman som tidigare hjälpt Azerbajdzjan till seger. När Maria gästade den maltesiska finalen visade hon upp en ny version men när förhandsvideon senare visades upp hade man ändrat ännu mer och ”Tick Tock” var nästan som en helt ny låt.

Samtidigt försämrades situationen i Ukraina snabbt. Ryska trupper annekterade Krimhalvön och regelrätt inbördeskrig utbröt i landets östra delar. Landets tv-bolag meddelade redan före finalen att man inte skulle ställa upp året därpå till följd av den politiska utvecklingen.

Placera sig högt ville man däremot gärna göra. I Köpenhamn bjöd man på ett riktigt lyckat visuellt nummer där dansaren Igor Kuleshyn sprang för glatta livet i ett hamsterhjul bakom sångerskan. Numret var så krävande att man tagit med en extra dansare som fick agera inhoppare under varannan repetition.

Ukraina gjorde än en gång ett stort intryck, slog Ryssland i rösträkningen och höll sig sedan borta ur tävlingen ett år för att sedan göra en comeback det skulle slå gnistor om.

Maria har fortsatt att spela in musik och även skådespela en del, men trots att hon är en skicklig artist har hon inte blivit något riktigt stort namn. Högst sannolikt är det hennes gamla politiska uttalanden som förföljt henne genom åren.



Maria Jaremtjuk / Tick Tock (Ukraina 2014)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

8 september 2018

Feel The Passion / Albanien 2011

Stora stjärnor har ofta haft ett ambivalent förhållande till Eurovision Song Contest. Om man redan är så stor som man kan bli i hemlandet utan ambitionen att skaffa sig en internationell karriär, hur mycket kan man egentligen vinna på att delta? Och hur mycket riskerar man om man skulle råka misslyckas när det väl gäller?

Aurela Gaçe var en riktig superstjärna hemma i Albanien och hade uppträtt inför publik redan som barn. Hon hade vunnit de två största musiktävlingarna i landet - Festivali i Këngës och Kenga Magjike - och hade en lång lista hits i bagaget. Dessutom hade hon bott fem år i New York och skaffat sig en solid skara fans bland stadens exilalbaner.

Egentligen var hon inte intresserad av att tävla på nytt men när hon hört "Kënga ime" ("Min sång") ändrade hon sig. Med fem fullpoängare av sex möjliga vann hon Festivali i Këngës en tredje gång, vilket gör henne till den artist som varit näst mest framgångsrik i tävlingen genom åren.

Med hjälp av ett amerikanskt team översattes sången till engelska och blev "Feel The Passion" och nu sparades ingen möda. Aurela talade vitt och brett om de legendariska musikstudior man använt och vilken designer som skapade kläderna för videon.

Ändå kändes det som att den nya versionen saknade någonting. Här fanns mycket volym och mycket röst men inte så mycket mer. Trots mycket eld och effekter i Düsseldorf åkte stjärnan ut redan i semifinalen. Aurela sa ärligt till tidningarna att hon inte riktigt visste vad som gått fel och att hon själv tyckte att hon gjort sitt allra bästa.

Kanske ärlighet varar längst ändå. Aurela togs emot som en hjälte på hemmaplan och hennes karriär verkar inte ha tagit någon skada. Hon har vunnit Kenga Magjike på nytt och fött två barn mellan hitsinglarna. Allt oftare uppträder hon enbart under sina initialer AG.



Aurela Gaçe / Feel The Passion (Albanien 2011)
14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

6 september 2018

Apricot Stone / Armenien 2010

Dagens Armenien är bara en liten del av det en gång så mäktiga armeniska kungadömet - världens första land att anta kristendomen som statsreligion. Genom historien har dess folk spritts över världen och idag identifierar sig de flesta av världens armenier med det historiska Armenien snarare än dagens republik.

Det finns en mängd symboler som frammanar minnet av det gamla hemlandet, inte minst landets nationalfrukt. Aprikosen kommer egentligen från Kina men i många år trodde man att dess urspring var i Armenien och dess latinska namn - prunus armenicus - betyder "armeniskt plommon".

Enligt traditionen skulle den som lämnade Armenien ta med sig en aprikoskärna ut i världen. När man slagit sig ned planterar man kärnan i den nya jorden och minns det gamla landet då aprikosträdet växer upp.

Sången som vann den armeniska melodifestivalen handlade just om denna längtan tillbaka till det som en gång varit och hur viktiga symboler kan vara för den som inte kan leva i sitt hemland.

Eva Rivas var en av världens åtta miljoner exilarmenier, född och uppvuxen i Ryssland. Hon hade sjungit sedan barnsben och vunnit flera musikpriser men även arbetat som modell och utmärkt sig med sina dryga 190 centimeter i längd.

Med på scenen i Oslo fanns en musiker som spelade duduk - ett klassiskt armeniskt instrument, traditionellt tillverkad av aprikosträ. Här lämnade man ingenting åt slumpen.

Turkiska journalister på plats undrade om hela bidraget anspelade på det armeniska folkmordet, något det armeniska delegationen åtminstone inte förnekade.



Eva Rivas / Apricot Stone (Armenien 2010)
7:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

4 september 2018

Frauen regier'n die Welt / Tyskland 2007

Tyskland hade jobbat hårt på att höja profilen på ESC på den tyska marknaden och det hade överlag gått ganska bra. Såväl Max 2004 som Texas Lightning 2006 hade blivit stora hits på hemmaplan men placeringarna internationellt hade lämnat en del övrigt att önska.

Precis som 2006 omfattade den nationella finalen enbart tre bidrag så i direktsändningen fick samtliga kandidater också sjunga egna versioner av tidigare tyska bidrag. Tittarna fick välja vinnare utan inblandning av några experter och sjuttio procent av rösterna gick till Roger Cicero.

Roger Cicero var född 1970 i Västberlin och hade studerat musik i Hilversum och sakta med säkert gjort sig ett namn i Tyskland. Hans musik hade rötterna i swing och jazz och de tyska texterna hade oftast någon form av underfundighet i sig. 2006 blev hans album "Männersachen" en stor hit och sålde med tiden trippel platina.

"Frauen regier'n die Welt" ("Kvinnorna styr världen") blev ännu en stor hit och Tyskland seglade upp i förhandstipsen som en mycket möjlig vinnare i Helsingfors. Många hakor slog i golvet då Roger floppade totalt och fick en högst medioker placering i finalen.

Allt sedan telefonomröstningen införts på allvar 1998 hade varje land för säkerhets skull haft en jury som röstat i händelse av tekniska fel eller nedbrunna telefonväxlar och nu visade det sig att 2007 års jurygrupper skulle ha placerat Roger etta i finalen. Slog man ihop folkets och juryns vilja hade Tyskland fått en betydligt mer lysande sjätteplats. Skulle man få ett bättre resultat om man kombinerade de båda gruppernas tyckande? De närmaste åren skulle juryn få ett större inflytande igen.

Roger for inte illa av den låga placeringen. Vid sidan av en mycket framgångsrik musikkarriär fick han prova på filmroller och att dubba Disneyfilmer till tyska. Däremot började sångaren lida av allt sämre hälsa och diagnosticerades 2015 med kroniskt trötthetssyndrom.

I mars 2016 drabbades Roger Cicero av ett slaganfall som han inte återhämtade sig från. Sångaren avled på toppen av sin karriär, endast 45 år gammal.



Roger Cicero / Frauen regier'n die Welt (Tyskland 2007)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

2 september 2018

Voltarei / Portugal 1988

En gång i tiden hade Festival da Canção varit en stor och viktig institution i det slutna Portugal. En av få platser där populärmusik kunde presenteras för publiken och där tidens intellektuella använde schlagertexter som vapen mot diktaturen.

Under 1980-talet - när friheten var erövrad och det inte fanns någon större anledning att längre protestera mot något - sjönk intresset dramatiskt och efter 1987 års antiklimax till deltagande skrotade RTP sin gamla festival och beslutade sig för att välja sitt eurovisionsbidrag internt istället. Plötsligt kände sig musikindustrin förbigången och en gnutta av den gamla revolutionära andan glimtade till på nytt.

I hast arrangerades "Prémio Nacional de Música" - en ny popfestival där man skulle ta fram ett potentiellt bidrag för ESC i Dublin som sedan skulle få delta i RTP:s interna final.

Vid finalen i Figueira vann en gammal bekant. Dora hade representerat Portugal i Bergen 1986 och etablerat sig som en riktig popstjärna med hits som "Our Love" och "Já dei". Vinnarlåten "Déjà vu" lät betydligt mer samtida än de flesta andra portugisiska bidrag gjort och blev ännu en framgång.

RTP:s jury lät sig inte imponeras. De höll fast vid Dora men skickade henne till Dublin med en helt annan låt istället. "Voltarei" ("Jag ska återvända") var inte en dålig komposition men verkar inte ha varit färdig när den valdes ut. Versionen som hördes i förhandsvideon var väldigt olik den som senare gavs ut på skiva.

I Dublin använde man sig av oklar anledning av ännu ett helt annat arrangemang och nu lät bidraget lätt stressat och rörigt. Fem poäng blev allt man fick och RTP:s jury hade gjort fiasko. Varför hade man valt en så ofärdig låt när alla ändå visste att det funnits bättre material till hands? Året efter var Festival da Canção tillbaka i rutan och den nya poptävlingen syntes aldrig till på nytt.

Dora jobbade vidare med ganska stor framgång men lade snart karriären på is efter att hon mött kärleken. 1990 flyttade hon till Brasilien och försvann ur offentligheten i drygt tio år. Idag är hon tillbaka i Portugal och förblir ett känt namn på hemmaplan.



Dora / Voltarei (Portugal 1988)
Delad 18:e plats av 21 bidrag i Dublin

31 augusti 2018

Þá veistu svarið / Island 1993

Det hade gått ganska bra för Island - man hade placerat sig bland de tio bästa såväl 1990 som 1992 - och nu dukade RÚV upp en ovanligt stor nationell final med hela tio bidrag. Åtta regionala jurygrupper samt en grupp bestående av experter fick välja vinnare. De var rätt överens och röstningen blev aldrig speciellt spännande.

Vann gjorde Ingibjörg Stefánsdóttir, en självsäker och på alla sätt anslående 20-åring från Reykjavík. Hon gjorde modelljobb och skådespelade och hade året innan gjort en framträdande roll i en isländsk film. Att ställa upp i den isländska finalen var hennes första riktigt stora jobb som sångerska.

Även tvåan - Anna Mjöll Ólafsdóttir med "Eins og skot" ("Som ett skott") - gjorde ett visst intryck och skulle komma att få sin chans att representera hemlandet internationellt 1996.

I Dublin kallade sig Ingibjörg för det något kortare och snärtigare Inga och väckte ett visst uppseende såväl under repetitionerna som utanför scenen. Svenska tidningar rapporterade att den isländska sångerskan sprungit runt i hotellkorridorerna en kväll iförd bara trosor. Annika Sundbaum-Melin fnyste i en kommentar i Aftonbladet att ingen skulle ha lyft på ögonbrynen alls om artistens hetat Inge och varit en kille.

"Þá veistu svarið" ("Då vet du svaret") utropades prompt som en förhandsfavorit av SVT:s kommentator Jan Jingryd och islänningarna skruvade i vanlig ordning upp sina förhoppningar. En placering exakt i mitten av resultatet borde ha varit ganska okej för ett litet land men upplevdes säkert som en besvikelse i RÚV:s korridorer.

Året därpå krympte Söngvakeppni sjónvarpsins ned till en riktig minivariant och 1995 skrotades den nationella ligan helt. Island skulle inte ordna tv-sända uttagningar på nytt förrän år 2000.



Inga / Þá veistu svarið (Island 1993)
13:e plats av 25 bidrag i Millstreet

29 augusti 2018

Stjärnorna / Sverige 1994

Intresset för Eurovision Song Contest var katastrofalt lågt hos publiken, hos pressen, hos de tävlande tv-bolagen. Ingen verkade längre vara intresserad av att vara med i en tävling som möjligen hade gjort sitt och som alltmer framstod som en del av historien.

Om det inte stått ett gäng länder från östra Europa - där den politiska förändringens vindar svept fram med våldsam stormstyrka - och knackat otåligt på dörren för att få vara med, så skulle EBU förmodligen helt enkelt ha lagt ned programmet och låtit en era gå i graven.

I Sverige var krisen aldrig lika djup som i de flesta andra deltagarländer men inget år har Melodifestivalen känts lika bottenfrusen som 1994. Nöjesavdelningen på Kanal 1 i Stockholm verkar inte ha tagit urvalsprocessen på något större allvar och rykten säger att de var nära att skära ner antalet deltagarlåtar då de inte kunde hitta tio som var tillräckligt bra.

Kommersiella TV3 höll inte med och ordnade en alternativ final med bidrag som ratats av juryn. Startfältet var minst sagt av varierande kvalitet men vinnaren - "Viva Fernando Garcia" med Jenny Öhlund (senare känd som Jenny Silver) - blev en betydligt större hit än någon av låtarna i SVT:s final.

För första gången sedan 1985 fick den svenska finalen flytta in i en tv-studio och andades lågbudget på flera sätt. Programmet hjälptes något av att omröstningen blev en thriller där tre låtar in i det sista slogs om guldet.

Rätt låt vann då segern förvandlade Roger Pontare från en skicklig doldis till folkets älskling med sin uppseendeväckande utstyrsel och frisyr. Även Marie Bergman - som blev den första någonsin att representera Sverige tre gånger efter att ha tävlat med Family Four 1971 och 1972 - fick ett uppsving i karriären.

Vinnarlåten blev dessvärre en riktig flopp som knappt sålde något alls. Knappast hjälpte det att singelversionen var ett billigt hafsverk som mest lät som en demoversion.

Väl på plats i Dublin var Sverige först ut i startfältet. Bergman och Pontare sjöng innerligt och kraftfullt och den rätt undermåliga irländska orkestern gjorde sitt yttersta för det svenska bidraget. I slutändan var själva låten för tunn för att ha en chans i omröstningen och länge såg Sverige ut att riskera att bli utslängda ur tävlingen året därpå.

Till slut rann det till tillräckligt med poäng och när Malmö fick ta hand om följande års svenska final gjorde de en riktig kraftansträngning för att få ordning på tävlingen på nytt.



Marie Bergman och Roger Pontare / Stjärnorna (Sverige 1994)
13:e plats av 25 bidrag i Dublin

27 augusti 2018

Dziesma par laimi / Lettland 2004

Lettlands framfart i Eurovision Song Contest liknade mest en riktigt rivig bergochdalbana med riktigt höga toppar och minst lika djupa dalar.

Trots att det gått bättre än någon haft rätt att förvänta sig - hälften av landets bidrag hade placerat sig bland de tre bästa - fanns det ändå tvivel bland tv-bolagets höjdare om att detta var väl använda pengar och de fanns en viss nervositet i den lettiska delegationen på plats i Istanbul om huruvida man hade råd att placera sig dåligt i tävlingen.

Nervositeten till trots hade man ändå experimenterat lite och för första gången valt fram en låt på lettiska. Ivo Fomins och Tomas Kleins hade spelat tillsammans i två år och mötts med entusiasm på hemmaplan. 2003 hade de kommit på andraplats i den nationella finalen med "Muzikants" som följdes upp av ett framgångsrikt album.

"Dziesma par laimi" ("En sång om glädjen") var inte en riktigt lika tydlig låt och trots gimmicken med två trummisar på scenen fastnade den sannolikt inte i hemskt många tittares medvetanden. I likhet med de andra länderna som sjöng i början av semifinalen drabbades Lettland också av dåligt ljud i de flesta länders sändningar. Poängutdelningen blev snål och Lettland var aldrig ens i närheten av att gå vidare.

Vad cheferna än haft för tvivel så hölls LTV ändå kvar i tävlingen och redan nästa år skulle det åter gå väldigt mycket bättre.

Fomins och Kleins spelade in ett par skivor till men gick skilda vägar 2006. Ivo Fomins satsade på en solokarriär och Tomas Kleins blev en av frontfigurerna i gruppen Cacao. Än idag (2018) förblir "Dziesma par laimi" den enda låt som framförts på lettiska i Eurovision Song Contest.



Fomins & Kleins / Dziesma par laimi (Lettland 2004)
17:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

25 augusti 2018

Kinder dieser Welt / Österrike 1985

Österrikes final hade varit både populär - alla tre vinnarna hade blivit hits på hemmaplan - och relativt framgångsrik då det gällde att lyckas i ESC, men efter ett enda misslyckande gav ORF upp och lade ned programmet. Nu skulle bidragen väljas internt istället.

Artisten man föll för var varken någon överraskning eller någon nykomling. Gerhard ”Gary” Lux var född i Kanada men kom till Österrike som riktigt liten och utbildade sig till eltekniker samtidigt som han ägnade sig åt musik, både som sångare och studiomusiker.

1983 vann han den österrikiska finalen som del av gruppen Westend, 1984 kom han på andra plats i duett med Gitti och fick följa med vinnaren Anita till Luxemburg.

”Kinder dieser Welt” (”Barnen i vår värld”) var en mycket internationell produktion, skriven av en amerikan, en engelsman samt tyske Michael Kunze. Förhandspresentationen kryddades med en mängd söta barn med olika hudfärg och Gary framställdes som en mycket prydlig och familjevänlig ung man. I hans kompgrupp kunde den med falkblick dessutom hitta Rhonda Heath som 1977 tävlat för Västtyskland som en del av Silver Convention.

För fjärde året i rad blev det egna bidraget en hit på de österrikiska listorna och trots att en åttondeplats var framgång för Österrike hade de flesta nog förväntat sig mer. Åtminstone spelades låten in på svenska av dansbandet Schytts.

Gary spelade in en hel LP med titeln ”Dreidimensional” men ingen av de andra låtarna slog an som ”Kinder dieser Welt” hade gjort. Snart nog skulle han vara tillbaka i ESC på nytt.



Gary Lux / Kinder dieser Welt (Österrike 1985)
8:e plats av 19 bidrag i Göteborg

23 augusti 2018

Verliebt in Dich / Tyskland 1995

Trots att MDR:s sätt att hantera det tyska deltagandet kändes mer som blint skjutande rakt ut i mörkret än något slags strategi fick man för fjärde året i rad ESC-deltagandet i knär. Precis som 1993 och 1994 bestämde man sig för att välja bidrag internt.

Stone & Stone var ett gift par som jobbat tillsammans många år i musikbranschen. Glen Penniston var född i Nederländerna men kom till Tyskland som trumslagare under 1970-talet. Hans fru, Tatjana Cheyenne, var ursprungligen från Iran och tillsammans skrev och producerade paret låtar åt andra.

Deras största framgång kom 1988 då ”Julian” blev en stor hit för Mandy Winter. Året efter ställde de upp i den tyska uttagningen med ”Wunderland”, skriven för Canan Brown - en av Mandys körsångerskor.

1993 bildade paret duon Stone & Stone - där de uppträdde under pseudonymerna Glen och Cheyenne Stone - och fick en hitsingel med ”I Wish You Were Here” som följdes upp av ett hyfsat framgångsrikt album.

Deras nya singel ”I Realized It’s You” - en sång om kärleken till Gud - landade på någons skrivord på MDR och de båda valdes sut att representera Tyskland i Dublin. Reglerna krävde sång på eget språk och den översatta versionen blev ”Verliebt in Dich” (”Förälskad i dig”). Detta blev första gången paret Stone sjöng på tyska.

Ingen trodde kanske på seger men åtminstone de svenska recensenterna var försiktigt positiva och tyckte sig ana något mer modernt än bland de flesta motkandidaterna. När det väl gällde sjöng Cheyenne skakigt och slutresultatet blev ett riktigt praktfiasko. Tyskland kom på allra sista plats - för första gången sedan 1974 - med en enda poäng från den i övrigt tydligt korrupta juryn i Malta.

Stone & Stone hudflängdes i tysk press och nu var karriären i praktiken slut. De både drog sig tillbaka från rampljuset och lämnade även varandra några år senare.

Nu kastade MDR i handduken och Norddeutscher Rundfunk (NDR) i Hamburg fick motvilligt ta över. Efter en trevande start - den nationella finalen 1996 slutade med relegering i semifinalen och att Tyskland för hittills enda gången missade en ESC-final - skulle man få upp farten rejält och genomföra stora förändringar av Eurovision Song Contest: orkestern togs bort, sångspråket släpptes fritt och tittarna fick rösta fram vinnaren med hjälp av sina telefoner.



Stone & Stone / Verliebt in Dich (Tyskland 1995)
23:e plats av 23 bidrag i Dublin

21 augusti 2018

Emis forame to himona anixiatika / Grekland 1996

Maria-Anastasia ”Marianna” Efstratiou hade varit en lovande talang som bubblat under ytan i det grekiska musiklivet under hela 1980-talet. Hon hade spelat med i ”Pornografia” - en uppmärksammad musikal skriven av Manos Hadjidakis - och stundvis varit med i projektet Big Alice tillsammans med Kostas Bigalis (Grekland 1994).

1985 skrev Kostas Haritodiplomenos ”Talk About Love” för henne och försök gjordes att lansera henne internationellt som en del av den pågående Italo Disco-vågen. 1987 körade hon bakom Bang! vid ESC i Bryssel och två år senare representerade hon Grekland under eget namn i Lausanne och släppte ett poppigt debutalbum. Sedan blev det ganska tyst i ett par år.

Det var därför lite av en överraskning då grekiska ERT meddelade att Marianna skulle representera dem i Oslo 1996, med en låt skriven av hennes gamla bandkompis Kostas Bigalis. ”Emis forame to himona anixiatika” (”Vi bär vårkläder mitt i vintern”) presenterades för den grekiska publiken i en tv-special och fick sedan en förhandsvideo, där Marianna omsvärmades av diverse unga män, innan den arrangerades om rejält för skivversionen och Oslofinalen.

Marianna och låten verkade som gjorda för varandra men väl på plats började sångerskan hålla igen. ”Synd att hon inte vågar satsa lika hårt på scenen” skrev Per Bjurman i Aftonbladet efter att ha sett henne uppträda på den grekiska pressfesten i Oslo. Kanske stod förklaringen att finna i den grekiska delegationen, då Kostas Bigalis visade sig vara en rätt kolerisk typ.

Scenen i Oslo bestod i själva verket av tre olika scener - vilket skulle tillåta NRK en större variation av hur låtarna såg ut plus att det blev enklare att ställa kommande nummer i ordning - och Grekland hade tilldelats scenen längst bort från orkestern. I dokumentären ”Eurosong - it’s a killer” syns en mindre charmerande Bigalis lägga ut texten om hur detta förstörde hela deras framträdande. Möjligen höll Marianna tillbaka för att inte dra på sig av sin låtskrivares vrede?

Inte hjälptes framträdandet heller av den dansare som plötsligt glider in bakom sångerskan, av Annika Sundbaum-Melin i Aftonbladet liknad vid "en svettig skiva plastinpackad ost".

En femtondeplats var en rejäl besvikelse, men några veckor senare petades Grekland upp ett hack i listan efter att ett par av Spaniens poäng registrerats fel under röstningen. Då var det inte längre så många som noterade saken.

Marianna fokuserade mer på jazz och en mer anspråksfull repertoar. 1998 ställde hon upp med tre olika låtar i de grekiska semifinalerna utan att gå till final.



Marianna Efstratiou / Emis forame to himona anixiatika (Grekland 1996)
14:e plats av 23 bidrag i Oslo

19 augusti 2018

Duett / Norge 1994

När Bobbysocks gick skilda vägar återupptog Hanne Krogh en framgångsrik solokarriär medan Elisabeth Andreasson inte riktigt visste vart hon ville ta vägen. Vem var hon musikaliskt? Vilket land skulle hon satsa på? Till en början verkade Sverige vara det självklara valet.

Två skivor med moderat framgång och ett inte särdeles framgångsrikt deltagande i Melodifestivalen 1990 fick Bettan att åter vända blicken mot Norge. Tillsammans med Rolf Løvland spelade hon in albumet "Stemninger", där hon verkligen fick chansen att visa vilken begåvad sångerska hon är. Inte minst skulle sången "Danse mot vår" imponera stort på publiken.

Efter att ha dirigerat de norska bidragen 1992 och 1993 verkar Rolf Løvland ha velat föra sitt samarbete med Bettan in i den norska uttagningen och han specialskrev "Duett" för henne. För att det skulle bli en duett på riktigt letade man redan på en ung och lovande sångpartner.

Jan Werner Danielsen var bara 18 år men hade sjungit i flera år och hade vunnit Talentiaden - en stor talangjakt på NRK. Tillsammans blev Jan Werner och Elisabeth oslagbara och fick ofattbara 77% av publikens röster.

I Dublin tappade låten en hel del av sin luftighet - varför skulle RTÉ:s orkester klarat av att spela just den här låten när de kvaddade nästan alla andra? - och blev kanske aningens mer gapig än stämningsfull. Resultatet blev ändå gott och för andra året i rad blev Norge bästa nordiska land.

Jan Werner skulle snabbt etablera sig som en av Norges främsta manliga artister med ett brett register och stark utstrålning, men framgången skulle också visa sig ha ett högt pris. I ett skede drogs sångaren med stora skulder och ställde höga krav på sig själv. 2005 kollapsade han inför publik på en utsåld konsert.

Det fanns långt framskridna planer på att lansera Jan Werner Danielsen internationellt då han hittades död i sin lägenhet i Oslo i september 2006. Endast 30 år gammal hade han drabbats av hjärtsvikt. Vid en minneskonsert för sångaren sjöng Elisabeth - som fortsatt sitt samarbete med sin unge sångkollega - duett med Jan Werners inspelade röst.

Senare gav hans far ut biografin "Bara Werner" där det berättades öppet om sonens ångest och även om hur Jan Werner kämpat med sin egen sexuella identitet genom åren.



Elisabeth Andreasson & Jan Werner Danielsen / Duett (Norge 1994)
6:e plats av 25 bidrag i Dublin

17 augusti 2018

Irgendwoher / Schweiz 1959

Musikbranschen har aldrig varit något särskilt enkel plats att slå sig fram på och särskilt inte för kvinnor. I slutet av 1950-talet var framgång för kvinnliga artister ofta slumpmässig och sångerskorna kunde sällan utöva något större inflytande över hur deras repertoar skulle låta. Dessutom bedömdes de efter helt andra parametrar än sina manliga kollegor.

När Christa Williams representerade Schweiz i Cannes - värt att notera att hon är den första schweiziska representanten som inte är Lys Assia - intresserade sig de (främst manliga) bedömarna föga för hennes sångfärdigheter.

Enligt Hanna Fahls utmärkta bok om Melodifestivalen framgår att en svensk tidning skrivit att Christa tydligen värmt upp inför tävlingen genom att äta ost, av hennes utseende att döma alltså. Inga samtida källor verkar ha ansett att exempelvis Domenico Modugno var för knubbig.

När Schweiz sedan ryckte upp i ledning under röstningen antydde den franska kommentatorn att det främst berodde på Christas utseende: ”Vad var det jag sa? Visst var hon söt, den lilla schweiziskan?”

Det är inte bara sexistiskt utan förbiser även helt att Christa Williams (född 1926 i Königsberg - numera Kaliningrad - som Christa Bojarzin) var en både skicklig och lovande artist som dessutom skulle visa sig ha sitt genombrott väntandes runt hörnet.

"Irgendwoher" ("Någonstans ifrån") blev ingen större framgång men bara några månader senare låg hon trea på den västtyska topplistan med "My Happiness" i duett med Gitta Lind. Christa fortsatte att sjunga och spela in skivor och filmer men konkurrensen bland kvinnliga schlagerartister var hård och någon lika stor hit fick hon aldrig mer.

1968 drog sig Christa Williams tillbaka ur offentligheten men grundade en musikskola tillsammans med sin man i München. Hon avled vid 86 års ålder 2012.



Christa Williams / Irgendwoher (Schweiz 1959)
4:e plats av 11 bidrag i Cannes

15 augusti 2018

Neste barco à vela / Portugal 1987

På sätt och vis hade 1986 varit ett bra år för Portugal i Eurovision Song Contest: den egna låten hade blivit en hit på hemmaplan och Dora hade blivit en ny och het popstjärna.

Dessvärre hade placeringen i Bergen blivit lika modest som alltid och den portugisiska finalen - enbart bestående av förinspelade framträdanden - varit trist tv och nu var intresset verkligen lågt, både från den tittande publiken som från de framstående musiker man gärna skulle sett i startlistan. Uppställningen 1987 var anonym på många sätt och såväl låtarna som artisterna gick rejält under radarn på de flesta.

Duo Nevada var - naturligtvis - en duo bestående av Alfredo Azinheira och sångaren Jorge Mendes, som på scenen fick stöd av två gitarrister och de två framträdande körsångerskorna Carla Burity och Fernanda Lopes. Fernanda fick smak för att vara körsångerska i ESC och skulle återkomma 1990, 1992, 1993, 1996, 1999 och 2001.

”Neste barco à vela“ (”I segelbåten”) var en melankolisk sång som liknade Portugal vid en liten båt som alla får segla tillsammans. Grannen Spanien klämde i med åtta poäng medan resten av Europa visade en begränsad entusiasm. Detsamma gjorde publiken på hemmaplan där Nevada passerade tämligen spårlöst förbi.

Jorge Mendes lämnade snart bandet och då fick de båda körsångerskorna rycka in och bli medlemmar på heltid. Tillsammans släppte de ett album 1991.



Nevada / Neste barco à vela (Portugal 1987)
18:e plats av 22 bidrag i Bryssel

13 augusti 2018

Tii / Estland 2004

Det kan vara förvirrande när ens recept på framgång plötsligt slutar att fungera. Sedan 1996 hade Estland låtit en internationell jury välja vinnaren av Eurolaul medan de egna tittarna inte hade något att säga till om. Det hade fungerat utomordentligt väl - sex placeringar bland de tio bästa och en seger - men efter en enda kraschlandning blev kritiken för stark på hemmaplan.

Det gamla systemet skrotades och nu fick esterna istället fritt spelrum att för första gången välja sin vinnare via telefon och textmeddelanden. Att Estland är ett väldigt litet land där människor har nära och täta band mellan sig verkar inte ha oroat ETV desto mer.

Kanske oroade det landets musikelit - skulle det bli en tävling om musik eller om vem som hade flest släktingar och vänner? - och startfältet var betydligt svagare nu än det varit tidigare år. Kanske avskräckte också den nya semifinalen man var tvungen att ta sig igenom för att få sjunga i finalen?

Vinnare blev Neiokõsõ - fem trallande skogsnymfer och en vildsint trummis utstyrd för att påminna om något slags djävul - med den folkmusikinspirerade ”Tii” (”Vägen”) om hur livet för oss vidare och vidare och hur vi aldrig kan vända om.

Det hela var skapat av Priit Pajusaar som tidigare varit framgångsrik 1996 och 1999 (och som senare skulle visa sin allra sämsta sida 2008) och segern i den nationella finalen blev fullständigt överlägsen. I Istanbul gick det nästan vägen och Estland var bara fjorton poäng från att gå vidare till finalen.

Nära skjuter ingen hare och resultatet togs emot som en stor besvikelse. Neiokõsõ upplöstes efter att bara ha gett ut en enda singel och Estlands självförtroende krympte ytterligare något i sammanhanget.

2005 bildades Poisikõsõ - ett liknande band men bara bestående av unga män - som fick en betydligt längre karriär än originalet.



Neiokõsõ / Tii (Estland 2004)
11:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul