30 april 2017

Hablemos del amor / Spanien 1967

"Yo soy aquél" hade fått Spaniens dittills bästa placering och förvandlade den unge Raphael från kändis till superstjärna över en natt. Själv var artisten inte nöjd utan att hade förväntat sig en bättre placering. Till de spanska tidningarna sa han att för honom var ESC en död tävling som inte kunde ge honom något.

Ändå tackade han slutligen ja till att representera sitt hemland en gång till året därpå. Kanske handlade det helt enkelt om att den hårt styrda statliga televisionen frågade honom, och de var en viktig faktor för hans artistiska överlevnad. Han var visserligen mycket populär men också kontroversiell.

I ett land där den klassiska manligheten och machokulturen vägde tungt framstod Raphael som en suspekt typ. Han var liten och finlemmad och gestikulerade kraftfullt medan han sjöng. Det spekulerades ständigt om hans sexuella läggning och skämtades om hans bristande manlighet.

I Francos Spanien hade homosexuella män identifierats som en fara för samhället, och feminina män förlöjligades eller - i värsta fall - tvingades genomgå "terapi" för att anpassas till en acceptabel norm. Raphael - som aldrig uppvisat något annat än heterosexuella relationer i offentligheten - kunde snabbt ha utsatts för trakasserier på grund av sin flamboyanta scenkonst och behövde hålla sig väl med de tongivande delarna av samhället.

Man kan läsa mer om Raphael och hans ambivalenta förhållande till medierna och makten i den här väldigt intressanta artikeln.

"Hablemos del amor" kunde möjligen ses som något av en kommentar till Raphaels kritiker:
Vad rör de oss
Alla dessa människor som ser på jorden
Och bara ser jord?
Vad rör de oss
Alla dessa människor som går fram genom världen
Utan att se sanningen?

Än en gång lyckades Raphael förbättra Spaniens personbästa och fick ännu en monsterhit på hemmaplan. TVE bad sångaren att ställa upp en tredje gång - möjligen inspirerade av Österrikes Udo Jürgens som ställde upp tre år i rad och vann på sitt sista försök. Raphael tackade nej och spansk tv tvingades tänka om. Det skulle visa sig gå ganska bra, det med.



Raphael / Hablemos del amor (Spanien 1967)
6:e plats av 17 bidrag i Wien

29 april 2017

Cvet z juga / Slovenien 2007

Andrej Babić hade redan representerat sitt hemland Kroatien 2003 och Bosnien-Hercegovina 2005 innan han hoppade vidare till Slovenien, som inte direkt briljerat i ESC de senaste åren.

Han levererade ett stycke renodlad schlagerpop uppblandad med höga och långa operatoner, framförda av Alenka Gotar - en högt skolad 30-åring med drygt tio års karriär i bagaget. Bland annat hade hon spelat stora roller i La Bohème, Den glada änkan och Trollflöjten, och uppträtt regelbundet i Slovenien, Österrike och Schweiz.

Alenka Gotar sjöng bra och studioversionen förmedlade ett visst vemod mellan alla schlagerklichéer, men när det var dags för livframträdandet fungerade det inte alls lika bra. Trots den musikaliska melankolin var Alenka så glad och bubblig att hon nästan hoppade ur klänningen. Totalt okontrollerad och helt utan den stringens eller återhållsamhet som operastjärnor förväntas besitta.

Europa gjorde ändå tummen upp i semifinalen och för första gången sedan semifinalen införts tog sig Slovenien vidare till final. Trots det verkar inte Alenka ha lyckats skapa sig ett riktigt namn efter ESC. Idag är hennes webbplats nedsläckt och den senaste nyheten gällande henne var att hon gift sig 2015.



Alenka Gotar / Cvet z juga (Slovenien 2007)
15:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

28 april 2017

One Step / Österrike 1997

Allting går att sälja med mördande reklam. Kanske var det en slogan som gjort intryck på den österrikiska televisionen som under flera år satsade hårt på att marknadsföra sina bidrag under repetitionsveckan med hjälp av olika trick och knep.

Österrike visste alltid att dela ut pins och knappar och klistermärken och blinkande studsbollar och alla möjliga sorters artiklar och produkter som skulle få journalisterna på plats på gott humör och vilja skriva spaltkilometrar om hur fantastiskt bra de österrikiska bidragen var. Kanske kunde det ge en extra poäng eller två i protokollet.

Det briljanta PR-trick man tänkt ut för Dublin 1997 var inget mindre än en struts. Inte en livs levande, men en inhyrd irländsk taxichaufför utklädd till en struts. Vitsen var naturligtvis att "ostrich" låter ganska likt "Austria", liksom "autruche" och "Autriche". Var strutsen än dök upp hade den med sig en skylt med texten "Austria 12 points".

Bidraget ifråga var skrivet av Marc Berry som varit med redan i gruppen Blue Danube 1980 och även skrivit Österrikes bidrag 1990. Bettina Soriat var en rutinerad och proffsig musikalskådis som året innan sjungit i den högst dansglada kören bakom det österrikiska bidraget.

Allting var snyggt genomfört men långt ifrån en vinnare och "One Step" fick nöja sig med enstaka ströpoäng. Ironiskt nog fick strutsen rätt till slut - när röstningen var färdig hade Österrike fått exakt tolv poäng.



Bettina Soriat / One Step (Österrike 1997)
21:a plats av 25 bidrag i Dublin

27 april 2017

Cool Vibes / Schweiz 2005

Schweiz hade verkligen inte briljerat i tävlingen de senaste tio åren och de inhemska artisterna fick storstryk i den internationella finalen år efter år. I den allra första semifinalen i Istanbul 2004 kom Schweiz på allra sista plats med noll poäng. Skam över federationen!

Man hade tidigare lyckats bra med utländska sångerskor som Céline Dion (1988) och Annie Cotton (1993) och hade redan i tävlingens barndom ofta lånat in artister från andra länder. Nu letade man bara på ett helt annat ställe än de flesta skulle ha väntat sig.

Vanilla Ninja hade startat som ett ganska skramligt rockband hemma i Estland och fått en första hit med "Nagu rockstar" innan man kom på delad sistaplats i 2003 års estniska final med "Club Kung Fu". Med hjälp av den schweiziskfödde producenten David Brandes fick de kontrakt med ett tyskt skivbolag och det estniska tjejbandet fick snart flera stora hits.

"Tough Enough" och "When the Indians Cry" gjorde Vanilla Ninja till ett stort namn i den tyskspråkiga världen och det var något av en chock då det meddelades att gruppen skulle tävla för Schweiz i ESC - ett land tjejerna inte hade någon koppling till och där deras låtar ändå slagit lite sämre än i Tyskland.

"Cool Vibes" - skriven av David Brandes och Ralph Siegels gamle parhäst Bernd Meinunger, under sin pseudonym John O'Flynn - räknades som en av storfavoriterna i Kiev och låg i ledning en god stund innan den halkade ned en bit i listan. Föga förvånande fick man en tolva från Tallinn under röstningen.

Vanilla Ninja reducerades snart till en trio men fortsatte att ha framgångar på den tyska marknaden och hemma i Baltikum. 2007 kom man fyra i den estniska finalen med "Birds of Peace" och 2009 hade gruppen en sista hit med "Crashing Through The Doors", skriven av Per Gessle.

Efter det lades gruppen på is. Katrin Siska engagerade sig i politiken, Piret Järvis blev journalist på estnisk tv och Lenna Kuurmaa blev en av landets ledande soloartister.



Vanilla Ninja / Cool Vibes (Schweiz 2005)
8:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

26 april 2017

Can't Wait Until Tonight / Tyskland 2004

Efter 1998 och 2000 hade Stefan Raab lämnat ESC i fred och det mesta hade gått tillbaka till det normala med schlager och Ralph Siegel. Helt som tidigare var det ändå inte då Siegels låtar inte längre fungerade internationellt. Såväl 2002 som 2003 hade slutat med ordentliga magplask och nu ville tysk tv städa ut det gamla.

Den nya finalen - Germany 12 points - producerades i samarbete med musikkanalen VIVA och var inte öppen för helt nya artister. För att få vara med var man tvungen att ha spelat in minst en professionell musikvideo men ett par platser hölls öppna för nykomlingar som tog sig in på den tyska singellistan veckorna före finalen.

Maximilian Mutzke fick ett wildcard efter att ha plockats fram via en talangjakt i Stefan Raabs populära tv-show TV Total och ställde upp med en låt som Raab specialskrivit åt honom. Trots starkt motstånd från etablerade akter som Sabrina Setlur och Scooter fullständigt pulvriserade Max motståndet - ställd mot Scooters "Jigga Jigga" i superfinalen fick han mer än 90% av rösterna.

Några dagar senare dundrade hans singel rakt in på singellistans förstaplats. För att landa där måste man sälja förfärligt många skivor och "Can't Wait Until Tonight" var det första tyska bidraget att toppa listan sedan Nicole och "Ein bißchen Frieden".

I Istanbul blev det inte riktigt samma braksuccé trots stöd på scenen av Raab själv samt att Max sjöng en refräng på turkiska för att charma hemmapubliken. En åttondeplats var ändå klart godkänt och Max fullängdsskiva blev även den en stor succé.

Maximilian Mutzke har med åren rört sig längre borta från musikens mainstream och blivit mer av en jazzartist. Hans skivor säljer fortfarande i försvarliga mängder och han har även fått flera priser och utmärkelser.



Max / Can't Wait Until Tonight (Tyskland 2004)
8:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

25 april 2017

Fra Mols til Skagen / Danmark 1995

Det gamla schlagergardet - representerat och personifierat av Tommy Seebach (Danmark 1979, 1981 och 1993) - hade åkt på pumpen rejält och förnedrats vid finalen i Millstreet och Danmark tvingades stå över tävlingen året därpå. Dags att städa ut det gamla och satsa på nytt och fräckt och modernt istället.

Istället för Dansk Melodi Grand Prix anordnade man Musik Event '95 och sökte med ljus och lykta efter en ny generation musiker som inte skulle ha tagit i den gamla tävlingen med tång. Bland de elva utvalda låtarna fanns det åtminstone fem som representerade en mer organisk musik, mer förankrad i den samtida danska musikscenen. För de danska tittarna - som var vana vid raskt, glatt och käckt - måste det ha känts som en revolution. Eller en provokation.

Låtarna var bättre än på flera år - personligen vill jag slå ett slag för "Du kysser som en drøm", skriven av Anne Linnet för skådespelerskan Ulla Henningsen (känd från "Matador" - alla tiders danska tv-succé), samt Master Fatman och hans rundmagade körsångerskor i "Jordisk kærlighed".

Vinnaren utsågs av en pytteliten jury bestående av enbart fem medlemmar. De valde helt klart den bästa låten men tv-publiken var missnöjd med både vinnaren och hela programmet.

Aud Saskia Wilken var född i Östberlin och kom till Danmark som nioåring. Hon hade spelat med i flera band men var långt ifrån ett känt namn. Iförd folkdräkt framförde hon "Fra Mols til Skagen", skriven av Lise Cabble och Mette Mathiesen - båda med rötterna i rockbandet Miss B Haven.

Dansk media förutspådde en ny flopp, men i Dublin räknades det danska bidraget som en av favoriterna. Under den första halvan av röstningen slogs Danmark med Sverige och Norge om segern och det slutliga resultatet - med tre nordiska länder bland de fem bästa - var strålande. Aldrig tidigare hade de nordiska länderna dominerat så ordentligt. Inte minst imponerande med tanke på hur mycket röstfusk som florerade i övrigt det året.

Aud Wilken var den enda av Danmarks representanter på 1990-talet som letade sig in bland de fem bästa i ESC. Trots det blev låten ingen hit och glömdes snabbt bort. Året efter skrotade man Musik Event och tog tillbaka det gamla namnet, men det skulle ta många år innan danskarna återfann sin kärlek till tävlingen. Då skulle även "Fra Mols til Skagen" komma att omvärderas.

Aud ställde upp på nytt i den danska finalen 2007 utan att gå till final och flyttade till USA senare samma år, medan Lise Cabble blev något av en hovleverantör av starka låtar till Dansk MGP.

Avståndet mellan Mols och Skagen är inte så förfärligt långt - tar man bilen tar det ungefär två timmar att åka emellan och med cykel tar det nästan ett halvt dygn.



Aud Wilken - Fra Mols til Skagen (Danmark 1995)
5:e plats av 23 bidrag i Dublin

24 april 2017

Hajde da ludujemo / Jugoslavien 1990

Tatjana Matejaš hade all anledning att vara glad, kan man tycka. Hon hade vunnit den nationella finalen och fått ett helt osannolikt genombrott. Överallt i hela Jugoslavien älskades hon och stödet hon fick från publiken var stort och starkt. Ändå satt hon och grät på hotellrummet mellan repetitionerna i Lisinskihallen.

Konkurrensen när TV Zagreb skulle välja sina bidrag till finalen hade varit stenhård som alltid, och herrarna på såväl tv-bolaget som skivbolaget kunde inte nog understryka för unga Tatjana vilken risktagning hon var. Trots att hon sjungit en del och gästat på låtar av exempelvis Hari Mata Hari (Bosnien-Hercegovina 2006) var hon i princip okänd för den stora publiken.

Vid finalen i Zadar vann Tajči en jordskredsseger och pulvriserade motståndet trots ett anmärkningsvärt starkt startfält. Tajči var egentligen namnet på gruppen som skapats runt Tatjana, men blev istället det artistnamn alla använde om henne personligen.

"Hajde da ludujemo" var en energisk och effektiv poplåt med samma rötter i 1960-talet som den jugoslaviska vinnaren från året innan men i en mer uppdaterad förpackning. Ordet "čokolada" ("Dina läppar smakar som choklad") fungerade som en förvånansvärt effektiv hook.

Att representera det allt snabbare sönderfallande Jugoslavien visade sig inte vara någon lek. Många hade bestämda åsikter om hur deras artist skulle se ut och bete sig, vad hon skulle säga och hur hon skulle framstå. I slutändan fick hon inte ens välja klänning själv.

ESC i Zagreb var en starkt politiserad tillställning med många obehagliga underströmmar, där till och med det till synes lättsamma pausprogrammet var laddat med politiska budskap. De flesta länder på plats var så glada över den fallna Berlinmuren och det nya Europa att de knappt lade märke till att värdlandet höll på att kollapsa.

Tajčis sjundeplats borde ha varit en besvikelse men publiken älskade henne likafullt. Under en kort tid var hon landets största popstjärna som sålde skivor i stora mängder, men när inbördeskriget slog sönder Jugoslavien gav hon upp karriären och flyttade till USA. Där studerade hon sång och spelade flera musikalroller och blev med tiden allt mer engagerad inom den kyrkliga musiken.

Idag turnerar hon flitigt och är engagerad på flera sätt inom kyrkan. Hon har producerat och varit värd för programmet "Waking up in America" och har även skrivit en musikal.



Tajči / Hajde da ludujemo (Jugoslavien 1990)
7:e plats av 22 bidrag i Zagreb 

23 april 2017

Gelukkig zijn / Belgien 1975

En del artister slår igenom med dunder och brak och blir stjärnor över en natt medan andra tar betydligt längre tid på sig. När Ann Christy - som egentligen hette Christiane Leenaerts - vann den belgiska finalen 1975 hade hon sjungit i drygt tio år och med tiden blivit ett välkänt namn på hemmaplan.

Även om de kommersiella framgångarna till största delen uteblivit visste alla vem hon var. Hon hade personlighet och en egen ton i rösten. Dessutom klädde hon sig enbart i fräcka och avantgardistiska kläder inspirerade av hippierörelsen. 1971 var hon storfavorit att vinna den nationella finalen och fick karriärens dittills största hit med "Dag vreemde man".

"Gelukkig zijn" var skriven av Ann Christys goda väninna Mary Boduin och handlade om den lycka man känner när man är så kär att hela världen ser det på en. Låtskrivaren har själv sagt i flera intervjuer att hon alltid tänkt sig att texten handlar om ett lesbiskt par som kommit ut och som vågar visa sin kärlek inför hela världen.

I Stockholm tvingade tv-bolaget Ann Christy att sjunga halva sången på nederländska och den andra halvan på engelska. Sångerskan tyckte att det förtog känslan och hade föredragit att hålla sig till bara ett språk, men tv-bolaget fick sista ordet. Trots ett starkt framträdande fick belgarnas söta sång bara ströpoänger och landade långt ned i listan.

Ann Christy förblev en populär och älskad sångerska. 1977 spelade hon huvudrollen i en musikalversion av "En midsommarnatts dröm" och tre år senare fick hon karriärens största hit med "De roos" - en cover på Bette Midlers "The Rose".

1984 avled Ann Christy - endast 38 år gammal - till följd av livmodershalscancer. Hon är långt ifrån bortglömd och hennes sånger upptäcks ständigt att nya generationer. 1996 blev "Gelukkig zijn" åter en stor hit med gruppen Mama's Jasje och 2008 röstades "De roos" fram till den bästa av tusen belgiska hitlåtar genom tiderna.



Ann Christy / Gelukkig zijn (Belgien 1975)
15:e plats av 19 bidrag i Stockholm

22 april 2017

In Your Eyes / Irland 1993

Efter Linda Martins seger i Malmö 1992 - Irlands fjärde - beslutade det irländska tv-bolaget sig för att nappa på ett oväntat och ovanligt förslag. Neil C Duggan - ryktbar entreprenör och fixare - föreslog att finalen skulle förläggas till Millstreet: ett litet samhälle i grevskapet Cork i södra Irland.

Millstreet hade ungefär 1500 invånare men varken hotellrum eller trafikljus. Däremot hade man ett av landets största arenor för ridsport - Green Glens Arena - som ägdes av Duggan och som RTÉ nu erbjöds att använda gratis.

Mot allt sunt förnuft antog man erbjudandet och delegationer från tjugofem deltagarländer fick finna sig i att åka buss mellan de större städerna Cork och Killarney och den fina arenan mitt ute i ingenstans.

Stämningen var på topp inne i arenan och blev inte direkt sämre då värdlandets bidrag redan från början av röstningen seglade upp som tänkbar vinnare. Ända in i det sista hade Storbritannien ännu chans att vinna men när Malta som sista röstande land - tekniska problem gjorde att den maltesiska juryn fick rösta sist - gav sin tolva till Irland var den första hemmasegern sedan Israel 1979 ett faktum.

Niamh Kavanagh var en rutinerad 25-åring som tidigare bland annat sjungit på soundtracket till den mycket framgångsrika filmen "The Commitments". Nu blev hon en firad stjärna hemma på ön. Även om "In Your Eyes" inte gjorde så stort väsen av sig internationellt - visserligen tog den sig upp till 24:e plats på Englandslistan men sålde blygsamt på kontinenten - så blev den årets mest sålda låt hemma på den gröna ön.

Niamh följde upp sin seger med ett par skivor men besvärades snabbt av allt ståhej och drog sig undan från strålkastarljuset för att fokusera på sin familj istället. 2010 lät hon sig lockas tillbaka då hon på nytt ställde upp i den irländska finalen.



Niamh Kavanagh / In Your Eyes (Irland 1993)
1:a plats av 25 bidrag i Millstreet

21 april 2017

Time To Party / Polen 2007

Så länge Eurovision Song Contest funnits har det passerat olika trender som smittat av sig på de tävlande bidragen. Inte nödvändigtvis de trender som påverkat musiken i världen utanför startfältet men ändå.

Periodvis skulle alla låtar vara svulstiga ballader på franska, en tid skulle man gärna skicka kvartetter som påminde om Abba och på 1990-talet skulle man skrämma ut vilket folkmusikkollektiv som helst på scenen, helst beväpnade med en arsenal av flöjter, fioler, säckpipor och dragspel.

En av de minst fräscha trenderna bredde ut sig för fullt under mitten och senare delen av 00-talet och gick i princip ut på att unga sångerskor skulle klä sig i så lite kläder som möjligt och anspela på något slags sexualitet som sällan eller aldrig kändes som deras egen, utan snarare som något några medelålders män suttit och tänkt ut på något skivbolag någonstans.

Ett av de riktiga bottennappen i genren är Polens försök att kopiera Black Eyed Peas och en drös liknande band. Här dansar sångerskorna i en stor bur och försöker så gott de kan skaka lite liv i en låt som inte svänger för en sekund och som knappt ens håller ihop i sömmarna.

The Jet Set bestod av ryska Sasha och brittiskfödde Tray. De hade haft två hits på de polska listorna året innan - "How Many People" och "Just Call Me" - men deras ESC-bidrag blev ingen större framgång. Bandet splittrades året efter då Sasha satsade på en solokarriär istället. Säkert ett smart drag.



The Jet Set / Time To Party (Polen 2007)
14:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

20 april 2017

Leylaklar soldu kalbinde / Turkiet 2002

Att Estland skulle få stå värd för Eurovision Song Contest var en stor och viktig sak, värd att fira och uppmärksamma så mycket som det bara gick. Ett par veckor före finalen ordnade den estniska ambassaden i Stockholm ett cocktailparty med pompa och ståt, dit man bjöd in alla tänkbara som hade med den kommande tävlingen att göra.

Jag var aningens blyg och stod mest och observerade vad de andra gjorde, men pratade med de personer jag redan kände och hade en på det hela taget väldigt spännande och intressant eftermiddag.

Svante Stockselius hade producerat finalen i Stockholm 2000 med den äran och var inkallad som hedersproducent också i Tallinn. "Vet du vilket land som skulle vinna hur enkelt som helst om de bara försökte?" frågade han mig. "Turkiet! Vilken fantastisk musikkultur de har! Vilka popartister! De vinner så fort de bara vill."

Turkiet var fortfarande en riktigt svag deltagare som mest hade svaga placeringar, men Svante skulle visa sig ha rätt. Redan året efter slog Turkiet till och tog en sensationell seger.

Än var vi inte riktigt där. TRT hade anordnat en sällsynt svag nationell final med fem halvdana kandidater och även om vinnarlåten hade putsats upp och blivit ett ganska tilltalande stycke etnopop kunde inget fixande och trixande i världen skyla över artisternas totala brist på erfarenhet.

Under veckan gick repetitionerna allt skakigare och det slutliga framträdande påminde mer om en lokal talangafton än en eurovisionsfinal. Möjligen behövde turkisk tv ett fiasko för att slutligen lägga ned den nationella finalen och välja internt istället och då var sången om syrenerna som vissnat i ditt hjärta helt klart värd besväret.



Buket Benghisu & Grup Safir / Leylaklar soldu kalbinde (Turkiet 2002)
16:e plats av 24 bidrag i Tallinn

19 april 2017

Aufrecht geh'n / Västtyskland 1984

I mitten av 1970-talet övergav Mary Roos sin framgångsrika karriär i Frankrike för att koncentrera sig på hemlandet helt och fullt. Kärleken till grannlandet hade inte svalnat, däremot hade kärleken till den franske maken ersatts med ett nytt förhållande med den tyske musikern Werner Böhm.

1984 vann hon den tyska uttagningen för andra gången och fick åka till Luxemburg och representera Förbundsrepubliken. Mary hade aldrig varit en renodlad schlagersångerska men klassades för det mesta som en och det gällde att passa på att synas när man kunde. Att tävla i ESC var ett utmärkt sätt att visa upp sig.

Mary hade haft första tjing på vinnarlåten redan 1983 men tackade då nej, något hon själv beskrivit som sitt största misstag i karriären. Det var en fin revansch att vinna på nytt med en sällsynt snygg popschlager om hur man slickar såren efter ett kraschat förhållande för att gå vidare med huvudet högt.

Mary kallades ofta för Tysklands Dionne Warwick - en sångerska som får hur banala ord som helst att kännas angelägna och på riktigt. I Luxemburg skulle texten visa sig komma alltför nära och överrumpla sin sångerska.

Förhållandet med Werner Böhm var turbulent och samma dag - bara timmar före finalen - fick Mary veta att hennes man hade ett barn sedan tidigare, något han hemlighållit för henne. När hon gick ut på scenen var hon ett känslomässigt vrak som bara ville bort och vara någon annanstans:

Nu ska vi alltså säga farväl
Jag ställer inte till med någon scen
Vänd dig om och gå
Jag behöver inte ditt medlidande
---
Med stolthet i blicken och trots tårarna i mitt ansikte
Går jag upprätt genom natten mot ljuset

Trots misslyckandet i Luxemburg blev "Aufrecht geh'n" en liten hit och har fått evigt liv i Mary Roos repertoar. Hon sjunger den fortfarande och det är en av hennes mest älskade sånger. Förhållandet till Werner Böhm höll trots allt ett par år till och paret fick en gemensam son 1986.



Mary Roos / Aufrecht geh'n (Västtyskland 1984)
Delad 13:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

18 april 2017

Rändajad / Estland 2009

Estlands nationella final Eurolaul var hopplöst slut och uträknad efter att humorgruppen Kreisiraadio gjort ett svidande magplask i Belgrad året innan - mirakulöst räddade från sistaplatsen enbart av ett gäng överpatriotiska ester med finländska SIM-kort i mobilerna. Nu var det dags att sudda ut och börja på nytt. Gör om, gör rätt!

Arbetsgruppen som skulle ta fram formulan för en ny uttagning beslutade sig för att vända på steken. Nu skulle man inte längre bry sig så förfärligt mycket om vad Europa kunde tänkas vilja ha. Nu skulle man först och främst lyfta fram talanger ur det rika inhemska musiklivet och hitta en vinnarlåt för den estniska marknaden. Om Estland ställde sig bakom låten var den rätt för ESC, oavsett om Europa förstod eller inte.

Den nya finalen fick namnet "Eesti laul" ("Estlands sång") och omfattade tio bidrag som framfördes i en studio i tv-huset i Tallinn. På ytan var det ganska likt det gamla systemet men de utvalda låtarna var av en helt annan kaliber: mer utmanande, mer originella, mer samtida. Och en del halvt vansinniga, som min egen lilla favorit "Üürnik" med Köök och den formidabla Kaire Vilgats.

En expertjury och tittarna röstade på samtliga tio kandidater och de två mest populära gick till en superfinal där tittarna på egen hand fick välja vinnare. Tittarnas riktiga favorit - "Destiny" med Laura från Suntribe (Estland 2005) - rök ut redan i första omgången efter att experterna snålat med poängen.

Tittarna surnade till rejält och det nya formatet riskerade att bli en flopp redan från början. Till all lycka visade sig även vinnaren vara ett riktigt bra val. Kanske juryn visste vad de gjorde ändå?

Urban Symphony var sångerskan och violinisten Sandra Nurmsalu som gav ett suggestivt och spännande framförande av "Rändajad" - en sång om alla som vandrar fram genom livet utan att veta vart de är på väg. Låtskrivaren Sven Lõhmus hade misslyckats i Kiev 2005 men hade nu vittring på en bättre placering och för första gången sedan 2003 fick Estland vara med i finalen.

I finalen fick Sandra lov att spela andrafiolen då en annan glad speleman - en viss Alexander Rybak - stal showen, men Estlands sjätteplats var en succé och den nya uttagningen hade fått en flygande start.



Urban Symphony / Rändajad (Estland 2009)
6:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

17 april 2017

Il me donne rendez-vous / Frankrike 1995

Frankrike hade varit ganska bra på att ta ut svängarna musikaliskt och man hade bjudit på exotiska toner från sina forna kolonier (1990, 1991, 1992) såväl som något slags schlagerpunk (1994) och kanske den höga ambitionsnivån hade tröttat ut de ansvariga på France 2. I vilket fall överraskade man världen genom att skicka ett förvånansvärt konventionellt bidrag till Dublin.

Låtskrivarna François Bernheim och Didier Barbelivien var ett scoop - de var väletablerade och framgångsrika och hade inte minst hjälpt till att starta Patricia Kaas (Frankrike 2009) karriär med hits som "Mon mec à moi" och "Mademoiselle chante le blues". Tävlingslåten påminde kanske lite onödigt mycket om "Mon mec à moi" såväl musikaliskt som textmässigt, vilket antydde att de både rullade på i gamla hjulspår.

Faktum är att refrängen dessutom påminner förbryllande mycket om Belgien 1992, men det beror knappast på något annat än en slump.

Egentligen hade de velat tävla med "On est tous une île" i Dublin och "Il me donne rendez-vous" var tänkt som singelns B-spår. Skivbolaget skickade in båda och kommittén föll för reservlåten istället. Sångerskan var densamma på båda låtarna - 22-åriga Nathalie Santamaria från Ajaccio på Korsika.

I Dublin slog Nathalie på strömmen rejält och trots en inte särdeles lyckad styling sjöng hon som om det gällde livet. Trots att hon inte fick en enda tolva samlade hon ihop höga poäng och lyckades glida in på en hedrande fjärdeplats - en placering Frankrike inte skulle ta sig tillbaka till förrän 2001.

Allt detta till trots tog Nathalies karriär aldrig fart. Hon spelade in ett album och försvann sedan in i anonymiteten igen.



Nathalie Santamaria / Il me donne rendez-vous (Frankrike 1995)
4:e plats av 23 bidrag i Dublin

16 april 2017

Piove / Italien 1959

Det hade tagit en stund men så småningom hade "Volare" (Italien 1958) erövrat världen och blivit en sång på allas läppar. Man kan tycka att även artisten Domenico Modugno borde ha blivit världsberömd men riktigt så fungerade inte musikbranschen på 1950-talet.

Visst hade Modugno sålt en imponerande mängd skivor i eget namn såväl i Europa som over there i Amerikat, men en sång som fick vingar tog inte alltid sin artist med sig. Det var fortfarande vanligt att många artister spelade in samma låtar och en evergreen var alltid större än personen som sjöng den.

Åtminstone hade Domenico blivit superstjärna hemma i Italien och äntrade 1959 års Sanremofestival som storfavorit och vann mycket väntat med "Piove". Än en gång hade han lyckats ge sin sång "fel" titel. "Volare" heter egentligen "Nel blu dipinto di blu", medan världen känner "Piove" betydligt bättre som "Ciao Ciao Bambina".

I vanlig ordning skickade Italien sin Sanremovinnare till ESC och nu kunde man ju tänka att den internationella juryn skulle ha tinat upp en smula efter Domenico Modugnos monumentala framgångar. Istället blev utdelningen ännu snålare än året innan.

Inte för att det spelade någon roll. "Piove" blev ännu en världshit - inspelad i otaliga versioner av otaliga artister - och utan tvekan det överlägset mest framgångsrika av 1959 års bidrag.



Domenico Modugno / Piove (Italien 1959)
6:e plats av 11 bidrag i Cannes

15 april 2017

La de swinge / Norge 1985

Elisabeth Andreassons karriär hade plötsligt och oväntat tagit en olycklig vändning nedåt. Chips hade inte blivit den succé många hade hoppats på i Harrogate 1982 och duon gick skilda vägar ganska snart efteråt. Medan Kikkis karriär blomstrade gick Bettans allt sämre.

Bottennoteringen kom i 1984 års melodifestival där hennes första försök som soloartist - den oförtjänt bortglömda och underskattade "Kärleksmagi" - inte ens gick till final efter att Bettan under veckan blivit allt mer nervös och började sjunga alltmer falskt. Resten av året följde samma mönster och det var inte långt ifrån att hela sångkarriären lagts på hyllan.

Till all lycka kom ett telefonsamtal från Norge i vägen. Hanne Krogh (Norge 1971) var i färd med att förverkliga en gammal dröm - att sjunga låtar från 1950-talet i något uppdaterad form - och sökte nu en duettpartner med rätt temperament. Kunde Bettan vara den rätta?

Tillsammans spelade de in en skiva under namnet Bobbysocks och fick så god respons att de beslöt att marknadsföra projektet vidare genom att ställa upp i den norska melodifestivalen. Duons producent Rolf Løvland var en av tio specialinbjudna låtskrivare och han skrev den effektiva och saxofonindränkta "La de swinge" för Hanne och Bettan.

Den norska finalen höll ovanligt hög kvalitet och hade många starka namn och blivande stjärnor i startfältet. För att göra tävlingen mer spännande hade NRK vid sidan av fem regionala jurygrupper bjudit in fyra internationella domare till programmet: producenten Tony Visconti, dirigenten Ronnie Hazlehurst, Anne-Marie David (Luxemburg 1973 och Frankrike 1979) samt "Abbas pappa" Stikkan Andersson i sin sista större roll i ESC-sammanhang.

De internationella domarnas glasklara favorit var "Karma" av och med Anita Skorgan (Norge 1977, 1979 och 1982) men de blev överkörda av folkjuryn som röstade upp Bobbysocks i toppen. När programledaren frågade Ronnie Hazlehurst om han inte trodde att "La de swinge" skulle vinna den stora ESC-finalen svarade han torrt "I'm afraid not".

I Göteborg fick Bettan tävla mot Kikki och "Bra vibrationer" men även mot ett hav av ballader och det norska glädjepillret räknades som en tänkbar vinnare även om de flesta tippade seger för Västtysklands "Für Alle".

Röstningen blev en av de jämnaste och mest spännande i tävlingens historia. I ett sent skede hade hela sju länder ännu chans att vinna och när det återstod fyra länder att rösta låg Sverige i ledningen. Därefter drog Norge ifrån och tog sin första seger någonsin. Att den eviga jumbon hade vunnit var inget mindre än en sensation.

Bobbysocks visade sig hålla för mer än en seger. Duon släppte tre album som samtliga sålde i stora mängder i Skandinavien innan man gick skilda vägar 1988. Bobbysocks återförenas ofta och gärna, och 2010 släppte man en samlingsskiva för att uppmärksamma 25-årsjubiléet av deras vinst.

Hanne representerade Norge på nytt som del av Just 4 Fun 1991 medan Bettan höll den norska fanan högt såväl 1994 som 1996.



Bobbysocks / La de swinge (Norge 1985)
1:a plats av 19 bidrag i Göteborg

14 april 2017

Crisalide (Vola) / San Marino 2013

San Marinos lilla tv-bolag kallade till tv-sänd presskonferens för att avslöja sin satsning inför ESC i Malmö 2013. Det visade sig snabbt att planen man hade var exakt densamma som året innan: den lokala sångerskan Valentina Monetta skulle skickas ut i den internationella hetluften med ännu en låt skriven av den tyske hitsnickaren Ralph Siegel.

Den här gången verkade maestron ha lyssnat lite mer på sin artist och skapat något som faktiskt skulle passa henne. Till de flestas stora förvåning bjöd de båda på en något gammaldags men fullt fungerande och melodiös ballad på italienska. Valentina sjöng åtskilliga klasser bättre än året innan och levererade med betydligt större inlevelse. Dessvärre orkade Siegel bara hålla måttet i två minuter innan han lät sin ljuva lilla sång byta tempo och slå över i den värsta sortens daterade disco.

Låten hade ändå sina fans som höll tummarna ända in i kaklet för att Valentina åtminstone skulle ta sig till final. Det var nära att gå vägen. På sätt och viss gick det vägen för Valentina som fick spela in ett helt album på Ralph Siegels bolag och som raskt ropades ut på nytt som sanmarinsk artist även 2014.



Valentina Monetta / Crisalide (Vola) (San Marino 2013)
11:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

13 april 2017

Push The Button / Israel 2007

Världen är full av obegripliga beslut. En del är stora, en del är mindre, men de har samtliga det gemensamt att man i efterhand verkligen inte riktigt kan förstå hur någon tänkte. Som när israelisk tv valde ut Teapacks som sin kandidat för Helsingfors.

Israel hade kraschat ganska rejält i Aten året innan och beslöt att skrota sin nationella final. Gissningsvis berodde det minst lika mycket på skakig ekonomi som på den dåliga placeringen. Det är betydligt enklare och billigare att bara engagera en artist istället för flera stycken. Teapacks nominerades för uppgiften och fick framföra fyra bidrag i finalen.

Egentligen var deras namn Tipp-Ex - sådan där vit vätska man kunde korrigera stavfel med när man skrivit på skrivmaskin - men med tiden ändrade man sitt namn till Tipex eller Teapacks, beroende på sammanhang. Uttalet var mer eller mindre detsamma och man slapp heta som ett registrerat varumärke.

Teapacks hade funnits sedan 1988 och var mycket populära med sin vildsinta blandning av stilar och med sina humoristiska referenser i texterna. Men humor är svårt, särskilt på en internationell scen.

"Push The Button" handlade om kärnvapen och om Israels inte särskilt goda grannländer, men också minst lika mycket om hur israelerna själva förhöll sig till eventuella hot. Man slog så att säga åt alla håll och låten spretade minst lika mycket som texten och bytte rytm och tempo och melodi i en takt som kunde få vem som helst att tappa andan.

Om man hänger med i hebreiskan kan man notera att texten refererar till två andra israeliska bidrag (1974 och 1983) samt nämner namnet på den israeliska melodifestivalen Kdam i förbifarten.

På plats i Helsingfors ställde man till med bråk på sina presskonferenser och skällde ut produktionen för att vara för gullig och för att försöka ta udden av deras viktiga budskap. Förmodligen ville man passa på att få så mycket uppmärksamhet man kunde få innan äventyret var över och föga förvånande åkte man ut i semifinalen.

Två år senare hade medlemmarna tröttnat på varandra och gruppen upplöstes, men återförenades på nytt 2014 och har fortsatt tillsammans med stor framgång. Betydligt större än man möttes av i ESC.



Teapacks / Push The Button (Israel 2007)
24:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

12 april 2017

Nætur / Island 1994

Islands nationella final hade krympt ihop rejält och blivit en minimal lågbudgetproduktion 1994. Juryn hade bara tre låtar att välja mellan och när bara vinnaren ropades ut blev det aldrig ens spännande. Vad spelade det då för roll att vinnarlåten var en kul och poppig sak? De lokala journalisterna tog fram motorsågen och rev hela tillställningen - inklusive vinnaren - i stycken.

Sigrún Eva borde ha varit en populär vinnare, kan man tycka. Hon hade redan representerat Island som halva Heart 2 Heart i Malmö 1992, men hon lär ha tagit så illa vid sig av kritikerstormen att hon själv bett att få slippa åka till Dublin. Andra källor hävdar att det redan på förhand var klart att hon inte skulle sjunga i ESC även om låten vann. Oavsett vilket - nu fick RÚV hitta en ny artist illa kvickt.

Man kallade in irländske Frank McNamara som varit inblandad i de irländska vinnarna såväl 1992 som 1993. Han fick sätta tänderna i den utvalda låten och föreslog att Sigrún Evas tidigare sångpartner Sigga skulle ta över. Dessutom såg han till att arrangera om "Nætur" rejält och förvandla den till en svängig schlagergospel.

McNamara måste ha gjort någonting rätt och Island räknades som en möjlig överraskning i förhandstippningen. Juryn visade sig förvånansvärt sval och placeringen blev en besvikelse. Året efter skrotade RÚV sin nationella final och valde istället sina låtar internt.



Sigga / Nætur (Island 1994)
12:e plats av 25 bidrag i Dublin

11 april 2017

Nostalgija / Kroatien 1995

Varken 1993 eller 1994 hade Kroatiens placeringar imponerat på någon och nu var det dags att lägga i en ny växel. Under ledning av den kraftfulla delegationsledaren Ksenija Urličić byggdes den nationella finalen upp till en kulturell manifestation som skulle visa upp den kvalitet och mångfald som man kunde uppbåda.

Det handlade inte bara om att vilja hitta snygga poplåtar - för den nya och färska före detta jugoslavrepubliken var det av högsta vikt att man skulle visa upp sig inför världen i ett så positivt ljus det bara gick. Tjugo låtar valdes ut för tävlingen och jurygrupper runt om landet valde ut vinnaren.

Magazin hade blivit ett av Jugoslaviens allra mest populära popband under 1980-talet med ett pärlband av hits komponerade av bandets keyboardist Tonči Huljić, oftast med text av hans hustru Vjekoslava. När gruppens sångerska Ljiljana Nikolovska flyttade till USA under jugoslavkrigen tog man istället in den unga Danijela Martinović.

Vinnarlåten "Nostalgija" blandade schlagerpop med operasång och Danijela sjöng duett med inhyrda operadivan Lidija Horvat-Dunjko. De kroatiska tittarna kände igen konceptet - Magazin hade redan haft en stor framgång med den väldigt likartade "Simpatija". Onödigt mycket återvinning kunde man tycka, men sången blev populär både på de kroatiska listorna och i Dublin, och ackompanjerades av en charmig video inspelad i Split.

Ganska snart tyckte Tonči Huljić att Danijela var värd en egen solokarriär. Han såg Magazin som något av en plantskola där de kvinnliga vokalisterna fick utrymme att växa och blomma ut till scenpersonligheter. Han handplockade den unga balettdansösen Jelena Rozga, som faktiskt skulle sätta betydligt mer egen prägel på bandet än vad Danijela gjorde.

Gruppen har ställt upp flera gånger i den kroatiska finalen utan att vinna (även om man hade rätt fantastiska låtar 1997, 1998, 1999 och 2000) medan Danijela vann på egen hand 1998.

"Nostalgija" spelades även in på svenska i en kanske inte helt gravallvarlig duett mellan Siwan & Sivan - Siw Malmkvist och Siv "Sivan-Divan" Wennberg.



Magazin & Lidija / Nostalgija (Kroatien 1995)
6:e plats av 23 bidrag i Dublin

10 april 2017

Ne crois pas / Luxemburg 1956

Luxemburg kryllade inte riktigt av artister som höll måttet på en internationell arena, så man hade hyrt in "den intellektuella sångerskan" Michèle Arnaud från Frankrike som kunde göra jobbet i Lugano. Vid den första upplagan av ESC tävlade samtliga sju deltagarländer med två låtar var så Michèle sjöng även det andra bidraget.

Att låna in artister skulle i alla högsta grad visa sig vara Luxemburgs melodi och ingen av landets fem vinnare hade någon egentlig koppling till storfurstendömet. Det här första året skulle luxemburgarna ta lånandet till en helt egen nivå då man dessutom lånade in två juryledamöter från värdlandet istället för att skicka egna.

Reglerna slog fast att varje land skulle skicka två domare till Lugano, som skulle följa sändningen på en tv-mottagare och sedan rösta fram en vinnare. Domarna fick fria händer och kunde även rösta på det egna landets bidrag. Med tanke på att Luxemburgs båda domare var schweizare var det kanske inte så förvånande att Schweiz belönades med förstaplatsen.

Av Michèle Arnauds båda bidrag kan man kanske gissa att "Ne crois pas" passade hennes temperament bäst. I texten uppmanar hon lagom syrligt en ung, vacker man att han inte ska räkna med att hans ungdomliga charm ska bestå: en vacker dag tappar han håret och tänderna och hans mage kommer att se ut som en jordglob.

Michèle Arnaud skulle bli en inflytelserik producent vid fransk tv och hade ett finger med i spelet då hennes egen son valdes ut att representera Frankrike vid ESC 1966. Hon avled vid 79 års ålder 1988. Hennes bästa inspelningar finns utgivna på CD, bland annat på den här samlingen som innehåller båda hennes ESC-bidrag.



Michèle Arnaud / Ne crois pas (Luxemburg 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

9 april 2017

Seninle bir dakika / Turkiet 1975

I början av 1970-talet ville nya deltagare vara med i ESC och nya länder gjorde strömhopp in i tävlingen: Malta, Israel, Grekland. Och så Turkiet. En lite oväntad debut, faktiskt.

Turkiet var en demokrati på pappret - medlem av Nato sedan 1952 - men en väldigt skakig statsbildning som varit med om statskupper såväl 1960 som 1971. Det politiska våldet låg hela tiden och bubblade under ytan och landet präglades av starka motsättningar. Vad tänkte turkarna att de skulle få ut av sitt tävlande? Hade de inte annat att tänka på än att tävla i musik eller att visa upp sig i europeisk tv?

Grekland hade debuterat i tävlingen året innan, eftersom landets militärjunta ville visa landet i en positiv dager. Möjligen hade Turkiet samma sak i tankarna. I juli 1974 försökte den grekiska juntan annektera Cypern, vilket slutade med att den turkiska armén invaderade ön och ockuperade den norra sidan. Kanske ville Turkiet visa upp en mjukare sida men deras blotta närvaro blev för mycket för grekisk tv som vägrade tävla vid sidan av sin gamla ärkefiende.

Av 105 insända bidrag valde TRT ut sjutton stycken som skulle få tävla i den nationella finalen, men två av artisterna hoppade av tävlingen. Vinnaren skulle utses av en folkjury och en professionell jury men när det blev dött lopp mellan två låtar drog man helt enkelt lott om vem som skulle få åka till Stockholm.

17-åriga Semiha Yankı drog det längsta strået och blev Turkiets första representant. Låten var en innerlig och passionerad sång om längtan att få tillbringa åtminstone en minute tillsammans med den man älskar.

Ett starkt framträdande till trots fick Semiha bara tre poäng (från Monaco) och kom på allra sista plats. Till råga på allt krånglade resultattavlan och vägrade registrera poängen varpå programledaren Karin Falck uttalade de bevingade orden "Could we have three points on the Turkey?"

Det var nesligt att bli sist på första försöket men sången har fått evigt liv i Turkiet. Trots att Semiha Yankı spelat in åtskilliga skivor och även skådespelat flitigt är det fortfarande "Seninle bir dakika" hon förknippas med. 

Det poängmässiga fiaskot gav TRT kalla fötter och Turkiet drog sig ur tävlingen, varpå Grekland kom tillbaka med en politiskt laddad sång om Cypernkrisen med udden riktad just mot Turkiet.



Semiha Yankı / Seninle bir dakika (Turkiet 1975)
19:e plats av 19 bidrag i Stockholm

8 april 2017

Je t'adore / Belgien 2006

Katrien Verbeeck hade hittat en helt egen nisch inom musikbranschen: hon tog ambitiösa och ofta rätt avancerade poplåtar och kokade ner dem till mer lättsmälta charterversioner man lätt kunde dansa till under stjärnorna utan att låta sig besväras av smarta texter eller budskap.

Under sitt mer internationellt klingande artistnman Kate Ryan hade hon fått stora framgångar med sina okomplicerade coverversioner av exempelvis Mylène Farmers "Desenchantée". Hon hade sålt både guld och platina i flera länder, men kanske kändes det lite begränsande att bara sjunga andras låtar.

Kate ställde därför upp i den flamländska uttagningen och vann helt väntat äran att få representera Belgien även om motståndet i slutändan blev starkare än de flesta räknat med. "Je t'adore" var ett välproducerat stycke pop med klara hitkvaliteter och sågs av många som en potentiell vinnare.

Dessvärre hade någon skapat ett rörigt och komplicerat dansnummer kring Kate. Kanske litade man inte på hennes egen lyskraft men de många delarna föll aldrig på plats under repetitionerna. Ännu under semifinalen kändes Kate stressad, obekväm och ocharmig och det var bara en mindre överraskning när Belgien missade finalen.

Misslyckandet var inte den karriärförstörare det kunnat vara och Kate fick snart en ny hit med en ny coverversion: 2008 toppade hon listorna med "Ella elle l'a", ursprungligen framförd av France Gall (Luxemburg 1965), och fick pris som bäst säljande artist i Benelux.



Kate Ryan / Je t'adore (Belgien 2006)
12:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

7 april 2017

Nur die Liebe läßt uns leben / Västtyskland 1972

Katja Ebstein hade kommit på tredje plats såväl 1970 som 1971 och tyska ARD måste ha varit i himlen. Så bra hade det aldrig gått tidigare. Stärkta av framgången beslutade man att pumpa upp den nationella finalen rejält.

Med hjälp av landets skivbolag vaskade man fram tolv kandidater till finalen som arrangerades av SFB (Sender Freies Berlin). En som tillfrågades men inte kunde tänka sig att tävla för Tyskland var Ilanit som året efter blev Israels första representant istället. En annan ratad kandidat lär ha varit Vicky Leandros med låten som senare skulle vinna hela finalen i Edinburgh.

Vid finalen i Västberlin var nivån hög och jämn och imponerande, och åtskilliga av bidragen kunde ha fungerat i Edinburgh. En jury röstade på samtliga tolv bidrag, varefter de fyra i topp gick vidare till en superfinal.

I den första omgången vann Cindy & Bert - ett oerhört populärt par som ofta sjöng schlager med en mer utmanande udd - med den souliga och ösiga "Geh' Die Straße" som tydligt var studiopublikens favorit. I superfinalen blev det väldigt jämnt och resultatet svängde: Cindy & Bert blev slagna med en enda poäng och publiken buade. Cindy & Bert skulle få sin chans internationellt två år senare.

Nu fanns det ingen större anledning att bua. Vinnaren blev Mary Roos, en enastående sångerska som mer och mer lämnat schlagern bakom sig och som hade en karriär på gång i Frankrike. "Nur die Liebe läßt uns leben" var en snygg och fungerande låt, men det var Marys avslappnade framförande som lyfte den flera steg.

I Edinburgh strålade Mary Roos som en stjärna och plockade hem en tredje tysk tredjeplats i rad. De närmaste åren skulle hon ha parallella karriärer i Tyskland and Frankrike och anses idag vara en av de bästa sångerskor Tyskland någonsin haft.

I Sverige blev bidraget en liten hit - Anna-Lena Löfgren låg en kort tid på Svensktoppen med den svenska versionen "Oh, vad det är skönt att leva".



Mary Roos / Nur die Liebe läßt uns leben (Västtyskland 1972)
3:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

6 april 2017

Leto svet / Estland 2008

Alla länder misslyckas förr eller senare. Det är naturligt att bjuda på ett bottennapp någon gång ibland. Men det finns grader i helvetet och en tydlig skillnad på måttliga bottennapp och monumentala diton. Få kalkoner har kacklat lika illa i ESC som Estlands lilla humorbidrag 2008.

Man kan förstå att Estland tappat sugen, i och för sig. Efter att de som första före detta sovjetrepublik vann och stod värd för hela tävlingen hade den nationella finalen tappat stinget och de egna placeringarna rasat ihop. Sedan semifinalen infördes 2004 hade Estland fått kalla handen varje år och nu hade tittarna fått nog.

Den estniska finalen var svag men inte helt hopplös. Birgit Õigemeel hade en snygg ballad, Ska Faktor kändes pigga och originella, Iiris Vesik var spännande och experimentell medan Rolf Junior mest av allt liknade en enmans-prideparad. Inga vinnare kanske, men helt solida och vettiga låtar.

Istället röstade tittarna fram Kreisiraadio till förstaplatsen. Humorgruppen bestod av tre farbröder - en av dem var Tarmo Leinatamm som också var dirigent och som hade dirigerat Estlands bidrag till ESC 1996 och 1997 - som varit aktiva och älskade i femton år. Ett estniskt Killinggäng, om man så vill, vars absurda humor brutit ny mark.

Tråkigt nog innehöll deras låt just ingenting värt att dra på smilbanden åt. Ett humorbidrag utan humor och inget annat än en lam protest mot att ingen röstar på de estniska bidragen. Kreisiraadio själva erkände utan omsvep att här inte fanns något budskap eller någon idé och att de bara ville åka utomlands en sväng och se Belgrad.

Sensationellt nog kom Estland inte sist i sin semifinal - alla ester som bor och arbetar i Finland räddade den nationella äran (eller det som fanns kvar av den) med hjälp av sina telefoner - och istället fick debuterande San Marino stå där med sistaplatsen.

Kreisiraadio avvecklade verksamheten efter fiaskot i semifinalen och estnisk tv beslutade att skrota hela den nationella finalen och försöka tänka ut något bättre året efter. Det skulle ge utdelning direkt.

Åtminstone går "Leto svet" till historien på ett sätt. Tillsammans med Jugoslavien 1969 är det det enda icke-finländska bidraget där det sjungs på finska.



Kreisiraadio / Leto svet (Estland 2008)
18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

5 april 2017

I Love You Mi Vida / Spanien 2007

Kanske blev det lite enahanda att bara tävla i den svenska melodifestivalen som ändå krävde ett visst mått av formula i låtskrivandet om man ville lyckas? Åtminstone bestämde sig Thomas G:son för att ge sig ut i världen och skicka sina låtar också till andra länders uttagningar. Till Finland, till Norge och varför inte till Spanien?

Den spanska uttagningen inför Helsingfors var makalöst tillkrånglad, men låtar och artister valdes ut separat och parades senare ihop under tävlingens gång. Ändå ett bra sätt för en låtskrivare att få in en fot på en marknad där man kanske inte har rätt kontakter för att själv hitta rätt artist.

Basti, Javi, Mikel och Ony var de fyra snutfagra medlemmarna i pojkbandet Nash som året innan släppt sin debutskiva utan att väcka större uppståndelse. Nu hoppades de att ett deltagande i den spanska finalen skulle kunna ge lite välbehövlig PR. Tillsammans med G:sons låt visade de sig bli ett smaskigt paket som spanjorerna röstade upp i topp.

Nu lossnade det ordentligt för gossarna. Albumet släpptes på nytt och sålde plötsligt i stora upplagor. Det enda molnet på himlen var att det redan fanns en grupp som hette Nash, så vinnarna fick lägga till en bokstav och bli D'Nash.

I Helsingfors gick det inte så värst bra. Man lottades att sjunga som nummer två i finalen men framför allt var D'Nash lite för upptagna av att posera och försöka se bra ut istället för att sjunga helhjärtat. Det spelade ingen roll på hemmaplan där succén fortsatte.

Efter ett år hoppade Ony av gruppen för att bli musikalskådis istället. De övriga fortsatte som trio fram till 2013, då gruppen upplöstes till följd att deras nya album sålt dåligt.



D'Nash / I Love You Mi Vida (Spanien 2007)
20:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

4 april 2017

Nekonečná pieseň / Slovakien 1994

Kvalfinalen i Ljubljana 1993 slutade i en sann fars där taktikröstningen slog nya rekord och samtliga deltagarländer fick varsin fullpoängare. Slutresultatet blev löjligt jämt och slumpartat och Slovakien åkte ut med en fånig poängs marginal. Den slovakiska delegationen ska ha varit allt annat än glada efter sändning och kanske var det redan här grunden lades till Slovakiens krångliga relation till Eurovision Song Contest.

Slovakien skulle verkligen inte ha gjort bort sig i Millstreet. Elán hade spelat ihop sedan 1968 och är landets största rockband någonsin. "Amnestia na neveru" är en rak och effektiv rocklåt som lätt skulle ha varit tyngst i startfältet en dryg månad senare.

Året efter fick slovakerna en färdig plats vid finalen i Dublin och satsade än en gång på rock. Tublatanka hade varit stjärnor i drygt tio år redan men hade gått igenom ett medlemsbyte och sångaren Martin Ďurinda hade fått kliva fram även som låtskrivare.

Tävlingslåten var en ganska snäll rocklåt - mer Europe än Death Metal om man så säger - men förhandsversionen var snygg och tilltalande trots en del tveksamt mode som flimrar förbi. I Dublin satte den mjäkiga irländska orkestern sina klor i stycket och lyckades ta bort allt som ens lite liknade rock och fick de långhåriga slovakiska männen att närmast se lite töntiga ut.

I röstningen hade slovakerna kanske lärt sig av smällen från året innan och tagit det säkra före det osäkra och bytt till sig en tolva från Malta. Dessutom fick man en trea från den tydligt taktikröstande grekiska juryn. Med andra ord skulle Tublatanka sannolikt hamnat på noll poäng om allting gått rätt till - istället fick Litauen ensamt stå där med nollan i slutändan.



Martin Ďurinda & Tublatanka / Nekonečná pieseň (Slovakien 1994)
Delad 19:e plats av 25 bidrag i Dublin

3 april 2017

Dag efter dag / Sverige 1982

Lilla Mariann Records liknade inget annat svenskt skivbolag, beläget mitt ute på västgötaslätten slog man sig fram beväpnade med folkliga tongångar som dansband och schlager. Kritikerna fnös och de svenska medierna i Stockholm förhöll sig kallsinniga, men sakta arbetade sig Team Skara upp till en stark position.

Under 1980-talet skulle Mariann bli Sveriges mest framgångsrika etikett med oerhörda framgångar och nyckeln till det hela var melodifestivalen. Man hade medvetet satsat på att lyckas där och bolagets två stjärnor till låtskrivare -  Lasse Holm och Torgny Söderberg - fick i uppdrag att skriva potentiella vinnarlåtar.

1982 kom den första fullträffen. Lasse Holms "Dag efter dag" vann en förkrossande seger vid finalen i Göteborg och Chips - Elisabeth Andreasson och Kikki Danielsson - gjorde ett outplånligt intryck. Gruppen Chips var egentligen ett projekt där en mängd olika artister varit med och efter 1980 och 1981 uppstod gruppen nu i sin tredje och definitiva form.

Vinnarlåten kallades Abba-inspirerad och "wa-wa-wa"-hooken i refrängen verkade lånad rakt av från Waterloo (Sverige 1974), men Lasse Holm hävdar i sin självbiografi att han istället inspirerats av "Poor Little Fool" med Rick Nelson. "Ett muterat svensktoppsmonster som krossar allt motstånd" skrev en tidning och arma Monica Forsberg sågades i pressen för att hennes text var plastig och inte innehöll några nya metaforer eller idéer.

Förväntningarna var ganska högst ställda inför finalen i Harrogate men där gick det inte fullt så bra. Chips kändes okoncentrerade och framträdandet saknade all den schwung och lyster som funnits i Göteborg. En åttondeplats var Sveriges bästa placering sedan "Waterloo" (delat med Lasse Berghagen 1975) men det hjälpte inte så mycket.

Chips spelade in en skiva på engelska för internationell lansering men framgången uteblev och duon upplöstes. Tre år senare var de båda sångerskorna tillbaka i ESC och tävlade då mot varandra: Kikki för Sverige och Bettan för Norge.



Chips / Dag efter dag (Sverige 1982)
8:e plats av 18 bidrag i Harrogate

2 april 2017

The Social Network Song / San Marino 2012

Ralph Siegels storhetstid var över sedan länge. Det fanns ingen efterfrågan på hans låtar och hans en gång blomstrande skivbolag fanns numer mest i teorin med ett par marginella utgåvor varje år. Tysk tv hade sedan många år signalerat att de inte längre behövde hans tjänster och det blev allt svårare att sälja in sig till andra länder.

San Marino satt i en lite annorlunda situation än de flesta andra länder. De deltagande tv-bolagen får tillbaka en rejäl del av sin deltagaravgift när tittarna telefonröstar. Ju fler som röstar, desto mer av de investerade stålarna kommer tillbaka.

San Marino - vars hela befolkning uppgår till drygt 32.000 människor - kan aldrig arrangera en telefonröstning som skulle godkännas av EBU. Det finns ett minimiantal röster som måste registreras för att resultatet ska anses acceptabelt och dit når sanmarineserna aldrig. De får med andra ord ingenting tillbaka finansiellt den vägen.

Då lockar det naturligtvis med ett bidrag som bekostar sig självt. Ralph Siegels bolag kunde betala inspelningskostnader, video och promomaterial. Vad spelar det då för roll att låten är horribel?

Inte nog med att låten är den i särklass sämsta Siegel någonsin tävlat med i ESC: i ett fåfängt försök att vara hipp och trendig och tilltala kidsen hade han bestämt att låten skulle handla om något så lockande som Facebook.

EBU gjorde tummen ned. Man ska helst inte nämna registrerade varumärken i texten över huvud taget (det fick Sverige erfara redan 1987) och framför allt får man inte exponera en kommersiell aktör så skamlöst. Texten diskades och San Marino fick ett par dagar på sig att bättra på poesin.

Slutversionen var minst lika frånstötande. Manisk, påträngande och faktiskt lite obehaglig i tonen med alla sina sexanspelningar. Man undrar vad Siegel och hans textförfattare egentligen gör när de är på nätet?

Sångerskan Valentina Monetta var åtminstone en tvättäkta sanmarines, vilket kanske förlät något lite av det usla i bidraget. Hon var egentligen jazzsångerska men gick glatt med på att styra ut sig som något slags förvuxen tonåring.

Det blev ingen finalplacering - tacka alla högre makter för det - men Ralph och Valentina skulle ta varandra i handen och samarbeta fler gånger.



Valentina Monetta / The Social Network Song (San Marino 2012)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

1 april 2017

In Love For A While / Schweiz 2011

Man vet att man inte lyckats så bra på ett tag när en sistaplats i finalen känns som ett stort och viktigt steg framåt. Schweiz hade valt bidrag internt de senaste sex försöken och med ett enda undantag hade det gått rakt utför bergbranten varje gång.

Det var dags att tänka om och kanske släppa in publiken på nytt när man skulle välja. Dessutom hävdade schweizisk tv att ESC fått ett rejält uppsving i popularitet runt om i kantonerna efter att Norge och Tyskland vunnit. Rejäla och ordentliga västländer, med andra ord.

Urvalsprocessen var ordentligt tillkrånglad. Vem som helst fick ladda upp ett potentiellt bidrag på uttagningens webbplats, varpå publiken fick titta och lyssna och rösta. Sju finalister valdes ut på det sättet. Tidigare deltagare som DQ (Danmark 2007), Piero Esteriore (Schweiz 2004) och Mariella Farré (Schweiz 1983 och 1985) skickade en bidrag men fick kalla handen.

Dessutom valde de regionala tv-bolagen ut ett par bidrag till: fransk- och italienskspråkiga Schweiz valde en låt var medan de tyskspråkiga valde tre. Sammanlagt gjorde tolv bidrag upp om segern.

24-åriga Anna Rossinelli hade sjungit offentligt i tio år redan och kvalade in via internetrundan. Hon vann en promenadseger i den nationella ligan och lyckades dessutom ta sig till final i Düsseldorf. Det var nog för att schweizarna skulle anse att bidraget var en succé.

När semifinalens siffror blev offentliga visade det sig verkligen ha varit på håret: Anna kom på tionde plats, en enda poäng före de två närmast följande bidragen som hamnade på samma poängsumma. I finalen blev Schweiz ganska akterseglat och kom allra sist.

Anna hade ändå gjort ett intryck och har släppt fyra album som alla sålt bra och placerat sig på den lokala topplistan. 2014 valde schweizisk tv ut hennes låt "Shine in the Light" som officiell låt till sina sändningar från vinter-OS i Sotji.



Anna Rossinelli / In Love For A While (Schweiz 2011)
25:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf