31 januari 2017

For Life / Polen 2008

Hon kanske inte var riktigt den representant Europa skulle ha väntat sig från Polen. Med sitt tonfall, sin dramatiska urringning, sina blekta tänder samt en generöst tilltagen mängd brun-utan-sol kändes Isis Gee mer amerikansk. För att inte säga superamerikansk.

Tamara Diane Wimer var mycket riktigt född i Seattle men hade polska rötter och hade funnit kärleken och flyttat tillbaka till sitt gamla hemland 2004. Under artistnamnet Isis Gee hade hon byggt upp en ny karriär och lyckats ganska bra med det. En av hennes låtar spelades in på ett album som sålde tredubbel platina i Tyskland och själv kom hon på femte plats i polska Strictly Come Dancing.

Danstävlingen slutade för hennes del med en vurpa där hon bröt ett revben och hamnade på sjukhus. Uppståndelsen runt det kom som sänd från ovan och hjälpte henne säkert på traven då hon vann den polska uttagningen till ESC en tid senare.

För första gången sedan semifinalerna införts kvalade Polen in till final och då gjorde det inte så mycket att den svulstiga balladen kom näst sist i finalen. (Polen delade den lägsta poängsumman med Tyskland och Storbritannien, men eftersom inga placeringar längre delas sedan 2003 hamnade Isis Gee på plats 24.)

Hon sjunger fortfarande - 2014 samarbetade hon med den världsberömde producenten Walter Afanasieff och släppte singeln "Your Alibi" - och lånar sitt ansikte till ett lyxigt italienskt sminkmärke. Idag använder hon ett annat artistnamn och kallar sig alltid Tamara Gee, gissningsvis efter att terrormilisen Islamiska Staten till en början ofta förkortades ISIS i internationell media.



Isis Gee / For Life (Polen 2008)
24:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

30 januari 2017

Zjarr e ftohtë / Albanien 2006

När Idol blev populärt i allt fler länder visade sig formatet vara lite av ett monster: inte sökte man enbart efter duktiga talanger som kunde sjunga, man sökte dessutom efter personligheter som gick genom rutan och som publiken kunde låta sig förtjusas av. De flesta vinnare kunde ju sjunga som en bonus, men de flesta med framgång hade också utstrålningen påskruvad för fullt.

Inga regler utan undantag, hur som helst. Den första vinnaren av albanska Idol visade sig vara en blyg och försiktig liten viol som sjöng bra men som kändes blyg inför publiken och inför kamerorna. Albanien älskade Luiz Ejlli som snabbt blev en stjärna.

Blygheten var förvånande. Luiz Ejlli hade uppträtt hela livet och varit en duktig och erfaren barnartist som vunnit pris för bästa röst i flera sångtävlingar för juniorer.

2003 ställde han för första gången upp i Festivali i Këngës - den anrika festival som från och med det året även fungerade som nationell final för ESC - och två år senare var han tillbaka och vann hela tävlingen. I Aten blev han den första man som representerat Albanien och dessutom den första som sjungit på albanska i ESC. Europa lät sig inte imponeras och för första gången missade Albanien finalen.

Luiz Ejlli förblev populär ändå och har bland annat vunnit den populära festivalen Kënga Magjike i duett med Juliana Pasha (Albanien 2010). Han visade sig ha fler strängar på sin lyra och jobbar vid sidan av karriären som kulturattaché vid den albanska ambassaden i Paris.



Luiz Ejlli / Zjarr e ftohtë (Albanien 2006)
14:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

29 januari 2017

Another Summer Night / Malta 2001

Fabrizio Faniello hade varit nära att skrälla redan 1998, då han som blyg men lovande 16-åring kom från ingenstans och kom tvåa i den maltesiska finalen med "More Than Just A Game". Lika lovande var han som fotbollsspelare - han hade redan hunnit tillbringa ett år som juniorproffs i italienska Torino - men till slut hade musiken ändå segrat.

Nu hade han hunnit växa till sig lite och skaffat sig lite rutin och scenvana. Han hade god uppbackning av låtskrivarparet Paul och Georgina Abela (som tidigare representerat Malta 1991, 1992 och 1996) som skrivit honom en glad och somrig liten poplåt i en latino light-stil som var populär just då.

I ett startfält som knappast kan beskrivas som något annat än för bedrövligt svagt trodde mer än en att Malta nu fått in en fullträff som kunde vara med och slåss om segern, men i slutändan gav unge Fabrizio och hans inhyrda danska stödtrupp ett alltför snällt och blekt intryck för att stå ut. Den exotiska drinken förvandlades till mellanmjölk och även om man hamnade bland de tio bästa var slutresultatet en besvikelse.

Bortkastat hade det ändå inte varit att försöka. Det tyska skivbolag som putsat upp låten inför den internationella finalen trodde på Fabrizio och skrev kontrakt. 2004 fick han en hyfsat stor hit i Skandinavien och i Belgien med "I'm In Love (The Whistle Song)" och två år senare var han tillbaka på nytt i Eurovision Song Contest.



Fabrizio Faniello / Another Summer Night (Malta 2001)
9:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

28 januari 2017

Il pleut de l'or / Schweiz 2010

Det var en originell och egensinnig mångsysslare som schweizisk tv valt ut som representant för Oslo: Michael von der Heide hade upptäckt sin talang då han som 16-åring flyttade över språkgränsen för att vara au pair hos en familj i den franskspråkiga delen av landet och blivit erbjuden sånglektioner hos en lokal operasångerska.

Han utbildade sig till sjukvårdare men drogs hela tiden tillbaka till ett liv på scenen och släppte sitt första album 1996, efter flera uppmärksammade teaterroller. Skivan sålde en försvarlig mängd exemplar med tanke på den blygsamma schweiziska marknaden och snart nog gjorde Michael von der Heide något så ovanligt som att bli populär även utanför sitt eget språkområde. Det hade inte så hemskt många schweiziska artister gjort före honom.

Han hade redan representerat sitt land i en schlagerfestival: eftersom Schweiz fick stå över 1999 års final - på grund av svaga placeringar - bjöd tysk tv in schweizisk tv att delta med ett bidrag i den tyska finalen istället. "Bye Bye Bar" blev bara femma men gav von der Heide ännu en knuff i karriären.

"Il pleut de l'or" var en elegant retro-schlager av franskt snitt med snygga stråkar, en fungerande refräng och en känsla av att vara en gammal bekant. I SVT:s program "Inför ESC" tyckte sig Lena Philipsson känna igen ett par takter ur sin egen "Det gör ont" i introt och mellanspelet.

Underligt fick den rutinerade Michael van der Heide aldrig ordning på sin låt i Oslo. Han lät osäker och tunn - som om han inte helt bestämt sig vilken tonart han skulle sjunga i. Europas dom blev hård - onödigt hård - och Schweiz kom allra sist i sin semi. Den inhemska pressen menade att karriären nu var förstörd men mindre än ett år senare låg von der Heide åter etta på den schweiziska topplistan med "Bleu Infini" i samarbete med DJ Antoine.

2016 sjösatte han ett hyllningsprojekt till en annan schweizisk legend: Paola Felix (Schweiz 1969 och 1980) tillägnades en hel skiva där hennes gamla hits kläddes i uppdaterad ljudskrud. På singeln "Wo ist das Land" sjöng de båda duett.



Michael von der Heide / Il pleut de l'or (Schweiz 2010)
17:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

27 januari 2017

Wadde hadde dudde da? / Tyskland 2000

Att låtsasdirigera orkestern i Birmingham hade inte varit nog - tv-mannen och komikern Stefan Raab hade fått smak på Eurovision Song Contest och ställde upp en andra gång, nu som soloartist med egenhändigt skriven låt.

Från början hade han studerat rättsvetenskap, men i början av 1990-talet hade den unge Raab börjat skriva och producera jinglar för reklam och olika tv-program. Som den karismatiske lustigkurre han var plockades han snart upp av musikkanalen VIVA, där han var programledare under flera år innan han fick sitt stora genombrott med showen "TV Total" på Pro Sieben 1999.

Nu var han en medial superstjärna och tittarnas älskling och allt annat än en promenadseger i den tyska finalen hade varit en rejäl överraskning. Med 57% av rösterna kom ingen annan i närheten.

Lite synd att finalens musikaliskt bästa låt - "Bitter Blue" med gruppen Kind of Blue - inte fick fler röster. Det hade varit intressant att se hur den skulle klarat sig i Stockholm, men en tredjeplats var inget dåligt resultat.

Vinnarlåten var en uppseendeväckande uppvisning av discofunk, utsmyckad med Raabs typiska sinne för humor och visuella gags. Lite tröttsamt tyckte vissa - undertecknad var verkligen inget fan av det här bidraget då det begav sig - men smittsamt och effektivt.

Refrängen var omväxlande skriven på babyspråk - Raab hade hört en äldre dam säga just "Wadde hadde dudde da?" till sin hund i parken - och medvetet tafflig engelska. En bit av melodin var opassande lik refrängen ur "Say You'll Be There" med Spice Girls, men det lät EBU passera utan vidare kommentarer.

I Stockholm var tyskarna aldrig ens nära att blanda sig i toppstriden men med tre fullpoängare - en från Österrike, en från Schweiz och en från Spanien där de tyska turisterna var tillräckligt många för att svänga telefonröstningen - kunde Raab återvända hem med en fin femteplats och en stor kommersiell hit på meritlistan.

Stefan Raab var långt ifrån färdig med Eurovision Song Contest och skulle snart göra sitt bästa för att på nytt sätta sin säregna prägel på såväl de tyska bidragen som på hela programmet.



Stefan Raab / Wadde hadde dudde da? (Tyskland 2000)
5:e plats av 24 bidrag i Stockholm

26 januari 2017

J'ai déjà vu ça dans tes yeux / Luxemburg 1979

Luxemburg hörde till favoriterna inför finalen i Jerusalem med sin svala och eleganta soulballad och amerikanska Jeane Manson var ett känt namn på den franska marknaden.

Jean Ann Manson föddes i Cleveland, Ohio, och hade haft ett par mindre filmroller innan hon i augusti 1974 figurerade som månadens playmate i herrmagasinet Playboy. Efter det flög hon till Europa för att försöka få lite bättre roller men fick istället snart skivkontrakt efter att ha blivit upptäckt av låtskrivaren och producenten Jean Renard.

Med ett förfranskat namn gjorde hon snabbt succé och hennes första singel "Avant de nous dire adieu" sålde i en miljon exemplar på fyra månader.

I Jerusalem gick det inte alls så bra som man hade förutspått. Framträdandet blev lite platt - Jeane verkade mer intresserad av att posera för kameran än av att sjunga med inlevelse - och juryn höll hårt i poängen. Facit blev en trettondeplats, långt ifrån den seger en del hade tänkt sig.

Lika bra det, eftersom låten egentligen inte alls skulle ha fått vara med. Jean Renard hade helt fräckt tagit en av sina gamla låtar och beställt en ny text till den. Bidraget fanns utgivet på skiva med Petula Clark redan 1967 under titeln "Absent pour raisons d'amour" och borde därmed ha diskats på stående fot. Gissningsvis hade det blivit en riktigt pinsam historia om Jeane vunnit tävlingen.

Jean Renard har i flera intervjuer berättat hur missnöjd han var med Jeanes insats i ESC och kanske var det där deras arbetsrelation fick en knäck. Två år senare avbröt de sitt samarbete. Jeane Manson fortsatte att både sjunga och skådespela och är än idag ett välkänt ansikte i Frankrike.

Idag bor hon i Spanien och driver en butik vid sidan av karriären. Även hennes dotter Shirel är en tämligen framgångsrik sångerska.



Jeane Manson / J'ai déjà vu ça dans tes yeux (Luxemburg 1979)
13:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

25 januari 2017

Ime anthropos ki' ego / Cypern 1994

Cypern skulle egentligen inte ens ha fått vara med i Dublin. Efter finalen i Millstreet 1993 hade EBU klubbat nya regler och bestämt att de sju sämst placerade skulle få stå över ett år för att lämna plats för lika många nya länder. "Mi stamatas" var ingen succé och hade landat på precis fel sida strecket.

Till cyprioternas lycka hade Italien fått nog av att tävla och drog sig ur hela tillställningen. Helt plötsligt fanns en plats ledig och RIK stod först i tur att ta över den. Med lite kortare tid för förberedelser än vanligt kastade man sig in i projektet och snodde ihop en nationell uttagning.

George Theophanous och Evridiki var snabbt på bollen på nytt och ställde upp med en besjälad och känsloladdad ballad, kryddad av ett riktigt snärtigt bouzouki-solo, vars text beskrev det delade hemlandets båda sidor som ett älskande par som inte lyckas nå fram till varandra.

"Jag är också en människa / skapad av samma Gud som du / med samma rätt att gråta och skratta och känna smärta [...] Men jag är också bara en människa / och jag håller ditt liv i mina händer / och innan du hinner säga att du älskar mig så dödar jag dig / för jag är också bara människa."

I Dublin dirigerade George orkestern för tredje året i rad och Evridiki fick hjälp på scenen av fjolårets artister Zimboulakis & Van Beke. Precis som 1992 fick man en del höga poäng men också en hel del nollor. Kanske var den här typen av musik för krävande för jurygrupperna?

Eller var det fel på jurysystemet? Var det så att originella bidrag alltid skulle få nöja sig med ströpoäng medan mer utslätad musik som alla kunde gilla lite grann fick de högsta snittpoängen?

Evridiki och George fortsatte att jobba och leva ihop - 1996 föddes deras son - och gjorde sammanlagt nio album tillsammans innan de skiljde sig år 2000.



Evridiki / Ime anthropos ki'ego (Cypern 1994)
11:e plats av 25 bidrag i Dublin

24 januari 2017

Casanova / Norge 1977

Efter fyra år i rad med Bendik Singers i olika konstellationer (1973, 1974, 1975 och 1976) var den kanske hög tid för någon form av generationsskifte i den norska finalen. På mer än ett sätt, skulle det visa sig.

Äntligen skrotade NRK det vid det här laget fullständigt förlegade systemet med stor och liten orkester - att varje låt skulle framföras av två olika artister - som man använt varje år sedan man debuterade (med undantag av 1969 och 1971). Nu framfördes varje låt endast en gång - rimligen av den artist man räknade med skulle sjunga även i den internationella finalen i händelse av vinst.

Den nationella finalen föregicks dessutom av ett nytt påfund: runtom i Norge hölls regionala semifinaler och alla intresserade låtskrivare fick skicka sina låtar till de lokala NRK-kontoren för bedömning.

Den församlade pressen var än en gång missnöjd med nivån på tävlingsbidragen, men för första gången sedan 1971 blev vinnaren - som dessutom vann en jordskredsseger - en stor hit som låg hela fjorton veckor på VG-listan och som blev 18-åriga Anita Skorgans definitiva genombrott för en stor publik.

Unga fröken Skorgan var född i Göteborg och hade tillbringat sina första sju år i Sverige innan familjen flyttat till Oslo. Hon hade sjungit i olika körer och debuterade i MGP redan året innan med "Hastverk". Samma år hade hon spelat in sitt första album för skivbolaget RCA.

Anita spelade in sin låt också på svenska (med text av en ung lovande textförfattare vid namn Ingela "Pling" Forsman) och på engelska (med text av Jonathan King). Planen var att "Casanova" skulle framförts på engelska i London, men i sista stund ändrade EBU reglerna och tvingade på nytt samtliga deltagare att sjunga på sina egna språk.

Den norska delegationen lämnade ändå spår i programmet. De vykort som skulle visas mellan bidragen - där föregående delegation skulle önska nästa land lycka till - hade filmats på en glad fest som hållits för delegaterna under veckan. Onödigt glad, tyckte de nordiska länderna som ansåg att bilderna mest påminde om ett fylleslag.

NRK satte ner foten. Unga Anita syntes glatt dansa på ett bord i sitt vykort, men eftersom hon enligt norsk lag var för ung för att dricka alkohol ville man inte misstänkliggöra henne. Om inte BBC stoppade vykorten meddelade norrmännen att man skulle hoppa av tävlingen. De små filmerna skrotades och istället visades trista närbilder på publiken i Wembley mellan låtarna.



Anita Skorgan / Casanova (Norge 1977)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i London

23 januari 2017

All / Storbritannien 1957

Storbritannien kom in snett i ESC redan från allra början. Enligt legenden hade man försökt anmäla sig till den allra första tävlingen i Lugano 1956 men i likhet med Danmark och Österrike så missade man sista anmälningsdatumet och lämnades ute i kylan. Det var knappast så britterna ville behandlas av européerna på kontinenten.

Till all lycka anordnades en andra upplaga av tävlingen som BBC kunde skicka ett bidrag till. Hur förtjusta de var i att tävla just i Tyskland av alla ställen vet vi ingenting om, men man arrangerade en nationell final där flera kända namn ställde upp. Dessvärre fanns det en av de utvalda låtarna som ingen artist ville ställa upp och sjunga: en söt men ruskigt gammaldags liten sång även med 1957 års mått mätt.

Efter lite letande hittade man Patricia Bredin - en ung och charmig musikalskådis - som gärna ville sjunga i tv och visa upp sig för en större publik. Hon måste ha sjungit väldigt övertygande eftersom de regionala jurygrupperna röstade fram henne som vinnare.

Såväl skivbolag som radiostationer drog öronen åt sig och Patricia Bredin fick aldrig spela in sitt tävlingsbidrag på skiva. I Frankfurt ignorerades hon av sin etablerade dirigent Eric Robinson - i en intervju för EuroSong News beskrev hon honom som en stroppig och arrogant typ, fullt upptagen av att hitta människor att imponera på - men var nöjd med sin insats och tyckte själv att hon sjöng bra.

Det tyckte orkestern också. Efter den första repetitionen applåderade musikerna hennes insats och hon blev så rörd att hon började gråta. Då kunde det kvitta lika om placeringen blev låg och att låten snart glömdes bort.

Låten var inte bara gammaldags, den var också väldigt kort - endast 1:52 - och förblev det kortaste bidraget genom tiderna fram tills Finland 2015 slog rekordet. "All" är dessutom den första låten som framförts på engelska i ESC.

Patricia Bredin blev kanske aldrig någon stjärna men var ett lovande stjärnskott i många år och spelade flera stora roller såväl på filmduken som på scen. Hon gifte sig senare med den kanadensiske miljonären Charles MacCulloch och fick ta hand om en mängd kossor på hans ägor efter att han avlidit under deras smekmånad. 1989 släppte hon boken "My Fling on the Farm" där hon berättar om sina tio år som boskapsuppfödare.

2017 tog EBU död på ryktet om att Storbritannien skulle ha missat anmälningsdatumet för den första upplagan av Eurovision Song Contest. Enligt dem var det aldrig aktuellt att BBC skulle ha deltagit i Lugano, men att den inhemska sångfestival de anordnade samma år till stor del inspirerade framtida årgångar av ESC.

Uppdaterad 3 oktober 2017



Patricia Bredin / All (Storbritannien 1957)
7:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

22 januari 2017

Just nu / Sverige 1980

Rock har aldrig riktigt varit Sveriges grej i Eurovision Song Contest. Såväl jurygrupper som telefonröstare verkar alltid ha föredragit mer lättsmälta och poppiga tongångar och valt att lämna gitarrerna hemma när det väl gäller. Den enda svensk som lyckats rocka trovärdigt i den internationella finalen är och förblir Tomas Ledin.

Han hade debuterat i Melodifestivalen redan som långhårig 19-åring 1972 och kommit näst sist med "Då ska jag spela" innan han blivit något av den inhemska ligans evighetsmaskin som nästan alltid var med och som nästan alltid var favorit utan att nå riktigt hela vägen fram.

Efter att ha misslyckats - men fått stora hits - med "Minns du Hollywood?" 1977, "Mademoiselle" 1978 och "Det ligger i luften" 1979 gjorde han sig redo för ett sista deltagande som artist. Flera gånger har han sagt att han aldrig varit så säker på att inte vinna som 1980 och med ens var segern ett faktum.

Kanske hjälpte det att han varit på världsturné med Abba och fått framträda med ett eget solonummer där? Möjligen uppfattade svenskarna Tomas som internationellt gångbar med ens?

I Haag gjorde Tomas och hans rockiga kompgrupp - där man bland andra kan skåda Anders Glenmark och Abba-basisten Rutger Gunnarsson som senare skulle dirigera för Rysslands Alla Pugatjova 1997 - ett tajt framträdande som inte ens förstördes av att sladden lossnade från Tomas mikrofon efter första refrängen.

Vad som möjligen talade emot det svenska paketet var att Tomas Ledin aldrig kändes som någon riktigt tung rockare, snarare mest som någon som poserar på scenen. Den internationella lansering man laddade för tog aldrig fart och trots att han 1983 fick en internationell hit med "Never Again" stals uppmärksamheten av hans duettpartner Agnetha Fältskog. Även hans svenska karriär saktade in med tiden.

I slutet av 1980-talet tog Tomas Ledin ett par steg tillbaka och gjorde sedan stor comeback med skivan "Tillfälligheternas spel" som för alltid cementerade hans plats som superstjärna i Sverige.

Det var inte bara Tomas Ledin som skulle tappa fart. I och med att Abba gick skilda vägar tappade Polar snabbt sin ställning bland landets kanske ledande skivbolag. "Just nu" skulle visa sig vara Polars sista vinnare av Melodifestivalen. I kulisserna stod Mariann Records och stampade - med fyra bidrag av tio i Melodifestivalen 1980 - redo att ta över.



Tomas Ledin / Just nu (Sverige 1980)
10:e plats av 19 bidrag i Haag

21 januari 2017

Krøller eller ej / Danmark 1981

"Disco Tango" och framgången i Jerusalem hade öppnat alla dörrar för Tommy Seebach. Hans efterföljande album blev en storsäljare och etablerade hans redan framgångsrika solokarriär än mer, men han var långt ifrån färdig med Dansk Melodi Grand Prix.

1980 hade han skrivit "Bye Bye" för systrarna Lecia & Lucienne - Lecia skulle några år senare få internationell framgång som ena halvan av popduon Laban - och var själv tillbaka i elden 1981. Till följd av att den danska ekonomin var ansträngd lagade man en fattigmansversion av den nationella finalen med riktigt låg budget och bara fem tävlande bidrag. Mellan dessa fem talades det mycket pengar och kristider och programmet saknade helt röstningssekvens: när resultatet var klart ropades vinnaren ut helt enkelt.

Debbie Cameron hade varit med och sjungit kör redan i Jerusalem och fick nu träda fram som Tommys duettpartner. Hon hade kommit till Danmark från Miami som 17-åring och snabbt etablerat sig som ett yrväder i dansk showbiz. Hennes mamma Etta Cameron hade hamnat i Danmark efter att ha smugglats ut ur Östtyskland, där hon tvingats stanna i flera år efter att ha förlorat sitt pass i samband med en konsert i Östberlin.

"Krøller eller ej" var en hyllningssång till alla barn - de egna och andras - som man älskar oavsett de har rakt hår eller lockigt. Ett ganska oväntat tema på en låt med tydliga discoinfluenser, kan tyckas. Och där ligger bidragets stora svaghet: en total oförmåga att bestämma sig för vad man vill vara.

Debbie Cameron - flankerad av de dansade systrarna Lei och Lupe Moe som med åren skulle bli riktiga institutioner inom den danska melodifestivalen - gör ett snyggt och internationellt shownummer medan Tommy å sin sida tillsammans med syskonen Michael och Ianne Elo mer kändes som en dansktoppsorkester, lätt inspirerad av Frälsningsarmén.

På samma sätt bäddar det dramatiska introt och den fångande versen för något helt annat än den lättviktiga refräng som följer. Inte dåligt men förvirrande och poängen i Dublin blev därefter. Hade det hela fungerat bättre om Debbie Cameron fått göra låten på egen hand? Och kanske med en annan text?

Debbie Cameron har i efterhand berättat hur hon hört representanter för BBC erkänna att man skulle ha saboterat andra länders framträdande i direktsändning för att säkra en brittisk seger. Det är svårt att bevisa om det stämmer eller inte, men ingenting hade nog hjälpt Danmark särskilt mycket högre upp i resultatlistan.

Efter närmare tio år i rampljuset drog sig Debbie Cameron tillbaka och satsade på en betydligt mindre karriär under ett par år. På senare år har hon åter uppträtt på större scener - inte minst som del av en hyllningskonsert med Tommy Seebachs material - och har lånat sin röst till såväl techno som hårdrock. Dessutom har hon undervisat i sångteknik och engagerat sig i Copenhagen Jazz Festival.



Tommy Seebach & Debbie Cameron / Krøller eller ej (Danmark 1981)
Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

20 januari 2017

Calm After The Storm / Nederländerna 2014

Att leta sig bort från det lättsmälta och trallvänliga hade gett Nederländerna utdelning för första gången på mången god dag när Anouk slog sig in bland de tio bästa i Malmö 2013. Man fortsatte på samma spår och valde ut landets countrydrottning Ilse DeLange som representant till Köpenhamn.

Ilse var rutinerad och hade redan tjugo års karriär i ryggen. Hennes genombrott kom 1998 med en skiva inspelad i Nashville. Den sålde bra och belönades med olika utmärkelser på hemmaplan men släpptes aldrig i USA, och sedan dess hade Ilses stora mål varit att erövra en internationell publik. Nu hade hon möjligen chansen.

Istället för att tävla på egen hand och under eget namn bildade hon duon The Common Linnets tillsammans med Waylon, som hade en nästan lika lång karriär. Han slog igenom i Holland's Got Talent 2008 och var den första nederländska artist som gett ut skivor på legendariska skivmärket Motown.

Den samlade talangen till trots trodde inte den inhemska pressen alls på det egna bidraget. "Calm After The Storm" sågs som alltför inåtvänd och lågmäld för att ha en chans och ganska många bedömare tippade på att man än en gång skulle åka ut redan i semifinalen.

Inte nog med att man kvalade in till finalen - efter semifinalen började The Common Linnets rusa uppför iTunes och andra motsvarande musiksajter och med ens framstod duon som storfavoriter.

Det var egentligen inget konstigt. Framträdandet hörde till ett av de snyggaste på många år. Intimt och sensuellt och högst närvarande. Dessutom är låten en riktig pärla som slutligen resulterade i Nederländernas bästa resultat sedan 1975.

När tävlingen var över fick låten ett långt och eget liv på topplistor runt om i Europa. I Tyskland blev låten en riktig långkörare på Top 100 och i Storbritannien gick den in bland de tio bäst säljande singlarna - något bara tre andra icke-brittiska icke-vinnare lyckats med tidigare (efter Italien 1958, Italien 1974 och Nederländerna 1974).

Däremot höll inte duon särskilt länge. Waylon lämnade snart skeppet och ersattes av andra artister. Ilse DeLange menar själv att The Common Linnets skapades som en plattform för att lyfta upp nederländska artister som vill göra country och att samtliga medlemmar - inklusive henne själv - är tillfälliga och utbytbara.



The Common Linnets / Calm After The Storm (Nederländerna 2014)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

19 januari 2017

Nei eða já / Island 1992

Om man lyckats en gång försöker man ju gärna på nytt. Stjórnin hade tagit Islands i särklass bästa placering i Zagreb 1990 och nu tänkte teamet försöka sig på en ny toppnotering med sin glada och lättfattliga, typiskt skandinaviska, popschlager.

Kanske tyckte man inte att den nya låten riktigt passade för Sigga och Grétar och istället kallade man in en kvinnlig duettpartner. Sigrún Eva Ármannsdóttir var minst lika pigg och vaken och tillsammans med Sigga framstod de båda som ett ärtigt, färgstarkt och lätt uppdaterat alternativ till Bobbysocks. Grétar fick nöja sig med att agera körsångare, utrustad med en tidstypisk bärbar synthesizer.

Den utökade upplagan av gruppen fick ett nytt och internationellt namn tillfället till ära - Heart 2 Heart - men flera kommentatorer hänvisade till dem som Sigga & Sissa istället.

"Nei eða já" var en populär kandidat i Malmö. En och annan förståsigpåare tippade på stor framgång men i slutändan var låten kanske lite för mycket av ett eko från en tid som redan flytt. En sjundeplats var kanske en liten besvikelse men inget att fnysa åt för ett land med Islands ESC-facit.

Sigga och Sissa skulle komma att dela låt en gång till två år senare, men på ett helt annat sätt.


Heart 2 Heart / Nei eða já (Island 1992)
7:e plats av 23 bidrag i Malmö

18 januari 2017

Ik heb zorgen / Belgien 1967

Ofta har det visat sig att tydliga och enkla nationella finaler är de som fungerar bäst. Publiken förstår reglerna och engagerar sig - de som ska välja vinnaren tappar inte fokus lika lätt och förstår sin uppgift.

Flamländsk tv har aldrig riktigt trott på den teorin och anordnade gärna långa och krångliga uttagningsprocedurer. 1967 höll man inte färre än nio semifinaler: de tre låtar som placerade sig bland de tre bästa varje vecka gick vidare till nästa veckas semi. När man placerat sig bland de tre bästa tre gånger fick man en plats i finalen. Glasklart och överskådligt.

Egentligen hette festivalen Canzonissima och var ett helt fristående evenemang som även hölls ett par år då Flandern inte stod för det belgiska ESC-bidraget.

Louis Neefs hörde till Flanderns mest älskade artister ända sedan debutsingeln 1960 och det var ingen överraskning att han kvalade vidare. Han var den enda som fick med två låtar i den stora finalen, men han valde själv att dra tillbaka "Zij was zo mooi" för att ha större chanser att vinna.

Taktiken fungerade och "Ik heb zorgen" ("Jag har bekymmer") vann en jordskredsseger med elva poäng av femton möjliga. Låten var en struttig liten vals om en man som träffat en mycket vacker flicka en mycket vacker kväll. Allt gick som det gick och nu har den vackra stunden lett till besvär av något slag. Kanske ett brustet hjärta, möjligen en oönskad graviditet.

I Wien var studiopubliken förtjust - inte minst i det överraskande, falska slutet - och juryn visade mer förståelse än de brukade för belgiska bidrag. Gissningsvis föll poängen mer över Louis Neefs talang och häftiga röst än över själva låten, men en sjundeplats sågs som en framgång och skivan blev populär på hemmaplan.

När det var dags igen för flamländsk tv att välja ut det belgiska bidraget 1969 struntade man i semifinaler och Canzonissima och lät helt enkelt Louis Neefs sjunga samtliga låtar i den nationella finalen.



Louis Neefs / Ik heb zorgen (Belgien 1967)
7:e plats av 17 bidrag i Wien

17 januari 2017

Venedig im Regen / Österrike 1991

Thomas Forstner hade skyndat långsamt efter sin femteplats i Lausanne två år tidigare. Trots att han plötsligt var landets allra hetaste popstjärna hade han bara släppt två stycken singlar och inget mer. Det var verkligen i minsta laget för någon som ville hålla fast en ung och ombytlig publik.

Samarbetet med Dieter Bohlen hade inte blivit långvarigt. Han hade skrivit och producerat singeln "Wenn nachts die Sonne scheint" innan de båda gått skilda vägar. När unge Forstner nu ställde upp i den österrikiska finalen var det med helt nya, österrikiska låtskrivare. Konkurrensen var inte direkt mördande och föga förvånande stod Thomas Forstner som segrare.

För att ge en extra knuff åt framförandet tog man hjälp av fjolårsvinnaren Simone som följde med till Rom som bakgrundssångare. Inte hjälpte det så förfärligt mycket. Liksom många andra länder led Österrike av den halvdana orkestern och samma saxofonist som redan ödelagt delar av Greklands bidrag tutade nu synnerligen omelodiskt i bakgrunden.

Dessutom led den unge sångaren av en obegripligt hopplös styling och på något sätt kändes han inte riktigt närvarande. Trots att låten kanske var lite ospektakulär i sig och att ljudet inte var det bästa var ödet ändå onödigt hårt mot Thomas Forstner som landade på allra sista plats utan en enda poäng.

Nu kunde ingenting rädda karriären längre och "Venedig im Regen" blev hans sista notering på topplistorna. Idag ägnar han sig efter en längre paus åter åt musik på deltid, vid sidan om sitt jobb som utvecklare av mjukvara för datorer.



Thomas Forstner / Venedig im Regen (Österrike 1991)
22:a plats av 22 bidrag i Rom

16 januari 2017

Mi stamatas / Cypern 1993

Äkta paret Evridiki och George Theophanous hade varit både nöjda och besvikna med sitt resultat i Malmö 1992. "Teriazoume" hade varit en bra låt som väckt en hel del uppmärksamhet, men slutplaceringen var lägre än de skulle hoppats på. I en intervju för OGAE News sa de båda att de gärna skulle prova på nytt, nu när de visste mer vad tävlingen gick ut på.

Medan de planerade sin egen comeback kunde man ju fördriva tiden genom att hjälpa andra en smula. Exempelvis genom att arrangera och dirigera den låt som vunnit den nationella finalen 1993. Den behövde kanske lite hjälp på traven.

"Mi stamatas" var en sång om behovet av att hjälpa varandra genom livet, skriven av Aristos Moschovakis som representerat sitt land som en del av gruppen Island vid Cyperns debut 1981. I den nationella finalen hade den ett lite stökigt arrangemang som George Theophanous hjälpte till att finslipa inför ESC. På skivan kan man även höra Evridikis röst, men hon var inte med på scenen i Millstreet.

Duon Kyriakos Zymboulakis och Dimos van Beke var knappt torra bakom öronen - båda var ännu tonåringar - men sjöng bra och hade ett fördelaktigt utseende. De gjorde vad de skulle men låten var lite för ospännande för att räcka särskilt långt.

De båda unga sångarna skulle fortsätta inom showbiz och körade bakom Evridiki såväl i Dublin 1994 som på ett par av hennes krogshower. Båda ställde senare upp på egen hand i de cypriotiska finalerna men ingen av dem fick någon riktig fart på solokarriären. Synd på rara ärtor.



Zymboulakis & Van Beke / Mi stamatas (Cypern 1993)
19:e plats av 25 bidrag i Millstreet

15 januari 2017

7th Wonder / Malta 2002

När delegationerna anlände till Tallinn för att börja repetera var det inte speciellt många som trodde på Maltas bidrag. En trevlig liten låt med enkel refräng och en rätt halvdan text, framförd av en likaledes trevlig artist. Behagligt men oförargligt. Knappast något som skulle tampas i toppen med favoriter som Sverige, Spanien, Tyskland och värdlandet Estland.

Ira Losco var en sprudlande 20-åring från Sliema som deltog i den maltesiska finalen för tredje året i rad. Året innan hade hon kommit tvåa med "Spellbound" och hennes nya låt kunde ses som en vidareutveckling av samma idé, både vad gäller låt och presentation. Hon hade börjat sin bana i bandet Tiara, men äventyret i Tallinn var den verkligen starten på hennes solokarriär.

Tillsammans med sina fem inhyrda estniska körsångerskor - där man framför allt kan notera den alltigenom fantastiska Kaire Vilgats - gjorde Ira väl ifrån sig under repetitionerna och vartefter repetitionsveckan framskred började det viskas och mumlas om en möjlig skräll.

Nog blev det en skräll, alltid. Att röstningen skulle bli en tät strid mellan Malta och Lettland var det inte många som räknat med. I slutändan skilde det bara tolv poäng mellan Ira och vinnande Marie N.

Med en silvermedalj i bagaget var Ira Loscos ställning som stjärna hemma på Malta säkrad. Med tiden skulle hon utvecklas bort från den lättsamma popschlagerstil hon visat upp tidigare och satsa på mer en mer egen inriktning.

Till skillnad från många andra maltesiska artister skulle hon dessutom hålla sig borta från de nationella finalerna. Åtminstone tills hon var redo att vinna på nytt fjorton år senare.



Ira Losco / 7th Wonder (Malta 2002)
2:a plats av 24 bidrag i Tallinn

14 januari 2017

DJ, Take Me Away / Bulgarien 2008

Kanske var det framgången i Helsingfors som var anledningen till att Bulgarien bestämt sig för att fortsätta på det moderna spåret. I den nationella finalen hade tv-tittarna tolv kandidater att välja på och de röstade fram en vinnare som var närmast hysteriskt avantgardistisk för sammanhanget.

Deep Zone Project hade gjort samtida, elektronisk dansmusik i flera år redan och hade vunnit flera priser och utmärkelser men det var nu - i samarbete med Georgi Mateev under artistnamnet DJ Balthazar - som gruppen skulle bli stjärnor på riktigt.

I "DJ, Take Me Away" hade man röjt loss på allvar och kastat in alla tänkbara och otänkbara beståndsdelar i en och samma låt. Här fanns ösigt och påträngande beat, en mystisk laserorgel och ett skumt reggaeparti som avbröts av något som lät som en kulspruta. Knasigt men totalt avväpnande.

Dessutom hade gruppen hittat en bra sångerska i Joanna Dragneva som slagit igenom som riktigt ung i barngruppen Bon Bon, där även Poli Genova (Bulgarien 2011 och 2016) startat sin bana. Allt verkade lovande för en ny bulgarisk framgång.

Tyvärr föll allting i bitar på scenen i Belgrad, där man vräkte på med eld och dans och specialeffekter. En så rörig låt hade nog behövt ett rent och tydligt visuellt koncept istället och Bulgarien snubblade på mållinjen i sin semifinal. Inte för sista gången, ska tilläggas.

Att hela tävlingens mest uppdaterade bidrag inte gick till final känns än idag som en skandal, men Deep Zone & DJ Balthazar fortsatte segertåget på hemmaplan i flera år till. Joanna lämnade gruppen för en solokarriär 2011, men bandet finns än idag även om ännu ett par medlemmar bytts ut.



Deep Zone & DJ Balthazar / DJ, Take Me Away (Bulgarien 2008)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

13 januari 2017

My Galileo / Vitryssland 2004

Det är inte riktigt vem som helst som får vara med i EBU. Det finns vissa kriterier man måste uppfylla för att få vara med i klubben och en av de viktigaste är att man är ett självständigt public service-bolag som inte står makten alltför nära.

En luddig paragraf måhända, men den har använts genom åren för att neka rundradiobolag medlemsskap. Första gången Azerbajdzjan försökte gå med blev det tummen ned i Geneve, då man ansåg att det statliga tv-bolaget styrdes alltför tydligt av landets ledning. Men vad gör man om ett bolag slutar vara självständigt efter att man redan fått medlemsskap?

Vitryssland blev medlemmar av EBU 1992, då Eurovisionen och Intervisionen slogs ihop. Då var Vitryssland ett oroligt men förhållandevis fritt och demokratiskt land. Det skulle snart bli andra bullar och efter presidentvalet 1994 gick man sakta men säkert mot ett mer auktoritärt håll och pekades snart ut av amerikanska Freedom House som Europas minst demokratiska land.

I mitten av 1990-talet införde EU sanktioner mot Vitryssland och kanske var det lite pinsamt för EBU att en av deras medlemmar knappast levde upp till de nivåer man önskade sig. Vitrysk tv ville ändå vara med i ESC och när semifinalen infördes 2004 släpptes landet in, efter att ha debuterat i Junior Eurovision redan året innan. Gissningsvis höll en och annan på EBU tummarna för att Vitryssland inte skulle vinna.

Man hade inte behövt oroa sig. Efter en femton bidrag lång final valdes Aleksandra & Konstantin ut - en duo med smak för folkmusik och drillande toner - med en jojkliknande liten poplåt sjungen på något som vagt påminde om engelska.

Personligen är jag ganska svag för den här låten och mellan repetitionerna i Istanbul visade sig paret djupt sympatiska och musikaliska, även om de kanske kändes mer hemma i den mer renodlade folkmusik de för det mesta ägnade sig åt. När telefonlinjerna öppnades räckte inte duons musikalitet någonstans alls och i slutändan blev det en placering nära botten.

Duon uppträder fortfarande tillsammans och har turnerat i flera länder. Deras senaste album gavs ut så sent som 2013.

I december 2004 ökade EU trycket på Vitryssland. Man införde reseförbud för landets ledning och beslöt att dessas bankkonton skulle spåras och frysas tillsvidare.



Aleksandra & Konstantin / My Galileo (Vitryssland 2004)
19:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

12 januari 2017

Anixi / Grekland 1991

Sedan debuten 1974 hade Grekland långsamt förlorat intresset för Eurovision Song Contest. Inte minst efter alla gånger man satsat helhjärtat utan att få minsta belöning tillbaka. 1991 skulle kärleken få sig en sista definitiv knäck som skulle ta tio år att reparera.

Den grekiska finalen blev en uppgörelse mellan två starka låtar där Lia Vissi (Cypern 1985 samt körsångerska för Grekland 1979 och Cypern 1982 - dessutom Anna Vissis storasyster) drog det kortare strået med den Bolero-inspirerade "Agapa ti gi".

Sophia Vossou hade vunnit den stora sångtävlingen i Thessaloniki 1984 och hade haft en viss framgång sedan dess. Nu vann hon med en sång om hur kärleken är minst lika underbar som våren, skriven av hennes fästman Andreas Mikroutsikos.

Vinnarlåten blev snabbt mycket populär och sålde platina hemma i Grekland. Än en gång ställdes förväntningarna högt inför finalen i Rom där grekerna skulle visa sig få högst oväntade problem.

And The Conductor Is berättar dirigenten Haris Andreadis hur han hela veckan jobbade hårt på att få orkesterns saxofonist att spela det svåra solot absolut rätt bara för att på finalkvällen upptäcka att musikern han jobbat med var utbytt i sista sekunden.

Följaktligen blev solot kanske den värsta musikaliska insatsen i hela tävlingens historia och Haris Andreadis övervägde under någon hundradels sekund att bryta låten i direktsändning och starta om. Knappast skulle det ha låtit bättre en andra gång heller.

Sophia själv, utsmyckad med ett kristallskelett i ena örat, gjorde däremot ett strålande framträdande och jobbade upp någonting som påminner om vokal stormstyrka under låtens sista minut. Att "Anixi" inte belönades med mer än en trettondeplats fick fler än grekerna själva att tappa hakan. Jag kan lugnt säga att det här enligt min mening är Greklands bästa bidrag någonsin.

Efter misslyckandet i Rom tappade den grekiska publiken tålamodet och intresset och vände tävlingen ryggen ända fram tills Antique räddade landets ära i Köpenhamn 2001.

Sophia Vossou sadlade om och satsade på mer traditionellt inspirerad musik och har egentligen varit mer framgångsrik som producent och programledare i grekisk radio och tv. I flera år ledde hon ett populärt morgonprogram tillsammans med Andreas Mikroutsikos och hans nuvarande hustru.



Sophia Vossou / Anixi (Grekland 1991)
13:e plats av 22 bidrag i Rom

11 januari 2017

Caracola / Spanien 1964

Den explosiva syskontrion gjorde sannerligen skäl för sitt namn - los TNT - och hade slagit igenom stort på den sydamerikanska marknaden med sitt temperament och sina spektakulära liveframträdanden. Tony, Nelly och Tim Croatto var egentligen italienare, men de hade flyttat med sin familj till Uruguay efter andra världskrigets slut. De hade fått kontrakt med RCA i Argentina och blev stora stjärnor över hela kontinenten med sin första singel "Eso eso eso".

Syskonen hade ändå lust att pröva lyckan hemma i den gamla världen och gjorde 1962 Madrid till sin nya bas. Det skulle visa sig betydligt motigare där och spanjorerna blev inte alls lika sjövilda över trion som man blivit i Sydamerika.

1964 valdes de ändå ut att sjunga vinnarlåten från den spanska melodifestivalen vid finalen i Köpenhamn, där de på grund av regeln som förbjöd grupper fick lov att uppträda som Nelly, Tony och Tim, med bröderna som bakgrundssångare.

Sändningen finns inte bevarad annat än som audio, men stillbilder från Köpenhamn vittnar om ett betydligt mer visuellt och spännande framträdande än publiken var van med vid den här tiden. Trion hade bestämt sig för att imponera på tittarna och fick stormande applåder efter sitt framträdande, men "Caracola" tog på tok för lång tid på sig att hitta fram till sin egentligen ganska starka refräng.

Dessutom har syskonen i intervjuer efteråt berättat att de hela tiden hade känslan av att spansk tv ville tona ner deras utspel och göra dem snällare och mycket mindre utmanande än de egentligen var. En enda poäng från Italien var allt man fick nöja sig med.

Los TNT gav upp planerna på att erövra Europa och reste hem till Uruguay igen. Efter att Tim bröt sig loss för att starta skivbolag fortsatte Nelly och Tony som duo ett par år till innan Nelly bildade familj och la sången på is.

Tony Croatto fortsatte att sjunga och uppträda fram till sin död 2005.



Nelly, Tony & Tim (Los TNT) / Caracola (Spanien 1964)
12:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

10 januari 2017

Ton nom / Belgien 1962

Hur många artister fanns det egentligen i Vallonien? Om någon ställde sig den frågan var det inte så underligt. Fud Leclerc hade nämligen representerat Belgien varje gång det var den franskspråkiga delen av landet som stod för fiolerna och i Luxemburg 1962 gav han sig in i tävlingen för fjärde gången.

För första - men definitivt inte sista - gången hade EBU bestämt sig för att experimentera med röstningen och lanserade nu ett helt nytt system som skulle visa sig få vissa följder för hur Fud Leclerc skulle bli ihågkommen i festivalhistorien.

Varje lands jury bestod fortfarande av tio personer men istället för att var och en av dessa gav en poäng till sin personliga favorit röstade juryn istället internt om vem som var bäst. De tre bidrag som juryns tio medlemmar gillat bäst tillsammans gavs poäng medan alla andra fick noll.

För första gången i tävlingens historia hände det sig att bidrag gick genom röstningen utan att få en enda poäng. Kanske lindrade det besvikelsen att hela fyra länder - Belgien, Spanien, Österrike och Nederländerna - fick dela det snöpliga ödet?

Hur som helst blev Fud Leclerc - som lottats att sjunga som nummer två i finalen - den första artisten i ESC-historien som fått noll poäng i röstningen. Ett snopet slut för en så flitig deltagare.

Om det beror på nollan i Luxemburg eller inte kan vi låta vara osagt, men Fud Leclerc la snart sin musikaliska karriär på hyllan. Istället gick han till sjöss innan han satsade på en karriär inom byggbranschen. Fud Leclerc avled 2010 i en ålder av 86 år.



Fud Leclerc / Ton nom (Belgien 1962)
Delad 13:e plats av 16 bidrag (sist) i Luxemburg

9 januari 2017

Disco Tango / Danmark 1979

Comebacken hade inte riktigt blivit vad de nya entusiasterna på Danmarks Radio hoppats på. Den nationella finalen på Tivoli hade visserligen varit både festlig och underhållande och vinnaren hade sålt sig väl på den inhemska marknaden, men resultatet i Paris hade varit en rejäl besvikelse. Nu skulle man ge sig an uppgiften på ett annat sätt.

På ett helt annat sätt. Om finalen året innan varit påkostad och glittrig tog man nu bort allt sådant och tävlingen hölls i en synnerligen spartansk och avskalad tv-studio utan krusiduller eller ögongodis. Intressant nog hade den norska finalen samma år ett liknande upplägg, även om man där tog det hela ännu ett par steg längre.

För att visa upp en så stor mångfald som möjligt hade man plockat fram femton vitt skilda bidrag som spände över riktigt breda register. Dessutom hade Danmarks två självstyrande territorier Grönland och Färöarna varsitt bidrag i tävlingen, vilket gjorde att det totala antalet låtar blev sjutton stycken.

Ambitionsnivån var betydligt högre än den genomgående standarden, men ett par bidrag var riktigt intressanta: 1978 års vinnare Mabel var tillbaka med "Saturday Show", bröderna Olsen gjorde ett nytt försök med "Dans dans dans" och 1963 års vinnare Grethe Ingmann var halsbrytande nära att vinna hela tillställningen med "Alt er skønt".

Den kanske allra mest spännande deltagaren var Kim Larsen som just brutit sig loss från sitt osannolikt framgångsrika band Gasolin. Man frågar sig vad den europeiska juryn skulle tyckt om den avantgardistiska "Ud i det blå".

Istället gjorde de danska jurygrupperna exakt det de borde. Tommy Seebachs "Disco Tango" var med sin säregna mix av just disco och tango den internationellt mest gångbara kandidaten. Tommy själv hade spelat i flera band - främst i Sir Henry & His Butlers - och hade fyra år tidigare påbörjat en framgångsrik solokarriär.

Trots att han var en skicklig låtskrivare och producent var Tommy Seebach ingen större scenartist och borde möjligen ha övertalats att överlåta sina låtar till någon med större lyskraft. Förhandsvideon lyckades dölja bristerna rätt bra medan framträdandet i Jerusalem var ganska platt.

Detta till trots blev "Disco Tango" det årets bäst placerade nordiska bidrag och gav ytterligare en rejäl knuff åt Tommy Seebachs solokarriär som skulle visa sig för evigt förknippad med Dansk Melodi Grand Prix.



Tommy Seebach / Disco Tango (Danmark 1979)
6:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

8 januari 2017

100 % te ljubam / Makedonien 2000

Makedonien hade alltid lite svårt att imponera på resten av Jugoslavien med sin musik och när landet föll i bitar i början av 1990-talet var man den enda delrepubliken som aldrig vunnit den nationella uttagningen till Eurovision Song Contest.

Man hade ändå sin egen regionala sångfestival - Skopje Fest - som startats 1968 och som rullat genom hela 1970-talet. 1980 ställdes festivalen in - troligtvis med anledning av landets ledare Josip Broz Titos sjukdom och död - och skulle inte arrangeras på nytt förrän 1994, då Makedonien lämnat federationen och blivit ett eget land.

När Makedonien slutligen skulle släppas in i ESC - det besvärliga namnbråket med Grekland satte länge käppar i hjulen - fick den återuppståndna Skopjefestivalen fungera som nationell final. Det hade inte gått så värst bra: 1996 åkte man ut redan i den bisarra semifinalen och vid den egentliga debuten 1998 fick man en låg placering.

Skam den som ger sig och när landet nu för andra gången garanterades plats i europafinalen hade hela festivalen gått igenom en smärre ansiktslyftning. Det 22 bidrag starka startfältet dominerades av poppiga tongångar och samtida klanger. Den traditionella orkestern hade fått respass och musiken låg på band.

Inte bara musiken, skulle det visa sig. Av någon anledning hade de fyra tonårsflickorna i vinnande XXL fått tillåtelse att lägga stora delar av sången på band, vilket inte bara gav en något missvisande bild av gruppens tonsäkerhet utan även väckte ont blod hos ett par av konkurrenterna.

Vinnarlåten var en synnerligen enkel men effektiv popkaramell som väckte viss entusiasm på plats i Stockholm. Aftonbladets Per Bjurman smällde i med fem plus i sin recension och drömde högt om en ESC-final i Skopje året efter.

Att låten kändes lite hemgjord och lite amatörmässig bidrog mest bara till dess charm och inte ens när flickorna i sista refrängen brast ut i sämsta sortens dålig engelska förstörde det humöret. Den verkliga stötestenen blev istället deras begränsade röstresurser.

Under repetitionerna lät det helt okej, men ju mer finalen närmade sig tappade XXL nerverna. I finalen lät sången bitvis förfärligt och i ett starkt startfält hade tittarna föga förbarmande.

Dessutom visade röstningen dessvärre att Makedonien lierat sig med två länder som gärna fuskade och bytte poäng. Makedonien fick tior av Kroatien och Rumänien som raskt belönades med toppoäng tillbaka.



XXL / 100% te ljubam (Makedonien 2000)
15:e plats av 24 bidrag i Stockholm

7 januari 2017

Putnici / Bosnien-Hercegovina 1999

Man hade fått stå över finalen i Birmingham 1998 efter att ha floppat i Dublin året innan (och egentligen mer eller mindre varje år man ställt upp), men trots att man bara varit borta ett år var det som om Bosnien-Hercegovina skulle ha varit ett helt nytt land.

På sätt och vis var man det. I och med Daytonavtalet som i december 1995 lett till vapenstillestånd och fred i landet hade man antagit en ny konstitution som skulle balansera landets tre folkgrupper mer jämlikt mot varandra, och som skulle ta hänsyn till de olika folkgruppernas olika behov.

I samband med att den nya grundlagen implementerades byttes också hela landets flagga ut och den nya designen användes för första gången vid vinter-OS i Nagano 1998.

Landets nystart syntes i allra högsta grad i den nationella finalen som för första gången hölls inför stor publik i en stor konserthall och som nu innehöll bidrag från hela landet. I själva verket hade man skakat liv i "Vaš šlager sezone" - landets största popfestival under jugoslavtiden, där otaliga hits fötts genom åren innan tävlingen somnat in i slutet av 80-talet.

När jurygrupperna släpptes loss och anropade från städer som Mostar och Banja Luka - som bara några år tidigare endast omtalats i samband med grymma nyhetsbilder - kändes det både surrealistiskt och hoppfullt.

Tråkigt nog skulle den ambitiösa finalen stå på näsan då det visade sig att vinnaren "Starac i more" ("Den gamle och havet") med Hari Mati Hari bröt mot reglerna. Under kriget hade gruppens frontfigur Hari Varešanović bott och arbetat i Finland och så småningom visade det sig att vinnarlåten redan fanns inspelad på finska.

Trots att en förhandsvideo redan spelats in och skickats ut fick bosnisk tv lov att diskvalificera Hari Mata Hari och skicka tvåan till Jerusalem istället. Eventuellt groll lade man snabbt bakom sig och gruppen representerade istället sitt land i Aten 2006.

Den bästa låten att skicka iväg skulle helt säkert ha varit trean - pojkbandet 7-up med "Daj spusti se", som lät precis som pop skulle låta 1999. Bandets purunga frontfigur Deen skulle snart göra solokarriär och representera Bosnien i ESC 2004 och 2016.

I Jerusalem försvarades de nya nationella färgerna istället av mångsysslaren Dino Merlin (som skrivit landets debutbidrag 1993) i duett med franska Beatrice Poulot. Originalplanen var att Dino skulle tävlat tillsammans med Amina Annabi (Frankrike 1991) men det satte hennes skivbolag stopp för.

Dino rappade fram verserna på eget språk medan refrängen framfördes på franska. Näppeligen Dinos bästa låt men hela paketet var taktfast och sympatiskt, och fullständigt uträknat på förhand. Många hakor föll när poängen började rasa in - möjligen i hög grad från exil-bosnier men det kan inte vara hela förklaringen - och den tvåspråkiga duon slog sig in bland de tio bästa.

Det nya kvalificeringssystemet visade sig nu dessvärre från sin sämsta sida. Trots att Bosnien-Hercegovina med bred marginal fått sin dittills bästa placering räckte inte den genomsnittliga poängen till och man fick sätta sig i utvisningsbåset ett år till.

Den nya upplagan av "Vaš šlager sezone" slog aldrig rot och tävlingen har aldrig upprepats på nytt.



Dino & Beatrice / Putnici (Bosnien-Hercegovina 1999)
7:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

6 januari 2017

Mata Hari / Norge 1976

Reglerna är fullständigt glasklara: Eurovision Song Contest är en tävling för upphovsmän där det endast och enbart är låtarna som tävlar mot varandra. För att understryka detta - och för att ta bort fokus från de medverkande sångarna - lät flera länder sina bidrag framföras av olika artister för att undvika att juryn lät sig bländas av någons uppträdande.

Ganska snabbt insåg de flesta det hopplösa i förfarandet. Antingen man ville det eller inte gick det inte att bortse från artisternas betydelse för om en låt skulle fungera eller inte. För att lyckas behövde man rätt låt med rätt artist och ingendera kunde bara bytas ut hur som helst.

Bland de sista att inse detta var NRK som ännu 1976 kämpade på med att låta varje tävlingsbidrag i den inhemska ligan framföras till stor orkester av den artist låten egentligen var tänkt för, medan tittare och juryn fick lite "hjälp" i bedömningen av att låtarna framfördes även av Jahn Teigen, Gudny Aspaas och den progressiva ensemblen Popol Ace.

De mer avskalade versionerna var knappast till någon hjälp - för att uttrycka saken milt - och den tvivelaktiga nivån var högst troligen spiken i kistan för hela formatet. I sanningen på tiden, i så fall. Från och med 1977 framfördes varje tävlingslåt bara en en enda artist.

Störst uppmärksamhet bland de tävlande bidragen väckte "Voodoo", framförd av Inger Lise Rypdal. Låten var ett experimentellt stycke orkesterrock och saknade egentligen refräng, men kompenserade generöst genom att erbjuda publiken en gästspelande Jahn Teigen utklädd till skelett. 

Det var i häftigaste laget jämfört med det annars väldigt städade tv-utbudet i Norge och benranglet stannade kvar i länge i det kollektiva minnet. I flera år efteråt gick det rykten om att Jahn Teigen var satanist efter det framförandet. 

I slutändan tog delar av Bendik Singers (Norge 1973) hem spelet på nytt för fjärde året i rad och än en gång stod Anne-Karine Strøm som norsk representant. Liksom 1974 stod hennes make Frode Thingnæs för musiken och bandkollegan Philip Kruse för den inte helt historiskt korrekta texten om den legendariska Mata Hari.

Norge hyllades för att för en gångs skull ha fingret på pulsen med sitt högst samtida sound och i Haag bjöd Anne-Karine till lite extra och uppträdde i en uppseendeväckande kroppsstrumpa i guld och ett par matchande och närmast groteskt stora solglasögon. Hon fick dessutom sällskap på scenen av tre synnerligen anslående körsångerskor inlånade från värdlandet.

I slutändan hjälpte inget av detta. Norge fick bara sju poäng och efter att slutresultatet korrigerats i efterhand - och Jugoslavien fått de fyra poäng den franska juryn glömt att läsa upp - kom "Mata Hari" allra sist i tävlingen. Anne-Karine Strøm ståtar därmed högst orättvist med den tvivelaktiga äran att vara den enda soloartist som kommit sist två gånger i ESC.

Med åren har Anne-Karine utvecklat en karriär som journalist och skribent vid sidan av sången och har gett ut lika många böcker som soloalbum. 

Frode Thingnæs förblev en aktiv och uppskattad musiker, och när Oslo stod värd för Eurovision Song Contest 1996 var han chefsdirigent. 2012 avled han till följd av en hjärtinfarkt, 72 år gammal.


Anne-Karine Strøm / Mata Hari (Norge 1976)
18:e plats av 18 bidrag i Haag

5 januari 2017

Amen / Israel 1995

Om det finns en sanning utan undantag är det att samtliga idéer i världen - oavsett hur bra de är - har ett sista förbrukningsdatum. Hur populärt någonting än är kommer det förr eller senare att framstå som gammalt och dammigt och trist. Det stämmer inte minst i Eurovision Song Contest.

Israel hade funnit ett riktigt guldkorn när de vann tävlingen i Paris 1978 och det skulle visa sig att en glad grupp som sjunger och dansar synkroniserat skulle vara ett riktigt succérecept. Med åren förfinade man konceptet och snodde åt sig mestadels höga placeringar med sina glada låtar och sin allmänt positiva framtoning.

Moshe Datz visste hur bra det kunde gå - han hade själv representerat Israel tillsammans med sin fru Orna och en typiskt glad israelisk danstrupp, och kommit trea i Rom 1991. Nu hade han skrivit en stämningsfull och stegrande typiskt israelisk schlager - som påminde en hel del om den italienska hiten "Soleado" - och precis som vid hemmasegern i Jerusalem 1979 hade man ett välkänt religiöst uttryck som titel. Vad kunde gå fel?

Risken fanns ju förstås att något mer nyskapande skulle vinna över juryn på sin sida. Kdam Erovizion 1995 var en stark upplaga, full av betydligt mer samtida tongångar.

Starkast motstånd bjöd en viss Dana International, som gjort sensation på den inhemska musikscenen några år tidigare. När den värsta uppståndelsen över att Dana var transkönad hade lagt sig visade sig fröken International besitta charm och star quality och hade haft ett antal stora hits i Israel.

"Laila tov Eropa" var också en schlager men i betydligt modernare skrud, överöst med trummaskiner och taktfasta rytmer. Dessvärre var låten lite för svårsjungen för den inte helt tonsäkra Dana och med ens var segern borta med vinden. Några år senare skulle Dana få en ny chans.

"Amen" fick toppoäng av samtliga jurygrupper utom en och 25-åriga Liora Simon fick åka till Dublin och bära ett ganska stort favoritskap där. Hennes debutskiva hade sålt bra året innan och nu väntade sig många en tredje seger för Israel.

Det gick inte alls vägen. En åttondeplats var på inget sätt någon katastrof, men en ganska tydlig fingervisning om att det gamla konceptet med glad sång och dans inte längre var vad någon önskade sig.

Liora skulle få svårt att få ordning på karriären och är idag relativt bortglömd i sitt hemland. Däremot bodde hon under några år i Argentina, där hon uppträdde med flera etablerade stjärnor och där hon fortfarande har viss framgång.



Liora / Amen (Israel 1995)
8:e plats av 23 bidrag i Dublin

4 januari 2017

Tu volverás / Spanien 1975

Han hade redan i flera år hört till Spaniens mest efterfrågade producenter och låtskrivare, men den oerhörda framgången med "Eres tú" öppnade en mängd nya dörrar för Juan Carlos Calderón. Inte nog med andraplatsen i Luxemburg - bidraget hade blivit en stor hit i hela världen och slagit sig in bland de tio främsta på den amerikanska Billboard-listan. Än idag har ingen annan låt helt på spanska gjort om den bravaden.

Calderón hade producerat skivor för Mocedades och hade varit med då Sergio Blanco och Estíbaliz Uranga beslöt sig för att lämna gruppen och bilda en egen duo vid sidan av. Juan Carlos tog även den unga duon under sina vingar och gjorde sitt bästa för att få dem att fungera på egen hand.

1975 skrev Juan Carlos Calderón balladen "Tu volverás" till det unga paret och ställde för andra gången upp i ESC som låtskrivare och dirigent. Nog anades ett melodiskt släktskap till "Eres tú" och spansk tv försåg sitt bidrag med en snygg förhandsvideo, men trots att där fanns musikaliska kvalitéer skulle den nya låten visa sig alldeles för ospännande för att leva upp till några större förväntningar.

I Stockholm visade sig Sergio & Estíbaliz vara ganska lika låten - prydliga, propra och lite lätt ointressanta - och fick nöja sig med en tiondeplats, vilket tillsammans med 1972 var Spaniens sämsta notering de senaste tio åren. Trots den mediokra placeringen blev låten en stor hit såväl på hemmaplan som på den stora latinamerikanska marknaden.

I december samma år firade dessutom Sergio & Estíbaliz framgången genom att gifta sig med varandra hemma i Bilbao. De båda fortsatte att sjunga tillsammans: först som duo, sedan återigen tillsammans med Mocedades i olika sammansättningar.

Vid sidan av musiken var Sergio Blanco en framstående konstnär och skulptör. I februari 2015 avled han, endast 66 år gammal.



Sergio & Estíbaliz / Tu volverás (Spanien 1975)
10:e plats av 19 bidrag i Stockholm

3 januari 2017

Sokrates / Island 1988

Ingen kunde åtminstone säga att inte rätt låt skulle ha vunnit i den isländska finalen. Samtliga jurygrupper gav toppoäng åt Stefán Hilmarsson och Sverrir Stormsker som bildat duon Beathoven tillfället till ära.

Sverrir var en väletablerad multiinstrumentalist som verkade kunna spela på ungefär alla instrument som fanns. Sången överlät han med varm hand till den några år yngre Stefán, som i flera år sjungit i Sniglabandið och som just bildat rockgruppen Sálin hans Jóns mins som skulle visa sig bli omåttligt populär och en riktig långkörare hemma på ön.

Om musicerande och komponerande var Sverrirs starka sida kanske inte textskrivandet föll sig lika naturligt. Det enda texten innehåller är i princip en enda lång lista på personer som av någon anledning är värda att beundras. Enbart gubbar, dessutom.

I den isländska finalen hette låten "Þú og þeir" men döptes klokt nog om till det något mer internationellt gångbara "Sókrates" inför Dublinfinalen, dit duon tagit med sig en av de beundransvärda männen ur texten - Jón Páll Sigmarsson som 1984 utsetts till världens starkaste man.

Musklerna till trots lät sig inte Europa besegras. Endast Portugals jury tyckte att den isländska låten var toppen och smällde till med en åtta. I övrigt blev utdelningen låg och för tredje året i rad fick islänningarna nöja sig med en sextondeplats.

Sverrir och Stefán gick skilda vägar efter Dublin, men Stefán skulle återkomma till tävlingen många gånger i framtiden, inte minst som körsångare för andra artister.

Jón Páll Sigmarsson vann världsmästerskapen för starka män hela fyra gånger men avled bara 32 år gammal i sviterna av en hjärtinfarkt, som troligen orsakats av ett medfött hjärtfel.



Beathoven / Sokrates (Island 1988)
16:e plats av 21 bidrag i Dublin

2 januari 2017

Sol och vår / Sverige 1962

Sverige visade sig vara en riktig blåbärsnation när det skulle tävlas i schlager med länderna på kontinenten. Efter en lyckad debut - som möjligen lyckats mer tack vare Alice Babs internationella ryktbarhet än låten ifråga - hade alla kurvor vänt nedåt och de svenska bidragen placerade sig i den absoluta botten år efter år.

Inte mycket hade ändrats på inför 1962 års svenska final på Cirkus i Stockholm. Sju kompositörer hade bjudits in att skriva varsitt bidrag som i vanlig ordning skulle framföras två gånger av olika artister och med olika arrangemang.

Däremot var kvaliteten hög och hela tre av låtarna skulle bli klassiker på olika sätt: ettan och tvåan blev älskade och populära medan "Kärlek och pepparrot" av Olle Adolphson diskades bara minuter före tävlingen. Den blev ändå något av en evergreen i en inspelning av Monica Zetterlund, trots att det var Mona Grain som sjöng den "stora" versionen. Monicas egentliga tävlingsbidrag - Owe Thörnqvists eleganta "När min vän" - blev tvåa.

Den stora nyheten 1962 var att tittarna fick välja vinnare genom att skicka in vykort och då kunde ingen rå på den glada och humoristiska "Sol och vår", mästerligt framförd med finess och temperament av Inger Berggren som nu fick sitt riktigt stora genombrott. Hon var en högutbildad musikdirektör och hade vunnit den svenska finalen redan två år tidigare, då Siw Malmkvist slutligen skickades till London istället.

I den svenska finalen hade Inger fått hjälp av en sångkvartett men de fick inte följa med till Luxemburg. De internationella reglerna slog fast att bidrag fick framföras av maximalt två solister - inga bakgrundssångare var tillåtna.

Den svenska delegationen beslutade att stuva om rejält i låten och kortade ner texten så att den bara hade två verser istället för tre. Istället fick Inger Berggren röstimprovisera under ett långt mellanspel, vilket möjligen inte är den mest lysande idén någonsin. Det tilltaget har de flesta till all lycka glömt och det som fastnat i det kollektiva minnet är den lysande skivinspelningen.

Sverige fick bara poäng från två länder men med det nya poängsystemet - där varje land gav poäng till de tre bidrag juryn gillat mest - räckte det till en delad sjundeplats med Finland. Det var Sveriges dittills näst bästa placering.

Senare samma år fick Inger Berggren karriärens största hit med "Elisabeth serenad" men drabbades enligt en intervju många år senare av flera svåra depressioner och blev aldrig riktigt det stjärna hon skulle förtjänat att bli.

För den som vill få mer smakprov på Inger Berggrens lätta handlag och sinne för humor kan bara vända på skivan med "Sol och vår" och lyssna på "...och flickan spann" - en oväntat feministisk svensk version av Johnny Cash "Walk The Line".



Inger Berggren / Sol och vår (Sverige 1962)
Delad 7:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

1 januari 2017

Birds / Nederländerna 2013

Det roliga med berlinmurens fall och det kalla krigets slut var naturligtvis en lugnare och fredligare värld där invånarna inte behövde frukta krig och förstörelse. Åtminstone kändes det så just då. En av de mer besvärliga aspekterna var hur man skulle låta alla länder i det nu betydligt större fria Europa få plats i Eurovision Song Contest.

Under drygt tio års tid experimenterade EBU med olika slags utslagningssystem som alla hade det gemensamt att de inte fungerat något vidare och att en stor del av länderna ständigt kastades ut ur startfältet med dumstrut och allt. 2004 införde man för första gången tv-sända semifinaler och nu fick alla intresserade länder vara med varje år. Alla var nöjda.

Precis som i fallet med det kalla kriget visade sig verkligheten vara lite mer komplicerad än så. En del länder visade sig få svårt att ta sig genom nålsögat år efter år och blev med tiden allt mer frustrerade över att ständigt misslyckas i semifinalen.

Allra svårast skulle det visa sig vara för Nederländerna. Trots att man deltagit sedan den allra första tävlingen 1956 tappade man allt sitt kunnande och missade finalen åtta år i rad - mer än något annat land. Egentligen var det bara den jobbiga sanningen som visade sig. Nederländerna hade aldrig varit särskilt framstående i ESC.

Fyra segrar förvisso och en handfull andra höga placeringar, men allt som oftast hade man placerat sig strax under mitten. Inte sällan lite närmre slutet. Och när man plötsligt var tvungen att komma bland de tio bästa för att vara i final så syntes det tydligt att man hade svårt att hålla måttet.

Det skulle krävas krafttag för att få ordning på torpet och efter flera års uppvaktning bestämde sig till slut stjärnan Anouk Teeuwe för att ställa upp. Hon hade haft en stökig uppväxt innan hon hittade sitt fokus i musiken, inspirerad av sin mamma som var bluessångerska. 1997 fick hon en stor internationell hit med "Nobody's Wife". Om den internationella karriären aldrig riktigt tog sig blev Anouk desto större på hemmaplan och släppte flera album som blev omåttligt framgångsrika i Nederländerna och Belgien.

Till ESC beslöt hon att bara plocka en låt från sitt nya album, inspelat i Sverige med svenska producenter och låtskrivare som var långt ifrån roade att se sin låt i ett så kommersiellt sammanhang. Anouk struntade i deras invändningar och följde sin magkänsla och satsade på den konstnärliga och högst suggestiva "Birds".

I Malmö gick det vägen och Anouk tog sitt land till final för första gången sedan 2004. Personligen var jag lite besviken över att det inte bar längre än till en nionde plats men hemma i Nederländerna slog man klackarna i taket och firade som om man vunnit.



Anouk / Birds (Nederländerna 2013)
9:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö