19 augusti 2018

Duett / Norge 1994

När Bobbysocks gick skilda vägar återupptog Hanne Krogh en framgångsrik solokarriär medan Elisabeth Andreasson inte riktigt visste vart hon ville ta vägen. Vem var hon musikaliskt? Vilket land skulle hon satsa på? Till en början verkade Sverige vara det självklara valet.

Två skivor med moderat framgång och ett inte särdeles framgångsrikt deltagande i Melodifestivalen 1990 fick Bettan att åter vända blicken mot Norge. Tillsammans med Rolf Løvland spelade hon in albumet "Stemninger", där hon verkligen fick chansen att visa vilken begåvad sångerska hon är. Inte minst skulle sången "Danse mot vår" imponera stort på publiken.

Efter att ha dirigerat de norska bidragen 1992 och 1993 verkar Rolf Løvland ha velat föra sitt samarbete med Bettan in i den norska uttagningen och han specialskrev "Duett" för henne. För att det skulle bli en duett på riktigt letade man redan på en ung och lovande sångpartner.

Jan Werner Danielsen var bara 18 år men hade sjungit i flera år och hade vunnit Talentiaden - en stor talangjakt på NRK. Tillsammans blev Jan Werner och Elisabeth oslagbara och fick ofattbara 77% av publikens röster.

I Dublin tappade låten en hel del av sin luftighet - varför skulle RTÉ:s orkester klarat av att spela just den här låten när de kvaddade nästan alla andra? - och blev kanske aningens mer gapig än stämningsfull. Resultatet blev ändå gott och för andra året i rad blev Norge bästa nordiska land.

Jan Werner skulle snabbt etablera sig som en av Norges främsta manliga artister med ett brett register och stark utstrålning, men framgången skulle också visa sig ha ett högt pris. I ett skede drogs sångaren med stora skulder och ställde höga krav på sig själv. 2005 kollapsade han inför publik på en utsåld konsert.

Det fanns långt framskridna planer på att lansera Jan Werner Danielsen internationellt då han hittades död i sin lägenhet i Oslo i september 2006. Endast 30 år gammal hade han drabbats av hjärtsvikt. Vid en minneskonsert för sångaren sjöng Elisabeth - som fortsatt sitt samarbete med sin unge sångkollega - duett med Jan Werners inspelade röst.

Senare gav hans far ut biografin "Bara Werner" där det berättades öppet om sonens ångest och även om hur Jan Werner kämpat med sin egen sexuella identitet genom åren.



Elisabeth Andreasson & Jan Werner Danielsen / Duett (Norge 1994)
6:e plats av 25 bidrag i Dublin

17 augusti 2018

Irgendwoher / Schweiz 1959

Musikbranschen har aldrig varit något särskilt enkel plats att slå sig fram på och särskilt inte för kvinnor. I slutet av 1950-talet var framgång för kvinnliga artister ofta slumpmässig och sångerskorna kunde sällan utöva något större inflytande över hur deras repertoar skulle låta. Dessutom bedömdes de efter helt andra parametrar än sina manliga kollegor.

När Christa Williams representerade Schweiz i Cannes - värt att notera att hon är den första schweiziska representanten som inte är Lys Assia - intresserade sig de (främst manliga) bedömarna föga för hennes sångfärdigheter.

Enligt Hanna Fahls utmärkta bok om Melodifestivalen framgår att en svensk tidning skrivit att Christa tydligen värmt upp inför tävlingen genom att äta ost, av hennes utseende att döma alltså. Inga samtida källor verkar ha ansett att exempelvis Domenico Modugno var för knubbig.

När Schweiz sedan ryckte upp i ledning under röstningen antydde den franska kommentatorn att det främst berodde på Christas utseende: ”Vad var det jag sa? Visst var hon söt, den lilla schweiziskan?”

Det är inte bara sexistiskt utan förbiser även helt att Christa Williams (född 1926 i Königsberg - numera Kaliningrad - som Christa Bojarzin) var en både skicklig och lovande artist som dessutom skulle visa sig ha sitt genombrott väntandes runt hörnet.

"Irgendwoher" ("Någonstans ifrån") blev ingen större framgång men bara några månader senare låg hon trea på den västtyska topplistan med "My Happiness" i duett med Gitta Lind. Christa fortsatte att sjunga och spela in skivor och filmer men konkurrensen bland kvinnliga schlagerartister var hård och någon lika stor hit fick hon aldrig mer.

1968 drog sig Christa Williams tillbaka ur offentligheten men grundade en musikskola tillsammans med sin man i München. Hon avled vid 86 års ålder 2012.



Christa Williams / Irgendwoher (Schweiz 1959)
4:e plats av 11 bidrag i Cannes

15 augusti 2018

Neste barco à vela / Portugal 1987

På sätt och vis hade 1986 varit ett bra år för Portugal i Eurovision Song Contest: den egna låten hade blivit en hit på hemmaplan och Dora hade blivit en ny och het popstjärna.

Dessvärre hade placeringen i Bergen blivit lika modest som alltid och den portugisiska finalen - enbart bestående av förinspelade framträdanden - varit trist tv och nu var intresset verkligen lågt, både från den tittande publiken som från de framstående musiker man gärna skulle sett i startlistan. Uppställningen 1987 var anonym på många sätt och såväl låtarna som artisterna gick rejält under radarn på de flesta.

Duo Nevada var - naturligtvis - en duo bestående av Alfredo Azinheira och sångaren Jorge Mendes, som på scenen fick stöd av två gitarrister och de två framträdande körsångerskorna Carla Burity och Fernanda Lopes. Fernanda fick smak för att vara körsångerska i ESC och skulle återkomma 1990, 1992, 1993, 1996, 1999 och 2001.

”Neste barco à vela“ (”I segelbåten”) var en melankolisk sång som liknade Portugal vid en liten båt som alla får segla tillsammans. Grannen Spanien klämde i med åtta poäng medan resten av Europa visade en begränsad entusiasm. Detsamma gjorde publiken på hemmaplan där Nevada passerade tämligen spårlöst förbi.

Jorge Mendes lämnade snart bandet och då fick de båda körsångerskorna rycka in och bli medlemmar på heltid. Tillsammans släppte de ett album 1991.



Nevada / Neste barco à vela (Portugal 1987)
18:e plats av 22 bidrag i Bryssel

13 augusti 2018

Tii / Estland 2004

Det kan vara förvirrande när ens recept på framgång plötsligt slutar att fungera. Sedan 1996 hade Estland låtit en internationell jury välja vinnaren av Eurolaul medan de egna tittarna inte hade något att säga till om. Det hade fungerat utomordentligt väl - sex placeringar bland de tio bästa och en seger - men efter en enda kraschlandning blev kritiken för stark på hemmaplan.

Det gamla systemet skrotades och nu fick esterna istället fritt spelrum att för första gången välja sin vinnare via telefon och textmeddelanden. Att Estland är ett väldigt litet land där människor har nära och täta band mellan sig verkar inte ha oroat ETV desto mer.

Kanske oroade det landets musikelit - skulle det bli en tävling om musik eller om vem som hade flest släktingar och vänner? - och startfältet var betydligt svagare nu än det varit tidigare år. Kanske avskräckte också den nya semifinalen man var tvungen att ta sig igenom för att få sjunga i finalen?

Vinnare blev Neiokõsõ - fem trallande skogsnymfer och en vildsint trummis utstyrd för att påminna om något slags djävul - med den folkmusikinspirerade ”Tii” (”Vägen”) om hur livet för oss vidare och vidare och hur vi aldrig kan vända om.

Det hela var skapat av Priit Pajusaar som tidigare varit framgångsrik 1996 och 1999 (och som senare skulle visa sin allra sämsta sida 2008) och segern i den nationella finalen blev fullständigt överlägsen. I Istanbul gick det nästan vägen och Estland var bara fjorton poäng från att gå vidare till finalen.

Nära skjuter ingen hare och resultatet togs emot som en stor besvikelse. Neiokõsõ upplöstes efter att bara ha gett ut en enda singel och Estlands självförtroende krympte ytterligare något i sammanhanget.

2005 bildades Poisikõsõ - ett liknande band men bara bestående av unga män - som fick en betydligt längre karriär än originalet.



Neiokõsõ / Tii (Estland 2004)
11:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

11 augusti 2018

Le grand soir / Belgien 2005

Allt är naturligtvis spekulationer och vi kommer förmodligen aldrig att få veta om det är sant eller inte, men rykten gör gällande att de ansvariga från RTBF höll på att gå i bitar då Belgien gick upp i ledning i Riga 2003. Att vinna och organisera ESC var ingenting man hade varken budget eller ambition att göra. Att hamna i en slutstrid var ingenting man tänkte göra om i brådrasket.

För att bara vara en skröna verkar den ändå stämma förvånansvärt väl överens med hur RTBF skulle komma att bete sig de närmaste tio åren. Inga risker och inga bidrag som möjligen skulle råka placera sig högt.

Den nationella final man anordnade 2005 var ett riktigt skämt där två svaga låtar ställdes mot varandra i telefonomröstning, möjligen för att skjuta över ansvaret för det kommande misslyckandet på tittarna istället. Vallonerna tyckte att det kunde kvitta vilken låt man skickade och till slut fick ”Le grand soir” 50,2% mot 49,8% för Tiffany Ciely och ”Lost Paradise”. Man undrar hur många telefonröster som egentligen registrerades?

Nuno Resende var en 32-åring med rötterna i Portugal. Han flyttade till Belgien som 12-åring och hade sjungit i en mängd sammanhang och hade deltagit i den belgiska melodifestivalen 2000 som del av gruppen La Teuf.

Att han kunde sjunga var helt klart och tydligt men ”Le grand soir” (”Den stora kvällen”) - skriven av Alec Mansion som tidigare skrivit för Luxemburg 1987 - var en riktigt tråkig låt av den typ som oftast kastas in i musikaler om man misstänker att föreställningen ska bli för kort. I Kiev blev det självklart flopp men Nuno hade fått visa upp sin röst och blev snart ett eftertraktat namn i den franska musikalbranschen.

2013 gick Nuno till final i franska The Voice och kom på tredje plats i finalen. Året därpå bildade han trio Latin Lovers där även Julio Iglesias Jr (självfallet son till Julio Iglesias) ingår.



Nuno Resende / Le grand soir (Belgien 2005)
22:a plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

9 augusti 2018

Is It True? / Island 2009

Less is more. Ibland är det de små gesterna och det försiktiga tilltalet som går hem bäst. Island hade ofta målat med breda penslar och kostat på sig att vara egna och originella. Inte alltid med särskilt stor framgång, ska erkännas. De tio åren som förflutit sedan Selmas silverplats i Jerusalem hade bjudit på fler besvikelser än toppar.

Det var kanske dags att prova något helt annat? ”Is It True?” var en ovanligt lågmäld ballad, framför med väl återhållen intensitet av en före detta barnstjärna som nu vuxit till sig och ville visa upp sig för en större publik än tidigare.

Jóhanna Guðrún Jónsdóttir hade gett ut sin första skiva redan som nioåring och var nu tillbaka efter en paus i rampljuset. Hon var född i Köpenhamn men hade vuxit upp i Hafnarfjörður, Islands tredje största stad och del av huvudstadsregionen. Hon hade hunnit fylla arton och hade året innan släppt ”Butterflies and Elvis” - en första skiva som förhållandevis vuxen artist.

Det viskades en hel del om Island i förhandstipsen men framgångens omfattning kom nog ärligt talat som en överraskning för ganska många. Jóhanna - som nu skrev sitt namn Yohanna för att publiken skulle förstå hur det uttalas på rätt sätt - hotade aldrig Norges Alexander Rybak på allvar men blev en väldigt solid tvåa som dessutom sålde bra efter tävlingen. I Sverige sålde singeln guld.

När Yohanna släppte sitt album på nytt - nu med silversången som bonusspår - visade sig skivköparna däremot rätt svala och isländskan förblev ett One Hit Wonder. Även hemma på Island har karriären gått in i en förvånansvärt stilla fas med mycket tystnad mellan de få hitlåtarna.

Kanske drog Island en felaktig slutsats efter Yohannas andraplats i Moskva. Sedan dess har landets bidrag mestadels varit ovanligt polerade, snälla och helt utan det egensinne som alltid varit så typiskt för Island.

Inställsamheten till trots - eller kanske just precis på grund av den? - har Island inte varit ens i närheten av en placering bland de tio bästa sedan finalen i Moskva. (2018)



Yohanna / Is It True? (Island 2009)
2:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

7 augusti 2018

Never Let You Go / Ryssland 2006

Att anordna en tv-sänd final 2005 hade inte riktigt blivit den succé rysk tv hade hoppats på. Vinnaren gjorde en slät figur i Kiev och hela tillställningen skrotades till förmån för ett internt val istället. Rena rama Andra Chansen för en av de artister som gått på pumpen året innan.

Viktor Nikolajevitj Belan hade varit en bubblande popstjärna i vardande i flera år och hade två album under bältet. Han syntes flitigt i medier riktade mot köpstarka ungdomar och trots att han inte vunnit den ryska finalen 2005 hade hans låt blivit en stor hit i sin ryska version. Nu var 25-årige Dima Bilan ett namn på allas läppar och han vann flera priser som årets bästa artist.

Nu satsades det hårt på att få fram en låt som skulle kunna gå hela vägen i Aten. Rysk tv hade en allt starkare lust att vinna - och framför allt stå värd för - Eurovision Song Contest.

”Never Let You Go” var en förkrossande effektiv poplåt, enkel och sofistikerad på samma gång. På scenen fick Dima sällskap av två dansöser från Bolsjojbaletten samt av en flygel bebodd av något slags spöke.

Dima själv gnistrade och strålade som en riktig stjärna och om inte ett gäng monster från Rovaniemi kommit i vägen hade Ryssland sannolikt rusat iväg i toppstriden. Nu blev det istället en andraplats - Rysslands andra - och ett ännu bättre självförtroende inför framtiden för såväl unge herr Bilan som för rysk tv.



Dima Bilan / Never Let You Go (Ryssland 2006)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

5 augusti 2018

Não sejas mau p'ra mim / Portugal 1986

Ingen kan vara bra på allt och ibland får man lätt för sig att vissa länder helt enkelt inte klarar av vissa genrer, framför allt inte inom ESC. Exempelvis har samtida popmusik sällan varit något Portugal briljerat inom. De flesta år har man inte ens försökt utan hållit sig till sin egen musik och sina egna stilar.

Den kanske allra mest uppdaterade och hitvänliga poplåt Portugal någonsin deltagit med var "Não sejas mau p'ra mim" ("Var inte arg på mig") - ibland skrivet som "Não sejas mau para mim" - framförd av ett riktigt stjärnskott på den portugisiska musikhimlen.

Dora Maria Reis Dias de Jesus var en 19-åring som ställt upp i en talangjakt på inrådan av en bekant till familjen. Hon vann inte men imponerade på Guilherme Inês och Zé da Ponte - två låtskrivare som startat egen inspelningsstudio i Lissabon och som siktade på att skicka in låtar till den portugisiska uttagningen till ESC.

Den vanliga portugisiska finalen lades i malpåse och bestod istället av låtar framtagna i regionala semifinaler i RTP:s olika distrikt. Finalen bestod av förinspelade inslag så den internationella finalen i Bergen blev första gången Dora sjöng i direktsänd tv.

De flesta skulle nog önskat sig en mindre dramatisk debut måhända men Dora visade sig cool och avslappnad då hon äntrade scenen i sin något uppseendeväckande outfit. Kort kjol och stora kängor var högsta mode och Dora hade fingret på pulsen och imponerade stort på många bedömare, inte minst på SVT:s kommentator Ulf Elfving.

Juryn förblev lika sval som de brukade vara mot Portugal men Dora blev en hit på hemmaplan och följde upp sin låt med flera hitsinglar. Det skulle inte dröja länge innan hon dök upp på nytt i ESC.



Dora / Não sejas mau p'ra mim (Portugal 1986)
14:e plats av 20 bidrag i Bergen

3 augusti 2018

Mon cœur l'aime / Schweiz 1996

Schweiz hade skrotat sin nationella final och börjat välja låtar internt istället. På första försöket 1994 blev det fiasko och misslyckande och landet rasade ut i utvisningsbåset. 1995 blev den första upplagan någonsin utan ett schweiziskt bidrag i startlistan.

Kanske hade någon kunnat göra en kritisk analys av förfarandet och fundera ut en bättre modell för framtiden men istället ordnade man en likadan intern uttagning och fastnade för ”Mon cœur l’aime” (”Mitt hjärta älskar honom”) - en snygg och prydlig ballad på franska av den typ som dominerat tävlingen fram till början av 1980-talet.

Kathy Leander var en 33-åring från Alle i kantonen Jura. Hon hade sjungit offentligt i tjugo år och hade lång erfarenhet av att sjunga på jazzklubbar såväl i Schweiz som i Paris. Egentligen hetter hon Catherine Meyer, men det namnet sparade hon till sitt egentliga jobb som tjänsteman på en bank i Genève.

Enligt pressuppgifter var Kathy lovad ett skivkontrakt om hon placerade sig bland de fem bästa i Oslo. Hon kvalificerade sig via den interna semifinal EBU anordnade och Måns Ivarsson i Expressen utnämnde Schweiz till finalens bästa låt och jämförde den med Mariah Careys version av ”Without You”. Det var kanske att ta i en smula och i direktsändningen kämpade Kathy med ett par av de högre tonerna.

Juryn förhöll sig sval och det blev bara tjugotvå poäng till slut. Det blev inget skivkontrakt, låten gavs aldrig ut officiellt - ett antal promoskivor gjordes med den demoversion som också hörts i förhandsvideon - och Kathy återvände till jobbet på banken.

Låtskrivaren Soren Mounir upptäckte några år senare den walesiska sångerskan Duffy och bildade duon Soulego med henne. Samarbetet ledde inte så långt och Duffy fann framgång på egen hand med hiten ”Mercy” 2007.

Kathy återvände till tv-rutorna 2003 i talangjakten ”Merci, on vous écrira!” - nu under namnet Catherine Leander. Tre år senare gav hon ut sitt debutalbum ”Je m’ennuie de vous” (”Ni tråkar ut mig”).



Kathy Leander / Mon cœeur l’aime (Schweiz 1996)
Delad 16:e plats av 23 bidrag i Oslo

1 augusti 2018

Lilla stjärna / Sverige 1958

Melodifestivalen - den svenska finalen inför Eurovision Song Contest - är ett verkligt monument i tävlingens historia. Få andra nationella finaler har haft en lika stark profil och lika mycket kontinuitet genom åren.

Antalet år man experimenterat med formen är få - 1965, 1971, 1981 och den stora nyordningen 2002 - och de flesta upplagor är lätta att identifiera för publiken som med åren fått väldigt specifika och höga förväntningar på sin melodifestival. Ingen annan nationell final har skapat lika många hits på hemmaplan. Sedan 1967 har programmet haft samma namn.

Inget av detta fanns med då Sveriges Radio Television debuterade 1958. Ingen öppen tävling anordnades, utan bidraget valdes ut av en särskild kommitté på underhållningsavdelningen.

"Samma stjärnor lysa för oss två" var skriven av en riktig hitsnickare. Åke Gerhard var ett tungt namn bland svenska schlagerkompositörer och det kändes säkert tryggt att anlita någon pålitlig på första försöket.

Hur pålitlig Åke Gerhard än kändes så hade han sladdat lite på tonerna här. Bitvis var den utvalda låten alltför lik en redan publicerad låt, så man fick skriva om en del för att slutresultatet skulle vara acceptabelt.

Ett minst lika stabilt val var att anlita Alice Babs som artist. Sedan genombrottet 1940 med "Swing it, magistern" hade Hildur Alice Nilson (senare Sjöblom) blivit en av Sveriges mest älskade och mångsidiga artister, enligt legenden så tonsäker att musikerna stämde sina instrument efter henne.

Alice gick med på att sjunga den utvalda låten men däremot ville hon inte veta av texten. Gunnar Wirsén på Sveriges Radio fick snabbt skriva ihop en ny - med titeln "Lilla stjärna" - till finalen i Hilversum.

Nu härsknade Åke Gerhard däremot till efter allt petande i hans skapelse och förbjud Alice att spela in låten med någon annan text än hans. Alice - som aldrig varit rädd för att uttrycka en åsikt - vägrade befatta sig med texten så någon inspelning blev aldrig gjord. Följden blev att Sveriges första bidrag till ESC förblev väldigt anonymt och bortglömt i många år.

På resultattavlan i Hilversum registrerades en för stor poängsumma på Sverige som ser ut att ha kommit på tredje plats före "Volare". Där föddes ett segt rykte i svenska tidningar om att Alice Babs kommit trea i ESC, något som skulle hänga med i många år och bland annat hävdas av den annars mycket påläste Jacob Dahlin under 80-talet.

Alice Babs fortsatte att bygga på sitt rykte som fenomenal jazzsångerska med hela världen som spelfält medan Åke Gerhard startade eget skivbolag och var manager åt The Hep Stars - Sveriges egna Beatles vars keyboardist Benny Andersson med åren skulle vinna ESC som del av Abba.

Av Sveriges fem första bidrag till ESC hade Åke Gerhard ett finger med i fyra stycken: 1958, 1959, 1960 och 1962. Han avled 2009, 88 år gammal.



Alice Babs / Lilla stjärna (Sverige 1958)
4:e plats av 10 bidrag i Hilversum

30 juli 2018

Narodnozabavni rock / Slovenien 2010

Hittepå-musik. Musik som ingen lyssnar på egentligen och som bara skrivits för att vara med i en melodifestival på tv. I många år har ESC dragits med stämpeln att vara ett forum för just sådant som aldrig skulle kunna existera eller fungera utanför tävlingen.

Periodvis har det dessvärre varit ganska sant. Särskilt under 1990-talet uppstod ett slags hybridballad i gränslandet mellan gammaldags schlager och folkmusik. De låtarna belönades ofta rikligt av jurygrupperna men berörde få människor utanför bubblan.

Under 2000-talet hade det allmänna tillståndet i ESC förbättrats på den punkten. Bidragen blev mer mångsidiga och flerfacetterade och allt färre låtar kändes skrivna blott och bart för att dra hem en och annan poäng i ESC. Men ibland dök det upp halsbrytande undantag.

Rok Žlindra var en ung dragspelare från Sodražica i södra Slovenien. Han hade startat en egen orkester - Ansambel Roka Žlindre - som spelade det man i de tyskspråkiga länderna skulle kallat Volksmusik, en trallvänlig och lätt schlagerifierad version av tyrolsk folkmusik. Det slovenska namnet för samma sak är narodnozabavna glasba - ungefär "nationell underhållningsmusik".

När man skulle ställa upp i den slovenska ESC-uttagningen ville man bjuda på något lite extra och slog sig ihop med Kalamari - ett slovenskt rockband inspirerade av Scorpions och ungefär lika hårda som marshmallows. Slutresultatet var ett sann varning inför vad som kom hända när man kombinerar inkompatibla arter.

Slovenerna själva jublade. Såväl rock som Volksmusik är populära genrer bland de breda folklagren och folkrocken fick nästan fem gånger så många telefonröster som tävlingens tvåa. Det övriga Europas entusiasm var avsevärt mindre och i den andra semifinalen i Oslo kom de glada slovenerna på näst sista plats.

Rok Žlindra och hans orkester hade ändå fått ett stort genombrott och har fortsatt spela tillsammans. För den som inte kan få nog har bandet till dags dato (2018) gett ut inte färre än fem skivor. Även Kalamari spelar vidare trots att Jože Jež - sångaren som följde med till Oslo - hoppade av gruppen 2014.



Ansambel Roka Žlindre & Kalamari / Narodnozabavni rock (Slovenien 2010)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

29 juli 2018

Celui qui reste et celui qui s'en va / Monaco 1974

Romuald hade gjort det mesta: han hade tävlat vid den stora schlagerfestivalen i Rio, han hade tävlat i ESC 1964 och 1969, han hade spelat in ledmotivet till en fransk film och han hade släppt ett stort antal singlar. Och ändå kom aldrig det stora genombrottet i hemlandet.

Gissningsvis var det Romuald själv som var problemet. Hans stora röst och bombastiska sätt att sjunga - han liksom vräkte ur sig stora kaskader av kraftfulla toner utan att låta lika spännande som en Tom Jones eller en Engelbert Humperdinck - uppfattades säkerligen som ganska gammaldags redan i slutet av 1960-talet. Efter drygt tio år av lanseringsförsök kan man förstå om skivbolaget tappat intresset en smula.

Turligt nog ville tv-bolaget i Monaco ge honom en ny chans efter att han representerat dem med den äran tio år tidigare. Utrustad med en riktigt svulstig och bombastisk ballad om ett hjärta som inte bara brustit utan formligen sprängts i luften åkte han till Brighton och hoppades på det bästa.

Texten handlar om en dramatisk skilsmässa där han absolut förstår och inte alls är arg men där "vi" redan förvandlats till "du och jag". Vid varje avsked finns den som blir lämnad och den som ger sig av, den som bedrar och den som inget vet, den som snart går vidare och den som ska förbli ensam för evigt.

Det blev en klart godkänd delad fjärdeplats till slut men i skivbutikerna överskuggades låten totalt av Sverige, Italien och Nederländerna. Om inte Frankrike tvingats hoppa av finalen hade kanske poängskörden blivit ännu större men nu fick inte ens den viktiga franska publiken se ESC i direktsändning.

För skivbolaget var saken därmed klar. "Celui qui reste et celui qui s'en va" blev Romualds sista singel på ett stort bolag.

Han kanske aldrig blev någon stor stjärna men helt bortglömd är Romuald inte. 2011 gavs det ut en dubbel-CD med de låtar han spelat in 1963-1974.



Romuald / Celui qui reste et celui qui s'en va (Monaco 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag

28 juli 2018

Thunder And Lightning / Bosnien-Hercegovina 2010

Det hade inte riktigt hunnit gå tjugo år sedan Jugoslavien rämnat och fallit i bitar men helt tydligt hade de som tidigare kallats jugoslaver börjat sakna varandra. Inte minst tydligt märktes det inom populärkulturen.

När internationella underhållningsformat som Idol lanserades skapade inte de tidigare jugoslavrepublikerna sina egna versioner, istället ordnades mer påkostade varianter som var öppna för deltagare från hela ex-Jugoslavien. Till en början gick det lite trevande och publiken röstade mest på sina ”egna” deltagare.

I Operacija Trijumf 2008 ändrades allt då den bosnienserbiske rocksångaren Vukašin Brajić charmade alla och fick tittare från alla deltagande republiker bakom sig. I finalen blev han tvåa och tillsammans med ett par medtävlare bildade han OT Bend som ställde upp i den serbiska uttagningen till ESC 2009.

Det måste ha varit lite av en dröm för bosnisk tv att få Vukašin på kroken och till deras stora glädje tackade han ja till att representera sitt hemland i Oslo. ”Munja i grom” (”Blixt och dunder”) presenterades för publiken i ett särskilt program. I efterhand bestämde man sig för att sjunga på engelska istället, men textidén förblev densamma.

Texten handlar på ytan om ett par som har svårt att finna varandra, som har svårt att förlåta det som hänt i det förflutna, som är blixt och dunder som håller varandra i handen. Mellan raderna handlar det naturligtvis om Bosnien-Hercegovina självt, vars båda delrepubliker fungerade allt sämre tillsammans, och behovet av att försöka enas och skapa ett fungerande land.

Sin vana trogen tog sig Bosnien-Hercegovina till final men halkade lite längre ned i resultatet än man vant sig vid. Vukašin Brajić har hållit sig kvar inom musiken men har inte riktigt levt upp till de förväntningar som ställdes på honom efter genombrottet och har de senaste åren släppt ny musik högst sporadiskt.



Vukašin Brajić / Thunder And Lightning (Bosnien-Hercegovina 2010)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

24 juli 2018

Peace Will Come / Georgien 2008

Efter att ha gjort en på många sätt spektakulär och progressiv debut i Helsingfors var möjligen Georgiens andra bidrag en mindre besvikelse. "Peace Will Come" var visserligen en städad och prydlig - om än aningens förutsägbar - önskan om fred framförd av en sångerska med högt tonläge och en distinkt röst.

Diana Gurtskaya föddes i Abchazien i juli 1978 och var blind sedan födseln. Trots att Sovjetunionen knappast var den ideala platsen för ett barn med funktionsnedsättning upptäcktes Dianas musikaliska talanger tidigt och hon flyttade till Tbilisi som väldigt ung för att få en ordentlig musikutbildning.

Året innan hade hon ställt upp i den vitryska uttagningen samt tagit emot ett hederspris utdelat av Vladimir Putin. Då hon vann den georgiska finalen genomförde hon ett rätt spektakulärt klädtrick som förbättrades ytterligare inför Belgrad. Något förvånande tog sig Diana till final och fick där en ännu bättre placering än man fått året innan.

Vädjan om fred hjälpte föga. Den 8 augusti 2008 utbröt krig i Georgien då de ryskspråkiga utbrytarrepublikerna Abchazien (där Diana Gurtskaya föddes) och Sydossetien bröt sig loss med hjälp av ryska trupper. Sedan dess är de båda områdena de facto självständiga även om deras självständighet endast erkänns av ett fåtal länder, däribland Ryssland.

Georgien vägrade först att delta vid ESC 2009 i Moskva men anmälde sig efter en del påtryckningar från EBU. Georgierna valde helt fräckt ut den utstuderat provocerande (och för all del mycket underhållande) "We Don't Wanna Put In" med Stephane & 3G. När EBU underkände texten vägrade man ändra den varpå Georgien uteslöts ur tävlingen.

Diana Gurtskaya är idag gift med en högt profilerad advokat i Moskva och är av allt att döma populär i maktens korridorer. 2014 undertecknade hon en petition till stöd för Vladimir Putin och Rysslands handlande på Krim.



Diana Gurtskaya / Peace Will Come (Georgien 2008)
11:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

22 juli 2018

Silent Storm / Norge 2014

Varje år sedan 2006 hade NRK - tydligt inspirerade av Sveriges melodifestival - ordnat semifinaler runt omkring i landet innan man låtit Norsk Melodi Grand Prix kulminera i en stor final i Oslo Spektrum. Nu hade ett nytt team tagit över rodret och förändringens vindar blåste.

Man behöll semifinalerna men höll samtliga tre i en teater i Oslo, dessutom tre kvällar i rad. Man ville skapa en mer avskalad och organisk stämning än tidigare år men varken tidningarna eller tittarna var med på noterna. Pressen skrek att Melodi Grand Prix ödelagts och tittarsiffrorna blev riktigt låga.

Kanske att den massiva kritiken skrämt bort publiken för inte heller finalen drog till sig några större tittarskaror. Startfältet var inte så dumt, men vad spelar det för roll när ingen ser på? Programmakarna fick verkligen någonting att fundera på inför 2015.

Annars var vinnarlåten skriven av precis den typens deltagare man gissar att NRK var ute efter. Josefin Winther var ett ungt och ambitiöst popsnöre med gott anseende och en hel del radiospelningar på meritlistan.

"Silent Storm" hade hon skrivit för sin kusin, glasmästaren Carl Espen Thorbjørnsen. I en fin intervju för QX berättade Josefin om hur hon känt till kusinens vackra röst och hans längtan efter att få sjunga inför människor och hur hon skapade en personlig och intim sång om hur hon uppfattade honom och hans person.

Det avskalade och uppriktiga fungerade i Köpenhamn där Norge landade på en fin åttondeplats. På hemmaplan var det motigare - för första gången sedan 2006 tog sig inte det norska bidraget in på den officiella norska topplistan trots att den streamades flitigt - och Carl Espens riktigt stora genombrott uteblev.



Carl Espen / Silent Storm (Norge 2014)
8:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

20 juli 2018

Power To All Our Friends / Storbritannien 1973

Som 18-åring hade Harry Webb fått sitt magnifika genombrott med "Move It" och nu skulle han för evigt vara Cliff Richard för publiken. Hitsen radade upp sig och den unga stjärnan spelade också in flera filmer. Publiken älskade honom.

Det var bara inte alltid så lätt att vara idol. Efter The Beatles stora genombrott hamnade han lite grann i bakvattnet och började kännas aningens passé. 1964 fann han Gud, blev djupt religiös och var nära att ge upp hela sin karriär.

1968 hade han kommit tvåa vid ESC i London med "Congratulations". Under flera år var den brittiska uttagningen inkorporerad som en del av Cliff Richards egen tv-show och 1973 frågade BBC än en gång om han kunde tänka sig att representera dem.

Precis som 1968 tog Cliff kontroll över den nationella finalen på ett sätt som inga andra artister tillåtits göra och låten som tydligtvis var hans egen favorit vann med stor marginal.

"Power To All Our Friends" var en betydligt mer progressiv låt än "Congratulations" varit och i Luxemburg blev den historisk genom att vara det första bidraget någonsin som använt sig av förinspelad musik på band tillsammans med orkestern. Det lär ha tagit en hel del av repetitionstiden innan man fick det att fungera som det skulle.

Varför Cliff Richard hade tackat ja till att tävla på nytt förblir en gåta. Han hade varit oerhört nervös redan i London och i Luxemburg höll han på att gå under av rampfeber. Inför finalen lugnade han sig med en så stor dos valium att hans manager hade svårt att väcka honom i tid.

Än en gång fick han stryk med knapp marginal - nu kom han trea efter Luxemburg och Spanien - och även om låten blev en internationell hit blev den inte så stor som man skulle förväntat sig. Cliff Richard befann sig i en karriärsvacka som skulle hålla i sig till slutet av decenniet då han på nytt blev en hitmaskin med låtar som "Miss You Nights" och "We Don't Talk Anymore".



Cliff Richard / Power To All Our Friends (Storbritannien 1973)
3:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

18 juli 2018

Love Symphony / Slovenien 2009

Andrej Babić hade redan tävlat fyra gånger för fyra olika länder och helt klart nöjde han sig inte med att vara en vanlig enkel liten låtsnickare. Han hade ambitioner. Två år tidigare hade han vävt in opera i det slovenska bidraget och nu skulle det bli ännu mera klassiskt på menyn.

Quartissimo var ett gäng välutbildade musiker som gärna flirtade med lite mer moderna tongångar. Klassisk musik uppiggad med poppiga arrangemang hade visat sig vara en populär och lukrativ genre.

Andrej Babić parade ihop stråkkvartetten en körsångerska han arbetat med tidigare. Martina Majerle hade rötterna i såväl Slovenien som Kroatien och hade körat bakom Babić bidrag 2003 och 2007. Nu fick hon sjunga de inte alltför många raderna i den till största delen instrumentala "Love Symphony".

Låten började bra men var just inget mer än ett tre minuter långt intro. En uppbyggnad inför någonting som aldrig kom. Tittarna var inte imponerade och för första gången missade Babić finalen.

Kanske berodde det också delvis på att man inte var ensamma om att bjussa på stråkar det här året. Såväl Estland som Norge blåste på med fioler med betydligt större framgång.

Enligt Wikipedia har Quartissimo fortsatt att spela tillsammans, men gruppens webbsida finns inte längre. Martina Majerle har fortsatt vara en efterfrågad körsångerska hemma i Kroatien och har sjungit kör på hela sju ESC-bidrag (2018).



Quartissimo / Love Symphony (Slovenien 2009)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

16 juli 2018

Ding Dong / Israel 2011

Att komma tillbaka och tävla en gång till i ESC hade ofta varit en ganska bra idé. Om juryn gillat dig en gång var det högst sannolikt att de skulle gilla dig på nytt. Till och med tidigare vinnare kom tillbaka och lyckades för det mesta rätt bra.

Sedan kom telefonomröstningen och ställde den gamla världens sanningar på huvudet. Tittarna hade betydligt kortare minne och gamla meriter betydde plötsligt väldigt lite. Återkommande vinnare halkade allt längre ned i resultatlistan: Carola hade blivit femma 2006, Charlotte Perrelli fick en artondeplats 2008 och Niamh Kavanagh kom trea från slutet 2010.

I Düsseldorf 2011 återfanns två tidigare vinnare i startfältet: dels värdlandets Lena som vunnit hela kalaset året innan, dels Israels Dana International som vunnit med "Diva" 1998 och även tävlat som låtskrivare 2008.

Dana hade själv skrivit "Ding Dong" och hade blivit en betydligt varmare och tryggare artist sedan segern i Birmingham. Däremot var själva låten ett frågetecken. Här fanns en riktigt snygg vers och en lång elegant brygga mellan refrängerna, men resten? Refrängen är slätstruken och titeln töntig. Kunde ingen bara ha bett Dana att jobba lite mer på låtskrivandet?

Om tidigare vinnares placeringar varit besvikelser de senaste åren stod Dana International direkt på näsan och gick inte ens vidare från sin semi. Kanske skrämde det andra vinnare som varit sugna på comeback, för det skulle ta ända fram till 2018 innan en tidigare vinnare vågade ställa upp på nytt.

Till all lycka satte misslyckandet i Düsseldorf inga större spår i Danas karriär hemma i Israel, där hon varit domare i flera talangjakter i tv och släppt ny musik vid sidan av att vara en högljudd hbtiq-aktivist.



Dana International / Ding Dong (Israel 2011)
15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

14 juli 2018

Refrain / Schweiz 1956

När Schweiz skulle stå värd för den europeiska radiounionens internationella sångtävling var det ingen stor överraskning att man valde att låta sig representeras av sin allra största sångstjärna.

Lys Assia - egentligen Rosa Mina Schärer - hade börjat sin bana som dansös men fick så småningom chansen att stå i fokus och sjunga. 1942 fick hon sitt första skivkontrakt och åtta år senare fick hon en stor hit i den tyskspråkiga världen med "Oh, mein Papa" från operetten Das Feuerwerk.

I den schweiziska finalen - 1956 föreskrev reglerna att samtliga länder skulle anordna offentliga och tv-sända uttagningar - sjöng Lys fem av elva bidrag och kom föga förvånande både etta och tvåa.

Detta första år ställde samtliga sju deltagarländer upp med två bidrag var och tillsammans med Luxemburgs Michèle Arnaud förblir Lys Assia den enda artist som tävlat med två låtar samma år.

Juryn bestod av två ledamöter per land som på plats i Lugano följde sändningen via en tv-apparat innan de röstade fram vinnaren. Luxemburg sparade pengar genom att hyra in två schweizare på plats. Då var det inte så underligt att ett av värdlandets båda bidrag utropades som segrare i slutändan.

Lys Assia blev så rörd efter segern att hon tappade texten i vinnarreprisen och fick be orkestern att börja om. "Refrain" blev ingen kommersiell hit men är en tidlös och elegant chanson, och en värdig första vinnare.

Lys Assia fortsatte att spela in skivor fram till mitten av 1960-talet och representerade Schweiz på nytt 1957 och 1958.



Lys Assia / Refrain (Schweiz 1956)
1:a plats av 14 bidrag i Lugano

12 juli 2018

Requiem / Frankrike 2017

Frankrike var nästan tillbaka i toppform - Amir hade blivit en riktig kioskvältare på hemmaplan som lyckats med det mesta. Utom att riktigt slå knock på tv-tittarna runt om i Europa. Kanske kunde samma team lyckas bättre på ett andra försök?

Låtskrivaren Nazim Khaled (som varit med och skrivit ”J’ai cherché” hade en sjungande flickvän som han skrivit låtar tillsammans med i flera år och som gärna ville visa upp sig för en större publik. France 2 gjorde tummen upp och gav grönt ljus.

Alexandra Maquet var född i Lyon i en familj där pappan var framgångsrik företagsdirektör och mamman en väletablerad konstnär. Hon var äldst av fyra döttrar och visade sig tidigt språkbegåvad men när familjen flyttade till Miami trivdes hon inte alls. Efter ett år flyttade hon som 17-åring ensam hem till Frankrike igen.

Under artistnamnet Alma uppträdde hon ett par gånger i tv och tack vare crowdsourcing kunde hon spela in och ge ut sin första singel 2014. När hon blev utvald av fransk tv hade hon just skrivit kontrakt med ett stort bolag och gett ut sitt första album.

Besvärligt nog visade sig den utvalda låten "Requiem" ha framförts vid en konsert redan i januari 2015. Såväl EBU som France 2 bestämde sig för att detta inte var något stort problem och Alma fick stå kvar som representant med en nedkortad version där ett par textrader i refrängen var på engelska. Regler är till för att ignoreras, tydligen.

Väl på plats i Kiev stod Alma alldeles ensam på den stora scenen med en kraftfull projektion av Paris bakom sig. Snyggt och påkostat, men möjligen gjorde den en och annan tittare en aning åksjuk.

Nog för att en och annan kanske irriterat sig på att fransmännen fått bryta mot reglerna ostraffat men när juryn röstat klart låg fransmännen på en löjeväckande låg nittondelars med 45 poäng. Tittarna drog upp Alma ordentligt till slut men varför höll juryn ner en snygg förhandsfavorit på det sättet?

"Requiem" blev en hit på de franska topplistorna och det skrevs mycket om såväl tävlingen som Alma i fransk media. Nu bestämde France 2 att tiden var mogen att införa en nationell final som kunde bli populär och mäta sig med exempelvis Sveriges melodifestival.



Alma / Requiem (Frankrike 2017)
12:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

10 juli 2018

Pioneer / Ungern 2016

Den ungerska finalen A Dal gnolade in på sin femte årgång och var fortfarande en succé på heammplan. Intresset för såväl ESC som de artister man skickade iväg dit förblev massivt hos den ungerska publiken och landets artister ville gärna ha en av de fyrtio platser som erbjöds i startlistan.

Fehérvari Gábor Alfréd var en av de lyckligt utvalda. Han var en karismatisk 25-åring från Ungerns sjätte stad Győr, mitt emellan Wien och Budapest, nära gränsen till Slovakien. Han hade just blivit ett känt namn då han några månader tidigare kommit fyra i talangjakten Rising Star och börjat samarbeta med Kállay-Saunders (Ungern 2014).

Under artistnamnet Freddie vann han hela den nationella finalen och fick en stor hit på hemmaplan med ”Pioneer”, en sång om hur sunt det är att misstro auktoriteter och upphöjda gudar. Ett rätt aktuellt tema i det alltmer auktoritära Ungern.

I Stockholm kom Freddie fyra i sin semifinal men några dagar senare i finalen räckte paketet inte längre än till en rätt blygsam placering.

Freddie var ändå fast etablerad på hemmaplan och har haft ett par ordentliga hits till. Dessutom har han uppmärksammats som programledare för A Dal 2018 och som Ungerns kommentator vid ESC i Lissabon.



Freddie / Pioneer (Ungern 2018)
19:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

8 juli 2018

Invincible / Sverige 2006

Carola hade ett par rätt stökiga år bakom sig. Hon hörde absolut till Sveriges mest kända artister och hennes ”Jul i Betlehem”-projekt hade gått rakt in i folksjälen och blivit en stor framgång, men i övrigt gick karriären inte direkt som på räls.

Flera försök att blåsa nytt liv i skivartisten Carola hade slutat med ljumna halvmesyrer - inte minst då hon ville slå an en rockigare ton med hjälp av Jocke Berg från Kent bara för att tappa modet halvvägs genom inspelningen och göra en betydligt mer slätstruken popproduktion istället.

Dessutom hade den häggkvistska tungan börjat slinta allt oftare i offentligheten och sångerskan gjorde flera uppmärksammade uttalanden - bland annat om sin inställning till homosexualitet - som skulle följa henne i många år.

Flera gånger uppträdde hon irrationellt och okontrollerat, som då hon under ”Allsång på Skansen” 2005 slet en stor blomma med jord och allt ur dekoren och slängde på en tjej i publiken. Här någonstans uppstod ”Cirkus Carola”, där allt uppstyr runt sångerskan tog allt fokus från hennes artisteri.

Kanske var det ett försök att ta tillbaka kontrollen över hur svenskarna uppfattade sin stjärna när Carola nu ställde upp i Melodifestivalen en fjärde gång (efter 19831990 och 1991). I så fall var det bara en halv framgång. Carola stormade in i tävlingen med sin gamla stormvindfläkt uppskruvad på stormstyrka, omgiven av mer mediacirkus än någonsin tidigare.

Trots rejäla röstproblem i finalen vann Carola en sann utklassningsseger i Globen med den svenska versionen ”Evighet” som hon själv skrivit den svenska texten till. Nu slog de svenska tidningarna på trumman rejält - å ena sidan laddade de för en femte svensk seger, å andra sidan ville man exponera varje liten antydan till vansinne eller extravagans hos den egna artisten.

Inför finalen målade man upp en tvekamp mellan Carola och värdlandets Anna Vissi som enda tänkbara scenario och många svenska hakor tappades då Sverige gick igenom röstningen utan att få en enda tolva. Sällan hade en femteplats känts lika blek som den här.

Väl hemma i Sverige hade Carola en framgångsrik sommar men nu hade man en gång för alla etablerat att hon var en kändis man fick säga vad som helst om och som man fick skämta hur grovt som helst om. Det verkade inte längre finnas någon gräns.

Två år senare var Carola tillbaka i Melodifestivalen, nu i duett med Andreas Johnson. Nu blev hela pådraget lite för mycket, tåget spårade ur och ”One Love” tog sig inte ens till final. Det planerade 25-årsjubileumet för Carolas genombrott kom av sig rejält.

Carola Häggkvist har ändå visat sig vara en riktig naturkraft som behållit en trogen publik och som behållit en lyskraft som fascinerar även hennes belackare.



Carola / Invincible (Sverige 2006)
5:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

6 juli 2018

The Fire In Your Eyes / Israel 2008

Utan att ha någon större erfarenhet av att sjunga inför publik hamnade 20-årige Boaz Mauda med i Kokhav Nolad 2007 - den israeliska versionen av Pop Idol. Såväl juryn som tittarna gillade vad de såg och i slutet av augusti stod unge Boaz - vars röst beskrevs som en blandning av David D'Or (Israel 2004) och Dana International (Israel 1998) - som segrare.

Några månader senare beslutade IBA internt att skicka den unge sångaren till ESC i Belgrad för deras räkning. I en privat nationell final fick Boaz sjunga fem låtar som sedan röstades på av tittarna och en mindre skara experter.

Trots att "Parparim" ("Fjärilar") - en duett mellan Boaz och Oshrat Phapir - var den stora favoriten att vinna stod istället "Ke'ilu kan" ("Som här") som segrare. Kanske man föredrog en låt där Boaz sjöng solo, kanske hjälpte det att vinnarlåten var skriven av en viss Dana International.

Inför Belgrad bytte man ut låtens titel till "The Fire In Your Eyes" och kören byttes ut mot ett gäng spralliga och dansglada killar. Det israeliska paketet gjorde ett viss intryck och seglade enkelt in i finalen där man hamnade bland de tio främsta.

Boaz släppte flera framgångsrika låtar under de kommande åren - bland annat ett samarbete med två av sina medtävlare från Belgrad: Sirusho från Armenien och Jelena från Serbien - men verkar med åren ha intresserat sig alltmer för religion och religiösa studier och låtit sångkarriären kommit alltmer i skymundan.



Boaz Mauda / The Fire In Your Eyes (Israel 2008)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

4 juli 2018

Fleur de liberté / Belgien 1974

Trots att man kommit näst sist i Edinburgh 1972 behöll RTB samma uttagningsmodus när det åter var dags för ett franskspråkigt bidrag från Belgien och utsåg en artist på förhand som fick framföra samtliga bidrag i den nationella finalen. Varför ändra ett koncept som inte fungerar, liksom?

Helt ärligt hade man gjort sin läxa lite bättre den här gången. Jacques Hustin var en erfaren artist som startat sin bana redan som 15-åring. Några år senare vann han sångtävlingen i belgiska Spa, gav ut sin första LP och flyttade till Paris för att pröva lyckan på den notoriskt svåra kabaretscenen.

I den nationella finalen sjöng Jacques Hustin sex bidrag och sedan fick tittarna rösta fram vinnaren genom att skicka in vykort. Vinnarlåten "Fleur de liberté" ("Frihetens blomma") - skriven av Jacques Hustin själv - hade ett tydligt socialt budskap och var skriven i en dramatisk, berättande stil med långa traditioner i Belgien.

I Brighton gav Jacques och hans kör gav ett själfullt framträdande och imponerade på domarna i tre länder: den grekiska juryn gav hälften av sina tio poäng till Belgien som rusade upp på en andraplats. Sedan tog utdelningen slut och belgarna föll tillbaka i resultatet.

RTB var nöjda ändå och året efter fick Jacques Hustin en egen tv-show som tack för besväret. 1978 ställde han upp på nytt i den belgiska finalen med "L'an 2000, c'est demain" ("År 2000 är imorgon") men blev slagen av Jean Vallée som sedan tog Belgiens dittills bästa placering i Paris.

Jacques Hustin fortsatte att sjunga och uppträda och engagerade sig dessutom för artisters och upphovsmäns rättigheter. 1988 hade han tröttnat på turnélivet och lade sången på hyllan. Istället ägnade han sig åt att måla och att driva ett eget konstgalleri. 2009 avled Jacques Hustin, 69 år gammal.



Jacques Hustin / Fleur de liberté (Belgien 1974)
Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton

2 juli 2018

Viel zu weit / Tyskland 1993

Att låta Mitteldeutscher Rundfunk - med huvudkontor i Leipzig och med rötterna i den östtyska statstelevisionen - ta hand om ESC-deltagandet hade kanske sett ut som en god idé på pappret i det nyligen återförenade Tyskland men slutresultatet framstod oftast som rätt taffligt.

Det var inte nödvändigtvis så att MDR helt saknade kunnande och fingertoppskänsla på det sätt som den mediokra nationella finalen man ordnade 1992 hade antytt. När man nu satsade på att välja internt lyckades man faktiskt få en riktigt stor akt ombord på tåget.

Det enda riktigt underliga är att MDR inte en enda gång under sina år som ESC-general satsade på en artist från det tidigare DDR.

Münchener Freiheit hade bildats i München 1980 - gruppnamnet är taget efter ett torg i hemstaden - och lät sig inspireras av Die Neue Deutsche Welle, den tyska varianten av punk och new wave. 1986 kom det stora genombrottet med singeln "Ohne dich (schlaf ich heut' Nacht nicht ein)" och de närmaste åren låg man högt på de tyska listorna och gruppens album sålde guld.

Man gjorde också ett försök att slå sig in på en internationella marknaden och lyckades under namnet Freiheit få en mindre hit med "Keeping The Dream Alive" 1989.

"Viel zu weit" ("Allt för långt bort") var skriven av bandets sångare Stefan Zauner och lät ganska lik gruppens tidigare hits. Vad man inte visste än var att Münchener Freiheit hade sin storhetstid bakom sig. "Liebe auf den ersten Blick" från året innan skulle visa sig vara gruppens sista stora hit.

I Millstreet gav man ett kompetent om möjligen lite svalt framträdande. Man fick åtta poäng från Italien som röstade först men sedan sinade flödet och för tredje året i rad fick Tyskland en svag placering.

Även om de kommersiella glansdagarna var förbi är Münchener Freiheit än idag ett populärt och uppskattat liveband. 2011 hoppade Stefan Zauner av och ersattes av Tim Wilhelm.



Münchener Freiheit / Viel zu weit (Tyskland 1993)
18:e plats av 25 bidrag i Millstreet

30 juni 2018

Olou tou kosmou i elpida / Grekland 1992

Grekernas av naturen rätt korta tålamod var nu prövat till bristningsgränsen. Man ställde upp och satsade och trodde och hoppades men man fick inget av den framgång man förväntat sig. Särskilt 1987 och 1991 var rejäla slag i ansiktet på det grekiska självförtroendet och nu skrotade man den nationella finalen.

ERT tillsatte istället en speciell jury som fick i uppdrag att välja ut bästa tänkbara bidrag inför Malmö. Man vet att Lia Vissi (Cypern 1985) kom på andra plats, precis som hon gjort 1991, medan vinnaren blev Christos Lagos som skrivit ”Olou tou kosmou i elpida” (”Ett hopp för världen”).

Christos Lagos var en mångsidig musiker och året innan hade han spelat keyboards bakom Sophia Vossou i Rom. Hans låt var en dramatisk och orientalisk poplåt, i ett snyggt och uppdaterat arrangemang, som lika görna kunde varit hämtad från någon typ av agentfilm. Vid mikrofonen stod Kleopatra Pantazi som var Christos Lagos partner såväl på scenen som utanför.

Makedonien - Greklands nya grannland i norr - hade antagit en ny flagga prydd av en Verginasol, en av grekernas viktigaste nationella symboler och en länk mellan det moderna Grekland och det antika Makedonien. Den grekiska delegationen markerade sitt missnöje dels genom att låta Kleopatra bära ett stort smycke inspirerat av Verginasolen i förhandsvideon, dels genom att dela ut liknande smycken till alla andra delegater på plats i Malmö.

Trots att juryn 1992 tog ett kraftigt steg tillbaka mot mer traditionella låtar hamnade Grekland på en femteplats, vilket tillsammans med 1977 var landets dittills bästa placering. Dessvärre blev låten ingen kommersiell succé på hemmaplan och det utsökta album Kleopatra och Christos Lagos släppte efter finalen gick även det rätt spårlöst förbi.

Paret arbetade på ett nytt album då Christos Lagos år 2003 omkom i en bilolycka. Kleopatra tog förlusten hårt och avslutade sin karriär med omedelbar verkan. Enligt grekiska Wikipedia har hon valt ett liv som nunna, men det har jag inte sett bekräftat någon annanstans.



Kleopatra / Olou tou kosmou i elpida (Grekland 1992)
5:e plats av 23 bidrag i Malmö

28 juni 2018

Niin kaunis on taivas / Finland 1996

Letar man efter riktigt misslyckade nationella finaler hoppar Euroviisut 1996 fram som en riktigt stark kandidat. Efter ett år i utvisningsbåset vågade man inte riktigt lita på att publiken fanns kvar, så man parade ihop eurovisionsuttagningen med EMMA - årets finska grammisgala.

I Esbos kulturcentrum i Hagalund satt nu en rätt uttråkad publik genom tio eurovisionskandidater i väntan på den gala de egentligen kommit för. För andra gången skulle de finländska tittarna få välja vinnare genom att telefonrösta så först spelade man upp bidragen, sedan drog man igång EMMA-galan. Bland de som ringde in och röstade skulle man dessutom lotta ut fina priser.

Uppspelningen gick inte speciellt smidigt. När Jasmine började sjunga som sjätte kandidat var hennes mikrofon inte påslagen, så hon fick sjunga om. Mer allvarligt var att ett annat bidrag - "Rakkauden kirja" ("Kärlekens bok") med Eija Kantola - drabbades av ett tekniskt haveri.

Såväl bilden som ljudet försvann ur rutan under låtens sista refräng och Eija Kantola fick inte sjunga om. "Man kan bara spekulera i hur många röster jag förlorade" suckade sångerskan efteråt, men kanske var det lika bra att hon inte vann då låten snabbt - och med all rätt - anklagades för att vara ett plagiat av George Michaels "Careless Whisper".

Kvällens verkliga skandal kom i dagen då samtliga grammisar var utdelade och vinnaren av Euroviisut skulle utropas. Bleka i synen fick programmets ansvariga erkänna att telefonröstningen hade kollapsat och att inget resultat kunde ges. Känslorna svallade i artistrummet och det var gissningsvis inget roligt att vara projektledare den kvällen.

Resultatet fick istället ges i en specialsändning tre dagar senare. Då fick man dessutom krypa till korset och erkänna att några priser inte kunde lottas ut då man glömt att söka tillstånd för att ordna lotteri.

Än mer graverande var ändå de elaka rykten som fortsatte att förfölja programmet. Hur hade man egentligen återskapat resultatet? Hur var det ens möjligt? De elakaste rösterna antydde att hela resultatet hittats på av producenterna.

Kritiken lade sig ändå en smula då "Niin kaunis on taivas" ("Himlen är så vacker") tog sig vidare i den underliga och interna semifinalen inför Oslo. När alla siffror offentliggjordes visade det sig att Finland och Ungern delat på den sista tillgängliga platsen och det blev slipsbrytning innan Finland räknades in och Ungern åkte ut.

Jasmine Valentin var en rätt oerfaren tjugoåring som var självlärd musiker och ett av tio syskon i en romsk familj. I Oslo var hon nervös och osäker och lät sig stylas till oigenkännlighet i en osmickrande klänning och en minst lika osmickrande permanent. Jasmine sa själv efteråt att om hon sett sig själv i en spegel först hade hon vägrat gå ut på scenen. I direktsändning inför hela Europa sjöng hon dessutom fel och hamnade på allra sista plats och så rasade Finland ut ur ESC igen.

Jasmine gav ut två album men blev aldrig något stort namn och har genom åren jobbat mer utanför Finland. Det skulle ta flera år innan Yle fick ordning på sin nationella final igen men riktigt lika illa som 1996 har det till all lycka inte gått på nytt.

Låtskrivaren Timo Niemi var redan vid finalen i Oslo svårt sjuk och avled i augusti 1996.



Jasmine / Niin kaunis on taivas (Finland 1996)
23:e plats av 23 bidrag i Oslo

26 juni 2018

Shine / Österrike 2013

För alla de som hoppades att Österrike skulle hållas kvar i Eurovision Song Contest efter att ha hoppat av åtskilliga gånger under de senaste tio åren fanns det all anledning till oro. Landets comeback i Düsseldorf hade gått ganska bra men året efter i Baku hade man kommit på allra sista plats i sin semifinal.

ORF hade en tradition av att surna till när det inte gick bra och något som kunde tolkas som en fingervisning i det här fallet var att man lät den nationella finalen inför Malmö krympa ihop till bara fem bidrag istället för de tio man haft 2011 och 2012.

Vann gjorde en ung veteran. Trots att hon bara var 18 år hade Natália Kelly hunnit med en hel del. Denna unga brasiliansk-amerikanska hade kommit till Österrike som sexåring och hade börjat studera musik i samma veva. Hon hade spelat med i en barnmusikal, vunnit såväl en poptävling som en tävling i klassisk sång. Dessutom hade hon varit en av medlemmarna i barnpopgruppen Gimme 5.

2011 vann hon en tv-sänd talangjakt som förvirrande nog hette "The Voice" utan att vara det internationella format som började erövra världen vid samma tid.

"Shine" var en trevlig men rätt lättglömd låt som visserligen blev en mindre hit hemma i Österrike men som inte var i närheten av att kvalificera sig för lördagens final. Natália släppte ett album i samma veva men verkar inte ha gjort något större väsen av sig som artist sedan dess.

Glädjande nog drog inte ORF öronen åt sig den här gången heller men skrotade den nationella finalen för att istället välja 2014 års representant internt. Inte alls en dum idé, skulle det visa sig.



Natália Kelly / Shine (Österrike 2013)
14:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

24 juni 2018

Net als toen / Nederländerna 1957

Så mycket hinner hända på ett enda år. I Lugano hade Corry Brokken känt sig grön och bortkommen och helt i skuggan av den magnifika Lys Assia som lyst och strålat som den stjärna hon var.

Corry hade fått ögonen på sig efter sitt internationella gästspel och nu öppnades en mängd dörrar för den unga sångerskan som snabbt blev efterfrågad och skaffade sig betydligt mer erfarenhet än hon tidigare haft.

Hon ställde upp på nytt i den nationella finalen, där fyra artister sjöng två låtar var innan tittarna fick rösta genom att skicka in vykort. Intresset var mycket större än året innan - då man använt samma modus - och vinnarlåten fick fler röster än alla fjolårets bidrag tillsammans. Corry blev etta och tvåa, Marcel Thielemans trea och fyra, John de Mol femma och sexa och Hea Sury kom näst sist och sist.

Nu var det Corrys tur att imponera på sina medtävlare - Storbritanniens Patricia Bredin berättade i en intervju många år senare vilket intryck Corry gjort - och nu gav hon dessutom Lys Assia storstryk i omröstningen. Nederländerna tog ledningen i första omgången och stannade kvar i ledningn hela vägen.

”Net als toen” (”Precis som då”) är dessutom den enda låt som fått poäng från samtliga andra deltagarländer under de år man använt det poängsystem där varje lands jury har tio medlemmar som var och en får ge en enda poäng till sin favorit.

Idag skulle vinnarlåten nog fått sina fiskar varma i tidningarna efter finalen då man bröt mot en av de få regler som fanns uppställda. EBU hade bestämt att inget tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut, och det är den längden "Net als toen" har på skiva.

I Frankfurt hade man av någon anledning kastat in ett långt fiolsolo av Sem Nijveen och man bröt tidsregeln med råge, dock inte lika mycket som Italien vars låt är alla tiders längsta bidrag.

Trots segern blev låten ingen kommersiell hit, varken hemma i Nederländerna eller utomlands. Corry fick ändå spela in den på såväl franska som tyska - vid den här tiden kändes det ännu inte så viktigt att sjunga på engelska - och nu började det tyska skivbolaget satsa på henne rejält. Några år senare skulle det börja ge utdelning på riktigt.



Corry Brokken / Net als toen (Nederländerna 1957)
1:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

22 juni 2018

I Hear Your Heart / Lettland 2006

Under medeltiden förbjöds periodvis alla former av musikinstrument från kyrkorummet - utom den eviga orgeln, naturligtvis - och nästan all sång fick framföras utan ackompanjemang. Att sjunga utan komp har ända sedan dess kallats a capella efter italienskans "alla capella" - "som i kyrkan".

På svenska ser man ibland stavningen "acapella", vilket ordagrant skulle betyda att sjunga för en liten get. En och annan av genrens belackare tycker kanske att jämförelsen med getter inte är så dum.

Hur som helst tog det förvånansvärt länge innan genren letade sig in i ESC. Voice Male hade blivit populära i den belgiska finalen 1999 och fick spela in en låt med självaste Sertab Erener (Turkiet 2003). Ba'Six kom tvåa i den danska uttagningen 2001 med "I Australien". Men de första som sjungit a capella i ESC var lettiska Cosmos.

Bandet - som egentligen hette Vocal Group Cosmos - bildades i Riga 2002. Två år senare vann man den stora sångtävlingen i Jurmala och uppmärksammades i hela det forna Sovjet. Påpassligt nog spelades gruppens andra skiva in även i en rysk version, färdig för export.

"I Hear Your Heart" var en käck men bra låt som möjligen tog lite onödigt lång tid på sig att hitta fram till sin refräng för att riktigt fungera i en telefonomröstning. Efter ett fint resultat i Kiev 2005 var Lettland färdigt i final, så det spelade inte så stor roll.

Sjunga kunde killarna i Cosmos helt klart men dessvärre vågade de inte riktigt lita varken på sin egen förmåga eller på sitt bidrag och tog till en helt onödig visuell gimmick där en sångbok förvandlades till en rätt töntig dansande robot.

I sista sekund kom man på att man dessutom ville ha en sista effekt: ett heliumfyllt hjärta som skulle sväva iväg upp i rymden. Man hade inte bett om lov att få använda sig av något sådant, men den lettiska delegationen smugglade helt fräckt in en gastub i arenan på finaldagen. Det säger en hel del om den bristfälliga säkerheten i Aten att man lyckades med detta.

Cosmos sjöng vidare med viss framgång men två av medlemmarna började sakna instrument alltmer och bildade parallellt en ny grupp, vitsigt nog kallad Instrumenti. 2010 upplöstes Cosmos medan Instrumenti lever vidare.



Cosmos / I Hear Your Heart (Lettland 2006)
16:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

20 juni 2018

Nagu merelaine / Estland 1994

När den underliga och ogenomtänkta semifinalen för nya deltagare avgjordes i slovenska Ljubljana 3 april hade det inte ens gått två år sedan Estland återupprättade sin förlorade självständighet. Allting var nytt och spännande och utmanande och målet var satt på att bli en del av den europeiska gemenskapen.

Ett delmål var att kasta sig in i Eurovision Song Contest och för det första försöket hade man på förhand utsett den 17-åriga Janika Sillamaa - dotter till författaren och låtskrivaren Kaari Sillamaa (Estland 1996 och 1997) - som fick sjunga åtta kandidater i en väldigt spartansk tv-studio. Entusiasmen var stor och flera av tävlingslåtarna har fått långa liv hemma i Estland, inte minst "Lootus" ("Hopp") som kom på tredjeplats.

Vinnarlåten "Muretut meeld ja südametuld" ("Med sorglöst sinne och hjärtat i brand") var en uppmaning till det unga Estland att vara modigt och tappert inför alla nya utmaningar. Det kunde gott behövas i ett fattigt land där det plötsligt rådde brist på det mesta. Juryn i Ljubljana hade fullt upp med att försöka taktikrösta sina egna länder vidare till Millstreet och det estniska bidraget kom på en femteplats av sju kandidater och kvalade inte vidare.

Året efter var man garanterade plats i den internationella finalen och nu satsade man hårdare och arrangerade en stor nationell final med tio kandidater i Linnahall - Tallinns största auditorium, byggt för de olympiska spelen 1980. Om man året innan satsat på en ung talang vann nu istället en riktigt rutinerad veteran.

Silvi Vrait hade slagit igenom i talangjakten Kaks takti ette 1972 och hade sedan sjungit i olika band, spelat in flera skivor i olika genrer och rört sig i intellektuella och potentiellt samhällsomstörtande miljöer.

"Nagu merelaine" ("Som en havsvåg") var skriven av Ivar Must och hade fått ord av poeten Leelo Tungal, som också skrivit texten till vinnarlåten 1993. På scenen fick Silvi hjälp av vokalgruppen Karavan som också gett ut flera skivor i eget namn.

I Dublin gav Silvi järnet och sjöng så dekoren fladdrade redan från första repetitionen, men ändå blev det flopp. Två poäng från det uppenbart taktikröstande Grekland var allt man fick nöja sig med och nu tappade den estniska pressen hela sitt självförtroende. Ville någon från Europa alls lyssna på vad ett litet land med underligt språk hade att komma med? Till följd av nya regler ramlade Estland ut i utvisningsbåset och fick stå över nästa års final.

Silvi Vrait hade redan sökt sig andra vägar som lärare i språk och musik, men vid sidan av fortsatte hon att vara en älskad och eftertraktad sångerska. Inte minst gjorde hon lycka på musikalscenen i så skilda roller som abbedissan i Sound of Music, fräulein Schneider i Cabaret och Mama Morton i Chicago. 2002 gavs det ut en box med tre CD-skivor fyllda av hennes bästa inspelningar. 2013 drabbades Silvi Vrait av en hjärntumör och den 28 juni avled hon på ett sjukhus i Tallinn.

Anrika Linnahall - det självklara valet som tävlingslokal i händelse att Estland skulle ha vunnit ESC under 1990-talet - sågs mest av esterna som en symbol för den sovjetiska ockupationen och var aldrig en populär lokal. Idag (2018) används den inte alls och står och förfaller mitt i Tallinns hamn.



Silvi Vrait / Nagu merelaine (Estland 1994)
24:e plats av 25 bidrag i Dublin